lördag 31 januari 2009

An American werewolf in London (1981)


En film som An American Werewolf in London är väldigt svår att recensera. Svår kanske är fel ord, det är nog mer att det inte är speciellt rolig att skriva om. Den är helt enkelt för bra för att rota fram några billiga poänger. Vad kan jag säga?

Den är rolig, spännande, blodig, välgjord, etc. John Landis är helt enkelt en väldigt kompetent yrkesman som brinner för det han gör. Skådespelarna gör bra jobb. Rick Baker gör ett JÄVLIGT bra jobb. En riktigt bra jäkla film alltså.

Nä, det här är inte roligt alls. Dags att se något spanskt från 1970talet, eller kanske någon fin Alienkopia med en budget på $2000.

My Bloody Valentine (1981)


My Bloody Valentine är lite av en legend inom skräckfilmen. När den presenterades för MPAA (amerikanska filmcensuren) så fick den en X rating för våld, vilket inte speciellt bra då många tidningar vägrar göra reklam för den. Man klippte då helt sonika bort allt våld och vad som blev kvar var en trevlig men totalt oblodig film vars försvunna scener var legender bland alla skräckfilmsfreaks.

Men helt plötsligt så kom någon på en ide att göra en remake på filmen och samtidigt med detta så letade man rätt på alla bortklippta scener, lade tillbaka dem i filmen och släppte den på dvd någon månad innan premiären av den nya. Så nu är frågan: ÄR My Bloody Valentine verkligen den lilla groteskt blodiga klassiker som alla hoppas att den skulle vara i oklippt skick. Svaret?

Närapå.

Filmen var från början ett snäpp ovanför sina likar, med ett kompetent manus, snyggt och oerhört stämningsfullt foto samt en mördare klädd i gasmask. MBL utspelar sig i en liten gruvstad som skall fira Alla hjärtans dag för första gången på 20 år sedan en mördare hackade sig igenom lite gruvarbetare. När folk börjar dö så avbryter borgmästaren allt festande och stadens unga bestämmer sig för att fixa en egen fest - i gruvan. Jag behöver inte gå in mer på det här. Ni vet vad jag pratar om.
Men våldet då? Är det så grovt och brutalt som alla tror? Nja. Någon extrem goreorgie är det ju inte, men de tre extra minuterna med våld gör vekligen sitt och alla mord är faktiskt riktigt brutala och snudd på obehagliga. Gruvhacka genom haka och ut genom öga? Mums. Spikpistol i tinning och panna? Aj. Gore och blod får vi och specialeffekterna är mycket välgjorda. Det bästa med originalversionen är just brutaliteten. Allt ser ut att göra väldigt, väldigt ont till skillnad från gemene F13film som bara vill servera upp "Gags" hela tiden. Det här är alltså en av de bättre slasherfilmer som serverades på 1980talet och den oklippta versionen gör den bara bättre. Det är klyschigt men ack så trevligt.

fredag 30 januari 2009

Attack of the beast creatures (1985)


Oj.

På papperet låter det här... inte bra, men åtminstone intressant. Någon gång under det tidiga 1900talet så sjunker en båt och de överlevande hamnar i en livbåt som driver omkring på havet. När de vaknar på morgonen så har de flutit iland på en ö och de går iland för att hitta mat och vatten, och lämnar en skadad sjöman på stranden. Det är nu man upptäcker att det inte är någon vanlig ö man hamnat på då en av de skeppsbrutna dricker vatten från en flod och upptäcker att det är syra. Röd sörja på bara några sekunder. Sjömannen man lämnat vid stranden har förvandlats till ett skelett under tiden de varit borta och när natten kommer så blir de anfallna av något vars ögon lyser i mörkret. De här alltså:



Oj.

Man har alltså hamnat på en ö full med knallröda mördardockor. Taffligt orkestrerade sådana också. Scenerna när de springer omkring i gräset är faktiskt helt ok, men annars består det bara av dockor som kastas omkring hej vilt till höger och vänster och urusla skådespelare som försöker se panikslagna ut när de har ett dussintal dockor fastlimmade på sina kläder.



För uselt, det är det verkligen. Det finns en orsak till att ingen av skådespelarna har några övriga credits på imdb än den här filmen och det blir inte bättre av att manuset är fullt med dialog som verkligen är pinsamt klyschig. Det enda man gör är att gå, gå och åter gå. Går man inte så klagar man på något eller får en docka kastad på sig, allt till tonerna av en snubbe som försöker leka Jean-Michel Jarre med en enda synth. Klippte man bort alla dockor så skulle det kunna vara en reklamfilm för skogspromenader.

En del av mig gillar dock konceptet med den elaka ön och de elaka dockorna, men det räcker inte långt. Det är aldrig spännande eller otäckt. Så fort man får in den minsta lilla stämning så dödar man den med något rejält överspel eller riktigt pinsam dialog. Det är dock inte tillräckligt dåligt för att jag verkligen ska hata det och bfilmsälskaren inom mig har ibland rätt stora mängder tålamod för sånt här. Nä, jag skulle inte rekommendera detta till någon annat än de värsta bfilmsfanatikerna. Dockorna är dock för sköna och affischen så härligt melodramatisk att den kommer att ha ett liten liten del av mitt skräpfilmshjärta.

torsdag 29 januari 2009

The Thing prequel?

Jo, det verkar tyvärr så. En del av mig säger NEJ, men den andra delen är lite intresserad.

Variety reports that Matthijs van Heijningen has been signed to direct the new version of THE THING for Universal. As previously reported, TV sci-fi veteran Ron Moore will script.

The latest adaptation of John W. Campbell Jr.’s short story “Who Goes There?” will serve as a prequel to John Carpenter’s classic 1982 THING (pictured), detailing how the inhabitants of a Norwegian camp in the Arctic first uncovered the body-stealing alien that wound up wiping them out. Eric Newman and Marc Abraham of Strike Entertainment, which previously teamed with Universal on the DAWN OF THE DEAD redux, will produce, with the ’82 THING’s David Foster as executive producer.

För några år sedan så pratades det om en miniserie för tv som skulle vara en direkt filmatisering av originalnovellen, vilket hade kunnat vara intressant i rätt händer men det rann visst ut i sanden. Om detta kommer att bli något, ja det får vi väl se.

onsdag 28 januari 2009

Godzilla är inte att leka med...

eller åtminstone inte hans advokater...

länk

tisdag 27 januari 2009

Tropa De Elite (2007)

I och med att den här filmen inte riktigt passar in i bloggen så kommer här en kortrecension helt enkelt för att filmen är så jävla bra.

Tropa De Elite handlar om två ungdomsvänner som blir poliser och slutligen försöker bli medlemmar av den aningen hårda piketstyrka som specialiserar sig mot knarkhandlarna i slummen. Mycket brutalt och jävligt spännande.

Edit. Jag skrev inte det från början, men det är alltså Rio de Janeiro och BOPE det handlar om. :)

måndag 26 januari 2009

Veckans Ilandsproblem

Jag har ett litet problem.

Jag har en tendens att välja filmer efter hur udda eller skruvad den är då jag kan tycka att det skulle passa betydligt bättre för den här bloggen. Detta kan innebära att jag väljer något inte speciellt bra men kultigt (som t ex School Killer) istället för t ex Sam Peckinpahs Wild Bunch som jag velat se om hur länge som helst eller Gudfaderntrilogin. Snacka om ilandsproblem.

Som exempel så tillbringade jag någon timme den senaste helgen tittandes på en katastrofalt usel turkisk thriller som var så skabbig att jag var tvungen att ge upp. Bredvid mig låg flera intressanta filmer som jag velat se länge som t ex Richard Burtonfilmen The Medusa Touch, flera stycken av Roger Cormans Poefilmatiseringar eller min fortfarande inplastade Mario Bava box. Nåväl, en recension av den turkiska filmen kommer för eller senare, jag är bara rädd att jag kommer att behöva alkohol för att ta mig igenom den.

söndag 25 januari 2009

Dead Space (1991)


1979 kom Alien, en klassisk film som gett oss hundratals ripoffs och kopior. En av dem är den klassiska Roger Cormanproducerade Forbidden World från 1982 som är en blodig och sleazig produktion som är nästan lika underhållande som originalet. 1991 kom Corman på det brillianta idén att göra en remake på Forbidden World. Brilliant va? Eller?

Marc Singer, träskådisen som vi såg i V, ligger och sover i sitt rymdskepp, inoljad såklart. Han blir väckt av sin robot om ett nödrop från en planet i närheten. Innan han kan landa så måste han dock lasra några elaka rymdskepp i ett försök att dryga ut speltiden (69 minuter inklusive de ganska långsamma eftertexterna) med hjälp av lite stock footage från Battle beyond the stars. Väl på plats så visar det sig att ett elakt experiment, skapat av farsan från Malcolm in the middle, muterat helt åt helvete och detta måste nu tas hand om.

Det är alltså exakt samma story som i Forbidden World, bara kortare och med mindre sex och våld. Det funkar relativt bra ändå, om man är lagom desperat efter lite elaka rymdvarelser men jämför för guds skulle inte med originalet. Värst av allt, i Dead space får vi inte se en stor alien stå och spy som en snorfull tonåring efter att han blivit tvångsmatad med en cancersjuk lever. Nåja, vi får lite våld och lite tuttar i remaken också, och vi får se Marc Singer bli ledsen för att hans robotvän blir skrot. En sjysst Alienklon alltså. Riktigt trevligt.

Teenage Caveman (2002)


Larry "Kids, Ken Park" Clark regisserar en remake av en gammal scifirulle från 50talet? Wtf? Men, efter att ha sett den så inser jag att han var precis rätt man att göra denna film då den är knökfull med väldigt unga människor som inte gör annat än knarkar, super och knullar.

Originalet är en en halvdan liten Roger Corman film som *SPOILER* egentligen inte är en scififilm förrän twisten i slutet som visar att den utspelar sig efter tredje världskriget. *SLUT PÅ SPOILER*. I Larry Clarks version så är det helt klart att jorden är sönderbombad och vi får följa några ungdomar som bor i en grotta tillsammans med sin stam. Huvudpersonens far är någon sorts präst som använder religion för att kunna knulla småtjejer i Guds namn och när denne väljer hjältens flickvän som sitt nästa offer så får han nog och sticker ett kors i ögat på honom. Nu blir han bannlyst från stammen och upphängd på ett träd a la Conan men hans vänner räddar honom och de inser att det är dags att dra ut i vildmarken. Det står inte på förrän de hamnar i en sandstorm och förlorar medvetandet, men när de vaknar upp så är de inomhus, i en byggnad som har ström. Det visar sig att de blivit upplockade av Neil och Judith, två ungdomar som lever i ett gammalt forskningslaboratorium. Nu börjar orgierna i knark, sprit och knulla men vad de inte vet är att Neil och Judith har en dold agenda som involverar ännu mer knullande. Och lite gore.

Teenage Caveman är en bizarr liten rulle som känns som ett R-Rated avsnitt av Twilight Zone eller Outer Limits. Den är inspelad för kabeltv och jag är imponerad över hur mycket naket och gore man lyckats stoppa in, speciellt det förstnämnda. Fast å andra sidan så är det väl ok så länge man inte visar könshår. Gorescenerna är få men när de dyker upp så är de faktiskt riktigt grova, vilket är ett plus. Annars är det väl mest budgeten som sätter käppar i hjulet då man aldrig riktigt får någon känsla av att det hela utspelar sig efter en katastrof och då skådespeleriet pendlar mellan ganska bra och amatörafton så blir det bitvis svårt att ta det hela seriöst. Men å andra sidan så kan man ju se det för vad det är - en film full med snusk och blod. Vilket gör det hela betydligt lättare att se på. Teenage Caveman är en smårolig liten scifi/horrorrulle som jag kanske inte skulle rekommendera att aktiv söka upp men om den hamnar i din väg så kan det vara trevliga 85 minuter.

Draculas Great Love (1972)


Ah, det här är så underbart, men ändå så fel. I Javiers Aguirres Draculas great love så får vi än en gång möta den stilige Paul Naschy, denna gång som Dracula. Nu är kanske just Dracula inte helt rätt roll för den gamle tyngdlyftaren men han gör så gott han kan. Fyra stycken unga kvinnor och en manlig följeslagare reser genom Rumänien när deras vagn går sönder och de tvingas ta skydd i ett gammalt sanatorium som finns i närheten. De tas väl om hand av Dr Wendell Marlow (Naschy) men det springer omkring vampyrer på nattetid och vampyriserar de unga kvinnorna en efter en. Helst när de är nakna.

Detta är en typisk Naschyfilm, på gott och ont. Att Naschy är helt fel skådis för Dracula är ganska uppenbart, men han fungerar i brist på annat. Filmen är åtminstone knökfull med blod och senoritas som antingen är nakna eller smyger omkring i korridorerna i nattlinne. Problemet är bara att Draculas Great Love i grund och botten faktiskt är en liten kärlekshistoria och som sådan så är det lite väl mycket fokusering på dialog istället för yxor i skallar och nakna bröst. Aguirre mjölkar dock ut stämning ur scenariot så gott han kan och man har aldrig tråkigt. Ingen stor film, men en trevlig småputtrande liten historia som man mår bra av att se.

Alien Raiders (2008)


Tidigare i den här bloggen så har jag recenserat två filmer av filmmakarna bakom Blair Witch Project och fått ett distinkt intryck att de faktiskt är filmmakare med talang, som verkligen har något att komma med annat än ett koncept lånat från Cannibal Holocaust och en snuskigt smart reklamkampanj. Alien Raiders, producerad av Daniel Myrick (co-regissör av BWP)och regisserad av Ben Rock (BWP:s production designer) är faktiskt ytterligare ett bevis på att vi har att göra med personer som uppenbarligen älskar genren och inte är rädda för att ta gamla koncept och stuva om dem lite för att komma ut fräscha och intressanta.

Precis innan stängningsdags i en supermarket i en liten småstad någonstans i Kalifornien så stormar sex beväpnade och maskerade personer in och börjar avrätta kunder helt på vad som verkar vara måfå. De verkar dock ha någon sorts agenda då en av dem "scannar" av dem innan och säger vem som är säker eller inte. En civilklädd polis i butiken börjar bjuda på motstånd och fem minuter senare så är polisen och två av de maskerade döda, inklusive "scannern" vilket orsakar stora problem. Flera av personerna i byggnaden är tydligen infekterade av någon form av parasit och våra hjältar är där för att ta reda på vilka de är för att stoppa en invasion. Utan någon som kan se vem som är infekterad eller inte så har de stora problem och det blir inte bättre med hela gisslansituationen när polisen börjar anlända till platsen.

När jag läste om den här filmen så fastnade jag direkt för den lilla synopsis som jag läste och bestämde mig helt enkelt för att se filmen utan att läsa något mer om den. Detta var ett smart drag. Alien Raiders story är inte speciellt avancerad, men den är välskriven, totalt humorlös och portionerar ut alla detaljer man behöver får reda på i lagom portioner utan att trycka upp svaren rakt i ansiktet på en. Jag tycker om filmer som vågar välja att inte servera svar på alla frågor man har i en 10 minuter lång sekvens innan eftertexterna och även om Alien Raiders inte är världens originellaste film så är den i alla fall fullt medveten om vad den är och antar inte automatiskt att publiken är dum i huvudet. Filmens enda egentliga svaghet, speciellt eftersom jag sitter här och hyllar den för en rolig och smart story, är den fruktansvärt förutsägbara twisten i slutet som är så uppenbar att man ser den komma ungefär halvvägs in i filmen.

Ben Rock är en klart kapabel förstagångsregissör (detta var hans första långfilm) och filmen har ett bra flyt från början till slut. Man har även haft den goda smaken att vara lite old school i sin användning av effekter vilket alltid är trevligt. Skådespeleriet är överlag riktigt bra och det är kul att se lite halvkända ansikten som Carlos Bernard från 24 och Rockmond Dunbar från Prison Break och Soul Food i roller som personer som förvandlats till kallblodiga mördare av en orsak som bara de själva känner till. Alien Raiders är ingen tungviktare till film, men är bra, rappt och brutalt berättad och man vinner många poäng på det. Det är fråga om 85 riktigt trevliga minuter som jag rekommenderar till alla som vill se en kompetent och stabil scifi/horrorrulle. Synd bara på den riktigt gräsliga titeln.

lördag 24 januari 2009

School Killer (2001)


Ah, Paul Naschy. En härlig kultfigur som spottade ur sig skräckfilm efter skräckfilm på 70talet och som tack vare sin pondus och sin glädje för genren gjort att han blivit en mindre idol för mig. En film som jag länge velat se var Carlos Gils School Killer där Naschy har en större roll som psykopatisk mördare. Kan det bli bättre? Filmen har ju allt. Den har Naschy. Den har ett bra manu... nej. Bra skådespelar... nej. Bra musi... nej.

School killer är ett klockrent exempel på hur man fuckar upp den enklaste storyn i mannaminne. Sex spanska ungdomar åker ut till en nerlagd skola för att sova över där några nätter. Det dröjer inte förrän man börjar se konstiga saker, mystiska skepnader och upplysta rum fastän det inte finns elektricitet, etc etc. När en tjej försvinner och senare hittas död så berättar en av huvudpersonerna att hans far var på samma plats 27 år tidigare med sina vänner för att festa och att en galen nattvakt mördade dem alla, innan han högg en yxa rakt i skallen på honom och gömde kroppen i en brunn. Nu börjar de se nattvakten lite här och var och de börjar dö en efter en. En av huvudpersonerna filmar dessutom allt och det är en massa snack om vad som kan fastna på film eller inte, men till ingen nytta för handlingen.

Jag fick intrycket att man inte hade en aning om vad man gjorde när man skrev manuset. Det innehåller en massa halvsmarta delar som man inte lyckats knyta ihop överhuvudtaget och det hela slutar med någon sorts twistending utan twist. Mitt inne i filmen börjar man berätta om händelserna 27 år tidigare och helt plötsligt får vi en 20 minuter lång flashback vilket känns väldigt klumpigt. Den enda skådespelare som överhuvudtaget kommer undan med hedern i behåll är Naschy, det gamla proffset, då de unga skådespelarna försöker tävla i vem som kan spela över mest. Till filmens försvar så är själva skolan en mycket bra plats för en skräckfilm och man har lyckats fånga den väl på kamera. Synd bara att handlingen är så usel och musiken är överdrivet hysterisk och sabbar ungefär varenda försök till stämning. Om du absolut känner att du vill se den här filmen så kan jag åtminstone meddela att vi får ett par snaskiga gorescener ungefär en timme in men jag vete faen om det är något att vänta på. Se filmen endast om du vill se allt med Naschy.

måndag 19 januari 2009

Mission Stardust (1967)



Perry Rhodan är ett skumt litet tyskt påhitt. En serie böcker som började 1961 och passerade 2450 volymer i Augusti 2008, den är världshistoriens populäraste Scifiböcker med en miljard sålda böcker. En miljard... Eftersom jag inte läst en enda av dem så kan jag inte prata om kvaliteten på böckerna, men om jag ska basera detta på filmen jag precis sett så känns det inte så lockande. Å andra sidan så verkar filmen vara en produkt av sin tid där man slängt in lite James Bondinfluenser för att få lite mer biobesökare. Att alla Perry Rhodans fans låtsas som om att den här filmen inte ens existerar gör väl inte saken bättre.

Perry Rhodan och hans trofasta crew är på väg till månen när filmen börjar för att undersöka en metall man hittat spår av. Väl på plats så glöms allting om metallen och man stöter istället på ett rymdskepp vars besättning tvingar Rhodan och Co att komma ombord. Det visar sig att rymdskeppet styrs av Arkoniderna Thora (läckra svenska Essy Persson) och Arkin samt deras robotbesättning. Skeppet är trasigt och Arkin är döende i Leukemi, vilket får Rhodan att tänka på Doktor Frank Haggard i Mombasa som har ett vaccin mot Leukemi. Man åker till Mombasa men hela tiden är man jagade av Homer Larkin och hans Spectreliknande organisation, och som om inte det vore nog så vill Mombasas arme bomba skiten ur Arkonidernas rymdskepp.

Nä, det här är väl inte speciellt bra. Det börjar lite lovande när Rhodan och Co landar på månen med hjälp av (jag läste någonstans att de skulle vara gjorde av Antonio Marghereti men jag kan inte verifiera detta) rätt trevliga miniatyrer och Anton Garcia Abrils fina musik, men så fort vi hamnar i James Bond county så blir det rätt träligt. Homer Larkin, den store elakingen, är en inte speciellt skräckinjagande sak som när han introduceras för publiken sitter med en liten hund i famnen och får manikyr. Släkting till Paris hilton kanske? Mot slutet blir det lite roligare igen när Arkonidernas himanoida robotar får vara med i leken men det är ganska långt dit. Värdelöst är det inte, men jag hade verkligen föredragit om man hållit sig helt till Science fiction istället för att försöka casha in på James Bonds framgångar. Se filmen för Essy Persson i sin platinumblonda peruk och hennes trånga och konstiga kläder och för den coola musiken. Men jag tror inte det gör så mycket om ni skippar den helt.

Mina femmor del 3

Då fortsätter vi med några fler fempoängare:

Godzilla, Regi Inoshiro Honda (1954)
Av samtliga 28 Godzillafilmer så är det fler som får en femma av mig, men jag orkar inte räkna upp alla utan nöjer mig med att nämna den första som verkligen är en perfekt, totalt seriös monsterfilm. Den ska man ha sett.

Hajen, Regi Steven Spielberg (1975)
En i det närmaste perfekt film, och något som fascinerar mig är hur Spielberg lyckas få alla sina filmer PG (Barntillåten). Vad har han för leverage på MPAA? Är någon av dem skyldig honom pengar?

Tremors, Regi Ron underwood (1990)
En underbar hyllning till 1950talets skräckfilmer som lyckas med allt, tack vare ett intelligent manus och skådespelare som uppenbarligen gillar sina jobb.

King Kong, Regi Ernest B Schoedsack (1933)
Det finns ingen film som hade sån magi när jag var liten som King Kong. Skull Island var den häftigaste platsen någonsin och jag kunde se filmen 2-3 ggr i veckan efter att vi spelat in den på video.

Koyaanisqatsi, Regi Godfrey Reggio (1982)
En dokumentär om människan och naturen, med ett banbrytande foto som vi nu ser i varenda jävla reklamfilm som visas på tv. Nja, kanske inte alla, men många.

Mannen på Taket, Regi Bo Widerberg (1976)
Den bästa svenska filmen genom tiderna och en sjuhelvetes polisfilm. Här har vi ingen överspelande Mikael Persbrandt eller Sunes farsa som sticker ut som en norrlänning i Rosengård.

Night of The Devils, Regi Georgio Ferroni (1972)
Ên lite halvobskyr film som inte ens finns på dvd, vilket är väldigt synd då det är en riktigt bra rysare baserad på Tolstoys Wurdalak, samma novell som blev en av delarna i Mario Bavas I tre volti della paura. Tät stämning och mycket bra story.

Psycho, Regi Alfred Hitchcock (1960)
Den perfekta thrillern. Det finns inte en dålig scen. Basta.

The Abominable Snowman, Regi Val Guest (1957)
En mycket fin och stämningsfull scifirysare med manus av den store Nigel Kneale. De flesta filmer som släpps idag har inte ens en tiondel av detta och ändå är det inte en film som gör speciellt mycket väsen av sig. Den bara är, och är bra.

To be Continued.

Zeiram 2 (1994)


Zeiram är tillbaka, denna gång med ett aningen annorlunda utseende, lite åt Anubishållet faktiskt, och nya konstiga vapen (min favorit är nog cybergetingen som naglar sig fast i ansikten på sitt offer och exploderar). Zeiram 2 utspelar sig tre år efter första filmen och Iria jobbar fortfarande som Bounty hunter. Hon får i jobb att testa en ny stridsrobot i en virtuell arena på Jorden, men tack vare en kollega som förråder henne så hamnar hon och de två elektrikerna från första filmen inne i arenan och det är skarp ammunition som gäller. Givetvis så visar det sig att stridsroboten hon skall slåss mot är en avart av Zeiram...

Uppföljare sett så är Zeiram 2 en riktigt bra film, men den slår inte ettan tack vare ett aningen lägre tempo. Stridsscenerna är riktigt häftiga, stiliserade och coolt klippta men det är helt enkelt inte tillräckligt många av dem och man går inte riktigt lika långt som i första filmen. Filmens första 20 minuter innehåller två riktigt coola scener, men sen blir det en liten svacka innan man bränner allt krut mot slutet. Nu får jag det här att låta som om det är en dålig film, men det är det absolut inte. Jag blev egentligen bara lite besviken efter att ha blivit så imponerad av första filmen. Zeiram 2 är snygg och fartfylld och blir aldrig tråkig, så om du gillar japansk monsterfilm och cool science fiction så rekommenderar jag Zeiram 2 varmt. Se ettan först bara.

Förresten, vet ni hur man överlever om man ramlar från hög höjd och får sin fiende med sig i fallet? Man naglar fast honom i en betongvägg med ett svärd genom pannan såklart. Det måste jag komma ihåg till nästa gång det händer.

Och Ja, den coola penisformade tentakeln med ett kvinnoansikte istället för ollon är med i del två också. Puh.

lördag 17 januari 2009

Frostbiten (2006)


Jag kan med gott samvete säga att jag hade väldigt låga förväntningar när jag slog igång Frostbiten. Eftersom jag inte är någon fan av svensk film överlag och svensk skräckfilm är väl inte direkt känd för sin storhet så jag var ganska säker på att det här skulle vara en rätt fin bomb. Ibland är det bra att ha låga förväntningar.

Frostbiten börjar faktiskt riktigt bra. En nordisk SS-pluton flyr genom snö från fronten i Ukraina under andra världskriget. Under natten så hittar de en stuga som verkar vara övergiven och de tar skydd i den. Det står inte på förrän de blir anfallna av någon med huggtänder... So far so good. Nu börjar det gå utför. Vi hoppar fram till Norrland i nutid där en ung tjej precis flyttat in i den lilla staden. En av läkarna på det lokala sjukhuset har något fuffens för sig och allt cirkulerar omkring en låda med skumma tabletter som han har på sitt kontor. Tabletterna blir stulna och hamnar på en ungdomsfest där man tror att det är knark. Det dröjer alltså inte länge förrän vi har en vampyrorgie på halsen.... halsen... *fniss*

Frostbitens första kvart är faktiskt riktigt spännande, och jag höjde förväntningarna en snäpp men de föll tyvärr rätt snabbt igen när man blir introducerad till det lokala ungdomslivet i staden som består av en stor samling över- och underspelande ungdomsskådespelare med en enorm blandning av olika dialekter. Inte bra. Att vissa av de vuxna skådespelarna är i samma klass gör inte saken bättre, speciellt överspelet från "huvudskurken" men å andra sidan så är hans klyschade dialog som tagen direkt från någon amerikansk 50talsfilm. Men det som förstör filmen i slutändan är den rätt usla humorn som genomsyrar filmen som en sockerkaka indränkt i dålig sprit. Den fungerar ibland, som i scenen där en ung kille hälsar på sina svärföräldrar för första gången. Problemet är bara att han håller på att förvandlas till vampyr i en kristen familj som har kors fulla väggarna och bjuder på vitlöksspäckad fisk till middag. Men för det mesta så är humorn bara tråkig och låg. Vad som fungerar bättre är skräckelementen. Att låta en vampyrfilm utspela sig i Norrland där nätterna är väldigt långa är en mycket bra ide och hade man gjort en ren skräckfilm av det hela så hade det varit betydligt intressantare. Som det är nu så är Frostbiten en helt ok rulle vars 98 minuter flyter på snabbt tack vare ett snyggt bildspråk, mer än godkända specialeffekter och ett rappt berättande. Hade man gått mer åt skräck än komedi så hade detta kunnat bli en riktigt bra film. Nästa gång kanske man lyckas välja rätt väg, vad vet jag?

Zeiram (1991)



Zeiram är en rolig snubbe. Han/Hon ser ut som en blandning av Gigan och de där svampmonstren i Inoshiro Hondas Matango (för er som inte riktig hänger med i japansk monsterfilmsterminologi så är det närmaste jag kan komma ungefär som om John Wayne vore designad av H.R Giger) och bär en lång, cool mantel och ett gevär som ser ut att vara designat efter varelsen som ploppar ut ur John Hurts bröstkorg i Alien. Som om detta inte skulle vara nog så kan den/det även spotta ur sig små kokonger som förvandlas till små hoppande gummimonster som den skickar ut för att jaga sina offer. Men vänta, det blir ännu roligare! Efter att ha tagit emot en fullträff med en bazooka så tar Zeiram formen av något stort och spindelliknande, och efter det så blir det bara ännu värre.

Men varför pratar jag då om Zeiram? Jo, för att jag precis sett den japanska scifi/monsterfilmen med samma namn. Av någon outgrundlig anledning så är Zeiram på väg till Jorden och två prisjägare (datorhjärnan Bob och den söta tjejen Iria) är redan på plats för att lura den store fulingen i en fälla i form av en virtuell arena. Men allt går givetvis inte efter planerna. Att sätta upp en virtuell kopia av en liten stad kräver en hel del energi och det märks när man stjäl elen så två stycken elektriker blir insugna av misstag och nu börjar jakten!

Filmen börjar riktigt härligt med en cool svartvit sekvens där Zeiram slaktar sig fram genom några dussin soldater som försöker stoppa honom/henne/den/det. Armar, ben, ansikten blir till slarvsylta, bara så att vi ska få en inblick i vilken badass Zeiram verkligen är. Sen lugnar filmen ner sig lite men så fort Zeiram anländer på Jorden så blir det åka av. För att göra en enkel beskrivning så är Zeiram lite som sista halvtimmen av Terminator i mangaformat. En elak alien som tål massor med stryk, kan bli sprängd i småbitar och ändå vara ett hot och som grädde på moset förvandlas till något direkt inspirerat från John Carpenters remake av The Thing. Filmen är fylld av roliga effekter, stop motion, fullsizedockor och massor med härlig vanlig makeup. Min enda besvikelse var när jag insåg att filmens första sköna gore inte kommer att upprepas då casten endast består av tre, men tack vare Zeirams alla olika ansikten så gör det inte så mycket. Det här är en fin liten bergochdalbana knökfull med saker att se på och skådespelarna gör ett gott jobb, där Yuko Moriyama givetvis är roligast att titta på i sin cybernetiska kroppsdräkt som inte har något som helst skydd för kroppens vitala delar. Att hon alltid har någon form av posé för sig när hon utför sina coola moves eller skjuter på Zeiram gör inte saken sämre. Den här filmen har allt man behöver för att bli underhållen och jag ser verkligen fram emot att se Zeiram 2. Jag hoppas bara att den coola penisformade tentakeln med ett kvinnoansikte istället för ollon är med i tvåan också.

fredag 16 januari 2009

Mina femmor, Del 2

Dark Water, regi Hideo Nakata (2002)
Jag gillade J-horrorvågen, men för mig så dog den efter att jag sett Hideo Nakatas Dark Water. Jag såg den på Stockholms Filmfestival, på stor fin duk och den skrämde verkligen livet ur mig. Jag satt verkligen och bad om att filmen skulle sluta, så skraj var jag. Efter det så har det bara gått utför. Allt känns som (och är) blaskiga kopior. Men Dark Water, den är riktigt elak.

Curse of the Demon/Night of the Demon, Regi Jacques Torneur (1957)
Den här filmen slog luften ur mig en sen natt någon gång på det tidiga 90talet när jag låg i soffan och zappade runt i ren tristess. Dana Andrews spelar en amerikansk psykolog som är väldigt skeptisk till det övernaturliga och som får en magiker på halsen. Total spänning och mästerlig regi av Torneur. Den enda som jag skulle kunna tänka mig ha gjort det lika bra är Hitchcock. De olika titlarna är två olika klipp - Det amerikanska/originalet. Se originalet givetvis.

The Long Good Friday, Regi John MacKenzie (1980)
Glöm Lock, stock och allt sånt där trams, här är den ultimata engelska gangsterfilmen. Bob Hoskins är helt perfekt som gangsterbossen som inte har en aning om vem som är ute efter honom. Rullen har även ett av filmhistoriens bästa slut.

The Haunting, Regi Robert Wise (1963)
Den perfekta spökhusfilmen. Allt som kommit efter denna jämförs automatiskt och ingenting har än i denna dag kommit upp i samma klass. Filmens öppningsscener skrämde skiten ur mig totalt när jag var liten och sekvensen när någonting går omkring och bankar på dörrarna i en korridor har en tendens att spräcka blodkärl i ögonen.

Fear and Loathing in Las Vegas, Regi Terry Gilliam (1998)
Perfekt skådespeleri av Johnny Depp och Benicio Del Toro och dialog som är så "quoteable" att jag skulle kunna tillbringa en hel kväll med att inte göra något annat. Antingen hatar man den här filmen eller så älskar man den till döden.

The Birds, Regi Alfred Hitchcock (1963)
Hitchcock när han var som bäst. Olidlig spänning helt enkelt, inte mycket mer att säga.

Gamera - Guardian of the universe, Regi Shusuke Kaneko (1995)
Den perfekta Japanska monsterfilmen. Man tar det aningen fåniga sköldpaddsmonstret, uppdaterar det till 90talet och, viktigast av allt, man tar det på allvar. Snygga effekter, en riktigt bra story och en underbar första del i en suverän trilogi. De andra två filmerna är även de femmor, så jag bakar in dem i det här inlägget. Del två är även den helt underbar med flera sagolikt sköna scenes of massdestruction. Den tredje och avslutande delen är aningen svagare men räddas av ett perfekt slut. Wunderbar.

To Be Continued...

torsdag 15 januari 2009

Zombie 4 - After Death


Ibland så vill man bara se något enkelt, något simpelt så att hjärnan inte behöver anstränga sig. Själv har jag legat hemma de senaste dagarna med en rejäl förkylning som slagit ut mig totalt och vad kan då vara bättre än Claudio Fragassos avsked till den italienska zombiefilmen - After Death.

Det vore dumt av mig att ge mig in på att beskriva handlingen. Filmen har knappt någon alls. Man samlar ihop ett antal människor på en tropisk ö som är full med ninjazombies, låter dem hitta ett hus som de kan barrikadera in sig i och... ja vad mer behövs? Det snackas något om en port till helvetet, men det är oväsentligt. Att man sedan plockar in världens största Gayporrstjärna, Jeff Stryker, i en av huvudrollerna gör ju det hela bara bizarrare och bättre. Man hoppar runt i djungeln och dör en efter en, precis som det skall vara. Ingen hjärna behövs, det är bara att låta ögonen vila på tvapparaten och följa de dubbade hjältarna när de slåss mot de asiatiska ninjazombierna. Lite gore här och var, men här har vi något att börja starta insamlingar om då producenten klippt bort allt riktigt snaskigt gore. Sen måste jag ju nämna Al Festas sköna musik, där huvudtemat är en italodiscoinfluerad slinga som upprepas ganska... väldigt ofta.

Det här är inget för gemene man. Zombie 4 - After Death är endast för de som redan är konverterade, för oss som drömmer oss tillbaka till det tidiga 80talet när Italien tryckte ut filmer som mest. Det är en korkad, fartfylld zombiefilm som är sådär skönt underhållande som t ex en Fragassofilm kan vara. För att återanvända ett uttryck som jag brukar använda mig av:
Det är sockervadd för hjärnan. Inte det minsta nyttigt, men ack så gott.

Forgetting Sarah Marshall (2008)

Jo, jag såg den. Gillade den också. Riktigt mycket till och med. Men det får nog räcka med det för den här bloggen. FSM innehåller iofs en Draculamusikal med dockor, så det är inte alltför långt ifrån.

onsdag 14 januari 2009

Jaka Sembung (1981)


Jag får börja med att tacka Nederländerna för att de koloniserade Indonesien och för att de motsatte sig Indonesiens frihet i en fyra år lång blodig konflikt. Väpnade konflikter i sig är ingenting jag skulle uppmuntra men om man ska tro på Jaka Sembungs producent så var detta orsaken till att Indonesien har en så egen filmkultur, som skönt blandar in influenser från väst och blandar dem i en sagolik soppa full med ultravåld. Den coole Barry Prima spelar Jaka Sembung, en hjälte baserad på en oerhört populär serietidning från 60talet. Han är en frihetskämpe som ställer sig upp mot de löjligt onda (och polisongförsedda) holländarna. De skickar dock en svartkonstnär på honom och detta resulterar i att han blir fängslad, misshandlad, fastspikad i en vägg, förblindad med bajonett och förvandlad till en gris. Han får dock tillbaka synen (och sin människokropp) tack vare en kvinnlig frihetskämpe som offrar sitt liv för honom och nu svär han att hämnas.

Det är finfin exploitation det här. Man verkar ha haft en ok budget och manuset är rätt ambitiöst, vilket egentligen är filmens svaghet då man tycker att de kunde ha klämt in lite mer blod. Det är lite för mycket dåligt dubbat snack ibland. Men Barry Prima är en fin actionhjälte, skurkarna är riktigt slemmiga och elaka, och när vi får gore så är det färgglatt och underhållande. Lemmar och huvuden flyger, ögon sticks sönder, allt gjort med härligt enkla effekter. Det finns inte så mycket mer att säga. Underhållande är det, även om jag kanske gillade Devil's Sword bättre. Ännu ett stort tack till Mondo Macabro för att de släpper sånt här i fina utgåvor.

söndag 11 januari 2009

Alien 2 sulla Terra (1980)


När jag var yngre (läs 25 år sedan) så brukade jag gå runt i byns olika videouthyrare och tigga till mig olika kataloger över de bolag som hyrde ut film. Sen satt jag hemma och stirrade mig blind på alla häftiga filmer, speciellt skräckfilmssidorna såklart och var fullständigt säker på att de här filmerna var så läskiga att jag aldrig skulle våga se dem. En av mina favoritkataloger (som jag givetvis inte har kvar) var HemVideoFilms fint tryckta lunta och en av de filmer som verkade cool var Alien 2 - På jorden (jag tror den hette just så. Rätta mig om jag har fel. Omslaget bestod av scenen där de hittar den övergivna polisbilen, det kommer jag ihåg än i denna dag). Vad hände med Astronauterna? Vad hände med grottforskarna? Hemska grejer.

Alien 2 - On Earth aka Alien Terror är alltså något så fint som en Italiensk Alienkopia. I filmens början så är en rymdkapsel på väg att återvända till Jorden samtidigt som ett team med grottforskare förbereder sig för att resa till en grotta. När kapseln landar så visar den sig vara helt tom och mystiska blå stenar börjar dyka upp lite här och var. De innehåller givetvis en elak alien vilket vi får se i en tidig scen när en liten flicka hittar en och blir förvandlad till köttfärs. Hur som helst, våra hjältar färdas ut till grottan och lyckas givetvis få med sig en av stenarna ner i mörkret. Snart så öppnas den och det står inte på förrän vi får en fin liten variant av John Hurt dödsscen i Alien, fast den här gången genom ansiktet. Nu måste de kämpa för livet för att ta sig ut ur grottan och eftersom detta är en Italiensk film så kommer blodet att flöda. Precis som man vill ha det.

Alien 2 - On Earth är absolut ingen perfekt film. Vad Ciro Ippolito tänkte på när han spelade in första halvan av filmen kommer jag aldrig att förstå då det bara är en enda lång transportsträcka full med jollrig dialog och långa scener som bara består av bilåkning, grottklättring eller min favorit, en gubbe som ror en jolle från en båt in till stranden i evigheter. Det dröjer 40-45 minuter innan stenen/ägget kläcks och det krävs att man har lite tålamod till dess, speciellt som soundtracket pendlar mellan halvdana Goblinripoffs till usel country sjungen på riktigt dålig engelska av bröderna De Angelis under namnet Oliver Onions. För nu börjar det riktigt gottiga. Från att vara en medioker film så blir det riktigt mysigt, med precis den där känslan som man vill ha i en riktig grottfilm. Blodet flyter på i mängder och stämningen är skön då man faktiskt spelat in i en riktig grotta. Man har faktiskt fått in den rätta känslan av "Nu är allting verkligen helt åt helvete". En ganska typisk men välgjord italiensk gorefilm alltså. Skådespeleriet är det gamla vanliga med diverse ansikten man sett förut (Bla Michele Soavi) och de dubbade röster man hört så många gånger tidigare. Ha tålamod alltså, för sista halvan av filmen är värd det.

You may be next.

Brain Dead (2007)


Ibland är det väldigt skönt att efter 5-10 minuter av en film inse att man kommer att tycka om den. Kevin S Tenney (Night of the Demons, Witchboard) har kokat ihop en liten välsmakande klichesoppa som är fullt medveten om vad den är, och efter att ha sett den så har man ett lagom skönt leende på läpparna.
Under förtexterna så får vi följa en meteorits färd genom universum i en hyfsat snygg sekvens, med tanke på att filmen inte har alltför stor budget. I en kul liten sekvens så möter vi två fiskare ute i bushen varpå meteoriten, som egentligen inte är större än en femkrona, smackar rakt in i skallen på den ene av dem. Givetvis så innehåller den en alienparasit (vad annars?) som tar kontroll över mannen och förvandlar honom till en hjärnätande zombie som dödar sin vän i filmens första smaskiga gorescen. Resten av filmen har en enkel agenda - att introducera lite olika karaktärer som till slut kommer att hamna i en övergiven stuga mitt ute i ingenstans och kämpa mot de elaka hjärnätarna. Det behövs inte mer än så.

Man kan mäta kvaliteten på en film när det inte dröjer mer än kanske 20 minuter innan samtliga kvinnliga karaktärer har visat brösten. Det blir bara bättre om man inom samma tidsperiod blir erbjuden en exploderande skalle och en fin scen där en man får sina ögon intryckta och skallen isärsliten - allt utfört med välgjorda praktiska effekter. Så här fortsätter filmen ända till slutet och det blir inte sämre av att den har ett välskrivet manus och skådespelare som är med på skämtet. Brain Dead är fylld med klyschiga karaktärer men tack vare trevligt skådespeleri så funkar de. Visst, det finns en och annan texasaccent som är lite tvivelaktig men inget som stör. Filmen flyter på bra med sin låga humor och sina roliga gorescener så man blir aldrig uttråkad. Om det är något jag ska klaga på är det den rätt löjliga zombiemakeupen där de vandrande döda ser ut som om de varit med i en högstadieklassremake av NightBreed. Som tur är så är resten av makeupeffekterna riktigt fina och de kommer med lagom mellanrum. Gillar du dina zombiefilmer med lite låg, men ändå hyfsad humor så är detta ett mycket bra val. En potentiell kultrulle.

torsdag 8 januari 2009

Lady Terminator (1988)



Alla filmmakare därute, så här gör man för att få en cool handling:

Man tar en lokal legend av något slag, i det här fallet en indonesisk gammal sak om The South Sea Queen som är aningen glupsk i sängen och knullar sönder alla karlar hon kommer över, med ett fint litet blodsprut från karlarnas nedre regioner vid orgasm (konstigt nog så hamnar inget blod på henne). En riktig hårding bestämmer sig för att lura henne och lyckas stjäla hennes kraft i form av en ål som han lurar ut ur hennes köttgrotta. Den elaka drottningen blir väldigt arg över detta och lovar att hämnas på hans efterkommande. Hur kombinerar man detta med en actionfilm? Jo, man snor storyn från Terminator rakt av och låter en ung antropologistuderande bli besatt av drottningen och bege sig ut på ett korståg med automatvapen för att döda den sista ättlingen till hennes hatobjekt, där man snor scen efter scen från James Camerons original. Bra? Nej. Underhållande? Så inåt helvete!

Det här är en sån här film som man inte kan tycka illa om. Den är knökfull med sex, tuttar och våld från ruta ett. Dubbningen är katastrofal, skådespeleriet likaså men regissören vet tillräckligt mycket om filmmakeri för att göra ok actionsekvenser så man har aldrig tråkigt. Våran Lady Terminator är en ståtlig sak i härlig 80talsperm som antingen är naken eller iklädd skinnjacka när hon delar ut bly till diverse indonesiska män och kvinnor vilket är precis som vi vill ha det. Vi får till och med lite gore i scenen där våran "hjältinna" behöver laga sitt öga och skär helt sonika ut det med en skalpell. Nä, boys and girls, detta är ett extra fint exempel på bra exploitation. Mums. Dubbelmums.

Världens bästa låt

Nu gör jag en avstickare från alla filmrecensioner, men den här måste uppmärksammas. Det här är antagligen världen bästaste låt. Lyssna på den ångestfyllda texten....

John Shuttleworth - Two Margarines

onsdag 7 januari 2009

The Woods (2004)


Det här var minsann en positiv liten överraskning.

Regissören Lucky McKee fick någon sorts kultstatus efter att hans lilla variant av Frankenstein, May, fick bra kritik när den släpptes 2002. 2004 fick McKee lite högre budget för att filma The Woods, en skön old school skräckfilm som av någon anledning lades på hyllan och fick inte premiär förrän två år senare. Filmen handlar om den unga Heather, ett problembarn som närapå brännt ner sitt hem efter ett argument med sin mamma och som straff hamnar på en skum flickskola mitt ute i mörka skogen. Skogen är ju det mörka temat här och när Heather försöker fly så börjar hon höra konstiga röster och se skepnade som jagar henne, innan hon raskt befinner sig tillbaka där hon började. Skolan i sig verkar ha stora problem att hålla själva skogen ute från sina salar och befolkas av väldigt konstiga lärare, bara kvinnor. Det går rykten om någon förbannelse som lades över markerna 100 år tidigare efter att en trio häxor blivit mobbade och nu börjar unga flickor försvinna på mystiska sätt. Något i den stilen i alla fall.

Jag vill börja med att klaga på att denna film, trots att den utspelar sig på en flickskola, inte innehåller något som helst naket eller några lesbiska sexscener i duschen. Med det sagt så är detta kanske inte en film där något sådant skulle passa in. The Woods är en aningen gammaldags film där betoningen ligger lite mer på drama än vad som är brukligt nuförtiden och det fungerar bra. Lucky McKee är uppenbarligen kunnig och filmen har en skön distinkt look med en hel del intressanta paletter vilket fungerar bra med den lagom långsamma takten. Stämningen är mysig, speciellt ute i skogen som gärna får liv ibland. Skådespeleriet är överlag bra och det är alltid roligt att se Bruce Campbell, här i en större biroll som Heathers piskade far. Även om jag tyckte att upplösningen var aningen luddig är detta en riktigt skön och bitvis mycket spännande liten sak, som till och med innehåller lite gore för oss som gillar sånt. MVG.

Sen får den 10000 bonuspoäng och en extraball för att den skapade lite problem för M Night Shyamalajanananiens halvdana The Woods, som fick byta namn till The Village.

2009:s bästa reklamfilm

Ok, jobbsökarsiten The Ladders är uppenbarligen fans av den gamla Kaijuklassikern X from Outer Space. De har plockat in monstret Guilala i sin senaste reklam!!!

Se mästerverket här

Gode gud så vackert. Tack Fred för tipset.

tisdag 6 januari 2009

Mina femmor, del 1.

Alla har vi ju våra favoritfilmer, de där som man försvarar till sista blodsdroppen. Man blir arg så fort någon säger det minsta negativa om dem och någon form av kritik accepteras inte. Jag tänkte här berätta vilka som är mina, i någon sorts alfabetisk ordning. Det är ett helt gäng faktiskt, men med tanke på att jag räknar med att ha sett minst 5000 filmer så är det nog inte så mycket ändå.

Då kör vi:

12 angry men, regi Sidney Lumet. (1957)
Ett enkelt men brilliant koncept. 12 jurymedlemmar sitter ner under rättegång för att döma en ung pojke för att ha mördat sin far. 11 av dem är säkra på att han gjorde det, men den 12:e (Henry Fonda) är inte så säker. Hela filmen utspelas i ett och samma rum medan Fonda försöker övertyga de andra varför han inte är så säker. Total nagelbitande spänning med helt igenom suveränt skådespel och klockren dialog. Remaken som kom någon gång på 90talet är faktiskt helt ok den också.

Alien, regi Ridley Scott. (1979)
En film blir inte mer perfekt än så här. Ridely Scotts regi är underbart metodisk och jag tror inte att vi någonsin före eller efter sett en rymdskepp som känns såpass realistiskt. Det är skitigt och smutsigt och känns verkligen som en arbetsplats istället för några snyggt designa kulisser. H R Gigers kreation är klockren och verkligen precis så omänsklig som behövs.

Aliens, regi James Cameron (1986)
Det perfekta exemplet på hur man gör en uppföljare som är i samma klass som originalet. Trissa upp allt. Spänningen är total från början till slut, ingen pardon. Det enda negativa jag har är att i och med att Cameron introducerar en Alien Queen så förstör han tyvärr lite av "magin". Men som skapelse är drottningen helt underbar.

A Chinese Ghost Story, Ching Siu-Tung. (1987)
Den här Tsui Hark produktionen är så kolossalt snygg och vacker att man blir anfådd. Den enkla historien handlar om en ung munk som sover över i ett hemsökt tempel och blir kär i ett spöke som är ute efter hans själ. Fantasifullt och ett högt tempo gör detta till en av de bästa fantasyfilmer jag någonsin sett.

Blade Runner, Ridley Scott (1982)
Ridley Scott. Vad mer kan jag säga? Den enda hårda scifirullen i filmhistorien som fungerar rakt igenom tack vare den makalösa scenografin och en intelligent story.

Bullet in the Head, John Woo (1990)
Den perfekta actionfilmen. Det var inte i The Killer eller Hardboiled som jag upptäckte John Woos storhet utan i denna stenhårda actionfilm som är som ett slag i solar plexus.

Cloverfield, Matt Reeves (2008)
Jag älskade verkligen den här filmen. Den är precis som en bra monsterfilm ska vara, maffig och spännande till tusen. Inledningen kan kännas lite långsam men är egentligen den perfekta bryggan inför vad som komma skall.

Jag återkommer med fler i kommande inlägg.

söndag 4 januari 2009

Xtro 3: Watch the Skies (1995)


Här har vi den tredje delen i den sköna trilogin full med elaka rymdvarelser där det enda gemensamma är regissör och titel. Xtro är en fin liten sleazig sak från det tidiga 80talet, Xtro 2 en renodlad, och underhållande, Alienklon och del tre lånar en hel del från Predator. Tyvärr så är Xtro 3: Watch the skies den sämsta delen i serien, och känns ibland som en parodi på lågbudgetfilmer utan att vara det. Synd, för storyn i sig är rätt kul.

Handlingen är iofs inget nytt, men den funkar. Ett team med soldater (sådana där totalt värdelösa individer som inte skulle ha en chans i helvete att överleva i ett riktigt krig) skickas ut till en hemlig ö för att desarmera gamla bomber som lämnats kvar. Väl på plats hittar man massor med nedgrävda människoben och en cementbunker utan ingång (som man lyckas spränga upp av misstag med hjälp av en av de mesigaste explosionerna i mannaminne). Det visar sig att ett Ufo störtade på Jorden 1955 och man förde det till ön för att experimentera. Rymdvarelsen ombord gillade givetvis inte det och slaktade alla vetenskapsmän, varpå man cementerade in honom/henne/denne i bunkern. Nu är han dock lös och springer omkring på ön, osynlig med hjälp av en billig optisk effekt och dödar soldaterna en efter en. Som om det inte skulle räcka så vill armén tysta ner det hela och döda dem allihopa.

Nä, det här är verkligen inte bra. Storyn i sig är det inget fel på men när filmen är gjord med minimalt engagemang så blir det bara tråkigt. De optiska effekterna är riktigt billiga och tråkiga, med de fjuttigaste explosionerna jag har sett i film på länge. Vill man skapa ok action så ska det smälla rejält men här känns det mer som om man bara tänt eld på lite bensin. Skådespeleriet är riktigt tråkigt av samtliga inblandade, till och med Andrew Divoff som ser ut som om han skulle vilja vara någon annanstans. Robert Culp dyker upp i en cameo bara för att man ska få ett känt namn på affischen och hans roll består av att sitta vid ett skrivbord i en tom lagerlokal och leka general. Första halvan av filmen är dödligt tråkig, och hjälps inte speciellt mycket av den sövande berättarröst som dyker upp då och då. Det kommer igång lite mot slutet där vi får en och annan helt ok gorescen men då har man redan gett upp. Den hysteriska musiken gör inte mycket för att öka intresset och i slutändan så är det här en riktigt trist rulle. Inte helt värdelös, bara trist. Går att se om du absolut inte har något annat för dig.

Xtro (1983)




Här har vi ytterligare en film som har koppling till min barndom, från det tidiga 80talet när man strövade omkring i videobutikerna och kollade in de coola skräckfilmerna som man inte fick hyra för att man var för ung. Xtro var en av de filmerna och det hade ett riktigt coolt omslag så jag ville givetvis se den, men av någon anledning så blev det aldrig av. Förrän härom dagen. 20-25 år senare. Så, då är frågan, kan sådana förväntningar hålla? Absolut.

Harry Bromely Davenport erkänner utan att tveka på extramaterialet på dvdn att Xtro är en skitfilm som bara gjordes för att chocka så mycket som möjligt. Att den nämndes som en Video Nasty gjorde bara saken bättre och den absolut bästa reklamen var när kvällsnyheterna var hemma hos en mördare som gått bärsärkagång i ett parkeringsgarage. Kameran visade upp individens stora videosamling och man zoomade sakta in på den och vilade på... Xtro. Efter det drog filmen in ännu mera pengar. Men är då Xtro så dålig och sleazig som den vill vara? Dålig? Absolut inte. Sleazig? I lagom mängder.

När filmen börjar så drömmer lille Tony en mardröm om sin försvunne far som han påstår blev bortförd av ett ljussken. Hans mamma tror dock att han helt enkelt har stuckit och tre år senare så har hon gått vidare och skaffat en ny pojkvän. Givetvis har han inte stuckit och med hjälp av några halvdana optiska effekter så kommer ljusskenet tillbaka och lämnar kvar en konstig varelse som går på alla fyra. Den dödar ett par i en bil och tar sig in i en stuga där den i lite lätt hentaistil våldtar en kvinna och, i filmens skönaste scen, helt sonika återföds som den vuxne man han en gång var. Nu tar han sig tillbaka till sin gamla familj som kanske inte riktigt kan acceptera honom hur som helst, men till sonen så förklarar han sina planer. De ändrade honom till något utomjordiskt och nu har han kommit för att ta dem med sig.

Nog är det fråga om ren exploitation här, och Harry Bromley Davenport regisserar slarvigt och hjälps inte direkt av det aningen fragmenterade manuset, men lyckas ändå hålla uppe underhållningen från början till slut genom en serie roliga sekvenser och mordscener. Till exempel så ger fadern psykiska krafter till sin son som ett led i processen att konvertera honom, och han använder gärna dessa till att döda elaka grannar som retat upp honom. I en skön scen så vaknar hans actionfigur till liv och bryter sig in hos den sura granne som tidigare dödat hans orm och gör processen kort med henne. Just den delen av filmen har en skönt surrealistisk kvalite. Maryam D'Abo ,som var med i någon bondfilm, gör här sin första roll, visar brösten hela tiden (Jag kommer ihåg artikeln som var med i någon porrtidning. Bondbruds hemliga sexfilm) och slutar som en äggfylld kokong i taket. Mot slutet av filmen så börjar faderns mänskliga förklädnad att ruttna och jag älskar verkligen makeupen och designen i den slutgiltiga formen som han har. Det hela skulle antagligen ha blivit rätt löjligt om inte Davenport faktiskt lyckats samla ihop ett gäng kompetenta skådespelare i huvudrollerna. Philip Sayer som fadern är faktiskt riktigt bra i en rätt bizarr roll och Bernice Stegers gör bra ifrån sig som den aningen konfunderade mamman.

Jag gillade verkligen Xtro. Den har det mesta som en underhållande film ska ha. Bröst, gore, härliga rymdvarelser i en skönt rapp blandning. Perfekt exploitation alltså.

lördag 3 januari 2009

Plague of the zombies (1966)


Att se på Plague of the Zombies är ungefär samma sak som att krypa ner under ett svalt duntäcke när man är sådär lagom skönt trött. Man borrar in sig i madrassen, puffar till kudden och drar täcket över sig, precis som man vill ha det. För Plague of the Zombies är total mys. Det är så trevligt och härligt att filmen har samma effekt som den där första ölen en riktigt varm sommardag, när man känner ruset slå rot i hjärnan. Leendet på läpparna blir lagom fånigt när man sjunker in i John Gillings historia om voodoo på Engelska landsbygden... Sir James Forbes, spelad av den stabile Andre Morell, anländer till en liten by i Cornwall dit han blivit kallad av en före detta elev som jobbar som byns läkare. Byborna har börjat trilla av pinnen på konstiga sätt och när Sir James börjar rota i det så verkar det som om deras kroppar försvunnit från sina gravar...

Oj oj, det här är Hammer när de är som bäst. John Gilling är inte Terence Fisher, men närapå och filmen ser så bra ut som den kan. Det är stiff upper lip som gäller och med proffs som Andre Morell och Michael Ripper så går det inte att misslyckas. Zombiemakeupen är härlig och den klassiska scenen där den unge doktorn vaknar upp på kyrkogården och finner att alla lik är på väg upp ur jorden är en klassiker. Det kan väl vara lite så att det är lite för stereotypiskt Hammer, och det var väl här någonstans det började gå utför, men själv njuter jag bara. Om du vill se en riktigt typiskt välgjord Hammerfilm så är Plague of the zombies ett finfint exempel.

fredag 2 januari 2009

Midnight meat train (2008)




Midnight Meat Train blev tyvärr slaktad av Lions Gate som producerade filmen, då det var meningen att den skulle få en riktig biopremiär. I sista sekunden så ångrade man dock sig och den halkade ut på ca 100 dollar theatres, biografer med reducerat pris, och cementerade filmen som en flopp redan innan den kommit ut. Filmen har dock potential att bli en riktig kultrulle så vi får hoppas på att dvdn säljer rejält.

Filmen är baserad på en novel från Clive Barkers Books of blood, där vi får följa en ung fotograf som vill ta det ultimata skitiga storstadsfotografiet. En natt så lyckas han rädda en kvinna från att bli våldtagen av ett gäng, men läser i tidningen dagen därpå att hon är försvunnen. under ytterligare en nattexkursion i tunnelbanana så stöter han på en mystisk man i kostym och lyckas snart koppla honom till den försvunna kvinnan (Vi i publiken vet dock det redan sedan tidigare då vi får se hur han mördar henne med en fin liten köttklubba). Han börjar förfölja mannen som har ett ganska inrutat liv - slakta djur på dagtid och slakta människor nattetid.

Man följer faktiskt Clive Barkers novell ganska troget, och där har vi filmens enda svaghet. Först och främst så är det inte någon av Barkers bättre noveller, en liten bagatell med ett ganska roligt slut, men ingenting så där skruvat som Barker kan om han vill. Jag fick även känslan av att man hade material för 30 minuter men sträckte ut det till 90, vilket gör att vissa delar av filmen känns lite långdragna. För en gångs skull så är detta faktiskt inte något som stör speciellt mycket då resten av filmen är så pass snygg och blodig. Regin är klockren och det är inte så konstigt eftersom den är den store Ryuhei Kitamura som ligger bakom den, mannon bakom mästerverk som Versus och Godzilla: Final Wars. Visst, hans regi är flashig och pompös, men det viktigaste är att det är snyggt, och där får Kitamura full pott. Det kvittar om det är action eller lugnare scener, det är likfan alltid intressant att titta på. Kitamura är ju mycket för coola kameraåkningar och slowmotion och för en gångs skulle så lyckas man hantera detta även i gorescenerna. Jag tror faktiskt att detta är den första filmen någonsin där jag inte störde mig på att mycket av våldet var cgi, för det fungerar så klockrent i Kitamuras värld. Man ser verkligen fram emot varje dödsfall då man vet att man får utdelning varje gång.

En annan av filmens styrkor är skådespeleriet. Den som imponerade mest är Vinnie Jones, den gamle fotbollspelaren, som verkligen är helt klockren som den kostymprydde slaktaren Mahogany. Utan att knappt ha någon som helst dialog så framstår han som en fruktansvärd motståndare, och när man under filmens gång inser att han har vissa svagheter så lyckas Jones få fram detta endast genom sina minspel och sitt sätt att röra sig. De övriga skådespelarna är väl aningen bleka, vilket känns lite trist speciellt som en av dessa är Bradley Cooper i huvudrollen, men å andra sidan så är Vinnie Jones såpass färgstark att det blir svårt att komma upp i hans klass.

Det skulle vara rätt enkelt att plocka billiga poäng här och hacka lite på Kitamuras flashiga stil, men jag tycker faktiskt att den fungerar ganska bra här. Nu är jag dock en enorm fan av regissören så jag kanske är aningen partisk. I slutändan så vill jag i alla fall komma fram till att Midnight Meat Train är en snygg och blodig, helt ok skräckfilm som inte förtjänade att bli begraven. Perfekt är den absolut inte och den kanske förtjänar en del av den kritik den fått men det beror till största delen på valet av material. Tro mig, det finns betydligt sämre filmer där ute som fått biopremiär.

torsdag 1 januari 2009

The Boogens (1981)



Här har vi en liten pärla som jag velat se i många år, James L Conways The Boogens. Varför? Jo, det är ganska enkelt. Det är en film om elaka monster i en gruva. Det räcker för mig ibland. Jag kan vara ganska billig.

I Silver City i Utah så håller man på att börja återöppna den gamla silvergruvan som varit stängd i 100 år efter en olycka där 30 personer förlorade livet. Vad man inte vet är att det inte var någon vanlig olycka som kostade alla dessa liv... det fanns något nere i grottan och nu har man släppt lös det igen.

Se, det behöver inte vara mer komplicerat än så. Visst, jag skulle kunna berätta om det unga paret som finner varandra under allt detta, eller om pudeln som är filmen bästa skådespelare, men det känns inte så viktigt. Vad som är viktigt är att Boogens är en trevlig liten välfilmad sak som använder sina snöfyllda locations väl, och har ett manus som faktiskt försöker skapa vettiga karaktärer. Att det är frågan om relativt klyschiga karaktärer är en sak, vi har de gamla vanliga - den kåte killen, gamlingen som försöker varna för vad som kommer att hända etc. De är åtminstone ok spelade och känns faktiskt som människor.

Detta är alltså en riktigt trevlig monsterfilm, med en hel del spännande och aningen blodiga scener. Vad som inte riktigt funkar är den långsamma takten - två döda under filmens första timme! Inte bra, men den kommer igång lite mer mot slutet. The Boogens själva är väl inte riktigt heller så heta, de ser mest ut som en sköldpadda med tentakler. Så länge man bara ser tentaklerna så fyller de sin funktion, men de är lite för ickerörliga för att verkligen vara skrämmande när man äntligen får se dem. Nåja, tro mig om jag säger att jag sett sämre monster och i slutändan så är detta en aningen för långsam men mycket mysig monsterfilm som jag varmt rekommenderar till fans av genren. Synd bara att den inte finns på dvd...