måndag 31 augusti 2009

Edge of darkness (1985)



Jag älskar konspirationsthrillers. Den engelska tv-serien Edge of darkness är nog det bästa exemplet på en riktigt, riktigt bra sådan, med ett helt eget lunk och lagom långsam och rörig stil. Från manusförfattaren till The Singing detective, Edge of darkness är verkligen något jag rekommenderar.

När hela kalaset börjar så är våran hjälte, Yorkshirepolisen Ronald Craven (Suveränt spelad av den tragiskt bortgångne Bob Peck), mitt uppe i ett misstänkt brott där det skall ha fuskats i ett val till en facklig ledare. När han kommer hem med sin dotter (Joanne Whalley) efter att ha hämtat henne från ett aktivistmöte så skjuter en okänd man henne till döds och man misstänker att det egentligen var Ronald man var ute efter. Men när Craven börjar gå igenom hennes saker så hittar han bland annat en pistol och en folder med namnet Gaia på och börjar misstänka att det var något annat som låg bakom mordet. Dottern och hennes saker visar sig vara radioaktiva och mysteriet djupnar när han blir kontaktad av en herre inom brittiska säkerhetstjänsten som berättar att dottern var stämplad som terrorist efter att hon och hennes kumpaner brutit sig in i Northmoor, en anläggning för långtidsförvaring av kärnavfall, varpå flera av kollegorna dött. Snart finner han sig djupt inne i en konspiration inom konspirationer som involverar regeringen, CIA och diverse säkerhetstjänster och allt pekar mot Northmoor. Guidad av sin döda dotter (det är lite mystik inblandat men det är ganska öppet om det bara är i Cravens hjärna eller inte...) så rotar Craven allt djupare och börjar snart inse att det enda sättet att få reda på någon sanning är att bege sig in i Northmoor själv, tillsammans med en CIAagent som har en helt egen agenda.

Jag har med flit skrivit så lite som möjligt om alla turer som handlingen tar, allt för att ni som läser detta ska veta så lite som möjligt om handlingen. Det är mycket som händer, men aldrig speciellt rörigt vilket gör att man sugs in i alla sköna konspirationer och vändningar fram till ett slut som känns helt rätt. En sak som dock bör sägas är att det nog är aningen lättare att fastna för detta om man är född på 70talet eller tidigare då allt är djupt rotat i det politiska klimat som rådde 1986, Reagan och Thatchers politik, och den kärnvapenskräck som var en del av vardagen på den tiden. Med det sagt så vill jag påstå att detta är bland det finaste i thrillerväg jag sett på länge. Inte nog med att manuset är väldigt välskrivet, allt framförs av en ensemble med riktigt fina skådespelare. Först och främst Bob Peck som är helt suverän som polismannen som använder sökandet som ett sätt att trycka ner sin sorg, men även Joe Don Baker som CIA-agenten Darius Jedburgh, Joanne Whalley som dottern och Charles Kay och Ian McNeice som personer inom regeringen med oklara mål. Även värt att nämna är den aningen daterade men mycket sköna musiken av Eric Clapton och Michael Kamen som passar fint som stämningshöjare. Ett synnerligen kompetent hantverk alltså, som är spännande från början till slut, har något vettigt att säga och verkligen förtjänar all bra kritik den har fått. Jag är dock inte så riktigt klar över den planerade remake som tydligen ska komma 2010, med Mel Gibson i huvudrollen... Den som lever får se. Men se gärna originalet. Rekommenderas varmt.

måndag 24 augusti 2009

Gudfadernmaraton

Häromdagen, under min sjukdom, så vaknade jag tidigt, runt sju på morgonen. Relativt pigg var jag så jag tänkte helt sonika att jag slår på en film och lägger mig i soffan vilket brukar vara dödsdömt vid normala tillfällen - Jag sover inom 10 minuter. Jag valde alltså Gudfadern.

Sju timmar senare, med paus för frukost, så är jag klar med del ett och två och tiden har gått så snabbt att det är löjligt. Tack Francis Ford Coppola.

Men den här gången valde jag bort del tre. Pacino och de skådespelare som klarat sig från de tidigare filmerna är lika bra som vanligt, men Sofia Coppola är verkligen raka motsatsen och jag har även svårt för Andy Garcia överlag. Fast jag måste väl ge den en chans till.

Nightmare city (1980)





Jag har alltså legat hemma med något influensaliknande de senaste 8 dagarna, med hög feber, ont i huvudet och alla leder och då varit sängliggande konsant. Därför så har underhållningen varit av det mer lättsammare slaget och det har blivit en hel del gamla Fulcifilmer och sådant där mys som man har sett förut ett antal ggr och då kan se samtidigt som hjärnan är upptagen med annat, som att koka. Umberto Lenzis fina Nightmare city är ett underbart exempel på en sådan film - rapp och fartfylld, blodig och underhållande: En perfekt serietidningsvåldsfilm alltså.

Först och främst så har Nightmare city den absolut coolaste spanska filmtiteln någonsin: La invasión de los zombies atómicos. Bara en sån sak. Sen så är den tyska titeln inte alls dum den heller: Großangriff der Zombies! Ett vanligt angriff hade antagligen räckt, men ett Großangriff! Nu är det ute för oss alla! Utöver detta så har filmen en föredömligt enkel och funtionabel handling. Zombier har skapats av radioaktivitet, fast egentligen så är de inte zombier utan smittade personer som behöver blod. De är snabba som tusan, deras hy liknar mer köttbullar och de dödar helst med redskap. Det enda hoppet för mänskligheten är Hugo Stiglitz och han är så utråkad att det syns i varenda scen han är med i.

28 days later Italian Style alltså. Lenzi är dock rätt regissör för detta spektakel och hur absurt manuset är och hur usel dialogen än må vara så är det fartfyllt och underhållande. Det är svårt att lyckas bli uttråkad till allt billigt, välfilmat underhållningsvåld som pågår. En klassisk schockexploitationrulle som är perfekt för en febersjuk hjärna!

lördag 22 augusti 2009

Manhattan Baby (1982)



Här är en Fulcifilm som de flesta verkar hata, men som jag faktiskt tyckte var riktigt trevlig. Kanske inte sådär direkt bra, men fortfarande betydligt mer underhållande än det flesta Fulci spelade in på slutet av 80talet.

Storyn blev jag inte riktigt klok på, men om det berodde på att jag hade 40 graders feber när jag såg den eller att det var Dardano Sachetti som skrivit manuset, det har jag ingen aning om. Det är något hopkop mellan The Awakening och Poltergeist där Christopher Connelly spelar en arkeolog som hittar en tidigare oupptäckt gravkammare i Egypten. Samtidigt som han tar sig in i den med en guide så får hans dotter ett konstigt smycke av en blind kvinna, varpå guiden dör och Connelly blir förblindad av ett konstigt ljussken. Nu hoppar vi rakst fram i tiden några månader och nu är vi i New York. Den lilla dottern är nu alltså besatt av ett ont väsen och vad som gör saken ännu värre är att hennes bror spelas av Giovanni Frezza, ungdjävulen från House by the cemetary. Dock inte lika hemskt dubbad, men ändå.

Först och främst så ser Manhattan baby riktigt bra ut, med ett mycket kompetent foto av Guglielmo Mancori, och en väldigt metodisk och ögonfokuserad regi av Lucio Fulci. Musiken är bra, klassisk Fabio Frizzi, även om han återanvänder motiv från tidigare Fulcifilmer, främst Beyond. So far, so good för oss Italienfetischister, men det blir väl egentligen inte bättre än så. Storyn i sig är typisk Sachetti och hoppar hejvilt mellan ett antal välfilmade scenarion som är löst sammanknutna. Gorehounds kommer att bli väldigt besvikna då filmen endast innehåller två sådana scener, en snabb i filmens början och en mer utdragen i slutet som dock kompenserar fint då den är fint slabbig. Tänk er spindelscenen från Beyond, fast med fåglar. Jomantackar! En väldigt typisk italiensk skräckfilm alltså. Ha inte för höga förväntningar, då kan Manhattan baby duga alldeles ypperligt i ett feberrus.

onsdag 19 augusti 2009

The Triangle (2005)


Kanske egentligen inte något som passar in i den här bloggen, men eftersom den var helt ok så skriver jag några ord om denna scifichannelproducerade miniserie.

Sam Neill spelar en excentrisk miljonär som hyr in huvudpersonerna för att de ska ta reda på hemligheten bakom Bermudatriangeln efter att han förlorat ett stort antal båtar därute. Nu börjar en fyra timmar lång sak med ganska hyfsade scifiidéer om alternativa tidslinjer och andra dimensioner. Allt sånt där som brukar dyka upp i skräplitteraturen men på ett sätt som behandlar sitt ämne med lite respekt. Spänningen hålls uppe under hela vägen och specialeffekterna är faktiskt bitvis riktigt bra, något vi inte är bortskämda med när det gäller Scifichannels egna produktioner. Sevärt alltså.

Zombi 3 (1988)



Jag tror att Zombi 3 var dömd redan från början. Detta skulle ju bli Lucio Fulcis efterlängtade uppföljare till Zombi 2 efter en serie halvdana filmer och det var inte bara jag som verkligen såg fram emot den. Att Fulci blev sjuk eller hur det nu var och lämnade inspelningen efter 50 inspelade minuter gör ingen skillnad - problemet med filmen heter Claudio Fragasso. Istället för den kalla, obehagliga stämning som fanns i Fulcis original så har vi en actionfilmssörja full med uselt koreograferade fighter. Visst, det är underhållande, men på fel sätt.

Det börjar dock bra. Till tonerna av Stefano Mainettis sköna synthdisco så landar en helikopter någonstans vid en militär anläggning i Filippinerna. En van kör fram till platsen och beväpnade män börjar skjuta på soldaterna i helikopterna. En av männen stjäl en behållare från helikoptern och flyr till fots, jagad av helikoptern. Behållaren brister efter att den blivit träffad av en kula från helikoptern och en blåaktig vätska sipprar ut och infekterar mannen. Jajamensan, han är smittad av DEATHONE, ett militärt projekt som går ut på att väcka de döda till liv. Detta resulterar i att vi får följa några soldater och några unga tjejer när helvetet bryter löst och man får barrikadera in sig på ett hotell och det är nu det börjar gå utför.

Detta är alltså en rejäl besvikelse, mest av den anledningen att det som en uppföljare till sjuttiotalsrullen är riktigt tamt och tråkigt. Fragassos manus hoppar hejvilt från händelse till händelse (som för det mesta består av kassa fightscener där det hela känns som någon sorts fribrottning istället för en zombiefilm), utan att egentligen sammanfoga det till någon helhet. Det är relativt ok filmat, men det är inte fråga om något klassiskt technicolorfoto, utan istället en allmän känsla av slarvighet. Skådespelarna behöver vi inte ens prata om, de är för det mesta rejält usla eller ser bara tafatta ut. Som en tvillingfilm till Fragassos After death så fungerar det här alldeles utmärkt, men all stämning från originalet är borta. Det finns dock lite gore och makeupeffekterna är billiga men godkända så den passar in i samlingen, men jag känner fortfarande av besvikelsen från första gången jag såg den. Jag är alltså väldigt kluven som ni märker. En del av mig vill såga filmen totalt för att det är en så usel uppföljare, men den andra delen av mig vill gilla filmen för att det är en billig och fartfylld actionzombierökare. Det är helt enkelt Fragassos fel.

tisdag 18 augusti 2009

Tower of evil (1972)



Ibland händer det att jag skaffar mig en film och så får den ligga flera år innan jag äntligen ser på den och sen förbannar jag mig för att jag väntat så jävla länge. Det händer inte alltför ofta men tillräckligt. Tower of evil är en just en sådan film som legat på hyllan alldeles för länge, dumt nog.

Tower of evil är vad jag vill kalla en väldigt klassisk engelsk exploitationhorror, helt inspelad i studio, på ett sådant där skönt uppenbart sätt som i alla gamla Hammerfilmer. Det onda tornet är en fyr som står på Snape Island och när filmen börjar så anländer två män till ön i dimma. När de kommer iland så hittar de tre sycken nakna, stympade lik varpå en av männen blir mördad av en ung kvinna. Ett av mordvapnen var Feniciskt och nu åker en trave arkeologer ut till ön då de misstänker att det finns ett gammalt tempel till Baal i grottor under fyren. Men, och det har vi ju redan förstått, det var ju inte den unga kvinnan som mördade ungdomarna på ön, utan något helt annat.... tatam!

Klassisk engelsk sjuttiotalshorror alltså, med en rolig storystruktur och gott om naket och våld. Snape Island är verkligen uppenbart studiobaserad (en väldigt snygg men också en helt makalöst härlig skapelse med sitt sunkiga fyrtorn, risiga träbyggnader och grottor fulla med konstiga, lagom obehagliga statyer) men på det där knastriga, mysiga sättet. Arkeologerna spelas av diverse kända engelska namn som Derek Fowlds och Dennis Price, och även Robin Askwith som var känd för ett gäng sexkomedier som var populära på det sena 70talet. Vissa av dessa ska föreställa amerikaner, och deras amerikanska accenter är lite tveksamma, men annars är det en samling kompetenta damer och herrar vi har att göra med. Ren och skär underhållning på finfin nivå alltså. Rekommenderas varmt till alla som gilla 70talshorror

The Island (1980)


Det finns helt klart alldeles för lite högbudgetpiratfilmer, så är det bara Nu menar jag inte den där typen av filmer som är baserade på en attraktion på någon nöjespark utan riktigt brutala filmer där piraterna verkligen inte har någon som helst respekt för människoliv. Michael Ritchies film The Island, baserad på en bok av Peter Benchley, är en film där piraterna är precis så brutala som jag vill ha dem och även om storyn i sig är lite, ska vi säga otrolig, så fungerar det alldeles utmärkt som blodig underhållning.

Michael Caine spelar en journalist som åker ner till Miami för att rota i en story om försvunna segelbåtar. Med sig har han sin 12-årige son som hans exfru dumpat på honom vilket fungerar bra till en början. Tills de blir kidnappade av pirater. Jajamensan, fast inga sådana där Somaliska idioter utan en äkta koloni med inavlade pirater som överlevt mitt ute i Bahamas i trehundra år. Piraterna låter dem leva, sonen för att han skall bli en hjärntvättad son till en av piratledarna och Caine som avelshingst. Det här är givetvis inte den mest perfekta situationen och Caine gör vad han kan för att fly, och få sin son med sig vilket inte är det lättaste...

The Island floppade tydligen rätt stort när den släpptes och jag förstår faktiskt inte riktigt varför. Det är en fartfylld, välfilmad äventyrshistoria knökfull med sköna engelska skådisar som du sett i diverse filmer och tv-serier, fast den här gången pratar de någon sorts degenererad variant av 1700talsengelska som ibland kan vara lite svår att följa med utan subtitles, men aldrig så att man tappar kontroll över handlingen. Som grädde på moset får vi ett sjysst soundtrack av Ennio Morricone och stora mängder riktigt grafiskt våld. Piraterna är precis sådär hänsynslösa pch kallblodiga som man vill att de ska vara vilket gör The Island till något av en glömd pärla som jag rekommenderar er att leta reda på.

Cars (2006)


Jo, den var väl trevlig.

måndag 17 augusti 2009

Dawn of the dead (1978)

George A Romeros klassiska zombiefilm har det skrivits hyllmeter om tidigare, och jag har inte direkt någon lust att skriva något om den själv. Däremot så har jag sett den Europeiska versionen som klipptes ihop av Dario Argento, och tänkte skriva några rader om skillnaderna mellan denna och Romeros version.

Nu kan ju min åsikt bero på att jag sett Romeros version säkert 5 ggr och är såpass van vid den att alla förändringar för mig blir till det negativa, men det som märks först och främst (och som jag inte är så förtjust i) är att Argentos version är knökfull med Goblinmusik. Man har alltså plockat bort all musik som Romero lagt in, klippt ner den ca 10-20 minuter för att få ett rappare tempo och på så sätt förstört den lite. Man får inte alls den apokalyptiska känsla som genomsyrar originalet och man glossar förbi mycket av det som Romero ville säga. Nä, se Romeros cut istället. Argento har ju för böfvelen klippt bort helikopterscenen!

Rosso Sangue (1981)




Rosso Sangue aka Absurd är en klassiker inom splatterfilmskretsar. Många av oss har tillbringat flera timmar vid tv:n med en suddig fjärdekopia och avnjutit Arristide Massacessis orgie i gore där den reslige George Eastman aka Luigi Montefiore spelar den längsta massmördaren i filmhistorien. Än så länge så har det inte funnits någon vettig dvdutgåva men nu har Mya communication gjort slag i saken och släppt den på dvd under namnet Horrible. Är filmen verkligen så "klassisk" som man minns den?

Eastman spelar Mikos Stenopolis, en genmanipulerad grek som inte kan dö så lätt. I samband med detta så har han uppenbarligen blivit en psykopatisk mördare som dödar alla han stöter på. Edmund Purdom spelar en präst som var inblandad i experimentet som nu är på jakt efter den 206 centimeter långa psykopaten. Det hela urartar till en en ganska blodig Alla Helgons blodiga natt situation och ett rätt roligt slut.

Ok, först och främst så är jag lite besviken på Mya. Utgåvan ska visst vara komplett med ca fem minuter är av riktigt dålig kvalite, då de verkar komma från ett dåligt vhsband. Det är dock inte det jag stör mig mest på, där Myas största fel är att inkludera ett italienskt ljudspår och ingen engelsk text. Ren lathet eller? Nåja, i överlag är det en ok utgåva, och den passar in fint i min samling. Vad som däremot inte är så bra är själva filmen. Eastman fungerar bra som psykopat, men resten är en billig klyschfest med några av de absolut billigaste specialeffekter jag någonsin sett. Man har helt enkelt använt grishud för att den påminner om människohud och i den klassiska scenen där en gubbe får sin skalle itusågad i en bandsåg ser man klart och tydligt att det är en spädgris eller liknande som man sågar i. De flesta av specialeffekterna ligger dock snäppet ovanför den klassen men skadan är redan skedd. Filmen har inte direkt något av det här flytet som en bra slasher ska ha, utan känns mest bara som att man spelat in lite scener på måfå och klippt ihop i efterhand. Massacessi var dock en kompetent yrkesman så förutom de billiga effekterna så ser filmen bra ut och man får faktiskt till lite spänning mot slutet. Men annars ser jag nog hellre om Anthropophagous, vilken denna är en inofficiell uppföljare till, en betydligt sleazigare, smutsigare och underhållande film

Escape from LA (1996)


Jag vill minnas att Snake Plisskens återkomst floppade rätt rejält när den kom, och det var antagligen just därför jag lät bli att se den. Det pratades en hel del om att den skulle innehålla riktigt usla specialeffekter, vilket inte direkt ökade mitt intresse. Såhär 13 år senare så måste jag erkänna att det var rätt korkat. Escape from LA är ingen perfekt film men den är fortfarande mer underhållande än valfri Michael Bay film.

Första halvan av filmen är precis så som en uppföljare till Escape from NY skall vara. Los Angeles är nu för tiden en ö efter en stor jordbävning och det är dit man skickar allt riffraff från det aningen totalitära amerikanska samhälle som uppstått. Nu har presidentens dotter snott ett domedagsvapen och begett sig in i La, och Plissken får 8 timmar på sig att ta sig in, hämta vapnet och ta sig ut igen. Typ, ganska precis som i första filmen. Kanske lite väl mycket som i första filmen.

Jotack, här finns inget nytt att hämta. Escape from LA känns ibland mer som remake då det i grund och botten är samma story som i Escape from NY. Detta betyder dock inte att det inte är underhållande och första halvan av filmen är riktigt underhållande. Carpenter är ju Carpenter, så är det bara och Kurt Russel har uppenbarligen kul, speciellt som han fortfarande passade i originalkläderna från första filmen. Tyvärr så innebär detta också att det blir aningen förutsägbart och andra halvan av filmen är lite småträlig. Fortfarande underhållande men lite klyschigt. Specieleffekterna är dock inte sådär usla som man ville ha det till och som en uppföljare så är detta en klart godkänd film som inte förtjänar sågningarna den fått.

fredag 14 augusti 2009

Nej nej nej nej nej nej, nej nej NEJ!

Länk

NEJ säger jag!

Världen behöver inte ytterligare en amerikansk Godzilla remake. WHAT THE FUCK IS WRONG WITH YOU PEOPLE?!?!?! IHATEYOUIHATEYOUIHATEYOUIHATEYOUIHATEYOUIHATEYOU!!!!!

King of the hill (2007)


En filmhandling behöver inte vara mer komplicerad än så här.

En man är på väg någonstans på den spanska landsbygden och stannar till vid en liten mack för att tanka. Han möter en ung kvinna på (herr)toaletten, tycke uppstår och de idkar könsumgänge varpå hon stjäl hans plånbok (men är snäll nog att betala hans bensin). Därefter fortsätter han sin resa men efter att ha åkt genom vildmarken en stund så ser han något som blänker på en bergstopp och sekunden senare hör han ett skott, som träffar bilen. Innan vi hinner säga ordet sniper så är han utan bil, skottskadad i benet och på flykt tillsammans med den unga kvinnan från en eller flera gärningsmän som inte drar sig för att skjuta en polis i pannan...

Det är så här en riktigt tät thriller ska vara. Konceptet är enkelt, och såpass välgjort att man sitter på helspänn hela tiden, lyssnandes efter det där visslande ljudet från en kula milisekunden innan den smattrar in i ett träd, en bröstkorg eller en panna. Den feta spänningen cementeras tack vare riktigt bra skådespeleri, även om manuset tyvärr ger våran hjälte en karaktärsegenskap vilket gör att det blir väldigt svårt att gilla honom efter en viss händelse. Detta orsakar lite frustration men filmen mår nog i slutändan bara bra av det. Givetvis så kommer det en twist mot slutet men denna kommer för en gångs skulle ungefär 20-25 minuter innan filmen är över och helt plötsligt får vi följa gärningsmännen istället, vilket tyvärr tar bort lite av den utlämnande spänningen men som fortfarande fungerar mycket bra. Detta är alltså en film jag rekommenderar, om ni inte fattat det än. Se den, för helvete. Spanskt is the shit. Man önskar bara att de fixat en cameo åt den gode Paul Naschy.

tisdag 11 augusti 2009

Några riktigt coola trailers.

Burial ground. En ful, smutsig och alldeles... alldeles underbar italiensk zombiefilm

Nightmare city. Full rulle, toksnabba zombier och en klassisk scen där hjältarna tar en paus från en vild flykt för att dricka en kopp kaffe.

Zombie flesheaters. Fulcis klassiska zombierulle som fortfarande än i denna dag håller bra.

ah, det underbara 80talet. :)

Marebito (2004)


Men, det här som började så bra....

Takashi Shimizu, mannen bakom Ju-on och de amerikanska nyinspelningarna hade några veckor över mellan Ju-on 2 och den första remaken, så varför inte ägna den tiden till att spela in en film. Han ropade in Shinya Tsukamoto, galningen bakom Tetsuofilmerna och lät denne spela huvudrollen i Marebito baserad på en roman av Chiaki Konaka. På ytan är detta ett brilliant koncept, men utförande tyvärr inte riktigt så häftigt som jag önskar att det skulle vara.

Shinya Tsukamoto spelar Masuoka, en kameraman som råkar filma ett självmord i tunnelbanan. När han tittar på filmen så inser han att offret ser något som gör att han blir så rädd att han sticker en kniv i sitt eget ögan. Masuoka blir helt besatt av att känna samma skräck som mannen kände och försöker spåra det som mannen såg, vilket leder honom ner i underjorden tillsammans med sin trogna kamera, ner under tunnelbanorna och allt djupare och djupare ända till han hittar en enorm grotta med ruinerna av någon civilisation som inte var mänsklig. Där nere hittar han en naken ung kvinna som han givetvis tar med sig upp igen och installerar i sin lägenhet. Hon kan inte prata, eller ta hand om sig själv och det står inte på förrän han inser att det enda hon kan livnära sig på är blod. Men vem är den skumma snubben som dyker upp då och då och säger att Masuoka måste lära sig att ta hand om henne?

Filmens första halvtimme bådar riktigt gott måste jag säga när Masuoka beger sig allt djupare och djupare ner i underjorden. Man får en hel del härliga Lovecraftvibbar och stämingen är på topp. Men sen degenererar det hela till en konstigt, blodigt drama när vår hjälte gör allt för att den unga kvinnan ska överleva och även om det är välspelat och välgjort så är det lite av en besvikelse efter den underbara början. Det är dock aldrig helt ointressant och man finner sig hela tiden aninen fascinerad och undrande över hur detta ska sluta. Shinya Tsukamoto är faktiskt en lika bra skådespelare som filmregissör och han lyckas med att bära filmen på sina axlar. Det är nog antagligen så att jag ville att det skulle vara en helt annan film, så därför fick jag bita i det sura äpplet, men det är en spännande och småmakaber liten film som Takashi Shimizu gjort och som rekommenderas till fans av J-horror som kanske tröttnat lite på de vanliga långhåriga spöken som blivit ett så utmärkande tecken för asiatisk film.

måndag 10 augusti 2009

Brides of blood (1968)



Bilderna ovan säger egentligen allt du behöver veta om filmen, man får verkligen allt man behöver i Brides of blood. Blod, tuttar, gummimonsterdräkter utan tidigare skådad like och en härligt fartfyllt tempo vilket gör Brides of blood till en riktigt höjdare. En sådan där film som man får en varm och go känsla i magen av.

En skön samling amerikaner anländer till en Filipinsk ö för att visa invånarna lite civilisation och undersöka om det finns några spår efter atombombstester. Vi har den äldre professorn, hans kåta fru som knullar allt som rör sig (utom sin man)och den unge killen som gärna vill knulla allt som rör sig men som vi vet kommer att få ihop det med hövdingens fru. Det visar sig i alla fall att infödingarna har något sorts lotteri för sig (endast för byns unga kvinnor) där vinnarna får den stora äran att bli bundna vid en påle, varpå ett intressant gummimonster kommer och sliter dem i småbitar. Kvinnorna är givetvis topless under processen, jag antar för att det skall gå snabbare. Våra amerikanska hjältar tycker givetvis inte detta är ok, men saker blir ännu värre när det visar sig att ön är knökfull med muterade växter som gärna fångar människor med sina tentakler. Sen har vi ju den där spanjoren som bor i en lyxvilla på ön. Han är trevlig, men hans dvärgpersonal stjäl gärna saker och han har en rätt skum sjukdom som gör att han springer ut på nätterna och har fuffens för sig. Tänk vad lite radioaktivitet kan göra. All hail the holy white light!

Brides of blood är en av alla de filipinska filmer som kom i slutet av 60talet och som blev ganska populära på biograferna i Usa. Den har som jag tidigare nämnde allt man behöver för en underhållande kväll: Bröst, blod och monster, och är regisserad med ett lagom högt tempo som gör att man aldrig hinner ha tråkigt. Bra skådespeleri och det roliga manuset gör att man har mer överseende än vanligt för vissa aningen tveksamma specialeffekter. Själv ska jag ge mig ut på jakt efter fler rullar av samma filmteam och jag rekommenderar er att se detta, om ni helt enkelt vill ha lite kul! Det hör ni ju själva: A brutal orgy of ghastly terror! Den allra värsta formen av terror!

lördag 8 augusti 2009

Zombiewestern: It came from the west (2007)



En Dansk dockzombiewestern, skulle det smaka?

Det är alltså precis som det låter. En ung man som är lite av en mes bor någonstans mitt ute i den vilda västern tillsammans med sin far, en smått indianhatande herre som till och med har en hemlig identitet när han slaktar indianer med sin motorsåg. Indianerna tröttnar på allt detta och utför en gammal ritual som väcker de döda till liv och Zombiewesterns sköna 17 minuter utspelar sig mestadels på en bar där en fin liten massaker sker. Dockorna är fint groteska, de danska rösterna härligt överdrivna och allt är filmat med finesse och kärlek. Se den.

Officiella hemsidan här

torsdag 6 augusti 2009

Three days of the Condor (1975)



Vid sidan om Japanska monsterfilmer och spanska 70talsfilmer så avgudar jag även konspirationsthrillers från 70talet. Det finns ingenting som kan piska upp lite rejäl spänning som en djupgående, kall och brutal sammansvärjning. Three days of the Condor är nog antagligen min favorit, med en rolig och inte helt out of there konspiration, en cool Robert Redford, en sexig Faye Dunaway och Max Von Sydow som en av världens trevligaste lönnmördare.

Robban jobbar på en avdelning inom CIA som läser böcker, allt de kommer över, för att hitta möjliga koder och kör in allt i en dator som analyserar ledtrådarna. När vår hjälte går iväg för att handla lunch så slår lönnmördare till på kontoret och avrättar samtliga. Robban blir givetvis rädd och upprörd och ber om assistans från CIA. För att han skall känna sig trygg vid hämtningen så föreslår man att en god vän skall vara närvarande. Givetvis så är det en fälla, hans vän blir mördad men CIA verkar ha fått för sig att det är Robban som är den skyldige. För att få lite tid att andas så kidnappar han en kvinna (Faye Dunaway)och tvingar henne att gömma honom. Snart utvecklas ett småskumt, stockholmssyndromsbetingat förhållande samtidigt som vår hjälte försöker ta reda varför alla är ute efter honom.

Förutom det aningen konstiga sättet som Robert Redford raggar kvinnor på (Hota dem med pistol och bind dem på toaletten)så är detta en helt underbar film. Det är skönt när en film klarar av att avslöja detaljer ungefär samtidigt som huvudpersonen får reda på dem, utan att det är övertydligt. Allt framförs med bra skådespeleri av Robban, Faye Dunaway och speciellt Max Von Sydow som spelar en av de absolut skönaste yrkesmördare jag någonsin stött på i filmvärlden. Hans lilla tal i slutet av filmen är så underbart trevligt att man får rysningar i hela kroppen. Spänning från början till slut alltså, och med Sydney Pollack bakom ratten så är det inte direkt oväntat. En riktigt bra film som alla som gillar thrillers bör ha sett för länge sedan.

tisdag 4 augusti 2009

En sak som stör mig

Detta är ett återkommande fenomen, främst från User comments på Imdb.com, men dyker gärna upp på andra sidor. Kommentarer som:

Worst movie ever, I turned it off after 10 minutes.
Eller:
This is the worst movie i have ever turned off after ten minutes, varpå snubben fortsätter med en lång harang om hur dålig filmen är och sätter en etta i betyg.

Men om man inte ser klar en film så har man fan inte rätt att ge ett omdöme om den heller. Man får möjligtvis säga att den verkade riktigt dålig, men din rätt att såga filmen är noll. Nada. Du ska helt enkelt hålla käften för ingen vill lyssna på en gnällkärring som försöker vara lustig.

Så. Färdiggnällt.

Ghosts of Mars (2001)



Jag måste faktiskt sticka ut och säga att jag gillar Ghosts of Mars och jag tycker att det är ett gott tecken på att John Carpenter fortfarande är (åtminstone för 8 år sedan)en regissör att räkna med, som levererar det han är bäst på - spänning och våld. Jag erkänner att vissa av skådespelarvalen inte är riktigt klockrena (Ice cube är det bästa exemplet på det), dialogen är bitvis pinsam och jag fattar inte varför Amerika tycker att Marilyn Manson kopior är skräckinjagande. Sen är inte hårdrocksmusik lämplig till skräckfilm, så är det bara. Blä.

Men annars är det en riktigt bra film med ett sjysst tempo och lagom mycket våld. Jag gillar storyn speciellt mycket, fast det kanske beror lite på att jag älskar Doomspelen, vilket herr Carpenter verkar ha lånat lite inspiration ifrån. Spöken från Mars tidigare levande innevånare tar över människor och börjar slakta. Vad fan mer behöver man? Ok, kanske lite mer gore än vad vi får här men det är ju inte så att vi är helt utan. Annars är detta egentligen en Westernfilm i lätt scifitappning. Cowboys mot indianer, det är väldigt uppenbart var inspirationen kommer ifrån. Vad vi får i slutändan är en rapp, lite småblodig actionskräckis som funkar alldeles utmärkt som underhållning. Fast slå av filmen när Natasha Henstridge vaknar upp i sin cell i slutet, för dialogen som kommer efter där är fan pinsam.

Children of men (2006)


Jag gillar inte att recensera filmer som Children of men. Jag föredrar att antingen klanka ner på en riktigt usel film eller leta fram positiva saker från mindre kända/bra filmer. Children of men är bara bra. Rakt igenom. Vad faen ska jag säga då? Det är snyggt så inåt helvete, helt klockrent spelat (inte mycket annat att förvänta sig av namn som Clive Owen och Michael Caine) och de nu legendariska scenerna med de långa kameraåkningarna är precis så bra som alla säger. Jag orkar inte gå in på det fina manuset och allt det har att säga utan konstaterar att detta är en jävligt bra film som alla bör se och avslutar det hela med en liten What if? fråga som passar bra när själva filmen är just lite av en sådan:

Hur hade detta sett ut om Eurociné producerat det? Antonio Mayans i Michael Caines roll kanske? Lina Romay istället för Julianne Moore?

måndag 3 augusti 2009

La Scorta (1993)


La Scorta är inspirerad/baserad på sanna händelser och handlar om fem män som utses till livakter åt en domare i en maffiainfekterad stad i Sicilien. De har allting emot sig: Maffian, de lokala politikerna och givetvis så ska det tjafsas lite inom gruppen också då alla hamnat där de hamnar på helt olika sätt. Mandalesi t ex (spelad av Claudio Amendola som ser ut som the lovechild of Michael Pare och Jeff Stryker) blev utmanövrerad av korrupta politiker i Rom och försöker på nytt utföra sitt jobb, denna gången i sin hemstad. Corsale har problem med sin familj där frun inte är så nöjd över hans yrkesval, speciellt när okända personer ringer hem och berättar vilken färg deras barn har på sina jackor. Domaren själv har givetvis också familjeproblem, och har därför valt att försöka ta itu med korruptionen med hårdhanskarna. Inte alltför lätt.

Detta är trots sitt snygga dvdomslag ingen actionfilm. Man kan till och med se det som att huvudpersonerna gör ett alltför bra jobb med att skydda domaren. Det är mer fråga om tät spänning, ovissheten om vad som kan ligga bakom nästa hörn. Det är dock rappt och läckert filmat, och även om det kanske inte händer så mycket som man skulle önska om man nu fått för sig att detta skulle vara en actionfilm så är det alltid väldigt spännande och musiken av Ennio Morricone gör inte direkt saken sämre. Skådespeleriet är överlag mycket bra och känslan av ett sammanslutet team som även delar på sin fritid känns äkta. Tyvärr så puttrar det hela ut i ett aningen pessimistiskt, men inte speciellt chockerande slut som gör att det i slutändan känns som pilotavsnittet till en tv-serie.

Den tv-serien hade antagligen blivit riktigt jävla bra. Det är väl så, precis som i Sicilien, att man inte alltid får som man vill.

Rekommenderas till älskare av maffiafilm och täta thrillers överlag.

War of the worlds (2005)



Alltså, hur kan man göra såhär? Man har världens coolaste koncept, specialeffekter som är hur underbara och välgjorda som helst men man sänker det totalt. Hur? Jo, det ska jag meddela:

DAKOTA FUCKING FANNING!

Eftersom det är en Steven Spielberg film så har man en enorm budget till förfogande och scenerna med Alientripoderna som travar omkring och förstör allt som rör på sig är så vackra att jag nästan börjar gråta och vill tatuera in dem på hela min kropp och att de sedan låter som en Dark ambient skiva av bättre kvalite gör ju inte saken sämre. MEN.

Vi gör om det hela till ett familjedrama där Tom Cruise har varit en dålig far men som genast blir så mycket bättre tack vare rymdinvasionen. Slutscenen där Tom återförenas med sin förlorade son som för första gången kallar honom för pappa är så fruktansvärt obehaglig och kräkframkallande att jag ville krypa ner i ett mörkt hål och ligga där i fosterställning och må illa i några år. Sen har vi ju Dakota Fanning. Som inte gör annat än skriker. Skriker och skriker och skriker. Jag hatar henne! Varför kunde inte hela hans familj dö? Brinna upp?! Men nejdå, då slår Tom Cruise ihjäl Tim Robbins istället.

Det finns ju någon sida på på internet där vanliga svenssons klipper ihop sina egna versioner av filmer, t ex en Jar Jar binkslös Phantom menace. Nu vill jag veta: Finns det en Dakota Fanninglös War of the Worlds eller måste jag klippa ihop den själv?

Nåja, det finns I hate Dakota Fanning t-shirtar att köpa ute på nätet. Nu ska jag ta och beställa mig några stycken.




Edit: Imdb: she is of half-German descent. Det var väl det jag visste. Jävla nazist.

The Tragedy of Macbeth (1971)


Jag kan lugnt påstå att jag inte är någon "fan" av Shakespeare. Jag har aldrig varit speciellt lagd åt det hållet helt enkelt, och blev aldrig vad jag kan minnas tvingad att läsa något under min skolgång. Jag läste hellre Stephen King, H.P Lovecraft och Henry Miller. Detta innebär att jag inte är rätt person att avgöra huruvida detta är en rättvis filmatisering. Det är väl heller ingen idé att jag går in på några detaljer då handlingen i Macbeth är klassisk. Macbeth vill bli kung och ser helt enkelt till att bli det, vilt påhejad av sin fru. Problemet är bara det att Macbeth har inte psyket till att hålla på med att smida ränker. Blod, våld och död följer.

Med det sagt så måste jag säga att detta är en alldeles ypperlig film. Polanski valde att göra denna direkt efter att hans fru, Sharon Tate, blivit mördad av Charles Mansons anhängare och detta gjorde att Macbeth tydligen blev aningen blodigare än vanligt, vilket ur ren underhållningssynpunkt bara kan vara bra. Att filmen ser väldigt bra ut tack vare suveränt foto och underbara inspelningsplatser i Wales gör ju inte saken direkt sämre. Trots (eller tack vare?) att all dialog är relativt trogen originalet och givetvis på vers så gör det högklassiga skådespeleriet att man sugs in i historien. Jon Finch, Francesca Annis och Martin Shaw är bara några av de solida namn vars (fri)spel vi får avnjuta och jag är ganska säker på att jag såg den gamle mannen från Bring out your dead sekvensen i Monty Python and the Holy Grail.

Vill du se ett nattsvart, välspelat drama, eller har det minsta intresse av Shakespeare så är detta ett måste. Gillar du Polanski så är detta helt klart av intresse och om du fortfarande är lite osäker så är det ju så att filmen faktiskt är ganska blodig. Räcker inte det?

Vacker, eller hur?


Min min min!

söndag 2 augusti 2009

Drag me to hell (2009)


Så nu har vi den stora frågan: Har Sam Raimi verkligen gått tillbaka till sina rötter? När Drag me to hell introducerades för biopubliken så var det många som verkligen hoppades det och det blev inte bättre av att filmen fick väldigt bra kritik när den äntligen släpptes. Handlingen i sig är verkligen old school skräck men filmen fick åldersgränsen PG13 så en rejäl dos skepsism blandades med förväntningarna. Själv såg jag då filmen och tänkte svara på frågan. I slutet av recensionen.

Handlingen är klassisk, som hämtad från någon gammal skräckserietidning på 50talet och bär även uppenbara drag av mästerverk som Jaquest Tourneurs Night of the demon och Sidney Hayers Night of the eagle. En ung kvinna jobbar på en bank i San Fransisco och då hon vill visa sig lite tuffare inför sin chef så nekar hon en gammal dam uppskov på en betalning, vilket kommer att resultera i att kvinnan blir vräkt. Det är dumt att göra så mot en gammal zigenarkvinna som helt sonika kastar en förbannelse över henne. Hon får tre dagar på sig, sedan kommer en elak demon och hämtar med henne till helvetet.
Det börjar riktigt fint med många fina skrämselscener och konstiga skepnader som spöar skiten ur vår hjältinna. Sam Raimi kan sin skräck, det är ingen tvekan om det, och filmens första halva är riktigt bra med mycket fin stämning. I filmens andra halva så övergår det lite mer åt Raimis traditionella slapstickhumor och även om detta är välgjort och underhållande så är det inte riktigt, riktigt lika bra som i början och det är även lite så att man saknar Bruce Campbell där. Det är dock inget som förstör underhållningen i filmen. Skådespelarna gör ett bra jobb och spelar över precis så mycket som behövs och Raimi utnyttjar dem till max. Många fina och slemmiga "gags" blir det. Vad som dock inte riktigt fungerar är manuset, där det är lite svårt att känna någon sympati över våran hjältinna. Speciellt efter en händelse så sitter man faktiskt och hoppas på att det verkligen ska gå åt helvete för henne. Jag vill dock inte gå in på några detaljer men ni kommer att märka exakt vilken scen jag menar. Annars är detta en väldigt solid skräckfilm som känns aningen 80tal, utan att det ska kännas som något negativt.

Är då Sam Raimi tillbaka vid sina rötter? jo, det vill jag påstå att han är. Även om det är PG13 vi har att göra med så känner man verkligen igen stilen från de gamla Evil Dead filmerna och nu är det bara att hoppas att Sam och hans bror Ivan verkligen skriver klart Evil Dead 4 manuset som de tydligen fipplar med hemma i Michigan och att Bruce Campbell inte är för gammal.