onsdag 31 december 2008

Mitt nyårslöfte

Se mera film helt enkelt!

10-15 filmer i månaden är helt enkelt för lite. Fy skäms på mig.

Jag har dock sett två filmer till den här månaden, Midnight meat train och Plague of the zombies, men recensioner kommer 2009.

Zombies: The Beginning (2007)


Idag ska vi prata om plagiat.

Att som filmmakare låna lite inspiration från andra är helt acceptabelt. Som med alla andra skapare av konst så tar man de delar man finner bra och stöper om dem i sin egen form, må det vara för ren exploitation eller för ett mer konstnärligt värde. Detta brukar resultera i intressanta filmer åtminstone rent underhållningsmässigt. Sen har vi Zombies: The Beginning.

Har ni sett James Camerons Aliens? Då har ni redan sett Zombies: The Beginning. Mattei har helt enkelt laddat ner manuset, bytt namn på karaktärerna och bytt ut elaka rymdvarelser mot elaka zombies. Se om ni känner igen den här storyn:

Efter händelserna i Island of the Living Dead, Matteis zombierulle från året innan så vaknar Sharon, den enda överlevande, upp på sjukhuset efter att ha hittats drivande på havet. Helt plötsligt förvandlas hon till en zombie, men det visar sig vara en dröm. Strax därefter befinner hon sig inför en kommitte från Tyler Corporation som ägde båten i första delen. Ingen tror på henne när hon berättar vad som hänt henne och besättningen och hon blir av med sitt jobb. Ett år senare så befinner sig Sharon i ett kloster när en man från Tyler Corporation söker upp henne och erbjuder henne jobbet tillbaka. Det visar sig nämligen att man satt upp ett laboratorium på ön och att man nu tappat kontakten med det. Man vill skicka dit elitsoldater och henne som rådgivare. Sharon är inte så intresserad men efter att ha drömt en rejäl mardröm natten därpå så bestämmer hon sig för att följa med. När de anländer till ön så...

Nä, seriöst, jag orkar inte skriva mer här. Man har alltså kopierat manuset, scen för scen med mycket av originaldialogen som här får uttalas av riktigt uselt dubbade skådisar. Man har till och med snott scener från originalfilmen, mot slutet när allt håller på att braka samman. Det enda som inte finns kvar från originalet är den lilla flickan och Bishop, androiden. Annars är allt med. Det här gör att filmens första halva är rätt tråkig. Att se Aliens uppföras med 0.01% av budgeten och talangen från första filmen är ungefär lika upphetsande som att läsa Faddes självbiografi. Men när zombierna kommer in i bilden så blir det faktiskt bättre. Mattei må ha varit ganska usel på att välja manus men han hanterar åtminstone sin kamera som om han bryr sig om vad han filmar. Även om man fortfarande känner igen scen efter scen från Aliens så är det kompetent filmat och zombier är alltid roligt att se på. Gorequotan är helt ok, men tyvärr är specialeffekterna aningen billiga vilket märks främst när det kommer till exploderande skallar. Ambitiöst är det dock.

Zombies: The beginning är en besvikelse efter att ha sett den sköna Island of the Living Dead som var en klyschig men välgjord zombierulle som var precis så trevlig som den verkade. Zombies är en helt ok litren timewaster, men jag avgudar Aliens alldeles för mycket för att kunna acceptera det här. Å andra sidan så är det ju inte alltför ofta det produceras Italiensk zombiefilm nuförtiden så jag kan inte hata den. Mattei, du är saknad.

Var kom varulven ifrån förresten?

Här är trailern. Se hu många scener ni känner igen från Aliens.

tisdag 30 december 2008

The Long good friday (1980)




Alltid när det skall diskuteras gangsterfilm så pratas det om Gudfadern och filmer som Goodfellas och Casino. Givetvis så är detta filmer som faktiskt förtjänar sin uppmärksamhet men en film som borde nämnas lite oftare i samma sällskap är John MacKenzies The Long Good Friday från 1980, ett ypperligt litet gangstermästerverk som verkligen förtjänar all god kritik den fått.

Det är alltså långfredagen 1980 och det går bra för Harold Chand, en gangsterkung i London som vill en vanlig affärsman. Han är i slutfasen att få igenom en deal att utveckla Docklands tillsammans med Amerikanska maffian men samma dag som kontraktet ska skrivas så blir en av hans undersåtar knivmördad på ett badhus, någon spränger en bil med en annan hyrd kanon och puben där de skall äta middag med jänkarna exploderar sekunder innan de kommer dit. Någon är ute efter att sänka Harolds organisation. Nu blir Harold riktigt jävla förbannad och börjar leta efter en syndabock men problemet är dock att han letar i fel riktning och det är en fiende som verkligen inte ska underskattas...

Det finns så mycket coolt i den här filmen att jag vet inte riktigt bar jag ska börja... Bob Hoskins i huvudrollen är helt jävla suverän som den stenhårde Harold Chand, en man som inte är rädd för att bita hårt. Helen Mirren spelar hans fru och gör ett bra porträtt av en kvinna som är en del av organisationen - inget blont våp som bara är ute efter pengar och lyx. I andra roller ser vi ett flertal riktigt sköna engelska skådisar som t ex Paul Freeman (Belloq i Raiders of the Lost Ark, P H Moriarty (Lock, stock and two smoking barrels, Jaws 3d, Dune) och även Pierce Brosnan i sin första roll. Jag bör väl även nämna Eddie Constantine som en amerikansk maffiasnubbe i en större biroll. En annan del av filmen som jag älskar är det coola soundtracket av Francis Monkman - som låter som en blandning av Human League och någon jazzorkester, väldigt effektivt. Hela filmen i sig är tight ihopkomponerad och det finns faktiskt ingen dålig del - The Long Good Friday är en av de hårdaste gangsterfilmer jag någonsin sett. Här är det inget tjafs om heder, bara blodig brutalitet. Scenen i slakthuset där Harold har låtit hänga upp de han misstänker är skydiga till dåden är en klassiker. Men främst så är detta en film för Bob Hoskins fans, han är helt suverän från ruta ett. Dialog, minspel, allt sitter som en smäck. Filmens sista minuter är också ett av filmhistoriens skönaste slut, mycket tack vare Hoskins minspel och Monkmans soundtrack.

Jag älskar den här filmen, och kan inte hitta något negativt med den över huvud taget. Den enda kritik jag möjligtvis skulle kunna ha är att Anchor Bays suveräna dvdutgåva (Nyinspelat extramaterial, soundtracket på en extra skiva) saknar subtitles, vilket kan behövas ibland då cockneyn kan vara rätt grov. Annars säger jag inte mycket mer än att se filmen. Har du redan sett den, se den igen.

Bug (2006)




Nu var vi här igen. Felaktig marknadsföring.

William Friedkins Bug är inte en skräckfilm. Så är det bara. Det existerar inga elaka insekter som försöker ta över huvudpersonern. Nu kanske jag spoilar, men jag lovar att ni mår bara bättre av att få veta att detta är en film om två personers fall rakt ner i sinnessjukdom, där de så kallade insekterna är ett symptom av sjukdomen. Detta betyder dock inte att det är en dålig film, bara helt annorlunda hur den marknadsförs.

Ashley Judd spelar Agnes White, ett perfekt exempel på white trash, som bor på ett sunkigt litet motell mitt ute i öknen i Oklahoma. När hon inte jobbar på en lesbisk bar så sitter hon hemma på motellrum full med sprit och kokain samtidigt som hon är livrädd för att hennes expojkvän skall komma ut ur fängelset. Någon ringer henne hela tiden men säger ingenting så hon antar att det är exet som vill skrämma henne. Hennes lesbiska arbetskollega plockar en dag med sig Peter Evans, en något udda kille, hem till henne för lite förfest och det slutar med att han sover över. Det står inte på förrän tycke uppstår. Peter uppför sig lite underligt ibland, han pratar om experiment som armen utfört på honom och om insekter som suger hans blod. Agnes börjar märka av dessa insekter själv och snart tar allt fart, rakt in i aluminiumfolie och hemliga äggsäckar i tänder som måste slitas ut med tång....

Bug är från början en pjäs, vilket märks då filmen till 95% utspelar sig i samma motellrum. Konceptet fungerar dock bra, tack vare riktigt fint skådespel av Michael Shannon som Peter Evans (Shannon spelade samma roll på teatern) och främst Ashley Judd som Agnes White. Harry McKonnick Jr dyker upp några ggr som Agnes hustrumisshandlande ex, men filmen är först och främst mellan Agnes och Peter. Deras bergochdalbana rakt in i grov paranoia är underhållande tack vare deras spel och William Friedkins klaustrofobiska regi är som klippt och skuren för det här. Egentligen så borde det här inte vara underhållande men det är det, på ett sånt där skönt obehagligt sätt. Se den för det suveräna skådespeleriet och för guds skull inte för att man marknadsför den som en skräckfilm. För det är verkligen ingen skräckfilm. Sen så måste jag bara tillägga att Ashley Judd antagligen är det sexigaste stycket white trash i en film. någonsin.

söndag 28 december 2008

Right at your door (2006)



Dags för lite lågskalig katastroffilm!

Varje större stad i Usa när antagligen en rädsla för den smutsiga bomben, en explosion som inte bara dödar direkt utan som även innehåller sotra mängder radioaktivitet eller till och med biologiska stridsmedel, allt för att maximera skada under en längre period. Right at your door tar det temat och låter det utspela sig i mer eller mindre samma hus under de första dagarna under attacken. Vad som är uppfriskande är att inga fingrar pekar någonstans, attacken sker och vi får följa huvudersonerna som försöker leva igenom dess efterspel.

Rory Cochrane (CSI Miami) och Mary McCormack (West Wing) spelar ett ungt par som bor i förort till Los Angeles. McCormacks karaktär är på väg in till jobbet när det smäller och Cochrane försöker desperat få reda på om hon är vid liv, inklusive ett försök att åka in till staden, men märker att polisen spärrat av. Han åker hem igen och börjar lyssna på radionyheterna som förklarar att flera bomber exploderat i staden och att de innehåller någon form av nervgift eller liknande. Rådet de ger ut är att spärra in sig i sina hus, tejpa igen alla dörrar och fönster och inte komma i någon kontakt med någon som varit i närheten av bomberna. Aska full med smitta börjar snöa ner över området så han följer deras råd, tillsammans med grannens trädgårdsmästare som inte lyckats ta sig hem. Problemet nu är att hans fru överlevt och står helt plötsligt utanför dörren och vill komma in.

Konceptet är enkelt och effektivt. Det enda vi får se av själva katastrofen är några enkla men snygga specialeffekter bestående av rökpelare från Los Angeles kärna. Filmen utspelar sig till 95% i och omkring huset, vilket fungerar alldeles utmärkt tack vare ett solitt scenario och bra skådespeleri från de två huvudrollsinnehavarna. Publiken vet lika lite som dem om vad som egentligen händer vilket gör det lätt för en att leva sig in i dramat. Det hela håller förvånansvärt bra ända fram till slutet, då filmen helt plötsligt stoppar in en twist som känns direkt hämtad från Twilight Zone, som iofs fungerar men ändå känns ganska löjlig. Låt detta inte hindra er från att se denna film som tack vare stabil regi och bra skådespelare blir en riktigt bra nagelbitare.

Scorpio (1973)


Spioner, intriger, och konspirationer under det kalla kriget, kan det bli bättre?

Burt Lancaster spelar här Cross, en av de sista drakarna, en av få av en utdöende ras - en hemlig agent av den gamla skolan. CIA tror dock att han är dubbelagent och beslutar att tysta honom permanent genom att skicka Scorpio, Cross lärljunge, efter honom. Scorpio är själv ingen som följer alla de skrivna lagarna i den "nya" kalla kriget men han är den som är bäst lämpad för att avsluta jobbet. Men som vanligt är inte allt som det ser ut...

Burt Lancaster är faktiskt perfekt i rollen som den gamle räven som bara vill sluta. Han gjorde alla sina stunts själv vid 60 års ålder och det gör det hela bara mer autentiskt. Som grädde på moset spelas Scorpio av den suveräne Alain Delon. Lite mer känslosam men ändå ett proffs, Delon är den perfekta motvikten till Lancasters kalkylerade agent. I andra roller ser vi bla Paul Scofield som den ryska motsvarigheten till Cross, även han en gammal relik som måste tas på fullt allvar. Michael Winners regi är enkel men kontrollerad och det är skönt med actionscener där kameran inte är överallt. Manuset kanske inte är världens mest fartfyllda men det matar på i precis lagom fart fram till den sköna twisten och man har aldrig tråkigt. Det går inte att ha tråkigt tillsammans med Lancaster, Delon och Michael Winner. Så är det bara. Scorpio är helt enkelt en solid thriller av hög klass. Jag är en enorm fan av den här typen av 70talsfilmer och Scorpio är ett perfekt exempel på varför de är så bra. Mums.

The Brotherhood of Satan (1971)



Det är något speciellt med filmer som The Brotherhood of Satan. Tack vare Rosemarys babys framgång så spottades det ut ett antal skräckfilmer med sataniskt tema. Filmer som Devils rain, Race with the devil och för all del Exorcisten gjorde att många skräckfilmsfans som jag ser tillbaka på den genren med ett leende på läpparna och det är speciellt roligt att många av filmerna lyckades bli barntillåtna trots att de innehöll en hel del våld. The Brotherhood of Satan är ett klassiskt exempel av just den genren.

Den Sataniska storyn börjar med ett par som är ute på en biltur för att hälsa på dotterns farmor. Någonstans mitt ute i vischan stöter de på resterna av en bilolucka där bilen har plattats ihop totalt. De åker till närmaste stad för att rapportera olyckan men möts av ett ganska underligt beteende från invånarna i staden. Det visar sig att under de tre senaste dagarna så har sex familjer mördats på diverse bizarra sätt medan barnen i familjerna försvunnit. Ingen har sedan dess kunnat lämna staden, men ingen förstår vad det är som händer. Paret försöker åka därifrån men kör av vägen efter att de nästan kört på en liten flicka. Allt är givetvis en del av en satanistisk konspiration där ondingarna är ute efter att förlänga sina liv med hjälp av de små liven...

The Brotherhood of Satan fullkomligen osar stämning. Från filmens inledande scener där en flyende familj blir mosade av en leksakstank (Du förstår det när du ser det) till de sköna inspelningsplatserna i den kaliforniska öknen, svettiga och varma på dagen och dimhöljda på nätterna. En favoritscen är i början när huvudpersonerna åker på småvägarna i en ganska lång scen och man märker att något står inte rätt till, endast tack vare att radiomottagningen sakta blir sämre och sämre. Bernard McEveetys resume består mestadels av tvserier och det slinker fram ibland men han koncenterar sig på stämning och det gör han ett riktigt bra jobb med. Skådespelare som t ex L.Q. Jones och Strother Martin gör mycket bra jobb som de utsatta byborna och de övriga gör klart godkända jobb. En annan av filmens starka sidor är manuset som sakta avslöjar lite i taget utan att visa för mycket, precis som en bra rysare skall. Den är fylld av skönt bizarra scener där satanisterna förbereder sina ritualer och föräldrarna till barnen trillar av pinnen och även om det inte är speciellt grafiskt så är det så där skönt brutalt som det bara kunde vara i en rated PG film. The Brotherhood of Satan är en klassisk 70talsrysare som jag rekommenderar till alla fans av genren. Filmen är precis sådär jävla trevlig som en satanistrysare ska vara. En doublebill med den här och de smältande satanisterna i The Devil's rain är antagligen så nära perfekt underhållning man kan komma.

tisdag 23 december 2008

The Redsin Tower (2006)



ToeTag Pictures är en liten independent filmstudio i Usa som producerar lågbudget gorefilm mer eller mindre utan story. Deras August Underground trilogi är en serie filmer sedda ur en eller flera seriemördares synvinkel och vad jag förstår väldigt blodiga. De har fått viss kultstatus då filmerna tydligen är lite mer välgjorda än gemene mans amatörgorefilmer, men då jag själv inte har något intresse av gore utan story så har jag skippat dem. 2006 släppte de däremot The Redsin tower som är deras första försök att göra en film med en riktig handling, samtidigt som de utlovar en rejäl goreorgie. Nu kan jag ju givetvis inte jämföra med de andra filmerna då jag inte sett dem, men om detta är deras första försök till att skriva en riktig story så kommer ToeTag Pictures att bli något att räkna med inför framtiden. Perfekt är det absolut inte, men förvånansvärt välgjort och bitvis riktigt snaskigt blodigt.

The Redsin Tower har en ganska enkelt story, ingenting vi inte sett förut. Den unga tjejen Kim har precis dumpat sin aningen kvävande pojkvän som börjar prata lite väl mycket om framtiden, trots att de fortfarande går i skolan. Hennes bästa vän sliter med henne på en fest, men den blir avbruten då hennes ex ringer polisen. De bestämmer sig istället för att åka till The Redsin Tower, en övergiven byggnad mitt ute i skogen, för att festa vidare. Den psykopatiske pojkvännen följer dock efter dem och han är ganska arg efter att Kims kompisar misshandlat honom. Som om det inte skulle vara nog så vilar ganska onda krafter i Redsin Towers väggar...

Det finns inget originellt över Redsin Tower. Handlingen känns hämtad från ett dussintal liknande filmer där den känns väldigt nära Night of the Demons och Evil Dead. Det positiva är att även om man sett allt förut så har det för det mesta varit sämre än det här. Fred Vogel, filmens regissör, och ToeTag Pictures hade uppenbarligen ingen enorm budget att leka med men man får intrycket att de verkligen satt sig ner och spånat fram vad de verkligen klarar av att visa upp. Storyn må vara klyschig, men känns aldrig fjantig. ToeTag är helt klart fans av genren och det syns. Karaktärerna har vi alla sett förut, men man har även där fått tag på skådespelare som klarar av att hantera dialog. Ingen kommer nog att vinna några priser men de känns hyfsat naturliga. The Redsin Tower är en riktigt trevlig location och fotot är förvånansvärt bra, speciellt med tanke på att den utspelar sig nästan konstant i Redsin Towers mörka korridorer. Vogel är en kompetent regissör som mjölkar ut stämningen ur sina kulisser så mycket han kan och det finns en hel del riktigt mysiga scener när festgänget undersöker det gamla tornet. Filmens enda problem är dock att manuset tar alldeles för lång tid på sig. Det dröjer nästan 40 minuter innan man kommer till platsen där allt det gottigaste ska hända, och även om det är hyfsat välspenderade minuter med karaktärerna så är det faktiskt på tok för lång tid då filmen bara är 85 minuter lång. Den blir aldrig tråkig, men det är lite av en transportsträcka, speciellt om det är gore man är ute efter. För det är väl de ni är mest intresserade av? Gorefaktorn. Hur är den då?

Jo, nog är det blodigt allt när det snaskiga äntligen anländer. Personer hackas sönder med yxa, halsar skärs av, tarmar slits ut och det är en hel del slem och maskar och sånt där annat extra mysigt, allt utfört med klart kompetenta effekter. Vi får även mycket naket så för exploitationfans med lite tålamod så blir filmens sista halvtimme mycket trevlig. Överlag så är detta en klart godkänd liten rysare som levererar både stämning och gore, och står snäppet ovanför all liknande Direct To Dvd skit som prånglas ut i stora mängder nuförtiden. Jag hade inga direkta förväntningar så jag blev positivt överraskad över hur pass välgjord filmen egentligen var. Den är inte perfekt men som ett tecken på vad ToeTag Pictures är kapabla till så är den en väldigt trevlig vink inför framtiden.

söndag 21 december 2008

World War Z

Nu tänkte jag göra en liten avstickare här och recensera en bok. Den passar dock in här väldigt bra då det är fråga om Max Brooks World War Z, en bok om en gigantisk zombieepidemi som en gång hotade att utplåna mänskligheten. Boken utspelar sig ett antal år efteråt och är skriven i form av ett antal intervjuer med olika personer från hela världen, ett enkelt men väl fungerande sätt att få en liten överblick över vad som hände i t ex Japan, Sydafrika eller Kina. Ingenting från Skandinavien tyvärr, men man kan inte få allt. De olika intervjuerna visar hur olika länder hanterar katastrofen på olika sätt och de fruktansvärda beslut som måste tas för att man överhuvudtaget ska kunna rädda någon. Det är en hel del politik inblandat och tack vare detta så tas många felaktiga beslut. Man inser helt enkelt inte hur stor faran är innan det är för sent. Brooks bok handlar mycket om hur regeringar misslyckas totalt med att sätta emot epidemien, mycket på grund av gammaldags tänkande och korruption. 10 år efter att epidemin startat i Kina så är världen en mycket annorlunda plats, tack vare de olika sätt som världens länder använt sig av för att överleva, må det vara religion, stora offer eller höga murar. Vad vi får här är en stor samling intervjuer med olika människor som lyckades överleva, och hur de gjorde det. Vissa lyckades till och med tjäna pengar på det hela...

World War Z är en mycket bättre bok än vad den borde vara. Brooks världsbild är väldigt fascinerande, och det är faktiskt inte speciellt många fingrar som pekar någonstans. Den enda kritiken jag kan ha är att många av de olika intervjuerna har väldigt liknande språk. Då dialogerna är överlag välskrivna så får jag anta att det är ett stilistiskt val, efter att alla intervjuer "översatts" från sina respektive språk. Hur som helst så är detta en mycket bra bok för alla zombiefilmsälskare.

Dead Space: Downfall (2008)



På Halloween i år släpptes spelet Dead Space på Xbox360, PS3 och PC. I grund och botten ett väldigt klyschigt spel med story och spelmekanik stulen nästan rakt av från tidigare spel som System Shock 2 och Alienfilmerna men välgjort och spännande som bara den. Ett rymdskepp anländer till en avlägsen koloni där man hittat en uråldrig artifakt och man finner ett rymdskepp i omloppsbana knökfullt med elaka mutanter. Det gamla vanliga. Det roliga (vissa kanske skulle kalla det för ren och skär kommersialism) är hur man valt att berätta storyn. Samtidigt som man började göra reklam för spelet så släpptes en serietidning i sex delar som förklarar vad som hände nere på planeten när artifakten grävdes upp. Dead Space: Downfall är en animerad film som släpptes ungefär samtidigt som spelet och som förklarar vad som hände ombord på det skepp som kom för att hämta artifakten, där själva spelet utspelar sig. Ett lite annorlunda koncept som fungerar ganska bra.

Serietidningen är välskriven och spännande och fungerar alldeles utmärkt som introduktion till spelet, men filmen är den svaga länken i Dead Space. Den har fortfarande ett kompetent manus, men svagheten ligger i de inte alltför heta animationerna som hamnar någonstans mellan Aeon Flux och anime av det billigare slaget. Det är dock väldigt svårt att inte bli underhållen i de raska 74 minuter av blodorgier som Dead Space: Downfall är. Tack vare kompetent röstskådespeleri (t ex Bruce Boxleitner och diverse andra röstproffs som Jim Cummings) och den roliga storyn så kan jag nog rekommendera filmen, främst till de som gillar spelet men även till oss som kan tänka oss att se en animerad variant av Aliens. Klart godkänt alltså.

onsdag 17 december 2008

Appropå dumma kommentarer....

Jag läste precis freds inlägg här där en person fäller en ganska dum kommentar till _trailern_ för en film som Fred har producerat. Jag kom då att tänka på en av mina favoritkommentarer någonsin från Imdb:

En tysk användare fick se en sneakpreview på den amerikanska remaken på japanska skräckisen Dark Water och kläcker ur sig följande brillianta ord:

"This film is way better than the original, there's no question what so ever about that. The story stays the same, more or less. The atmosphere is so much better than that of the original. The acting is amazing. The camera-work and the screenplay are much better and the effects as well as the score are superb.

Now this is logical, as the actors and everybody else involved had a better education and the budget was much higher."

Jo, för så är det ju. Alla inblandade var givetvis bättre utbildade och budgeten var högre. Då _måste_ det ju vara bättre, eller hur? Logiskt.

tisdag 16 december 2008

Specialeffektsmakare av rang

Rob Bottin, Rick Baker, KNB, Tom Savini, etc... de är stora namn inom genren... men en av mina absoluta favoriter är Paul Blaisdell som jobbade mycket med Roger Corman på 50talet. Exakt varför han sedan inte gjorde mer film vet jag faktiskt inte, men ta en titt på de här sötnosarna som han skapade.....


Tabanga, det elaka trädet från From hell it came!


Mutanten från The Day the World ended!


The She Creature från... The She Creature!


Monstret från It! The Terror from Beyond Space!


Venusianen från It conquered The World!

Jo, gummimonstren var bättre förr.....

söndag 14 december 2008

På sistone...

Det har inte setts på så mycket film den sista tiden, mycket pga firmafester och sådant som har en tendens att äta upp ens tid. Att jag sen gett mig in på den suveräna tv-serien Dexter gör ju inte saken bättre. Men förtrösta inte, saker är på gång. Jag har lite mera Bruno Mattei inplanerat, senaste animerade Resident evil filmen, den underbara Italienska Alienkopian Alien 2 : On Earth plus lite annat.

Jag har iofs sett Hellboy 2, men den var alldeles för bra och mainstream för att bli recenserad här. Jag kan dock säga att om man gillade ettan så ska man se tvåan. Del Toro är en mycket bra regissör och filmen är oerhört snygg att se på, samt konstant underhållande.

Så, håll ut.

Edit: Det kommer även att komma en bokrecension inom kort. Max Brooks World War Z, som är skriven som en serie intervjuer av de som överlevde en gigantisk zombieepidemi som lamslog hela världen. Har läst kanske halva och den är mycket bra än så länge.

måndag 8 december 2008

The Soldier (1982)


En annan regissör som är saknad är James Glickenhaus som levererade ett flertal riktigt fina actionfilmer på 80 och 90talet innan han gav upp filmbranschen helt och blev aktiemäklare. Han spottade ur sig några av 80talets finaste lågbudgetactionrullar som jag garanterar att de flesta har sett. Filmer som The Exterminator, Blue Jean Cop och Jackie Chanrullen The Protector har förgyllt många kvällar i de svenska hemmen. Alla dessa rullar är lågbudgetfilmskapande utanför stora studios när den är som bäst. Snygga, hårda actionrullar där manuset kanske inte är det viktigaste. Glickenhaus får gärna göra comeback.

The Soldier är Glickenhaus tredje film, direkt efter The Exterminator, och här får vi hård 80talsaction, inspirerat av James Bond och allsköns kalla krigetromaner, där Ken Wahl spelar en superagent som endast lyder under CIA:s chef. Elaka ryssar stjäl plutonium och hotar smälla av en atombomb i Saudiarabien för att förstöra hälften av jordens oljeresurser om inte Israel tar sitt pick och pack från västbanken. Detta kan ju våran hjälte inte låta ske, men situationen blir svår när chefen för CIA blir lönnmördad och The Soldier blir sedd som en rogue agent. Han plockar då raskt ihop sitt gamla team med elitsoldater för att sätta stopp för den röda faran, för de kan ju inte få göra hur de vill.

Manuset är filmens svaga punkt. Själva storyn i sig är helt ok, men det känns inte riktigt färdigt. Personer dyker upp i handlingen och försvinner lika snabbt, utan en vettig anledning. Det känns som att manuset hade behövt någon revision till. Annars är det verkligen en fin actionrökare vi har att göra med här. Glickenhaus var rikigt bra med just action och det visar han upp storslaget i bla en riktigt cool sekvens där soldaten blir jagad på skidor och scenerna där ryssarna stjäl plutoniumet är riktigt snygg. Actionscenerna är härligt blodiga också, med rejäla squibs, precis som vi vill ha det. Tack vare Glickenhaus fina regi och ett bra tempo så blir man aldrig uttråkad, och även om The Soldier inte är något mästerverk så är den i alla fall en solid och snygg actionfilm som för en tillbaka till det glada 80talet och videoapparaternas topmatade luckor, vilket ger det hela lite extra mysighet. Rekommenderas till alla älskare av bra 80talsaction och även till de som gärna har sina filmer uppblandade med lite kallt krig.

Island of the living dead (2006)


Jag skulle vilja säga att Bruno Mattei var en medioker, inkompetent filmskapare, men det stämmer inte riktigt. Hans filmer är knökfyllda med stulna scener, dåliga manus, usla skådisar och dubbning utan dess like och det är väldigt lätt att bara peka och skratta. Men nu, ett och ett halvt år efter hans död så upptäcker jag hur mycket jag saknar honom. Det som fick mig att upptäcka denna saknad var hans nästa sista film, Island of the Living Dead, en riktigt old school Italiensk zombiefilm. Jag skulle inte vilja kalla den för bra. Den är korkad, absurd och har nog den sämsta dubbning jag varit med om på länge. Men när jag tänker tillbaka på vad Mattei gett världen så slår det mig att hur usla hans filmer än må ha varit ibland så var han fortfarande en professionell filmmakare av den gamla skolan. Han var kanske lite mer av en opportunist som gjorde vad som helst för att avsluta filmerna, inklusive stjäla filmsekvenser hejvilt, men filmerna såg alltid bra ut hur absurda manusen än var. Att vissa kallar honom för den Italienska Ed Wood har jag en viss förståelse för, även det aldrig riktigt var så illa, då det var mest på senare år som han tvingades saxa lite mer vilt för att göra klar filmerna. Vad jag också konstaterat är att i och med att Mattei:s död så är en era över. Det finns inte längre någon som gör den gamla skolans slaskig exploitation. Kan inte någon tvinga Fragasso att börja göra film igen?!

Island of the Living Dead är alltså en ren och skär zombiefilm som ser ut som om den skulle ha kunnat vara gjord 1987. Filmen börjar på 1600talet där en Spansk koloni på Filipinerna råkat ut för en fin liten epidemi av Levande Döda. Som grädde på moset så dyker det upp vad som verkar vara vampyrpirater. 400 år senare möter vi ett glatt gäng med uselt dubbade och ganska misslyckade skattletare ute på en båt. På natten hamnar de in en dimbank som tar dem till den ö vi såg i introt och båten går givevis sönder, varpå man bestämmer sig för att gå iland och utforska medan båten repareras Ön är givetvis fortfarande full med zombier och när båten blir anfallen så väljer den kvarvarande personen att aktivera skeppets självförstörelsemekanism Jepp, varje fiskebåt borde ha en. Nu är våra hjältar fast på en djungelö knökfull med ruiner och zombier, och vampyrzombiepirater såklart.

Ni märker ju på scenariot vilken typ av film detta är. Ren och skär exploitation, utfört med väldigt lite pengar, där Mattei kramat ur så mycket ur budgeten som möjligt. Dubbningen är fruktansvärd, skådespeleriet har fastnat i överspelsväxeln och manuset är en samling klyschor staplade på varandra. Men det är en italiensk zombiefilm vi har att göra med så det gör liksom ingenting att det är såhär. Mattei använder sig av DV men har den goda smaken att använda sin kamera väl, så att det inte ser ut som vilken direct to dvd rulle som helst. Visst, den kommer inte att vinna några priser men kameraarbetet och regin är kompetent. Man springer mestadels omkring i ganska snyggt upplysta gravkammare och ruiner, vilket är precis de miljöer man vill ha i en Matteifilm. Blodigt är det också med helt ok specialeffekter, även om de kan kännas ganska billiga ibland vilket man är van vid om man sett några av herr Matteis tidigare filmer. Lite exploderande huvuden, avslitna lemmar och sådant roligt.

Konnässörer av denna typen av film inser att detta är underhållning av högsta klass. Det är bitvis ganska taffligt utfört, främst omkring skådespeleriet, men det har man varit med om förr. Jag inser givetvis att gememe man skulle tycka att detta var riktigt uselt, men jag är inte gemene man. Jag är ganska partisk till denna typ av underhållning, vilket givetvis färgar min recension ganska rejält. Tack vare Matteis kompetens som filmmakare så blir det en helgjuten film, såvida man vet vad man ger sig in på. Detta blev alltså Bruno Matteis näst sista film, och den sista blev uppföljaren till Island of the Living Dead - Zombies: The Beginning, en rolig liten sak som plagierat manuset från Aliens rakt av men bytt ut rymdvarelserna mot zombier. Recension av den kommer att dyka upp inom en nära framtid, men tills dess så ägnar vi en tanke till en man som kanske inte var världens bästa filmregissör men som åtminstone brydde sig om att göra underhållande film. Tack Bruno.

lördag 6 december 2008

Dead Set (2008)


Så, äntligen har jag sett den. Jag var lite osäker innan om konceptet egentligen var speciellt lockande, men efter att ha sett de fem avsnitten rakt av så är jag helt klar på att det fungerar. Jag pratar alltså om den engelska miniserien Dead Set, där vi får följa deltagarna i brittiska Big Brother, ovetandes om att utanför så pågår apokalypsen. Det är faktiskt mycket, mycket bättre än det låter.

Big Brother är nere på sju deltagare och snart skall en till röstas ut ur huset. Producenten är dock oroad över alla skumma nyheter om våldsdåd som hela tiden tar upp mer och mer plats på etern och det pratas till och med om att utröstningen inte kommer att visas alls. Mamman till den deltagare som kommer att slängas ut är på väg i bil, men de stannar till på vägen vid en bilolycka vilket resulterar i att chauffören blir biten och dödligt sårad. Så börjar en kedja med händelser som slutar med att Big Brother deltagarna är bland de få överlevande i byggnaden, samtidigt som pojkvännen till en produktionsassistent försöker ta sig till henne.

Detta är en ren zombiefilm, i stil med den fina remaken å Dawn of the Dead och 28 days later. Det finns inga underliggande tankar, inga sociala kommentarer a la Romero. Bara 142 minuter ren och skär spänning, fullknökat med fint gore. Regin är i stil med 28 days later, mycket handhållen kamera, blandat med de statiska kameror som vi är vana att se i dokusåpor. Konceptet är klockrent. Skådespeleriet är överlag riktigt bra, där mina favoriter är Kathleen McDermott som den härligt blåsta Pippa och Andy Nymans överdrivet svinige producent Patrick. De andra gör sitt bästa att få fram de karikatyrer som behövs för ett Big Brotherprogram och man har verkligen lyckats. Att låta en zombiefilm utspela sig i Big Brotherhuset är faktiskt en veritabelt genidrag. Manuset i sig kanske inte är världens mest originella, man går igenom de faser som krävs för handlingen med att barrikadera in sig, tjafsa inobords i gruppen etc, och allt mynnar ut i ett inte kanske klockrent, men ändå tillfredställande slut. Men ok, vad ni egentligen vill veta är ju hur blodigt det är, speciellt som det faktiskt gäller en tv-serie. Jodå, det är en fin gorefest vi har att göra med. Exploderande skallar, kannibalism, kroppar som styckas, skallar som mosas med brandsläckare och massor med bortslitande av kött från halspulsådern. Förvånansvärt grafiskt alltihopa. Definitivt blodigare än båda Romeros senaste alster faktiskt. 142 minuter med härlig spänning och massor med gore alltså, med en hel del vinkar till zombiefilmer från förr. Rekommenderas varmt till alla fans av zombie och gorefilmer, och även till er som vill se en bra skräckfilm. Mycket bra.

onsdag 3 december 2008

Oasis of the zombies - igen


Nu har något bolag valt att ge ut Oasis of the Zombies igen. Varför? Nu måste jag ju ha den.

Går att köpa här

Snyggt omslag i alla fall. Samma bild som den tyska utgåvan, men där står det på engelska.

måndag 1 december 2008

Race with the devil (1975)


Man ska inte semestra i Januari. Varför?

1. Det är kallt.
2. Kallt.
3. Mycket satanister i skogarna då, antagligen för att det inte är några campare ute som kan störa deras offerritualer.

Peter Fonda och Warren Oates spelar två goda vänner som tillsammans med sina fruar får för sig att de ska ta en långsemester och åka en långtur genom Usa i sin lyxutrustade husbil (Den har mikrovågnsugn. Whoa...). Eftersom det är mycket roligare att stanna till mitt i ingenstans i Texas så gör de precis det och det är då de får syn på något märkligt mitt i natten. Det ser helt enkelt ut som en orgie runt ett bål men när det visar sig vara satanister som offrar en naken kvinna så blir det inte lika roligt. De flyr från platsen med satanisterna hack i hälarna men lyckas ta sig därifrån och in till närmaste småstad där de rapporterar allt till sheriffen. Sheriffen följer med dem ut till platsen där allt skedde men det enda beviset de kan hitta verkar vara blodet från en död hund. Våra hjältar smyger dock med sig lite av blodet i förhoppningen att testa det hos polisen i en större stad, ifall det nu är människoblod. Men när de ska bege sig därifrån hittar de en lapp som någon satt fast i bakrutan som varnar dem för att rota alltför djupt i detta, tillsammans med konstiga tecken från vad som tydligen är ett häxalfabet. De fortsätter sin resa men tycker att folk uppför sig konstigt omkring dem och när ena parets hund hittas dödad på en camping och ingen sett något så börjar man ana att nu börjar det bli farligt. Det blir inte bättre av att någon gömt levande skallerormar i husbilen. Nu börjar kampen för att överleva....

Det är svårt att tycka illa om en sån här film. En blandning av ockult skräck, konspirationsthriller och bilaction. Jack Starett, van vid exploitation då några av hans tidigare rullar är såna sköna actionrökare som Cleopatra Jones och Slaughter, var ett bra andraval som regissör då den förste fick kicken och man har fångat de fina ödemarkerna i Texas mycket väl. Filmen kanske inte riktigt uppbådar den stämning som de oerhört snygga förtexterna utlovar, men det är fortfarande mycket god underhållning. Warren Oates och Peter Fonda är mycket trovärdiga som bästa vänner (på extramaterialet på dvdutgåvan så berättar Peter Fonda att alla tog det hela som en betald semester) och Loretta Swit och Lara Parker gör sitt bästa i roller som bara kräver att de ska skrika och koka kaffe åt sina män. Mot slutet av filmen så förvandlas det hela till lite mer av en actionfilm då satanisterna börjar spärra av vägar och iscensätta olyckor för att få tag på huvudpersonerna och det blir en hel del välkoreograferade bilkrasher och trevliga stunts. Som PG-horror räknat så är filmen rätt tam, men kompenserar fint med sin sköna stämning och ett bra tempo. Som grädden på moset blir vi bjudna på ett riktigt härligt slut också, och alla fans av 70talsskräckthrillers kommer att finna en hel del underhållning här. Lite lättviktigt egentligen då filmen aldrig riktigt finner sig tillrätta som en ren skräckfilm, men allt är välgjort och mycket trevligt.

söndag 30 november 2008

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal skull (2008)


19 år fick vi vänta. Många av oss trodde inte att vi skulle få se någon mer Indiana Jonesfilm, speciellt med tanke på att Harrison Ford börjar bli till åren kommen, men i somras kom den äntligen. Filmen har dock fått mycket kritik för att den inte skulle vara speciellt lik de andra filmerna, med en handling som inte alls passade med de förra filmerna, speciellt det science fiction-element som man introducerat. Jag håller inte med om det.

Den här gången utspelar sig handlingen på 50talet, mitt under det kalla kriget. Fienden är rysk och målet en gömd stad någonstans i Amazonas. Vi får till och med en cameo av Arken från första filmen innan det bär av in i djungeln i ett rasande tempo. Här följer det gamla vanliga, slagsmål, fällor och allt det som vi förväntar oss av en Indiana Jonesfilm innan vi kommer till den överdånigt specialeffektsspäckade finalen. Precis som vanligt alltså. Allt är precis som det ska vara.

Att vissa säger att man förstört Indiana Jones med science fiction-bitarna är rent absurt. Att samma personer accepterar Arken från bibeln, som är lika mycket science fiction för mig som Erich Von Dänikens böcker, får mig att tro att folk helt enkelt bara vill gnälla. Man har fått vänta länge och bara för att filmen inte var _exakt_ lika bra som Raiders of the Lost Ark så sågar man filmen. Löjligt. Att man sen tycker det är löjligt att Indiana överlever en atombomb genom att sitta i ett blyinfattat kylskåp, ja då måste man ju tycka att är löjligt att kasta sig ut ur en störtande flygplan på en gummiflotte och överleva. Det tillhör genren. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull är ett fint filmat actionspektakel med sköna skådespelare och ett manus som aldrig låter en pusta ut. Visst, perfekt är det inte. Harrison Ford känns bra gammal även om han inte är riktigt lika stel som jag var rädd för. En lång actionsekvens i mitten av filmen som består av en biljakt i djungeln har förvånansvärt dåliga effekter i jämförelse med resten av filmen och känns inte speciellt trovärdig, magin är inte så stabil som man önskar. Men annars är detta en värdig uppföljare. Inte riktigt lika bra som Raiders of the Lost Ark och Indiana Jones and the Last Crusade, men snäppet ovanför Temple of Doom. Riktigt fin underhållning alltså.

lördag 29 november 2008

Grizzly (1976)


Året är 1975. En ung man vid namn Steven Allan Spielberg har fått chansen att filmatisera en roman av Peter Benchley, där en onormalt stor haj börjar reducera turistbefolkningen på en liten ö utanför Usa:s kust. Tack vare en oerhörd talang så skapar den unge Spielberg ett monster, vars effekter på bioduken är märkbara än i denna dag. Det skulle bara dröja tre år innan en uppföljare kom, men andra filmbolag hoppade på denna våg och fortfarande skapas det kopior av den film som blev Spielbergs genombrott. Tack Steven för Shark Attack 2 och 3.

Grizzly är en rätt rak ripoff på Hajen, det måste jag säga. En 5-6 meter hög Grizzlybjörn har fått smak för människokött och börjar sätta i sig campare i en nationalpark. Parkchefen vill få en politisk karriär och sköter det hela på helt fel sätt, inte helt olikt borgmästaren i Hajen. Huvudpersonerna som jagar björnen är en trio, där Christopher George har Roy Scheiders roll, Rickard Jaeckel en kombination av Robert Shaw och Richard Dreyfuss och Andrew Prine, han är mest björnmat. Alla skådespelare gör ett bra jobb, speciellt Robert Jaeckel som helst vill ta hand om björnen helt själv vilket han givetvis får ångra. Filmen drar sig inte heller för att döda ett litet barn som får benet avslitet i en fin liten scen mot slutet av filmen. Annars är detta en typisk 70tals PGhorror där man blir lite småimponerad över hur mycket våld de lyckats trycka in och ändå fått den barntillåten. Det är ingen orgie i gore, men det är en hel del sprutande blod och avslitna lemmar. William Girdler var en kompetent regissör som dog alldeles för tidigt då han omkom i en helikopterolycka 1978. Tack vare hans regi och det fina fotot så är Grizzly alltid skön att se på och även om manuset är en hop med rätt uppenbara klyschor så blir det aldrig tråkigt. Björnen i sig drar ner själva skräckbiten en bit, åtminstone efter den punkt i filmen då man börjar få se den då det är rätt uppenbart att den inte är 6 meter upprätt. Sen är det rätt kul att se alla skådespelare bete sig som om det skulle vara sommar, då det är rätt uppenbart att den är inspelad tidigt på året, i härlig vårkyla. Stackars jävlar. Hur som helst, Grizzly är en fin liten monsterfilm som alla älskare av "elaka, jättelika djur" genren bör ha i sin dvdsamling.

tisdag 25 november 2008

21 Hours at Munich (1976)


Klockan 04.30 på morgonen den 6:e september 1972 så hoppar åtta personen över gallret till OS-byn under de pågående olympiska spelen i München. De plockar fram Ak-47or och granater ur sina medtagna väskor och beger sig bort mot de lägenheter där det Israeliska teamet bor under spelen. När de försöker låsa upp dörren till en av lägenheterna så vaknar brottningsdomaren Yossef Gutfreund och inser att allt inte står rätt till. Han försöker blockera dörren med sin stora kroppshydda och lyckas länge nog för att en av hans landskamrater ska lyckas fly men snart är terroristerna inne. Moshe Weinberg, en brottningstränare, kämpar emot och blir skjuten i käken. De beväpnade männen tvingar den sårade Weinberg att leda dem till de andra israelernas lägenheter men Weinberg leder dem förbi en lägenhet genom att ljuga om att det är israeler som bor där, antagligen för att få terroristerna till nästa lägenhet som innehåller brottare och tyngdlyftare, kanske i hopp om att de starkare atleterna ska kunna erbjuda större motstånd. Terroristerna tar dock brottarna som gisslan och leder iväg dem till den första lägenheten. På vägen dit attackerar Moshe Weinberg sina kidnappare igen vilket resulterar i att han skjuts till döds. Yossef Romano, en tyngdlyftare, försöker även han göra motstånd och får plikta med detta med sitt liv. Detta är upptakten till 21 hours at Munich, en amerikansk tv-film baserad på vad som hände i München 1972.

21 hours at Munich är inspelad på samma plats som händelserna skedde och aningen kontroversiell i sina dagar, men ändå förvånansvärt trogen händelseförloppet utan att vara exploativ. Man visar upp båda sidorna och tack vare bra skådespel så känns inte allt bara svartvitt. Franco Nero spelar ledaren för terroristerna och tack vare hans suveräna skådespel så blir terroristerna inte de karikatyrer av onda araber som det lätt skulle ha kunnat bli. Det är lite sämre ställt på den tyska sidan där polischefen spelas av William Holden, som gör ett alldeles ypperligt jobb men som inte riktigt känns 100% med sitt amerikanska uttal i havet av tyska accenter. Utöver dessa män så dyker det upp en och annan kultskådis i småroller som t ex David Hess, Anthony Quayle, Paul smith, Shirley Knight och Richard Baseheart. Filmen är kompetent regisserad och spänningen konstant, även om man känner till hur det slutar. Filmen känns mer som en dramadokumentär och är hyfsat trogen de riktiga händelserna i den mån jag känner till dem. En solid 70talsthriller alltså som jag rekommenderar till alla som vill ha lite verklighetsbaserad spänning.

måndag 24 november 2008

The House where Evil dwells (1982)


Kevin Connor och Doug McClure, det bådar väl gott? Lite dinosaurier och överdrivna hjälterier kanske? Doug i ett övernaturligt triangeldrama tillsammans med Edward Albert och Susan George? Hmm. Jo, det funkar. Sådär.

Edward Albert och Susan George spelar ett par som flyttar till Japan, med hjälp av Alberts gode vän spelade av den gode Doug. Huset han fixat åt dem var riktigt billigt, eftersom det tydligen skall spöka där. Vilket det givetvis gör, då vi i filmens början, som utspelar sig 1840, får se hur en japansk kvinna är otrogen mot sin make. Maken kommer givetvis på dem vilket resulterar i att han dödar båda två i en fin liten blodorgie och sedan begår självmord. Nu springer spökena omkring i huset, fördömda att låta händelserna upprepa sig om och om igen.

Mjo... både ja och nej. Kevin Connor är en kapabel regissör som kanske inte är i sitt rätta element här, men han lyckas ändå få igång några stämingsfulla scener som till exempel när parets dotter blir attackerad av gigantiska krabbor som skriker som människor. Tack vare regi och foto så ser filmen bra ut och man fångar fint Japan på bild. Men nu kommer två stora problem. Av någon anledning så har man valt att visa spökena hela tiden som genomskinliga skepnader, vilket resulterar i att själva skräckkänslan uteblir. Som sådana så fungerar de inom storyn men jag hade gärna sett att man gjort det på något annat sätt. Problem nummer två är skådespeleriet. Doug McClure är ok, men Edvard Albert är rent ut sagt en riktigt usel skådis och Susan George är mest hysterisk. Flickan som spelar deras dotter är sju resor värre och antagligen någon släkting till producenten.

Tack vare dessa snedsteg så blir det aldrig speciellt spännande, trots en intressant story som antagligen fungerar mycket bättre i den bok som filmen är baserad på. Tråkigt blir det dock inte. Vi bjuds på en hel del naket, inklusive Susan George (och Doug McClure för den delen) och ett flertal skönt blodiga sekvenser. Underhållningsvärdet är alltså helt ok och även om man vet precis hur det ska sluta så försvinner filmens 88 minuter förhållandevis snabbt. Blod och tuttar går ju alltid ner.

Coolaste reklamfilmen på länge

Men att jag skulle gilla den här var väl inte så svårt att gissa sig till....

The Mistreated

The Blood Beast Terror (1967)


Ni vet hur det är. Man kollar upp en film på nätet och den får överlag dåliga recensioner men eftersom handlingen verkar lite intressant så vill man ju veta själv om den verkligen är så dålig. The Blood Beast terror är just en sådan, där Peter Cushing spelar en polisinspektör som förbryllas över konstiga mord i den lilla landsortshåla han basar över. Offren är tömda på blod och den ende som överlevt har blivit skvatt galen och yrar något om vingar. När han börjar rota i det hela så visar det sig att en galen entomolog (där har vi något vi inte ser varje dag)har på något sätt lyckats skapa en hybrid mellan en ung kvinna och en mal.

Med Peter Cushing i huvudrollen så är det ju svårt att misslyckas och jag satte mig ner i soffan med en viss förväntan. Till min förvåning så visade det sig att Blood beast terror var... precis så dålig som alla recensioner sade. Manuset är rörigt, fullt med luckor och består av alldeles för många transportsträckor mellan de få scener som innehåller skräck. Det händer ingenting, så enkelt är det. Peter Cushing verkar ointresserad (han ansåg visst att detta var den sämsta film han någonsin gjort) och ingen av de övriga skådespelarna är värda att nämna. Utöver detta så verkar man ha lagt på musiken hejvilt då flera scener innehåller stämningsmusik utan att det överhuvudtaget händer något i scenen. Den elaka malen (alla vet vi ju att malar inte är elaka. De räddar världen, ibland med Godzilla och ibland utan Godzilla) ser rätt kul ut men påminner alldeles för mycket om Ultraman för att ingjuta någon som helst skräck. Egentligen finns det inget direkt uselt om filmen, men den är helt enkelt alldeles för tråkig för att vara speciellt underhållande, vilket är lite tråkigt när man har en så härligt exploativ titel. Inget jag rekommenderar alltså.

onsdag 19 november 2008

Jesus i mitt liv

Jesus Franco, sleazeregissören nummer ett, som jag har ett litet kluvet förhållande till, har vunnit the 2008 Honorific Goya Award vilket är ett rätt respektingivande pris. Spanska Oscarsgalan typ.

Inte illa.

Jag hittade infon här på den här Francobloggen

En artikel på spanska här

Den store Jesus har gett världen mycket. Vi måste tacka honom för de extrema närbilderna på Lina Romays genitalier i Doriana Gray till exempel. Gode gud, hur såg det ut på bio egentligen? Hela bioduken täckt av fingrar som gräver i en fitta. Nu är jag ingen stor porrkonsument direkt, men kan inte minnas att jag någonsin sett ett könsorgan i sån närbild. Tack till Jesus för det.
Nog förtjänar han priset, det är inget snack om saken. 189 regisserade filmer på imdb (vilket antagligen bara är en mindre del av vad han egentligen spottat ur sig. Det fanns vissa år på 70talet när han klämde ur sig en film i månaden... för att inte tala om alla pseudonymer) och 162 manuscreds.

Så ett stort tack till Jesus Franco, Joan Almirall, Rosa Maria Almirall, Rosa María Almirall, Clifford Brawn, Clifford Brown Jr, Clifford Brown, Juan G. Cabral, Betty Carter, Candy Coster, Terry De Corsia, Rick Deconinck, Raymond Dubois, Chuck Evans, Toni Falt, Dennis Farnon, Jess Franck, J. Franco, Jesse Franco, Jess Franco, Jesús Franco, A.M. Frank, Adolf M. Frank, Anton Martin Frank, Jeff Frank, Jess Frank, Wolfgang Frank, Manfred Gregor, Jack Griffin, Robert Griffin, Lennie Hayden, Frank Hollman, Frank Hollmann, Frarik Hollmann, Rick Deconinck in Italy, B.F. Johnson, J.P. Johnson, James Lee Johnson, James P. Johnson, David J. Khune, David Khune, D. Khunne Jr, D. Khunne, David J. Khunne, David Khunne, David Kuhne, David Kunne, David Kühne, Lulu Laverne, Lulú Laverne, Franco Manera, J. Franck Manera, J. Frank Manera, Jesus Franco Manera, Jesús Manera, Jeff Manner, Roland Marceignac, A.L. Mariaux, A.L. Marioux, John O'Hara, Preston Quaid, P. Querut, Dan L. Simon, Dan Simon, Dave Tough, Pablo Villa, Joan Vincent, Robert Zinnermann, Cole Polly in French version, James Gardner. Fast några av de där tillhör Lina Romay. Så går det om man kopierar direkt från Imdb.

Så, nu ska jag gå och köpa en finlatte för dig, Jesus. Skål!

tisdag 18 november 2008

Alltså

Seriöst, nu börjar jag tröttna på alla skitfilmer som dyker upp direkt på dvd som alla har följande beskrivning:

1-10 ungdomar färdas i bil/båt/buss till/från rave/stuga/farmor. På vägen dit/tillbaka får de punktering/båtjäveln sjunker/de kör på någon stackars jävla psykopat/väcker upp demoner och nu måste de kämpa för sina liv och sina inre demoner?

Vadå inre jävla demoner? 999 av 1000 skräckfilmer innehåller karaktärer som är så korkade och dumma att deras samlade intelligens inte tillåter några inre demoner... Snälla ni, kan ni inte skriva på dvdfodralet som det verkligen är istället? Korkade ungdomar som får vad de förtjänar av något som de helt själva lyckats reta upp. Jag går hellre igång på en sådan text än något dravvel som ska försöka låta som att filmmakarna gjort en intelligent film om rednecks som tycker om att fisa, våldta blondiner och äta tarmar.

Så. Gnällstunden över.

måndag 17 november 2008

The Parallax view (1974)



Något som inte brukar dyka upp så ofta i min blogg är 70talsthrillers, gärna med konspirationstema. Vad som heller inte är så uppenbart är att just den typen av filmer är mina favoriter, och rankas nästan lika högt som japanska monsterfilmer. Min absoluta favorit är Sydney Pollacks suveräna Three days for the Condor som har precis den där intensiten som behövs för att fånga ens uppmärksamhet i två timmar. Nu har jag äntligen sett Alan J Pakulas The Parallax view, som även den är en klassiker i genren.

Warren Beatty spelar en halvsunkig nyhetsreporter på en obetydlig tidning som ska bevaka en senators kampanjtåg. Under ett tal så blir senatorn mördad av vad som skall verka vara en ensam lönnmördare, men vi som ser filmen ser att det egentligen är två. Tre år senare så blir Beatty uppsökt av en av de andra reportrarna som var på platsen som berättar att fyra av de reportrarna dött i mystiska olyckor och hon tror att hon står på tur. Beatty tvivlar på henne, men när hon strax efter dör i en bilolycka så börjar han rota i mysteriet. En av de andra reportrarna har även han börjat leka detektiv och när Beatty börjar följa hans spår så märker han att det verkligen är fråga om en konspiration och det hela leder till ett mystiskt företag och ett skumt test som ställer aningen konstiga frågor.

Det enda klagomålet jag har mot filmen är att det går lite för snabbt. Beattys karaktär kommer konspirationen på spåret väldigt fort och han pusslar ihop vissa ledtrådar ännu snabbare. Det skumma krogslagsmålet som verkar hämtat från någon western känns även det lite omotiverat. Det lugnar dock ner sig och efter 45-50 minuter så får filmen just den bpm som en bra thriller behöver, det vill säga konstant nagelbitande. Alan J Pakula är en bra regissör, även om han faktiskt är skyldig till den enda filmen jag någonsin valt att avbryta genom att helt enkelt gå ut från biografen - The Devils Own. Konspirationsthrillers kan han dock och Parallax view är en höjdare. Warren Beatty är klockren i huvudrollen och i fina biroller ser vi Hume Cronyn, William Daniels och Anthony Zerbe. Filmen innehåller även en riktigt fin hjärntvättssekvens som man kan se på youtube här. Jag väljer att inte diskutera den här, för att inte spoila, men den är i det närmaste genialisk i sitt sätt att påverka en. Se filmen bara för den.

The Parallax view är alltså en klockren konspirationsthriller som är ett måste för alla som gillar genren. Rekommenderas varmt.

söndag 16 november 2008

Holocaust 2000 (1977)



Italienska The Omenkopior finns det inte alltför många av. Exorcistenkopior, Road Warriorkopior, Dawn of the deadkopior, sådana finns det gott om, men just varianter av The Omen verkar man ha glömt att göra. Den enda jag känner till på rak arm är Alberto De Martinos Holocaust 2000, en förvånansvärt välgjord liten sak med Kirk Douglas i Gregory Pecks roll. Enda skillnaden här är att Kirk faktiskt är far till Antikrist. Kirk spelar Robert Caine, vars företag planerar att bygga ett kärnkraftverk någonstans i mellanöstern. Det finns givetvis motståndare till detta men de har en tendens att omkomma i konstiga och blodiga olyckor. Samtidigt så inser Caine att hans son, Angel, är Antikrist och vill använda sig av kärnkraftverket för att hälsa apokalypsen välkommen.

För att vara en ripoff så är Holocaust 2000:s story förvånansvärt välskriven. Manuset portionerar ut sina ledtrådar i lagom takt och tack vare bra skådespeleri så funkar flosklerna bra. Kirk Douglas vet hur man för sig i en sån här film och Simon Ward är perfekt som Antikrist. I övriga roller ser vi bla Adolfo Celi, Anthony Quale och den utomordentligt vackra Agostina Belli. De Martino är en kompetent regissör som får till flera spännande scener, och han hanterar sina "Creative deaths" mycket väl. Vi bjuds på flera riktigt saftiga gorescener, där favoriten är den där en karaktär får överdelen av huvudet separerat från kroppen med hjälp av en stark vind och helikopterblad. Alla dessa ingredienser och bra musik av Ennio Morricone gör att Holocaust 2000, trots att det är fråga om en ripoff, är solid underhållning och även om den inte är inte samma klass som originalet så står den sig faktiskt helt ok i jämförelse.

Detta är alltså en förvånansvärt solid liten rulle, som jag rekommenderar till alla som gillar sin explotation italiensk. Sen så vill jag bara meddela att det inte finns en chans i helvete att jag skulle kunna såga en film där Agostina Belli har en nakenscen. Så är det bara.

lördag 15 november 2008

Feast 2: Sloppy seconds (2008)




Jag gillade första Feast. Det var en bra film, med en del gore, sjyssta monster men kanske lite för mycket klyschor och "cool" dialog för sitt eget bästa. Den var fortfarande bättre än mycket i sin genre och det var väl oundvikligt att det skulle komma en uppföljare. Storymässigt så är det faktiskt även en riktigt bra uppföljare som tar konceptet ett steg längre, men tyvärr så verkar filmmakarna ha varit mer fokuserade på att chocka och äckla än att göra en spännande film.

Feast 2 utspelar sig 16 timmar efter originalet i en liten stad som ligger i närheten av baren som originalet utspelar sig i. Hela staden ligger nu i ruiner och vi får följa de överlevande i sina försök att ta sig till en säker plats. So far, so good men det är nu filmen börjar svikta. I ett misslyckat försök att vara lite udda så ville filmmakarna att karaktärerna skulle bete sig lite mer realistiskt och inte lika hjälteaktiga som det gärna kan vara i Hollywoodmanus. Problemet med Feast 2 är dock att man tagit i så att man bokstavligen skitit på sig. Det finns inte en enda karaktär som man överhuvud taget önskar att ett lyckligt öde. Alla är självgoda svin som beter sig som idioter. Istället för att sitta och önska att de skall överleva så hoppas man hela tiden på att de ska få vad de förtjänar, alltså dö en plågsam död. Som tur är så är det ganska precis som händer också, men man tappar lite underhållsvärde i farten. Att filmen är fylld av en massa rent ut sagt vidrigt äckliga skämt gör inte saken bättre. Ett exempel: En av karaktärerna får för sig att obducera ett monsterlik, varpå det bokstavligen sprutar magvätskor, var och monstersperma över våra "hjältar", som reagerar med att spy. Joförfan, precis vad jag vill se. Spermatäckta kvinnor som spyr. Då hade jag väl lika gärna kunnat ladda ner Two girls One cup eller någon rolig Bukkakevideo från internets mest dunkla vråer. Filmen får dock några plustecken för sina halvnakna, tatuerade bikerbrudar som är med hela filmen, mest bara för att visa tuttarna. Filmen är även filmad med säker hand av regissören John Gulager och gore är det verkligen gott om.

Om filmmakarna koncentrerat sig mer på att göra en vanlig skräckfilm så hade Feast 2: Sloppy Seconds kunnat bli en riktig höjdare, men som det är nu så är detta bara en ok rulle som tappar väldigt mycket på allt äckel och sina idiotiska karaktärer. Den går att se, har stora mängder gore och tuttar men också en hel del skräp som borde ha sopats undan innan man släppte filmen.

Clerks (1994)

Seriöst, trodde ni jag skulle recensera den här? Den passar i min blogg lika mycket som Gudrun Schyman på Salemmarschen. Men jag har sett den i alla fall.

Flight of the living dead (2007)


Femordsrecension: Ytterligare en zombiefilm i mängden.

Lite längre version:

Min egna lilla teori om den här filmen är att manuset legat på någon hylla rätt länge. När Snakes on a plane släpptes och Zombiefilmen fått ett uppryck tack vare remaken på Dawn of the dead och 28 days later så plockades det fram, putsades upp lite och blev tilldelat en liten budget. Då manuset faktiskt är förvånansvärt välskrivet (i den mening att man gått så långt som att skapa distinkta karaktärer som faktiskt fungerar) så hade detta kunnat bli en liten pärla, men tack vare den låga budgeten och det långsamma tempot så tar det aldrig riktigt fart. Det blir inte bättre av att filmen inte är speciellt blodig heller. Lite CGI blodsprut och någon exploderande skalle, men mycket mer än så blir det inte. Jag skulle kunna tänka mig att manuset från början helt enkelt var något helt annat, lite mer i stil med en standard katastroffilm, då det dröjer halva filmen innan zombierna dyker upp i bilden. Helt åt helvete är det dock inte. Tack vare de sjyssta karaktärerna och kompetent skådespel så tappar man aldrig riktigt viljan att se klar filmen. Handligen är löjligt simpel, där ett läkemedelsföretag experimenterat med ett serum som dödar människor för att genast återuppväcka dem igen som galna mordmaskiner. De har lyckats smuggla ombord en nerfrusen, smittad person på planet och det slutar givetvis i en zombieepidemi. Att piloterna dör och en passagerare måste landa planet, det var ju verkligen något nytt.

Flight of the Living Dead aka Plane Dead är klyschig och trevlig, men tack vare den långsamma första halvan och avsaknad av en rejäl blodorgie så kan jag nog inte rekommendera den till andra än de av oss som måste se alla zombiefilmer som existerar. Jag kan dock säga att det finns betydligt sämre rullar att stoppa i dvdspelaren.

måndag 10 november 2008

Black magic (1975)


Det finns en rolig liten undergenre i Asien, främst Hong Kong, men även i andra länder som delar eller har liknande religioner. Genren jag pratar om brukar handla om när någon blir utsatt för förbannelser från en svartmagiker, varpå denne anlitar en rivaliserande magiker eller en präst för att bekämpa ondskan och detta resulterar nästan alltid i en trevlig liten strid i slutet. Black Magic från 1975 är en av de första i genren och ett fint exempel för den som vill uppleva den.

Black Magic handlar om en skönt elak liten svartkonstnär som sitter ute i ett litet hus ute i ett träsk. Personer som vill hämnas på någon eller vill ha något brukar anlita honom och hans besvärjelser, till saftiga priser. En dag dyker Liang Jiajie upp och vill ha en besvärjelse som gör att en rik änka skall bli kåt på honom så att han kan komma åt hennes pengar. Han har dock själv inga pengar att betala för den, och när besvärjelsen går över efter ett dygn och han fortfarande inte kan betala så får han vad han förtjänar. Han smälter alltså. Den rika änkan har dock problem själv då hon är ute efter en av sina anställda, men han är inte det minsta intresserad, speciellt när hans egna giftemål är ganska nära. Änkan hyr helt sonika svartmagikern och hans besvärjelse fungerar alldeles utmärkt. Det är dock nu som komplikationer uppstår, då svartmagikern får upp ögonen för den vackra änkan och det blir inte bättre av att frun till hennes offer vill blanda sig i leken.

Det är en skönt exploativ rulle vi har att göra med här. Sex, blod och härliga förbannelser galore. Det jag älskar mest med de här filmerna är alla de sjuka och skruvade förbannelser som figurerar. Det är maskar och äckel och gud vet vad, till exempel så får en kvinna maskar under huden och måste tappas på dem, via ett hål i ryggen. Yikes. Black Magic är välgjord och välspelad, förutom kanske den blivande äkte maken som känns lite blek men som kompenseras fint av Ku Feng som den girige svartmagikern. De visuella effekterna kan vara aningen billiga ibland, men det gör inte så mycket då filmen vinner på sin fantasirikedom. Filmen är inte den blodigaste i sin genre men har gott om slem och äckel så om du är det minsta intresserad av den här typen av filmer så Black Magic en av de skönaste. Jag menar, den har ju allt. Blod, tuttar och maggotar under huden.

onsdag 5 november 2008

Dante 01 (2008)


Intelligenta Science Fictionfilmer är en bristvara. Det borde ju teoretiskt gå att kombinera spännande tankar med underhållning, utan att bli så där löjligt pretentiösa. Dante 01 är ett bra försök till en sådan, men som tyvärr inte riktigt riktigt når ända fram. Om detta beror på manuset eller den känsla jag fick att de inte hade budget att spela in alla scener de ville, det vet jag inte riktigt. Men det är hur som helst synd.

Ett rymdskepp anländer till Dante 01, en forskningsstation någonstans ute i rymdens vischa, cirkulerande kring en döende planet. Stationen ägs av ett företag som utför oetiska experiment på dödsdömda fångar som signerat bort sitt liv mot att slippa dödsstraffet. Ombord på rymdskeppet finns en man som tidigare hittats ombord på ett rymdskepp där resten av besättningen dött. Mannen, som får smeknamnet Saint George, har ändrats på något sätt och forskarna vill ta reda på vad, även om det betyder att de måste dissikera honom. Det visar sig att Saint George har fått helande krafter, och det hela tas delvis som en religiös upplevelse av vissa av fångarna. De andra är bara intresserade av att döda honom och forskarna? De gör bara vad Företaget säger.

Först och främst så är detta en visuell upplevelse. Regissören Marc Caro, som varit codirector till rullar som Delicatessen och City of the Lost Children, kanske inte hade någon enorm budget, men designen och specialeffekterna är i det närmaste perfekta. Ideérna är intressanta och man skapar hela tiden tillräckligt med frågor för att hålla intresset uppe, och hjälps stort av fint skådespeleri från hela ensemblen. Även om man inte får så många svar som man kanske vill ha så stimulerar de i alla fall hjärnan på ett lagom sätt så att man gör sitt bästa för att fylla i luckorna själv. Ända till slutet i alla fall. Jag har mina teorier om vad hände, men det känns tyvärr som att man inte haft råd att filma det slut man velat ha. Det vi får är ganska snyggt, men ganska förvirrande och nästan löjligt abrupt. Kanske tänkte man på en uppföljare? Nåja, Dante 01 rekommenderas till älskare av Science Fiction som gärna smakar på luddigheter. Var bara beredd på att du kommer att bli bjuden på sånt.

Creepshow 2 (1987)





Jag älskar skräckserietidningar. Helst av allt ska det vara gamla Chock, eller Creepy som den hette i original med brutala, blodiga historier om zombier, vampyrer med mera som alltid slutade med en twist. Själv har jag en hel packe med gamla Chock utan omslag på toaletten, perfekt lektyr för de där behoven man har regelbundet. Det finns en hel del filmer i samma tema och jag skulle tro att en av de som är mest kända är George A Romeros Creepshow, en ganska bra antologifilm baserad på historier av Stephen King. Några år senare kom en uppföljare, även denna baserad på King men som jag ville minnas som riktigt usel. En orsak kan ju ha varit att Romero själv stigit ner som regissör och låtit Michael Gornick fylla den positionen. Sen kan det ju också vara så att jag såg den svenska utgåvan som var ganska sönderklippt. Nu har jag sett om filmen, och den va faktiskt inte så dålig som jag ville minnas.

Creepshow 2 innehåller tre halvtimmeslånga historier. I den första stöter vi på Goerge Kennedy och Dorothy Lamour som spelar ägare till en liten affär vid ett indianreservat. De blir mördade av några sluskar som rånar butiken, men hämnden är inte långt borta, i form av en indian av trä..
Nummer två är simpel, men väldigt underhållande när fyra ungdomar får för sig att bada i en sjö på senhösten. Mitt i sjön finns en flotte som de simmar ut till, men det finns något annat i sjön, något riktigt hungrigt.
Den sista historien handlar om en kvinna på väg hem från sin älskare som råkar köra på en liftare av misstag. Hon flyr från platsen men liftaren, hur död han än må vara, ger sig inte så lätt.

Den första historien mindes jag som rätt trist, men det var den som jag blev mest överraskad av när jag såg om den. Visst, den är förutsägbar som bara den (du förstår exakt vad som kommer att hända inom en minut) men sådär lagomt mysigt makaber som de gamla serietidningarna kunde vara. George Kennedy och Dorothy Lamour fungerar i rollerna, även om Kennedy spelar över en aning i rollen som gammal gubbe. Vi får lite blod och ett alldeles lagomt slut. Trevligt liksom.
Historia nummer två, The Raft, känner man igen från en av Stephen Kings novellsamlingar. Historien är löjligt enkel men väldigt effektiv där ungdomarna finner sig jagade av något som ser ut som en stor oljefläck. The Raft är min favorit i all sin enkelhet, med några blodiga sekvenser som ser ut att vara hämtade från nyinspelningen av The Blob.
Den tredje historien är den som drar ner betyget för de andra. Det är väl egentligen inget fel på den, och Lois Chiles har inte bara en nakenscen, utan gör bra ifrån sig skådespelarmässigt. Även om det är en väldigt typisk serietidningshistoria så funkar den helt enkelt inte. Den är bara tråkig och förutsägbar, på fel sätt.

Nåja, även om jag inte gillar den tredje historien så är de två andra väl värda att se, även om de inte riktigt når upp i samma klass som första filmen. Det är dock en helt ok rulle i sin genre och duger fint en seg eftermiddag. Det är lite extra roligt att en sån här underdog även fått en fin special editionutgåva med kommentarspår och dokumentärer.

Creepshow 3 däremot, det är en helt annan historia som inte har någon direkt chans att dyka upp i den här bloggen för det skulle innebära att jag skulle bli tvungen att se om den, och tro mig - det finns massor med saker jag hellre gör, inklusive pilla mig under naglarna med glödgade nålar.

tisdag 4 november 2008

Straight into Darkness (2005)


Nu var vi där igen. Falsk marknadsföring. Jeff Burrs lilla film marknadsförs som en krigsfilm med övernaturliga undertoner men det är egentligen bara halva sanningen. Straight into darkness är mer en film om två personer på en resa för att upptäcka sig själva, vilket inte riktigt klickar rätt då manuset har en tendens att hamra in sitt budskap med en släggas precision. Straight into Darkness är hur som helst en film som är värd att se, trots ett och annat snedsteg.

Vi får följa två Amerikanska soldater på väg till militärdomstol efter att de deserterat. Jeepen de färdas i kör på en mina och militärpoliserna omkommer, varpå en av desertörerna, Deming, byter identitetsbricka med en polis och slår sönder hans ansikte för att "avsluta" bytet av identitet. Losey, filmens samvete som deserterade efter att han i stridens hetta råkat döda en mor och hennes dotter med eldkastare (No pun intended. *fniss*), börjar nu under pistolhot färdas med den andre mannen mot ett okänt mål, bort från kriget. På vägen stöter de på diverse skumma individer, i mer eller mindre surrealistiska sekvenser och filmen kulminerar i att männen hamnar ibland en grupp föräldralösa barn som tränats för krig av sin lärare. Nu måste de försvara sig mot ett tyskt kompani som vill åt något i den byggnad våra hjältar gömt sig i.

Jag är lite kluven till hur regissören valt att visa upp kriget och hur det påverkar huvudpersonerna. Först och främst så är det en relativt realistisk krigsskildring som även har den goda smaken att visa att de tyska soldaterna inte bara är onda nazistiska krigsmaskiner utan i grund och botten människor som vill överleva, samt att den även inte drar sig för att visa när barn dör (det hanteras inte heller på något direkt spekulativt sätt). Däremot så har man lagt in ett element som inte fungerar speciellt bra då Losey verkar ha någon sorts psykiska krafter vilket visar sig i en massa flashbacks när någon karaktär dör. Seriöst, det fyller ingen som helst dramaturgisk funktion annat än att det känns aningen sentimentalt. Varför man valt att göra så vet jag inte, men jag antar att jag får se om filmen med regissörens kommentarspår för att få reda på, och kanske även någon sorts förståelse. Som det är nu så stör jag mig lite på det, men dock inte tillräckligt för att såga filmen. tur är väl det, för Straight into Darkness är, trots sitt halvluddiga sätt att få fram sitt budskap, en välfilmad och spännande liten rulle som förtjänar lite mer uppmärksamhet än vad den fått. Den skildar resterna av ett sönderbombat Europa på ett lagom vemodigt sätt och som krigsfilm fungerar den utmärkt, trots att det är uppenbart att man inte haft någon enorm budget. Tack vare stabilt skådespeleri och bra kameraarbete så är detta en vacker film och manuset, trots sina svagheter, är mestadels fritt från pinsamheter i händelser och dialog förutom just den där biten med att finna sig själv som kulminerar i en scen mot slutet som skulle ha kunnat vara riktigt pinsam om det inte varit för just det kompetenta skådespeleriet. Jeff Burr är en underskattad regissör som tyvärr hamnat i skymundan då han mestadels regisserat uppföljare av något slag, och aldrig riktigt fått visa vad han kan. I Straight into Darkness så visar han att talangen som man kunde skymta i Offspring aka From a whisper to a scream fortfarande finns där så vi får hoppas att han får lite mer intressanta projekt i framtiden.

Låt den rätte komma in (2008)


Att en vampyroman som utspelar sig i Blackeberg skulle bli en hit var inget jag trodde på. Svenskar är rätt usla på skräck i ren allmänhet, och jag har alltid tyckt att det har varit svårt att ta till sig sådant som utspelar sig på hemmaplan. Jag vet inte riktigt varför det är så, men vi svenskar är mer lagda åt det eländiga och melankoliska, sådant som är överdrivet realistiskt och svart. Detta borde ju egentligen vara perfekt grund för en frodande skräckkultur, men svenskarna har även svårt att acceptera sådant som skulle kunna tolkas som "overkligt". Den skräckkultur som vi har, som absolut inte är ringa, består av importerade författare och filmmakare. Tack vare Låt den rätte komma in så verkar detta dock vända, vilket skall bli väldigt intressant framöver då det börjar dyka upp lite annan lokal skräck, som t ex CJ Håkanssons fina Fjärilen från Tibet, vilken jag rekommenderar er att läsa. Nåväl, nog om detta.

Efter en lång väntan så har filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists hyllade skräckroman Låt den rätte komma in äntligen anlänt på svenska biografer. Då filmen varit klar i nästan ett år så har det varit en lång väntan för att få se om Tomas Alfredson lyckats göra en rättvis filmversion. Om man ser på vad kritikerna har att säga så är detta verkligen lyckat, och de har delvis också rätt. Alfredson har gjort en perfekt filmatisering av Lindqvists egna manus och verkligen fångat miljöerna, livet för en mobbad 12åring och stämningen i allmänhet. Relationen mellan Oskar och Elin är varmt berättad och känns precis så naturlig som den känns i boken. Alfredsons medvetet långsamma regi tillsammans med det fina fotot förstärker den naturliga känslan av ett Blackeberg på 80talet och skräckelementen, som egentligen mycket väl skulle ha kunnat kännas lite utanför, är väl inbakade i historien. Enligt dessa kriterier så är Låt den rätte komma in en mycket välgjord och väl dramatiserad film. Men nu kommer vi till problemet. Manuset. Ajvide Lindqvist valde av någon anledning att tona ner eller helt enkelt ta bort de mer kontroversiella aspekterna av boken. Om detta var i rent kommersiellt syfte eller för att han helt enkelt ville berätta en annan version av historien, det har jag ingen aning om men för mig så saknas vitala delar av historien, sådant som gjorde att jag fastnade för boken. Jag vill inte spoila alltför mycket från boken, men ett exempel är att Håkan, Per Ragnars karaktär i filmen, är en pedofil som i Elin hittat det perfekta barnet, ett barn som aldrig åldras. I filmen är han "bara" en hjälpare.

Tack vare detta så höjer jag inte filmen till skyarna, även fast jag vet att den faktiskt förtjänar det. Det är en film som förtjänar alla hyllningar den fått, men för mig så är det bara en bra filmatisering av en suverän bok. Inte en suverän filmatisering av en suverän bok som det skulle ha kunnat vara.

måndag 3 november 2008

Pieces (1982)


Jag mindes Pieces som en riktig skräpfilm, en film som inte hade något speciellt värde. Nu när jag sett om den i en fin, restaurerad utgåva så har jag svängt hel och ser nu filmen som en klassiker. Inte en klassiker i direkt mening, absolut inget mästerverk men däremot en klassiker inom sin genre - exploitation. Pieces är en sanslöst blodig film, fylld med naket och snyggt filmade mordsekvenser. Synd bara att manuset är en sån bagatell.

När Pieces börjar så är året 1942. En ung kille sitter i sitt pojkrum läggandes ett pussel. När hans mamma kommer in och får se att det är ett pussel föreställandes en naken kvinna så blir hon fly förbannad och hotar bränna upp det. Detta resulterar i att pojken helt sonika går och hämtar en yxa och hackar sin mor i småbitar. Det hade vi väl alla gjort? Man får inte hämma en ung mans utveckling sådär bara för att fadern är ett otroget svin, eller hur? Nåväl, 40 år senare befinner vi oss på ett universitet. En ung kvinna ligger och solar på gräsmattan då en svartklädd man i hatt helt plötsligt kommer fram och sågar huvudet av henne med motorsåg. En smått gialloinfluerad mördare är lös! Polisen står maktlösa utan ledtrådar. Att de är ganska inkompetenta och måste ta en ung student till hjälp för att överhuvudtaget komma någonstans gör ju inte saken bättre. Mördaren fortsätter sitt slaktande av mestadels avklädda unga kvinnor och det står helt klart att det hela har något att göra med händelserna 40 år tidigare då vi ser den handskbeklädde mördaren lägga några bitar av sitt nakenpussel varje gång han dödat ett offer. För att inte tala om pusslet han gör med de kroppsdelar han tar med sig från mordplatserna...

Juan Piquer Simon är en regissör som har en del talang, men uppenbarligen så var han inte alltför intresserad av att göra något vettigt med Pieces, vars manus är en rätt träig pastisch på den Italienska Giallo-genren. Dialogen är rätt usel och själva handlingen i sig har inte mycket matigt att komma med, där scenerna mellan morden bara känns som en lång transportsträcka. Däremot så kvicknar regissören till i mordscenerna som alla är fantasifullt filmade och härligt blodiga med mer än väl godkända specialeffekter. Det sågas hejvilt med motorsåg och hackas med knivar och yxor, mycket tillfredsställande för oss gorehounds. Att filmen är knökfull med naket gör ju inte saken sämre. Juan Piquer Simon har även stoppat in en hel del kultskådisar i mindre roller som bara ökar underhållningen. Christopher George, Lynda Day George, Paul Smith, Jack Taylor och Edmund Purdom är namn som passar fint till en sån här rulle. Pieces är verkligen en mindre klassiker inom den här genren, tack vare sina brutala, grafiska mord och all naken hud. Gillar du den typen av film så ska du verkligen se den. Annars är det nog säkrast att hålla sig borta, för det vore väl synd om sånt här onyttigt godis skulle smaka bra?