fredag 29 februari 2008

Man-thing (2005)


Ibland så undrar jag vad det är för fel på folk egentligen. När jag läste om Man thing på Imdb.com så hittade jag en triviabit om att vid första testvisningen så gick halva publiken innan filmen var slut. Alltså, rekryterade de hela "Jag hatar gammaldags monsterfilm"-föreningen eller? Sen så skriker folk efter nya Fredagen den 13:e filmer och en massa annat skit som redan har 15 usla uppföljare? Vart är världen på väg?

Som ni kanske förstår så gillade jag Man-thing. Det är en gammaldags monsterfilm med sjysst foto, helt ok story och en hel del trevligt gore. Vi får följa den nye sheriffen i en liten håla i New Orleans där det har försvunnit en hel del personer i träsket de senaste åren, även då den förre sheriffen och lokalbefolkningen skyller detta på den lokale fabrikören som uppenbarligen skall ha lurat av de lokala indianerna sin mark där han smällt upp en fabrik. Sheriffen stöter på en hel del motstånd bla i form av två inavlade bröder och fabrikören och dennes personal, för att inte tala om det tentakelförsedda monstret som rumlar omkring i träsket.

Visst, storyn är en en stor härva av klyschor, det håller jag med om och att filmen är inspelad i Australien med australiensiska skådespelare gör en viss skada, speciellt i det myller av accenter som uppstått. Men utöver detta så är det en väldigt snygg liten film. Att den är baserad på en serietidning märker man inte mycekt av, speciellt som det jag läst av tidningen inte påminner speciellt mycket om filmen då Man-Thing i serien, vad jag vill minnas, var av lite godare karaktär, lite som Marvels svar på Swamp thing. Jag antar att själva träsket till stor del är en studio, men en väldigt välgjord sådan och det passar alldeles utmärkt till till filmen. Monstret är coolt och det dödar sina offer på relativt blodiga sätt, vilket inte gör saken sämre. Det är alltså en väldigt gammaldags typ av monsterfilm med tydliga bad guys och uppenbara vändningar, men det behöver inte betyda att det är dåligt. Jag fann mig konstant underhållen och även om jag visste vad som skulle hända mer eller mindre hela tiden så var det fortfarande bättre än mycket annat, och mer högbudget, som jag sett på sistone. Tycker du om blodiga monsterfilmer så finns det betydligt sämre val att göra än Man-Thing. För övrigt så finns det faktiskt alldeles för lite träskmonsterfilmer, så det så. Mer sånt.

Cut and run (1985)


Jag förstår inte riktigt varför jag har ignorerat Cut and Run så länge. Det är en genomgjuten, blodig liten äventyrshistoria med en förvånansvärt bra story för att ha Dardano Sachetti som upphovsmakare och Deodato är en av de klart bästa italogore-regissörerna vilket verkligen syns här.
I Cut and run får vi följa en kvinnlig tvreporter och hennes kameraman som färdas till Sydamerika för att leta efter sonen till tvbolagets chef som försvunnit något år tidigare. De finner honom men hamnar mitt inne i ett knarkrelaterat krig där infödingar utplånat flera knarkfabriker. Mer än så vill jag inte säga om storyn annat än att den håller rakt igenom, vilket faktiskt förvånar mig då Sachetti brukar vara jäkligt ojämn. Å andra sidan är det inte bara han som är manusförfattare vilket kanske förklarar en hel del.

Först och främst så är detta en riktigt snygg film där Deodato och hans fotograf utnyttjat djungeln till maximal effekt. Deodato regisserar med säker hand och lyckas hålla en bra spänning genom hela filmen. Han bjuder även på stora portioner med rejält våld, bland annat en scen där en knarklangare blir kluven på mitten med början i skrevet. Som grädde på moset får vi även riktigt bra skådespeleri överlag, med extra plus till Richard Lynch som galen sektledare och Michael Berryman som ond indian, en roll som han gör utomordentligt bra utan ett enda ord dialog. Utöver dem så finns det en och annan kultskådis som t ex John Steiner, Gabrielle Tinti, Karen Black och Ottaviano Dell'Acqua. Jag får heller inte glömma det fina soundtracket av Claudio Simonetti som låter precis som ett Simonettisoundtrack ska göra på 80talet.
Detta skall visst vara någon sorts halvofficiell "uppföljare" till Cannibal holocaust och även om den filmen kanske inte har så mycket att den där riktigt obehagliga stämningen som Holocaust hade (och inga djur som dödas tack och lov) så har den en bra och brutal nerv som saknas i många äventyrsfilmer i samma genre. Med beröm godkänt.

torsdag 28 februari 2008

Almost human (1974)


Giulio Sacchi är ett fegt litet svin som inte har någon som helst respekt för liv annat än sitt eget. I filmens början skall han vänta på några kumpaner som skall råna en bank men får panik när en polis konstaterat att han parkerat fel och skjuter honom på fläcken, och fuckar upp hela planen. Lite senare mördar han en nattvakt över den enorma summan av 600 lire. Han är en rejäl förlorare som aldrig dragit ett lagligt strå till stacken i hela sitt liv. Det enda han är ute efter är pengar och han får den brillianta idén att genföra en kidnappning av dottern till en rik vd på det företaget där hans flickvän jobbar. Det enklaste sättet att komma undan med ett sådant brott är ju att se till att det inte finns några som helst vittnen vilket resulterar i en veritabel massaker när själva kidnappningen genomförs. Själva kidnappningsoffret är vid liv men det är ju bara en tidsfråga. Samtidigt så jagar Kommisarie Walter Grandi kidnapparna och han och hans kollegor inser att det är bara en tidsfråga innan hon är död.

Almost human aka Milano odia: la polizia non può sparare börjar stenhårt med det misslyckade rånet och en lång, häftigt filmad biljakt där rånarna försöker komma undan från polisen. Biljakten är oerhört snyggt och intensivt filmad men gör faktiskt att den följande halvtimmen börjar svikta lite då den lugnar ner sig lite för mycket. Vi får följa Giulio Sacchi och hans kumpaners förberedelser och de är alla småkriminella losers, även om ingen av dem är lika samvetslösa som Sacchi som inte har något som helst samvete, annat än omtanken för sin egen lycka. Vid ett infall så mördar han sin egen flickvän för att röja undan bevis, ovetande om att det är just detta som gör att polisen får honom på spåret. Det hela hade antagligen inte fungerat så bra om det inte varit för Thomas Milian som går in i rollen med 150%. Han fullkomligt är Giulio Sacchi. Svettandes, svärande, gråtandes, Giulio Sacchi av Thomas Milian är ett sånt fegt litet svin att man verkligen sitter hela filmen och väntar på att han skall få det han förtjänar. De andra karaktärerna i filmen är dock betydligt svagare, men det är rätt enkelt att blekna vid sidan av Milian. Ray Lovelock och Gino Santercole är bra som Milans kumpaner och Henry Silva är Henry Silva i en ganska typisk roll för honom, vilket absolut inte betyder att det är dåligt. Lenzi regisserar väl och Ennio Morricone levererar ett riktigt fint soundtrack. Tyvärr så är det lite som jag skrev i början att filmen aldrig riktigt hämtar sig från de suveräna första 10 minuterna, men det är fortfarande en bra film, speciellt för Milians spottande och svärande. En riktigt sjysst kriminalfilm alltså.

No shames fina dvdutgåva är ytterligare ett skäl att köpa filmen. Bilden är otäckt bra, ljudet helt ok och den innehåller över en timme intervjuer med Milian, Lenzi, Lovelock med flera. Jag gav inte ens en hundring för den och det är den lätt värd.

onsdag 27 februari 2008

Dead men walking (2005)


Redan vid dvdmenyn på den här filmen så började jag ana oråd då den tonsatts med sån här härlig death metal-smörja. Säga vad man vill om själva musikgenren, men det passar inte med metal som soundtrack - och tycker man att det passar så har man ju skurit ner sin potentiella publik ännu mer än vad man gjort med att välja att göra en lågbudget, direkt till dvd zombiefilm. Nåväl, jag fortsätter med själva filmen.

Handlingen i Dead men walking är enkel att beskriva men helt klart det bästa med filmen. Polisen kommer till platsen för en massaker där en person skjutit ner sina rumskamrater innan han försökt ta livet av sig själv. Polisen griper honom och skickar honom till fängelset. På vägen dit blir han sjukare och sjukare och när han anländer börjar han kräkas blod. Givetvis så är det så att han är smittade av ett nervgift som dödar människor och återväcker dem som köttätande zombier, och smittan sprids ganska lätt vidare genom saliv och blod. Det står inte på förrän nästan alla fångar är smittade och vakterna och en kvinna från CDC (Center for Disease control) försöker ta sig ut. Själva storyn i sig är enkel och bra, men faller på utförandet.

Det som sänker filmen först och främst är fotot. Allt är filmat med närbilder och överdrivet skakig kamera och av någon anledning så har man lagt på ett grynigt filter som suger ut allt liv i färgerna. Det kanske är meningen att det ska vara så, men det ser ut som skit. Regin ger jag heller inte mycket för då de inte lyckas upphålla någon form av spänning eller hålla zombieskådespelarna från att flina under tagningarna. Skådespeleriet är dock bättre än förväntat då de flesta huvudrollsinnehavarna gör relativt bra ifrån sig, men det dras tyvärr ner av de mindre rollerna där det verkar vara väldigt svårt att hålla masken. Ytterligare en spik i kistan är makeupeffekterna. De är relativt bra när det gäller zombierna, men så fort det är frågan om något annat, skotthål eller liknande så ser allt riktigt fejk ut. Att de sedan inte använder sig av Squibs när de skjuter någon i huvudet utan blåser ut blodet genom ett rör på ryggen gör inte saken bättre när man i flera scener klart och tydligt ser att blodstrålen kommer någonstans från korsryggen..... Mer saker att klaga på är klippningen och kontinuiteten. I en scen så flyr hjältinnan från sjukan, fullt påklädd. I scenen efter så har hon bara ett linne på överkroppen och 10 sekunder scenare har hon ett hagelgevär i händerna. Filmen är full av sådana scener där karaktärer helt plötsligt har fått tag på vapen som de absolut inte borde ha och andra rena missar. Sen ska vi inte prata om ljudet... Det är uselt mixat, mullrigt och dovt... det är rätt svårt att höra dialogen i många scener. Sen så är alla zombieattacker fulla med sunkig hårdrocksmusik.....

Nu orkar jag faktiskt inte klanka ner på den här filmen längre. Manuset är hyfsat välskrivet och skådespeleriet godkänt, synd bara på allt annat. Dvdn kostade bara runt 30 spänn så för det priset var det väl ok och den är fortfarande betydligt mer professionell än allt som Andreas Schnaaz har gjort och allt som spelades in med videokamera på 80talet. Om du har ett behov att se alla zombiefilmer som existerar så finns det betydligt sämre alternativ än den här.

Här är en blog som handlar om inspelningen av filmen. Jag hittade den precis nu och har inte läst den själv, men den har en hel del rätt blodiga bilder som ser betydligt bättre ut på bild än i filmen

tisdag 26 februari 2008

They came back (2004)


Dags för en aningen surrealistisk fransk arthousezombierulle. Det låter väl smaskens?

They Came Back (originaltitel Les Revenants) har en story som är aningen lik John Ajvide Lindqvists svenska skräckroman Hantering av Odöda som kom två år senare och man undrar om Lindqvist sett filmen och fått för sig att skriva en egen version. Det som skiljer de två är att Robin Campillos film är mer en metafor över hur livet går vidare när någon nära går bort och hur man hanterar detta. Lindqvists bok har vissa inslag av detta men koncentrerar sig mer på skräckelementen där filmen är lite mer långsam och filosofisk. Filmen handlar om en mystisk händelse där alla som dött de senaste 10 åren helt plötsligt kommer tillbaka, hela och rena men lider av något symptom som gör dem långsamma och förvirrade. Det hela utspelas i en mindre fransk stad där 13000 personer helt plötsligt knackar på dörren och vill ha tillbaka sina gamla liv. Det hela är dock en process som inte är så lätt och militären kallas in för att bevaka och studera dem på vägen tillbaka till livet de hade förut, vilket inte är så lätt då många har svårt att acceptera att de personer som de sörjt helt plötsligt är tillbaka. Det är dock något mystiskt med dem då de inte sover och man märker att de har en tendens att samlas på nätterna av en anledning som man inte känner till. Att de sedan är 5 grader kallare än vanliga människor ökar på mystiken, och känns aningen konstigt i en sexscen mellan en levande och en återvändare. Vad som är mer intressant är att man ibland får känslan att de minnen som de har är inlärda.

Det hela låter ju som en ganska spännande film, men det är det egentligen inte förutom mysterieelementen som man aldrig går in speciellt djupt på. Filmen koncentrerar sig mer på just känslorna när en förlorad fru eller son helt plötsligt är tillbaka och hur alla hanterar detta på helt olika sätt. Vissa är glada, vissa är mer misstänksamma. De återuppstigna människornas beteende gör inte saken bättre. Ett annat problem är att ju längre filmen går så närmar den sig ett fantasyelement som inte förklarar speciellt mycket och kulmen på detta är ett slut som fått mycket kritik. Det är inte så att slutet är dåligt, det är bara det att det skapar mer frågor än vad det besvarar. Låt er dock inte avskräckas av detta. They Came Back är en ganska bra film som är helt igenom vacker och välfotad och har en sorts drömsk stämning som passar utmärkt till manuset. Att den inte förklarar allt man får veta var inget som direkt störde mig, utan satte igång mitt tankearbete och det är alltid bra så länge stämningen är den rätta och filmmakarna inte bara vill vara avant garde och mystiska. Robin Campillo regisserar långsamt och stämningshöjande och det vita, ljusa fotot passar alldeles utmärkt till detta. Skådespeleriet är rakt igenom bra och alla skådespelare gör ett bra jobb som karaktärer i denna fantastiska historia. Toppbetyg får den inte men om du inte är rädd för lite vagheter och tycker att detta låter som en fascinerande film så tror jag nog att du vågar se den. Förvänta dig dock inga utslitna tarmar utan ta emot lite fransk lågmäld dödsångest istället.

söndag 24 februari 2008

The Abandoned (2006)


Härom året så drog Horrorfest igång, en arrangemang där 8 utvalda skräckfilmer reste runt i Usa på en minifestival. En ädel idé, men de filmer jag sett var inte speciellt bra. The Abandoned, den enda filmen som verkade vara intressant fick faktiskt uppskjuten dvdrelease eftersom den valdes ut för ett mindre biosläpp och nu har jag äntligen sett den. Jag ångrar att jag väntade så länge.

Vi får följa Marie Jones, en medelålders kvinna som inte riktigt är nöjd med livet. Hon blev bortadopterad från Ryssland som spädbarn och efter en skilsmässa så beger hon sig dit för att spåra sina rötter och kanske få lite klarhet eller mening. Det visar sig att hennes mor blev mördad och att hon är den enda arvingen till ett hus mitt ute i ingenstans och hon påbörjar en resa dit för att få besöka platsen där allt började. Hon anländer till huset som inte bebotts på över 40 år och börjar se saker hon inte förstår, bla sig själv i vandrande likform. Hon stöter även på Nicolai som påstår sig vara hennes tvillingbror och tillsammans försöker de få klarhet i vad som hände för 40 år sedan och vad det har att göra med de övernaturliga händelser de stöter på nu.

Jag måste faktiskt säga att det var länge sedan jag såg en sådan helgjuten skräckfilm. Nacho Cerda regisserar inte efter att leverera shock på shock utan koncentrerar sig på att långsamt bygga upp en stämning som är rakt igenom tät och mystisk. I inledningen av filmen får vi följa Maries bildfärd längs de grusvägar som leder till den vildmark där huset är belagt och hela den sekvensen är oerhört snygg och stämningsfull. Det hela hjälps upp oerhört av det verkligen snygga fotot och den suveräna scenografin som verkligen får en att känna sig mitt ute i ingenstans. Huset i sig är nästan som en egen karaktär, och även om det bitvis känns lite för stort på insidan än vad det är på utsidan så fungerar det klockrent. Skådespelarna gör ett mycket bra jobb, speciellt de två huvudrollsinnehavarna som agerar helt själva mot huset under en stor del av filmen. Vad som skulle kunna vara filmens enda svaghet är att upplösningen inte känns riktigt klockren, och aningen förutsägbart även om det hela sköts oerhört snyggt. Frågan om det är plus eller minus när en film är utstuderat långsam är även något som skulle kunna sänka vissa filmer, men det fungerar alldeles utmärkt i The Abandoned. Se den för den täta stämningen och de underbara miljöerna (Fotade i Bulgarien som fick vara stand-in för Ryssland). Rekommenderas varmt

måndag 18 februari 2008

House of blood (2006)


Olaf Ittenbach. Smaka på det namnet. Här har vi en typisk tysk hårdrockare som älskar skräckfilm (Åtminstone så tror jag att han är det eller så antar jag bara det för att Andreas Schnaaz är en sån som trycker in massor med usel metal i sina filmer. Ittenbach hade i alla fall en rejäl hårdrockshockey i Black Past) och som har varit ambitiös nog att bygga sig en liten karriär på detta med ett gäng superlågbudgetskräckisar som faktiskt varit relativt kompetenta (för att vara amatörfilmer filmade med videokamera) och fyllda med extremt ultravåld. Jag jämför alltid Ittenbach med Andreas Schnaaz som är en liknande kuf, och där är Olaf hästlängder bättre. Detta betyder dock inte att det är speciellt bra, om ens underhållande dock. Det jag sett av Ittenbachs tidiga alster har varit väldigt lågbudget och hyfsat underhållande men jag har inte sett någon direkt talang, annat än ambitionen och specialeffekterna som har varit helt ok. Ändå så gav någon honom en hyfsat stor budget för ett par år sen till Legion of the dead, en rulle som ser bra ut på ytan men som är så katastrofalt usel att jag nästan skämdes. Visst, den är blodig men inkompetent skriven, osammanhängande och flashigt men ack så tomt regisserad. Därför var det med en viss skepsis som jag satte mig ner med några vänner och tittade på Olaf Ittenbachs senaste skapelse House of blood.

House of blood försöker vara lite ambitiös med sin storystruktur. Vi får följa en läkare som hamnar i en bilolycka med en fångtransport ute i ödemarken någonstans i Usa, varpå fångarna kommer loss och dödar vakterna. De tar honom till fånga och flyr norrut, in i skogen. Snart kommer de till ett gammalt hus mitt ute i ödemarken som bebos av någon sorts amishliknande sekt som pratar riktigt gammal engelska med helt förvrängd grammatik. Fångarna börjar döda bönderna, men det visar sig att de är alla någon form av vampyrer och nu börjar slakten. Läkaren blir dock räddad av en ung kvinna och han förstår inte riktigt varför, men lyckas hur som helst ta sig därifrån. Han blir dock gripen av polisen (Ett SWAT-team mitt ute i skogen.........)och misstänkt för morden på såväl fångar som fångvaktare. Det är nu de försöker vara lite finurliga med storyn för givetvis så händer samma sak igen... bussen med fångarna hamnar i en bilolycka, doktorn blir fånge till några förrymda psykopater och de hamnar i samma skumma hus igen = massaker.

Nej, speciellt finurligt är det inte, speciellt som allting är så fruktansvärt ojämnt agerat. De flesta skådespelarna är tyska men det blandas friskt med accenter. I ett fall så har vi två bröder varav en pratar engelska med engelsk brytning och den andre engelska med tysk brytning. Vissa är bra, vissa är totalt värdelösa. Christopher Kriesa som spelar läkaren gör ett helt ok jobb och även Dan Van Husen är ganska rolig att se på när han spottar ur sig sin psykopatdialog. Hur som helst så verkar alla åtminstone ha ganska roligt med sina roller. För övrigt så dyker Jürgen Prochnow upp i en kort cameo som inte är längre än ett par minuter.
Regin däremot, den har en jämn nivå. Ganska låg också. Jag får nästan känslan av att Olaf Ittenbach har fått tag i lite rolig kamerautrustning som han aldrig prövat förut och använt filmen för att testa sina nya kamerarig eller slowmotionfunktionen. Aldrig har vissa kameravinklar känts så onödiga. Det hela är dock inte så värdelöst som Legion of the dead så det kanske finns hopp ändå. Fotot är förutom det lite överdrivna kamerajobbet ganska snyggt och det är åtminstone inga problem att se vad som händer, alltså inga häftiga skakiga kameror som tyvärr är så vanligt nuförtiden. Det vore trevligt om Ittenbach kunde göra en bra film någon gång för en sak kan han och det är gore.
Huvuden exploderar, kroppsdelar slits av, skallar krossas, ja det finns ingen ände på allt mys som Ittenbach kokat upp. Effekterna är för det mesta även riktigt bra gjorda vilket faktiskt är det som räddar filmen från att vara totalt medioker. Om du är ute efter en saftig gorerulle utan att ha några speciella krav annat än en rejäl mängd teaterblod och sjysst hudfärgad latex så kan jag rekommendera den här filmen. Annars blir det tyvärr lite svårare då den är rätt taffligt gjord överlag. Är du svältfödd på skräck så kanske den duger, och den är ju bättre än Legion of the dead. Annars, keep away.

söndag 17 februari 2008

The Texas chainsaw massacre (1974)


Här är den. Filmen som helt själv (mer eller mindre)drog igång allt hallaballo om videovåld på 80talet. Visst, det finns en mängd andra titlar som var inblandade, men jag anser att det är den här som är numero uno. Allt på grund av sin titel.
Filmen är enligt splattermått inte ens speciellt blodig och det är då det blir intressant att en film kan bli så notorisk just pga titeln. Nu är det ju inte riktigt så, men jag är ganska säker på att alla föräldrar och myndighetspersoner som skrikit om att skydda ungdomarna inte ens har sett filmen själva. Att filmen är rakt igenom obehaglig är något som de inte hade någon som helst aning om. Det finns en orsak till varför detta är en av de mest hyllade skräckfilmerna från 70talet.

Handlingen känner vi igen. Vi får följa ett antal ungdomar ute på resa någonstans ute i Texas obygd varpå de stöter på en av filmhistoriens mest skruvade familjer som inkluderar allas våran Leatherface. Vad som gör familjen (och filmen) så obehaglig är precis som i en bra skräckroman vad den antyder än vad den visar. Vi får se familjens hem, vi får se vad den gör men inte varför och man kan bara undra vad den gjort tidigare och varför den blivit som den är. Mer behöver vi inte veta, och vi behöver definitivt inte någon remake som så fint förklarar detta.

Tobe Hooper kommer alltid att vara känd för att han skapat denna film, men han har haft oerhört svårt därefter att visa att han är ett så starkt kort som filmen visar. Hoopers filmografi är minst sagt ojämn. Poltergeist är en av hans bästa filmer men man känner rätt starkt att Steven Spielberg varit väldigt inblandad. Lifeforce tycker jag själv är gravt underskattad, men man får inte känslan av att det är något personligt verk han skapat. Utöver det så tycker jag att det jag sett av hans regiverk är rätt uselt, som t ex The Mangler eller den riktigt usla Toolbox murders. Det här känns lite konstigt då TCM är en snyggt fotad film med ett bra öga för kompositioner och ett läckert kameraarbete överlag. Miljöerna är sannerligen perfekta, huset är ett mästerverk i makaber scenografi och om man överhuvudtaget måste man klaga på något så kan det möjligtvis vara skådespeleriet som känns lite ojämnt, men inte tillräckligt svagt så att det förstör. Överlag så är det en fint obehaglig liten skräckfilm som förtjänar sitt rykte, inte för att det är världens blodigaste film som man felaktigt trodde när man var 10 år gammal utan för att det verkligen är en film som gett en riktlinje för hur en riktigt bra skräckfilm ska vara.

Ja, jag gillar den här filmen. :)

Catacombs (2007)


När jag läste handlingen på den här filmen så verkade det väldigt lovande. En ung amerikansk kvinna blir inbjuden till Paris av sin syster och beger sig ner i Paris katakomber för ett hemligt raveparty, men blir anfallen av en galning i en getmask som dödar hennes syster och jagar hennes genom katakomberna. Hon försöker desperat hitta en utgång, men det är inte så lätt. Hon möter även upp en fransman som av någon anledning hamnat där nere och då ingen av dem pratar varandras språk så blir det rätt svårt att lita på varandra. Är han psykopaten kanske?

Det låter ju så bra. Miljöerna är helt sagolika, även om filmen faktiskt inte är inspelad i Paris (förutom vissa scener i början) utan i Bulgarien. Problemet är bara allt omkring. Först och främst så finns det inga karaktärer att gilla. Huvudpersonen är neurotisk, dyster och rätt egoistisk i sina handlingar. Popstjärnan Pink spelar hennes syster men gör det inte speciellt bra och karaktärerna omkring är mest otrevliga. Man får faktiskt en liten känsla att filmmakarna inte gillar fransmän överhuvudtaget och det sipprar igenom på ett sätt som får en på lite dåligt humör och gör det svårt att vilja att någon av dem ska överleva. Det andra stora misstaget filmen gör är att vara tråkig. Första halvan är faktiskt riktigt seg men den kommer igen lite halvvägs när hjältinnan skakat av sig mördaren, hamnat helt åt helvete vilse och försöker hitta en väg ut. Det är här som katakomberna är i sitt esse då det var rätt trist att bara se ficklamporna som skakade runt i jaktscenerna. Tyvärr så är det nu som filmen gör ett stort misstag till - den kommer med en twist som är så förutsägbar och tråkig att jag blev rent ut sagt förbannad och började skrika svärdord i vardagsrummet. Då kommer helt plötsligt en twist till som faktiskt mer eller mindre räddar filmen!

Det här är inte någon speciellt bra film som jag tror ni förstår. Storyn i sig är rätt kul och det är rätt stämningsfullt fotat och jag tror att i helt andra händer så hade det kunnat bli intressant men filmmakarna var tvungna att stoppa in den där usla twisten...

Candyman (1992)


Candyman är en film som jag aktat mig lite för, i och med att det ploppat ut uppföljare och jag får intrycket att Candyman har blivit en liten sån där franchise som Freddy och Jason och allt sånt där. Å andra sidan så vet jag ju att Tony Todd är en bra skådis som har en magnifik röst så förr eller senare så var det väl oundvikligt att jag skulle se den. Det var dumt att vänta så här länge. Candyman är inget mästerverk, men en solid skräckfilm som fokuserar mer på stämning än splatter och som har ett manus med en gnutta intelligens.

Vi får följa Helen Lyle (mycket bra spelad av den synnerligen vackra Virginia Madsen i sin prime) som skriver en doktorsuppsats om vandringsmyter och fastnar för den om Candyman, en före detta slav som blev lynchad när han blev kär i en vit kvinna. Lynchningen var synnerligen brutal då de sågade handen av honom med en rostig såg och ersatte den med en krok, samt lät honom bli stungen till döds av bin. Enligt legenden så skall han komma om man tittar i en spegel och säger Candyman 5 ggr. Helen och hennes kollega börjar fråga runt om legenden i ett nergången område främst bebott av fattiga svarta människor och ju mer hon får reda på, ju mer fascinerad blir hon. Givetvis så kan hon inte hålla sig från spegeln och hon säger orden 5 ggr. Det hon själv inte tror på kommer snart efter henne och hon finner sig anklagad för flera mord, samtidigt som Candyman vill ha något av henne.

Filmen är långt ifrån någon vanlig skräckfilm, åtminstone enligt Fangoriamallen. Nästan alla scener utspelar sig i dagsljus eller i fullt upplysta lokaler och det är upp till Tony Todd (helt magnifik röst), Virginia Madsens skådespeleri och Philip Glass underbara musik att fastställa själva skräckelementen och det gör de alldeles utmärkt. Speciellt blodig är inte filmen heller, utan förlitar sig mer på ljudeffekter och din egna fantasi till vad som händer i scenerna. Regin är stark och fotot fångar fint de kalla smutisga miljöerna som huvudpersonerna rör sig i. Vad som riktigt inte fungerar är twisten i slutet som känns rätt men ändå onödig. I slutändan så är det här en mycket välgjord skräckfilm som har det där lilla extra som gör att man fortfarande funderar på filmen efter att den är slut. Nu är frågan - vågar man se uppföljarna?

onsdag 13 februari 2008

Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 4


En rulle som jag finner gravt underskattad är Joe D'Amatos Erotic nights of the living dead. Den har allt emot sig som tex de pornografiska inslagen och är inspelad på vad jag antar var mer eller mindre en semester, där D'Amato och co spelade in flera rullar jäkligt snabbt. Men den här filmen har något som stiger över de andra, speciellt den råusla Porno holocaust som antagligen är inspelad på en eftermiddag.

ENOTLD som den får heta hädanefter har först och främst riktigt bra musik. Marcello Giombinis sköna elektroniska musik gör mer för filmens stämning än vad John Williams musik gjorde för Star Wars. (ok, jag kanske tog i lite där, men musiken är jävligt bra och jag skulle betala mycket pengar för en cd med soundtracket). Filmens zombier är även de ett av de starka korten. Tunna, insvpeta i trasiga kläder som virvlar i vinden och antagligen resterna av en kyrkogård för spetälskade så fungerar de alldeles utmärkt. Storyn är väl relativt ok för att vara en ursäkt för att få in en massa knullande där en rik affärsman köper en tropisk ö som han tänker smälla upp en semesteranläggning på, men får lite problem i form av en hord zombier. Så mycket porr är det egentligen inte faktiskt, några få scener ren XXX och lite fejkat torrknullande. George Eastman är en jävel på att knulla med byxorna på måste jag säga! Skräckelementen fungerar faktiskt även de riktigt bra, speciellt en scen mot slutet av filmen där George Eastman och Laura Gemser torrknullar i vattenbrynet, samtidigt som några zombier står orörliga på stranden och stirrar på dem till de magnifika tonerna av Marcello Giombinis synthar. Just den scenen gör filmen värd att se.
Sen att vi måste genomlida en hel del trista porrscener, well, det är sånt man har FFWDknappen till.

torsdag 7 februari 2008

De 10 skönaste våldscenerna

För att fira videovåldet och alla deras motståndare så har jag härmed framställt en lista på mina 10 favoriter bland alla dessa sköna scener där någon blivit bortplockad från livets vandring på något lagom utsökt brutalt och blodigt sätt.

Nr 10. Bob
Giovanni Lombardo Radice aka John Morgen spelar i Lucio Fulcis City of the living dead byfånen som ganska så brutalt blir borrad rakt igenom skallen av en arg far som inte gillar att Bob umgås med hans dotter. Ganska så skum reaktion men COTLD är inte en film som är känd för sin kalla logik. Specialeffekterna är tyvärr inte riktigt 100% (man ser tydligt vad som är ett fejkhuvud och inte) men brutaliteten i scenen gör att den platsar på listan.

kul man kan ha

Nr 9. ED-209 visar upp sin bästa sida.
I Paul Verhoevens vackra lilla scifisplatterrulle Robocop så skall OCP visa upp sin nya superrobot på ett styrelsemöte. Detta resulterar i en underbar scen där en stackars assistent hamnar i skottlinjen för ED-209:s aningen överdimensionerade kulsprutor. Dessa resulterar i ett oerhört antal riktigt feta squibs som totalt perforerar mannen. I directors cut så fläskar ED-209 på med ytterligare en salva när mannen är död. Squibs har aldrig varit så fina.

Här är allt gott.

Nr 8. Open teeth surgery
John Carpenters mästerverk The Thing från 1982 har specialeffekter som håller än i denna dag, men den scen som jag (och många andra) minns bäst är den klassiska scen där Dr Copper försöker återuppväcka Norris som fått en hjärtattack. Sen har vi ju den efteföljande scenen med spindelhuvudet... Magi.

Mums

Nr 7. Vad båtmotorer egentligen ska användas till
Zombie holocaust är en första klassens skräprulle. Den har noll handling, usla effekter och är relativt amatörmässig överlag. Den har dock en klassisk scen som platsar in på den här listan. Scenen jag pratar om är när Ian McCullough använder en båtmotor för att tömma en zombies skalle på allt som finns däri!

Vroom vroom!

Nr 6. It is time for your medicine
Dead and buried från 1982 är en fin liten sleeper som har ett par rejält blodiga scener och den som står ut mest är den där en brännskadepatient, helt täckt i bandage, får ta steget mot ljuset i slutet av tunneln via en spruta i ögat. Scenen visar egentligen inte så mycket, inte ens en gnutta blod, men den är fortfarande så fint brutal.

När jag lade upp bloggen så hittade jag ingen bild på scenen men Victor kom till min hjälp! Tack Victor!!! :)



Nr 5. Smältande demoner
Evil dead har ganska grova specialeffeker överlag, speciellt i den sekvens där vår hjälte äntligen lyckas bränna den där jäkla boken och förpassar sina besatta kamrater till en ruttnande claymationsörja, men det är just den sekvensen som är den som dyker upp på min lista. Utan den hade jag antagligen inte varit en gorehound idag.

Här har ni de sista 9 minuterna av filmen som gjorde mig till den person jag är idag.

Nr 4. Exploderande italienare
Luigi Cozzis fina lilla Alienkopia Contamination har ett flertal vackra scener där människor exploderar i slowmotion som får Sam Peckinpah att framstå som Benny Hill. Vi får inte heller glömma det underbara monstret i slutscenerna som är lika skräckinjagande som en påse potatis. Skräp, javisst. Men så underhållande.

Trailern har flera av våldsscenerna från filmen, plus det underbara soundtracket av Goblin.

Nr 3. Italienare i Louisiana = good shit
Lucio Fulcis The Beyond är ett smorgasbord för en gorehound med ett stort antal groteskt blodiga scener. Min absoluta favoritscen är dock när den lilla rödhåriga flickan får halva skallen bortblåst. Hittade dock inte någon filmsnutt på just den scenen så ni får nöja er med en fin bild.



Nr 2. Påle i huvudet, ja tack.
Superstition var den första filmen som verkligen skrämde skiten ur mig när jag var liten, alltså runt 12 år. Man kan debattera att det egentligen var The Changeling som var den första, men jag hade bara problem att sova 1-2 nätter efter den. Superstition förstörde min sömn i säkert två veckor! Scenen som för evigt fastnat i min hjärna är när en ung kvinna helt sonika blir fastnaglad i golvet med en träpåle genom huvudet. Det är inte en speciellt grafisk scen, men ack så fint.



Här är den sköna trailern här

Nu finns det ju massor med fina gorefilmer därute som har sköna splatterscener, och det är många som var så nära listan. George Romeros rullar har ju massor med underhållande våld och i Italoexploitationgenren finns ju ännu mer. Men, allt har inte fastnat lika väl som de på den här listan. Nu till nummer ett:

Nr 1. Head explosion!
Mitt absoluta favoritvåld i film är just exploderande skallar och här finns det många bra val. goda kandidater är t ex William Malones Titan Find och Joseph Zitos The Prowler, men nummer ett är ingen annan än David Cronenbergs splatterklassiker Scanners.

Kaboom

söndag 3 februari 2008

Reeker (2005)


Känns det här igen? Några ungdomar på väg ut i öknen till ett rave och får bensinstopp. De tvingas stanna på ett övergivet motell där någonting är ute efter dem.

Jajamensan. Bara klyschor från början till den något krystade twisten på slutet. Som tur är så finns det en hel del kompetens både framför och bakom kameran. Skådespelarna må ha karaktärer enligt skräckfilms mall 1A, men de lyckas ändå göra rätt hyfsat med dem. Det är till och med så att man faktiskt vill att de flesta ska överleva, till och med ravesnubben och den blåsta blondinen "Cookie". Regin är solid och fotot mycket snyggt, speciellt scenerna ute i öknen. Vad som även fungerar är tingesten som vandrar omkring i öknen för att mörda ungdomar, The Reeker, med sin oerhörda lukt som får alla att börja hulka innan de dör. Skapelsen ser ut som någon sorts muterad fågelskrämma med en hel del roliga mekaniska vapen för att "slica och dicea". Vi får ett par riktigt blodiga scener innan allt är över.

Det hela är alltså relativt spännande - aldrig mer då filmen egentligen inte har ett enda originellt ben i sin kropp, men det räcker ganska långt. Det svaga är manuset som är rätt träigt och försöker vara lite fyndigt i slutet med en twist som egentligen är rätt kul, men som inte fungerar fullt ut. Gillar du den här genren så är det dock ett stabilt val.

Wrong turn 2 : Dead end (2007)



Wrong turn var en skön liten rulle som framgångsrikt korsade två genrer utan att egentligen skapa något eget. En del elaka rednecks lånat från Deliverance och en del slasher. Filmen vann på bra regi och snygga specialeffekter av Stan Winston och det var väl bara en tidsfråga innan vi skulle få en uppföljare.
Del två bryter inte mönstret. Vi får träffa ett antal ungdomar som åker ut mitt i ingenstans för att delta i en dokusåpa om överlevnad efter katastrofen, ledda av Henry Rollins i rollen som före detta militär. Det dröjer dock inte länge förrän de finner sig jagade av en familj sönderinavlade rednecks som vill ha människokött på menyn.

För en gorehound som jag så är det här verkligen julafton. De inavlade kannibalerna använder allt de kan för att få mer kött på menyn. Yxa i skallen, blondin kluven på mitten, exploderande kroppar, pilar genom ögon är några av de feta dödsscener vi får se. Att filmen är välregisserad och välspelad gör ju inte direkt saken sämre. Wrong turn:s svaghet var faktiskt att den inte var speciellt blodig och det kompenseras vi starkt för här. Uppföljaren kanske inte är lika stämningsfull som originalet, men den är spännande rakt igenom och det är en fröjd att se Henry Rollins i en John Rambo-roll.

Det finns inte så mycket mer att säga här. Wrong turn 2: Dead end är en klart godkänd uppföljare och en riktigt välgjord skräckfilm till råga på allt. Den är full med klyschor, men välsmakande sådana. För splatterfanatiker därute så rekommenderas den varmt.

Aliens vs Predator: Requiem



Kort recension:

Bättre än Aliens vs predator. Knappt.

Lång recension.

Nu är de tillbaka. Aliens vs predator i krig (mja, mer ett större slagsmål) i en liten amerikansk småstad.

Alltså, vad håller de idioterna på med? Här har man en oerhört populär franchise och man behandlar den (Igen) som en påse sopor. Visst, de går ju upp mot rätt hårda rullar när de gör en uppföljare till Ridley Scotts mästerverk Alien och John McTiernan praktexempel på hur man gör en bra bfilm men ändå. Jag blir lite lätt upprörd faktiskt.
Det stora problemet är att det usla manuset inte kan frammana en karaktär man inte gör annat än att önska en plågsam död, eller ens orka att hålla reda på vem som är vem då det är en klichefest med "den goda tuffingen som precis kommit ur fängelset" och allt annat träck de återanvänder. Att storyn skriver om biologin i alienuniversumet gör ju inte saken bättre genom att ändra fortplantningsproceduren, bara för att det ska gå snabbare att spotta ut nya aliens. Visst, det finns saker som fungerar. Själva ideén att en predator skickas ut för att rensa upp och utplåna alla spår av deras misstag är rätt kul och betydligt bättre än "your enemy is my enemy"-tramset i AvP. Men det lilla som fungerar förstörs av ett rätt pissigt regiarbete som hackar sig fram scen för scen. Jag misstänker dock att filmen saxats ner rätt rejält innan den släpptes. Vi får hoppas på en intressant directors cut-dvd.

Vi får åtminstone en hel del våld. Exploderande skallar, ansikten som fräts sönder och lite annat gos. Filmen är inte helt värdelös då den är relativt snyggt filmad och vissa sekvenser är rätt spännande men det dras ner av det katastrofalusla manuset. Another wasted opportunity.

lördag 2 februari 2008

Mansion of the living dead (1985)


Ok, ungefär så här är filmen. Fyra sleaziga kvinnor (Lina Romay i hiskelig blond peruk +3) reser till ett hotell på Gran Canaria. När de kommer dit finner de att hotellet är helt tomt förutom den något konstiga hotellchefen (som har en naken kvinna fastkedjad i ett av rummen)och hans nästan lika skumma trädgårdsmästare och då finns det ju inte så mycket annat att göra än att hänge sig till lesbisk sex och att promenera omkring i hotellets korridorer helt nakna. På natten, när vinden blåser på, så hör de konstiga ljud som visar sig komma från ett närliggande kloster där elaka tempelriddarzombies huserar. De tycker om att våldta kvinnor och mörda dem i Satans namn. Efter en timme och 10 minuter så visar det sig helt plötsligt att hotellchefen också är en 500 år gammal zombie och Lina Romays karaktär är någon sorts reinkarnation av en häxa som var kär i honom och nu måste hon ta emot satans sperma för att bli en av dem.

Jesus Franco har uppenbarligen lyckats skapa ett antal små skruvade exploitationfilmer genom sin karriär, på väldigt små budgetar och jag förstår varför han har en viss kultstatus då han inte är helt inkompetent. Mansion of the living dead å andra sidan är nog antagligen en av de sämsta ursäkterna till att fylla ut 90 minuter film med tuttar och skäggbiffsätande. Det funkar ungefär såhär: Lina Romay och co klär av sig, knullar, går omkring, solar topless, knullar, går omkring, någon blir våldtagen och offrad av tempelriddarzombierna. Sen kör vi om samma historia igen tills filmen tar sin plötsliga vändning utan någon som helst förvarning. Kamerarbetet är Francos gamla vanliga ryckiga zoomfrossa även om han faktiskt ska ha viss cred för några relativt stämningsfulla kamerakompositioner (som han ändå strax därefter förstör med en flippad jävla zoom). Problemet är att det händer inte någonting överhuvudtaget. Jag kan nästan garantera att något manus existerade inte överhuvudtaget. Händelserna känns knappt sammanhängande och karaktärerna existerar inte överhuvudtaget annat än att de ska visa tuttarna nästan konstant. Själva skräckbiten är helt värdelös. Hotellchefens zombiemakeup ser ut som om de smetat pannkakssmet i hans ansikte och låtit det stelna. För att inte tala om de övriga tempelriddarzombierna som har på sig billiga dödskallemasker av plast.

Till sitt försvar så... hmm... öh... Tja, den är bättre än Zombie lake i alla fall.

Edit: Jag kom faktiskt på en positiv sak om filmen. Musiken var rätt skön.