AVP2: requiem Unrated cut

Efter att ha sett den så kan jag konstatera två saker:

1. Det är inte värt det. Vi får någon extra gorescen och lite fler scener för att fördjupa karaktärerna som inte direkt hjälpte.

2. Filmen håller definitvt inte att se flera gånger.

Larva (2005)

Scifichannel originals är en "genre" som jag har väldigt svårt för. Orsakerna till detta är flera. Det brukar vara frågan om rejält klichefyllda filmer med dåliga specialeffekter där man hyrt in någon av de mindre talangfulla Baldwinbröderna. Egentligen så borde jag uppskatta det mer då de i de flesta fallen är frågan om monsterfilmer, en genre som jag älskar, men jag är av den gamla skolan som föredrar taskiga animatroniska bestar iställt för halvdana cgiormar. Men då och då händer det på att jag slår på en dylik rulle, och döm till min stora förvåning när jag efter att ha sett en halvtimme fann mig grymt underhållen. Tyvärr så höll det inte helt ut, men det var en annorlunda upplevelse.

Larva handlar om den lilla småstaden Host som precis fått en ny veterinär med tungt bagage. Dr Eli Rudkus hittar problem direkt, då en parasit som är relativt vanlig i djur plötsligt börjar uppföra sig udda. Rättare sagt, den har fått smak för blod. Rudkus misstänker att det har att göra med det lokala företaget som tagit fram en speciellt smaskig typ av biff och att själva problemet ligger i superfodret som företaget ger bort gratis till de lokala bönderna. Givetvis så resulterar detta i att hela byn snart är ett enda stort smörgåsbord för parasiterna som nu vuxit sig stora som hundar. Poängtera nu stadens namn. *fniss*

Den första halvtimmen av Larva är faktiskt riktigt bra. Filmen är snyggt fotograferad, regin är kompetent och de flesta skådespelarna gör ett riktigt bra jobb, även om Rod Stewarts exfru Rachel Hunters accent varierar rätt kraftigt mellan amerikansk och nya zeeländsk från scen till scen. Det är även riktigt kul att se en av mina favoriter William Forsythe i en roll som butter bonde där han faktiskt får spela en karaktär som inte är ett jävla svin, även om detta är vad han egentligen gör bäst. Note to self: Varför äger du inte Extreme prejudice?!
Specialeffekterna är även de riktigt bra, med förvånansvärt bra cgi och även en del fina effekter där parasiterna klättrar ur människokroppar a la Alien. Problemet med filmen är dock att efter den stämningsfulla början så degenerar allt till den vanliga gamla monsterfilmssoppan med det elaka företaget, ingen som tror på hjälten och givetvis en final i kloakerna. Det som började så bra... Någon dålig film är det absolut inte utan en helt klart sjysst liten monsterfilm som hade potential att bli något bättre men som fick en sten i skon efter några kilometer.

Automatons (2006)

I den här udda science fictionfilmen så får vi följa en ung kvinna, The Girl, som håller till i en liten bas någonstans i ett ödelandskap. Hon tillbringar dagarna med att skicka ut stridsrobotar för att kämpa mot en icke namngiven fiende och reparera de robotar som kommer tillbaka. Sin lediga tid tillbringar hon med att försöka störa ut radiosignaler från fienden som vill ta över hennes robotar, såväl dag som natt även om det tidsspannet inte riktigt verkar finnas kvar. Hela tiden lyssnar hon på gamla meddelanden från hennes läromästare som förklarar vad det var som egentligen startade det hela. Fienden skickar konstant meddelanden om att hon skall ge upp då det bara är en tidsfråga innan de hittar en frekvens som hon inte kan störa ut.

Automatons verkar vara en sån där film som man älskar eller hatar, åtminstone om man tittar på alla recensioner på Imdb men även på själva upplägget som sådant. Skillnaden mellan denna film och alla andra i postapokalyps/elaka robotargenren är att denna är gjord som en ultralågbudgetfilm med våta blickar tillbaka till 40- och 50talet där alla robotar består ser ut som om de är gjorda av plåtburkar. Själva stridssekvenserna är amatörmässigt utförda (med flit) och består bara av uppenbara miniatyrer. Utöver detta så är filmen inspelad på svartvit super8 och även processad för att se ännu jävligare ut, ibland ser det till och med ut som om de filmat en tvskärm som spelar upp händelserna. Lite uppenbar arthousekänsla, ja, men det fungerar och är egentligen inte så överdrivet skruvat då själva handlingen egentligen är ganska klar, med såväl sin hyllning till gamla filmer och även lite relativt uppenbar kritik till det nuvarande styret i Usa, utan att bli överdrivet långrandiga. Personligen så älskade jag filmen. Stämningen, starkt hjälpt av det mörka elektroniska soundtracket, är tjock som fryst sirap och det hela blir en riktigt trevlig upplevelse. Skådespeleriet och dubbningen är med flit taffligt, förutom de bandade meddelanden som The Girl får av sin mentor som spelas fint av Angus Scrimm, en legend som vi sett i x antal Phantasmfilmer och lite annat. Om detta låter intressant så kommer du antagligen också att gilla det också, men annars så är det nog lika bra att hålla sig borta men för att locka lite fler intressenter så bör jag även poängtera att filmen även innehåller några riktigt smaskiga gorescener. A for effort.

Sweet home (1989)

En japansk haunted house rulle med specialeffekter av Dick Smith? Det är inte ofta sånt dyker upp på agendan och då jag velat se den här filmen länge så gick jag in med stora förväntningar. Sûîto Homu är en tidig film av Kiyoshi Kurosawa, mer känd i väst som regissör till Kairo, en av de bättre filmerna som kom i vågen av Ringukopior. Filmen kom samtidigt som ett Nintendo 8-bitarsspel och det verkar intressant nog vara lite oklart om spelet är baserat på filmen eller om filmen är baserad på spelet. Filmens handling är enkel och uppenbart inspirerad av filmer som Poltergeist och liknande högbudgetskräck - ett tvteam beger sig ut till Mamiya mansion för att göra ett reportage om en legendarisk konstnär. När de kommer dit så finner de massor med spindelvävstäckta korridorer och ett gigantiskt rum täckt med makabra målningar. Vad de också stöter på är förbannelsen som ligger över huset och orsaken till de sjuka målningarna. Snart så börjar de dö en efter en i blodiga "olyckor" och den unga dottern till producenten försvinner. Tillsammans med en äldre herre som känner till bakgrundshistorien till förbannelsen så beger de sig in i mörkret för att finna henne.
Det är egentligen inte någon speciellt japansk känsla över filmens dramaturgi - det är fråga om en väldigt 80talstypisk skräckfilm med tydliga influenser från Amerikansk genrefilm. Det som räddar filmen är dock den fina regin och de riktigt härliga specialeffekterna av Dick Smith som frammanar ett typiskt japanskt spöke - en riktigt skön bakemono som är flera meter hög och som slår det mesta inom animatroniska skapelser. Bara ansiktsrörelserna fick mig att nästan vilja applådera. Annars är det en väldigt melodramatisk film, som fungerar alldeles utmärkt för det mesta. Gorehounds får även sitt lystmäte i bland annat en scen där en kvinna blir jagad av en person som fått underkroppen avkapad. Vad som däremot sänker filmen lite är den överdrivet glättiga musiken som dyker upp i flera scener och driver mig till vansinne. Det låter som taget direkt från något rpg på playstation 1. Skådespeleriet är även det lite ojämnt, men inte så att det förstör. Annars är det inte mycket man kan klaga på. Det är en kompetent skräckfilm som erbjuder trevlig underhållning.

Call of Cthulhu (2005)

Att göra film av Lovecraft är inget lätt. I de få fall där man lyckats beror det mest på att man valt de noveller som är lite lättare att filma, där ingen av den kosmiska, obeskrivbara skräcken figurerar som t ex i Stuart Gordons Re-animator. Call of Chtulhu är dock lite speciell då den är gjord som en stumfilm, och tack vare detta kommer man undan med en hel del. Inte sagt att specialeffekterna är dåliga, men de fungerar riktigt bra med den stil man valt att inspireras av. Filmen (som endast är ca 45 minuter lång) följer novellen ganska troget med några få ändringar och man har gjort ett mycket bra jobb med att visualisera de tre historier som den beskriver. I den första får vi följa en konstnär som drömmer om uråldriga cyklopiska städer som är försvunna sedan länge och den andra handlar om en kult i New Orleans träsk. Min favorit är dock den tredje där några sjömän hittar en ö som stigit från djupet och där de stöter på Cthulhu själv. Episoden osar samma känsla som i King kong och fungerar klockrent, speciellt Cthulhu själv som skapats med hjälp av lite nostalgisk stop-motion.
Som ett experiment, och även som en filmatisering av Lovecraft, fungerar det alldeles utmärkt. Det hade kanske fungerat ännu bättre om man valt att snabba upp filmen lite för att verkligen få känslan av en äkta stumfilm. Makeup och scenografi är dock klockren så det räcker långt som det är. Mycket trevligt.

The Uninvited (1944)

Jag älskar välgjorda filmer om spökhus och då The uninvited skall vara en klassiker inom genren så har jag velat se den rätt länge. Nu fick jag äntligen chansen och jag måste säga att det var en alldeles utomordentligt trevlig upplevelse, tyvärr egentligen med betoning på trevlig.

Ray Milland och Ruth Hussey spelar bror och syster på semester på semester vid kusten på Irland. De snubblar över ett gammalt hus som de blir förälskade i. De köper huset billigt av en äldre patron som är rätt butter och inte vill berätta något om husets historia men Stella, hans barnbarn, ställer sig emot köpet då hennes mor dog där. Det står inte på förrän de börjar höra ljudet av en kvinna som gråter på nätterna och när de börjar forska i bakgrundshistorian finner de att allt kretsar omkring Stella och något som hände strax efter hennes födsel...

När filmen började så trodde jag inte att det fanns en chans i helvete att detta skulle kunna vara någon rysare. Filmens musik är som det brukade vara på den tiden, ett trevlig, glättigt lufsande som får en att lukta sig till en komedi. Filmens skådespeleri är även det för det mesta så där lagom melodramatiskt som det kunde vara på den tiden. Att karaktärerna bitvis beter sig då där väldigt rationellt som man bara kan bete sig i en gammal film fick mig även att rynka lite på näsan och det hjälps inte direkt av de väldigt ojämna irländska dialekterna som flera karaktärer har (inga alls alltså). Men som tur är så fungerar faktiskt skräckbitarna riktigt bra. Det är ganska enkla men ändå härligt krypande saker, som t ex när rummet fylls av doften av parfym eller dörrar som plötsligt öppnas. De scener där man till och med får se spöken är riktigt bra gjorda då man för det mesta bara ser en böljande vit skepnad. Att detta är föregångare till The haunting och Legend of hell house är uppenbart och hade det inte varit för den väldiga trevligheten som omger hela situationen så hade det varit en fullpoängare. Som det är nu så är det en väldigt trevlig och spännande rysare som man bör ha sett om man gillar den gamla skolans skräckfilmer.

Cloverfield (2008)

Nu har jag sett vad som antagligen är den perfekta amerikanska monsterfilmen. Det är såhär den amerikanska Godzillaremaken borde ha varit. Cloverfield är ett 85 minuter långt klockrent slag i magen från början till slut.

Det börjar lite långsamt. Vi får följa Rob och Beth som vaknar upp i en lägenhet i New York och allt är jätteputtinuttigt. Vi hoppar raskt fram några veckor och befinner oss på en överraskningsfest för Rob som skall flytta till Japan inom några dagar och det hela skall dokumenteras med videokamera som en present till Rob. Beth dyker upp och vi får se att relationen som Rob och Beth påbörjade har halt om halvt brutits upp då han inte velat fördjupa den då han skall flytta. De börjar bråka och Beth lämnar lägenheten. Precis då händer något. Hela byggnaden börjar skaka och genom fönstret ser de en enorm explosion mitt inne i Manhattan. När de kommer ner till gatan kommer ett stort objekt flygande och landar på gatan i närheten av dem och det visar sig vara frihetsgudinnans huvud! Något stort och väldigt elakt är löst på New Yorks gator och våra hjältar, med videokamera i högsta hugg, beger sig mot Brooklyn bridge för att försöka fly ut ur staden. På vägen dit så får Rob ett telefonsamtal från Beth som antyder att hon är skadad och fångad i sin lägenhet. Givetvis måste Rob bege sig dit för att försöka rädda henne, samtidigt som armén kämpar mot det enorma monstret och de mindre varelser som dykt upp i horder...

Det finns inget att klaga på här. Jag älskade verkligen den här filmen. Det tog en stund innan allt gottigt började, och jag började gäspa lite men insåg snart att det egentligen var ett perfekt sätt att sätta upp karaktärerna på. Hela konceptet med att det filmas av karaktärerna fungerar klockrent och man får reda på väldigt lite, egentligen ingenting faktiskt, om varelsernas ursprung och det gör faktiskt filmen ännu bättre. Specialeffekterna är helt suveräna och det hela blir en oerhört nagelbitande och obehaglig upplevelse och man lider med karaktärerna från början till slut. Skådespeleriet? Inget negativt att säga där heller. Jag kan inte säga annat än att: Se den. Avguda den.

The Ferryman (2007)

Ibland så sitter man på kvällen och slösurfar runt lite på nätet, gärna för att hitta filmer man inte hört talas om tidigare. The Ferryman är en Nya zeeländsk sådan som dök upp under en sådan internetrundtur och när jag började snoka runt lite så visade det sig att den varit på väg att få biopremiär i Usa, men dumpades direkt på dvd istället, vilket var nog för mig att bli intresserad. Nu krävs det dock en intressant story och några intressanta recensioner för att jag ska gå så långt som att inhandla den och det hade den faktiskt också. När filmen börjar så befinner vi oss på en båt mitt ute i havet någonstans. Två män slåss samtidigt som kraftiga vågor håller på att förvandla båten till spillror. Den ene av dem kräver att bli tagen till land, medan den andre, spelad av John Rhys-Davies kämpar för sitt liv. Det slutar med att Rhys-Davies karaktär får en mystisk dolk i halsen, varpå något mystiskt händer. Rhsy-Davies karaktär drar ut dolken ur sin hals utan att det ens finns ett sår kvar och han sårar den andre mannen svårt genom att skjuta honom med ett harpungevär. Han avslutar det hela genom att stycka mannen levande, skrikandes något om betalning och han fortsätter med att kasta delarna i havet. Nu hoppar vi raskt till en helt annorlunda situation där tre par förbereder att borda en segelyacht för att lyxa sig över havet från Nya Zeeland till Fiji. Semestern börjar bra, tills de finner en trasig båt i en plötslig dimma och plockar ombord en svårt skadad John Rhys-Davies. Det visar sig att den mystiska dolken som han har med sig är ett verktyg för att lura döden. När han hugger någon med den så byter kropparna personligheter och detta är något som använts genom många år för att hindra The Ferryman från att ta med honom tills dödsriket. Det hela utmynnar i en ganska blodig situation som faktiskt påminner lite om en övernaturlig variant av Phillip Noyces fina thriller Dead calm aka Lugnt vatten.
Egentligen så fungerar filmen faktiskt riktigt bra rakt igenom, åtminstone till slutet vilket jag kommer till lite senare. Vi bjuds på bra skådespeleri och det är riktigt kul att se John Rhys-Davies spela flera karaktärer. Flera av de andra skådespelarna får även de spela olika roller i och med hela historien med den kroppsbytande dolken och de sköter alla det riktigt bra. Filmens regi och foto är klanderfritt och det är ganska blodigt, utan att vara speciellt grafiskt. Jag bör dock varna alla djurvänner för några rätt obehagliga scener som involverar kaptenens hund. Vad som absolut inte fungerar däremot är som jag nämnde just slutet. Det är inte så att det egentligen är ett dåligt slut, men det involverar just titelkaraktären. Jag tror inte jag spoilar speciellt mycket genom att säga att The Ferryman dyker upp i slutet och att detta händer är helt ok inom handlingens ramar. Däremot så förstår jag verkligen inte varför (och det här är nog faktiskt en liten spoiler så hoppa ner några rader om du verkligen tänker se filmen) man valt att:

SPOILER



låta denna karaktär se ut som Freddy Krugers tvillingbror i en kåpa. Det ser helt enkelt skitlöjligt ut. Det förstörde åtminstone filmen för mig. När något kommer från dödsriket för att hämta en så förväntar jag mig något betydligt läskigare.


SLUT PÅ SPOILER.

Utöver detta så är det en tät, övernaturlig thriller som helt klart är inspirerad av Dead Calm, men som står på egna, relativt brutala ben.

Att få skiten skrämd ur sig

Jag kan lugnt erkänna - jag är väldigt avtrubbad när det gäller skräckfilm. Det är inte mycket jag blir rädd för nuförtiden, vilket är lite tråkigt eftersom orsaken till att jag började titta på skräckfilm var just den där lilla drenalinkicken man fick av att se allt elände som hände på tv:n. Jag kan idag se ungefär vad som helst utan att rycka på ögonbrynen, så länge det är fejk. Det finns dock en genre som kan ge mig kalla kårar och det är spökfilmer. Det finns inget som är så skönt som en riktigt rejäl övernaturlig rysare som antyder mer än vad den visar och jag tänkte ta upp några favoriter.

Den största favoriten är Robert Wise filmatisering av Shirley Jacksons The Haunting of Hill house, The Haunting. Den har allt man behöver. En brutal bakgrundshistoria, vaghet när det gäller vad som egentligen händer och ett utsökt filmhantverk överlag. Scenen där våra hjältinnor lyssnar vid en dörr när något går i korridoren utanför är en av de bästa skräckscenerna genom tiderna. Det finns egentligen ingenting negativt alls att säga om filmen. Huseet som de använde för exteriörer finns fortfarande kvar och är ett relativt dyrt hotell i Stratford upon Avon i England och ni kan ge er fan på att jag ska bo på det hotellet någon gång i mitt liv. Skippa remaken dock. Den är pinsamt övertydlig.

En film som hamnat lite i skymundan är The Woman in black, baserad på en roman av Susan Hill där en ung advokat får i uppdrag att städa upp i ett dödsbo i ett gammalt hus i en liten by på Englands östkust. Huset blir avskärmat från resten av världen vid högvatten och hjälten börjar se en svartklädd kvinna som ger ut en aura av ondska. Filmen är inspelad för engelsk tv 1989 och har en rejält tät och obehaglig stämning från början till slut. En av scenerna är till och med så obehaglig och utdragen att man verkligen kippar efter andan. Helt underbart. Boken är även förlaga till en pjäs i London som gått i london sedan 1989 som även den rekommenderas varmt.

The changeling är en riktigt skön George C Scottfilm från 1979 av Peter Medak där Scott blir av med sin familj i en bilolycka och flyttar in i ett gammalt hus som är hemsökt. Scott börjar rota i husets historia för att ta reda på vad som kan orsaka detta. Detta är en klassisk spökhistoria med flera härliga scener med konstiga ljud och bollar som rullar av sig själv.

Dark Water. Hideo Nakatas underbara höghusrysare skrämde verkligen skiten ur mig när jag såg den på Stockholms filmfestival för ett antal år sedan. Smutsiga lägenheter, konstiga skepnader och en stämning tjock som sirap.

Poltergeist är även den en klassiker som har ett flertal scener som får mig att vilja tända alla lampor. Favoriten där är den när man filmat ljusskenet som kommer ner för en trappa och när man tittar på filmen så ser man ett antal skepnader som kommer gående.

The Legend of hell house är en fin film baserad på en bok av Richard Matheson där vetenskap ställs mot det övernaturliga och det hela utmynnar i en riktigt bra film där bla Roddy McDowall gör mycket bra ifrån sig i rollen som ett medium som varit med om en tidigare undersökning i samma hus som slutade mycket illa.

Darkness av Jaume Balaguero är en ganska ojämn film där Lena Olin med familj flyttar till ett hus där mystiska saker händer, men den kompenserar fint med filmens sista kvart som är ruskigt intensiv.

Dessa är mina favoriter. Det finns fler filmer som hamnar strax utanför som t ex The Others, Ju-on, remaken på House on haunted hill (jag tillhör den lilla minoritet som gillar spöket/varelsen/etc i slutet på filmen...) och lite fler som var rätt läbbiga men som inte skrämde skiten ur mig. Kommer jag på fler så uppdaterar jag den här listan.

Några andra tips? Jag tar gärna emot fler.

House of the dead 2: Dead aim (2005)

Ok, vem är dummast? Jag, som betalar pengar för en uppföljare till en av Uwe Bolls sämsta filmer (vilket säger en hel del) eller filmmakarna för att de gör en uppföljare? Såhär några dagar efteråt så är jag lite osäker. Det är absolut inte fråga om en speciellt bra film, men man märker att filmmakarna har åtminstone haft roligt när de gjorde den.

Filmen börjar med en liten cameo av Sid haig som galen professor på en college, som har en vision om att han ska kunna väcka de döda åter till livet. Eftersom han är portad från bårhuset efter att ha stulit kroppar så tar han den näst bästa vägen - han kör på en ung kvinna och tar med henne till sitt lab. Man hinner inte säga Re-animator förrän det nakna liket är uppe och börjar tugga på folk såklart. 29 dagar senare (tihi) så är det fråga om en regelrätt epidemi och in kommer AMC, en organisation vars enda mål är att stoppa alla zombier. De beger sig in i skolans övergivna (nja) korridorer för att hitta ursprungszombien i hopp om att utvinna ett botemedel och ni förstår själva vad kommer att hända.

Först och främst så känns inte filmen som om den skulle vara gjord 2005, utan mer 1985. Det är tuttar och collegeklyschor överallt, vilken jag antar ökar underhållningsvärdet lite. Att filmen är bättre än House of the dead är det ingen tvekan om, även om det fortfarande egentligen inte är fråga om en bra film. Det finns så mycket fel och roligt att titta på att det är svårt att inte bli underhållen. Blod som försvinner från personers ansikten i olika vinklar, de minst soldataktiga special forces jag sett sedan Rambo och massor med manusbitar som inte riktigt klickar. Men, det är fortfarande gjort med lite humor och det blir inte totalt värdelöst. Vad som däremot är tråkigt är att då detta är en Scifi channel original film så är den rätt blodfattig. Lite squibs, någon skalle som säger poff och lite annat smått och gott. En kompetent filmad zombiefilm som inte är speciellt bra men hästlängder ovanför mycket direct to dvd som kommit de senaste åren.

Betyg: Funkar.

Outpost (2007)

Någonstans i resterna av något litet östeuropeiskt land möts två män. Den ene en legosoldat med en prislapp på sitt team och den andre en man som vill betala för att komma till en plats. Snart befinner vi oss mitt inne i en krigszon och målet visar sig vara en gammal nazistbunker där konstiga experiment pågick i slutet av andra världskriget. Snart börjar någonting plocka soldaterna en efter en, och svaret hittar man 60 år tillbaka tiden...

Det var ta mig fan dags att någon hade den goda smaken att göra en ny nazistzombiefilm! Ok, egentligen så är det mer nazistspöken vi har att göra med här, men de uppför sig som zombier bitvis och det finns en utomordentligt skön scen mot slutet av filmen där elakingarna avancerar mot bunkerns ingång utan att bli skadade av vare sig minor eller kulor. Estetiskt sett så är detta de absolut coolaste och elakaste bad guys jag sett på länge. Nazistzombiespöken är stora som hus, bär ssuniformer och dödar helst med kniv eller genom att banka in patronhylsor i ögon och knän på sina offer. Filmen är för övrigt mycket bra filmad och fotad och man suger ur allt man kan ur de trånga korridorerna i bunkern och kullarna omkring bunkerns ingång. Det hela är dock frågan om en övernaturlig fiende, så om man förväntar sig en regelrätt zombiefilm så blir man besviken men det fungerar alldeles utmärkt i formen som den är nu, även om det är rätt klyschigt när det gäller karaktärer och deras motivationer överlag. Filmen är betydligt närmare The Bunker än Shock waves om jag säger så. Storyn kanske inte har så mycket nytt att komma med men den är utförd och filmad med stake och det räcker för mig. Rekommenderas varmt.

Frontière(s) (2007)

Hype hype hype. Det är väl ungefär vad som gäller för den här filmen. Första gången jag hörde talas om den så pratades det om hur bra och oerhört blodig och brutal den skulle vara så då byggdes det upp en viss förväntan. Jag borde dock ha anat lite sparvhökar i träsket när jag insåg att själva storyn var riktigt klychig. Vi får följa några personer på flykt undan lagen som stannar till på ett litet hotell mitt i ingenstans på den franska landsbygden. Ägarna till hotellet visar sig vara kannibalistiska nazister och ni förstår ju hur det här kommer att fortlöpa då man har sett allting förut, i bättre (och sämre måste jag faktiskt säga, lite till filmens försvar) filmer.
Det största problemet var dock inte att man sett allt förut utan att regissören fått för sig att man ökar intensiteten i en scen om man skakar kameran extra mycket. Flera av filmens mest intensiva scener består av massor med snabba klipp och kameran är överallt. Flashigt, tomt och migränframkallande. Jag kan tåla lite shakycam, och kan till och med tycka att det passar alldeles utmärkt i vissa fall men det här kändes som att titta på en kamera fastsatt på en studsboll.
Att storyn var klyshig behöver inte betyda döden för en film men man måste ha åtminstone något litet extra. Lite egensinning humor kanske, några coola cameos, lite extra naket, listan är lång. Frontière(s) enda styrka där är att de elaka kannibalerna är nazister, vilket är rätt underhållande i matbordsscenen de rippat rakt av från TCM där familjens patriark är en gammal nazist som skriker gamla slagord som Arbeit macht frei. Mer intressant än så blir det dock inte egentligen.
Speciellt blodig är den inte heller. Det pratades varmt om en massa gore och slask, men speciellt blodigare än vilken Hosteluppföljare eller tcmripoff som helst är det inte. Några hälsenor som ryker, en exploderande skalle och kropp vs sågklinge-situation, men inte mer blodigt än något annat.
Skådespeleriet är väl ok, men tyvärr så är det väldigt svårt att hitta några sympatiska karaktärer. De är antingen svin eller hysteriska. Speciellt hjältinnan har en tendens att gå en på nerverna då hon pendlar mellan spastiskt nervvrak och hård hämnare, vilket känns väldigt konstigt.
Om jag ska ge ett plus för något så är det för de riktigt stämningsfulla scenerna i början av filmen där huvudpersonerna åker bil på natten genom den franska landsbygden. Sen är det väl så att Frontière(s) inte är en dålig film. Den är underhållande och till och med lite spännande i någon scen. Det är bara det att den har inget eget att komma med. Alls.

Att handla dvdfilmer

Jag har en relativt stor dvdsamling på någonstans mellan 900 och 1000 filmer, men något jag är totalt ointresserad av egentligen är att ha det fetaste ljudet och den skarpaste bilden. Visst, jag vill givetvis ha så bra bild och ljud som möjligt men om man bor i lägenhet så tycker jag inte att det är någon ide att ha det värsta ljudet som existerar då det alltid finns någon granne som skulle kunna klaga. Jag nöjer mig alldeles utmärkt med en 32 tums widescreen tv faktiskt. Det som jag däremot verkligen brinner för är extramaterial. Jag blir löjligt lycklig när jag ser att utgåvan av någon obskyr zombiefilm från 80talet har en intervju med regissören eller killen bakom makeupeffekterna. De senaste exemplen på detta är AWE:s utgåvor av Zombie flesheaters och Zombie holocaust, två filmer som jag redan har i flera fina utgåvor sen tidigare, men AWE hade lyckats rota fram Rosario Prestopino, lärling till Gianetto De Rossi, en legendarisk make-up artist. Där har jag absolut inga problem att lägga ut ännu mer pengar på filmer som jag redan köpt ett par gånger tidigare. Ett annat exempel är den senaste Evil dead boxen - the ultimate edition bla bla - som har flera timmar nytt material med de kvinnliga skådespelarna från filmen - The girls of Evil dead.
Sen så är det ju fråga om vad för typ av extramaterial det skall vara. Bakom kulisserna som spelades in samtidigt som filmen går för det mesta fetbort då det brukar vara rent rövslickeri: "Han är den bästa regissör jag någonsin har träffat, han är sååå bra, hon är så vacker, blablabla!" Nä, jag vill ha informativa kommentarspår där personerna verkligen är med och har kul. Bortklippta scener fungerar alltid, även om det för det mesta finns en verklig orsak till att de togs bort. Min absolut största favorit är dock retrospektiva dokumentärer där man efter si och så många år samlat ihop så många som möjligt som var med i filmen och intervjuat dem.

Men DTS och all sån skit? Nää. Vad ska jag med det till? Alla filmer jag köper har ju ändå bara 2kanaligt monoljud eller dåligt mixat dolby digital. En annan gång

Sånt här skänker lite glädje i tillvaron

http://xploitedcinema.com/catalog/amok-train-p-13707.html

Visst, den finns redan på en tysk dvd som är helt ok, men den här är förhoppningsvis lite restaurerad och har lite extramaterial! Kul!