tisdag 22 september 2009

Time for some change

Jag tänker lägga den här bloggen på is ett tag, antagligen ganska länge. Jag tänker dock inte lägga ner recenserandet, utan har istället dragit igång en systerblogg:

http://rubbermonsterfetishism.blogspot.com/

Varför? Därför att det är lättare att nå ut till lite mer folk om jag bloggar på engelska, i förhoppningen om att lära känna lite mer människor med samma intressen. Jag har även lite vänner därute som inte förstår ett ord svenska så jag vill ju dela med mig av mina "fyndiga" kommentarer till dem. Jag räknar med att de tappra själar som följer Gummimonsterfetischism kan lite engelska så häng med nu. Om inte annat så kan ni ju klaga på min inte helt perfekta engelska.

måndag 21 september 2009

The Hitcher (1986)



Ibland så vill man ju mysa till det lite hemmavid. Härom veckan så förklarade min flickvän att hon ville se om Liftaren aka The Hitcher, den klassiska 80talsthrillern. Givetvis så gjorde vi en liten grej av det, genom att kolla upp vad det var som C Thomas Howell åt i den klassiska fingerscenen och äta samma sak till filmen. Ostburgare och Pommes, gott det.

Men, hur var filmen då? Jag räknar med att de flesta som läser den här bloggen redan har sett filmen, men om det nu skulle vara någon som missat den så handlar den om en ung kille som kör en bil tvärs över Usa och gör det fatala misstaget att plocka upp en liftare. Nu vet inte jag, alla liftare kanske inte är så men när personen ifråga berättar att han skar av ben, armar och huvud på den förra kille som plockade upp honom och sedan frågar om han vet vad som händer med ett öga när man sticker en kniv i det, då är nog inte allt som det ska. Howell lyckas bli av med honom, men mannen förföljer honom och dödar allt i sin väg vilket resulterar i att våran unge hjälte får skulden för allt. Brilliant.

Det är verkligen skönt när man ser en film efter kanske 15 år och inser att den verkligen är precis så bra som man minns den. Rutger Hauer är helt klockren i rollen som John Ryder, mannen från Disneyland som jagar våran hjälte med en underbar kyla. Robert Harmons regi är klockren tillsammans med det underbart vackra ökenfotot av John Seale och Mark Ishams underbara musik cementerar allt till en av filmhistoriens största kultfilmer. Eric Reds manus ger mer frågor än svar angående den enigmatiske Ryder och det är precis så man vill ha det. Du får reda på precis mycket vad och varför som du behöver och mer behöver vi inte. Har du inte sett The Hitcher så ska du ta mig fan göra det och snabbt, annars är det bäst att kolla dina Pommes Frites en lång tid framöver!

Hydra (2009)



Härom månaden så var jag inne på http://www.dddhouse.com, en mycket bra site om man vill beställa billiga Hong Kong dvdutgåvor. Där hittade jag en film vid namn Hydra som enligt castlisten skulle vara Amando De Ossorios ypperligt gräsliga 70talsfilm där en sjöorm krossar båtar och fyrtorn med härligt usla specialeffekter. Jag var givetvis tvungen att beställa filmen omedelbums, men fick efter någon dag ett mail om att texten på hemsidan var fel och det istället var Hydra från 2009 som jag beställt, en made for scifichannelfilm som inte direkt fått någon bra kritik. Nåja, jag är inte den som är den. Monsterfilmer sitter alltid fint så jag beställde den ändå. Jag fick vad jag förtjänade.

Handlingen i sig är lite smårolig. Några rika miljonärer har betalat stora pengar för att få jaga. Jaga människor såklart. Man åker ut till en ö någonstans mitt ute i ingenstans och släpper lös sina offer. Vad man inte tagit med i räkningen är att en av de jagade är en före detta special forces snubbe och inte nog med det, ön är hemmavisten för den legendariska Hydran, den sjuhövdade ormen som är hyfsat hungrig efter människokött, vare sig det är beväpnat eller inte.

Först och främst så måste jag säga att dvdutgåvan har ett av de snyggaste omslagen jag sett på länge. Det är oerhört snyggt designat och utlovar en stämning som filmen i sig inte ens kommer i närheten av att leverera. Vi har att göra med en riktigt standard Scifi channelfilm, inspelad i samma skog i Kalifornien som alla andra filmer i sitt slag. Regin går på rutin och manuset, som börjar lite lovande, degenererar till samma gamla vanliga springande i skogen. Hydran är en riktigt rolig skapelse med massor med elaka tänder i fullblown CG, men som vanligt så är den inte speciellt integrerad med resten av filmen. Den är dock rolig att titta på, när den är med i bild. Annars är skådespeleriet helt ok, och det puttrar liksom på i en och en halv timme utan att man egentligen har speciellt tråkigt. Lite blod får vi också, men förvänta er ingen splatterfest. Intet nytt på västfronten alltså, men med ett coolare monster än vanligt. Gillar du den här typen av made for tv junk så kommer du att gilla den är.

Förresten, påminner Hydran inte lite om den elaka köttätande växten som hotar smurferna i albumet smurferna och Kroxelikrax?

Abominable (2006)


Världen behöver mer Bigfootfilmer. De skall dock helst innehålla omotiverat naket och stora mängder grafiskt våld, vilket raskt leder in oss på Abominable. Detta är antagligen den bästa filmen i filmhistorien som haft premiär på scifichannel, vilket inte behöver betyda mycket men det finns alltid ett undantag som bekräftar regeln.

Abominable är i grund och botten en remake av Alfred hitchcock Rear Window - med en Bigfoot. Matt McCoy spelar Preston Rogers, en man som hamnat i rullstol efter en bergsklättringsolycka där hans fru omkommit. Som en del av terapin så reser Preston tillbaka till sin stuga i skogen i närheten av där det hände tillsammans med en sur vårdare och samtidigt så anländer ett tjejgäng till stugan mittemot för att festa. Utöver detta så har vi Lance Henriksen och Jeffrey Combs i roller som Bigfootjägare i sådana där typiska cameos som kan spelas in på en dag, men de fungerar bra i storyn. Annars är det Preston Rogers det fokuseras på, som upptäcker ganska snabbt att det springer omkring en stor, hårig sak i skogen vars huvuddiet för tillfället verkar vara unga tjejer, gärna nyduschade. Problemet är bara att ingen tror på honom, speciellt när han mest verkar vara en snuskgubbe med en kikare...

Ok, jag erkänner - detta är en koncept som inte borde fungera. "Problemet" är bara att det faktiskt gör det. Ryan Schifrin är en väldigt stabil förstagångsregissör som använder sitt simpla koncept på ett mycket bra sätt ända fram till det riktigt coola slutet. Om ni känner igen efternamnet Schifrin så beror det på att Ryan är son till Lalo Schifrin, mannen bakom ett och annat fint soundtrack - där Mission impossible är det mest kända. Detta innebär att Ryan har ett kompetent soundtrack till förfogande vilket hjälper till i några riktigt sköna shocksekvenser. Som grädde på moset så får vi både omotiverat naket och några riktigt fina goresekvenser vilket bara är en bonus. En solid, blodig monsterfilm alltså som är alldeles för bra för att vara associerad med Scifichannel. Ryan Schifrin har förhoppningsvis en fin karriär framför sig inom skräckfilmen och jag ser fram emot hans nästa eskapader.

torsdag 17 september 2009

Xie ying wu aka Bloody Parrot (1981)


Ok, jag erkänner att jag inte riktigt följde med i alla vändningar i handlingen i Shan Huas Xie ying wu aka Bloody Parrot. Det är inte speciellt klart från början vad som pågår och nya karaktärer introduceras hela tiden. Filmen är visst baserad på en gammal legend om den blodiga papegojan, någon sorts variant av anden i flaskan - om du ser den så får du tre önskningar, önskningar som givetvis går käpprätt åt helvete. En rådgivare till Kejsaren får se den, önskar att få tillbaka en enorm skatt varpå han, hans fru och hans son dör. Nu börjar en vild jakt på skatten och försöken att ta reda på vem den blodiga papegojan egentligen är. En hård svärdsman råkar varar ute på vandring i närheten och hamnar mitt i alltihopa, samtidigt som han får ihop det med en prostituerad kvinna som spenderar ungefär två tredjedelar av filmen naken. Typ. Det är oerhört mycket mer än så, men skulle ta mig timmar att på ner på pränt så jag lämnar det vid det här vaga lilla försöket. Se hellre filmen och skaffa er en egen uppfattning.

För se den, det tycker jag helt klart att ni ska göra. Detta är en väldigt snyggt filmad liten sak som är knökfylld med välkoreograferade och blodiga fightscener, österländsk magi och vackert naket. Slåss man inte med svärd eller diverse andra vassa redskap så håller man på med konstig magi eller lönnmördar varandra. Vi får även lite ganska snaskigt gorem mestadels i form av några riktigt slibbiga obduktioner när man försöker ta reda på dödsorsaken på några mordoffer. En riktigt härlig Wuxia alltså och en fröjd för ögat och sinnet. Nu ser jag verkligen fram emot att utforska genren lite djupare.

söndag 13 september 2009

H-man (1958)



Jag har sagt det förut och det tål att sägas igen: Det finns alldeles för lite blobfilmer! Stora, härliga, slemmiga blobbar som äter upp människor, det är underhållning det! Inoshiro Hondas H-Man är en finfin sådan film. Efter att ha utsatts av radioaktivitet från ett atombombstest så har ett antal hoodlums blivit fövandlade till gröna blobbar som kan lösa upp alla människor de kommer i kontakt med. Det hela är dock upplagt med som en kriminalfilm än en typisk Inoshiro Honda film vilket faktiskt fungerar mycket bra. Enkelt och klockrent!

Inoshiro Honda, som de flesta förknippar med Godzillafilmer, var ju faktiskt en större regissör än vad hans rykte förtjänar. Han var sedan länge en mycket god vän med Akira Kurosawa och jobbade på flera av dennes filmer, t ex Ran och Kagemusha. Båda hade ett mycket gott öga för det visuella, vilket är något som man tydligt märker i Hondas filmer. H-Man är ett mycket bra exempel på detta där varje scen är en egen lite komposition i sig och man kommer på sig själv med att tänka på hur en simpel blobfilm kan se så bra ut. Men så är den gjord av Inoshiro Honda och H-man är ingen vanlig blobfilm. Den är ytterligare en av den serie med fantasyfilmer som kom från Japan efter 2:a världskriget, som gjordes för att hantera den stora fasa som landet fortfarande led av efter Hiroshima och Nagasaki. Låt mig inte försöka lura i er att det är en "viktig" film, det är det inte. Men som underhållning sett så är det väldigt välgjort, stämningsfullt och i många fall mycket bättre än allt som Usa spottade ur sig när de var rädda för ryssen. Sedan så har vi ju specialeffekterna som kanske är aningen ojämna för att komma från Eiji Tsuburaya, men som för det mesta är mer än godkända, speciellt i scenerna med smältande människor. Som grädde på moset får vi ett riktigt skönt jazzigt sountrack som jag gärna skulle vilja ha på skiva. Rekommenderas varmt till fans av genren.

lördag 12 september 2009

Iron man (2008)

Nu var vi här igen, inte riktigt den typen av film som den här bloggen ska handla om så det blir en kortis.

Vapenfabrikör och geni Tony Stark blir svårt skadad i Afghanistan eller något och blir Iron Man. Massor med toksnygga specialeffekter, skönt fria från Michael Bay kameraskakningar och en knippe bra skådespelare gör det hela till en av de bättre superhjältefilmerna jag sett.

Cut Throats nine (1972)


Jag ser filmmakarna sätta sig och planera inför inspelningen. De vill göra en western, så mycket är klart, men manusförfattaren är bitter. Han har antagligen precis skilt sig eller blivit dumpad av sin flickvän och han är arg. De bestämmer sig för att göra filmen helt utan hjältar. Alla som dör ska givetvis dö på så brutala sätt som möjligt och stämning skall rakt igenom vara obehaglig. Jag måste säga att det lyckades de verkligen med. Några soldater är på väg till ett fort med ett antal ihopkedjade fångar som är dömda till livstids straffarbete. På väg dit blir man överfallna av några hoodlums som är övertygade om att de ska ha guld med sig men man lyckas fly, eller rättare sagt, våran "hjälte", Sgt Brown, hans dotter och straffångarna är de enda som överlever hela händelsen. Nu måste man färdas till fots genom ett kargt snölandskap och när man upptäcker att kedjorna som binder ihop allesammans är gjorda av guld så börjar planerna på att fly. Här ute är ett människoliv inte värt mycket.

Jotack, det här är brutalt så det räcker och blir över. När Sgt Brown tvingas se sin dotter bli våldtagen ungefär halvvägs in i filmen så får man lite ont i magen samtidigt som man konstaterar att det inte direkt kom som en chock och undrar varför det tog så lång tid innan det hände. Alla huvudpersoner är svin, det är kallt och smutsigt och allt våld är grovt och detaljerat. Skådespeleriet är dock överlag bra, trots dubbning, och miljöerna passar verkligen till den här smutsiga historien. Regissören Joaquín Luis Romero Marchent gör ett bra jobb på en uppenbart låg budget (nästan hela filmen utspelar sig utomhus) och det är nästan så att man fryser lite själv när man ser på eländet. Musiken känns som om den tagits från någon samtida skräckfilm men passar ganska bra här med sina obehagliga körer och mörka toner. En riktigt blodig och brutal spansk western alltså där det bränns, skjuts och sprättas upp på snaskigast sätt möjliga. Inget som man kanske ser på med sin flickvän när man vill mysa lite men annars rått och härligt för en seg eftermiddag. Sen så är ju Emma Cohen med. Då går det ju inte att misslyckas.

Undead or alive (2007)



Jag förstår faktiskt verkligen inte varför det inte finns mera skräckfilmer i westernmiljöer. Det finns så mycket potential till bra skräck där. Enorma outforskade områden, där vad som helst skulle kunna hända/upptäckas på vägen. The Burrowers var ett fint exempel som kom härom året och gamla Empirefilmen Ghost town var ju helt ok, men annars är det tunnsått. Undead or alive är ett försök att göra en film i genren och helt åt helvete är det faktiskt inte.

Chris Kattan från SNL och James Denton från Desperate housewives spelar två stycken cowboys som är på flykt från en elak sheriff vars pengar de stulit. Samtidigt så har den store Geronimo blivit dödad, men inte innan han hunnit släppa lös The White mans curse. En zombiesmitta alltså. På vägen plockar man upp en kvinnlig släkting till Geronimo som är där för att se snygg ut och lägligt förklara lite saker då och då.

Mer än så behöver jag väl inte säga om filmens handling. Våra hjältar barrikaderar in sig i ett fort med en massa zombier utanför och det pendlar mellan komedi och skräck, med betoning på komedi. Det är väl där det fallerar lite då skämten pendlar mellan urbota tråkiga och helt ok. Lite roligt har man väl, men det hade varit betydligt intressantare med en ren skräckfilm. Filmen är dock riktigt snyggt fotad på en uppenbarligt ganska låg budget och det hela är över innan man ens hinner tänka ordet tråkigt. Det är inte heller överdrivet blodigt, men vi får lite squibs, lite hjärnätande och allt som behövs i en zombiefilm så det får väl anses som godkänt. Inget mästerverk men en trevlig liten film som puttrar på och anländer till ett ganska roligt slut som inte var direkt förväntat. Sevärt, speciellt om genrerna tilltalar dig men lite av en besvikelse från en manusförfattare till South park.

Battle in outer space (1959)



Battle in outer space aka Uchu Daisenso är en sån där film som jag har velat se i åratal men som endast funnits tillgänglig i dåliga, dubbade fullscreenkopior från vhs. Nu har den äntligen kommit ut på restaurerad dvd och det var med enorma förväntningar som jag satte mig ner för att avnjuta en av Ishiro Hondas sköna 50talsscifirullar, vad som även är någon sorts halvt om halvt uppföljare till den underbara The Mysterians. Som vanligt var det dock det där med att ha alltför stora förväntningar...

Det är någon gång inom en nära framtid och Jorden finner sig attackerade av flygande tefat! Man finner snart att det är rymdvarelser från planeten Natal som ligger bakom detta, från en bas på månen och man skickar helt sonika upp två raketer för att slå ut denna bas innan Natal hinner skicka iväg fler ufos. Med ombord finns dock en astronaut som kontrolleras av rymdvarelserna och som gör allt i sin makt för att sabotera uppdraget...

På papperet så låter det verkligen underbart och det är det också - bitvis. Specialeffekterna är dock inte riktigt i den klass som man förväntar sig av Eiji Tsuburaya, främst vissa tvivelaktiga bluescreenscener. Däremot så är alla scener med massic förödelse precis så underhållande som de brukar vara, och det är väl tanken som räknas. Ett annat problem är att filmen tar lite för lång tid på sig att komma till skott. Det tar ungefär halva filmen innan man når till månen och även om vi får en och annan rolig scen full med specialeffekter så tar det lite för lång tid, speciellt med hur mycket godis man hinner klämma in på den andra halvan. Manuset gör även ett ganska halvdant jobb med att skapa några vettiga karaktärer att heja på, och det blir mest en gröt av snälla människor som måste stoppa alla elaka aliens, vilket iofs fungerar i rent underhållningsssyfte. Det är absolut ingen dålig film, den är knökfull med massförstörelse och roliga specialeffekter och man har absolut inte tråkigt en sekund men jag hade nog alldeles för höga förväntningar på detta, och jämför nog den alldeles för mycket med The Mysterians, en film som är riktigt riktigt bra. Det är kanske det som är felet? Battle in outer space har inga gigantiska monster som förstör allt i sin väg? Nåja, en trevlig japansk scififilm som kommer att gillas av alla fans av genren. Mer än så behövs väl inte?

Plaguers (2008)



Finns det något skönare än Alienkopior? Härliga plastvarianter av Ridley Scotts finaste med underbara gummimonster "löst" inspirerade av Gigers skapelse och diverse överblivna skådespelare som någon gång i sin karriär varit något av ett namn. Just science fiction och skräck i en billig blandning får mig att må allmänt bra. Nu var det dock länge sedan det kom några saftiga sådana, men som tur är så är Brad Sykes här med Plaguers.

Med hjälp av riktigt usla digitala effekter befinner vi oss på ett rymdskepp på väg mot jorden. Ombord har vi en besättning som verkar bestå av skådespelare från sådana där direct to dvd softcore sexthrillers som tydligen är rätt populära i Usa. Utöver våra förhållandevis hyfsade skådespelare som finns det även en mystisk grön glob som man planerar smuggla igenom tullen på jorden, men innan man kommer fram så blir man lurade av ett gäng psykopatiska piratsjuksköterskor som spelar skeppsbrutna, mördar piloten och kapar skeppet. Nu står det inte på förrän en av piratsjuksköterskorna stoppar huvudet i den gröna sfären och förvandlas till en Demons/Evil dead liknande zombie. Sen rullar det på, zombierna blir fler besättningen blir mindre, samtidigt som man kommer allt närmare Jorden.

Storyn i Plaguers är väl inte filmens starkaste kort, den är helt enkelt en samling rejäla klyschor som vi sett så många gånger förut, även om just konceptet alienzombier är nytt. Men manuset är helt klart skrivet med kärlek till genren så man har roligt hela resan. Skådespelarna är bättre än vad man skulle kunna tro då alla ser ut som de är två-tre mjukporrfilmer borta från att börja med hårdporr men konstigt nog så innehåller filmern inget naket. Steve Railsback är filmens enda namnskådis och han pendlar mellan att se ut att ha roligt och vara riktigt uttråkad. Specialeffekterna är också ett av filmens svaga kort, de digital åtminstone, som ser ut som om någon försökt kopiera Blakes 7 på en amiga 500. Däremot så är makeupeffekterna riktigt bra och kulisserna är betydligt bättre än förväntat. Brad Sykes gillar uppenbarligen vad han gör och det är en fartfylld liten skräprulle vi har att göra med. Den kanske kunde ha varit lite blodigare, men är heller inte helt gorelös. En typisk Alienkopia alltså. Rekommenderas av fans till sådana.

Jävligt snygg filmaffisch för övrigt.

onsdag 9 september 2009

Gamera tai daiakuju Giron (1969)


Gamerafilmerna var ett rivaliserande filmbolags variant av Godzilla och började relativt seriöst, innan man mot slutet av sextiotalet totalt degenererade till någon sorts bizarr variant av barnfilmer. Gamera tai daiakuju Giron aka Gamera vs Guillon har just de värsta egenskaperna som en usel barnfilm ska ha, som en äckligt lillgammal snorunge i huvudrollen som bara pratar strunt hela tiden och aldrig håller käften. Men trots detta så är det en mycket underhållande film, tack vare en handling som verkar vara författad av en bindgalen psykopat och Gameras glada humör när han som alltid först får lite spö och sedan reser sig upp som fågel fenix och sopar mattan med sina fiender.

Handlingen är som sagt aningen skruvad. Vi får alltså följa en äcklig liten japansk snorunge och hans amerikanska kompis (som är katastrofalt usel som skådespelare) när de blir kidnappade av en flygande tefat och tagna till en planet på andra sidan solsystemet. Där bor Barbella och Flobella, två alienkvinnor, som påstår sig vara snälla, men som egentligen bara vill äta barnens hjärnor. Förutom det så kontrollerar de monstret Guillon, en bulldog liknande sak med en stor kniv istället för näsa och som även kan skjuta ninjastjärnor ur sina näsborrar. Nu måste alltså Gamera rädda ungjävlarna innan de blir alienmat och även om vi alla önskar att det ska hända så vet vi att Gamera kommer att hinna rädda dem. Ibland får man helt enkelt inte som man vill. För att inte tala om den groteska Gamerasången som dyker upp ibland (som jag givetvis haft som ringsignal).

Skruvat är det men somm tur är så är monsterscenerna underhållande. Guillon skivar bland annat upp Space Gyaos (Space Gyaos, antagligen världens coolaste monsternamn) i små bitar och när Gamera äntligen anländer så får vi flera roliga fightscener. Visst, man får stå ut med en massa trams med småungarna, men den som väntar på något gott.. Inte någon av Gameras bästa kanske, men en fin monsterfilm för alla som gillar Kaiju. Alla andra bör hålla sig borta.

tisdag 8 september 2009

Kärlek.


Det här är vackert det... och den är MIN!!!

måndag 7 september 2009

For Y'ur Height Only (1981)



Oj. Alltså... Oj.

Vi börjar om. *harkel*

Alltså. Oj.

Weng Weng, en filipinsk herre med den enorma längden av 84 centimeter spelar här Agent 00, en riktig superagent som kämpar mot den elake Mr Giant som har kidnappat Dr Van Kohler för att få denne att bygga den fruktansvärda N-bomben. Weng weng är precis som vilken James Bond som helst, fullknökad med olika gadgets och hård på alla brudar, samt en jävel på karate. Han springer omkring och sparkar bad guys i skrevet, skjuter dem med sin superkulspruta och använder sina xrayglasögon på både bra och snuskiga sätt.

Ja just det. For Y'ur Height Only är alltså en James Bond ripoff med totalt sanslös handling, katastrofalt usel dubbning (antagligen gjord så med flit)och en huvudrollsinnehavare som tittar in i kameran lite då och då. Men det går inte att tycka illa om eländet då jag vill tro att detta är gjort med glimten i ögat. Weng Weng tycker uppenbarligen att det är hur roligt som helst att flyga jetpack och hoppa från höghus med ett paraply och det smittar liksom av sig. Man sitter med ett leende på läpparna hela tiden och skakar på huvudet ibland på det där sättet som får en att bli alldeles varm i magen. Rekommenderas varmt.

Den fina trailern

fredag 4 september 2009

Hellraiser

Jag gav alltså upp de filmerna efter del 4, men jag gillar ju konceptet. Så, min fråga till er som läser den här bloggen: Är det överhuvudtaget någon ide att ge sig på del 5-7 eller 5-8 eller hur många de nu är uppe i? :)

torsdag 3 september 2009

Hellraiser III : Hell on earth (1992)


Fram till härom dagen så var jag säker på att det var vid del 4 som Hellraiserfilmerna gick åt helvete. Jag mindes del 3 som en ok film med både blod och spänning. Det kan vara så att filmen inte har åldrats speciellt väl men antagligen var den redan kass 1992 när jag såg den på en kass vhskopia. Hur som helst, detta är skräp. Välfilmat skräp, ja. Men fortfarande skräp. Jag har en teori om varför.

Den där träliga pelaren är tillbaka och den här gången köps den av en klubbägare med en frisyr som borde ha fått ett nackskott redan på 80talet. Efter detta så får en journalist med det underbart fantasifulla namnet Joey Summerskill se ett mystiskt dödsfall på ett sjukhus involverande kedjor, krokar och ett exploderande huvud vilket får henne lite misstänksam. Spåren leder till en sällan skådat töntig hårdrocksklubb där den gode Pinhead försöker bli fri i världen för att skapa Hell on earth, samtidigt som spöket av den människa som Pinhead en gång var försöker stoppa ondskan.

Nä, det här är verkligen trams, så totalt befriat från skräck och mystik som det bara kan bli. Pinhead skapar ett antal nya cenobiter och det är verkligen där det faller. En cenobit som kastar cdskivor? En cenobit som spottar bensin och sprutar eld? Det hela blir som en dålig Marvalserietidning och man sitter och skakar på huvudet hela tiden. Skådespeleriet är mestadels rätt träigt, med Doug Bradley gör åtminstone sitt bästa som Pinhead. Som tur är så är filmen regisserad av Anthony Hickox, en mycket kompetent man vars stil passar fint för en serietidningsfilm vilket gör att rullen ser väldigt bra ut. Det blir aldrig tråkigt, bara lite fjantigt. Jag skyller istället på Peter Atkins, filmens manusförfattare som verkar skita fullständigt i att placera filmen i något sorts Hellraiseruniversum, utan vill bara få fram Pinhead och en massa blod. De två första filmerna skildrade Cenobiterna som mystiska demoner, men här är de bara fjantiga varianter av vilka slashermonster som helst. Fy på dig, Peter.

En medioker uppföljare alltså. Urtypen av en sådan. Duger i brist på annat, men inte mycket mer. Se hellre som de suveräna två första delarna istället.

tisdag 1 september 2009

The Black windmill (1974)


En perfekt bakfyllefilm trodde jag. En 70talsthriller i regi av Don Siegel med sköna skådisar som Michael Caine, Joss Ackland, John Vernon, Donald Pleasance och Clive Revill. Då kan man väl inte misslyckas? Eller?

Michael Caine spelar en Brittisk hemlig agent som är mitt uppe i ett uppdrag när hans son och dennes vän blir kidnappad. Vännen hittas senare nerdrogad med LSD och när kidnapparna ringer och kräver att få prata med Caines chef (en person som gemene man inte ens borde känna till) så börjar mystiken tätna. Kidnapparna kräver en lösensumma bestående av 512 tusen pund i oslipade diamanter, en summa som precis inköpts för ett annat uppdrag och något som kidnapparna inte ska kunna känna till. En spion inom spionerna alltså. Caine inser att säkerhetstjänsten inte kommer att betala ut någon lösensumma, vilket är precis vad kidnapparna redan vet. De drar igång en serie händelser för att få Caine att stjäla diamanterna, samtidigt som de börjar en kampanj för att få Caine att se ut som en dubbelagent. Inte världens lättaste situation för den gode Michael och den riktiga dubbelagenten gör ju inte saken lättare...

Det ser så bra ut på papperet, men filmens största problem manuset. Manusförfattarna har helt enkelt misslyckats med att skapa några vettiga karaktärer. The Black windmill är baserad på en roman av Clive Egleton och jag får intrycket att man strippat ner rätt mycket på vägen från bok till film. Speciellt kidnapparna får lida här vilket känns riktigt tråkigt då man får ett svagt intryck av att de var mycket intressantare i boken. Don Siegel är en kapabel yrkesman som får till ett fåtal relativt fartfyllda sekvenser men till ingen egentlig nytta. Det blir helt enkelt aldrig speciellt spännande överlag. Skådespelarna gör så gott de kan men materialet är alldeles för blaskigt för att engagera. Inte helt värdelöst egentligen, en halvdan film bara. Den duger, men inte mycket mer.