söndag 29 juni 2008

From Beyond (1986)



"Humans are such an easy prey"

Stuart Gordons Re-animator var ju verkligen en smash-hit när det gäller splatterfilmer och när han följde upp den med ytterligare en Lovecraftfilmatisering så var det många som hade höga förväntningar. From Beyond är resultatet av detta. När jag såg filmen för första gången så tyckte jag att det var en helt ok rulle, men ingenting speciellt och jag antar att det betyget kom av två orsaker:

1. Jag såg filmen på en suddig bootlegvideo vilket inte direkt maximerar njutningen.

2. Filmen klipptes ner för att slippa en X-rating i Usa.

Sedan dess har det pratats om och hoppats på att Gordon skulle släppa den oklippta versionen på video, men detta skedde aldrig då det verkade som att de filmrullarna försvunnit. Stor sorg bland alla gorehounds. Tills för några år sedan då en kartong med filmrullar hittades i ett lager hos MGM och det visade sig vara allt det gottiga som klippts bort. MGM tillsammans med Stuart Gordon gjorde nu ett superjobb för att sätta tillbaka dessa scener där de skulle vara och resultatet är From beyond - the unrated Directors cut. Nu efter att ha sett den undrar jag om jag verkligen sett filmen tidigare då den ta mig fan är lika bra som Re-animator. Damn.

Filmen är baserad på en sju sidor lång novell av H P Lovecraft som jag inte minns som någon av mina favoriter men Stuart Gordon och medförfattarna Brian Yuzna och Dennis Paoli tyckte uppenbarligen tvärtom, och expanderade rätt rejält då novellens handling avklaras innan förtexterna. Den psykopatiske Dr Pretorius har byggt en maskin som stimulerar tallkottkörteln vilket väcker upp ett sjätte sinne och stimulerar den mänskliga sexualiteten. Den öppnar även upp en port till en annan dimension och släpper lös varelser som givetvis är rätt elaka. Pretorius assistent Crawford Tillinghast förstör maskinen, men inte innan något stort och slemmigt bitit huvudet av den gode doktorn. Tillinghast hamnar på dårhus misstänkt för mord och det enda sättet för honom för att rentvå sig är att återskapa experimentet tillsammans med en kvinnlig forskare och en polisman. Allt urartar i en härlig orgie av hjärnätande och slemmiga monster, vars coolhet man inte skådat sen John Carpenters The Thing.

Den här dvdutgåvan av From Beyond är verkligen ett ypperligt exempel på varför jag älskar dvd. Filmen är restaurerad och ser så bra ut som den kan, vilket man verkligen får lära sig efter att ha sett extramaterialet. Alla saknade gorescener är tillbaka och vissa av dem är verkligen saknade då man tidigare bara hört talas om hur saftiga de verkligen är. En klassisk scen är när Jeffrey Combs suger ut hjärnan på en läkare genom ögonhålan. Den är enkelt och snyggt gjord och ack så sjukt brutal. Annars var jag lite osäker på filmen när jag slog på den då filmens första halvtimme inte ger ett speciellt bra intryck med flera rent ut sagt usla och tråkiga kulisser. Men filmen kommer dock verkligen igång från och med att experimentet återskapas och något som en gång var Dr Pretorius, men ändå inte, kommer ut "from beyond" och nu får vi verkligen massor med underbara och vackra gorescener, som bitvis även är riktigt snuskiga. Tillsammans med Gordons säkra regi och riktigt bra skådespeleri av Ken Foree, Jeffrey Combs och speciellt Barbara Crampton så är detta en mindre klassiker i sin oklippta version. Jag kan förstå att jag inte gillade filmen lika mycket utan dessa scener då de ger filmen ytterligare lite stake som den bara mår bra av. Specialeffekterna är härligt slemmiga och Mark Shostroms slemmiga kreationer är en fröjd att se på i all sin tentakelförsedda och kroppssprickande härlighet. Härmed sätter jag upp denna dvd på min topp10 lista över de häftigaste sakerna som hänt mänskligheten på 2000talet, strax efter Classic Medias Godzilla utgåvor och ungefär samma plats som BCI/Deimos Paul Naschy utgåvor. Detta är alltså en film som varje gorehound med lite självrespekt bör äga. Tack MGM!

Underworld (2003)


Ibland så lyssnar man alldeles för mycket på andra när man väljer bort vissa filmer. Underworld är ett ypperligt exempel på detta. Filmens koncept verkade småintressant, men alldeles för Matrixinfluerat och när jag snackade med vänner som sett den så klagades det väldigt mycket på specialeffekterna, speciellt cgivarulvarna, så jag gjorde helt enkelt valet att inte se filmen. Några år senare kom jag hem till en vän som var mitt uppe i att titta på uppföljaren från 2006 och jag blev faktiskt lite småintresserad, och min vrånghet började så smått luckras upp. Nu har jag äntligen sett filmen och än en gång kan jag erkänna att jag varit onödigt sur och tråkig för Underworld är en mycket trevlig tuggummirulle som kanske hade mått lite bra av några egna influenser och lite mer våld och blod, men som ändå står stadigt på egna ben.

Den absolut största orsaken till att se filmen om man är en heterosexuell man är ju givetvis Kate Beckinsale som spenderar större delen av filmen skjutandes och hoppandes i riktigt snygga och tajta läderkläder. Hon spelar Selene, en vampyr som är mitt inne ett krig mellan vampyrer och varulvar som pågått i hundratals år. Under ett uppdrag så hamnar hon i en eldstrid mitt inne på en t-banestation där några varulvar jagar en människa. Varför de jagar en människa annat än för att äta är något som förbryllar henne. Hon börjar snoka lite djupare och de är nu serietidningsintrigerna tar fart rejält, där det visar sig att saker man trott på i hundratals år kanske inte är som de ska vara. Det är ingen ide att jag går in djupare på det här. Det är som hämtat direkt från en Dark Horse serietidning eller Vampire the Masquerade, vilket även resulterade i en stämning av ägarna till rollspelet som har en väldigt liknande handling. Handlingen fungerar vilket är det som är det viktigaste. Det hela går ut på att visa upp Kate i ett stort antal coola fightscener, vissa kanske lite väl matrixinfluerade men snygga hur som helst. Regin och foto är maximalt stiliserat, svart och blött då varenda scen utspelar sig i störtregn eller i underjorden, eller någon annan lagom gotisk lokal. Alla skådespelare är väl valda för att passa i sina roller och samtliga fungerar, med ett extra plus till Bill Nighy som är störtskön som storvampyr. Det går liksom inte att låta bli att bli underhållen av det här högbudgetspektaklet.

Vad som drar ner betyget är dock att filmen är lite för snäll. Det finns lite blod, men det är med betoning på lite och filmen hade mått bra att att vara lite råare och tuffare. Cgi:n för varulvarna är inte direkt klockren, speciellt förvandlingsscenerna, men de förstör åtminstone inte filmen. Sen vet jag inte riktigt om filmens intriger verkligen håller upp en 115 minuter lång film. Men man blir i alla fall aldrig utråkad och det är ju ett gott betyg. En skön serietidningsrulle alltså, och om jag ska låta mitt testosteron prata lite så är det ju så att Kate är för jävla läcker i sin outfit.

onsdag 25 juni 2008

Wind Chill (2007)



Hur hanterar man en film som vill så gärna, som har en god tanke och har väldigt kompetent crew men ändå inte riktigt klickar. Wind chill är ett tydligt exempel på en film som borde fungera bättre än vad den gör. Den har ett bra koncept, snyggt foto, bra skådespeleri och stämningsfull regi men det blir ändå inte mer än godkänt. Jag är inte riktigt säker på vad det är som egentligen klickar, men hoppas att jag får fram det recensionen.

Wind chill handlar om två namnlösa personer, en ung man och en ung kvinna som ska dela en bil hem från universitetet över julhelgen. Den unge mannen verkar dock ha planerat det hela, vilket gör kvinnan nervös. Det hinner dock bli ännu värre när han väljer att ta en genväg via en mindre skogsväg och kör av vägen då en mötande bil gör chickenrace. Det är kväll, kallt och bilen fungerar inte och det verkar som om de måste tillbringa natten i bilen, vilket kvinnan inte ser fram emot då hon inte litar på mannen överhuvudtaget. Det blir dock ännu värre när de börjar se skepnader som som går omkring i skogen...

Detta är alltså en, enligt regissören, Haunted Car movie. Huvudpersonerna tillbringar hela filmen i eller strax utanför bilen och de lyckas faktiskt ganska bra med själva konceptet. Man får en bra känsla för deras utsatthet mot kylan och de mörka krafter som av någon anledning är fixerade i området omkring. Men när man börjar få en aning om vad det är som pågår så brister det. Inget av det som händer är tillräckligt skrämmande för att man ska få den där sköna pirrande känslan i magen. Det puttrar på och är småspännande, men när man sett samma mörka skepnad flera gånger så börjar filmen kännas lång. Det blir aldrig tråkigt men jag satt hela filmen och tänkte på att det borde ha varit bättre. Det finns några scener som är lite småläskiga, men tyvärr lika många som inte är det. Den egentliga ondskan (Jag går inte in på några detaljer) är välspelad, men egentligen rätt tråkig. Mot slutet kommer det igång lite och det hela slutar relativt bra med någon liten twist så jag antar att felet helt enkelt är att de inte vågade ta i tillräckligt mycket, vilket är väldigt synd då foto och regi är mer än godkänt och skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. En helt ok rulle alltså, men det är lite tråkigt att det inte är mer än så.

tisdag 24 juni 2008

Dawn of the mummy (1981)



Här har vi ytterligare en film som blir totalsågad överallt och jag förstår inte riktigt varför. Visst, det är absolut ingen perfekt film, det medger jag men i mina ögon så är det ju en fin liten exploitationrulle som aldrig riktigt lyckas bli tråkig, vilket är mer än man kan säga om alla högbudgetslashers som dyker upp på dvd. Vad vi har här är en ganska typisk zombiefilm som tar sina influenser från Lucio Fulci & Co, med den enda skillnaden att det är mumier som utför människoätandet. Detta tillför väl egentligen ingenting men det är kul med lite variation!

Det är en rätt enkel handling vi har att göra med i Dawn of the mummy. Vi får följa några amerikanska modeller och fotografer ute på en fotosession i Egyptens öken. De stöter på några gravplundrare som precis har tagit sig in i Safirmans gravkammare och tränger sig på då de anser att en nyupptäckt mumie är en perfekt bakgrund till deras fotografier. Gravplundrarna går med på detta då de är rädda för att bli anmälda till polisen. Men när man börjar sätta upp starka lampor överallt så startar någon sorts process som leder till att Safirman återvänder från de döda och kallar fram sin arme av odöda som helst av allt vill äta människokött, precis som en italiensk zombie. Det hela utmynnar i en blodig massaker på en bröllop i den närliggande staden när Safirmans tjänare dödar och äter allt de kommer över.

Jag bör poängtera att Dawn of the mummy är en amerikansk/egyptisk samproduktion med en hel del crew från italien, bland annat Maurizio Trani på makeup-effekter vilket gör att detta känns väldigt mycket som en italiensk gorefilm. Den är inspelad i Egypten vilket gör en hel del för känslan och även om man inte direkt tagit vara på detta så är det fortfarande lite småexotiskt och trevligt. Fotot är dock ganska småtrist och blekt, även om detta kanske beror på den rätt trista dvdutgåva jag har. Skådespeleriet hjälper inte till speciellt mycket heller då det är en blandning av ganska mediokert amatörskådespeleri och en hel del överspel. Frank Agramas regi är godkänd då han skapar ett flertal relativt spännade scenarion och riktigt fina scener när zombierna vaknar upp ur sina sandgravar, men tyvärr även en del uppenbart Day for Night-fotografi som inte funkar alls. Annars är detta en perfekt liten våldsfilm med en hel del fint gore. Skallar kluvna med köttyxor, intryckta ögonglober och massor med köttätande. Specialeffekterna pendlar från bra till inte så riktigt bra men de är gjorda med kärlek (det där låter så fint :) och funkar hela tiden. Zombiernas makeup är dock helgjuten och man ser tydligt likheterna mellan denna film och dess inspirationskällor. Det hela utmynnar i en fin liten exploitationrulle som borde sitta som en smäck i var gorehounds dvdsamling.

Jag måste prata lite om kommentarspåret som finns med på dvdn jag inhandlade. Frank Agrama, filmens regissör, pratar länge och väl om hur det är att spela in lågbudget-skräckfilm, och massor med intressanta fakta omkring såsom dubbning och distribution. Det är väldigt sällan specifikt mot vad som sker på skärmen, men det är oerhört intressant om man är filmintresserad.

Här är den sköna trailern och en fin gorescen. Är det inte någon lokal variant av temat till Boktipset han nynnar på innan han får skallen uppdelad? :)

söndag 22 juni 2008

The incredible melting man (1977)



Ytterligare ett tomt hål i mitt hjärta har fyllts upp. Jag är äntligen ägare till The Incredible Melting man på dvd. Det är ju så ibland, det känner väl de flesta igen, att visa titlar passar så fint in i dvdsamlingen att man måste ha dem, vare sig de är bra eller dåliga. Inte? Nåväl, jag är lite halvnöjd åtminstone. The Incredible Melting man har ju helt klart en av världshistoriens bästa titlar och handlingen i sig är ju helt brilliant:

En rymdfarkost vars mål är Saturnus råkar ut för någon sorts olycka och den ende överlevande astronauten har fått någon konstig åkomma som gör att han inte bara smälter, utan han verkar även ha fått smak för människokött. Hur brilliant är inte den handlingen? Om nu bara filmen åtminstone hade varit en tiondel så bra...

Problemet med The incredible Melting man är bara att det är en oerhört tråkig film som endast räddas av en ung Rick Bakers riktigt fina effekter. När den smältande astronauten rymmer så är det givetvis oerhört viktigt att han fångas in, men de enda som skickas ut för att jaga honom är en läkare som mestadels bara sitter och dricker kaffe och oroar sig över sin gravida fru, och en general som bara dricker kaffe och äter. Manusförfattaren löser detta genom att låta den före detta astronauten söka sig till läkarens hus. Mot slutet så dyker en sheriff upp för att hjälpa till och han är åtminstone lite mer livlig som karaktär men då är det redan försent. Det är inte speciellt roligt att se karaktärerna sitta och oroa sig över en kopp kaffe eller en bit mat samtidigt som de inte gör ett skit för att hitta den smältande mannen. Då och då får vi några scener där någon dör och de är hyfsat regisserade men då har man redan tappat intresset. Den sista kvarten kommer dock igång lite mer då vi får lite mera blod och ännu mera slem men det gäller att hålla sig vaken så långt vilket jag hade stora problem med. Fotot är väl annars det filmen har på sin plussida och kompenserar väl lite till och man får väl ha i åtanke att detta är lite av en hyllning till 50talets liknande skräckfilmer, speciellt om man läser följande dialog som är saxad från imdb.com:

Dr. Ted Nelson: Steve escaped.
Judy Nelson: Oh God. What're you gonna do?
Dr. Ted Nelson: Uh... did you get some crackers? I told you yesterday that we needed some crackers.
Judy Nelson: Oh, I forgot. I knew there was something... Y'know there's uh, there's a pad right by the phone y'know, you could write it down too.
[she brings over his soup]
Judy Nelson: So what about Steve?
Dr. Ted Nelson: So, we don't have any crackers?
Judy Nelson: Ted. Steve?
Dr. Ted Nelson: Steve? I've got to go out and find Steve.

Det är sådan dialog och vissa scener som uppenbart är skrivna med glimten i ögat som får mig att tro att detta var meningen som en parodi. Jag är dock inte säker och även om det nu är en parodi så är den tyvärr bitvis dödligt tråkig. Men min dvdsamling innehåller nu en film med titeln The Incredible Melting man, så det är väl ok då. Ingen rulle jag egentligen rekommenderar annat än för fans av Rick Baker.

torsdag 19 juni 2008

Rogue (2007)



Stephen Spielbergs Hajen har mycket att stå till svars för. Den visade att det faktiskt går att göra en rejäl creaturefeature som är både trovärdig och spännande. Det har spottats ut liknande filmer sen dess och det är ingen som ens kommit i närheten av dess storhet. Jag älskar dock genren så det har blivit en hel del som man mer eller mindre plågat sig igenom. Om det är något jag inte trodde skulle existera så är det en riktigt bra, spännande film med en elak krokodil. De få jag sett har involverat antingen usla modeller eller dålig cgi och när jag fick nys om Rogue så hade jag inga direkta förväntningar (ok, Lake Placid var helt ok, men inte direkt läskig). Men när jag snokade runt lite och insåg att den fått rätt bra kritik så blev jag nyfiken och beslutade mig för att se eländet. Det var en bra idé. Rogue är faktiskt en av de bättre monsterfilmerna jag sett på länge.

Rogue handlar kort och gott om en samling turister på en båttur längs en flod i den australiensiska vildmarken. Filmen första halvtimme är helt enkelt en enda lång uppvisning av oerhört vacker natur, samtidigt som vi får lära känna karaktärerna lite. Framåt eftermiddagen när man är precis på väg att vända tillbaka så ser de en lysraket och beger sig längre in i vildmarken för att finna den som är i nöd. De finner resterna av en båt, men ingen överlevande. Innan man kan säga alligator så har båten sprungit läck och turisterna har varit tvugna att ta sig iland på en liten ö mitt i floden. Problemet är nu den stora krokodil vars revir man hamnat på och att det kommer inte att bli speciellt mycket kvar av ön när tidvattnet gjort sitt...

Greg McCleans debutfilm var den fina Wolf Creek som var löst inspirerad på en sann historia där en seriemördare torterade ihjäl backpackers ute i den Australiensiska bushen. Även den filmen hade lite uppvisning av outbacken i början så man får anta att det är hans stil. Det funkar dock riktigt bra, som lugnet före stormen. Rogues inledning ger egentligen ingen som helst försmak för vad som komma skall - inga förvarningar utan helt plötsligt så sitter de i smeten. McLean väljer även att visa så lite som möjligt av krokodilen ända fram till uppgörelsen och även det är ett smart drag, även om det är en mycket välgjord skapelse. McLeans knep är verkligen att vagga in en i falsk säkerhet och sedan bita till - hårt och det är ett mycket smart drag. Den vackra fotot tillsammans med den mycket stämningsfulla musiken gör det hela bara bättre och som grädde på moset så innehåller manuset egentligen inga karaktärer som förstör vilket känns skönt, och att alla är välspelade hjälper bara till. Inte så många klicher alltså, och de som finns är målade med fina penseldrag. Rogue är en rakt igenom solid Creature Feature som jag rekommenderar varmt till alla som gillar sådana, och även till alla som gillar ett spännande vattenäventyr. Mycket bra.

Snuskigt snygga posters förresten

tisdag 17 juni 2008

Rodan på dvd den 9:e september!!


Äntligen kommer den klassiska japanska monsterfilmen från 1956 på en dvd med originalspråket och engelsk text! Nu kan man stoppa undan den gamla dubbade halvsunkiga dvdn då båda versionerna ingår!

Men inte nog med detta - dvdn är en split mellan Rodan och den sköna War of the gargantuas som många väntat på länge, en halvt om halvt uppföljare till Frankenstein conquers the workd (Det var tänkt så ifrån början i alla fall). Det följer även med en 68 minuter lång dokumentär: "Bringing Godzilla down to size". Detta blir ju helt underbart.

måndag 16 juni 2008

Stan Winston RIP 1946-2008


Den legendariske specialeffektsmakaren dog igår söndag enligt Imdb. Han hade lidit av någon form av cancer i ryggraden en längre tid, så kallad multiple myeloma eller Kahlers disease.

En verklig legend har gått ur tiden. Mannen bakom så mycket underbara specialeffekter som Aliens, Terminator och Jurassic park, för att inte glömma hans fina regidebut Pumpkinhead. Han verkar utöver detta ha varit en väldigt trevlig person som gillade att dela med sig av sina kunskaper.

Listan på filmer han berikade med sina kunskaper är hur lång som helst och han kommer verkligen att bli saknad.

Imdb

Lost colony (2007)


I det här inlägget så skrev jag om en film där jag fastnade för handlingen så pass mycket att jag köpte filmen även fast den blivit totalt sågad. Det är alltså den film jag sett nu och tack vare den så har min vrånghet fått sig en liten törn och börjat svikta lite, för Lost Colony aka The Wraiths of Roanoke är en riktigt usel liten film där manuset kanske är ok, men där tråkig regi, dåligt skådespeleri och en alldeles för låg budget hindrar det mesta av underhållningen.

Vad som hände på Roanoke under slutet av 1500-talet är ett litet mysterium som lockar folks intresse än i denna dag. Lite över 100 kolonisatörer från England slog sig ner på den lilla ön utanför vad som är North Carolina. Några år senare var de alla spårlöst försvunna och teorierna är många. Det finns en hel del info på wikipedia men enligt filmens manusförfattare så var det onda andar som låg bakom allt. Så långt gillar jag det, men sen faller allt på så många saker. Här kommer en inte ens komplett lista:

1. Personen som valde att låta de onda andarna vara täckta av ett grönt sken borde få spöstraff. Det hela ser ut som ett Scooby Doo-avsnitt.

2. Jag har aldrig någonsin hört så många usla accenter. Det är till och med pinsamt uselt när ett antal amerikanska och bulgariska skådespelare ska försöka låta som engelsmän.

3. Skådespeleriet. Det hela går hand i hand med accenterna och den enda som klarar sig undan hyfsat är Adrian Paul som gör en ok accent och en ok roll. De övriga är bara överlag dåliga.

4. Kolonin. Man har bemödat sig med att slå upp en bastant trämur omkring, men över 100 kolonisatörer på de ca 4 byggnaderna som finns där?

5. Vid flera tillfällen så undrade jag om detta var en nerklippt miniserie för tv då man fick känslan av att allt våld var nertonat och det kändes även som att man hoppade lite väl mycket i tiden emellanåt. Det skulle nog faktiskt fungera bättre som tv-serie, då man skulle kunna fylla ut scenariot lite mer. Som det är just nu så är det inte speciellt matigt överhuvudtaget.

Det finns mera, men det är onödigt att klamra sig fast vid det. De bulgariska skogarna är rätt ok som substitut för Usa och fotot är ok ibland. Ett visst mått av underhållning existerar väl, men man stör sig tyvärr alldeles för mycket på allt annat. Synd på en sådan rolig story. C-. Nej förresten. D.

Ok, bara därför så ska jag se den andra filmen jag skrev om i mitt tidigare inlägg - Living hell. På ren och skär vrånghet.

onsdag 11 juni 2008

The Ruins (2008)


Jag vill börja med att säga att recensionen innehåller vissa spoilers. Jag rekommenderar att man ser filmen (alternativt helst läser boken) utan att veta vad det är som dödar huvudpersonerna. Det blir mer spännande så.

Något jag finner väldigt obehagligt i film och litteratur är just när saker växer inuti människor. Parasiter är något av det mest fascinerande som finns och är något jag älskar att läsa om med skräckblandad förtjusning, och jag kanske har en tendens att prata om dem med lite väl mycket entusiasm emellanåt. Jag kommer att komma till detta lite senare.

Vi får följa två amerikanska par på semester i Mexico som beslutar sig för att följa med en tysk vän som skall besöka sin bror vid en utgrävning av en tempelruin ute i djungeln. Med sig får de även en grekisk turist som de träffat tidigare. De finner ruinen mitt ute i ingenstans men blir hotade av lokalbefolkningen som skjuter greken i huvudet och tvingar dem alla upp i ruinen, varpå de slår läger runt omkring för att förhindra att de kommer därifrån. Ingen av deras mobiler har någon täckning, men deras förtvivlan förvandlas till hopp när de hör en mobilsignal från botten av ett djupt shakt. Allt flyter dock inte på som de önskar. När tysken låter sig firas ner med ett rep så går det av och han bryter ryggen i fallet. Någon mobiltelefon hittar de inte och med en av dem döende och i behov av omedelbar hjälp så finner de sig snart i ytterligare fara då den vegetation som täcker nästan hela ruinen inte beter sig som vanliga växter.

Med detta sagt så vill jag fortsätta recensionen med att säga att: BOKEN ÄR MYCKET MYCKET BÄTTRE. Egentligen så skulle jag vilja säga att du bara läser boken och skippar filmen helt för du kommer garanterat att bli besviken. Scott B Smith som skrev boken har även skrivit manuset och av någon anledning så valde han att stuva om bland karaktärerna så att de möter andra öden och även lägga till ett helt värdelöst, alldeles för enkelt slut. Om detta berodde på påtryckningar av filmbolaget eller om han själv valde att göra så för att överraska läsarna, det har jag ingen aning om, men det blev bara till det sämre. Utöver detta så har han kortat ner manuset och hoppat över ganska mycket, den mer psykologiska biten som gör att man får veta hur karaktärerna egentligen tänker och fungerar. Detta är väldigt synd eftersom själva filmatiseringen är väldigt välgjord, där det enda man egentligen totalt misslyckas med är att visa upp en speciell egenskap som växterna har på ett rätt torftigt sätt. Jag kan inte berätta så mycket mer utan att spoila men det har att göra med hur växterna lockar sina offer in i en fälla. Detta fungerade mycket bättre i boken och även här har man hoppat över väldigt mycket som gjorde boken så bra. Det finns även en ganska löjlig scen som inte finns i boken när de två tjejerna letar efter mobiltelefonen nere i shaktet som misslyckas totalt med att skapa någon form av spänning.

Men vad lyckas filmen med då? Först och främst så får vi en hel del riktigt blodigt våld som för det mesta gör riktigt ont i kroppen på den som ser filmen. För att återkomma till det som jag pratade om i början av recensionen så finns det en mycket skön och obehaglig scen där en av tjejerna vaknar upp på morgonen och hittar en ranka som under natten har krupit in i ett sår hon har på benet. Mums. Det är blodigt och äckligt när man får se hur man sakta drar ut något riktigt långt som vrider på sig och kämpar för att borra in sig ännu längre och sådant är så oerhört snaskigt och fascinerande. Det finns mer sånt, men då halkar vi in på spoilers igen. Annars så är scenografin något som räddar filmen. Tempelruinen är en mycket härlig skapelse och fotot verkligen cementerar in att det är äckligt och varmt hela tiden, även om man där också saxat lite i händelserna från boken då just värmen och bristen på mat och vatten var något som var en stor del men som man inte lägger ner så mycket energi på i filmen. Filmen gör ett ok jobb med att introducera karaktärerna i den första halvtimmen och även om de är tunna så fungerar de tack vare bra skådespeleri. Vad man även vinner på är att inte ge någon detaljerad förklaring på vad det egentligen är som vill ta död på huvudpersonerna. Vad vi har att göra med är faktiskt en ganska rak och enkel monsterfilm med lite drag av uppdaterad 50tals sciencefictionskräck. Än en gång, det är synd att manusförfattaren valde att hoppa över så mycket av händelserna i boken för om han hade varit förlagan trogen så hade detta kunnat bli en riktigt, riktigt bra skräckfilm. Som det är nu så är det "bara" en bra sådan.

Severance (2006)


Jag kan väl börja med att säga att Severance borde få minuspoäng direkt för storyn som inte är speciellt originell överhuvudtaget. Det är det gamla vanliga - en grupp människor som hamnat helt fel ute i skogen någonstans och som får kämpa för livet mot en grupp beväpnade psykopater. Chris Smith valde ett ganska väl använt tema till sin uppföljare till debuten Creep (som var en relativt stadig debut, vilket skapar lite förväntningar) men det är faktiskt bättre än vad det kan verka, tack vare flera olika orsaker.

Severance handlar om det vapentillverkande företaget Palisade Defence vars engelska personal reser till ungern för att skapa lite bonding inom gruppen. De skall träffas i en nyinköpt lyxstuga och tillbringa helgen med att spela paintball och diverse andra gruppaktiviteter. Skogsvägen dit är dock blockerad av ett nedfallet träd och när de hittar en "genväg" på kartan så vägrar busschauffören att köra dem dit, men förklarar inte varför annat än på ungerska så det är ingen som förstår vad han säger. Det hela resulterar i en lång skogspromenad och när de slutligen anländer till en nergången stuga så antar de att de är framme. På kvällen så bjuds det på paj, men när man hittar en tand i en av pajerna och det visar sig att killen som tillagade den hittat den i ett skafferi så börjar man bli lagom nervösa. Aktiviteterna fortsätter dock, men när man dagen därpå börjar spela paintball och finner att hela området är fullt med fällor så är det dags att fly. Det är nu det visar sig att de är jagade av ett flertal sadistiska psykopater som har ett ont öga till just Palisade Defence...

Det är verkligen inget speciellt med storyn i Severance, men vad den har som sklijer sig från så många andra filmer i samma genre är ett manus med bra karaktärer och en hel del humor som fungerar. Att filmen är engelsk gör antagligen en hel del och den är skönt befriad från alla vanliga klychiga karaktärer som brukar ploppa upp i filmen av den här typen. Skådespeleriet är också en höjdpunkt. Vi ser bland annat Tim McInnerny (den sköne Percy i Svarte Ormen) i rollen som den något förvirrade och osäkre chefen. Det finns faktiskt inte en enda karaktär som inte fungerar egentligen och det känns som att man verkligen satt sig ner och skapat riktiga personligheter och därefter arbetat in dem i manuset. Det gör också att man känner lite extra för dem och deras öden, vilket är ett tecken på en välgjord film. Att den sedan har en hel del riktigt rolig humor gör ju inte saken sämre. Vi får till exempel en riktigt härlig sekvens filmad som en fejkad stumfilm när en av karaktärerna berättar den möjliga historien bakom de mystiska händelserna. Utöver detta så får vi givetvis lite blod, även om detta kanske inte är någon av de blodigare i genren, men det ska nog räcka för en vanlig gorehound. Om genren tilltalar dig så är detta verkligen en film du ska se.

tisdag 10 juni 2008

Return of the space chicken!

Gode gud, någon kom på att det skulle vara en bra ide att göra en remake på X from outer space, en av de skummaste Kaijufilmerna jag någonsin sett där monstret ser ut som en blandning av en ödla och en kyckling med två fina antenner på huvudet som dinglar omkring. Tyvärr så verkar de ha flamsat till det hela med lite låg humor, men vafan. det är ju japansk monsterfilm. (Tack till Ambivalent future för nyheten)

Här har ni en trailer: Länk

Här är trailern till originalfilmen: länk

Sen en bild på mig och min Guilala-actionfigur som jag har på jobbet. Se min löjligt nöjda blick. :)

söndag 1 juni 2008

Black Sheep (2006)



Det var ju bara en tidsfråga egentligen innan en film om muterade mördarfår skulle dyka upp på bioduken. Den är egentligen inte den första - det priset från Godmonster of Indian Flats från 1973. Det muterade fåret i den filmen är dock missförstått och all skada den orsakar är på grund av missförstånd så det räknas egentligen inte. Bara för att man dansar med hippies betyder inte att man är ett elakt mördarfår. Black Sheep däremot är knökfull med riktigt elaka mördarfår som glupskt bytt diet till människokött.

Henry Oldfield har stora problem. Han växte upp på en farm i Nya Zeeland och hade stor potential som fårklippare (vinnare av The Golden Shears tre år i rad) men råkade ut för ett rätt elakt och makabert practical joke orkestrerat av hans bror Angus, vilket resulterat i svår fårfobi. 17 år senare blir han rekommenderad av sin psykdoktor att åka tillbaka till farmen och stå upp mot det som han är så rädd för. Givetvis, vilket han inte vet, så håller brodern på med genetiska experiment för att skapa det perfekta fåret. Detta har resulterat i en mutation som gör fåren aggressiva och köttätande, och efter att två miljöaktivister lyckas släppa lös detta bland fårskockarna på farmen så måste de kämpa för sina liv för att överleva, ovetandes om att den som blir biten förvandlas till ett var-får...

Filmen har fått relativt dåliga recensioner vilket jag antar beror på att en hel del recensenter inte kan ta ett bra skämt. Hela konceptet med mördarfår är ju helt klart löjligt, men det fungerar då filmmakarna valt att ta det kallt och spela allting relativt seriöst. Tillsammans med de välgjorda specialeffekterna av Weta FX så blir det hela en väldigt trevlig upplevelse som helt klart bär spår av influenser från Tim Burton och kanske främst Peter Jackson. Musiken som egentligen kanske är lite för glättig bär även den spår av Danny Elfman men passar in bra i temat. Filmens humor är bitvis ganska låg, men håller sig borta från "in your face" slapstick, vilket hade kunna sänka den helt. Istället så blir det en trevlig Gorefilm helt befriad från CGI - allt är Old School och visst, det syns men det fungerar alldeles utmärkt. Vi får även en hel del gore där elaka mutantfår biter av armar och ben på sina offer och lite exploderande skallar och dylikt. När det kommer till skådespeleri så gör alla ett bra jobb med sina karaktärer vilket gör att man verkligen blir intresserad av att följa deras öden. Regin är säker och lite gammaldags vilket passar alldeles utmärkt. All in all - en mycket trevligt utförd skräckfilm med ett roligt koncept, mycket gore och humor som fungerar. Rekommenderas varmt.

Mucha sangre (2002)


Att Pepe de las Heras gillar Bad Taste, det är väldigt uppenbart när man ser Mucha sangre. Den har ungefär samma handling, med några avvikelser som får mig att undra om Herr de las Heras inte är lite av en homofob. Så här ligger det till nämligen - en ras av penisformade rymdvarelser har invaderat Jorden. De tar över människor genom att deras ledare inseminerar män genom att våldta dem analt varpå de förvandlas till nästan oförstörbara zombier - det sistnämnda en utmärkt idé för en gorefilm vilket detta är. Alienzombier har inget intresse av kvinnor, annat än att äta upp dem. Helst mycket ruttna. Vi får följa några poliser som försöker stoppa rymdvarelserna från att ta över Spanien, och därefter världen!

I slutändan så är det väl egentligen inte speciellt homofobiskt. Man kan ju tolka det hur man vill, men jag tror manuset helt enkelt kom till under influenser av en helvetes massa alkohol. Humorn i filmen är rakt igenom väldigt, väldigt låg (ett exempel på detta är en polis som dyker upp lite då och då och scenen slutar alltid med att han hamnar med ansiktet i ett lass bajs) och inget av det är egentligen speciellt roligt, med det möjliga undantaget av scenen där våra hjätar jagar en penis i en scen som påminner en hel del om Alien. Allt är rappt filmat och fotat men känns lite tomt pga all skum humor. Skådespeleriet är dock relativt bra, förutom en och annan scen med Åsa-Nisse varning men de flesta kommer undan med hedern i behåll, speciellt då Paul Naschy som spelar ledaren för rymdvarelserna. Som någon sade i en User comment på Imdb.com: Paul Naschy fans only need apply och det stämmer rätt bra. Naschy har pondus som vanligt, i en sådan idiotisk roll som han blivit tilldelad och han har fortfarande hedern i behåll. Isabel Del Toro är en riktig vixen och är både ögongodis och en kapabel skådespelare som gör det rätta och spelar allt relativt seriöst. Allt är rappt filmat och fotat Det enda som annars kan rekommenderas är våldet vilket det är gott om och allt är relativt välgjort. Kluvna skallar, massor med squibs - gärna i skrevet då det är där penisparasiterna sätter sig och en rätt intressant scen där man undersöker zombiernas svaga punkter genom att hugga av alla kroppsdelar och se vilka som inte växer ut igen. Om du ska se filmen så gör det för Naschy och kom ihåg att ha låga förväntingar - då kan det räcka.

Forest of the damned (2005)



Alla vet vi att det som låter bra på papper inte alltid blir lika bra utfört. Forest of the damned är ett perfekt exempel och när jag går igenom vad det var som lockade mig till att se den här filmen så börjar jag känna mig lagom gubbsjuk och pinsam. Filmen handlar om en busslast synnerligen otrevliga och dumma engelska ungdomar som åker ut i skogen för att besöka en plats. Givetvis så åker de vilse och får bensinstopp mitt ute i ingenstans. De ser en postlåda och knatar iväg in i skogen för att hitta huset den tillhör och innan man hinner säga "jävla idioter" så delar de upp sig. Snart så finner de sig jagade av fallna änglar = nakna kvinnor med vassa tänder som vill äta människokött. Hur ska de stendumma idioterna klara sig ur denna situation med hedern och intelligensen i behålla? Gissa två gånger.

Nakenhet är både något vackert och i vårat semireligiösa samhälle något tabubelagt, vilket var det som fick mig att bli intresserad av denna film. Det är något extra känsligt och urgammalt som får just nakenheten hos de fallna änglarna att framstå som något verkligt ont, i och med den inrotade skam som man växt upp med och den känslan kvarstår igenom hela filmen. Ok, jag erkänner. Den enda orsaken till att jag skaffade (ja, jag köpte den till och med) den här filmen var att den innehöll nakna kannibaler, och jag fick precis det. Nakna kannibaler. Nakna kannibaler med fejktänder som inte ens går att använda till att bita med. Filmen innehåller faktiskt en och annan ganska effektiv scen där de fallna änglarna är på jakt, men så fort de anfaller någon så ser man att det enda de kan göra är att gapa. Att filmens karaktärer både är uselt spelade och enligt manuset otrevliga svin gör ju inte direkt saken bättre då man verkligen inte bryr sig det minsta om de ska överleva eller inte. Tom Savini, den gamle specialeffektsmakaren vars squibs vi njutit av mången gång, dyker upp i en roll som jag hoppas han skäms för. Storyn är den gamla vanliga som vi sett tusen gånger tidigare, bara sämre än vanligt. De enda höjdpunkterna är väl bara all naket och då finns det betydligt bättre filmer att se. Visst, de fallna änglarna är väldigt vackra och det är rätt kul att se att man valt kvinnor utan silikonbröst, vilket antagligen beror på att detta är en engelsk film. Jag ville ha nakna kannibaler och det fick jag. Rätt åt mig.

Human beasts (1980)


Mot slutet av 70talet så gick det inte så bra för min favorit Paul Naschy (Jacinto Molina) och hans produktionsbolag, men när det såg som mörkast ut lyckades han få lite pengar från Japan av alla ställen och detta resulterade bland annat i en Waldemar Daninsky utflykt till Nippon och den här filmen som är lite mer åt hållet klassisk gorefilm.

Naschy (som för en gångs skull endast spelar en roll) spelar legoknekten Bruno som träffat en kvinna i Japan som erbjuder honom både kärlek och ett jobb. De skall stjäla holländska diamanter och uppdraget genomförs med lagom brutalitet av Naschys karaktär som i slutändan även kommer på att han vill ha alla diamanter själv. Hans forna kumpaner förföljer honom till Spanien där han lyckas skjuta dem alla utom sin före detta älskare men blir svårt sårad på kuppen. Han lyckas gömma diamanterna men faller sedan medvetslös av sina skador. När han vaknar upp där det inte i formen av mat till något rovdjur utan han befinner sig i ett hus någonstans där patriarken och hans två unga vackra döttrar räddat hans liv. Han är fortfarande svag och låter sig motvilligt bli vårdad av de unga kvinnorna (som givetvis faller för hans enorma manlighet) men något mystiskt sker i huset. Han ser flera gånger en ung kvinna som ser ut som döttrarnas döda moder och utöver detta så är hans japanska älskarinna honom på spåren, men de hon skickar ut för att finna honom blir alla brutalt mördade av en okänd, handskförsedd gärningsman.

Den japanska fusionen av pengar gjorde Naschy gott när han spelade in den här filmen och det syns då både manuset och produktionen är förvånansvärt stabil och väl genomförd. Filmens första halvtimme som består av ett thrillerelement där Naschy blåser och blir jagad av sina gamla kompanjoner är välregisserad och spännande. När filmen övergår till skräck så är det lite mer som vanligt och man känner igen sig väl (Huset som filmen spelades användes till och med i en annan Naschyfilm som har vissa likheter storymässigt med denna - Blue eyes of a broken doll). Naschys regi är dock bra och filmens manus är lite mer nerskalat och välskrivet än vanligt så det fungerar riktigt bra. Mot slutet av filmen kommer en liten twist som kanske inte är någon enorm överraskning men den fungerar. Naschy som skådespelare är som han alltid brukar vara - han väljer inga roller han inte skulle fungera i och han passar alldeles utmärkt som den samvetslöse legosoldaten med en smula hjärta längst inuti. Utöver Naschy så är det faktiskt högre klass än vanligt på skådespeleriet. Husets patriark spelas säkert av den Argentinske skådespelaren Lautaro Murúa som gör ett riktigt bra jobb som den mycket varme mannen med en mörk hemlighet. De vackra döttrarna spelas av Silvia Aguilar och Azucena Hernandez som är både vackra och kompetenta. Utöver dessa så måste jag även nämna Eiko Nagashima som den arga älskarinnan. En annan sak som höjer filmen är musiken som består av lite blandat från CAM-biblioteket, den här gången t ex lite Ennio Morricone och annat blandat godis.
Att det är lite gialloinfluenser märks tydligt i filmens mordscener och den är relativt blodig. Inget exceptionellt kanske, men vi bjuds på några fina scener där höjdpunkterna är en scen där en man blir uppäten av grisar och en scen där ett annat offer är fastspänt på ett bord och får halsen avskuren. För att avrunda det hela så vill jag avsluta med att säga att detta är en ganska typisk Paul Naschyfilm med lite naket, lite våld och ett bättre manus än vanligt. Rekommenderas varmt till alla älskare av spansk genrefilm från 70talet och speciellt till oss som fastnat för den forne tyngdlyftaren. Väldigt behagligt alltså.