torsdag 27 december 2007

Shades of darkness del 1

I början på 80talet visades en tv-serie i England som baserades på gamla spökhistorier. Sammanlagt nio strax under timmen långa avsnitt visades och härom året dök sex avsnitt upp på dvd. Det här är dock inga spökhistorier vars främsta uppdrag är att skrämma - det är mer frågan om engelska draman som utspelar sig runt sekelskiftet vars historia figurerar kring ett spöke. Här kommer en kort genomgång av de tre avsnitt vi såg:

1. The Lady Maids bell
En kvinna blir anställd som hembiträde för en sjuklig kvinna på en stor herrgård ute på landsbygden. Konstiga saker börjar hända och det verkar som om skuggan av det förra hembiträdet vilar över huset.
Det här är en klassisk spökhistoria med mörka skepnader och klockor som ringer när de inte borde göra det, etc. Även om fokuset ligger på de levandes intriger så slinker det in en och annan kall kår. Det blir dock lite rörigt mot slutet och trådarna knyts inte riktigt ihop. Väl godkänt i alla fall.

2. Afterwards.
Ett amerikanskt par köper en herrgård i England och får reda på att huset har ett spöke. Det är dock inte förrän långt efteråt som man inser att det var ett spöke.
Välspelad och välgjord, men lite för lite skräck. Historien kretsar mer omkring de händelser som leder fram till knorren på slutet - som tyvärr är rätt uppenbar från början. Trevligt är det dock hela tiden och den korta speltiden gör att man aldrig har det tråkigt. Perfekt för en seg vintereftermiddag.

3. The Intercessor
En ung forskare hyr ett rum i ett avlägset lanthus, då han vill komma från från stadens alla ljud av stojande barn. Redan första natten hör han dock ett gråtande barn, vilket är lite kusligt då det inte finns något barn i familjen.
Ytterligare en klassisk spökhistoria med en hel del härliga rysningar, speciellt i scenen där huvudpersonen möter det gråtande barnet för första gången. Därefter så övergår historien i att han börjar nysta i de intriger som skapat denna situation. I överlag en mycket bra och lite sorgsen historia.

Hittills så har Shades of darkness visat sig vara mycket bra och jag återkommer när jag sett resten.

onsdag 26 december 2007

Grey Gardens (1975)

Av någon anledning är det inte så ofta jag ser på dokumentärfilm. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men jag antar att det är barnet inom mig som hellre vill se på zombier och gummimonster. Nu lyckades jag faktiskt se på en ganska intressant film under julhelgen så jag tänkte recensera den här.

Grey Gardens handlar om två mycket udda individer. Mor och Dotter Edith Bouvier Beale (Big och Little Edie), släktingar till Jackie Onassis som levde i en nergånget hus i rikemanskvarteren i East Hampton, NY, där de delar plats med åtta katter och ett stort antal tvättbjörnar på vinden. Den stora villan är helt igenväxt och i konstant förfall. Där lever två mycket udda individer som uppenbarligen klamrar sig hårt fast vid det förgångna. Big Edie är runt 80 år gammal och minns sin påbörjade sångkarriär som avbröts när hennes make (och little Edies far) övergav dem för en annan kvinna någon gång på förtio eller femtiotalet. Little Edie minns sina unga år där hon frotterade sig med de rika och vackra och verkar nu skylla sin mor för att hon sitter fast i den stora soptippen till hus som de bor i. Efter 90 minuter så får vi dock bilden av två udda människor som verkar ha oerhört svårt att släppa taget som varandra, och som inte riktigt förstår den situation de befinner sig i eller accepterar den som den är.

Grey gardens är en ganska skum upplevelse. Det är fascinerande, och samtidigt lite pinsamt, att följa dessa två individer som helt klart lever livet efter regler som de helt själva har skapat. Man förundras hela tiden över saker de säger eller gör. Det är svårt att inte tycka om dem samtidigt som man konstant undrar om de verkligen trivs i sin misär. Några egentliga svar får man inte, filmen är ett dokument över deras liv, utan att döma. Fascinerande.

söndag 23 december 2007

Invasion of the bodysnatchers (1978)

Remakes är av ondo. Så - nu är det sagt. Ibland så slinker dock ett manus ner i rätt händer och vi får någon annans version, inte bara samma händelser filmade lite coolare och lite flashigare. Det händer inte ofta, men det händer. Mina favoritexempel är Zack Snyders Dawn of the dead (som i grund och botten är en cool, blodig zombiefilm utan några försök att ens komma i närheten av Romeros fyndigheter) och den här, Philip Kaufmans version av Don Siegels underbara rulle.

Här stöter vi på Donald Sutherland som Matthew Bennell, tjänsteman på amerikanska hälsovårdsmyndigheterna i San Francisco. En av hans kollegor spelas av Brooke Adams och det är när hon tar hem en konstig blomma från en lekplats (där vi får en cameo av Robert Duvall som präst) som historien tar fart. Dagen därpå börjar hennes sambo uppföra sig konstigt, som om han helt plötsligt är en annan människa. Hon tyr sig till Bennell som först är skeptisk, men när en sidohistoria med Jeff Goldblum och Veronica Cartwright som ägare av ett massagecenter tar fart så börjar han ana att det händer mystiska saker. Personer ändrar beteende från en dag till en annan och det visar sig snart att det är de elaka fröskidorna från rymden som ligger bakom allt. Paranoian stegras mer och mer och snart är våra hjältar på flykt, fast beslutna att inte somna då det är då som deras kroppar byts ut.

Det här är verkligen en riktig nagelbitare. Filmen börjar med att vi får se världen som fröskidorna kommer ifrån innan de verkar drivas på flykt genom rymden och hamnar på ett hustak i San Francisco. Därefter stegras spänningen mer och mer ända till den underbara finalen med sitt perfekta slut. Skådespelarna är perfekta, förutom möjligtvis Jeff Goldblum som gör en vanlig Jeff Goldblum-karaktär där han spottar fram sin dialog. Inget som förstör i alla fall. Donald Sutherland och Brooke Adams är perfekta i rollerna, och deras blommande "romans" känns helt naturlig då man känner attraktionen mellan dem, bara genom suveränt skådespeleri. Annat som är värt att nämna är en mycket rolig cameo från Kevin McCarthy (huvudrollsinnehavaren i originalet)som dyker upp i en kort scen som spinner vidare direkt från slutscenerna i femtiotalsversionen.
Specialeffekterna av Tom Burman är perfekta och det finns en mycket brutal scen där Sutherland förstör sin nästan färdiga kopia som verkligen gör mig förvånad över att filmen fick en PG-rating i Usa när den släpptes på bio.
Men vad är det då som gör detta till en bra remake? Uppdateringen från sömnig småstad till storstad är det första. Att placera handlingen i San Francisco var ett genidrag. Annars behåller man i stora drag originalkonceptet utan att göra några publikinfriande uppdateringar. Man lutar sig tillbaka med det goda minnet av femtiotalsversionen och ser allt hända i större skala utan att se ner på originalet. Rekommenderas varmt till alla scifi/skräckfans.

tisdag 11 december 2007

Lite krimskrams

Jag tänkte bara nämna några rullar jag sett som inte riktigt passar in här med några korta ord:

Transformers (2007)
Alltså. Stora robotar som slåss = underhållande. Den lilla tonårskärlekshistorien fungerar förvånansvärt bra faktiskt. Sockervadd för hjärnan.

Live free and Die hard (2007)
När jag fick höra att senaste Die hard fått 13årsgräns i Usa så konstaterade jag snabbt att detta inte var någon film jag ville se. Helgerån faktiskt. Men när en Unrateddvd släpptes som återställde alla svordomar och allt blod som ingen fick se på bio så kunde jag inte hålla mig. inte helt fel faktiskt. Förutom en rätt tråkig huvudskurk och en lite väl överdriven actionsekvens mot slutet av filmen så är detta högklassig underhållning. Är det så mycket mer våld i den här versionen då? Jodå. För att ta ett exempel så finns det en scen där John McClane kliver in i en byggnad och skjuter en bad guy med 3-4 skott i bröstet som illustreras av några riktigt stora, feta squibs. I bioversionen skjuter han ett skott. Utan squib. Nuff said.

The Lost continent (1968)

Ibland är det skönt att slå på en riktigt härligt gammaldags äventyrsfilm, så som de var förr i tiden. Det bästa exemplet på detta är King kong som än i denna dag fungerar klanderfritt som underhållning och tål att ses om och om igen. Hammer var väl egentligen inte så kända för att producera film i den genren men de spottade ur sig några stycken som (åtminstone de jag sett) håller hög klass. Den jag tänkte skriva lite om här är Michael Carreras filmatisering av Dennis Wheatleys bok Uncharted seas som döptes om till The lost continent (vilket är en lite udda titel eftersom filmen inte innehåller någon sådan). Vi går då raskt till handlingen:

Filmen börjar med att vi får möta en samling lagom udda individer som färdas med en ganska gammal skonare som uppenbarligen gjort sitt. Alla har sina hemligheter, inte minst kaptenen som fått för sig att det är en bra ide att smuggla sprängämnen som reagerar på vatten (för övrigt suveränt spelad av Eric Porter). Ni förstår ju hur detta slutar, eller hur? Båten springer läck, det blir myteri och alla överlevande flyr i livbåtarna. De driver omkring i flera dagar tills de fastnar i ett stort sjok av flytande tång. Ingen vanlig tång dock, utan den människoätande varianten. Innan man hinner säga "sargasso" så upptäcker våra hjältar att de upptäckt en stor gravplats för gamla båtar, flera av dem hundratals år gamla. Det visar sig även att de är inte de enda människorna som finns där och snart finner de sig i konflikt med en skum hop med människor som inte riktigt förstått att inkvisitationen är över, samt de gigantiska insekter som tycker att människokött är en bra diet.

Jag vill påstå att det inte finns en död sekund i den här filmen. När huvudpersonerna inte befinner sig under attack så bråkar de inom gruppen - det är en fin samling (skitstövlar) vi har att göra med. Dock så är det frågan om karaktärer med mestadels riktigt bra skådespelare som gör att allt gnäll och tjafs känns trovärdigt. Min favorit är den hårde kaptenen spelad av Eric Porter, men även Tony Beckley som den alkoholiserade entertainern tål att nämnas. De övriga skådespelarna (flera ansikten man vet att man sett förut i någon engelsk tv-serie men inte riktigt kan placera) gör bra jobb ifrån sig men det är scenografin som i slutändan är den stora vinnaren. Att filmen är studiobaserad är uppenbart men som sådan är den oerhört välgjord och scenen där de visar upp skeppskyrkogården under en orange himmel är tydligt en modell, men en väldigt läcker sådan. Det är ingenting som inte fungerar och i slutändan så är detta en film jag rekommenderar.

måndag 3 december 2007

Bacterium (2006)

Tack vare de digitala videokamerorna som finns på marknaden så har det blivit mycket lättare för filmmakare att skapa, på gott och ont. Detta resulterar givetvis i en hel del skräp men även små trevliga rullar som den här. Brett piper är en herre som prånglat ut ett stort antal Direct to video rullar i 20 års tid och om man kollar runt så ser man att flera av dem fått bra kritik. Bacterium är den första Piperfilmen jag fick för mig att skaffa och det lär sannolikt inte bli den sista.

Filmen börjar med en hyfsat filmad jaktscen där en man i bil förföljs av en helikopter. Det är uppenbarligen något fel på honom då hans ansikte ser ut att ha börjat smälta! Jakten slutar med att mannen kör in i ett träd varpå passageraren i helikoptern kliver ut och letar rätt på en behållare som mannen försökt skydda. Han gör även misstaget att röra mannen vilket han får sota för då han raskt får smaka eldkastare!
Efter det får vi följa en grupp människor som spelar paintball ute i skogen. De upptäcker några beväpnade män i gasmasker som letar efter något och beslutar sig för att gömma sig i ett övergivet hus. Vilket de givetvis inte borde ha gjort. Nere i källaren gömmer sig en vetenskapsman på flykt undan regeringen med ett stulet biologiskt vapen som han försöker hitta ett botemedel mot innan det är försent. Ni förstår ju hur det slutar. Snart är hela byggnaden full med stora blobmonster och diverse mänskliga kroppar i olika former av upplösning!

Filmen är uppenbarligen en hyllning till gamla scifirullar från 50talet som t ex The Blob och dylikt. Då budgeten uppenbarligen är väldigt låg så får man samma känsla som i ett gammalt Dr Whoavsnitt från 70talet, när serien var som bäst. Blobeffekterna är enkelt gjorda men mycket effektiva sånär på några uppenbara cgitentakler och dylikt, men inget som dödar underhållningen på något sätt. Däremot så är skådespeleriet väldigt ojämnt. Vissa, som Alison Whitey som hjältinna och killen som spelar den halvgalne antiblobvetenskapsmannen, gör alldeles utmärkt ifrån sig men för det mesta så är det ganska stelt men inte så att det stör. Underhållningsvärdet är det viktigaste och det räcker gott i den här filmen, tack vare allt skönt slem och en härligt omotiverad nakenscen där den galne vetenskapsmannen tvingar våran hjältinna att klä av sig naken ifall hon skulle vara infekterad (det roliga med den scenen, förutom tuttarna då, är att efter att han låst in henne och bränt hennes kläder tycker att han kan ta av sig sin gasmask och torka bort svetten från pannan med handskarna på. Så mycket för hygien). Hur som helst, det görs alldeles för lite blobfilmer i dagens samhälle och de ska Piper & Co ha en elogé för. Mer sånt.

Dvdutgåvan jag köpte innehöll en hel del roligt extramaterial som t ex en Making of och lite bloopers. Bilden var bra, men ljudet kan dock vara lite lågt ibland vilket jag misstänker beror på utrustningen de använde.

måndag 19 november 2007

Bewitched (1981)

Efter att ha sett några halvdana Hong Kong skräckisar på sistone så var detta en frisk fläkt. Vi får följa en polisundersökning där en familj på picknick hittar liket av ett barn, med en stor spik slagen genom skallbenet. Undersökningen visar att det var flickans far som gjorde det, och han erkänner och blir dömd till döden. Han ber dock att få prata med polisinspektören som leder fallet för att berätta vad som egentligen hände, något han aldrig tog upp i domstolen då han var rädd att ingen skulle tro honom. Det visar sig att något år tillbaka så hade mannen varit på semester i Thailand och där träffat en kvinna som han spenderade en hel del tid med. Genom ett missförstånd så får han för sig att hon är prostituerad medan hon tar det hela på betydligt mer allvar. När han då inte hör av sig till henne efter att han åkt hem så kontaktar hon helt enkelt sin lokala svartkonstnär för att hämnas. Denne börjar genast förbanna mannen på olika sätt och det hela resulterar med att han mördar sin egen dotter.
Polisinspektören finner det hela ganska tvivelaktigt, men börjar rota lite i det och finner snart att mannen talade sanning. Detta gör dock honom till en måltavla för diverse elaka förbannelser och han får snart kämpa för sitt liv.

Aaaah, dessa härliga förbannelser gör hela filmen! En karaktär förvandlas till en stor svullen blob som kräks maskar och när han pickar hål på sig så sprutar det mjölkfärgad vätska ut såren. En annan favorit är den som framkallar extrem huvudvärk på sitt offer. Låter inte så farligt kanske, men det är inte så bra som man är involverad i en jakt på en beväpnad galning som skjuter vilt omkring sig. Man sitter hela tiden och väntar på nästa sköna förbannelse och de blir alla namngivna på skärmen samtidigt som man får se svartkonstnärens förberedelser. Det hela är konstant underhållande, och för exploateringens skull så får vi även en lång scen i slow motion där en kvinna springer topless på en strand. Category III (En film som innehåller mycket sex och våld) är underbar! Filmen är för övrigt alldeles utmärkt fotad och regisserad, och relativt humorfri vilket annars brukar kunna vara ett litet gissel åtminstone för mig, då kineserna gärna blandar in lite slapstick i sina filmer även om den handlar om en nekrofil kannibal eller rena splatterfilmer. Rekommenderas varmt.

söndag 18 november 2007

Meatball machine

Meatball Machine (2005)

Här har vi ett ypperligt exempel på att för höga förväntningar kan skada en film. När jag fick höra tala som den här filmen för första gången så verkade den vara himmelriket. Alienparasiter som tar över människokroppar och förvandlar dem till biomekaniska stridsmaskiner vars enda uppgift är att döda och förstöra. Det låter ju helt underbart, som Tetsuo i färg, vilket det till stor del också är. Vad som gick fel kommer jag till lite senare i recensionen.

Våran hjälte är en ung japansk man som inte är det minsta social och har ett jobb på ett skitigt industriområde någonstans i Tokyo som han inte trivs med nämnvärt. Den enda positiva ljusglimten i hans liv är på lunchen då han brukar sitta utanför sin arbetsplats och blicka över andra sidan den skitiga floden där en ung kvinna brukar hänga tvätt. Han har givetvis kärat ner sig i flickstycket men vågar inte säga något till henne. På väg hem från jobbet en dag så får han höra hur en av hans arbetskamrater börjar skryta om hur han ska sätta på just hans kärleksobjekt och han deppar ner sig ännu mer och går på porrbio. På biografen blir han antastad och misshandlad av en transvestit och lämnad i en hög med sopor där han finner en mycket konstigt objekt som ser levande ut men som är av metall. Han tar hem denna börjar udnersöka, men får inte upp den. Dagen därpå så lyckas han avbryta sin arbetskamrats våldtäktsförsök på kvinnan han är kär i och lyckas uppbåda så mycket mod att han avbryter det hela, och blir grovt misshandlad. Kvinnan hjälper honom hem och där visar det sig att hon även är kär i honom då hon sett hans blickar och även hon är en ensam själ. Allt frid och fröjd, till den skumma saken han har i garderoben vaknar till liv, attackerar kvinnan och förvandlar henne till en Nekroborg - en biomekanisk stridsmaskin. Av någon anledning så överlever han det hela och vaknar upp någon helt annanstans, i en lägenhet hos en man som vet alldeles för mycket om vad de biomekaniska bestarna är för något och innan vi hinner säga bu så är även han infekterad och en vild strid mellan de två turturduvorna börjar.

Det här låter ju helt underbart och det är det för det mesta. Filmen är gjord med ganska låg budget, men med en fantasirikedom som slår det mesta. Makeupeffekterna är helt igenom suveräna där vi förutom de häftigt designade Nekroborgerna får smaka på stora doser grafiskt våld där skallar klyvs och armar sågas av. Vad som är ännu roligare är att vi får se parasiterna själva där de sitter inne i sina offer i en skyddande kokong och styr sina stridsmaskiner som om det hela vore ett arkadspel. Mycket coolt filmat. Miljöerna består av ett industriwasteland som passar alldeles utmärkt till händelserna. Skådespeleriet kan jag inte säga så mycket om annat än att det fungerar utmärkt, speciellt Aoda Kawai (taget namn?) som flickvännen.

Men vad är det då som gick fel? Jo, efter att ha snokat rätt på den här filmen så hade jag sett en hel del bilder och läst flera recensioner och allt verkade sådär lagom over the top. Uppenbarligen så är jag skadad av allt filmtittande då jag förväntade mig _mer_! Vi får ett antal Nekroborgstrider, man mot man (eller kvinna) men jag hade hoppats på ett regelrätt krig! Nåväl, det är väl egentligen mitt eget fel att det blev såhär. Filmen är hur som helst mycket sevärd, speciellt om man gillar skruvad scifi/gorefilm och kan ta den där gamla vanliga dystra japanska dramaturgin.

Dvdn som finns är alldeles utmärkt och innehåller en hel del extramaterial, bla den första versionen av filmen som spelades in på Super-8, samt en kortfilm som förklarar bakgrundshistorien på en av karaktärerna.

måndag 12 november 2007

Hell has no boundary

Hell has no boundary (1982)


En ung kvinnlig polis reser bort med sin pojkvän och campar ute på en ön någonstans utanför Hong Kong. Under natten så hör hon någon som sjunger utanför och börjar leta efter källan. Snart finner hon sig jagad av ett grönt ljussken och när den hinner upp henne slås hon medvetslös och faller till marken uppenbarligen skadad eller död. På morgonen är dock allt som vanligt igen, förutom att hon verkar ha fått en liten personlighetsförändring i form av att hon fösöker dränka en liten pojke som hon tror stulit en läsk av henne. När de kommer tillbaka till fastlandet så börjar konstiga saker hända och hennes kollegor börjar dö en efter en...

På omslaget till filmen står det att det ska innehålla scener som får The Omen att verka som en barnfilm, vilket för mig som splatterfilmsälskare lovar mycket. Detta får mig då att sitta som en liten barnunge på julafton och vänta på allt gott som komma skall. Men det kommer aldrig. Den besatta kvinnans kollegor dör en efter en på skumma sätt, men aldrig speciellt blodigt. Kvinnan får kulor att ändra bana och det blir lite väl mycket.. slapstick ibland. Mycket hallucinationer och dylikt, men aldrig speciellt spännande eller otäckt vilket gör att jag sneglar på fjärrkontrollen... tills det är ungefär en halvtimme kvar av filmen då man får reda på varför demonen/spöket är så arg. Då tar filmen verkligen fart och vi bjuds på en riktigt makaber flashback som utspelas under andra världskriget och är så pass brutal (utan att visa något) att till och med en luttrad skräckfilmsfreak som jag höjer på ögonbrynen.

SPOILER:

All karaktärerna i filmen var under andra världskriget en och samma familj som nu reinkarnerats. Den kvinnliga polisens (som då var runt 6-7 år gammal)mamma sålde henne till en knarksmugglare som mördade henne, sprättade upp hennes lik och stoppade hennes lik fullt med knark för att föra det över gränsen. När detta är klart så kastar de ner liket i en ravin, varpå en annan sjuk jävel hittar liket och säljer det som lammkött i sin restaurang....

Slut på SPOILER

Bara den gör att filmen är sevärd, även om man måste kämpa sig igenom en inte alltför upphetsande timme. För övrigt så är det ganska roligt att se kinesisk skräck då den är helt och hållet präglad av sin egen kultur, vilket gör det genast lite intressantare. Vi får se en del kinesisk svartkonst och annat intressant, såsom kräkningar av maggotar och sådant som aldrig blev så stort i väst. Skådespeleriet får ses som godkänt. Lau Suet Wah som spelar den besatta poliskvinnan gör ett bra jobb där hon övergår från att vara en vanlig söt tjej till en riktigt elak jävel på ett ögonblick när rollen kräver det. En godkänd film som är sevärd mest pga den skruvade flashbacksekvensen.

Dvdutgåvan från Shaw Brothers/IVL är förvånansvärt bra. Bilden är otäckt bra med tanke på vilken obskyr (för mig i alla fall) rulle detta är, men med tanke på de övriga utgåvor jag sett från samma bolag så satsar de på kvalitet.

tisdag 30 oktober 2007

Smältande satanister - Klart underskattat

Det har varit ganska lugnt på filmfronten på sistone, men till slut lyckades jag skrapa ihop några recensioner, så vi börjar väl med dagens första recension:

The Devils rain (1975)

John Travoltas filmdebut om smältande satanister. Det låter väl underhållande och det måste jag säga att det verkligen är. William Shatner spelar sonen i en familj som av någon anledning gömmer en gammal bok. Den rättmätige ägaren till denna vill ha den tillbaka och låter hälsa detta genom att skicka Shatners far för att meddela detta, varpå han smälter till en stor hög ganska färgrikt slem. Allas våran favorit-träskådis ger sig nu ut för att stoppa den elake Jonathan Corbis som vill ha tillbaka boken för att den innehåller namnen på alla själar han har lovat djävulen. Saker händer, Shatner försvinner varpå Tom Skerrit dyker upp som lillebror för att ta reda vad som hänt, och finner en sekt med ögonlösa satanister ute i öknen.

Det här är en typisk 70talsskräckis, av just den typen som hade en ok budget, hyfsat kända skådisar och väldigt mycket specialeffekter för att lyckas med att klämma sig igenom med en PGrating (Parental Guidance suggested. Vem som helst får gå på den, men en förälder rekommenderas). Skådespelarna inkluderar Ida Lupino som Shatner och Skerrits mamma och den då helt okände John Travolta i en roll så liten att jag faktiskt inte kunde hitta igen honom. Tydligen så spelar han en av satanisterna och jag tror att jag vet vem han är, men då han har ansiktet fullt med makeup så är jag osäker. Hur som helst, den stora stjärnan i filmen är Ernest Borgnine som den elake satanisten Jonathan Corbis. Borgnine har uppenbarligen mycket kul med sin roll och balanserar rätt fint där på gränsen mellan överspel och coolt kalkylerande. Vad är The Devils rain då? Jo, det tänkte jag meddela nu (Det är dock tämligen allmänt känt vad som händer i slutet av filmen). Om den som läser detta så tänker jag börja med en stor SPOILER:



Alla smälter. I ca 10 minuter. Det är ganska bra gjort också. Speciellt det gröna slemmet som rinner ur deras ögonhålor. I 10 minuter. Hela sekvensen är så härligt bizarr och gör filmen värd att se, enkom för den.


SLUT SPOILER

Jag älskar välgjorda 70talsskräckisar. Det var något speciellt med det årtiondet, när filmvåldet började bli allt grövre och mer grafiskt. Devils rain är ett alldeles ypperligt exempel på en sådan.

The Night flier (1997)

Stephen King filmatiseringar har tre olika lägen: Kass, helt ok och i ytterst få fall Riktigt bra. Det vanligaste är helt klart just Kass, och det var ungefär de förväntningarna jag hade på denna filmatisering av en av skräckmästarens noveller om en ambulerande vampyr som flyger omkring i ett litet flygplan och tar ett skrovmål lite då och då på lämplig flygplats. Vad jag vill minnas så är novellen inget speciellt, vilket kanske inte bådar så gott för en filmatisering, men efter att ha sett den så måste jag säga att jag blev positivt överraskad!

Filmen handlar om en reporter på Inside view, en tidskrift som lever på sina artiklar om död, elände och allt bizarrt som den kan skrapa fram, inte helt olikt Aftonbladet, mindre skvaller bara. Tidningens stjärnreporter får i uppdrag att skriva om en seriemördare som landar på mindre flygplatser och mördar personalen. Han tackar dock nej, men snor det sedan av en ny, ambitiös reporter. Han ger sig ut på jakt efter det mystiska flygplanet och upptäcker att det inte är någon vanlig mördare han har att göra med, samtidigt som kollegan följer ett annat spår.

Jag hittade den här filmen i en realåda i en filmbutik i Los Angeles för 5 dollar och mina förväntningar var väl därefter. Det här är ytterligare en i raden av filmer som baserats på korta noveller av King och i nio fall av tio så brukar resultatet bli ganska mediokert (Se Children of the corn 1-10 eller hur många de är uppe i nu) men den här filmen reser sig lite ovanför det vanliga träcket. Orsaken till det är främst en: Miguel Ferrer. Det är få som kan spela skitstövlar som han. Rollen kräver att han skall vara bitter, otrevlig och cynisk och det gör han klockrent. Det är en ren fröjd att se honom gå omkring och fota bilolyckor och barnlik (rent skådespelarmässigt alltså). Resten av skådespelarna i filmen är ganska träiga men de gör väl ett ok jobb. Storyn i sig är lite mer formad som en thriller än en vanlig skräckfilm då den fokuserar mer på sökandet efter flygplanet än splatter. Vampyren i sig håller sig i skuggorna ända tills i slutet av filmen vilket fungerar bra (Dock så vill jag ge ett stort tack till killen som designade omslaget till dvdn som smällde upp en bild på vampyrens fula ansikte i full detalj). och specialeffekterna är helt igenom utmärkta, vilket är standard för KNB efx som alla splatterfreaks känner igen sedan tidigare. Filmen håller faktiskt nästan rakt igenom, ända till de sista 5-10 minuterna då manuset introducerar en riktigt töntig sekvens som skall introducera slutet. Slutet funkar alldeles utmärkt, men händelserna fram till den är rent ut sagt fjantiga. Synd på en så trevlig lite potboiler. Gillar du Stephen King och Miguel Ferrer så går filmen helt klart att se en seg höstkväll.


Invasion of the bodysnatchers (1956)

Kommunistskräck har aldrig varit bättre. Visst, Don Siegel må säga att det inte är frågan om det, men historien om frökapslarna från rymden som förvandlar goa, glada amerikaner till känslokalla kopior passar fint in i 50talets Usa och dess häxjakter på oliktänkande. Mer än så tänker jag inte gå in på politik utan går raskt över till att konstatera att detta är en klassisk scififilm, suveränt gjord på uppenbart små medel. Storyn är klassik. Kevin McCarthy (passande efternamn) spelar en läkare som kommer tillbaka till sin lilla småstad i Kalifornien från en konferens och upptäcker att flera av hans patienter påstår att deras släktingar inte är som de brukar. Helt plötsligt så ändrar de sig en efter en och när han börjar rota i det finner han de onda frökapslarna som förvandlar en ...

Gjord med enkla medel, det här är verkligen en klassiker. Mysteriet nystas långsamt upp och spänningen stegras konstant, till det intensiva slutet. Bra skådespel överlag och specialeffekterna (reserverad för en scen) funkar alldeles utmärkt. Tyvärr så ändrade filmbolaget slutet då de tyckte att originalslutet inte var som de ville ha det (vill inte säga mer för att inte spoila...) så de filmade en ny prolog och epilog som förändrar en hel del. Tråkigt, men inte så mycket vi kan göra åt det nu. Det finns inte så mycket mer att säga än att om man gillar gamla, sköna scififilmer så är detta ett måste. En sak som kan vara värd att nämna förresten är att den är en av de få filmer som blivit nyinspelad där den nya versionen är i samma klass som originalet. Nu tänker jag dock på Philip Kaufmans version från 1978 med Donald Sutherland och inte Abel Ferraras version från 1993 (den sistnämnda är faktiskt helt ok, men inte på långa vägar i samma klass). Slutklämmen är hur som helst att denna film bör finnas i varje scifinörds dvdsamling.


Alien - Directors Cut (1979)

Ridley Scott är enligt mig en av de största regissörerna vi har i världen just nu. Han kan få vilket manus som helst att se intressant ut, helt genom sin talang. Han får för det mesta även den beröm han förtjänar även om han i vissa fall kanske inte väljer de manus han borde. Alien är tillsammans med Blade Runner två av de absolut bästa science fiction filmer jag någonsin sett. Alien som film är helt perfekt. Specialeffekterna håller än i denna dag till 100 procent, skådespeleriet är perfekt där all dialog (mycket var tydligen adlibbat) känns naturlig och all scenografi är trovärdig utan undantag, där fotot gör en mycket stor del i dess framgång. Jag ska inte ösa mer superlativ över filmen utan tänkte mest prata lite om skillnaderna mellan originalversionen och Directors cut. De består mestadels av att Scott kortat eller tagit bort ett femtontal scener för att snabba upp tempot, mestadels det tidigare. Jag märkte inte några enorma skillnader, men det märks att tempot är lite snabbare vilket i min mening inte är till det bättre. Filmen blir egentligen inte sämre, men den vann på att ha ett lite långsammare tempo. Det finns några extra scener till men den som sticker ut mest är den där Ripley finner resterna av Brett och Dallas, där Dallas fortfarande lever, men håller sakta på att förvandlas till ett ägg av något slag och ber Ripley att döda honom. Scenen i sig är väldigt stämningsfull, men fuckar upp kontinuiteten med James Cameron underbara uppföljare där äggen läggs av en drottning. Jag gillar faktiskt Scotts version bättre, där en aliendrottning faktiskt inte känns lika skrämmande. Antingen så bryr man sig inte så mycket, eller så går man ut på nätet och läser de FAQ:s som försöker komma runt det problemet. (en teori är att rymdvarelserna anpassar sig efter miljön den finns i, vilket jag faktiskt kan acceptera). Egentligen så är det dock en helt onödig scen då originalet funkar alldeles lika bra utan den, och den drar till och med ner tempot lite. Slutklämmen på det hela är att den nya versionen är existensberättigad, men originalet är bättre.


Seeding of a ghost (1983)

Detta var en mycket intressant upplevelse. En nygift taxichaufförs fru är otrogen med en playboy och det hela slutar (i en serie händelser som känns lagom krystade) så blir hon våldtagen och dödad i ett gammalt hus ute i buschen. Våran hjälte blir väldigt arg och kontaktar en svartmagiker för att hämnas, vilka sker genom att de gräver upp hennes lik och använder spöket för att skipa någon sorts "rättvisa".

Vad jag bör nämna är att filmen är kinesisk, vilket innebär att vi får några korta fightscener med de gamla vanliga överdrivna ljudeffekter. Det som det fokuseras mest på är dock tuttar och blod. Mycket tuttar alltså. Långa duschscener, topless på badstranden i slowmotion och samlagsscener med sliskig musik, inklusive vindmaskin för att rufsa till tjejens hår mitt i akten. Utöver detta så blir det en hel del våld och äckel. En scen som utmärker sig där är den där en kille spyr maskar. Eller varför inte nämna den där hans polare tror han äter kokosnöt men egentligen så är det hjärna? Sen måste jag ju bara säga att detta är antagligen den enda filmen i världshistorien som innehåller en 69:a mellan ett lik och ett spöke! Intressant. Vad som är mindre bra är dock att det inte finns en enda sympatisk karaktär i hela filmen vilket gör det svårt att bry sig om någons överlevnad. Hjälten är en träig skådis som påminner alldeles för mycket om Chalres Bronson när han var som tråkigast och de övriga är mest korkade eller förtjänar sitt öde. Mot slutet så dyker det helt plötsligt upp några nya karaktärer som bara finns där för en lång scen där de anfalls och blir dödade/lemlästade av ett spöke som verkar vara rippat direkt från John Carpenters The Thing som kom året innan. Massor med tänder och tentakler alltså. Nu är den här lilla biten med skådisar ingenting man bryr sig om speciellt mycket då filmen är ganska kort (1.25) och flyter på i raskt tempo. Det finns något udda eller naket att titta på i varje scen och sånt är väl inte fel?

onsdag 10 oktober 2007

Det finns hopp för Sylvester Stallone...

Jepp, det låter ju helsjukt men baserat på den här trailern så är det en film jag MÅSTE se! :)

http://www.break.com/index/rambo-is-back-and-still-pissed-off.html

torsdag 4 oktober 2007

De coolaste filmtitlarna

Ibland är det ju faktiskt så att filmer har såpass coola namn att man vill ha dem bara därför. Det kanske är så att det bara är jag som kan tänka mig att köpa en film på sådana meriter men alla har vi olika fetischer. Här kommer några av mina favorittitlar:

The Killing of Satan. Filipinsk actionskräck. Nuff said.

Nude for Satan. Titeln säger allt. Några av internet movie database plot keywords är Female nudity, Lesbian sex, Black magic, Lesbian, monster, Satan och Sex.

Goke, Body Snatcher from Hell. Den japanska rymdvampyren.

Spindlarna! Detta är den svenska titeln på Them som handlar om jättemyror i Arizonaöknen.

The Orgy of the Dead . Spanska zombier i vad som ska föreställa England.

Cannibal apocalypse. En sådan titel lovar mycket som den inte kan erbjuda.

Bloodsucking Nazi Zombies. Den amerikanska titeln på Jess Francos "mästerverk" Oasis of the zombies. Världen behöver helt klart fler nazistzombiefilmer.

Porno holocaust och Erotic nights of the living dead. Två av Joe d'amatos legendariska porrzombierullar. Bör finnas i varje filmsamling. De finns åtminstone i min.

Det får räcka för den här gången. Jag återkommer med fler

måndag 1 oktober 2007

Somewhere around Barstow

Jag vill börja med att tillägna det här inlägget till min chef Stephan och min Vd Ulf speciellt för kommentaren: "Du är en i grunden genuint weird människa" Sånt värmer.

Det har ju blivit ett par rullar sen sist, helt klart. Dock så är det några som kanske inte riktigt passar in här så jag river av dem lite snabbt:



Pirates of the caribbean - At worlds end (2007)

Ganska ungefär precis vad man väntat sig. Däremot så borde snubben som föreslog att Chow-yun Fat skulle passa som pirat få en löneförhöjning.



Next (2007)

Nicholas Cage i en väldigt lös filmatisering av en Philip K Dick novell där huvudpersonen kan se två minuter in i framtiden. Inte så vidare bra och SF-elementen används rätt trist.


Surfs up.( 2007)

Animerad film i dokumentärstil om surfande pingviner. Inte alls dumt faktiskt. Mycket underhållande med suveräna röstskådisar som t ex Jeff Bridges och James Woods.


Shrek 3 (2007)

En till Shrekfilm. ungefär så ja, varken mer eller mindre.


Nu drar vi igång de riktiga recensionerna och börjar med en film som jag velat se länge.


War of the worlds (2005)

Jag drog mig rätt länge för att se Steven Spielbergs version av H G Wells underbara bok för att filmen verkade fokusera alldeles för mycket på Tom Cruise och hans uppkäftiga ungar. Nu i efterhand så ångrar jag att jag väntade så länge då detta var en värdig filmatisering. Handlingen i kort är att Tom Cruise spelar en frånskild average joe (som han faktiskt gör bra även om det är svårt att sluta tänka scientolog så fort man ser honom) vars barn kommer på besök samtidigt som jorden invaderas av elaka aliens. Under filmens gång så får vi se Cruise fly, gömma sig, fly igen, gömma sig, etc och det är faktiskt spännande hela tiden. Specialeffekterna är helt underbara och det är en fröjd att få se Wells tripoder utplåna tusentals människor med sina dödsstrålar (Den första filmatiseringen från 1953 är även den mycket bra men av skäl som antagligen kan spåras till budgeten så valde de att låta sina farkoster sväva omkring). Det fanns ju ett och annat ögonblick då jag hoppades att Dakota Fannings aningen hysteriska skitunge skulle stryka med, men jag antar att det innebär en eloge till hennes skådespeleritalang.

Man stör sig överhuvudtaget inte speciellt mycket på den dysfunktionella familjen som tar upp rätt mycket tid i början av filmen och när invasionen börjar så är det bara att njuta! Mera tripoder åt folket!


Food of the gods (1976)

Bert I Gordon är skyldig till ett flertal så oerhörda styggelser att de inte passar någon annanstans än i liknande bloggar. Vad sägs om klassiska rullar som t ex The amazing colossal man, Attack of the puppet people och den riktigt riktigt usla Empire of the ants. Bert tycker om att göra skräckfilmer med stora monster, men använder sig alltid att så billiga och enkla effekter som möjligt. Food of the gods är ett utmärkt exempel på detta då den är knökfull med både usla och tvivelaktiga effekter. Marjoe Gortner spelar den stenhårde quarterbacken som känner att han behöver lite vila, varpå han och några kollegor åker ut till en avlägsen ö för lite rekreation. När de kommer i land så blir en kollega dödad av enorma getingar (mycket taskigt inklippta - de påminner mer om myggor med ADHD) och våran hjälte blir attackerad av en enorm tupp storlek elefant. Efter många äventyr så finner de att ett äldre par blandat hönsmaten med någon konstig sörja som plötsligt börjat sippra ur marken. Snart befinner de sig belägrade av en stor flock enorma råttor som mumsat i sig av gudarnas föda.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Filmen påstår sig vara baserad på H G Wells novell med samma namn med jag har väldigt svårt att tro att den gode Wells skrev någon sådan här smörja. Karaktärerna susar omkring på ön till höger och vänster utan någon egentlig dramaturgisk relevans och vi bjuds på många, långa härliga scener där man åker jeep."Special"-effekterna består av ett antal stora råtthuvuden som någon håller i utanför kamera, eller väldigt dåligt inklippta vanliga råttor som kravlar omkring på ett modellhus. Det hela är oerhört skrattretande och mycket underhållande - tills den sista halvtimmen. I ett försök att spara pengar så verkar filmmakarna ha bestämt sig för att det billigaste sättet att döda jätteråttor är att skjuta vanliga råttor med salongsgevär... hjältarna skjuter med hagelgevär och man klipper till en råtta som verkar bli skjuten på riktigt. Antingen det eller så är det väldigt bra specialeffekter. Jag tvivlar dock på det sista. Det här förstörde filmen för mig hur som helst och det är ingenting jag skulle rekommendera till någon. Synd på så fina gummidräkter.


The Flesh Eaters (1964)

"Behind this Membrane...You Will Be Driven To a Point...Midway Between Life and Death!"

Den stenhårde piloten Grant Murdoch (Ni hör ju bara på namnet vilken hårding det är) får i uppdrag att frakta en alkoholiserad skådespelerska och hennes assistent till en filmstudio, men tvingas nödlanda på en obebodd ö pga en storm. Väl där stöter de på en mysko herre som påstår sig vara marinbiolog som erbjuder sig att hjälpa dem. Vad de inte vet är att Professor Peter Bartell egentligen är en gammal nazist som experimenterar med köttätande bakterier!

Flesheaters brukar räknas som en av de första gorefilmerna och även om den är ganska tam jämfört med dagens blodorgier så har den ett par scener som jag själv räknar som klassiska. Ett exempel är när våran tuffa hjälte råkar trampa i en pöl med bakterier och måste karva loss dem ur sitt ben med kniv. Vissa av specialeffekterna är väl rätt enkla (bakterierna visas genom att de skrapat in dem på filmrullen och det avslutande jättemonstret är inte speciellt mobilt) men som fan av gamla skräck/scifirullar så kan jag köpa sånt. Det är ingenting som är så uselt att det sticker ut. Ett annat plus är skådespeleriet. Vi får en hel del härligt överspeladende, speciellt från Martin Kosleck som spelar den elake nazisten, komplett med inzoomning på hans ansikte vid extra dramatiska uttalanden. Byron Sanders som Grant Murdoch är lite som en karikatyr över machokillar, utan att bli löjlig och påminner en hel del om Bruce Campbell i sina mest sarkastiska stunder. The Damsels in distress sköter sitt jobb som de ska och plockar givetvis gärna av sig blusen för att förbinda hjältens sår.

Det är ju en B-film, inte snack om saken. De flesta scenerna utspelar sig på stranden, vilket gör att man kunde spara in en hel del på budgeten. Men ändå så funkar det bra. Sjävla konceptet och utförandet när det gäller de elaka Kött Ätarna gör detta till en mycket trevlig liten rulle som fungerar finfint en sen, tråkig söndagkväll tillsammans med en påse popcorn.


The Fog (2006)

En av mina favoritfilmer (så till den milda grad att jag faktiskt besökt en av inspelningsplatserna under ett Usa-besök) i skräckgenren är John Carpenters The Fog (Dimman)från 1980, en klassisk spökhistoria med drag av Stephen King där vålnader från havets botten kommer tillbaka för att hämnas oförätter. Originalet har tät stämning, bra skådespelare och många sköna scener innehållande hämnd från andra sidan graven.

Givetvis kan inte Hollywood hålla sig borta så de kommer på den brillianta planen att göra en nyinspelning.

Vad kan jag säga om remaken annat att den är ett perfekt exempel på varför nyinspelningar är så hatade. Det gör nästan ont att se något som påminner så starkt om något man älskar, men inte gör något rätt. Med en sådan story så borde det vara svårt att misslyckas! Istället så gör man en urvattnad version av orginalet där man sänker medelåldern på skådisarna till strax över 20. Det som originalet gjorde effektivt genom att inte visa alla detaljer får vi se fullt ut med taskig CGI. Själva dimman, det som John Carpenter lyckades framställa så bra med vanliga praktiska specialeffekter, framställer de med riktigt usla datoreffekter.

Helt värdelöst är det väl egentligen inte. Jag kanske hade gillat filmen bättre om jag inte sett originalet, då den förutom de rätt dåliga specialeffekterna åtminstone är kapabelt filmad och spelad. Det finns några stämningsfulla scener när dimman sveper in och man ser sakta att den innehåller skepnader som vill ont. Men det hela känns så onödigt att det gör lite ont i mig, i den delen som faktiskt gillar bra film.


Altered (2006)

1999 kom Blair Witch project, en av världshistoriens mest inkomstbringande independentfilmer någonsin. Vad hände med filmmakarna efteråt? Det har varit tyst om Daniel Sanchez, en av regissörerna sen dess tills Altered kom förra året. Filmen distribuerades av Universal och var tänkt att gå på bio, men släpptes istället i all tysthet på en relativt enkel dvd. Detta är lite synd då det är en riktigt bra liten rulle som de flesta nu kommer att missa.

Filmen börjar med några riktiga rednecks som jagar något i en mörk skog. De får sitt byte och man märker nu att det är något utöver det vanliga. Det visar sig att de 15 år tidigare blivit bortförda av aliens som torterade och probade dem rätt hårt. Våra dialektförsedda hjältar virar in kroppen i en matta och ett knippe kedjor och för den till ett hus ute i skogen där deras vän Wyatt bor. Wyatt är väldigt tveksam att hjälpa till då han vet lite mer om rymdvarelserna än de andra, eftersom han blev kvar längst innan han fann sig liggande naken på ett fält miltals från hembyn. Han har helt rätt då det visar sig att det inte är helt lätt att ha en alien som gisslan, speciellt som den har kompanjoner som letar efter den...

Jag blev mycket positivt överraskad av Altered. Filmen utspelar sig till största delen i ett garage där huvudpersonerna fört varelsen och filmen skildrar konflikten mellan de olika karaktärerna där en av dem vill hämnas sin döde bror och de andra som inte riktigt vågar göra något av rädslan för att rymdvarelserna skall hämnas. Vi har även striden mot varelsen som har en del krafter som inte direkt är till någon annans fördel. En av männen blir t ex biten i handen och finner sig sakta förvandlas till vad som mest kan liknas ett levande lik. Det är ingen vanlig splatterfilm det här utan en väldigt spännande gammaldags sciencefictionthriller av det stuket som inte görs längre. Specialeffekterna består till 99% av den gamla skolans makeup, vilket är väldigt skönt då en cgivarelse antagligen inte skulle fungera lika bra. Vi får en hel del blodiga scener där en speciellt står ut: Tug of war med tarmar. Jag tror inte jag ska gå in på mer detaljer där.
Skådespelet är riktigt bra helt igenom och allt är mycket kompetent filmat - ett mycket gott hantverk helt enkelt. Om det är något jag skulle vilja klaga på så är det det något konventionella slutet. Även om det inte känns dåligt på något sätt så skulle jag gärna ha velat att de gick ett steg längre. Man får kanske inte riktigt den där rejäla, finurliga slutklämmen som man önskat sig då filmen fram tills dess varit så pass bra. Men det är väl kanske bara jag. Jag tycker hur som helst att det är synd att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Rekommenderas varmt.

måndag 3 september 2007

Gummimonsterfest 2007

Det var länge sedan jag jag verkligen bejakade mitt inre barn och tittade på några riktigt härliga japanska monsterfilmer, sådana sköna saker där ett eller fler monster slåss om världsherraväldet, vanligtvis i Tokyo eller valfri stad i Japan. Jag förvandlas till ett litet barn varje gång jag ser en sådan film, vilket resulterade i att jag spenderade mesta delen av helgen som en jollrande snorunge. Det här måste jag göra om!


Gamera vs Viras aka Gamera tai Uchu Kaijū Bairasu (1968).

De elaka Viranerna har beslutat sig för ta över jorden, men vad de inte räknat med är givetvis Gamera! Deras första försök slutar i en eldboll i rymden (Där röken stiger uppåt. Jag hade ingen aning om rök steg uppåt i rymden.) varpå de skickar ytterligare ett skepp som kidnappar två scouter och tvingar Gamera att sätta på sig en tokken där "mindcontroldevice" varpå vi bjuds på massor med scener där Gamera trashar Tokyo (courtesy of stock footage från tidigare Gamerafilmer, varav vissa i svartvitt då första Gamerafilmen var så). Till slut så lyckas de äckliga små barnen bryta hjärntvätten varpå Viranernas ledare absorberar de övriga Viranerna och växer sig jättestor (Han ser ut som ett mellanting mellan en sax och en bläckfisk...) för att spöa skiten ur Gamera. Gamera? Förlora? Duh.
Det här är inte en av de bästa Gamerafilmerna jag sett. Vi bjuds på en del sköna scener med massförstörelse men då dessa är från tidigare filmer så känner man sig lite blåst på konfekten. Först efter 1 timme och 5 minuter så möts Gamera och Viras i en kamp på liv och död och den är över sju minuter senare! Innan dess så får man stå ut med de äckliga snorungarna som springer omkring och förklara vad Gamera gör, samtidigt som de konstant skriker "Gambare Gamera!". Gamerafilmernas stora svaghet är ju de klämkäcka, lite Anderssonskans Kalle liknande jävelungar som som springer omkring och är sådär lagom lillgamla. När vi sedan får nöja oss med 5 minuters monsterfight så resulterar detta i en ganska medioker film, till och med för att vara Gamera. Fy skäms på ett sånt fint monster.


Gamera vs. Jiger aka Gamera tai Daimajū Jaigā aka 1.20 reklam för Tokyo Expo 70. (1970)

Inför förberedelserna inför Tokyo Expo 70 så gräver några arkeologer upp en mystisk staty på _Wester_ island... Under förberedelserna så blir de plötsligt attackerade av Gamera. Vad de inte vet är att statyn är placerad där för att hålla något begravt... ta ta! Anyway, detta resulterar i att monstret Jiger vaknar upp (Jiger ser ut som en blandning av en bulldog och en sån där komodoödla med taggar på ryggen) och möts av Gamera (som minsann vet hur elak Jiger är...). Gamera får faktiskt lite spö och Jiger ger sig av mot Tokyo för att trasha. Gamera följer efter och får spö igen, den här gången genom att Jiger spetsar Gamera i halsen med en tagg och lägger ett ägg som raskt börjar suga Gameras blod. Det hela löser sig genom att våra älskade Gambareskrikande ungdomar tar en miniubåt och åker in i Gameras blodomlopp och tar kål på miniJigern. Sedan, alldeles innan jiger ska totaltröska Tokyo Expo så vaknar Gamera till liv igen och denna gången är det Jiger som får på pälsen.
Den här filmen är betydligt bättre än Gamera vs Viras. Vi bjuds på mången scen med massförstörelse och flera sköna, långa monsterfighter (Om jag skulle byta ut vissa ord här så skulle detta lätt kunna låta som en recension av en porrfilm). Visst, vi måste stå ut med äckliga, lillgamla ungjävlar igen, men det kompenseras fint av allt monsteraction. Det är såhär Kaiju skall vara!


The Card player aka Il Cartaio (2004)

Det har väl inte gått så bra för Dario Argento på de sista 10+ åren. Samtliga rullar han gjort har väl mer eller mindre floppat, eller anklagats för att vara bleka kopior av hans mästerliga giallos från 70talet. Jag kan förstår det till viss del då de som kom efter Opera (Min favvo av de han gjorde på 80talet) har varit rätt tråkiga. Den här rullen är varken eller.
En psykopat börjar kidnappa unga flickor och utmanar polisen på ett parti poker. Förlorar de så skär han halsen av offret. Undersökningen leds av en ung kvinnlig kommisarie och en alkoholiserad irländsk polis, tillsammans med ett ungt pokergeni.
Det börjar inte bra kan jag lugnt säga. Vi introduceras snabbt till ett antal karaktärer, alla rätt blaskiga med ett virrvarr av äkta, halvtaskiga italienska accenter och uppenbarligt tråkigt dubbade amerikanska röster. Första halvtimmen är rätt rörig tack vare detta, men därefter blir det faktiskt bättre när Argento får sätta tänderna i några sköna scener som t ex den där det unga pokergeniet jagas genom Roms trånga gränder och tunnlarna därunder. Tyvärr så blir det dock inte mer upphetsande än så. Filmen, som fått 15årsgräns i England, saknar de där stora våldsoperascenerna som Argento brukar vara känd för. Det finns några ganska osmakliga scener som involverar de lik som mördaren lämnar efter sig, men inte speciellt mycket äckligare än vilket CSI-avsnitt som helst. Ett plus för Claudio Simonettis sköna musik, men annars är det en av Argentos tristaste skapelser. Inte bra, inte dålig. Inte ett speciellt bra betyg.


Godzilla vs Monster zero aka Invasion of Astro-Monster aka Kaijū Daisenso (1965)

Helgen avslutades med en av de bästa Godzillafilmerna genom tiderna. Det här var den första filmen i serien jag såg, när jag hyrde den på Gotthuset i Malung under titeln Rymdmonstren anfaller. På den vägen är det. Nu innehåller min filmsamling samtliga Godzilla och Gamerafilmer och då och då plockas de fram för lite ren och skär underhållning. Sockervadd för hjärnan liksom. Det är inte nyttigt, men ack så gott.
I den här filmen så reser två tappra astronauter till den nyupptäckta planeten X. Väl där så finner de ett underjordiskt samhälle som är belägrat av Ghidorah, den trehövdade flygande draken. Xianerna (som de faktiskt kallas) ber jordlingarna om hjälp - specifikt så vill de låna Godzilla och Rodan för att spöa skiten ur Ghidorah. Som motprestation så lovar Xianerna ett botemedel mot cancer. Givetvis så går Jorden med på detta men det visar sig vara en komplott! Xianerna vill kolonisera Jorden med hjälp av de tre monstren! Huäh!
Invasion of the Astromonster har allt! Specialeffekterna är perfekta! Trion med monster bjuder på många scener där diverse städer blir jämnade med marken och själva monsterfighterna är härligt frenetiska. Storyn i sig är klassisk pulp-scifi och detta resulterade i Godzilla Final wars som är en sorts uppföljare. Inga klämkäcka ungjävlar här inte - bara en cool Nick Adams som konstant spänner sina hängslen för att visa hur hård han är, en riktigt härligt machoamerikan. Ska man se en Godzillafilm så finns det inte så många som är i samma klass. Det är gott med sockervadd.

måndag 20 augusti 2007

28 weeks later och Sunshine

Korta versionen: Alltså, två fullträffar på en kväll. Hur stor är chansen för det?


Långa versionen:

28 weeks later (2007)

Uppföljare är något speciellt. Vanligtvis så prånglas de ut snabbt i ett försök att tjäna snabba pengar på en franschise och för det mesta inte av skaparna av originalet, vilket resulterar i en halvdan smörja. Ibland, en gång på 100 kanske, så glimrar det till och vi får något i samma klass som originalet (ex: Aliens) eller åtminstone en värdig uppföljare (Ex: Terminator 2, Exorcisten 3). 28 weeks later placerar sig lätt i den senare kategorin.

Filmen får inga direkta poäng för originalitet - storyn är inget nytt under julgranen men den är välskriven, även om filmen egentligen inte har några speciellt starka karaktärer förutom Robert Carlyle. Bra skådespelare finns det gott om, men de får aldrig riktigt någon chans. Filmen är så fokuserad på att leverera bra skräck och action att de glöms bort. Förutom detta så är filmen riktigt bra.
Allt börjar med en rejäl käftsmäll. Robert Carlyle och Catherine McCormack spelar ett gift par som gömmer sig i ett hus på landsbygden i början på farsoten, tillsammans med några andra överlevande. Givetvis så tar det inte många minuter förrän helvetet har brutit löst, och Carlyles karaktär är den enda överlevande efter att ha tvingats överge sin fru i händerna (tänderna?) på de smittade. Hela sekvensen är helt underbart spännande, med suverän musik. Nu hoppar vi raskt framåt till 28 veckor efter att viruset började spridas i första filmen. London har rensats upp och ett försök att återbefolka har startat i några avspärrade kvarter, helt under amerikanska armens bevakning. Carlyles två barn, turligt nog bortskickade till annat land innan allt brakade lös, anländer till huvudstaden och möts upp av sin far. När barnen smiter för att besöka sitt hem sätts en serie händelser igång som snart resulterar i ny infektion och totalt kaos. Det är inte många döda sekunder under filmens gång. Smittan sprids oerhört snabbt och snart är staden full av infekterade galningar. Militären försöker hålla dem tillbaka men allt resulterar i en stor massaker och våra hjältar finner sig konstant jagade, av så väl infekterade som militärer. Man sitter på nålar konstant när man vet att ingen karaktär går säker från att slitas i småbitar...

Appropå våld då: 28 days later var inte speciellt grafiskt blodig, men det blir det ändring på här. Huvuden exploderar, armar skjuts av och vi får en fin massaker med hjälp av rotorblad på helikopter. (Hmm. Det här låter lite bekant. Jag vill minnas att jag skrev något liknande i recensionen av Planet terror. Sammanträffande? Skulle tro det. ). Filmen övergår dock som tur inte till någon riktig splatterfest, vilket är rätt skönt.

Slutsatsen: Se den här, speciellt om du gillade ettan. En värdig uppföljare, även om den kanske inte riktigt kan toppa de oerhört intensiva öppningsscenerna, och det är fan inte ofta vi får uppföljare av den här klassen. Efter att ha sett trailern så hade jag väldigt höga förväntningar och de uppfylldes allihopa. Danny Boyle som regisserade första filmen och står som producent till den här har sagt att han själv skall regissera 28 months later. Tänk så oerhört det skulle vara om vi fick ytterligare en uppföljare i samma klass... det skulle väl bli något sorts rekord?

Sunshine (2007)

Danny Boyle tackade nej till att regissera 28 weeks later då han var fullt upptagen med denna film och tur är väl det antar jag. Nu för tiden så är det inte så ofta vi serveras seriös högbudget science fiction på bio/dvd och den här filmen är ett friskt tillskott.

Någon gång i framtiden så är våran sol döende och Jorden är på väg att frysa till is (vilket faktiskt representeras av scener inspelade på Gärdet...). Mänskligheten bygger en enorm bomb som de tänker använda för att fulstarta den igen men skeppet, Icarus, försvinner på vägen. Flera år senare har de absolut sista uranreserverna skrapats ihop för en ny bomb och en sista chans med Icarus II. På vägen dit snappar de upp Icarus I:s nödfyr och bestämmer sig att försöka rädda bomben, för en extra chans ifall något skulle gå fel med den första. Det är då allt börjar gå åt helvete...

En enkel förklaring till vad detta är för typ av film är att beskriva den som en blanding av 2001 och Event horizon, med betoning på den första. Det är en seriös scifirulle vi har att göra med. Teknologin är snyggt designad och trovärdig. Visst, den innehåller några fysiska fel, men de verkar vara gjorda med gott samvete för ökad dramatisk effekt, vilket jag kan acceptera då det inte är några extrema saker. Vi bjuds på många vackra scener till sagolikt skön musik som till en del faktiskt är gjord av Underworld. Att skådespelarna alla gör solida jobb gör ju inte saken sämre. Här finner vi t ex Cillian Murphy från 28 days later, Michelle Yeoh som vi sett i mången asiatisk actionfilm och Hiroyuki "Henry" Sanada som är en klassik actionskådis från Japan. Skräck/thrillerelementen som dyker upp en bit in i filmen skapar aningen mer frågor än vad den besvarar, vilket jag gillar då det låter en bilda en egen uppfattning utan att vara luddigt.

En mycket skön filmupplevelse som kräver högt ljud och bra bild. Gillar du science fiction så kommer du antagligen att älska den här. Är det mer action du är ute efter så finns chansen att du kan bli besviken but its your loss. Mycket bra.

onsdag 15 augusti 2007

Planet terror

När jag fick läsa att distributören delat upp Grindhouse i separata filmer för Europa så blev jag rätt sur, speciellt med tanke på att de sköt upp Robert Rodriguez del till senare. Tarantinos film var helt väl ok, lite väl mycket patenterad "cool" Tarantino dialog bara men det var ju Rodriguez hyllning till zombiefilmer som jag verkligen ville se! Det var med rätt höga förväntningar som jag satte mig i biografen, lite nervös för att jag just väntade mig en riktigt skön film
Jag blev inte besviken.
Planet terror är 1 timme och 45 minuter ren och skär splatterunderhållning. Handlingen känns som en löst kalkerad variant av Return of the living dead, då en zombifierande gas börjar spridas och det är militären som ligger bakom. Att zombierna sedan ser ut som om de är direkt hämtade från Umberto Lenzis köttbullsansikten från Nightmare city gör ju inte saken sämre. Sista 10 minuterna känns lite som en uppdatering av introscenen från just denna skräpklassiker. Sen så är filmen späckad med referenser till zombiefilmer från förr. Tarantino gör en cameo och blir dödad på ett sätt som man direkt kan hänvisa till Zombie Flesheaters och City of the living dead(Tja, en del av hans dödsscen åtminstone. Det fanns inga smältande testiklar i någon av de filmerna vad jag kan minnas...). Ett annat exempel är en scen som involverar exploderande bensinpumpar och bilar - läs Night of the living dead. Allt serveras med en nypa inte ens speciellt låg humor, vilket brukar vara standard när det gäller nyare zombiefilmer och det hela håller förvånansvärt bra. Visst, man kan ju tycka att gimmicken med Rose McGowans maskingevärsben är lite halvtöntig men det är snyggt gjort och över förhållandevis snabbt och smärtfritt. Vilket leder oss till skådespelarna. Robert Rodriguez har verkligen gjort bra val här. Freddy Rodríguez och Rose Mcgowan är alldeles utmärkta som huvudpersoner och filmen är full av suveräna biroller/cameos. Vad sägs om Michael Biehn, Bruce Willis, Tom Savini och Jeff Fahey med mera..? Sen gör Stacy Ferguson från Blackeyed peas en cameo som flata i minikjol.
Jaja, skit i skådespelarna. Över till det viktigaste. Splatter.
Det var länge sedan jag såg en såhär blodig film. Det fullkomligen sprutar blod konstant. Huvuden exploderar, armar skjuts av, kroppar slits i småbitar och alla squibs verkar innehålla minst en liter fejkblod. Är man en riktigt gorehound så är detta julafton.
Jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad. Jag gick in i bion med höga förväntningar och kom ut med dem överträffade. En perfekt exploitationrulle. Sen kan man ju prata mer om t ex sådana saker som att det finns bra karaktärer för en gångs, och att alla klicher behandlas med respekt men sånt glömmer man snabbt när ser allt härligt underhållningsvåld! 5 smältande tummar upp!

måndag 13 augusti 2007

Leone och Naschy

Helgens eskapader involverade följande filmer:


Once upon a time in the west, Sergio Leones överväldigande mästerverk från 1968.

Jag har aldrig varit någon väldig fan av italienska spaghettiwestern men jag insåg nu varför när jag tittade på MGM:s remastrade special edition "in glorious widescreen". När man sett dessa filmer tidigare så har det alltid varit på någon kabeltvkanal där de visat någon blaskig fullscreenversion där man missar halva filmen på sidorna och det gör verkligen inte filmen rätt. Leones underbara kamerakompositioner kräver verkligen widescreen för att kunna uppskattas till fullo. Den 10 minuter långa scenen i början av filmen där 3 revolvermän väntar vid en tågstation är ett ypperligt exempel. Ingenting händer egentligen men det är så sanslöst snyggt och coolt filmat att man sitter där med ett leende på läpparna. Sen följer en kavalkad av vackra ökenscener filmade i Monument valley och maffiga kameraåkningar i en av de mest levande westernstäder som någonsin skådats på film.
Övrigt att nämna är ju skådisarna. Henry fonda är helt suverän som den riktigt iskalle revolvermannen som skjuter barn utan att blinka. Jason Robards är härlig som nerdekat halvblod. Charles Bronson gör vad Charles Bronson gör bäst - spelar stenansikte med siktet på hämnd. Storyn är för övrigt det minst speciella men det har väl aldrig varit denna typ av filmers starka punkt. Charles Bronson ska hämnas, Henry Fonda är girig, Jason Robards blir felaktigt anklagad och allt detta pga marken som Claudia Cardinale äger. Nuff said. Ett mästerverk.

Film nummer två den här helgen blev:

Werewolf shadow aka The Werewolf against the Vampire women aka La Noche de walpurgis från 1971.
Jacinto Molina aka Paul Naschy är en spansk f.d. tyngdlyftare som slank in på film på sextiotalet och började göra film i stil med sina favoriter från när han växte upp - universals alla gamla härliga monsterfilmer. Hans personliga favorit var varulven, vilket resulterade i (om jag inte har helt fel) 12(!) stycken filmer om den polske greven Waldemar Daninsky som är förbannad att vandra jorden för evigt och förvandlas till varulv varje fullmåne. Det enda som kan stoppa honom är när någon dödar honom av kärlek (vilket verkar hända i varje film - varpå han blir återuppväckt igen. stackars jävel.)
Denna film är om jag förstått rätt den fjärde i serien. Två unga studenter reser ut i den spanska vildmarken för att söka rätt på en försvunnen grav där, enligt legenden, Baronessa d'Arville de Nasdy ligger begraven efter att ha blivit avrättad för att ha mördat oskulder och hållit sig ung genom att dricka deras blod. Under sitt sökande stöter de på Waldemar och det hela slutar givetvis med att den elaka Baronessan återuppväcks och börjar springa omkring i slowmotion.
Det här är absolut ingen bra film egentligen men den är oerhört svår att tycka illa om. Den är snyggt fotograferad och har musik av Antón García Abril som även gjorde musiken till Amando De Ossorios underbara blind dead filmer, vilket resulterar i en liknande känsla då stor del av filmen utspelar sig i liknande ruiner. Vi får till och med en kort scen där hjältinnan blir anfallen av en blind dead liknande zombie (Vi får ingen förklaring till varför han dyker upp, han passar inte in i storyn överhuvudtaget och han nämns inte mer efter att han blir dödad. Men vafan, den är ju filmad i slow motion så det blir lite extra godis). Filmen består faktiskt mest av ett antal löst sammanhängande scener som för det mesta är snyggt filmade. Annars så bjuds vi massor med scener där våra vackra hjältinnor är nakna eller springer omkring i nattlinnen.
Som sagt, svårt att tycka illa om. Lite som sockervadd för hjärnan - inte nyttigt men ack så gott.

lördag 4 augusti 2007

Slem, demoner, kärlek och spöken

De sista dagarnas dos har varit ok, speciellt med tanke på att jag legat hemma med feber och en hosta som gjort att jag knappt kunnat sova på nätterna - vilket resulterat att jag mer än gärna nickat till när jag slagit på någon trevlig rulle. Jag lyckades i alla fall prestera följande:

The blob (1988)
Remakes är ett svårt kapitel. Oftast så blir man serverad en urvattnad soppa som inte fungerar överhuvudtaget för att det som funkade i originalversionen har förstörts i något sorts tvång att uppdatera och förenkla för dagens mer hjärnskadade publik. Ibland kan det bli bra, som t ex John Carpenters underbara version av The Thing eller så bli det inte så bra som t ex... tja, välj själv närapå varenda remake som existerar. The Blob, som är en remake av en femtitalsskräckis där Steve McQueen ställs mot en människoätande slemklump från rymden, hamnar någonstans mittemellan. Filmmakarna har uppdaterat specialeffekterna och sett till att slemklumpen dödar snabbt och brutalt - och effektmakarna har gjort ett mycket bra jobb, förutom i några få fall där bluescreenkanterna är lite väl uppenbara. Annars funkar allting alldeles utmärkt och innehåller några klassiska splatterscener, som t ex den där en diskare blir nerdragen genom avloppet eller scenen där man finner att det saknas delar av en luffare. Sen ska filmen ha en eloge för att den vågar döda barn - något som Hollywood är väldigt känsliga för. Den unge man som dör har dock hela tiden framställts som en synnerligen olydig och kaxig unge som gillar splatterfilmer och sitter med fötterna på sätet på bio så jag antar att han förtjänade att bli smält i blobens mage.
Manuset är skrivet av Chuck Russel och Frank Darabont och det märks att det är ett riktigt Hollywoodmanus. Chuck Russel har tidigare gjort filmer som The Mask och Eraser och Frank Darabont är skyldig till sådana klassiker som Green Mile och Shawshank redemption. Detta resulterar i ett ganska förutsägbart manus. Vi har t ex en scen i början där våran hjälte (Kevin Dillon i en riktigt gräslig hockeyfrilla och en svart skinnjacka) ska hoppa över en trasig bro med sin motorcykel. Han misslyckas givetvis vilket enligt manuslag 1A innebär att han kommer att klara det hoppet lite senare i filmen när han är jagad. Sen så känns militärens inblandning väldigt kliche, där skådespelarna spottar ur sig väldigt mycket kass dialog.
De skall dock ha en eloge för att de dödar av en av huvudpersonerna relativt tidigt i filmen. Hur som helst, detta är egentligen inget som stör så mycket. Det känns faktiskt ganska tryggt.- En av de bättre remakes jag sett, även om den kanske inte håller hela vägen. Gott om splatter och sköna specialeffekter gör den till en mindre klassiker.

The Darkness beyond (2000)
Ivan Succon är en italienare som gillar H.P. Lovecraft skräcknoveller om varelser så fruktansvärda att blotta tanken på dem kan driva en människa till vansinne. 1998 så spelade han och några vänner in en 30 minuter lång kortfilm inspirerade av hans noveller. Två år senare visade han upp scener för en amerikansk distributör och låtsades som om det var scener från en fullängdsfilm. När de visade sig vara intresserade av att distribuera så började Ivan & co att spela in nya scener för att få upp den till fullängd. Filmen, som till slut blev 70 minuter, handlar om en framtid där mänskligheten är på gränsen till fullt krig mot de som valt att sälja sina själar till de onda. En pluton soldater på de godas sida på väg mot okänt mål stannar till i en gammal ruin. De finner en port som leder in i ett okänt mörker - en annan dimension där ondska regerar. Det står inte på förrän de befinner sig på en plats där man inte kan lita på någon och där gamla minnen kommer tillbaka för att hemsöka en.
För att vara inspelad med en video kamera och en budget på runt $10 000 så är detta en förvånansvärt professionell film. Kamera och ljus är i det närmaste klanderfritt. De har funnit synnerligen stämningsfulla ruiner och övergivna hus att filma, vilket bara gör saken ännu bättre. Vad som inte riktigt fungerar är dock manuset. Strukturen är inte riktigt 100% vilket antagligen beror på att det just är en kortfilm som förlängts. Handlingen är väldigt splittrad och filmen skiftar huvudperson vid flera tillfällen och gör det lite smått förvirrande. Dock så verkar det även som om att det är tänkt att det skall vara lite som en mardröm och som en sådan fungerar den ganska bra. Ivan har gjort flera filmer baserade/inspirerade av H.P Lovecraft och jag ser fram emot dessa då den är mycket välgjord - speciellt med tanke på hur mycket jag vanligtvis avskyr s.k. Shot on video rullar. Jag ser fram emot hans framtida produktioner. Med beröm godkänt.

Heaven can wait (1943)
En romantisk komedi från 40talet? Hur har den hamnat i min filmsamling egentligen? Tja, hur som helst - det är en mycket trevlig liten bagatell.
Don Ameche spelar Henry Van Cleve, en gammal man som efter sin död finner sig vid incheckningsbordet i helvetet, redo för att bli insläppt. Djävulen, hans Excellens, finner det hela lite tvivelaktigt och ber honom förklara varför, varpå den gamle playboyen börjar berätta om sitt liv och sin enda sanna kärlek som han tydligen svek gång på gång.
Det här är en sån här film som man blir på bra humör av. Don Ameche och hans medspelare gör ett mycket gott jobb, speciellt Charles Coburn som Hugo Van Cleve, farfadern som förstår precis hur Henry fungerar. Den underbara Gene Tierny spelar hans fru Martha och Signe Hasso dyker upp som ett franskt hembiträde som utttalar både sin engelska och sin franska på ett väldigt svenskt sätt.
Det är väldigt svårt att inte tycka om en sån här film och även om man väldigt snabbt inser hur det kommer att sluta så är det väldigt trevligt på vägen dit. En perfekt film för en seg söndageftermiddag.

Thirteen ghosts (2001)
Dagens blog innehåller ytterligare en högbudgetremake av en gammal rulle, den här gången en uppdatering av William Castles rulle från 1960 (som jag för övrigt inte sett men vad jag förstår så har de inte mycket med varandra att göra annat än titeln... måste sätta upp den på min skahalista). Tony Shalhoub och hans familj ärver ett mycket speciellt hus av en släkting. Det speciella med det är helt i oförstörbart glas och har en källare full med riktigt elaka spöken (som bara kan ses om man har speciella glasögon)och egentligen är en maskin som... Jag ska inte avslöja mer. Matthew Lillard dyker upp som skönt urflippad kille som har lite skumma psykiska krafter och vi finner även Embeth Davidtz som spelade Bruce Campbell loveinterest i Army of darkness.
Vad funkar och funkar inte då?
Jag börjar med det som stör mig mest: Spökena. Jag förstår inte riktigt varför men uppenbarligen så är det mest skrämmande de kan komma fram med någon kopia på Marilyn Manson, en fiftiesrocker med mosat ansikte eller en fet kille i blöjor. Visst, den kristna högern i Usa tycker kanske att det är väldigt läskigt att se någon i sådana utstyrslar men jag tror att det är just filmer som den här som gjorde att den japanska skräckvågen blev såpass stor som den blev. Det är helt enkelt inte speciellt läskigt. Det spöket som funkar bäst är den kvinna som skurit sig sönder och samman och går omkring naken - det är klart mycket läbbigare än något miffo som går omkring med något som ser ut som en hemmagjord kaninbur på huvudet.
En annan sak är att filmen känns nerkortad. Antingen så kortades manuset ner eller så klipptes den ned innan den släpptes då det känns som om vi saknar lite av själva köttet i storyn. Vi får knappt lära känna karaktärerna alls så det blir aningen svårt att sympatisera med dem.
Annars så är det en mycket trevlig timewaster. Då filmen är producerad av Joel Silver och Robert Zemeckis så blir det givetvis en rejält högljudd film som kan pressa ur en hel del ur vilken hemmabioanläggning som helst. Vi blir även serverade några smaskiga gorescener, där min favorit är den där den slemmige advokaten får stifta bekantskap med en glasdörr som stängs. Mums. Helt ok remakemässigt sett.

lördag 28 juli 2007

Ubåtar och jättealligatorer

Irwin Allen är skyldig till mycket. Inte nog med att han gav oss Lost in space, en tv-serie som jag har mycket svårt för, men han serverade även upp ett smorgasbord med diverse katastroffilmer på 70talet. Vissa av dessa är dock lite bättre än den film jag ska recensera nu (som t ex Poseidon adventure och Towering inferno - härligt högbudgetschlock) och allt är hur som helst bättre än Lost in space!

Voyage to the bottom of the sea (1961)
Jag har ingen aning om varför jag inte sett den här filmern tidigare då den har många element som tilltalar mig. Jättemonster, undervattensstrider, jorden på väg mot sin undergång... Tyvärr så gjorde även detta att jag hade ganska höga förväntningar och det hlea slutade i en rätt stor besvikelse.
Walter Pidgeon spelar en av världens mest brillianta män som byggt en superubåt (vad som egentligen är så super med den fick jag aldrig riktigt klart för mig förutom att den har en genomskinlig nos) vid namn Seaview. Med ombord har han bla Peter Lorre, Barbara Eden, Michael Ansara och Frankie Avalon. Peter Lorre är för övrigt filmens enda behållning. I varenda scen man ser honom så röker han (det gör för övrigt de flesta ombord på den här _ubåten_!) och spottar ut någon snabb, rapakalja på det sättet som bara Peter Lorre kan. I alla fall så börjar ett strålningsfält kring Jorden brinna med resultatet att jordens temperatur börjar stiga kraftigt (som illustreras rätt roligt i den scen där Seaview bombarderas av sjunkande isblock. Just det. Sjunkande isblock.). Vår brillianta ubåtsdesigner kommer fram till att det enda sättet att få stopp på det här är att skjuta en missil in i strålningsbältet (The Van Allen radiation belt för övrigt) och spränga bort det från jorden. Ingen annan tror honom såklart och FN:s största vetenskapsmän är säkra på att bältet kommer att brinna ut av sig självt. Det hela resulterar i att Seaview finner sig på flykt mot tiden då missilen måste avfyras från en speciell plats vid en speciell tidpunkt. På sin färd stöter de på jättebläckfiskar, minfält, sabotörer och en massa annat krafs.
Det här låter ju rätt roligt, men det hela är riktigt tråkigt. Det enda som sker är att huvudrollsinnehavarna sitter runt något bord och röker och skäller på varandra. Specialeffekterna kostade visst en och annan krona men de är för det mesta rätt dåliga. Seaview verkar bara existera i en modell och man ser flera gånger hur man återanvänder scener. Sabotören får dock ett ganska roligt straff - en dödlig dos radioaktivitet varpå denne blir uppäten av en haj. hihi.
Nä, det här är inte speciellt bra. Det är ingen kalkonfilm direkt då den är väldigt snyggt fotograferad och det finns väl inga direkta fel förutom de uppenbara upprepningarna av vissa scener. Snygg poster dock. Sen så är jag lite osäker på om det smöriga titeltemat av Frankie Avalon är positivt eller negativt. Nåväl. Barbara Eden är väldigt söt att titta på.

Nu över till Sergio Martino.
Il fiume del grande caimano aka Big alligator river (1979).
Sergio Martino är en av de italienska exploitationregissörerna som spottade ur sig sköna rullar på 70- och 80talet och han är väl mest känd för filmer som t ex Torso, Mountain of the cannibal god och 2019 After the fall of new york. De flesta filmerna som bär hans namn är kompentent utförda hantverk, alltid snyggt producerade. Big alligator river är väl kanske inte hans bästa film dock, men den är klart sevärd.
Mel Ferrer spelar en rik amerikan som byggt ett lyxhotell på en tropisk ö i Sri Lanka dit han planerar locka massor med rika turister. Vad han inte vet är infödingarna på ön tillber en stor gud i form av en enorm alligator. Jag tror inte jag behöver skriva mer om handlingen än att den är lite lagom kalkerad av Hajenmanuset. Hjältarna i form av en fotograf coolt spelad av Claudio Cassinelli och en antropolog spelad av Barbara Bach försöker varna men blir tystade för att inte skrämma bort turisterna. Det hela slutar givetvis i ett stort blodbad. Richard Johnson dyker även upp i en två minuter lång cameo som en galen präst vars församling alla blev uppätna av den elaka alligatorn.
Uppenbarligen så hade Martino lite mer pengar än vanligt när han spelade in denna film och det syns. Fotot är vackert, speciellt i djungelscenerna och det hela är filmat professionellt. Specialeffekterna är dock rätt blandade. De flesta scenerna när alligatorn fyller sin mage med turistkött utspelar sig på natten vilket gör att fullsizealligatorn de byggt ser helt ok ut. Tyvärr så innehåller filmen även en hel del riktigt usla scener med en miniatyralligator där de inte ens brytt sig om att försöka få det att se ut som de är filmade på natten..
Man kan nog säkert prata sig varm om rasism (de primitiva infödingarna och de exploaterande amerikanerna etc) men eftersom jag endast är ute efter monster och blod så tänker jag inte diskutera det mer än att nämna att scenen där infödingarna får lön i form av jeans känns rätt... konstig.
Nåväl, jag gillade den här filmen. Det är rak och skön underhållning och Barbara Bach ser utomordentligt trevlig ut i blöta, genomskinliga kläder. Nuff said. I mean, Its not exactly rocket science.

tisdag 24 juli 2007

Dogora

Mera underbart från japan:

Spacemonster Dogora (1964)

Kolätande rymdmonster? Låter inte så upphetsande, men jag kan lova att det är det. Eiji Tsuburayas underbara tentakelförsedda kreationer lyfter upp broar och kastar tillbaka dem i sin jakt på på kol att suga upp. Samtidigt så springer ett gäng internationella juveltjuvar omkring och blir snuvade på konfekten av japanska polisen och en internationell agent. Det är just den sista biten som är den svaga delen av filmen. Den är kompetent utförd och i en av rollerna som juveltjuv ser vi Akiko Wakabayashi som spelade den Serginska prinsessan i Ghidorah the threeheaded monster och även Aki i bondrullen You only live twice. (Ni förstår ju vilken roll av de två som är den viktigaste för mig...). Problemet med juveltjuvarna är att det är lite Åsa-nissevarning över det.. de framställs som "bumbling fools" vilket antagligen var helt korrekt i japansk film anno 1964, men själv tycker jag att de segar ner filmen lite. De fungerar dock utmärkt inom manusets struktur. Det är väl bara jag som önskade mig mer monsteraction... hur som helst, en mycket bra monsterfilm med suveräna specialeffekter som håller nästan genom hela filmen förutom några få scener mot slutet som är svaga.Men scenen när Dogora gör processen kort med bron uppväger allt. Filmen finns på en alldeles utmärkt R1 dvd på med mycket bra bild. Inte lika bra som Varan the unbelievable, men nästan.

Veckans skörd

Vad har det då blivit på sistone? Jo, 2 rullar från helt olika delar av genrespektrat.

1. Night at the museum. (2006)
Nu tillhör väl inte jag direkt den målgrupp som den här filmen främst är riktad till - Tonåringar och neråt - men annars var den väl helt ok. Väldigt bra gjord och väldigt tillrättalagd. Med tanke på alla sköna skådisar de lyckats skrapa fram så hade jag väl väntat mig mer - t ex Ben Stiller, Owen Wilson, Steve Coogan, Robin Williams och Ricky Gervais. Helt ok underhållning där Ben Stiller finner att alla utställningar kommer till liv på natten på det museum där han börjat jobba som nattvakt. Går att se om man inte har något annat för mig.

2. Varan the unbelievable (1958)
Underbar Kaijurulle från mästaren Ishiro Honda där monstret Varan (som ser ut som en muterad flygekorre) trashar allt i sin väg på väg mot (ta da!) Tokyo. Det här är en perfekt monsterrulle för oss som älskar de asiatiska monster som regelbundet kommer från fjärran östern. Mmmmm... det är rent godis för själen... Första gången jag läste om den här filmen så fick jag intrycket om att detta skulle vara en rejäl kalkonfilm, men detta verkar hänröra till den amerikanska versionen där de klippt om filmen och lagt till massor med nya scener med usla amerikanska skådisar så att det blivit en helt annan handling. Som tur var så släpptes originalversionen på dvd för något år sedan och det är en perfekt kaiju eiga. Lagom mycket handling och stora portioner med massförstörelse som utförts med hjärta och själ av legenden Eiji Tsuburaya, samt underbar musik av Akira Ifukube. Ett flertal av skådespelarna känns igen från andra filmer, men ingen av dem gör något direkt lysande på duken, vilket inte gör så mycket då det är Varan som är stjärnan. Wunderbar.

onsdag 18 juli 2007

Dvd på gott och ont (och varför Blueray är ett hot mot min filmsamling)

Jag började samla på filmer i slutet på 80talet, då VHS var det enda alternativet som fanns. Man tillbringade all sin fritid (när man inte satt utanför fritidsgården och tjuvrökte såklart) letandes efter alla de filmer man läst om i Fangoria eller diverse andra skumma A4publikationer som tryckts med hjälp av kopieringsapparaten på farsans jobb. Själv lyckades jag faktiskt få mina föräldrar att köpa mig ett exemplar av Aurums Encyclopedia of horrormovies, ett stort skräckfilmslexikon som består av några tusen riktigt snobbiga filmrecensioner i samma klass som i DN:s kulturbilaga. Jag studerade den luntan noggrant i många timmar, samtidigt som jag lyssnade på ELO:s underbart synthiga platta Time och än i denna dag så associerar jag till Another heart breaks när jag läser eller ser om Nightmare city eller någon annan italiensk/spansk "klassiker". Hur som helst, efter att ha läst den så visste jag ju vad jag skulle leta efter och den jakten bestod i att leta reda på andra individer som vilje sälja eller byta (det gällde ju givetvis att man hade något vettigt att byta med. Det skulle ju vara oklippt) någon tredje eller fjärdehandskopia av Zombie flesheaters eller Robocop. Det är ju inte som idag när någon kopierar en dvd och behåller kvaliteten - på den tiden så degenererade varje kopia rejält...

Det är det som är det mest fascinerande när jag tittar tillbaka: Just kvaliten på det man tittade på. Till exempel så hade jag en oklippt kopia på George Romeros Day of the dead som det knappt var färg på. När jag tänker efter så såg det mest ut som en Kalle anka-tidning som legat i blöt. Dessutom så försvann färgen helt i några sekunder då och då. Ett annat exempel är den kopia på Alien 3 som jag lyckades komma över innan den hade premiär på svenska biografer. Den var filmad mot bioduk med en vanlig videokamera och sedan kopierad vidare i flera generationer tills den hamnade hos mig. Det jag fick se var en svart, suddig gröt som jag kunde tyda hyfsat tack vare att jag läst boken baserad på filmmanuset.
Det roliga med detta var ju att samlaren inom mig var jättenöjd med de versionerna (som jag antagligen betalade pengar för. Exakt hur mycket minns jag dock inte) jag hade.

Det är nu jag kommer till det goda och onda med Dvd. Idag så är det inga problem att få tag på de flesta av de gamla härliga klassikerna på Dvd, i god kvalite. Till exempel så går det att få tag på de flesta av Paul Naschys spanska varulsvsfilmer i perfekt kvalite, samtliga med roligt extramaterial i form av intervjuer och dokumentärer. Ett annat exempel, som är min stora våta dröm, är den box med Amando de Ossorios Blind deadfilmer (en kvartett synnerligen stämningsfulla spanska zombiefilmer från 1971-1975) som Blue underground släppte i form av en likkista. När den levererade från Usa (med DHL!) så var mitt liv nästan komplett. De flesta bolag som släpper sådana här filmer på dvd idag ser till att få tag på originalnegativ när de gör sina överföringar och även om vissa slarvar så är de fortfarande bättre än mina gamla VHSband. (Dock så finns det faktiskt en liten klick riktiga samlare som inte accepterar DVDutgåvorna som de ultimata utan hänvisar istället till sina japanska eller grekiska videokassetter. Jag tänker inte gå in på den debatten annat än att säga att jag kan förstå lite av nostalgin med det hela...)
Hur som helst, min poäng med det hela är detta: Det är underbart med remastrade dvdutgåvor, men vissa av dessa filmer borde ha fått stanna kvar på vhsstadiet. Det bästa exemplet är Shriek Shows underbara dubbeldiskare till Lucio Fulcis Zombi 2, aka Zombie flesheaters. Bilden är remastrad,ljudet är upphottat och vi får en hel skiva med extramaterial. Problemet är bara att bilden är_för_ bra... Du ser klart och tydligt var makeupen börjar och den riktiga huden slutar i alldeles för många scener. Visst, det är ju inte direkt några enorma budgetar vi pratar om här men på den tiden när man satt och myste med sin andrahandskopia på en oklippt Zombi2 (I widescreen till och med) så såg man inte det här. Effekterna är absolut inte dåliga men man får se för mycket. Sen ska vi inte prata om alla de italienska och spanska rullar som verkligen har dåliga effekter - att se dem på en widescreentv med perfekt bild är en både underbar och obehaglig upplevelse.

Kort sagt - Många av de gamla klassikerna är för taffligt gjorda för att tåla en sådan detaljerad insyn. Hur i helvete ska det då bli på BlueRay?

tisdag 10 juli 2007

Filmklubben

Ett inslag i vardagen som är riktigt trevligt är den "filmklubb" som jag och två fd kollegor lyckats hålla igång i några år. Vi träffas ca 1-2 ggr varje månad och ser 2 utvalda filmer, mestadels skräckfilmer av nyare årgång - men ibland även något japanskt drama eller kanske någon klassisk kultfilm som t ex Scarface eller Den Sista färden. Betoningen är dock på skräck, även om vi diskuterat att köra mer seriösa filmer regelbundet. Problemet är väl kanske att det finns betydligt mer kass b-skräck att tillgå.

För att få en bild över hur dessa kvällar brukar gå till (och förklara hur stort det egentligen är att vi lyckats hålla det igång så pass länge) så vill jag då presentera the main players:

J: Föredrar japanska monsterfilmer och italienska zombiefilmer. Brukar kommentera varje dålig film vi ser med orden: "Jag äger sämre." Brukar ofta gilla de filmer som de andra hatar. Är löjligt stolt över sin stora samling med gummimonsterfilmer.

A: Surgubben som kan vara lite svår att få igång då han ibland "Har för lite fritid för att slösa bort den på sån där jävla dynga". Föredrar japanska samuraidraman, gärna i längden 250 minuter varav 245 utspelas sittande på en bambumatta i stilla meditation. Använder sin sambo som ursäkt för att se på mainstreamfilm.

P: Killen som äger varenda jävla koreansk komedi som existerar. Är lite mer öppen för skräp än A, men har fortfarande inte förlåtit J för Frankenfish. Lagar mycket god mat.

Man ser ju direkt att det skulle kunna finnas en hel del friktion bland filmvalen, men vi brukar klara oss ganska bra. Däremot så händer det regelbundet att någon får skäll för ett synnerligt uselt filmval. Som t ex Frankenfish. Någon gång ska jag skriva ett försvarsinlägg för den filmen. Hur som helst, mycket av den interna kritiken är befogad då det händer rätt ofta att vi ser på rejäl dynga. Den sista kvällen som tillägnades Hills have eyes 2 (Remaken) och Calvaire - the ordeal var synnerligen usel.

Två korta recensioner:

HHE2: Alltså, remaken av originalet var riktigt bra för att vara remake, tack vare rejäla portioner snaskigt våld och en hel del riktigt bra skådisar. Tvåan har ungefär noll av det. Riktigt usla skådisar, urbota tråkig handling och total avsaknad av spänning. Sista halvtimmen räddar den från total katastrof då vi äntligen får lite splatter, men det var ta mig faen inte värt det. skippa.

Calvaire - Ordeal. Den hade potential. En arthousevariant av Den sista färden eller Straw dogs där en manlig sångare åker helt åt h-e fel på den franska landsbygden och hamnar i något hellhole som totalt saknar kvinnor och där befolkningen istället använder grisar för sina förlustelser. En gammal gubbe får totalt frispel och får för sig/vill tro att han är hans bortsprungna fru och därav faller allt ner i en mycket konstig spiral av förnedring och våld. Det kanske låter lite intressant och det är det - till en början. Sedan faller allt ihop då filmmakarna uppenbarligen velat vara löjligt mycket arthouse - eller så kanske de helt enkelt inte visste var de ville komma med eländet. Den sista halvtimmen urartar totalt och slutet känns totalt ihoprafsat. Se om du absolut måste se alla filmer som existerar.

Ovanstående är alltså 3 timmar av vårat liv som vi aldrig någonsin kommer att få tillbaka och då vill jag påpeka att mina recensioner är positiva i jämförelse med de andra grabbarnas... Ärligen så tror jag nog att just den kvällen var den sämsta på länge. Gode gud vilket skräp.
Nästa gång måste vi välja något som vi vet är bra - något som vi redan sett 5 ggr.

måndag 9 juli 2007

På lillasysters begäran...

Feast inhandlades från http://www.cd-wow.se/ och de andra två från http://www.dvduniverse.com/. cd-wow har rätt mycket roliga rullar till sjyssta priser och dvduniverse har många härliga gamla 60, 70 och 80talsskräckisar och scifirullar för priser 50-80:- styck.

Feast finns faktiskt att hyra i Sverige.

Ok? :)

söndag 8 juli 2007

Senast sedda då.

På senaste tiden har jag skamligt nog legat efter rätt rejält med filmtittandet så det var därför jag drog igång den här bloggen, i hopp om att den kanske skulle sporra mig till stordåd. Just nu så ligger högen med osedda dvder på runt 100 och eftersom min största hobby är just filmsamlande så lär den ju växa rätt rejält om jag inte skärper mig! Dock så ligger samlandet rätt lågt nu inför en Usaresa i september så nu har jag chansen att komma ikapp.

Jag lyckades med konststycket att se tre filmer den här helgen - samtliga bra till och med!

1. Feast (2006)
Inspelningen av den här filmen visades tydligen i tv, i Matt Damon och Ben Afflecks dokusåpa Project Greenlight vilket jag kan minnas att jag läst någon liten notis om, men inte sett. Allas favoritskräckgubbe Wes Craven var visst även han inblandad. (Dock inte min favoritskräckgubbe bör tilläggas. Fastnade aldrig för vare sig Scream eller Elm street rullar.)
Filmen då? Jo, en härligt old school gorefilm med lite respekt för vanliga hollywoodklicher såsom t ex att barnet måste överleva (ingen enorm spoiler direkt - har för mig att det till och med står på omslaget). Att filmen är helt fri från CGIblod (vad jag kunde se) gör ju inte saken sämre. Handlingen i sig var inte speciellt originell, men såpass fräckt berättad att det inte gjorde något. En omaka grupp människor på en pub mitt ute i öknen finner sig belägrade av några synnerligen blodtörstiga varelser som betar sig igenom dem en efter en. Fräck monsterdesign, högar med gore och sjysst spänning gör den till en vinnare. Vill man klaga på något så skulle det vara kameraarbetet som är lite väl hysteriskt emellanåt - istället för att öka frenesin och spänningen så är det ibland rätt lätt att missa vad som händer. Men det är ett rätt litet klagomål och jag rekommenderar den varmt till alla som gillar en skön skräckis

2. Black scorpion (1957)
Jätteskorpioner i Mexico, skulle det smaka månne? Det här är en riktigt klassisk monsterfilm som är kompetent filmad och med specialeffekter av mästaren Willis O'brien, i form av en flock med jätteskorpioner storlek SLbuss. En kul grej är några andra monster som tydligen är kvarlevor från den legendariska spindelscenen som klipptes bort från King kong då den tydligen var för otäck, i form av en jättespindel och en orm med tentakler. Gillar du sköna gamla monsterfilmer så är det här verkligen något för dig då den har ett flertal riktigt sköna scener, t ex den klassiska scen där skorpionerna överfaller och massakrerar ett tåg. Tyvärr så tog uppenbarligen pengarna slut någonstans då effekterna bitvis är väldigt ojämna - speciellt mot slutet. Sen så är skådespeleriet väldigt ojämnt, främst i formen av de mexikanska skådisar som knappt kan engelska men som även har långa dialogscener. Prisa gud för engelska subtitles. Hur som helst, en klassisk monsterfilm för en och en halv timmes skön underhållning.

3. The Crawling eye aka The Trollenberg terror (1958)
Det här är verkligen min typ av film! Det här är en hyfsat intelligent scifirulle med manus av Jimmy Sangster (som skrivit en och annan klassisk Hammerfilm) som endast kommer till skam lite med de tämligen usla (men synnerligen underhållande) specialeffekterna mot slutet av filmen.
På berget Trollenberg i Schweiz händer det mystiska saker - bergsklättrare hittas utan huvuden och bergets topp täcks av ett stort radioaktivt moln som rör på sig. Givetvis så är det elaka, tentakelförsedda cyklopmonster som ligger bakom!
Även fastän specialeffekterna är ganska kassa så håller den här filmen rakt igenom då man istället för att fläska på med monster väljer att inte visa något förrän i slutet. Lite som Quatermass - fast ändå inte. Mycket bra hur som helst. Mums.