söndag 28 juni 2009

Oj.

Sonny Chiba är en cool skådis som gjort mycket fin film i sina dagar. Men detta?

torsdag 25 juni 2009

Cthulhu (2007)


H.P Lovecraftfilmatiseringar är ett kapitel för sig. Det har visat sig vara ganska svårt att göra vettiga versioner av Lovecrafts noveller och de som har lyckats har klarat av detta mest pga att de tagit sig lite friheter med storyn. Cthulhu är den senaste i raden av dessa filmer och faktiskt en av de roligare.

I grund och botten så är detta en filmatisering av The Shadow over Innsmouth, samma novell som låg bakom Stuart Gordons fina Dagon. Dagon är dock i det här fallet den film som är mest trogen originalet där man i Cthulhu skrivit en helt ny story och placerat den i en stad som mycket väl skulle kunna vara just Innsmouth, även om den kanske inte är riktigt lika sunkig. Russ, en historieprofessor, får bud om att hans mor dött och han reser tillbaka till den lilla kuststad som han hatar så mycket. Hans far är ledare för en konstig kult som har tagit avstånd från Russ homosexualitet, och det blir friktion sekunden han stiger ur bilen. Inte nog med det, staden verkar vara i klorna på den mystiska sekten och när Russ börjar rota i det hela så finner han att det är väldigt svårt att att få någon att prata om sekten, och de försvinnanden som man misstänker att de ligger bakom. Och eftersom detta är baserat på material av Lovecraft så kommer det ju givetvis bara bli värre och värre.

Även om man plockat lite hejvilt bland Lovecrafts myter så känns denna film rent stämningsmässigt som en av de bättre filmatiseringarna. Det finns en riktigt härlig scen nere i en stor källare där huvudpersonen ser tingestar endast i skenet från en kamerablixt och slutscenerna är underbara. Att den sedan är oerhört vackert och stiliserat fotograferad i underbara miljöer gör ju inte saken sämre, där vissa kameravinklar ser ut som rena målningar. Där har vi kanske ett av filmens problem, en mindre sådant dock. Det är lite arthousekänsla över det hela. Detta behöver inte betyda att det är dåligt, men jag hade nog uppskattat en lite rakare manus. Detta dyker dock bara upp i filmens mitt och när allt börjar ta hus i helvete mot slutet så förlåter jag dem för detta. Filmen har dock ett ytterligare "problem" och det är huvudpersonens homosexualitet och dennes återuppväckande av en ungdomspassion som nu är frånskild enbarnsfar. Homosexualiteten i sig är inte ett problem för mig, men detta är tyvärr något som jag misstänker kommer att få en och annan trångsynt liten homofob att hoppa över en riktigt fin skräckfilm. Det verkar redan som att filmen blivit nischad som en gayfilm då det bolag som gett ut den på dvd verkar specialisera på just film av den typen. Låt detta inte hindra er från att se filmen.

Sen så måste jag ju ta upp detta med att Tori Spelling är med. Jajamensan, Ms Fishface herself. Det "tråkiga" med detta är ju att hon faktiskt gör relativt bra ifrån sig, till och med bättre än vissa skådisar i mindre roller. Filmen är aningen ojämnt spelad, men som tur är så är detta ingenting som Jason Cottle som Russ lider av. Detta är alltså en riktigt snygg och bra filmad film som jag rekommenderar fansen att se. Det är inte Re-Animator, den kan vara lite luddig ibland men ha lite tålamod istället.

måndag 22 juni 2009

Grattis Bruce Campbell!

51årsdagen!

Några kortisar

Jag har ju sett några rullar som jag bara inte orkat skriva något om, så här kommer ett par kortrecensioner:

The Yakuza (1974)
Sydney Pollacks stenhårda 70talsthriller med Robert Mitchum och Ken Takakura som lever runt i Yakuzans jaktmarker. Tät, väldigt noirig, välspelad och välfilmad, The Yakuza är ett måste för alla som gillar 70talare.

Battle Royale (2000)
Kinji Fukasakus fina actionthriller om en skolklass som blir avsläppta på en ö och måste börja döda varandra, allt för att det bara ska finnas endast en överlevande. Spännande, blodigt och välgjort. Det enda man kanske kan klaga på att det är väldigt lite pantyshots för att vara en japansk film, men våldet kompenserar. Sen kan man säkert om man vill se detta som en allegori av något slag, men jag väljer att se den som den våldsorgie den är.

Night of the Lepus (1972)
"Attention! Attention! Ladies and gentlemen, attention! There is a herd of killer rabbits headed this way and we desperately need your help!"
Med den repliken så inser man ju rätt snabbt vad detta är för typ av film. En rulle om gigantiska mördarkaniner som spelas 100% seriöst. Problemet är bara att hur man än gör så är det fullständigt omöjligt att få en kanin att se skräckinjagande ut, och den kanindräkt som används i vissa scener gör inte direkt saken bättre. Men underhållande, det är det. :)

söndag 21 juni 2009

Devils tomb (2009)


Cuba Gooding Jr:s första skräckfilm! Som vi har väntat! Skämt åsido, Devils tomb är en trevlig liten sak, som är väldigt typisk för Direct to Dvd filmer, men som ändå har vissa egenskaper som gör att den höjer sig aningen över det vanliga träcket.

Cuba spelar ledaren för en trupp elitsoldater som blivit kallade till ett uppdrag ute i öknen i Irak. Någonting har hittats nere i en grotta och ett forskningscenter har upprättats, men nu har man tappat kontakten med den. Oj, vilken ny och fräsch story. Cubas soldater tar sig ner i de mörka gångarna och snart uppdagas vad som finns därnere, och soldaterna dör en efter en, helst i samband med något de är rädda för, etc etc.

Nej, inte mycket nytt under julgranen här. Storyn är nästan pinsamt enkel och förutsägbar och karaktärerna lagom "deharvisettförutitretusenandrafilmer". En av dem heter till och med Hicks. Men där slutar faktiskt det negativa. Vad den här filmen har jämfört med väldigt många andra filmer i samma genre är kompetens, både framför och bakom kameran. Jason Connery, Seans son till och med, vet hur man hanterar en kamera och hur man får igång ett bra tempo, vilket gör att man aldrig har tråkigt. Att man sen har haft den goda smaken att trycka in ett gäng sköna skådespelare gör ju inte saken sämre direkt. Cuba Gooding Jr är lite svår att se i en sån här roll där han mest travar omkring med puffran i högsta hugg och ser svårmodig ut, men han gör faktiskt relativt bra ifrån sig. Sen så har vi killar som Henry Rollins, Ray Winstone, Ron Perlman och Bill Moseley, alla skådespelare som alltid är roliga att se på även i de lite mindre roller som de har här. Övriga gör helt ok ifrån sig, man stör sig aldrig på någon vilket hjälper till i en sån här film. Men, skriker ni, är filmen blodig? Jotack, det är den så det räcker till. Armar som bryts av, skallar som skjuts sönder, knivvåld - allt som en gorehound behöver. Utöver detta så vill jag nog påstå att grundstoryn är aningen roligare än vanligt, även om det snabbt degenerar i det gamla vanliga tunnelspringandet.

Men hur som helst, en trevlig liten skräckfilm som duger fint en seg eftermiddag. Den har blod, tuttar och en scen där två tjejer hånglar samtidigt som man suger lite på varandras varbölder och långsamt skär upp ryggen på den ena damen. Bara det gör väl det hela värt det?

måndag 15 juni 2009

Born to fight (2004)


Filmer som Thailändska Born to fight behöver man ibland. Jag minns det sena 80talet, när filmvåldet började bli allt grövre, utan att för den skull dra ner på kvaliteten. Actionfilmsklassiker som Dödligt vapen och Die hard fläskade på med blodig action utan att vika undan. Born to fight är en film som får mig att tänka på denna gyllene era då det är just en typisk sådan film, knökfull med action och blod och som får en att förbise alla små skavanker som manuset kan ha. Squibs galore!

Filmens egentligen enda skavank är just manuset som är en patriotisk klyschfest utan dess like. Deaw, en ung polis är del av en raid där man ska ta fast en ökänd knarkkung och man får sitt byte, men Deaws kapten omkommer. Deaw dekar ner sig lite och tycker att det är hans fel, och för att försöka slippa tänka på det hela så följer han med sin syster till en avlägsen by för att dela ut mat och leksaker. Det står dock inte på förrän elaka terrorister klampar in och börjar massakrera byborna i en lång, fin lightvariant av senaste Rambo. När krutröken skingras så hotar terroristerna att döda de överlevande om man inte överlämnar den tidigare nämnda knarkkungen. Proceduren för att överlämna honom sätts igång, men när de överlevande byborna och ditresta atleterna får höra den thailändska nationalsången så beslutar de sig för att slå tillbaka. Mer än så behövs inte.

Manuset är tunt, minst sagt, och de lugna sekvenserna rätt intetsägande men så fort det är action i bild så är detta helt underbar underhållning, och det är större delen av filmen. Inte många döda sekunder här inte. Born to fight är knökfull med så mycket sköna och sanslösa stuntsekvenser att man i vissa scener nästan kippar efter andan (bästa exemplet, en badguy som ramlar ner från taket på en lastbil och är väldigt nära att hamna under hjulet...). Kampsportscenerna är akrobatiska och snyggt koreograferade, gärna i slow motion och en fröjd att titta på. När man inte använder sina händer och fötter så är det squibs som gäller och de är många och stora. I en sekvens så skjuter man till och med av armen på en stackars bybo. Skurkarna är elakare än elakast, allt för att man ska heja lite extra på de superpatriotiska byborna och även om just den biten känns lite soppig så fungerar det ur actionfilmssynpunkt. Jag menar, de spottar ju på Thailands flagga och vill nuka Bangkok! Allt är kompetent och snyggt filmat av delar av teamet som låg bakom Ong Bak, därav den höga kvaliteten på actionscenerna, allting till tonerna av rivig och totalt menlös techno.

Det här är alltså simpel action, gjord för att underhålla och det lyckas den verkligen bra med. Jag satt hela filmen med ett leende på läpparna och njöt av det vackra och blodiga serietidningsvåldet. Rekommenderas till alla älskare av fartfylld action.

My name is Bruce (2008)


Det lät så bra på papperet. Bruce Campbell är ingen stor skådespelare, men till skillnaden från många så har han verkligen karisma och han lyckas lyfta de flesta filmer han är med i tack vare sin egen biffiga närvaro. För oss fans så är hans inblandning i dvdextramaterial en fröjd och han ligger bakom några av de bästa som finns därute, tack vare att han bjuder på sig själv till 100 procent. Bruce har ett speciellt öga till sina fans, på gott och ont och har även spelat in en dokumentär som heter Fanalysis om förhållandet till dessa. På detta tema har man spunnit vidare ytterligare i ett koncept som är ganska intressant, men tyvärr inte så roligt som det faktiskt skulle ha kunnat vara.

Bruce Campbell spelar alltså en alkoholiserad, bitter version av sig själv som precis skilt sig från sin fru (Ellen Sandweiss, som spelade hans syster i första Evil Dead) och vars karriär har dalat kraftigt, vilket vi får skåda i scener från inspelningen av Cave Alien 2. Han får en påhälsning av en ung fan som ber honom om hjälp att stoppa en kinesisk gud som någon lyckats släppa lös i en liten håla och som nu går bärsärkargång bland befolkningen. Bruce ber honom dra åt helvete men blir då istället kidnappad och för till Gold Lick som den lilla hålan heter. Nu börjar missförstånden hagla. Först har vi den unga fanen som inte riktigt förstår skillnaden mellan film och verklighet och Bruce som tror att allt är något sorts skumt födelsedagparty för honom där han ska få spela hjälte. Den onda kinesiska guden är dock alldeles för verklig och Bruce lägger benen på ryggen och flyr därifrån. Men, innerst inne så finns det väl en hjälte, yada yada...

Konceptet är kul, det nekar jag inte till och Bruce Campbell är alltid rolig att titta på. Filmen är full med små hänvisningar till Campbells karriär vilket och bjuder på en viss underhållning. Ted Raimi dyker upp i flera småroliga roller och de övriga skådespelarna är uppenbarligen med på skämtet. Problemet är dock att manuset i sig är en samling riktigt tråkiga klyschor som man definitivt hade kunna göra något roligare med. Det är lite för förutsägbart, man vågar helt enkelt inte flippa ut. Filmen första halvtimme är riktigt rolig när vi får följa Bruce på inspelningen av Cave Alien 2 och hans liv i sin sunkiga trailer men när han hamnar i Gold Lick så blir det mer trista skräckfilmsklyschor än humor. Detta är väldigt synd eftersom filmen går från att ha varit en potentiell kultrulle till "bara" en trevlig liten komedi för alla som gillar Bruce Campbell. Klart sevärd, men inte så roligt som det hade kunnat vara.

lördag 13 juni 2009

Ratman (1988)


Gode gud, vad är detta? Svaret på denna fråga är ren och skär underbar exploitation utan en tanke på annat än att tjäna pengar. Precis som jag vill ha det.

Vilken story! På en tropisk ö någonstans har en galen vetenskapsman lyckats skapa en hybrid mellan en människa och en råtta (spelad av Nelson De La Rosa, som när filmen gjordes var världens kortaste man). Samtidigt som denna lilla råttman rymmer så får vi följa några modeller och deras fotograf som tar lilla lättklädda bilder på ön och som givetvis hamnar hos den galne vetenskapsmannen. I en separat handling (som känns lätt påklistrad) så springer en dubbad David Warbeck omkring tillsammans med Janet Ågren och letar efter hennes syster, en modell som visst är försvunnen och som kan vara någon av modellerna i andra handlingen. Nåja. Råttmannen är elak och i en underbar scen så kommer han kravlande ur en toalett för att anfalla ett offer.

Det här är helt underbart! Handlingen är skönt luddig, kryddad med lite skönt våld, en hjältinna vars tuttar konstant håller på att hoppa ur kläderna, långa omotiverade duschscener och den totalt überbizarra lilla varelse som Nelson De La Rosa spelar. Sidohandlingen med David Warbeck och Janet Ågren känns som om den spelades in för någon annan film, den kopplas aldrig ihop med resten av filmen på ett bra sätt. Att ens komma upp med det här konceptet måste ha krävt en hel del alkohol och filmens lilla budget och usla manus säkerställer verkligen detta. Tråkigt har man i alla fall aldrig. Ratman är ett fint litet exempel på Italiensk 80talsexploitation och bör ses av alla fans av genren. Förvänta er bara inte något bra. Asbizarrt som Judge Grosshandlarn skulle ha sagt.

Star Trek (2009)


Den här rullen passar väl egentligen inte in här, så det får bli en kortis. För jag gillade den.

Jag kan nog inte påstå mig vara en trekkie, men jag ser gärna Star Trek. Jag tröttnade kanske lite när Voyager kom och har väl inte riktigt följt med efter det. JJ Abrahams film är en "reboot" av hela franchisen och jag är lite nyfiken på hur de hårdaste trekkisarna tagit emot detta. Själv är jag nog precis rätt målgrupp: Har tillräckligt med koll på Star Trek för att kunna uppskatta lite interna skämt men har ingenting emot att de river upp och skakar loss lite av det gamla dammet. Storymässigt är det väl egentligen lika mossigt som vanligt, romulaner från framtiden som är arga på Spock, samtidigt som vi får följa Kapten Kirk och co under den första tiden som rekryter. Det är inget speciellt, men hyfsat engagerande, välspelat, snyggt filmat och de två timmarna swischar förbi på nolltid. Men det jag är mest förvånad över är att jag inte kände igen Erik Bana. Överhuvudtaget.

onsdag 10 juni 2009

Profondo Rosso

Nere i källaren under Profondo Rosso i Rom finns ett litet men naggande gott museum innehållande rekvisita från några av Dario Argento produktioner. Här kommer de roligaste bilderna jag tog där nere.


Affischen till Monster Shark måste man ju fota.


En av Sergio Stivalettis skapelser från Demons


Den äckliga lilla ungen från Phenomena.


De här känner ni väl igen från The Church/La Chiesa? Fast jag fattade aldrig riktigt vad Freddy Krueger gjorde där... ännu värre var att bredvid honom stod Darth Vader. :)


Lite mera props från The Church



The två sista bilderna vet jag inte riktigt var de kommer ifrån, minns inte. Någon som känner igen?

Ok, inte så filmrelaterat...

Men:

A spokesperson for 20th Century Fox Television confirms that the cable net has ordered 26 new episodes of Matt Groening and David X. Cohen's late, great animated series to air beginning in 2010. The studio cites Futurama's "blockbuster" performance on DVD and in reruns on Comedy Central as the reason for its rebirth.

Yes! Efter att ha blivit lite ledsen över att My name is Earl lagts ner så kommer i alla fall något positivt.

fredag 5 juni 2009

Fear house (2008)


Ibland är det lätt att fastna för ett omslag. Man surfar runt lite på diverse filmsiter och fastnar för något som man väljer att kolla upp lite närmare. I och med det så sänker man sin garde och blir lite mer öppen för den, även om man hittar dåliga recensioner. Fear House är dock ingen sågad film men den har fått sin beskärda del av dålig kritik, men även mer positiv sådan. Så, är Fear House en skitfilm? Nej. Storyn i sig är inget speciellt, den är ganska klyschig, men tack vare ett bra utförande och en trevlig stämning så blir det hela 86 mysiga minuter. Det är det gamla vanliga, ett antal karaktärer som samlas i ett hus som har någon sorts ond ande i sina korridorer. En ung kvinnlig författare köper huset som finns ute i ödemarken i öknen och när ingen hört av henne på ett tag så färdas man dit, av olika orsaker, och börjar dö en efter en. Av det som de är mest rädda för. Såklart.

Men tack vare bra regi, ett förhållandevis välskrivet manus som tar väl vara på de klyschor det har och mer än godkänt skådespeleri så övervinner Fear House vad som skulle kunna ha skjutit den i sank och förpassat den till det vanliga Direct To Dvd träsket. Det är hyfsat spännande rakt igenom, med en och annan riktigt stämningsfull scen och lite snaskiga makeupeffekter utan att bli en gorefest. Ibland blir det lite väl uppenbart studiobaserat men för det mesta fungerar det utmärkt. Inget nytt udner julgranen alltså, men bättre än mycket annat då man faktiskt kan ana en viss talang kameran och man får faktiskt en skön känsla av 70tal emellanåt. Ha inga speciella förväntningar på filmen så är chansen stor att du blir positivt överraskad. Sen så är omslaget faktiskt riktigt snyggt.

Forever evil (1987)


Någon gång under vintern runt 1990 eller 1991, på den tiden bra film innebar suddiga vhskopior på filmer man läst om i Fangoria, så hade jag och en vän skaffat oss en hög med oklippta piratkopior som vi beslutade oss för att ägna en hel helg åt. För att maximera stämningen så beslutade vi oss att åka ut till hans sommarstuga en liten bit utanför byn och vi valde verkligen rätt tillfälle då det var en av de där vintrarna förr där snön låg meterdjup, temperaturen låg på minus 20 och snön knarrade under fötterna i en natt som var kristallklar. Ett perfekt scenario för film alltså. Jag kommer inte ihåg vad vi såg för filmer den natten, förutom Giorgio Ferronis underbara Night of the devils och Roger Evans Forever evil. Vad jag vill få sagt med det hela är att under speciella omständigheter så kan till och med en medioker film bli helt ok, och helt sonika så har jag gått omkring i nästan 20 år och tyckt att Forever Evil var just en helt ok liten film. Så när det var dags att se om den så förberedde jag mig på det värsta...

Men är då Forever Evil verkligen så usel? Njae, det kan jag väl inte påstå. Att säga att den är bra är väl inte helt riktigt heller, men den är åtminstone ambitiös. Filmens första halvtimme är till och med faktiskt ganska bra, åtminstone om man jämför med många liknande filmer från samma era. Vi får följa några goda vänner som åker ut till en stuga för att fira något och inom 30 minuter så är alla utom en döda, i ett scenario som påminner en hel del om Evil Dead. Det är egentligen efter det som filmen börjar på riktigt och nu börjar tristessen sakta krypa in. Det var givetvis den onde guden Yog Kothag som låg bakom det hela och när Marc, vår hjälte, möter en kvinna som påstår sig ha varit med om en liknande händelse så börjar de söka efter sanningen. Yog Kothag vill komma till vår värld och till sin hjälp har han en odödlig fastighetsmäklare (som låter som om hans förra jobb var i Rymdimperiet) och en zombie! Just det, en hel zombie.

Nej, Forever evil är inte en bra film men jag har åtminstone sett betydligt sämre. Filmens största problem är att den är 120 minuter lång där det mesta är scen efter scen med halvdant agerad dialog. Som jag tidigare nämnde så är filmens första halvtimme ganska lovande men tiden fram till den sista konfrontationen med Yog Kothags minions består nästan bara av prat i en hel timme där det enda som får en att uthärda är några trevliga och blodiga drömsekvenser. Att musiken sedan låter som midivarianter av porrfilmsmusik gör inte direkt saken bättre. Regissören gör ett ganska ok jobb men har uppenbarligen en fetisch för POVsekvenser (Point of view, när kameran filmar ur ögonen på en karaktär/ett monster) och överdoserar totalt, så att man efter en tid börjar sucka varje gång en sån sekvens sätter igång. Manuset är ambitiöst, men skådespeleriet är alldeles för träigt för att verkligen få det att fungera. Filmen kommer igång lite i den sista halvtimmen men det är verkligen en låååång transportsträcka dit och jag har en viss förståelse för de som inte lyckas ta sig hela vägen. De som lyckas stå ut ända till slutet får åtminstone en hel del relativt välgjort gore. Annars är nog detta endast för 80talsfetischister. Fast jag gillar verkligen filmens grundidé, att köra igenom ett helt skräckfilmsscenario i filmens början och sedan visa vad som hände efteråt...

Sen så är faktiskt en av filmes drömsekvenser än i denna dag riktigt slabbig, där en gravid kvinna sliter upp sin mage och plockar ut fostret... Antagligen den scen som ser till att filmen blir ihågkommen i framtiden.

För er som ändå tycker att det här verkar intressant så kan jag rekommendera denna länk där regissören går igenom hela den långa processen med att göra lågbudgetskräck. Han pratar där om en Directors cut som bara finns på vhs, men den har nu blivit släppt på restaurerad dvd och det var den versionen jag såg. Den innehåller även ett mycket underhållande kommentarspår där regissören och manusförfattaren, fullt medvetna om vad det är för film de har gjort, berättar om hur filmen kom till.

tisdag 2 juni 2009

Mera bluray

Ok, det ringer inte lika högt som Godzilla och Gamera. Men nästan

Hardware

13 Tzameti (2005)


Kort recension: Se filmen.

Här har vi en härligt mörk liten thriller som jag egentligen bara vill rekommendera er att se, helst utan att veta alltför mycket om handlingen. Låt er hellre inte få intrycket att detta skulle vara någon skum arthousefilm, främst för att den är svartvit men även för att den blivit prisad överlag och vunnit en hel del priser. Det är en rejält tät thriller som samtidigt som den levererar spänning lyckas säga lite om det samhälle vi lever i, utan att egentligen peka fingrar och det beror nog helt enkelt på att den känns realistisk. Allt är kallt och smutsigt, och det svartvita fotot och den nogranna regin förstärker detta. Nu tänker jag dra lite om handlingen, för att locka er lite, men om du redan känner att du vill se den här - skippa nästa text och se till att filmen istället!

13 Tzameti handlar om den unge Sébastien som invandrat till Frankrike. Nu gör han lite småjobb här och var, utan att ha några direkta framtidsplaner. När han skall renovera ett tak så överhör han ett samtal där husägaren pratar om ett kommande jobb som ska ge väldigt mycket betalt, bara ett brev som han väntar på anländer. Brevet anländer men husägaren dör och Sébastien står utan såväl jobb som betalning för det han redan hunnit utföra. I desperation så stjäl han brevet och börjar följa instruktionerna, vilket leder honom ut på vischan till en gammal kåk där en samling män samlats för att spela spel. Rättare sagt, satsa pengar på vem som överlever en bizarr variant av rysk roulett...

Detta är verkligen en tät thriller som bygger på ett enkelt och obehagligt minimaltisiskt koncept, och jag skulle till och med vilja slänga in ordet nagelbitande. Man känner verkligen för den naive Sébastien som sakta börjar inse vilken situation han har hamnat i. Det hela känns extra smutsigt när man ser vilka individer det är som blivit utplockade för att delta i "spelet", knarkare och dylikt. utan att det hela känns direkt spekulativt. Man lämnar filmen med en skum känsla i magen och det är ju ett bra tecken på att man blivit påverkad. Om jag skulle vilja klaga på något så känns det som att de hade kunnat göra något mer med slutet, men å andra sidan så känns det rätt bra ändå. Rekommenderas.

För övrigt så håller regissören på att spela in en remake i Usa just nu... en ganska intressant rollista med namn som Mickey Rourke, Jason Staham, Ray Liotta, Ray Winstone, Ben Gazarra och... 50 cent?