Gummimonsterfetischism

Time for some change

2009-09-22T18:11:00.003+02:00

Jag tänker lägga den här bloggen på is ett tag, antagligen ganska länge. Jag tänker dock inte lägga ner recenserandet, utan har istället dragit igång en systerblogg:

http://rubbermonsterfetishism.blogspot.com/

Varför? Därför att det är lättare att nå ut till lite mer folk om jag bloggar på engelska, i förhoppningen om att lära känna lite mer människor med samma intressen. Jag har även lite vänner därute som inte förstår ett ord svenska så jag vill ju dela med mig av mina "fyndiga" kommentarer till dem. Jag räknar med att de tappra själar som följer Gummimonsterfetischism kan lite engelska så häng med nu. Om inte annat så kan ni ju klaga på min inte helt perfekta engelska.

The Hitcher (1986)

2009-09-21T14:17:00.000+02:00

Ibland så vill man ju mysa till det lite hemmavid. Härom veckan så förklarade min flickvän att hon ville se om Liftaren aka The Hitcher, den klassiska 80talsthrillern. Givetvis så gjorde vi en liten grej av det, genom att kolla upp vad det var som C Thomas Howell åt i den klassiska fingerscenen och äta samma sak till filmen. Ostburgare och Pommes, gott det.

Men, hur var filmen då? Jag räknar med att de flesta som läser den här bloggen redan har sett filmen, men om det nu skulle vara någon som missat den så handlar den om en ung kille som kör en bil tvärs över Usa och gör det fatala misstaget att plocka upp en liftare. Nu vet inte jag, alla liftare kanske inte är så men när personen ifråga berättar att han skar av ben, armar och huvud på den förra kille som plockade upp honom och sedan frågar om han vet vad som händer med ett öga när man sticker en kniv i det, då är nog inte allt som det ska. Howell lyckas bli av med honom, men mannen förföljer honom och dödar allt i sin väg vilket resulterar i att våran unge hjälte får skulden för allt. Brilliant.

Det är verkligen skönt när man ser en film efter kanske 15 år och inser att den verkligen är precis så bra som man minns den. Rutger Hauer är helt klockren i rollen som John Ryder, mannen från Disneyland som jagar våran hjälte med en underbar kyla. Robert Harmons regi är klockren tillsammans med det underbart vackra ökenfotot av John Seale och Mark Ishams underbara musik cementerar allt till en av filmhistoriens största kultfilmer. Eric Reds manus ger mer frågor än svar angående den enigmatiske Ryder och det är precis så man vill ha det. Du får reda på precis mycket vad och varför som du behöver och mer behöver vi inte. Har du inte sett The Hitcher så ska du ta mig fan göra det och snabbt, annars är det bäst att kolla dina Pommes Frites en lång tid framöver!

Hydra (2009)

2009-09-21T09:32:00.005+02:00

Härom månaden så var jag inne på http://www.dddhouse.com, en mycket bra site om man vill beställa billiga Hong Kong dvdutgåvor. Där hittade jag en film vid namn Hydra som enligt castlisten skulle vara Amando De Ossorios ypperligt gräsliga 70talsfilm där en sjöorm krossar båtar och fyrtorn med härligt usla specialeffekter. Jag var givetvis tvungen att beställa filmen omedelbums, men fick efter någon dag ett mail om att texten på hemsidan var fel och det istället var Hydra från 2009 som jag beställt, en made for scifichannelfilm som inte direkt fått någon bra kritik. Nåja, jag är inte den som är den. Monsterfilmer sitter alltid fint så jag beställde den ändå. Jag fick vad jag förtjänade.

Handlingen i sig är lite smårolig. Några rika miljonärer har betalat stora pengar för att få jaga. Jaga människor såklart. Man åker ut till en ö någonstans mitt ute i ingenstans och släpper lös sina offer. Vad man inte tagit med i räkningen är att en av de jagade är en före detta special forces snubbe och inte nog med det, ön är hemmavisten för den legendariska Hydran, den sjuhövdade ormen som är hyfsat hungrig efter människokött, vare sig det är beväpnat eller inte.

Först och främst så måste jag säga att dvdutgåvan har ett av de snyggaste omslagen jag sett på länge. Det är oerhört snyggt designat och utlovar en stämning som filmen i sig inte ens kommer i närheten av att leverera. Vi har att göra med en riktigt standard Scifi channelfilm, inspelad i samma skog i Kalifornien som alla andra filmer i sitt slag. Regin går på rutin och manuset, som börjar lite lovande, degenererar till samma gamla vanliga springande i skogen. Hydran är en riktigt rolig skapelse med massor med elaka tänder i fullblown CG, men som vanligt så är den inte speciellt integrerad med resten av filmen. Den är dock rolig att titta på, när den är med i bild. Annars är skådespeleriet helt ok, och det puttrar liksom på i en och en halv timme utan att man egentligen har speciellt tråkigt. Lite blod får vi också, men förvänta er ingen splatterfest. Intet nytt på västfronten alltså, men med ett coolare monster än vanligt. Gillar du den här typen av made for tv junk så kommer du att gilla den är.

Förresten, påminner Hydran inte lite om den elaka köttätande växten som hotar smurferna i albumet smurferna och Kroxelikrax?

Abominable (2006)

2009-09-21T09:21:00.000+02:00

Världen behöver mer Bigfootfilmer. De skall dock helst innehålla omotiverat naket och stora mängder grafiskt våld, vilket raskt leder in oss på Abominable. Detta är antagligen den bästa filmen i filmhistorien som haft premiär på scifichannel, vilket inte behöver betyda mycket men det finns alltid ett undantag som bekräftar regeln.

Abominable är i grund och botten en remake av Alfred hitchcock Rear Window - med en Bigfoot. Matt McCoy spelar Preston Rogers, en man som hamnat i rullstol efter en bergsklättringsolycka där hans fru omkommit. Som en del av terapin så reser Preston tillbaka till sin stuga i skogen i närheten av där det hände tillsammans med en sur vårdare och samtidigt så anländer ett tjejgäng till stugan mittemot för att festa. Utöver detta så har vi Lance Henriksen och Jeffrey Combs i roller som Bigfootjägare i sådana där typiska cameos som kan spelas in på en dag, men de fungerar bra i storyn. Annars är det Preston Rogers det fokuseras på, som upptäcker ganska snabbt att det springer omkring en stor, hårig sak i skogen vars huvuddiet för tillfället verkar vara unga tjejer, gärna nyduschade. Problemet är bara att ingen tror på honom, speciellt när han mest verkar vara en snuskgubbe med en kikare...

Ok, jag erkänner - detta är en koncept som inte borde fungera. "Problemet" är bara att det faktiskt gör det. Ryan Schifrin är en väldigt stabil förstagångsregissör som använder sitt simpla koncept på ett mycket bra sätt ända fram till det riktigt coola slutet. Om ni känner igen efternamnet Schifrin så beror det på att Ryan är son till Lalo Schifrin, mannen bakom ett och annat fint soundtrack - där Mission impossible är det mest kända. Detta innebär att Ryan har ett kompetent soundtrack till förfogande vilket hjälper till i några riktigt sköna shocksekvenser. Som grädde på moset så får vi både omotiverat naket och några riktigt fina goresekvenser vilket bara är en bonus. En solid, blodig monsterfilm alltså som är alldeles för bra för att vara associerad med Scifichannel. Ryan Schifrin har förhoppningsvis en fin karriär framför sig inom skräckfilmen och jag ser fram emot hans nästa eskapader.

Xie ying wu aka Bloody Parrot (1981)

2009-09-17T13:21:00.001+02:00

Ok, jag erkänner att jag inte riktigt följde med i alla vändningar i handlingen i Shan Huas Xie ying wu aka Bloody Parrot. Det är inte speciellt klart från början vad som pågår och nya karaktärer introduceras hela tiden. Filmen är visst baserad på en gammal legend om den blodiga papegojan, någon sorts variant av anden i flaskan - om du ser den så får du tre önskningar, önskningar som givetvis går käpprätt åt helvete. En rådgivare till Kejsaren får se den, önskar att få tillbaka en enorm skatt varpå han, hans fru och hans son dör. Nu börjar en vild jakt på skatten och försöken att ta reda på vem den blodiga papegojan egentligen är. En hård svärdsman råkar varar ute på vandring i närheten och hamnar mitt i alltihopa, samtidigt som han får ihop det med en prostituerad kvinna som spenderar ungefär två tredjedelar av filmen naken. Typ. Det är oerhört mycket mer än så, men skulle ta mig timmar att på ner på pränt så jag lämnar det vid det här vaga lilla försöket. Se hellre filmen och skaffa er en egen uppfattning.

För se den, det tycker jag helt klart att ni ska göra. Detta är en väldigt snyggt filmad liten sak som är knökfylld med välkoreograferade och blodiga fightscener, österländsk magi och vackert naket. Slåss man inte med svärd eller diverse andra vassa redskap så håller man på med konstig magi eller lönnmördar varandra. Vi får även lite ganska snaskigt gorem mestadels i form av några riktigt slibbiga obduktioner när man försöker ta reda på dödsorsaken på några mordoffer. En riktigt härlig Wuxia alltså och en fröjd för ögat och sinnet. Nu ser jag verkligen fram emot att utforska genren lite djupare.

H-man (1958)

2009-09-13T21:27:00.006+02:00

Jag har sagt det förut och det tål att sägas igen: Det finns alldeles för lite blobfilmer! Stora, härliga, slemmiga blobbar som äter upp människor, det är underhållning det! Inoshiro Hondas H-Man är en finfin sådan film. Efter att ha utsatts av radioaktivitet från ett atombombstest så har ett antal hoodlums blivit fövandlade till gröna blobbar som kan lösa upp alla människor de kommer i kontakt med. Det hela är dock upplagt med som en kriminalfilm än en typisk Inoshiro Honda film vilket faktiskt fungerar mycket bra. Enkelt och klockrent!

Inoshiro Honda, som de flesta förknippar med Godzillafilmer, var ju faktiskt en större regissör än vad hans rykte förtjänar. Han var sedan länge en mycket god vän med Akira Kurosawa och jobbade på flera av dennes filmer, t ex Ran och Kagemusha. Båda hade ett mycket gott öga för det visuella, vilket är något som man tydligt märker i Hondas filmer. H-Man är ett mycket bra exempel på detta där varje scen är en egen lite komposition i sig och man kommer på sig själv med att tänka på hur en simpel blobfilm kan se så bra ut. Men så är den gjord av Inoshiro Honda och H-man är ingen vanlig blobfilm. Den är ytterligare en av den serie med fantasyfilmer som kom från Japan efter 2:a världskriget, som gjordes för att hantera den stora fasa som landet fortfarande led av efter Hiroshima och Nagasaki. Låt mig inte försöka lura i er att det är en "viktig" film, det är det inte. Men som underhållning sett så är det väldigt välgjort, stämningsfullt och i många fall mycket bättre än allt som Usa spottade ur sig när de var rädda för ryssen. Sedan så har vi ju specialeffekterna som kanske är aningen ojämna för att komma från Eiji Tsuburaya, men som för det mesta är mer än godkända, speciellt i scenerna med smältande människor. Som grädde på moset får vi ett riktigt skönt jazzigt sountrack som jag gärna skulle vilja ha på skiva. Rekommenderas varmt till fans av genren.

Iron man (2008)

2009-09-12T22:32:00.004+02:00

Nu var vi här igen, inte riktigt den typen av film som den här bloggen ska handla om så det blir en kortis.

Vapenfabrikör och geni Tony Stark blir svårt skadad i Afghanistan eller något och blir Iron Man. Massor med toksnygga specialeffekter, skönt fria från Michael Bay kameraskakningar och en knippe bra skådespelare gör det hela till en av de bättre superhjältefilmerna jag sett.

Cut Throats nine (1972)

2009-09-12T13:05:00.006+02:00

Jag ser filmmakarna sätta sig och planera inför inspelningen. De vill göra en western, så mycket är klart, men manusförfattaren är bitter. Han har antagligen precis skilt sig eller blivit dumpad av sin flickvän och han är arg. De bestämmer sig för att göra filmen helt utan hjältar. Alla som dör ska givetvis dö på så brutala sätt som möjligt och stämning skall rakt igenom vara obehaglig. Jag måste säga att det lyckades de verkligen med. Några soldater är på väg till ett fort med ett antal ihopkedjade fångar som är dömda till livstids straffarbete. På väg dit blir man överfallna av några hoodlums som är övertygade om att de ska ha guld med sig men man lyckas fly, eller rättare sagt, våran "hjälte", Sgt Brown, hans dotter och straffångarna är de enda som överlever hela händelsen. Nu måste man färdas till fots genom ett kargt snölandskap och när man upptäcker att kedjorna som binder ihop allesammans är gjorda av guld så börjar planerna på att fly. Här ute är ett människoliv inte värt mycket.

Jotack, det här är brutalt så det räcker och blir över. När Sgt Brown tvingas se sin dotter bli våldtagen ungefär halvvägs in i filmen så får man lite ont i magen samtidigt som man konstaterar att det inte direkt kom som en chock och undrar varför det tog så lång tid innan det hände. Alla huvudpersoner är svin, det är kallt och smutsigt och allt våld är grovt och detaljerat. Skådespeleriet är dock överlag bra, trots dubbning, och miljöerna passar verkligen till den här smutsiga historien. Regissören Joaquín Luis Romero Marchent gör ett bra jobb på en uppenbart låg budget (nästan hela filmen utspelar sig utomhus) och det är nästan så att man fryser lite själv när man ser på eländet. Musiken känns som om den tagits från någon samtida skräckfilm men passar ganska bra här med sina obehagliga körer och mörka toner. En riktigt blodig och brutal spansk western alltså där det bränns, skjuts och sprättas upp på snaskigast sätt möjliga. Inget som man kanske ser på med sin flickvän när man vill mysa lite men annars rått och härligt för en seg eftermiddag. Sen så är ju Emma Cohen med. Då går det ju inte att misslyckas.

Undead or alive (2007)

2009-09-12T10:26:00.005+02:00

Jag förstår faktiskt verkligen inte varför det inte finns mera skräckfilmer i westernmiljöer. Det finns så mycket potential till bra skräck där. Enorma outforskade områden, där vad som helst skulle kunna hända/upptäckas på vägen. The Burrowers var ett fint exempel som kom härom året och gamla Empirefilmen Ghost town var ju helt ok, men annars är det tunnsått. Undead or alive är ett försök att göra en film i genren och helt åt helvete är det faktiskt inte.

Chris Kattan från SNL och James Denton från Desperate housewives spelar två stycken cowboys som är på flykt från en elak sheriff vars pengar de stulit. Samtidigt så har den store Geronimo blivit dödad, men inte innan han hunnit släppa lös The White mans curse. En zombiesmitta alltså. På vägen plockar man upp en kvinnlig släkting till Geronimo som är där för att se snygg ut och lägligt förklara lite saker då och då.

Mer än så behöver jag väl inte säga om filmens handling. Våra hjältar barrikaderar in sig i ett fort med en massa zombier utanför och det pendlar mellan komedi och skräck, med betoning på komedi. Det är väl där det fallerar lite då skämten pendlar mellan urbota tråkiga och helt ok. Lite roligt har man väl, men det hade varit betydligt intressantare med en ren skräckfilm. Filmen är dock riktigt snyggt fotad på en uppenbarligt ganska låg budget och det hela är över innan man ens hinner tänka ordet tråkigt. Det är inte heller överdrivet blodigt, men vi får lite squibs, lite hjärnätande och allt som behövs i en zombiefilm så det får väl anses som godkänt. Inget mästerverk men en trevlig liten film som puttrar på och anländer till ett ganska roligt slut som inte var direkt förväntat. Sevärt, speciellt om genrerna tilltalar dig men lite av en besvikelse från en manusförfattare till South park.

Battle in outer space (1959)

2009-09-12T09:32:00.005+02:00

Battle in outer space aka Uchu Daisenso är en sån där film som jag har velat se i åratal men som endast funnits tillgänglig i dåliga, dubbade fullscreenkopior från vhs. Nu har den äntligen kommit ut på restaurerad dvd och det var med enorma förväntningar som jag satte mig ner för att avnjuta en av Ishiro Hondas sköna 50talsscifirullar, vad som även är någon sorts halvt om halvt uppföljare till den underbara The Mysterians. Som vanligt var det dock det där med att ha alltför stora förväntningar...

Det är någon gång inom en nära framtid och Jorden finner sig attackerade av flygande tefat! Man finner snart att det är rymdvarelser från planeten Natal som ligger bakom detta, från en bas på månen och man skickar helt sonika upp två raketer för att slå ut denna bas innan Natal hinner skicka iväg fler ufos. Med ombord finns dock en astronaut som kontrolleras av rymdvarelserna och som gör allt i sin makt för att sabotera uppdraget...

På papperet så låter det verkligen underbart och det är det också - bitvis. Specialeffekterna är dock inte riktigt i den klass som man förväntar sig av Eiji Tsuburaya, främst vissa tvivelaktiga bluescreenscener. Däremot så är alla scener med massic förödelse precis så underhållande som de brukar vara, och det är väl tanken som räknas. Ett annat problem är att filmen tar lite för lång tid på sig att komma till skott. Det tar ungefär halva filmen innan man når till månen och även om vi får en och annan rolig scen full med specialeffekter så tar det lite för lång tid, speciellt med hur mycket godis man hinner klämma in på den andra halvan. Manuset gör även ett ganska halvdant jobb med att skapa några vettiga karaktärer att heja på, och det blir mest en gröt av snälla människor som måste stoppa alla elaka aliens, vilket iofs fungerar i rent underhållningsssyfte. Det är absolut ingen dålig film, den är knökfull med massförstörelse och roliga specialeffekter och man har absolut inte tråkigt en sekund men jag hade nog alldeles för höga förväntningar på detta, och jämför nog den alldeles för mycket med The Mysterians, en film som är riktigt riktigt bra. Det är kanske det som är felet? Battle in outer space har inga gigantiska monster som förstör allt i sin väg? Nåja, en trevlig japansk scififilm som kommer att gillas av alla fans av genren. Mer än så behövs väl inte?

Plaguers (2008)

2009-09-12T09:30:00.001+02:00

Finns det något skönare än Alienkopior? Härliga plastvarianter av Ridley Scotts finaste med underbara gummimonster "löst" inspirerade av Gigers skapelse och diverse överblivna skådespelare som någon gång i sin karriär varit något av ett namn. Just science fiction och skräck i en billig blandning får mig att må allmänt bra. Nu var det dock länge sedan det kom några saftiga sådana, men som tur är så är Brad Sykes här med Plaguers.

Med hjälp av riktigt usla digitala effekter befinner vi oss på ett rymdskepp på väg mot jorden. Ombord har vi en besättning som verkar bestå av skådespelare från sådana där direct to dvd softcore sexthrillers som tydligen är rätt populära i Usa. Utöver våra förhållandevis hyfsade skådespelare som finns det även en mystisk grön glob som man planerar smuggla igenom tullen på jorden, men innan man kommer fram så blir man lurade av ett gäng psykopatiska piratsjuksköterskor som spelar skeppsbrutna, mördar piloten och kapar skeppet. Nu står det inte på förrän en av piratsjuksköterskorna stoppar huvudet i den gröna sfären och förvandlas till en Demons/Evil dead liknande zombie. Sen rullar det på, zombierna blir fler besättningen blir mindre, samtidigt som man kommer allt närmare Jorden.

Storyn i Plaguers är väl inte filmens starkaste kort, den är helt enkelt en samling rejäla klyschor som vi sett så många gånger förut, även om just konceptet alienzombier är nytt. Men manuset är helt klart skrivet med kärlek till genren så man har roligt hela resan. Skådespelarna är bättre än vad man skulle kunna tro då alla ser ut som de är två-tre mjukporrfilmer borta från att börja med hårdporr men konstigt nog så innehåller filmern inget naket. Steve Railsback är filmens enda namnskådis och han pendlar mellan att se ut att ha roligt och vara riktigt uttråkad. Specialeffekterna är också ett av filmens svaga kort, de digital åtminstone, som ser ut som om någon försökt kopiera Blakes 7 på en amiga 500. Däremot så är makeupeffekterna riktigt bra och kulisserna är betydligt bättre än förväntat. Brad Sykes gillar uppenbarligen vad han gör och det är en fartfylld liten skräprulle vi har att göra med. Den kanske kunde ha varit lite blodigare, men är heller inte helt gorelös. En typisk Alienkopia alltså. Rekommenderas av fans till sådana.

Jävligt snygg filmaffisch för övrigt.

Gamera tai daiakuju Giron (1969)

2009-09-09T09:48:00.000+02:00

Gamerafilmerna var ett rivaliserande filmbolags variant av Godzilla och började relativt seriöst, innan man mot slutet av sextiotalet totalt degenererade till någon sorts bizarr variant av barnfilmer. Gamera tai daiakuju Giron aka Gamera vs Guillon har just de värsta egenskaperna som en usel barnfilm ska ha, som en äckligt lillgammal snorunge i huvudrollen som bara pratar strunt hela tiden och aldrig håller käften. Men trots detta så är det en mycket underhållande film, tack vare en handling som verkar vara författad av en bindgalen psykopat och Gameras glada humör när han som alltid först får lite spö och sedan reser sig upp som fågel fenix och sopar mattan med sina fiender.

Handlingen är som sagt aningen skruvad. Vi får alltså följa en äcklig liten japansk snorunge och hans amerikanska kompis (som är katastrofalt usel som skådespelare) när de blir kidnappade av en flygande tefat och tagna till en planet på andra sidan solsystemet. Där bor Barbella och Flobella, två alienkvinnor, som påstår sig vara snälla, men som egentligen bara vill äta barnens hjärnor. Förutom det så kontrollerar de monstret Guillon, en bulldog liknande sak med en stor kniv istället för näsa och som även kan skjuta ninjastjärnor ur sina näsborrar. Nu måste alltså Gamera rädda ungjävlarna innan de blir alienmat och även om vi alla önskar att det ska hända så vet vi att Gamera kommer att hinna rädda dem. Ibland får man helt enkelt inte som man vill. För att inte tala om den groteska Gamerasången som dyker upp ibland (som jag givetvis haft som ringsignal).

Skruvat är det men somm tur är så är monsterscenerna underhållande. Guillon skivar bland annat upp Space Gyaos (Space Gyaos, antagligen världens coolaste monsternamn) i små bitar och när Gamera äntligen anländer så får vi flera roliga fightscener. Visst, man får stå ut med en massa trams med småungarna, men den som väntar på något gott.. Inte någon av Gameras bästa kanske, men en fin monsterfilm för alla som gillar Kaiju. Alla andra bör hålla sig borta.

Kärlek.

2009-09-08T09:01:00.001+02:00

Det här är vackert det... och den är MIN!!!

For Y'ur Height Only (1981)

2009-09-07T14:00:00.002+02:00

Oj. Alltså... Oj.

Vi börjar om. *harkel*

Alltså. Oj.

Weng Weng, en filipinsk herre med den enorma längden av 84 centimeter spelar här Agent 00, en riktig superagent som kämpar mot den elake Mr Giant som har kidnappat Dr Van Kohler för att få denne att bygga den fruktansvärda N-bomben. Weng weng är precis som vilken James Bond som helst, fullknökad med olika gadgets och hård på alla brudar, samt en jävel på karate. Han springer omkring och sparkar bad guys i skrevet, skjuter dem med sin superkulspruta och använder sina xrayglasögon på både bra och snuskiga sätt.

Ja just det. For Y'ur Height Only är alltså en James Bond ripoff med totalt sanslös handling, katastrofalt usel dubbning (antagligen gjord så med flit)och en huvudrollsinnehavare som tittar in i kameran lite då och då. Men det går inte att tycka illa om eländet då jag vill tro att detta är gjort med glimten i ögat. Weng Weng tycker uppenbarligen att det är hur roligt som helst att flyga jetpack och hoppa från höghus med ett paraply och det smittar liksom av sig. Man sitter med ett leende på läpparna hela tiden och skakar på huvudet ibland på det där sättet som får en att bli alldeles varm i magen. Rekommenderas varmt.

Den fina trailern

Hellraiser

2009-09-04T14:24:00.002+02:00

Jag gav alltså upp de filmerna efter del 4, men jag gillar ju konceptet. Så, min fråga till er som läser den här bloggen: Är det överhuvudtaget någon ide att ge sig på del 5-7 eller 5-8 eller hur många de nu är uppe i? :)

Hellraiser III : Hell on earth (1992)

2009-09-03T11:32:00.000+02:00

Fram till härom dagen så var jag säker på att det var vid del 4 som Hellraiserfilmerna gick åt helvete. Jag mindes del 3 som en ok film med både blod och spänning. Det kan vara så att filmen inte har åldrats speciellt väl men antagligen var den redan kass 1992 när jag såg den på en kass vhskopia. Hur som helst, detta är skräp. Välfilmat skräp, ja. Men fortfarande skräp. Jag har en teori om varför.

Den där träliga pelaren är tillbaka och den här gången köps den av en klubbägare med en frisyr som borde ha fått ett nackskott redan på 80talet. Efter detta så får en journalist med det underbart fantasifulla namnet Joey Summerskill se ett mystiskt dödsfall på ett sjukhus involverande kedjor, krokar och ett exploderande huvud vilket får henne lite misstänksam. Spåren leder till en sällan skådat töntig hårdrocksklubb där den gode Pinhead försöker bli fri i världen för att skapa Hell on earth, samtidigt som spöket av den människa som Pinhead en gång var försöker stoppa ondskan.

Nä, det här är verkligen trams, så totalt befriat från skräck och mystik som det bara kan bli. Pinhead skapar ett antal nya cenobiter och det är verkligen där det faller. En cenobit som kastar cdskivor? En cenobit som spottar bensin och sprutar eld? Det hela blir som en dålig Marvalserietidning och man sitter och skakar på huvudet hela tiden. Skådespeleriet är mestadels rätt träigt, med Doug Bradley gör åtminstone sitt bästa som Pinhead. Som tur är så är filmen regisserad av Anthony Hickox, en mycket kompetent man vars stil passar fint för en serietidningsfilm vilket gör att rullen ser väldigt bra ut. Det blir aldrig tråkigt, bara lite fjantigt. Jag skyller istället på Peter Atkins, filmens manusförfattare som verkar skita fullständigt i att placera filmen i något sorts Hellraiseruniversum, utan vill bara få fram Pinhead och en massa blod. De två första filmerna skildrade Cenobiterna som mystiska demoner, men här är de bara fjantiga varianter av vilka slashermonster som helst. Fy på dig, Peter.

En medioker uppföljare alltså. Urtypen av en sådan. Duger i brist på annat, men inte mycket mer. Se hellre som de suveräna två första delarna istället.

The Black windmill (1974)

2009-09-01T07:09:00.003+02:00

En perfekt bakfyllefilm trodde jag. En 70talsthriller i regi av Don Siegel med sköna skådisar som Michael Caine, Joss Ackland, John Vernon, Donald Pleasance och Clive Revill. Då kan man väl inte misslyckas? Eller?

Michael Caine spelar en Brittisk hemlig agent som är mitt uppe i ett uppdrag när hans son och dennes vän blir kidnappad. Vännen hittas senare nerdrogad med LSD och när kidnapparna ringer och kräver att få prata med Caines chef (en person som gemene man inte ens borde känna till) så börjar mystiken tätna. Kidnapparna kräver en lösensumma bestående av 512 tusen pund i oslipade diamanter, en summa som precis inköpts för ett annat uppdrag och något som kidnapparna inte ska kunna känna till. En spion inom spionerna alltså. Caine inser att säkerhetstjänsten inte kommer att betala ut någon lösensumma, vilket är precis vad kidnapparna redan vet. De drar igång en serie händelser för att få Caine att stjäla diamanterna, samtidigt som de börjar en kampanj för att få Caine att se ut som en dubbelagent. Inte världens lättaste situation för den gode Michael och den riktiga dubbelagenten gör ju inte saken lättare...

Det ser så bra ut på papperet, men filmens största problem manuset. Manusförfattarna har helt enkelt misslyckats med att skapa några vettiga karaktärer. The Black windmill är baserad på en roman av Clive Egleton och jag får intrycket att man strippat ner rätt mycket på vägen från bok till film. Speciellt kidnapparna får lida här vilket känns riktigt tråkigt då man får ett svagt intryck av att de var mycket intressantare i boken. Don Siegel är en kapabel yrkesman som får till ett fåtal relativt fartfyllda sekvenser men till ingen egentlig nytta. Det blir helt enkelt aldrig speciellt spännande överlag. Skådespelarna gör så gott de kan men materialet är alldeles för blaskigt för att engagera. Inte helt värdelöst egentligen, en halvdan film bara. Den duger, men inte mycket mer.

Edge of darkness (1985)

2009-08-31T16:27:00.001+02:00

Jag älskar konspirationsthrillers. Den engelska tv-serien Edge of darkness är nog det bästa exemplet på en riktigt, riktigt bra sådan, med ett helt eget lunk och lagom långsam och rörig stil. Från manusförfattaren till The Singing detective, Edge of darkness är verkligen något jag rekommenderar.

När hela kalaset börjar så är våran hjälte, Yorkshirepolisen Ronald Craven (Suveränt spelad av den tragiskt bortgångne Bob Peck), mitt uppe i ett misstänkt brott där det skall ha fuskats i ett val till en facklig ledare. När han kommer hem med sin dotter (Joanne Whalley) efter att ha hämtat henne från ett aktivistmöte så skjuter en okänd man henne till döds och man misstänker att det egentligen var Ronald man var ute efter. Men när Craven börjar gå igenom hennes saker så hittar han bland annat en pistol och en folder med namnet Gaia på och börjar misstänka att det var något annat som låg bakom mordet. Dottern och hennes saker visar sig vara radioaktiva och mysteriet djupnar när han blir kontaktad av en herre inom brittiska säkerhetstjänsten som berättar att dottern var stämplad som terrorist efter att hon och hennes kumpaner brutit sig in i Northmoor, en anläggning för långtidsförvaring av kärnavfall, varpå flera av kollegorna dött. Snart finner han sig djupt inne i en konspiration inom konspirationer som involverar regeringen, CIA och diverse säkerhetstjänster och allt pekar mot Northmoor. Guidad av sin döda dotter (det är lite mystik inblandat men det är ganska öppet om det bara är i Cravens hjärna eller inte...) så rotar Craven allt djupare och börjar snart inse att det enda sättet att få reda på någon sanning är att bege sig in i Northmoor själv, tillsammans med en CIAagent som har en helt egen agenda.

Jag har med flit skrivit så lite som möjligt om alla turer som handlingen tar, allt för att ni som läser detta ska veta så lite som möjligt om handlingen. Det är mycket som händer, men aldrig speciellt rörigt vilket gör att man sugs in i alla sköna konspirationer och vändningar fram till ett slut som känns helt rätt. En sak som dock bör sägas är att det nog är aningen lättare att fastna för detta om man är född på 70talet eller tidigare då allt är djupt rotat i det politiska klimat som rådde 1986, Reagan och Thatchers politik, och den kärnvapenskräck som var en del av vardagen på den tiden. Med det sagt så vill jag påstå att detta är bland det finaste i thrillerväg jag sett på länge. Inte nog med att manuset är väldigt välskrivet, allt framförs av en ensemble med riktigt fina skådespelare. Först och främst Bob Peck som är helt suverän som polismannen som använder sökandet som ett sätt att trycka ner sin sorg, men även Joe Don Baker som CIA-agenten Darius Jedburgh, Joanne Whalley som dottern och Charles Kay och Ian McNeice som personer inom regeringen med oklara mål. Även värt att nämna är den aningen daterade men mycket sköna musiken av Eric Clapton och Michael Kamen som passar fint som stämningshöjare. Ett synnerligen kompetent hantverk alltså, som är spännande från början till slut, har något vettigt att säga och verkligen förtjänar all bra kritik den har fått. Jag är dock inte så riktigt klar över den planerade remake som tydligen ska komma 2010, med Mel Gibson i huvudrollen... Den som lever får se. Men se gärna originalet. Rekommenderas varmt.

Gudfadernmaraton

2009-08-24T21:45:00.001+02:00

Häromdagen, under min sjukdom, så vaknade jag tidigt, runt sju på morgonen. Relativt pigg var jag så jag tänkte helt sonika att jag slår på en film och lägger mig i soffan vilket brukar vara dödsdömt vid normala tillfällen - Jag sover inom 10 minuter. Jag valde alltså Gudfadern.

Sju timmar senare, med paus för frukost, så är jag klar med del ett och två och tiden har gått så snabbt att det är löjligt. Tack Francis Ford Coppola.

Men den här gången valde jag bort del tre. Pacino och de skådespelare som klarat sig från de tidigare filmerna är lika bra som vanligt, men Sofia Coppola är verkligen raka motsatsen och jag har även svårt för Andy Garcia överlag. Fast jag måste väl ge den en chans till.

Nightmare city (1980)

2009-08-24T15:30:00.007+02:00

Jag har alltså legat hemma med något influensaliknande de senaste 8 dagarna, med hög feber, ont i huvudet och alla leder och då varit sängliggande konsant. Därför så har underhållningen varit av det mer lättsammare slaget och det har blivit en hel del gamla Fulcifilmer och sådant där mys som man har sett förut ett antal ggr och då kan se samtidigt som hjärnan är upptagen med annat, som att koka. Umberto Lenzis fina Nightmare city är ett underbart exempel på en sådan film - rapp och fartfylld, blodig och underhållande: En perfekt serietidningsvåldsfilm alltså.

Först och främst så har Nightmare city den absolut coolaste spanska filmtiteln någonsin: La invasión de los zombies atómicos. Bara en sån sak. Sen så är den tyska titeln inte alls dum den heller: Großangriff der Zombies! Ett vanligt angriff hade antagligen räckt, men ett Großangriff! Nu är det ute för oss alla! Utöver detta så har filmen en föredömligt enkel och funtionabel handling. Zombier har skapats av radioaktivitet, fast egentligen så är de inte zombier utan smittade personer som behöver blod. De är snabba som tusan, deras hy liknar mer köttbullar och de dödar helst med redskap. Det enda hoppet för mänskligheten är Hugo Stiglitz och han är så utråkad att det syns i varenda scen han är med i.

28 days later Italian Style alltså. Lenzi är dock rätt regissör för detta spektakel och hur absurt manuset är och hur usel dialogen än må vara så är det fartfyllt och underhållande. Det är svårt att lyckas bli uttråkad till allt billigt, välfilmat underhållningsvåld som pågår. En klassisk schockexploitationrulle som är perfekt för en febersjuk hjärna!

Manhattan Baby (1982)

2009-08-22T22:00:00.000+02:00

Här är en Fulcifilm som de flesta verkar hata, men som jag faktiskt tyckte var riktigt trevlig. Kanske inte sådär direkt bra, men fortfarande betydligt mer underhållande än det flesta Fulci spelade in på slutet av 80talet.

Storyn blev jag inte riktigt klok på, men om det berodde på att jag hade 40 graders feber när jag såg den eller att det var Dardano Sachetti som skrivit manuset, det har jag ingen aning om. Det är något hopkop mellan The Awakening och Poltergeist där Christopher Connelly spelar en arkeolog som hittar en tidigare oupptäckt gravkammare i Egypten. Samtidigt som han tar sig in i den med en guide så får hans dotter ett konstigt smycke av en blind kvinna, varpå guiden dör och Connelly blir förblindad av ett konstigt ljussken. Nu hoppar vi rakst fram i tiden några månader och nu är vi i New York. Den lilla dottern är nu alltså besatt av ett ont väsen och vad som gör saken ännu värre är att hennes bror spelas av Giovanni Frezza, ungdjävulen från House by the cemetary. Dock inte lika hemskt dubbad, men ändå.

Först och främst så ser Manhattan baby riktigt bra ut, med ett mycket kompetent foto av Guglielmo Mancori, och en väldigt metodisk och ögonfokuserad regi av Lucio Fulci. Musiken är bra, klassisk Fabio Frizzi, även om han återanvänder motiv från tidigare Fulcifilmer, främst Beyond. So far, so good för oss Italienfetischister, men det blir väl egentligen inte bättre än så. Storyn i sig är typisk Sachetti och hoppar hejvilt mellan ett antal välfilmade scenarion som är löst sammanknutna. Gorehounds kommer att bli väldigt besvikna då filmen endast innehåller två sådana scener, en snabb i filmens början och en mer utdragen i slutet som dock kompenserar fint då den är fint slabbig. Tänk er spindelscenen från Beyond, fast med fåglar. Jomantackar! En väldigt typisk italiensk skräckfilm alltså. Ha inte för höga förväntningar, då kan Manhattan baby duga alldeles ypperligt i ett feberrus.

The Triangle (2005)

2009-08-19T20:08:00.003+02:00

Kanske egentligen inte något som passar in i den här bloggen, men eftersom den var helt ok så skriver jag några ord om denna scifichannelproducerade miniserie.

Sam Neill spelar en excentrisk miljonär som hyr in huvudpersonerna för att de ska ta reda på hemligheten bakom Bermudatriangeln efter att han förlorat ett stort antal båtar därute. Nu börjar en fyra timmar lång sak med ganska hyfsade scifiidéer om alternativa tidslinjer och andra dimensioner. Allt sånt där som brukar dyka upp i skräplitteraturen men på ett sätt som behandlar sitt ämne med lite respekt. Spänningen hålls uppe under hela vägen och specialeffekterna är faktiskt bitvis riktigt bra, något vi inte är bortskämda med när det gäller Scifichannels egna produktioner. Sevärt alltså.

Zombi 3 (1988)

2009-08-19T10:07:00.000+02:00

Jag tror att Zombi 3 var dömd redan från början. Detta skulle ju bli Lucio Fulcis efterlängtade uppföljare till Zombi 2 efter en serie halvdana filmer och det var inte bara jag som verkligen såg fram emot den. Att Fulci blev sjuk eller hur det nu var och lämnade inspelningen efter 50 inspelade minuter gör ingen skillnad - problemet med filmen heter Claudio Fragasso. Istället för den kalla, obehagliga stämning som fanns i Fulcis original så har vi en actionfilmssörja full med uselt koreograferade fighter. Visst, det är underhållande, men på fel sätt.

Det börjar dock bra. Till tonerna av Stefano Mainettis sköna synthdisco så landar en helikopter någonstans vid en militär anläggning i Filippinerna. En van kör fram till platsen och beväpnade män börjar skjuta på soldaterna i helikopterna. En av männen stjäl en behållare från helikoptern och flyr till fots, jagad av helikoptern. Behållaren brister efter att den blivit träffad av en kula från helikoptern och en blåaktig vätska sipprar ut och infekterar mannen. Jajamensan, han är smittad av DEATHONE, ett militärt projekt som går ut på att väcka de döda till liv. Detta resulterar i att vi får följa några soldater och några unga tjejer när helvetet bryter löst och man får barrikadera in sig på ett hotell och det är nu det börjar gå utför.

Detta är alltså en rejäl besvikelse, mest av den anledningen att det som en uppföljare till sjuttiotalsrullen är riktigt tamt och tråkigt. Fragassos manus hoppar hejvilt från händelse till händelse (som för det mesta består av kassa fightscener där det hela känns som någon sorts fribrottning istället för en zombiefilm), utan att egentligen sammanfoga det till någon helhet. Det är relativt ok filmat, men det är inte fråga om något klassiskt technicolorfoto, utan istället en allmän känsla av slarvighet. Skådespelarna behöver vi inte ens prata om, de är för det mesta rejält usla eller ser bara tafatta ut. Som en tvillingfilm till Fragassos After death så fungerar det här alldeles utmärkt, men all stämning från originalet är borta. Det finns dock lite gore och makeupeffekterna är billiga men godkända så den passar in i samlingen, men jag känner fortfarande av besvikelsen från första gången jag såg den. Jag är alltså väldigt kluven som ni märker. En del av mig vill såga filmen totalt för att det är en så usel uppföljare, men den andra delen av mig vill gilla filmen för att det är en billig och fartfylld actionzombierökare. Det är helt enkelt Fragassos fel.

Tower of evil (1972)

2009-08-18T20:36:00.005+02:00

Ibland händer det att jag skaffar mig en film och så får den ligga flera år innan jag äntligen ser på den och sen förbannar jag mig för att jag väntat så jävla länge. Det händer inte alltför ofta men tillräckligt. Tower of evil är en just en sådan film som legat på hyllan alldeles för länge, dumt nog.

Tower of evil är vad jag vill kalla en väldigt klassisk engelsk exploitationhorror, helt inspelad i studio, på ett sådant där skönt uppenbart sätt som i alla gamla Hammerfilmer. Det onda tornet är en fyr som står på Snape Island och när filmen börjar så anländer två män till ön i dimma. När de kommer iland så hittar de tre sycken nakna, stympade lik varpå en av männen blir mördad av en ung kvinna. Ett av mordvapnen var Feniciskt och nu åker en trave arkeologer ut till ön då de misstänker att det finns ett gammalt tempel till Baal i grottor under fyren. Men, och det har vi ju redan förstått, det var ju inte den unga kvinnan som mördade ungdomarna på ön, utan något helt annat.... tatam!

Klassisk engelsk sjuttiotalshorror alltså, med en rolig storystruktur och gott om naket och våld. Snape Island är verkligen uppenbart studiobaserad (en väldigt snygg men också en helt makalöst härlig skapelse med sitt sunkiga fyrtorn, risiga träbyggnader och grottor fulla med konstiga, lagom obehagliga statyer) men på det där knastriga, mysiga sättet. Arkeologerna spelas av diverse kända engelska namn som Derek Fowlds och Dennis Price, och även Robin Askwith som var känd för ett gäng sexkomedier som var populära på det sena 70talet. Vissa av dessa ska föreställa amerikaner, och deras amerikanska accenter är lite tveksamma, men annars är det en samling kompetenta damer och herrar vi har att göra med. Ren och skär underhållning på finfin nivå alltså. Rekommenderas varmt till alla som gilla 70talshorror

The Island (1980)

2009-08-18T19:26:00.002+02:00

Det finns helt klart alldeles för lite högbudgetpiratfilmer, så är det bara Nu menar jag inte den där typen av filmer som är baserade på en attraktion på någon nöjespark utan riktigt brutala filmer där piraterna verkligen inte har någon som helst respekt för människoliv. Michael Ritchies film The Island, baserad på en bok av Peter Benchley, är en film där piraterna är precis så brutala som jag vill ha dem och även om storyn i sig är lite, ska vi säga otrolig, så fungerar det alldeles utmärkt som blodig underhållning.

Michael Caine spelar en journalist som åker ner till Miami för att rota i en story om försvunna segelbåtar. Med sig har han sin 12-årige son som hans exfru dumpat på honom vilket fungerar bra till en början. Tills de blir kidnappade av pirater. Jajamensan, fast inga sådana där Somaliska idioter utan en äkta koloni med inavlade pirater som överlevt mitt ute i Bahamas i trehundra år. Piraterna låter dem leva, sonen för att han skall bli en hjärntvättad son till en av piratledarna och Caine som avelshingst. Det här är givetvis inte den mest perfekta situationen och Caine gör vad han kan för att fly, och få sin son med sig vilket inte är det lättaste...

The Island floppade tydligen rätt stort när den släpptes och jag förstår faktiskt inte riktigt varför. Det är en fartfylld, välfilmad äventyrshistoria knökfull med sköna engelska skådisar som du sett i diverse filmer och tv-serier, fast den här gången pratar de någon sorts degenererad variant av 1700talsengelska som ibland kan vara lite svår att följa med utan subtitles, men aldrig så att man tappar kontroll över handlingen. Som grädde på moset får vi ett sjysst soundtrack av Ennio Morricone och stora mängder riktigt grafiskt våld. Piraterna är precis sådär hänsynslösa pch kallblodiga som man vill att de ska vara vilket gör The Island till något av en glömd pärla som jag rekommenderar er att leta reda på.

Cars (2006)

2009-08-18T12:23:00.002+02:00

Jo, den var väl trevlig.

Dawn of the dead (1978)

2009-08-17T20:53:00.004+02:00

George A Romeros klassiska zombiefilm har det skrivits hyllmeter om tidigare, och jag har inte direkt någon lust att skriva något om den själv. Däremot så har jag sett den Europeiska versionen som klipptes ihop av Dario Argento, och tänkte skriva några rader om skillnaderna mellan denna och Romeros version.

Nu kan ju min åsikt bero på att jag sett Romeros version säkert 5 ggr och är såpass van vid den att alla förändringar för mig blir till det negativa, men det som märks först och främst (och som jag inte är så förtjust i) är att Argentos version är knökfull med Goblinmusik. Man har alltså plockat bort all musik som Romero lagt in, klippt ner den ca 10-20 minuter för att få ett rappare tempo och på så sätt förstört den lite. Man får inte alls den apokalyptiska känsla som genomsyrar originalet och man glossar förbi mycket av det som Romero ville säga. Nä, se Romeros cut istället. Argento har ju för böfvelen klippt bort helikopterscenen!

Rosso Sangue (1981)

2009-08-17T20:47:00.003+02:00

Rosso Sangue aka Absurd är en klassiker inom splatterfilmskretsar. Många av oss har tillbringat flera timmar vid tv:n med en suddig fjärdekopia och avnjutit Arristide Massacessis orgie i gore där den reslige George Eastman aka Luigi Montefiore spelar den längsta massmördaren i filmhistorien. Än så länge så har det inte funnits någon vettig dvdutgåva men nu har Mya communication gjort slag i saken och släppt den på dvd under namnet Horrible. Är filmen verkligen så "klassisk" som man minns den?

Eastman spelar Mikos Stenopolis, en genmanipulerad grek som inte kan dö så lätt. I samband med detta så har han uppenbarligen blivit en psykopatisk mördare som dödar alla han stöter på. Edmund Purdom spelar en präst som var inblandad i experimentet som nu är på jakt efter den 206 centimeter långa psykopaten. Det hela urartar till en en ganska blodig Alla Helgons blodiga natt situation och ett rätt roligt slut.

Ok, först och främst så är jag lite besviken på Mya. Utgåvan ska visst vara komplett med ca fem minuter är av riktigt dålig kvalite, då de verkar komma från ett dåligt vhsband. Det är dock inte det jag stör mig mest på, där Myas största fel är att inkludera ett italienskt ljudspår och ingen engelsk text. Ren lathet eller? Nåja, i överlag är det en ok utgåva, och den passar in fint i min samling. Vad som däremot inte är så bra är själva filmen. Eastman fungerar bra som psykopat, men resten är en billig klyschfest med några av de absolut billigaste specialeffekter jag någonsin sett. Man har helt enkelt använt grishud för att den påminner om människohud och i den klassiska scenen där en gubbe får sin skalle itusågad i en bandsåg ser man klart och tydligt att det är en spädgris eller liknande som man sågar i. De flesta av specialeffekterna ligger dock snäppet ovanför den klassen men skadan är redan skedd. Filmen har inte direkt något av det här flytet som en bra slasher ska ha, utan känns mest bara som att man spelat in lite scener på måfå och klippt ihop i efterhand. Massacessi var dock en kompetent yrkesman så förutom de billiga effekterna så ser filmen bra ut och man får faktiskt till lite spänning mot slutet. Men annars ser jag nog hellre om Anthropophagous, vilken denna är en inofficiell uppföljare till, en betydligt sleazigare, smutsigare och underhållande film

Escape from LA (1996)

2009-08-17T08:02:00.000+02:00

Jag vill minnas att Snake Plisskens återkomst floppade rätt rejält när den kom, och det var antagligen just därför jag lät bli att se den. Det pratades en hel del om att den skulle innehålla riktigt usla specialeffekter, vilket inte direkt ökade mitt intresse. Såhär 13 år senare så måste jag erkänna att det var rätt korkat. Escape from LA är ingen perfekt film men den är fortfarande mer underhållande än valfri Michael Bay film.

Första halvan av filmen är precis så som en uppföljare till Escape from NY skall vara. Los Angeles är nu för tiden en ö efter en stor jordbävning och det är dit man skickar allt riffraff från det aningen totalitära amerikanska samhälle som uppstått. Nu har presidentens dotter snott ett domedagsvapen och begett sig in i La, och Plissken får 8 timmar på sig att ta sig in, hämta vapnet och ta sig ut igen. Typ, ganska precis som i första filmen. Kanske lite väl mycket som i första filmen.

Jotack, här finns inget nytt att hämta. Escape from LA känns ibland mer som remake då det i grund och botten är samma story som i Escape from NY. Detta betyder dock inte att det inte är underhållande och första halvan av filmen är riktigt underhållande. Carpenter är ju Carpenter, så är det bara och Kurt Russel har uppenbarligen kul, speciellt som han fortfarande passade i originalkläderna från första filmen. Tyvärr så innebär detta också att det blir aningen förutsägbart och andra halvan av filmen är lite småträlig. Fortfarande underhållande men lite klyschigt. Specieleffekterna är dock inte sådär usla som man ville ha det till och som en uppföljare så är detta en klart godkänd film som inte förtjänar sågningarna den fått.

Nej nej nej nej nej nej, nej nej NEJ!

2009-08-14T14:51:00.003+02:00

Länk

NEJ säger jag!

Världen behöver inte ytterligare en amerikansk Godzilla remake. WHAT THE FUCK IS WRONG WITH YOU PEOPLE?!?!?! IHATEYOUIHATEYOUIHATEYOUIHATEYOUIHATEYOUIHATEYOU!!!!!

King of the hill (2007)

2009-08-14T08:35:00.002+02:00

En filmhandling behöver inte vara mer komplicerad än så här.

En man är på väg någonstans på den spanska landsbygden och stannar till vid en liten mack för att tanka. Han möter en ung kvinna på (herr)toaletten, tycke uppstår och de idkar könsumgänge varpå hon stjäl hans plånbok (men är snäll nog att betala hans bensin). Därefter fortsätter han sin resa men efter att ha åkt genom vildmarken en stund så ser han något som blänker på en bergstopp och sekunden senare hör han ett skott, som träffar bilen. Innan vi hinner säga ordet sniper så är han utan bil, skottskadad i benet och på flykt tillsammans med den unga kvinnan från en eller flera gärningsmän som inte drar sig för att skjuta en polis i pannan...

Det är så här en riktigt tät thriller ska vara. Konceptet är enkelt, och såpass välgjort att man sitter på helspänn hela tiden, lyssnandes efter det där visslande ljudet från en kula milisekunden innan den smattrar in i ett träd, en bröstkorg eller en panna. Den feta spänningen cementeras tack vare riktigt bra skådespeleri, även om manuset tyvärr ger våran hjälte en karaktärsegenskap vilket gör att det blir väldigt svårt att gilla honom efter en viss händelse. Detta orsakar lite frustration men filmen mår nog i slutändan bara bra av det. Givetvis så kommer det en twist mot slutet men denna kommer för en gångs skulle ungefär 20-25 minuter innan filmen är över och helt plötsligt får vi följa gärningsmännen istället, vilket tyvärr tar bort lite av den utlämnande spänningen men som fortfarande fungerar mycket bra. Detta är alltså en film jag rekommenderar, om ni inte fattat det än. Se den, för helvete. Spanskt is the shit. Man önskar bara att de fixat en cameo åt den gode Paul Naschy.

Några riktigt coola trailers.

2009-08-11T15:28:00.003+02:00

Burial ground. En ful, smutsig och alldeles... alldeles underbar italiensk zombiefilm

Nightmare city. Full rulle, toksnabba zombier och en klassisk scen där hjältarna tar en paus från en vild flykt för att dricka en kopp kaffe.

Zombie flesheaters. Fulcis klassiska zombierulle som fortfarande än i denna dag håller bra.

ah, det underbara 80talet. :)

Marebito (2004)

2009-08-11T12:41:00.000+02:00

Men, det här som började så bra....

Takashi Shimizu, mannen bakom Ju-on och de amerikanska nyinspelningarna hade några veckor över mellan Ju-on 2 och den första remaken, så varför inte ägna den tiden till att spela in en film. Han ropade in Shinya Tsukamoto, galningen bakom Tetsuofilmerna och lät denne spela huvudrollen i Marebito baserad på en roman av Chiaki Konaka. På ytan är detta ett brilliant koncept, men utförande tyvärr inte riktigt så häftigt som jag önskar att det skulle vara.

Shinya Tsukamoto spelar Masuoka, en kameraman som råkar filma ett självmord i tunnelbanan. När han tittar på filmen så inser han att offret ser något som gör att han blir så rädd att han sticker en kniv i sitt eget ögan. Masuoka blir helt besatt av att känna samma skräck som mannen kände och försöker spåra det som mannen såg, vilket leder honom ner i underjorden tillsammans med sin trogna kamera, ner under tunnelbanorna och allt djupare och djupare ända till han hittar en enorm grotta med ruinerna av någon civilisation som inte var mänsklig. Där nere hittar han en naken ung kvinna som han givetvis tar med sig upp igen och installerar i sin lägenhet. Hon kan inte prata, eller ta hand om sig själv och det står inte på förrän han inser att det enda hon kan livnära sig på är blod. Men vem är den skumma snubben som dyker upp då och då och säger att Masuoka måste lära sig att ta hand om henne?

Filmens första halvtimme bådar riktigt gott måste jag säga när Masuoka beger sig allt djupare och djupare ner i underjorden. Man får en hel del härliga Lovecraftvibbar och stämingen är på topp. Men sen degenererar det hela till en konstigt, blodigt drama när vår hjälte gör allt för att den unga kvinnan ska överleva och även om det är välspelat och välgjort så är det lite av en besvikelse efter den underbara början. Det är dock aldrig helt ointressant och man finner sig hela tiden aninen fascinerad och undrande över hur detta ska sluta. Shinya Tsukamoto är faktiskt en lika bra skådespelare som filmregissör och han lyckas med att bära filmen på sina axlar. Det är nog antagligen så att jag ville att det skulle vara en helt annan film, så därför fick jag bita i det sura äpplet, men det är en spännande och småmakaber liten film som Takashi Shimizu gjort och som rekommenderas till fans av J-horror som kanske tröttnat lite på de vanliga långhåriga spöken som blivit ett så utmärkande tecken för asiatisk film.

Brides of blood (1968)

2009-08-10T14:07:00.001+02:00

Bilderna ovan säger egentligen allt du behöver veta om filmen, man får verkligen allt man behöver i Brides of blood. Blod, tuttar, gummimonsterdräkter utan tidigare skådad like och en härligt fartfyllt tempo vilket gör Brides of blood till en riktigt höjdare. En sådan där film som man får en varm och go känsla i magen av.

En skön samling amerikaner anländer till en Filipinsk ö för att visa invånarna lite civilisation och undersöka om det finns några spår efter atombombstester. Vi har den äldre professorn, hans kåta fru som knullar allt som rör sig (utom sin man)och den unge killen som gärna vill knulla allt som rör sig men som vi vet kommer att få ihop det med hövdingens fru. Det visar sig i alla fall att infödingarna har något sorts lotteri för sig (endast för byns unga kvinnor) där vinnarna får den stora äran att bli bundna vid en påle, varpå ett intressant gummimonster kommer och sliter dem i småbitar. Kvinnorna är givetvis topless under processen, jag antar för att det skall gå snabbare. Våra amerikanska hjältar tycker givetvis inte detta är ok, men saker blir ännu värre när det visar sig att ön är knökfull med muterade växter som gärna fångar människor med sina tentakler. Sen har vi ju den där spanjoren som bor i en lyxvilla på ön. Han är trevlig, men hans dvärgpersonal stjäl gärna saker och han har en rätt skum sjukdom som gör att han springer ut på nätterna och har fuffens för sig. Tänk vad lite radioaktivitet kan göra. All hail the holy white light!

Brides of blood är en av alla de filipinska filmer som kom i slutet av 60talet och som blev ganska populära på biograferna i Usa. Den har som jag tidigare nämnde allt man behöver för en underhållande kväll: Bröst, blod och monster, och är regisserad med ett lagom högt tempo som gör att man aldrig hinner ha tråkigt. Bra skådespeleri och det roliga manuset gör att man har mer överseende än vanligt för vissa aningen tveksamma specialeffekter. Själv ska jag ge mig ut på jakt efter fler rullar av samma filmteam och jag rekommenderar er att se detta, om ni helt enkelt vill ha lite kul! Det hör ni ju själva: A brutal orgy of ghastly terror! Den allra värsta formen av terror!

Zombiewestern: It came from the west (2007)

2009-08-08T14:21:00.000+02:00

En Dansk dockzombiewestern, skulle det smaka?

Det är alltså precis som det låter. En ung man som är lite av en mes bor någonstans mitt ute i den vilda västern tillsammans med sin far, en smått indianhatande herre som till och med har en hemlig identitet när han slaktar indianer med sin motorsåg. Indianerna tröttnar på allt detta och utför en gammal ritual som väcker de döda till liv och Zombiewesterns sköna 17 minuter utspelar sig mestadels på en bar där en fin liten massaker sker. Dockorna är fint groteska, de danska rösterna härligt överdrivna och allt är filmat med finesse och kärlek. Se den.

Officiella hemsidan här

Three days of the Condor (1975)

2009-08-06T14:30:00.002+02:00

Vid sidan om Japanska monsterfilmer och spanska 70talsfilmer så avgudar jag även konspirationsthrillers från 70talet. Det finns ingenting som kan piska upp lite rejäl spänning som en djupgående, kall och brutal sammansvärjning. Three days of the Condor är nog antagligen min favorit, med en rolig och inte helt out of there konspiration, en cool Robert Redford, en sexig Faye Dunaway och Max Von Sydow som en av världens trevligaste lönnmördare.

Robban jobbar på en avdelning inom CIA som läser böcker, allt de kommer över, för att hitta möjliga koder och kör in allt i en dator som analyserar ledtrådarna. När vår hjälte går iväg för att handla lunch så slår lönnmördare till på kontoret och avrättar samtliga. Robban blir givetvis rädd och upprörd och ber om assistans från CIA. För att han skall känna sig trygg vid hämtningen så föreslår man att en god vän skall vara närvarande. Givetvis så är det en fälla, hans vän blir mördad men CIA verkar ha fått för sig att det är Robban som är den skyldige. För att få lite tid att andas så kidnappar han en kvinna (Faye Dunaway)och tvingar henne att gömma honom. Snart utvecklas ett småskumt, stockholmssyndromsbetingat förhållande samtidigt som vår hjälte försöker ta reda varför alla är ute efter honom.

Förutom det aningen konstiga sättet som Robert Redford raggar kvinnor på (Hota dem med pistol och bind dem på toaletten)så är detta en helt underbar film. Det är skönt när en film klarar av att avslöja detaljer ungefär samtidigt som huvudpersonen får reda på dem, utan att det är övertydligt. Allt framförs med bra skådespeleri av Robban, Faye Dunaway och speciellt Max Von Sydow som spelar en av de absolut skönaste yrkesmördare jag någonsin stött på i filmvärlden. Hans lilla tal i slutet av filmen är så underbart trevligt att man får rysningar i hela kroppen. Spänning från början till slut alltså, och med Sydney Pollack bakom ratten så är det inte direkt oväntat. En riktigt bra film som alla som gillar thrillers bör ha sett för länge sedan.

En sak som stör mig

2009-08-04T23:54:00.002+02:00

Detta är ett återkommande fenomen, främst från User comments på Imdb.com, men dyker gärna upp på andra sidor. Kommentarer som:

Worst movie ever, I turned it off after 10 minutes.
Eller:
This is the worst movie i have ever turned off after ten minutes, varpå snubben fortsätter med en lång harang om hur dålig filmen är och sätter en etta i betyg.

Men om man inte ser klar en film så har man fan inte rätt att ge ett omdöme om den heller. Man får möjligtvis säga att den verkade riktigt dålig, men din rätt att såga filmen är noll. Nada. Du ska helt enkelt hålla käften för ingen vill lyssna på en gnällkärring som försöker vara lustig.

Så. Färdiggnällt.

Ghosts of Mars (2001)

2009-08-04T07:28:00.005+02:00

Jag måste faktiskt sticka ut och säga att jag gillar Ghosts of Mars och jag tycker att det är ett gott tecken på att John Carpenter fortfarande är (åtminstone för 8 år sedan)en regissör att räkna med, som levererar det han är bäst på - spänning och våld. Jag erkänner att vissa av skådespelarvalen inte är riktigt klockrena (Ice cube är det bästa exemplet på det), dialogen är bitvis pinsam och jag fattar inte varför Amerika tycker att Marilyn Manson kopior är skräckinjagande. Sen är inte hårdrocksmusik lämplig till skräckfilm, så är det bara. Blä.

Men annars är det en riktigt bra film med ett sjysst tempo och lagom mycket våld. Jag gillar storyn speciellt mycket, fast det kanske beror lite på att jag älskar Doomspelen, vilket herr Carpenter verkar ha lånat lite inspiration ifrån. Spöken från Mars tidigare levande innevånare tar över människor och börjar slakta. Vad fan mer behöver man? Ok, kanske lite mer gore än vad vi får här men det är ju inte så att vi är helt utan. Annars är detta egentligen en Westernfilm i lätt scifitappning. Cowboys mot indianer, det är väldigt uppenbart var inspirationen kommer ifrån. Vad vi får i slutändan är en rapp, lite småblodig actionskräckis som funkar alldeles utmärkt som underhållning. Fast slå av filmen när Natasha Henstridge vaknar upp i sin cell i slutet, för dialogen som kommer efter där är fan pinsam.

Children of men (2006)

2009-08-04T07:05:00.005+02:00

Jag gillar inte att recensera filmer som Children of men. Jag föredrar att antingen klanka ner på en riktigt usel film eller leta fram positiva saker från mindre kända/bra filmer. Children of men är bara bra. Rakt igenom. Vad faen ska jag säga då? Det är snyggt så inåt helvete, helt klockrent spelat (inte mycket annat att förvänta sig av namn som Clive Owen och Michael Caine) och de nu legendariska scenerna med de långa kameraåkningarna är precis så bra som alla säger. Jag orkar inte gå in på det fina manuset och allt det har att säga utan konstaterar att detta är en jävligt bra film som alla bör se och avslutar det hela med en liten What if? fråga som passar bra när själva filmen är just lite av en sådan:

Hur hade detta sett ut om Eurociné producerat det? Antonio Mayans i Michael Caines roll kanske? Lina Romay istället för Julianne Moore?

La Scorta (1993)

2009-08-03T18:13:00.004+02:00

La Scorta är inspirerad/baserad på sanna händelser och handlar om fem män som utses till livakter åt en domare i en maffiainfekterad stad i Sicilien. De har allting emot sig: Maffian, de lokala politikerna och givetvis så ska det tjafsas lite inom gruppen också då alla hamnat där de hamnar på helt olika sätt. Mandalesi t ex (spelad av Claudio Amendola som ser ut som the lovechild of Michael Pare och Jeff Stryker) blev utmanövrerad av korrupta politiker i Rom och försöker på nytt utföra sitt jobb, denna gången i sin hemstad. Corsale har problem med sin familj där frun inte är så nöjd över hans yrkesval, speciellt när okända personer ringer hem och berättar vilken färg deras barn har på sina jackor. Domaren själv har givetvis också familjeproblem, och har därför valt att försöka ta itu med korruptionen med hårdhanskarna. Inte alltför lätt.

Detta är trots sitt snygga dvdomslag ingen actionfilm. Man kan till och med se det som att huvudpersonerna gör ett alltför bra jobb med att skydda domaren. Det är mer fråga om tät spänning, ovissheten om vad som kan ligga bakom nästa hörn. Det är dock rappt och läckert filmat, och även om det kanske inte händer så mycket som man skulle önska om man nu fått för sig att detta skulle vara en actionfilm så är det alltid väldigt spännande och musiken av Ennio Morricone gör inte direkt saken sämre. Skådespeleriet är överlag mycket bra och känslan av ett sammanslutet team som även delar på sin fritid känns äkta. Tyvärr så puttrar det hela ut i ett aningen pessimistiskt, men inte speciellt chockerande slut som gör att det i slutändan känns som pilotavsnittet till en tv-serie.

Den tv-serien hade antagligen blivit riktigt jävla bra. Det är väl så, precis som i Sicilien, att man inte alltid får som man vill.

Rekommenderas till älskare av maffiafilm och täta thrillers överlag.

War of the worlds (2005)

2009-08-03T16:56:00.010+02:00

Alltså, hur kan man göra såhär? Man har världens coolaste koncept, specialeffekter som är hur underbara och välgjorda som helst men man sänker det totalt. Hur? Jo, det ska jag meddela:

DAKOTA FUCKING FANNING!

Eftersom det är en Steven Spielberg film så har man en enorm budget till förfogande och scenerna med Alientripoderna som travar omkring och förstör allt som rör på sig är så vackra att jag nästan börjar gråta och vill tatuera in dem på hela min kropp och att de sedan låter som en Dark ambient skiva av bättre kvalite gör ju inte saken sämre. MEN.

Vi gör om det hela till ett familjedrama där Tom Cruise har varit en dålig far men som genast blir så mycket bättre tack vare rymdinvasionen. Slutscenen där Tom återförenas med sin förlorade son som för första gången kallar honom för pappa är så fruktansvärt obehaglig och kräkframkallande att jag ville krypa ner i ett mörkt hål och ligga där i fosterställning och må illa i några år. Sen har vi ju Dakota Fanning. Som inte gör annat än skriker. Skriker och skriker och skriker. Jag hatar henne! Varför kunde inte hela hans familj dö? Brinna upp?! Men nejdå, då slår Tom Cruise ihjäl Tim Robbins istället.

Det finns ju någon sida på på internet där vanliga svenssons klipper ihop sina egna versioner av filmer, t ex en Jar Jar binkslös Phantom menace. Nu vill jag veta: Finns det en Dakota Fanninglös War of the Worlds eller måste jag klippa ihop den själv?

Nåja, det finns I hate Dakota Fanning t-shirtar att köpa ute på nätet. Nu ska jag ta och beställa mig några stycken.

Edit: Imdb: she is of half-German descent. Det var väl det jag visste. Jävla nazist.

The Tragedy of Macbeth (1971)

2009-08-03T12:04:00.005+02:00

Jag kan lugnt påstå att jag inte är någon "fan" av Shakespeare. Jag har aldrig varit speciellt lagd åt det hållet helt enkelt, och blev aldrig vad jag kan minnas tvingad att läsa något under min skolgång. Jag läste hellre Stephen King, H.P Lovecraft och Henry Miller. Detta innebär att jag inte är rätt person att avgöra huruvida detta är en rättvis filmatisering. Det är väl heller ingen idé att jag går in på några detaljer då handlingen i Macbeth är klassisk. Macbeth vill bli kung och ser helt enkelt till att bli det, vilt påhejad av sin fru. Problemet är bara det att Macbeth har inte psyket till att hålla på med att smida ränker. Blod, våld och död följer.

Med det sagt så måste jag säga att detta är en alldeles ypperlig film. Polanski valde att göra denna direkt efter att hans fru, Sharon Tate, blivit mördad av Charles Mansons anhängare och detta gjorde att Macbeth tydligen blev aningen blodigare än vanligt, vilket ur ren underhållningssynpunkt bara kan vara bra. Att filmen ser väldigt bra ut tack vare suveränt foto och underbara inspelningsplatser i Wales gör ju inte saken direkt sämre. Trots (eller tack vare?) att all dialog är relativt trogen originalet och givetvis på vers så gör det högklassiga skådespeleriet att man sugs in i historien. Jon Finch, Francesca Annis och Martin Shaw är bara några av de solida namn vars (fri)spel vi får avnjuta och jag är ganska säker på att jag såg den gamle mannen från Bring out your dead sekvensen i Monty Python and the Holy Grail.

Vill du se ett nattsvart, välspelat drama, eller har det minsta intresse av Shakespeare så är detta ett måste. Gillar du Polanski så är detta helt klart av intresse och om du fortfarande är lite osäker så är det ju så att filmen faktiskt är ganska blodig. Räcker inte det?

Vacker, eller hur?

2009-08-03T11:59:00.001+02:00

Min min min!

Drag me to hell (2009)

2009-08-02T09:34:00.000+02:00

Så nu har vi den stora frågan: Har Sam Raimi verkligen gått tillbaka till sina rötter? När Drag me to hell introducerades för biopubliken så var det många som verkligen hoppades det och det blev inte bättre av att filmen fick väldigt bra kritik när den äntligen släpptes. Handlingen i sig är verkligen old school skräck men filmen fick åldersgränsen PG13 så en rejäl dos skepsism blandades med förväntningarna. Själv såg jag då filmen och tänkte svara på frågan. I slutet av recensionen.

Handlingen är klassisk, som hämtad från någon gammal skräckserietidning på 50talet och bär även uppenbara drag av mästerverk som Jaquest Tourneurs Night of the demon och Sidney Hayers Night of the eagle. En ung kvinna jobbar på en bank i San Fransisco och då hon vill visa sig lite tuffare inför sin chef så nekar hon en gammal dam uppskov på en betalning, vilket kommer att resultera i att kvinnan blir vräkt. Det är dumt att göra så mot en gammal zigenarkvinna som helt sonika kastar en förbannelse över henne. Hon får tre dagar på sig, sedan kommer en elak demon och hämtar med henne till helvetet.
Det börjar riktigt fint med många fina skrämselscener och konstiga skepnader som spöar skiten ur vår hjältinna. Sam Raimi kan sin skräck, det är ingen tvekan om det, och filmens första halva är riktigt bra med mycket fin stämning. I filmens andra halva så övergår det lite mer åt Raimis traditionella slapstickhumor och även om detta är välgjort och underhållande så är det inte riktigt, riktigt lika bra som i början och det är även lite så att man saknar Bruce Campbell där. Det är dock inget som förstör underhållningen i filmen. Skådespelarna gör ett bra jobb och spelar över precis så mycket som behövs och Raimi utnyttjar dem till max. Många fina och slemmiga "gags" blir det. Vad som dock inte riktigt fungerar är manuset, där det är lite svårt att känna någon sympati över våran hjältinna. Speciellt efter en händelse så sitter man faktiskt och hoppas på att det verkligen ska gå åt helvete för henne. Jag vill dock inte gå in på några detaljer men ni kommer att märka exakt vilken scen jag menar. Annars är detta en väldigt solid skräckfilm som känns aningen 80tal, utan att det ska kännas som något negativt.

Är då Sam Raimi tillbaka vid sina rötter? jo, det vill jag påstå att han är. Även om det är PG13 vi har att göra med så känner man verkligen igen stilen från de gamla Evil Dead filmerna och nu är det bara att hoppas att Sam och hans bror Ivan verkligen skriver klart Evil Dead 4 manuset som de tydligen fipplar med hemma i Michigan och att Bruce Campbell inte är för gammal.

Undervattensfilmer

2009-07-28T09:39:00.000+02:00

Det här inlägget hade jag egentligen tänkt skriva i kommentarerna till Leviathan, men tänkte att det är lika bra att säkerställa fakta genom att göra ett inlägg av det.

I kort så kom det ett antal filmer sent 80tal som alla utspelades under vattnet med scifi och skräckelement, allt tack vare James Camerons The Abyss. Här är då alltså min lista över dessa filmer, ur underhållningssynpunkt alltså:

1. The Abyss (om vi skippar de sista 10 minuterna)
2. The Rift. Så mycket monstermayhem och miniatyrer var det länge sedan jag såg. Att man sen slänger in en nästan helt omotiverad huvudsprängning gör ju filmen bara bättre.
3. Deep star six. En alldeles lagom monsterfilm med en riktigt skön och nojig Miguel Ferrer. Varning dock för ett av de sämsta kommentarspåren någonsin, där regissören och producenten kommenterar de första fem minuterna varpå de sätter sig ner och tittar på filmen utan ett ljud.
4. Leviathan. Den sämsta av dem, utan att vara usel. Synd på så mycket potential bara, det är ingen lågbudgetfilm direkt. Jag vill minnas att jag läste i Fangoria att dräkterna de använde kostade en halv miljon styck...

Sen kom det två filmer till, som jag inte sett. Evil Below och Roger Cormans Lords of the deep. Någon som sett dem och vill hinta om en plats på listan? Jag äger iofs Evil Below så jag kanske måste ta och se den.

Sen så ville min gode kollega Lizzardking från Weekend video ha med Deep Rising där, men den kom ju faktiskt 1998. Mycket bra film dock.

Leviathan (1989)

2009-07-27T16:10:00.000+02:00

Ett intressant återkommande tema som dyker upp mer eller mindre varje år är de kluster av filmer med samma tema från olika bolag. Armageddon/Deep impact är ett exempel, A bugs life/Antz ett annat. 1988-1989 var temat undervattensfilmer där James Camerons The Abyss var ledande, medan några mindre bolag släppte sina varianter. Deep star six, The Rift/Endless Descent och Roger Cormans Lords of the deep t ex. Sen har vi den film jag tänkte recensera nu, George P Cosmatos Leviathan.

Leviathan är i grund och botten en ren Alienklon som tyvärr misslyckas nästan totalt av flera anledningar. Den har oerhört bra förutsättningar:

1. George P Cosmatos, en kompetent regissör som först och främst är bra på actionfilm, men som även gjort bra skräckfilm tidigare. Jag misstänker dock att filmen klippts ner rejält då det känns som att det saknas scener, samt att man får intrycket av att det meckats efterhand. Klippningen är även den inte speciellt bra, den ger ett aningen slarvigt intryck.

2. Ron Cobbs design. Det är väl egentligen det enda jag inte kan klaga på, då den är skönt klaustrofobisk och känns realistisk och levande, men man har helt enkelt inte använt den på bästa sätt.

3. Skådespeleriet. Klart godkänt, med bra namn som Peter Weller, Ernie Hudson, Daniel Stern och Hector Elizondo. Problemet där ligger istället med:

4. Manuset. En fullkomligt klyschfest som inte har någonting eget att komma med. Det borde ju kunna fungera ändå, men där faller det på den rätt pinsamma dialogen. Man får inte heller intrycket av karaktärerna är en ihopsvetsad trupp som levt tillsammans på havets botten i tre månader.

5. Specialeffekterna. Stan Winston som gör ett The thing influerat fiskmonster. Borde inte kunna bli fel det heller och monstret är faktiskt ganska coolt, men tyvärr så känns det aldrig som något annat än just en specialeffekt som är aningen stel och klumpig.

Nä, det här är faktiskt den sämsta av undervattensepoken sent 80tal. Den är inte genomusel, bara väldigt förutsägbar och även om man har haft några roliga ideér så misslyckas man totalt med att utnyttja dem. En ok monsterfilm som skulle ha kunnat vara så mycekt bättre.

Har du inte sett den förut så finns det betydligt sämre monsterfilmer därute. Den duger. Men se hellre Juan Piquer Simons lågbudgetmonsterfest The Rift istället, eller varför inte Deep Star six?

The Men who fell (2007)

2009-07-23T09:45:00.001+02:00

Riktigt bra kombinationer av Science Fiction och skräck är svåra att finna. Det verkar vara väldigt svårt att få till en bra blandning av de båda där de flesta burkar ta i så de skiter på sig, ofta mest på grund av att filmskaparna inte är så väldigt intresserade av en eller båda genrerna. Alien är ju mästerverket i genren, men vi har även filmer som Event Horizon och klassikern Planet of the vampires. The Men who fell är ytterligare ett försök att kombinera de två genrerna och är faktiskt ett mycket bra sådant, även om det tyvärr inte riktigt håller helt ut.

Filmen utspelar sig någonstans i framtiden, på en planet som jag antar skulle kunna vara Jorden, eller rättare sagt resterna av Jorden. Vår kära planet är nu en stor öken som endast befolkas av nomader som lever på plundring. Våra två gnälliga hjältar är straffångar på ett fängelse som svävar omkring Jorden och när filmen börjar så kraschar de med sin farkost någonstans i öknen. Deras uppdrag är lite otydligt, att hitta en speciell plats någonstans och hämta ett objekt. Exakt vad det är de ska hämta vet man inte, men de är inte de första som letat efter det. Färden tar dem ner i ett gigantiskt underjordiskt komplex som inte sett liv på många år, men det står inte på förrän de börjar se och höra konstiga saker. Är de ensamma eller beror allt på en påstådd gas som ger hallucinationer? Vad hände med de tidigare sökarna?

The Men who fell kan enklast beskrivas som en blanding av Stalker och Event Horizon, eller varför inte spelet S.T.A.L.K.E.R: Shadow of chernobyl, om man plockar bort alla soldater som springer omkring överallt. Större delen av filmen ägnas åt just färden ner i komplexet med långa scener helt utan dialog och jag skulle kunna tänka mig att det är här många tittare kommer att tröttna. Själv så älskar jag Stalker och har inga problem med långsamma filmer så länge de skapar en tät stämning med trovärdiga miljöer och ett intressant scenario där man får låta sin egen hjärna jobba lite. Scenografin är oerhört läcker där vi följer karaktärerna genom gigantiska fabriksliknande salar med enorma dörrar och valv och även om det bitvis är ganska uppenbart att det är fråga om bluescreen (filmen spelade in för en budget på ca 200 000 svenska kronor) så är det fortfarande väldigt snyggt. Man har varit väldigt noga med att allt ska se bra och realistiskt ut och jag tänker automatiskt på franska science fiction serier och den sköna mangan Blame!(Utropstecknet ingår i titeln). Skådespeleriet är väl kanske en av filmens svagare sidor, dock utan att vara dåligt och man gör ett godkänt jobb med de karaktärer som manuset skapat. Men, nu kommer vi till filmens stora svaghet. Själva färden ner i underjorden och allt stövlande genom mörka tunnlar är oerhört spännande där små små delar av ett pussel sakta presenteras på ett bra sätt som gör att man helt enkelt blir väldigt nyfiken på vad som komma skall. Tyvärr så är det där filmen faller. Utan att spoila alltför mycket så möter/hittar man några nya karaktärer och själva idéen är relativt intressant, men utförandet tyvärr inte så roligt och egentligen ganska förutsägbart vilket inte var något man hade väntat sig. Oxymoron? En av karaktärerna, själva nyckeln till det hela, har en röst som förvrängs så mycket att man inte hör ett enda ord av vad denne säger. Det kanske skall vara så, men jag tvivlar på det och det känns som att man skulle ha behövt undertexter. De sista 20 minuterna är alltså filmens svagaste del men detta sänker dock inte betyget alltför mycket och i slutändan så är The Men who fell en spännande och intressant liten lågbudgetfilm vars intentioner klart överskådar de svagheter som filmen har. Tyvärr så verkar det vara ganska svårt att få tag i filmen för närvarande då den endast finns på dvd i Ryssland och Japan, men så fort den kommer på en lite lättare tillgänglig utgåva så kommer jag att stå först i kön för att få köpa den.

Trailern här. Jag skulle dock rekommendera att skippa att se den, då den ger intrycket att detta ska vara en fartfylld film, vilket det verkligen inte är.

The Last starfighter (1984)

2009-07-22T21:30:00.001+02:00

Att drömma sig bort till något annat än den tråkiga tillvaro man lever i är är ju bara naturligt. Själv brukar jag drömma om att hitta den där magiska portalen i Outlook som ska ta mig iväg till någon postapokalyptisk värld fri från räkningar, pendling och tråkigt arbete, där jag som ende möjlige hjälte måste rädda några dussin halvnakna kvinnor från en elak, lättdödad onding. Sen så måste scenariot givetvis involvera laser. Laser är viktigt. The Last Starfighter är då alltså en aningen mer barntillåten variant på samma tema.

Vi får följa en ung man som lever på en trailerpark någonstans i Kalifornien. Hans högsta dröm är att komma bort därifrån, men ödets makter verkar vara emot honom. På sin fritid brukar han spela The Last Starfighter, ett arkadspel som står vid parkens butik. En dag slår han rekordet och det visar sig vara mer än ett arkadspel - ett test för att hitta piloter i ett rymdkrig mot Xur och den Kodanska armadan. Vår hjälte är lite skeptisk, men när alla andra piloter dör i ett anfall så skärper han till sig och nu blir det laser minsann. Samtidigt så har en robotreplika av honom tagit hans plats på jorden och denne måste undvika bountyhunters och flickvännens amorösa påhopp.

The Last Starfighter är precis så som man föväntar sig att den är. Vår hjälte är uttråkad, han blir lite retad av de andra ungdomarna, hans flickvän stöder honom men är lite småskeptisk till hans idéer om att ta sig därifrån. Lite roligare blir det dock när hans robotreplika dyker upp och inte riktigt vet hur han ska bete sig. Filmens action och laserscener är fartfyllda även om de datoranimeringar som filmen var så stolt över när den kom (jag vill minnas att omslaget skröt om 30 minuter datoranimering!) är inte riktigt så heta längre. De fyller sin funktion men ser väl mest ut som ett Dreamcastspel istället för den Star Wars-rival som man ville vara. Allt är är dock välgjort och välfilmat, i lite lagom Steven Spielberg ripoffstil och man förblir på bra humör genom hela filmen tack vare ett trevligt manus, det engagerade skådespeleriet och, såklart, all laser. Kanske inget som dagens ungdom skulle finna annat än töntigt, men om du är lite nostalgisk så är detta riktigt mysigt.

Deja Vu (2006)

2009-07-21T14:40:00.000+02:00

Ibland är det skönt att se en film som tar sina science fiction inslag på allvar, eller åtminstone behandlar dem med lite respekt. Man är fullt medvetna om att det endast är en plot device, men integrerar den väl i historien. Deja Vu är en sådan film. Inget mästerverk, men spännande från början till slut, välspelat och snyggt filmat av Ridleys lillebror Tony.

Filmen börjar med att en färja full med amerikanska soldater exploderar i New Orleans med över 500 döda. Denzel Washington dyker upp på platsen som representant för ATF och hittar en död kvinna som har samma skador som de döda i olyckan men som hittades strax innan explosionen. Det visar sig att samma kvinna försökte nå honom någon timme innan bomben men gärningsmannen har sopat igen sina spår. FBI kontaktar honom då de vill ha med honom i ett speciellt team som ska ta reda på vem brottslingen är och de har ett väldigt speciellt verktyg som kan rekonstruera alla händelser exakt 4 och ett halvt dygn tillbaka och visa upp det som en fullständig simulering från alla vinklar. Det dröjer dock inte förrän Denzel inser att systemet är kapabelt till mer än så...

Det är alltså tidsresor vi har att göra med, parallela tidslinjer och filmmakarna har konstruerat ett intressant scenario. Tack vare det välskrivna manuset och Tony Scotts rappa regi så hinner man aldrig störa sig på några detaljer, och koncentrera sig på spänningen. Det finns en alldeles utomordentligt cool sekvens där Denzel följer efter gärningsmannen, fast fyra och en halv dag tillbaka i tiden samtidigt han måste navigera genom dagens trafik. Tro mig, det fungerar betydligt bättre än det låter. Till ytterligare hjälp för underhållningen så har vi en hel del sjyssta skådespelare i mindre roller. En något plufsig Val Kilmer t ex, Bruce Greenwood, James Caviezel och Adam Goldberg, alla kapabla till bra dagsverken. Visst,

En mycket trevlig actionthriller med scifi-inslag alltså. Mer än så behöver det inte vara ibland. Visst, det är en Hollywoodrulle så det finns några inslag där man suckar en aning och skakar på huvudet, men den quotan är betydligt mindre än i valfri Michael Bay film.

El jorobado de la Morgue (1973)

2009-07-18T15:17:00.000+02:00

Paul Naschy i sitt esse, finns det någon bättre sätt att avverka en eftermiddag med? El jorobado de la Morgue eller Hunchback of the morgue är en fin liten sak som till och med vann en hel del priser när den släpptes. Naschy själv säger på kommentarspåret på den tyska dvd:n att personer som Peter Cushing och Orson Welles gratulerat honom för den. Det finns några små fläckar på solen, men de är inte tillräckliga för att förstöra njutningen.

Naschy spelar Gotho, en lätt utvecklingsstörd puckelrygg som jobbar på ett bårhus på ett stort sjukhus i tyskland. Han är kär i en ung kvinna som bor på sjukhuset och när hon dör så får han frispel och mördar obducenterna. Han tar med sig kvinnans kropp ner i katakomberna under staden och beger sig till en doktor för att se om denne kanske skulle kunna tänka sig att väcka liv i henne igen. Nu visar det sig att den gode doktorn är en sådan där väldigt typisk galen vetenskapsman som gärna kan tänka sig att använda den simple Gotho för att stjäla lik till sina skumma experiment för att skapa artificiellt liv. Som tur är för publiken så innebär det att det artificiella livet behöver levande mat. Labbet har han nere i katakomberna, komplett med syrabad.

Hunchback of the morgue känns verkligen som en naturlig uppföljare till någon gammal Universalskräckis från 30 eller 40-talet. Den har alla gamla ingredienser: Puckelryggar, galna vetenskapsmän, inspärrade monster etc. Till detta har man stoppat in en rejäl dos 70talsvåld och lite tuttar, och även en scen där man tydligen sågade huvudet av ett lik på riktigt (scenen användes dock inte i sin helhet). Javier Aquirres regi är stark och tillsammans med det mjuka, fina fotot så ser filmen väldigt bra ut med sina Technicolorfärger och underbara katakomber. Det enda som jag inte gillar med filmen är en scen: Gotho hittar sin älskades lik full med råttor, varpå han skrämmer bort dem med en fackla. Då passar man på att slänga in några råttar i fackelform, och jag ger inte mycket för djurplågeri på film. Förutom denna scen så är detta en väldigt bra, blodig och lite småsorgsen film som alla fan av Jacinto Molina/Paul Naschy bör äga. Den är inte riktigt lika bra som Horror rises from the tomb, men nästan.

Tyvärr så finns denna film bara i en tysk limiterad utgåva som kostade 35 euro sist jag såg den. Bilden är Above average, lite urtvättad men klart godkänd, men det finns ingen text till det spanska ljudspåret. Som tur är så finns det i alla fall ett engelskt ljudspår och man har till och med varit så snälla att man engelsktextat kommentarspåret.

Blood and Black lace (1964)

2009-07-18T09:52:00.000+02:00

Att få en såpass enkel transition som att gå i en trappa att se snyggt ut, det är då man gör skillnad på regissör och Regissör. Mario Bava var verkligen i en helt egen klass när det gällde kameraarbete och ljus, och när varje scen är är ett eget litet konstverk i sig så är det inte svårt att inse hans storhet.

Blood and Black lace är en av de filmer som sägs ha skapat Giallo genren i Italien. En person iklädd svart rock, svart hatt och och en ansiktslös mask börjar mörda modeller på ett modehus i Rom, allt för innehållet i en dagbok som det första offret skrev. Mer än så tänker jag inte gå in på, speciellt som storyn är filmens enda svaga komponent. Såpass snygg som filmen är, lika tunnt är manuset. Det finns helt enkelt inga direkta huvudpersoner som vi får följa. Kanske ett estetiskt val, vad vet jag, men i slutändan så gör det ingenting då det är Bavas visuella sida som vi får koncentrera oss på och det är verkligen inte fy skam. Varenda scen är full av stämningsfulla färger och toksnygga kamerapositioner så man bryr sig inte om den tunna storyn. Det är bara att njuta. De roliga mordscenerna är inte dumma de heller. Inte speciellt grafiska, tvärtom, men härligt fantasifulla och väldigt brutala.

Har du inte sett den, se den! Har du sett den, se om den. Eller varför inte se om Kill baby kill eller Black Sunday?

Carver (2008)

2009-07-17T20:54:00.000+02:00

Erkänn - ni har väl alltid velat se en kille få en testikel krossad med en tång i närbild. Så att den exploderar som om du skulle knäcka ett ägg med nötknäppare? Då har jag filmen för er. Carver - ett helt ok litet Backwoodsproject som kanske inte har det där lilla extra för att bli en klassiker men som kompenserar med stora doser grovt våld. Filmen utspelas alltså någonstans i en håla ute i ingenstans dit några vänner åker för att campa och festa lite. Två av vännerna är bröder som kommit ifrån varandra och som ska använda resan för att patcha sina familjeband (pluspoäng för att filmmakarna faktiskt brytt sig om att skapa riktiga karaktärer. Klyschiga ja, men de har åtminstone en historia tillsammans som känns trovärdig). Väl på plats möter de en ung tjej som letar efter sin försvunna tjejkompis (som fått huvudet avsågat i filmens första minuter) och nu börjar den mysiga semestern. Tills man hittar huset fullt med snuffilmer vill säga.

Carver har verkligen inget nytt att komma med. En av de första replikerna i filmen är "How much further is this place?" och det blir inte mer originellt än så. Filmen är inspelad på DV och man verkar ha gått in för att få en smutsig, skitig look lite som första Texas Chainsaw Massacre och man lyckas ganska bra med det. Skådespeleriet når inga enorma höjder men tack vare att man använt hjärnan när man skrivit manuset och åtminstone sett till att det har riktiga karaktärer så fungerar det bättre än väntat. Man kanske inte är lika långt ute i skogen som man brukar vara i den här typen av filmer, men inspelningsplatserna fyller sin funktion. Men nu kommer vi till det allra viktigaste.

Våldet. För detta är en rejält blodig film som verkligen gör ont att se i vissa scener. Det är bitvis ganska grafiskt med enkla och välgjorda makeupeffekter och ljudeffekter som verkligen låter smärta. I vissa scener har man använt lite CG för att få till vissa saker och det är tyvärr ingen större kvalité på den. Det är dock inte så ofta att det förstör hela upplevelsen och när filmen bjuder på godbitar som avsågade huvuden, ovan nämnda nötknäppare, spikar som hamras in i ben, avskurna halsar med mera så kommer alla gorehounds att bli mer än nöjda.

En väl godkänd liten Backwoodsrulle alltså. Inget mästerverk, vi har sett allt förut, men den har åtminstone lite av en egen identitet och är väldigt blodig så jag rekommenderar den till fans av genren.

Satans Blood (1978)

2009-07-17T13:13:00.004+02:00

Vad ska man säga om det här spektaklet då? Jag älskar verkligen spansk 70talsskräckfilm som tog fart på 70talet efter att ha fått leva ganska hårt under Francos censur. Det östes ut en massa härligt gammaldags cool film, knökfulla med blod och naket. Istället för att censurera filmer så gav man de grövsta benämningen S, alltså filmer med stora mängder sex, våld och sadism. Satans Blood var en av de första filmerna som fick ett S, vilket fick mig att verkligen se fram emot att se filmen.

Nu ska vi fokusera på ordet besvikelse.

Det stora problemet med Satans Blood är att den helt enkelt inte är speciellt underhållande. Det börjar väldigt lovande med en kort sekvens där en naken kvinna blir skändad och offrad av några skäggiga satanister. Sedan går det bara utför... Ett ungt par ute efter att ha lite roligt stöter på ett annat par som påstår att de båda männen har gått i samma klass för en massa år sedan. Något med detaljerna stämmer inte riktigt, men de följer hur som med dem till ett hus mitt ute i ingenstans. Nu börjar en natt med mord, satanistiska orgier och konstiga skäggiga gubbar som tycker om pentagram.

Först och främst så är det manuset som inte har några som helst ambitioner att vara sammanhängande. Karaktärerna beter sig som idioter hela tiden där min "favoritscen" är när paret försöker fly men kommer på sina värdar att ha en liten orgie varpå man helt enkelt joinar dem för lite knulla mitt i ett pentagram. Det mest intressanta med all denna dekadens är att hjältinnan är gravid i fjärde månaden men röka och dricka sprit är alldeles ok. 70talet va? Nåja, det är mycket naket i alla fall och filmen är förhållandevis välfilmad för att vara en rulle där man uppenbarligen fokuserat mest på mutta och tuttar. Mot slutet kommer lite våld men det är redan försent då, man har helt enkelt tröttnat. En halvmedioker exploitationrulle alltså, eller var jag bara sur för att Paul Naschy inte var med?

Salem's lot (2004)

2009-07-17T13:12:00.000+02:00

Ok, det här blir en kortis. Handling, Kings klassiska bok Salem's Lot. Vampyrer i en småstad. Denna gång inspelad i Australien av någon anledning vilket fungerar helt ok även om det dyker upp lite halvskumma amerikanska accenter ibland. Vissa av skådisarna känner man igen från Mad Max filmerna och den gamla tv-serien Doktorn kan komma men de flesta gör ett bra jobb så det är aldrig något problem. Jag tänkte dock mest låta den här recensionen handla om skillnaderna mellan den här och 1979 års version av som då gjordes av Tobe Hooper.

Först och främst så måste jag säga att jag föredrar den gamla versionen. Knappt. Även om den nya versionen är mer trogen Kings roman så hade Hoopers variant en skönare stämning. Baserat på min flickvän så hade även den gamla versionen ett högre antal "hoppa till" scener, där 2004 års versions största skrämselscen var en brödrost som hoppade till på rätt ställe. Är du dock en stor fan av vampyrskräck så är det nog 2004 som gäller. Jag måste också säga att jag föredrog Reggie Nalders tysta, Nosferatuplagierade vampyr framför Rutger Hauers ganska pratglada Barlow även om Hauer gör ett mycket bra jobb och det är nästan skamligt över hur lite han egentligen är med. Donald Sutherland vs James Mason är närmast ett skämt. Sutherland beter sig som någon sorts seriefigur där Masons karaktär verkligen kändes som en uråldrig psykopat. Men skådespeleriet är annars väldigt bra, där Rob Lowe gör riktigt bra ifrån sig i huvudrollen och namn som James Cromwell och Andre Braugher gör ju inte saken sämre. Den senaste versionen är till och med bitvis ganska blodig för en tv-serie och det är ju bara ett plus. I slutändan så vill jag säga att detta är en bra version av Kings roman, antagligen den bästa för Kings fans och även om jag föredrar originalversionen så rekommenderar jag denna varmt.

Salem's lot (1979)

2009-07-16T15:35:00.002+02:00

Stephen King filmatiseringar är ju verkligen ett kapitel för sig, där man verkar (så länge man inte heter Frank Darabont eller Rob Reiner) ha enorma problem att få ner Kings prosa till vettig celluloid. Det finns några få underhållande undantag, men till största delen så har vi att göra med skräp som Children of the corn 5-12, Creepshow III och Langoljärerna. Nu tog jag iofs de värsta exemplen jag kunde tänka mig. Salem's Lot däremot, är faktiskt ett av de bättre.

Handlingen är verkligen klassisk, där en författare reser hem till sin hemstad och inser att en ondska tagit plats i det gamla huset uppe på kullen som övervakar staden. En efter en förvandlas byborna till vampyrer och det är upp till David Soul i en skönt orörlig frisyr att stoppa epidemin... Det är onödigt att gå in på mer detaljer annat än att säga att det är en fin liten skildring av en småstad i klorna på vampyrer, med en hel del Hammerkänsla.

Salem's Lot gjordes på den tiden där Tobe Hooper fortfarande var en regissör som visade upp stor kompetens inom genren, innan filmer som Crocodile, Toolbox murders, The Mangler och Invaders from Mars. Här uppvisar han ett solitt hantverk som vet precis hur han skall sätta tempot och den sköna stämning som börjar direkt från start. Skådespelarlistan är knökfull med namn man känner igen och alla gör bra ifrån sig, speciellt när det är frågan om en miniserie där man får lite extra tid att känna karaktärerna lite bättre. Namn som James Mason, Geoffrey Lewis, Bonnie Bedelia, Fred Willard och George Dzundza är alla pålitliga och ger serien det där lilla extra som behövs. Att allt är inspelat i Kalifornien syns väldigt tydligt, inte direkt Maine här inte, men man har fortfarande valt bra platser som gestaltar en döende småstad mycket bra. Själva huset på kulle, Marsten house, är en underbar skapelse och jag konstaterade efteråt att jag ska banne mig skaffa mig precis ett sådant hus när jag går i pension om sisådär 30 år. Slutsatsen av detta är i alla fall att Salem's Lot är en solid liten skräckis som vi nog får räkna som en av de bättre Kingfilmatiseringarna. Tidigare hade jag endast sett den europeiska långfilmsversionen som är ca 70 minuter kortare och jag rekommenderar verkligen den fulla miniserien jämte den, även om filmversionen har lite mer våld. Gillar du vampyrfilmer så är Salems lot ett mycket bra val en ruggig höstdag.

När denna recension skrevs så hade jag sett ungefär hälften av den "nyinspelning" som kom 2004 med bla Rob Lowe. Jag återkommer med en recension av den och även en liten jämförelse.

Boondock saints (1999)

2009-07-14T18:52:00.007+02:00

Den här fartfyllda historien om två irländska bröder i Boston som får nog av all maffia som lägger sig i deras vardag är egentligen inget annat än 100 ganska standardunderhållande minuter förutom två saker:

1. Willem Dafoes underbara skådespeleri. Scenen där han återskapar en eldstrid i sitt huvud är helt sanslös.

2. De rejält feta squibsen.

Det är snyggt, blodigt och trevligt. Inget mästerverk, men ett väldigt kompetent hantverk.

Commando Mengele / Angel of death (1987)

2009-07-14T16:38:00.001+02:00

Prisa gud för Eurociné! Alternativt Death to the demon Eurociné!

Eurociné är ett Franskt filmbolag som gett världen mer skräp än Andreas Schnaaz. De har gett världen sådana stinkande högar med skit som Zombie Lake. Det räcker med att säga Zombie lake. Ok, så illa är det väl egentligen inte, Eurociné har producerat kvalite också, men det känns inte lika roligt att ta upp detta när det gäller den film jag nu ska recensera.

Låt oss tänka ut ett möjligt scenario. Vi har några tolvåringar som av någon anledning kommit över en filmkamera. Någons pappa kanske är rik och ger dem en liten slant för att göra en film. Ungdomarna älskar filmer i stil med Örnästet och Kanonerna från Navarone och hittar på ett liknande scenario där några tappra få ställs mot en stor arme, den här gången nazister i Paraguay. Man fixar lite billiga europeiska skådespelare och börjar helt sonika spela in sitt mästerverk.

Ok, nu är det ju inte riktigt så, men nästan. Såhär blir det när två schlockmästare slår sina kloka huvuden ihop. Manus av Jess Franco och regi (om man nu kan kalla det för det...) av Andrea Bianchi. Båda snubbarna kan bättre än det här eländet som känns mer som roliga timmen i klass tre. Fotot är statiskt och fult, actionscenerna är tafatt klippta och man verkar helt enkelt inte ha brytt sig ett smack om att göra något vettigt av detta. Det finns några fightscener i slow motion som är så totalt inkompetenta att man bara gapar och undrar om man verkligen såg det man sett. Musiken består av en minut lång slinga som spelas om och om igen och som får musiken i Zombie 4 - After death att framstå som ett glömt stycke av Grieg.

Detta är verkligen ett spektakel utan dess like. Den enda riktiga behållningen är att man får höra klassiska Francoskådisar som Antonio Mayans, Howard Vernon och Jack Taylor prata engelska utan att vara dubbade, där Mayans speciellt är ett kapitel för sig. Vi får heller inte glömma den underbara datorrösten som dyker upp i en scen där man riktigt uselt infogat en bild på Howard Vernon tillsammans med Adolf Hitler. Jag skulle inte rekommendera någon överhuvudtaget att se detta. Detta är Eurociné i sin finaste prakt.

The 8th plague (2006)

2009-07-10T20:08:00.000+02:00

Gode gud, nu är det klichéafton i det Anderssonska hemmet. Lyssna på det här:
En ung kvinna letar efter sin försvunna syster. Hon och hennes vänner reser till den lilla stad där de tror att hon kan vara och spåren leder till ett gammalt nerlagt fängelse. Man hittar bevis på att systern varit där men fängelset har givetvis en ond historia, där en fånge orsakat ett upplopp efter att ha tramsat runt med någon Necronomiconliknande lunta. Nu finns det konstiga tecken på fängelsets väggar som man inte får titta på vilket resulterar i att flera av våra "hjältar" stirrar på dem så fort de får chansen och snart är slakten igång.

Jajamensan, Vi är tillbaka i Evil Dead/Night of the demons territorium igen. Detta är dock aningen bättre än det vanliga gamla skräpet av en anledning. Det är inte skådespeleri, manus eller spänning, de bitarna är precis som vanligt. Manuset är en tunn samling av viharsettdetförut, regin är lite småflashig men godkänd och fotot likaså. Skådespeleriet är helt ok, även om man inte har mycket material att göra något vettigt av det (Det intressanta är att dvdn innehåller runt 13 minuter bortklippta scener, alla som relaterar till någon form av karaktärsutveckling). Nope, det som gör att filmen faktiskt duger att se är de fina gorescenerna. Vi bjuds på mycket fint, mestadels yxrelaterat våld och sista halvan av filmen är en fin liten gorefest där lemmar, tarmar och huvuden får ta överhanden. En helt ok liten rulle alltså som räddas av allt fint gore. Håll ut den första halvtimmen bara så får du en fin belöning.

Assault on Precinct 13 (1976)

2009-07-08T14:56:00.001+02:00

Jag har svårt för att recensera riktigt bra film så det får räcka med att säga att om du inte har sett denna film, se den! Det är en perfekt filmad thriller med tät stämning och ett fett soundtrack. Det finns en orsak till att John Carpenter är sedd som en stor filmregissör och Assault on precinct 13 är ett av de bättre bevisen på detta.

The Convent (2000)

2009-07-08T13:01:00.007+02:00

The Convent börjar bra. En ung tjej kliver in i en kyrka och blåser bort ett antal nunnor och en präst med ett hagelgevär i slow motion, varpå den något arga damen häller ut bensin överallt och helt sonika sätter eld på skiten. Ett stort antal år senare kommer en samling med väldigt klyschade tonårskaraktärer till samma plats för att knulla och röka gräs, vilket resulterar i att man släpper lös lite demoner och vips så har vi Night of the demons 12.

Njae, detta är ganska trist. Mike Mendez är en kompetent filmmakare som använder sin kamera på ett bra och snyggt sätt men problemet med The Convent är att man har sett allting så många gånger förut. Det hela känns verkligen som ytterligare en uppföljare till Night of the Demons. Som tur är så kompenseras vi med en hel del fint grafiskt våld med många huvuden som kapas och ögon som petas ut och allt sånt där roligt som man vill se på en lördageftermiddag. Adrienne Barbeau dyker upp i en liten roll och är allmänt bitchig, vilket är ett plus. Det dyker även upp några aningen feminina satanister som faktiskt levererar en hel del ganska rolig humor. I slutändan så är väl detta inget jag direkt skulle rekommendera, det är en helt ok liten rulle som inte har några som helst ambitioner att vara något speciellt och den är ju ganska blodig, så varför inte?

Hell of the living dead (1981)

2009-07-08T12:53:00.000+02:00

Här har vi den ultimata skräpzombiefilmen genom tiderna, den som jag själv misstänker gett genren den aningen dåliga namn som den har. Exakt vad som är felet med den är inte det lättaste att peka ut, snarare att det skulle ta så lång tid att plita ner allt att jag skulle göra slut på allt utrymme jag har i den här bloggen. Det är en perfekt film för att se i goda vänners lag och ta några kalla öl, även om jag skulle avråda från att dra igång någon sorts tävling då det lätt skulle kunna sluta i alkoholförgiftning. Filmen har så många kontinuitetsproblem att det blir smått skrattretande att se i eftertexterna att det fanns två personer som var assignade för detta.

Handlingen är någon sorts Dawn of the dead ripoff. En olycka sker i ett forskningslabb på en ö utanför Nya Guinea och de levande döda börjar vandra omkring. För att få stopp på detta så skickar man ett Swatteam. Just det, ett Swatteam på fyra man utrustade med gamla Thompsonkulsprutor. De jönsar omkring i Spanie... jag menar Nya Guinea och plockar upp några journalister på vägen som babblar en massa om journalistisk integritet och så håller man på så här tills alla är döda. Ungefär.

Filmen skall utspela sig i Nya Guinea men spelades in i Spanien. Hur får man detta att se mera autentiskt ut? Jo, man filmar lite scener där karaktärerna i filmen stirrar på något utanför kameran och klipper in scener från en naturdokumentär. Problemet är att de scenerna är av betydligt sämre bildkvalite än själva filmen. Speciellt intressant var den version av filmen som jag såg på 90talet där filmen var i widescreen och dokumentärscenerna i fullscreen. Att vissa av djuren i scenerna inte ens finns i Nya Guinea gör ju saken bara bättre. Till sitt försvar så har man ibland gjort ett relativt bra jobb att fejka vissa scener, men det är inte speciellt ofta. Lite extra roligt är när man klippt in scener från något nyhetsreportage och dubbat över med dialog som "You have to shoot them in the head!"

Handlingen känns påhittad under tiden man spelade in filmen och de dubbade skådespelarna gör sitt bästa för att se allvarliga ut, vilket blir extra intressant t ex i scenen där en swatsoldat söker igenom källaren i ett övergivet hus, hittar en ballettklänning, sätter på sig den och börjar dansa runt varpå zombierna raskt äter upp honom. Jösses.

Men, och det finns faktiskt ett men, och det är att Bruno Mattei är en betydligt bättre regissör än gemene Andreas Schnaaz och allt annat pack som gör skräpfilm. Mattei vet hur man hanterar en kamera och hur kasst det än är så ser det ganska bra ut och man har faktiskt aldrig tråkigt - tvärtom. Vissa scener helt tagna ur sitt sammanhang kan till och med vara riktigt stämningsfulla. I extramaterialet på dvd så pratar Mattei om att det fanns ett annat manus som var betydligt bättre och det kittlar ju splatternerverna lite. Sen så har Mattei av någon anledning kommit över en massa Goblinmusik från Contamination och Dawn of the dead, vilket inte gör saken sämre direkt. Gott om splatter finns det också. Makeupeffekterna kanske inte är i Gianetto De Rossi klass, men det är gott om dem och för en gorehound så är detta finfin underhållning. För fans av genren alltså. Ingen annan.

Razortooth (2007)

2009-07-07T19:00:00.000+02:00

Ta en lång titt på den underbara bilden ovanför den här texten. En film med ett sådant underbart monster kan ju inte vara dålig, eller hur? Det räckte i alla fall för mig och nu är jag en stolt ägare av denna film. Så, är jag helt dum i huvudet eller?

Ok, vi har några rejält kvalitativa ingredienser:

1. En gigantisk muterad ål som är som hämtad direkt från en dokumentär om monsterfiskar nere i en djupgrav. Den ser verkligen riktigt jäkla elak ut och är filmens starkaste kort. Tyvärr så är den inte speciellt väl integrerad med resten av filmen, men det räcker långt.

2. Ett träsk. Vi behöver fler skräckfilmer som utspelar sig i träsk, så är det bara. Ok, egentligen så är filmen inspelad i Los Angeles men man har faktiskt hittat några platser som fungerar helt ok.

Utöver detta så är Razortooth en monsterfilm by the numbers. Storyn känner vi igen från 1000 andra filmer och ganska ofta bättre än det här. Problemet är att filmen, förutom sitt coola monster, inte har något överhuvudtaget speciellt att komma med. Det puttrar på, bjuds på lite blod, är överlag hyfsat filmat med ett par ganska stämningsfulla scener och är rätt ok spelat men det är inte tillräckligt. Den har helt enkelt ingenting som sticker ut, jämför med alla andra rullar i samma budget och genre. De 90 minuterna flyter på utan att man blir uttråkad men mycket mer än så är det inte. En knappt godkänd monsterfilm med ett riktigt coolt monster.

Oj.

2009-06-28T13:26:00.002+02:00

Sonny Chiba är en cool skådis som gjort mycket fin film i sina dagar. Men detta?

Cthulhu (2007)

2009-06-25T17:00:00.000+02:00

H.P Lovecraftfilmatiseringar är ett kapitel för sig. Det har visat sig vara ganska svårt att göra vettiga versioner av Lovecrafts noveller och de som har lyckats har klarat av detta mest pga att de tagit sig lite friheter med storyn. Cthulhu är den senaste i raden av dessa filmer och faktiskt en av de roligare.

I grund och botten så är detta en filmatisering av The Shadow over Innsmouth, samma novell som låg bakom Stuart Gordons fina Dagon. Dagon är dock i det här fallet den film som är mest trogen originalet där man i Cthulhu skrivit en helt ny story och placerat den i en stad som mycket väl skulle kunna vara just Innsmouth, även om den kanske inte är riktigt lika sunkig. Russ, en historieprofessor, får bud om att hans mor dött och han reser tillbaka till den lilla kuststad som han hatar så mycket. Hans far är ledare för en konstig kult som har tagit avstånd från Russ homosexualitet, och det blir friktion sekunden han stiger ur bilen. Inte nog med det, staden verkar vara i klorna på den mystiska sekten och när Russ börjar rota i det hela så finner han att det är väldigt svårt att att få någon att prata om sekten, och de försvinnanden som man misstänker att de ligger bakom. Och eftersom detta är baserat på material av Lovecraft så kommer det ju givetvis bara bli värre och värre.

Även om man plockat lite hejvilt bland Lovecrafts myter så känns denna film rent stämningsmässigt som en av de bättre filmatiseringarna. Det finns en riktigt härlig scen nere i en stor källare där huvudpersonen ser tingestar endast i skenet från en kamerablixt och slutscenerna är underbara. Att den sedan är oerhört vackert och stiliserat fotograferad i underbara miljöer gör ju inte saken sämre, där vissa kameravinklar ser ut som rena målningar. Där har vi kanske ett av filmens problem, en mindre sådant dock. Det är lite arthousekänsla över det hela. Detta behöver inte betyda att det är dåligt, men jag hade nog uppskattat en lite rakare manus. Detta dyker dock bara upp i filmens mitt och när allt börjar ta hus i helvete mot slutet så förlåter jag dem för detta. Filmen har dock ett ytterligare "problem" och det är huvudpersonens homosexualitet och dennes återuppväckande av en ungdomspassion som nu är frånskild enbarnsfar. Homosexualiteten i sig är inte ett problem för mig, men detta är tyvärr något som jag misstänker kommer att få en och annan trångsynt liten homofob att hoppa över en riktigt fin skräckfilm. Det verkar redan som att filmen blivit nischad som en gayfilm då det bolag som gett ut den på dvd verkar specialisera på just film av den typen. Låt detta inte hindra er från att se filmen.

Sen så måste jag ju ta upp detta med att Tori Spelling är med. Jajamensan, Ms Fishface herself. Det "tråkiga" med detta är ju att hon faktiskt gör relativt bra ifrån sig, till och med bättre än vissa skådisar i mindre roller. Filmen är aningen ojämnt spelad, men som tur är så är detta ingenting som Jason Cottle som Russ lider av. Detta är alltså en riktigt snygg och bra filmad film som jag rekommenderar fansen att se. Det är inte Re-Animator, den kan vara lite luddig ibland men ha lite tålamod istället.

Grattis Bruce Campbell!

2009-06-22T16:16:00.001+02:00

På 51årsdagen!

Några kortisar

2009-06-22T11:47:00.002+02:00

Jag har ju sett några rullar som jag bara inte orkat skriva något om, så här kommer ett par kortrecensioner:

The Yakuza (1974)
Sydney Pollacks stenhårda 70talsthriller med Robert Mitchum och Ken Takakura som lever runt i Yakuzans jaktmarker. Tät, väldigt noirig, välspelad och välfilmad, The Yakuza är ett måste för alla som gillar 70talare.

Battle Royale (2000)
Kinji Fukasakus fina actionthriller om en skolklass som blir avsläppta på en ö och måste börja döda varandra, allt för att det bara ska finnas endast en överlevande. Spännande, blodigt och välgjort. Det enda man kanske kan klaga på att det är väldigt lite pantyshots för att vara en japansk film, men våldet kompenserar. Sen kan man säkert om man vill se detta som en allegori av något slag, men jag väljer att se den som den våldsorgie den är.

Night of the Lepus (1972)
"Attention! Attention! Ladies and gentlemen, attention! There is a herd of killer rabbits headed this way and we desperately need your help!"
Med den repliken så inser man ju rätt snabbt vad detta är för typ av film. En rulle om gigantiska mördarkaniner som spelas 100% seriöst. Problemet är bara att hur man än gör så är det fullständigt omöjligt att få en kanin att se skräckinjagande ut, och den kanindräkt som används i vissa scener gör inte direkt saken bättre. Men underhållande, det är det. :)

Devils tomb (2009)

2009-06-21T23:16:00.000+02:00

Cuba Gooding Jr:s första skräckfilm! Som vi har väntat! Skämt åsido, Devils tomb är en trevlig liten sak, som är väldigt typisk för Direct to Dvd filmer, men som ändå har vissa egenskaper som gör att den höjer sig aningen över det vanliga träcket.

Cuba spelar ledaren för en trupp elitsoldater som blivit kallade till ett uppdrag ute i öknen i Irak. Någonting har hittats nere i en grotta och ett forskningscenter har upprättats, men nu har man tappat kontakten med den. Oj, vilken ny och fräsch story. Cubas soldater tar sig ner i de mörka gångarna och snart uppdagas vad som finns därnere, och soldaterna dör en efter en, helst i samband med något de är rädda för, etc etc.

Nej, inte mycket nytt under julgranen här. Storyn är nästan pinsamt enkel och förutsägbar och karaktärerna lagom "deharvisettförutitretusenandrafilmer". En av dem heter till och med Hicks. Men där slutar faktiskt det negativa. Vad den här filmen har jämfört med väldigt många andra filmer i samma genre är kompetens, både framför och bakom kameran. Jason Connery, Seans son till och med, vet hur man hanterar en kamera och hur man får igång ett bra tempo, vilket gör att man aldrig har tråkigt. Att man sen har haft den goda smaken att trycka in ett gäng sköna skådespelare gör ju inte saken sämre direkt. Cuba Gooding Jr är lite svår att se i en sån här roll där han mest travar omkring med puffran i högsta hugg och ser svårmodig ut, men han gör faktiskt relativt bra ifrån sig. Sen så har vi killar som Henry Rollins, Ray Winstone, Ron Perlman och Bill Moseley, alla skådespelare som alltid är roliga att se på även i de lite mindre roller som de har här. Övriga gör helt ok ifrån sig, man stör sig aldrig på någon vilket hjälper till i en sån här film. Men, skriker ni, är filmen blodig? Jotack, det är den så det räcker till. Armar som bryts av, skallar som skjuts sönder, knivvåld - allt som en gorehound behöver. Utöver detta så vill jag nog påstå att grundstoryn är aningen roligare än vanligt, även om det snabbt degenerar i det gamla vanliga tunnelspringandet.

Men hur som helst, en trevlig liten skräckfilm som duger fint en seg eftermiddag. Den har blod, tuttar och en scen där två tjejer hånglar samtidigt som man suger lite på varandras varbölder och långsamt skär upp ryggen på den ena damen. Bara det gör väl det hela värt det?

Born to fight (2004)

2009-06-15T16:19:00.004+02:00

Filmer som Thailändska Born to fight behöver man ibland. Jag minns det sena 80talet, när filmvåldet började bli allt grövre, utan att för den skull dra ner på kvaliteten. Actionfilmsklassiker som Dödligt vapen och Die hard fläskade på med blodig action utan att vika undan. Born to fight är en film som får mig att tänka på denna gyllene era då det är just en typisk sådan film, knökfull med action och blod och som får en att förbise alla små skavanker som manuset kan ha. Squibs galore!

Filmens egentligen enda skavank är just manuset som är en patriotisk klyschfest utan dess like. Deaw, en ung polis är del av en raid där man ska ta fast en ökänd knarkkung och man får sitt byte, men Deaws kapten omkommer. Deaw dekar ner sig lite och tycker att det är hans fel, och för att försöka slippa tänka på det hela så följer han med sin syster till en avlägsen by för att dela ut mat och leksaker. Det står dock inte på förrän elaka terrorister klampar in och börjar massakrera byborna i en lång, fin lightvariant av senaste Rambo. När krutröken skingras så hotar terroristerna att döda de överlevande om man inte överlämnar den tidigare nämnda knarkkungen. Proceduren för att överlämna honom sätts igång, men när de överlevande byborna och ditresta atleterna får höra den thailändska nationalsången så beslutar de sig för att slå tillbaka. Mer än så behövs inte.

Manuset är tunt, minst sagt, och de lugna sekvenserna rätt intetsägande men så fort det är action i bild så är detta helt underbar underhållning, och det är större delen av filmen. Inte många döda sekunder här inte. Born to fight är knökfull med så mycket sköna och sanslösa stuntsekvenser att man i vissa scener nästan kippar efter andan (bästa exemplet, en badguy som ramlar ner från taket på en lastbil och är väldigt nära att hamna under hjulet...). Kampsportscenerna är akrobatiska och snyggt koreograferade, gärna i slow motion och en fröjd att titta på. När man inte använder sina händer och fötter så är det squibs som gäller och de är många och stora. I en sekvens så skjuter man till och med av armen på en stackars bybo. Skurkarna är elakare än elakast, allt för att man ska heja lite extra på de superpatriotiska byborna och även om just den biten känns lite soppig så fungerar det ur actionfilmssynpunkt. Jag menar, de spottar ju på Thailands flagga och vill nuka Bangkok! Allt är kompetent och snyggt filmat av delar av teamet som låg bakom Ong Bak, därav den höga kvaliteten på actionscenerna, allting till tonerna av rivig och totalt menlös techno.

Det här är alltså simpel action, gjord för att underhålla och det lyckas den verkligen bra med. Jag satt hela filmen med ett leende på läpparna och njöt av det vackra och blodiga serietidningsvåldet. Rekommenderas till alla älskare av fartfylld action.

My name is Bruce (2008)

2009-06-15T14:10:00.000+02:00

Det lät så bra på papperet. Bruce Campbell är ingen stor skådespelare, men till skillnaden från många så har han verkligen karisma och han lyckas lyfta de flesta filmer han är med i tack vare sin egen biffiga närvaro. För oss fans så är hans inblandning i dvdextramaterial en fröjd och han ligger bakom några av de bästa som finns därute, tack vare att han bjuder på sig själv till 100 procent. Bruce har ett speciellt öga till sina fans, på gott och ont och har även spelat in en dokumentär som heter Fanalysis om förhållandet till dessa. På detta tema har man spunnit vidare ytterligare i ett koncept som är ganska intressant, men tyvärr inte så roligt som det faktiskt skulle ha kunnat vara.

Bruce Campbell spelar alltså en alkoholiserad, bitter version av sig själv som precis skilt sig från sin fru (Ellen Sandweiss, som spelade hans syster i första Evil Dead) och vars karriär har dalat kraftigt, vilket vi får skåda i scener från inspelningen av Cave Alien 2. Han får en påhälsning av en ung fan som ber honom om hjälp att stoppa en kinesisk gud som någon lyckats släppa lös i en liten håla och som nu går bärsärkargång bland befolkningen. Bruce ber honom dra åt helvete men blir då istället kidnappad och för till Gold Lick som den lilla hålan heter. Nu börjar missförstånden hagla. Först har vi den unga fanen som inte riktigt förstår skillnaden mellan film och verklighet och Bruce som tror att allt är något sorts skumt födelsedagparty för honom där han ska få spela hjälte. Den onda kinesiska guden är dock alldeles för verklig och Bruce lägger benen på ryggen och flyr därifrån. Men, innerst inne så finns det väl en hjälte, yada yada...

Konceptet är kul, det nekar jag inte till och Bruce Campbell är alltid rolig att titta på. Filmen är full med små hänvisningar till Campbells karriär vilket och bjuder på en viss underhållning. Ted Raimi dyker upp i flera småroliga roller och de övriga skådespelarna är uppenbarligen med på skämtet. Problemet är dock att manuset i sig är en samling riktigt tråkiga klyschor som man definitivt hade kunna göra något roligare med. Det är lite för förutsägbart, man vågar helt enkelt inte flippa ut. Filmen första halvtimme är riktigt rolig när vi får följa Bruce på inspelningen av Cave Alien 2 och hans liv i sin sunkiga trailer men när han hamnar i Gold Lick så blir det mer trista skräckfilmsklyschor än humor. Detta är väldigt synd eftersom filmen går från att ha varit en potentiell kultrulle till "bara" en trevlig liten komedi för alla som gillar Bruce Campbell. Klart sevärd, men inte så roligt som det hade kunnat vara.

Ratman (1988)

2009-06-13T23:27:00.003+02:00

Gode gud, vad är detta? Svaret på denna fråga är ren och skär underbar exploitation utan en tanke på annat än att tjäna pengar. Precis som jag vill ha det.

Vilken story! På en tropisk ö någonstans har en galen vetenskapsman lyckats skapa en hybrid mellan en människa och en råtta (spelad av Nelson De La Rosa, som när filmen gjordes var världens kortaste man). Samtidigt som denna lilla råttman rymmer så får vi följa några modeller och deras fotograf som tar lilla lättklädda bilder på ön och som givetvis hamnar hos den galne vetenskapsmannen. I en separat handling (som känns lätt påklistrad) så springer en dubbad David Warbeck omkring tillsammans med Janet Ågren och letar efter hennes syster, en modell som visst är försvunnen och som kan vara någon av modellerna i andra handlingen. Nåja. Råttmannen är elak och i en underbar scen så kommer han kravlande ur en toalett för att anfalla ett offer.

Det här är helt underbart! Handlingen är skönt luddig, kryddad med lite skönt våld, en hjältinna vars tuttar konstant håller på att hoppa ur kläderna, långa omotiverade duschscener och den totalt überbizarra lilla varelse som Nelson De La Rosa spelar. Sidohandlingen med David Warbeck och Janet Ågren känns som om den spelades in för någon annan film, den kopplas aldrig ihop med resten av filmen på ett bra sätt. Att ens komma upp med det här konceptet måste ha krävt en hel del alkohol och filmens lilla budget och usla manus säkerställer verkligen detta. Tråkigt har man i alla fall aldrig. Ratman är ett fint litet exempel på Italiensk 80talsexploitation och bör ses av alla fans av genren. Förvänta er bara inte något bra. Asbizarrt som Judge Grosshandlarn skulle ha sagt.

Star Trek (2009)

2009-06-13T21:14:00.000+02:00

Den här rullen passar väl egentligen inte in här, så det får bli en kortis. För jag gillade den.

Jag kan nog inte påstå mig vara en trekkie, men jag ser gärna Star Trek. Jag tröttnade kanske lite när Voyager kom och har väl inte riktigt följt med efter det. JJ Abrahams film är en "reboot" av hela franchisen och jag är lite nyfiken på hur de hårdaste trekkisarna tagit emot detta. Själv är jag nog precis rätt målgrupp: Har tillräckligt med koll på Star Trek för att kunna uppskatta lite interna skämt men har ingenting emot att de river upp och skakar loss lite av det gamla dammet. Storymässigt är det väl egentligen lika mossigt som vanligt, romulaner från framtiden som är arga på Spock, samtidigt som vi får följa Kapten Kirk och co under den första tiden som rekryter. Det är inget speciellt, men hyfsat engagerande, välspelat, snyggt filmat och de två timmarna swischar förbi på nolltid. Men det jag är mest förvånad över är att jag inte kände igen Erik Bana. Överhuvudtaget.

Profondo Rosso

2009-06-10T14:57:00.012+02:00

Nere i källaren under Profondo Rosso i Rom finns ett litet men naggande gott museum innehållande rekvisita från några av Dario Argento produktioner. Här kommer de roligaste bilderna jag tog där nere.

Affischen till Monster Shark måste man ju fota.

En av Sergio Stivalettis skapelser från Demons

Den äckliga lilla ungen från Phenomena.

De här känner ni väl igen från The Church/La Chiesa? Fast jag fattade aldrig riktigt vad Freddy Krueger gjorde där... ännu värre var att bredvid honom stod Darth Vader. :)

Lite mera props från The Church

The två sista bilderna vet jag inte riktigt var de kommer ifrån, minns inte. Någon som känner igen?

Ok, inte så filmrelaterat...

2009-06-10T08:37:00.001+02:00

Men:

A spokesperson for 20th Century Fox Television confirms that the cable net has ordered 26 new episodes of Matt Groening and David X. Cohen's late, great animated series to air beginning in 2010. The studio cites Futurama's "blockbuster" performance on DVD and in reruns on Comedy Central as the reason for its rebirth.

Yes! Efter att ha blivit lite ledsen över att My name is Earl lagts ner så kommer i alla fall något positivt.

Fear house (2008)

2009-06-05T16:11:00.001+02:00

Ibland är det lätt att fastna för ett omslag. Man surfar runt lite på diverse filmsiter och fastnar för något som man väljer att kolla upp lite närmare. I och med det så sänker man sin garde och blir lite mer öppen för den, även om man hittar dåliga recensioner. Fear House är dock ingen sågad film men den har fått sin beskärda del av dålig kritik, men även mer positiv sådan. Så, är Fear House en skitfilm? Nej. Storyn i sig är inget speciellt, den är ganska klyschig, men tack vare ett bra utförande och en trevlig stämning så blir det hela 86 mysiga minuter. Det är det gamla vanliga, ett antal karaktärer som samlas i ett hus som har någon sorts ond ande i sina korridorer. En ung kvinnlig författare köper huset som finns ute i ödemarken i öknen och när ingen hört av henne på ett tag så färdas man dit, av olika orsaker, och börjar dö en efter en. Av det som de är mest rädda för. Såklart.

Men tack vare bra regi, ett förhållandevis välskrivet manus som tar väl vara på de klyschor det har och mer än godkänt skådespeleri så övervinner Fear House vad som skulle kunna ha skjutit den i sank och förpassat den till det vanliga Direct To Dvd träsket. Det är hyfsat spännande rakt igenom, med en och annan riktigt stämningsfull scen och lite snaskiga makeupeffekter utan att bli en gorefest. Ibland blir det lite väl uppenbart studiobaserat men för det mesta fungerar det utmärkt. Inget nytt udner julgranen alltså, men bättre än mycket annat då man faktiskt kan ana en viss talang kameran och man får faktiskt en skön känsla av 70tal emellanåt. Ha inga speciella förväntningar på filmen så är chansen stor att du blir positivt överraskad. Sen så är omslaget faktiskt riktigt snyggt.

Forever evil (1987)

2009-06-05T10:04:00.000+02:00

Någon gång under vintern runt 1990 eller 1991, på den tiden bra film innebar suddiga vhskopior på filmer man läst om i Fangoria, så hade jag och en vän skaffat oss en hög med oklippta piratkopior som vi beslutade oss för att ägna en hel helg åt. För att maximera stämningen så beslutade vi oss att åka ut till hans sommarstuga en liten bit utanför byn och vi valde verkligen rätt tillfälle då det var en av de där vintrarna förr där snön låg meterdjup, temperaturen låg på minus 20 och snön knarrade under fötterna i en natt som var kristallklar. Ett perfekt scenario för film alltså. Jag kommer inte ihåg vad vi såg för filmer den natten, förutom Giorgio Ferronis underbara Night of the devils och Roger Evans Forever evil. Vad jag vill få sagt med det hela är att under speciella omständigheter så kan till och med en medioker film bli helt ok, och helt sonika så har jag gått omkring i nästan 20 år och tyckt att Forever Evil var just en helt ok liten film. Så när det var dags att se om den så förberedde jag mig på det värsta...

Men är då Forever Evil verkligen så usel? Njae, det kan jag väl inte påstå. Att säga att den är bra är väl inte helt riktigt heller, men den är åtminstone ambitiös. Filmens första halvtimme är till och med faktiskt ganska bra, åtminstone om man jämför med många liknande filmer från samma era. Vi får följa några goda vänner som åker ut till en stuga för att fira något och inom 30 minuter så är alla utom en döda, i ett scenario som påminner en hel del om Evil Dead. Det är egentligen efter det som filmen börjar på riktigt och nu börjar tristessen sakta krypa in. Det var givetvis den onde guden Yog Kothag som låg bakom det hela och när Marc, vår hjälte, möter en kvinna som påstår sig ha varit med om en liknande händelse så börjar de söka efter sanningen. Yog Kothag vill komma till vår värld och till sin hjälp har han en odödlig fastighetsmäklare (som låter som om hans förra jobb var i Rymdimperiet) och en zombie! Just det, en hel zombie.

Nej, Forever evil är inte en bra film men jag har åtminstone sett betydligt sämre. Filmens största problem är att den är 120 minuter lång där det mesta är scen efter scen med halvdant agerad dialog. Som jag tidigare nämnde så är filmens första halvtimme ganska lovande men tiden fram till den sista konfrontationen med Yog Kothags minions består nästan bara av prat i en hel timme där det enda som får en att uthärda är några trevliga och blodiga drömsekvenser. Att musiken sedan låter som midivarianter av porrfilmsmusik gör inte direkt saken bättre. Regissören gör ett ganska ok jobb men har uppenbarligen en fetisch för POVsekvenser (Point of view, när kameran filmar ur ögonen på en karaktär/ett monster) och överdoserar totalt, så att man efter en tid börjar sucka varje gång en sån sekvens sätter igång. Manuset är ambitiöst, men skådespeleriet är alldeles för träigt för att verkligen få det att fungera. Filmen kommer igång lite i den sista halvtimmen men det är verkligen en låååång transportsträcka dit och jag har en viss förståelse för de som inte lyckas ta sig hela vägen. De som lyckas stå ut ända till slutet får åtminstone en hel del relativt välgjort gore. Annars är nog detta endast för 80talsfetischister. Fast jag gillar verkligen filmens grundidé, att köra igenom ett helt skräckfilmsscenario i filmens början och sedan visa vad som hände efteråt...

Sen så är faktiskt en av filmes drömsekvenser än i denna dag riktigt slabbig, där en gravid kvinna sliter upp sin mage och plockar ut fostret... Antagligen den scen som ser till att filmen blir ihågkommen i framtiden.

För er som ändå tycker att det här verkar intressant så kan jag rekommendera denna länk där regissören går igenom hela den långa processen med att göra lågbudgetskräck. Han pratar där om en Directors cut som bara finns på vhs, men den har nu blivit släppt på restaurerad dvd och det var den versionen jag såg. Den innehåller även ett mycket underhållande kommentarspår där regissören och manusförfattaren, fullt medvetna om vad det är för film de har gjort, berättar om hur filmen kom till.

Mera bluray

2009-06-02T22:34:00.002+02:00

Ok, det ringer inte lika högt som Godzilla och Gamera. Men nästan

Hardware

13 Tzameti (2005)

2009-06-02T22:00:00.002+02:00

Kort recension: Se filmen.

Här har vi en härligt mörk liten thriller som jag egentligen bara vill rekommendera er att se, helst utan att veta alltför mycket om handlingen. Låt er hellre inte få intrycket att detta skulle vara någon skum arthousefilm, främst för att den är svartvit men även för att den blivit prisad överlag och vunnit en hel del priser. Det är en rejält tät thriller som samtidigt som den levererar spänning lyckas säga lite om det samhälle vi lever i, utan att egentligen peka fingrar och det beror nog helt enkelt på att den känns realistisk. Allt är kallt och smutsigt, och det svartvita fotot och den nogranna regin förstärker detta. Nu tänker jag dra lite om handlingen, för att locka er lite, men om du redan känner att du vill se den här - skippa nästa text och se till att filmen istället!

13 Tzameti handlar om den unge Sébastien som invandrat till Frankrike. Nu gör han lite småjobb här och var, utan att ha några direkta framtidsplaner. När han skall renovera ett tak så överhör han ett samtal där husägaren pratar om ett kommande jobb som ska ge väldigt mycket betalt, bara ett brev som han väntar på anländer. Brevet anländer men husägaren dör och Sébastien står utan såväl jobb som betalning för det han redan hunnit utföra. I desperation så stjäl han brevet och börjar följa instruktionerna, vilket leder honom ut på vischan till en gammal kåk där en samling män samlats för att spela spel. Rättare sagt, satsa pengar på vem som överlever en bizarr variant av rysk roulett...

Detta är verkligen en tät thriller som bygger på ett enkelt och obehagligt minimaltisiskt koncept, och jag skulle till och med vilja slänga in ordet nagelbitande. Man känner verkligen för den naive Sébastien som sakta börjar inse vilken situation han har hamnat i. Det hela känns extra smutsigt när man ser vilka individer det är som blivit utplockade för att delta i "spelet", knarkare och dylikt. utan att det hela känns direkt spekulativt. Man lämnar filmen med en skum känsla i magen och det är ju ett bra tecken på att man blivit påverkad. Om jag skulle vilja klaga på något så känns det som att de hade kunnat göra något mer med slutet, men å andra sidan så känns det rätt bra ändå. Rekommenderas.

För övrigt så håller regissören på att spela in en remake i Usa just nu... en ganska intressant rollista med namn som Mickey Rourke, Jason Staham, Ray Liotta, Ray Winstone, Ben Gazarra och... 50 cent?

Zodiac (2007)

2009-05-31T17:05:00.005+02:00

Hela den här biten med musikvideoregissörer som får börja regissera film är ett gissel. Jag tror nog att det är fler än mig som tröttnat på att se film efter film där regissören uppenbarligen har en stark visuell känsla men ingen som helst kompetens när det gäller dramaturgi. Med det lilla gnället så hoppar vi raskt över till undantaget som bekräftar regeln - David Fincher. Denne man är givetvis inte felfri, vilket han visat genom den halvmediokra Panic Room, men å andra sidan så är det denne gosse som står bakom såväl Seven som Fight club, och en film som jag börjat gilla mer och mer genom åren - Alien 3. Sen har vi ju Zodiac, Finchers senaste, som kanske inte riktigt fick den uppmärksamhet den förtjänade.

Zodiac är baserad på Robert Graysmiths bok om den mördare som gäckade polisen i Kalifornien under 60 och 70talet, som än i denna dag är okänd. Misstankar fanns givetvis och filmen tar upp dessa men ingenting är skrivet i sten och vi kommer antagligen aldrig att få reda på vem mördaren egentligen var. Trots detta faktum så är Zodiac oerhört spännande, där vi får följa några journalister på San Fransisco Chronicle och de poliser som hade hand om fallet. Ledtrådar som inte leder någonstans, knäppskallar till höger och vänster som förklarar att de är mördaren och de trassliga liv som sökandet efter Zodiac orsakar. Det intressanta är att ingen tråd får mer uppmärksamhet än någon annan, annat än möjligtvis Robert Graysmith men filmen är å andra sidan baserad på hans bok. Men förutom detta så får vi följa sökandet i vad som är en oerhört detaljerad och välgjord rendering av San Fransisco under den tid när allt detta skedde. David Fincher har ett enormt öga för detaljer och det är verkligen en fröjd att se tiden sakta flyta framåt till 80talet och det öppna slut som inte kommer speciellt oväntat om man läst något om ämnet. Sen så har han den goda smaken att fylla filmen med riktigt bra karaktärsskådespelare i varenda roll, stor som liten. Zodiac är ett måste för alla fans av David Fincher, seriemördarfilmer och välgjorda thrillers. Rekommenderas varmt.

The Haunting of Hell House (1999)

2009-05-30T13:56:00.003+02:00

Egentligen så skulle den här filmen ha hetat A Ghostly rental, efter den Henry James novell som filmen är baserad på, men eftersom den kom ungefär samtidigt som Jan De Bonts onödiga remake på Robert Wise The Haunting så valde man att döpa om den till något aningen mer exploativt. Jag hade helt klart föredragit om man behållit originaltiteln då detta egentligen inte är någon ren spökhusfilm, där huset ifråga endast har en mindre roll i det hela, fast å andra sidan så känns det helt ok att ha en titel som The Haunting of Hell house i sin dvdsamling.

En ung man som studerar på ett amerikanskt universitet någon gång runt sekelskiftet har ett förhållande med en kvinna som hans föräldrar inte accepterar. När hon blir gravid så tvingar han henne att göra en illegal abort, som givetvis resulterar i att hon dör. Nu börjar han se henne överallt och tror till en början att han är galen, tills en universitetslärare berättar sin egna historia om besök från andra sidan.

Nu har jag inte läst originalnovellen men jag får intrycket att det är två relativt separata historier här, som tyvärr inte vävs ihop speciellt bra. Huvudhistorien, om den plågade unge mannen, fungerar dock väldigt bra som en mysig liten rysare, även om jag hellre hade sett att detta varit en tvfilm inspelad för engelsk tv. Nu är detta något helt annat, en Roger Corman produktion som spelats in på Irland av budgetskäl, på både gott och ont. Det goda är att även om filmens regi och foto är aningen klaustrofobiskt så lyckas man ändå ta väl vara på det gråa och fuktiga landskapet. Det onda består mest av irländska skådespelare som skall låta som amerikaner vilket inte fungerar speciellt bra överhuvudtaget. Annars är detta en film med väldigt hög betoning på trevlig. Den är inte speciellt läskig eller direkt spännande, men å andra sidan är den aldrig tråkig och rullar på bra med några små twister och halvkrypande scener längs med sina 90 minuter. Antagligen så hade det fungerat bättre om den spelats in för tv, och man dragit ner lite på de halvblodiga drömmarna som huvudpersonen får genomlida. Men det fungerar ändå. Trevligt alltså.

Äntligen!

2009-05-28T10:55:00.002+02:00

Hardware på en rejäl dvdutgåva.

UK exclusive commentary with the director and producer
Voices of the Moon - documentary by Richard Stanley
Two of Richard Stanley's super 8 shorts
Never before seen deleted, extended and behind the scenes clips
Promotional featurette - Original market promo
Trailer
Set of original concept art cards
Booklet containing liner notes written by Kim Newman and Shok! Reprinted with permission of 2000AD

Man kan förboka här

Rom 2009

2009-05-28T06:36:00.008+02:00

Orsaken till att det varit ganska lugnt på den här bloggen på sistone är att jag varit i Rom på en liten semester. Här kommer då alltså en liten rapport.

Jag tror faktiskt att jag aldrig varit så kluven till en stad som Rom. Arkitekturen är väldigt vacker, de trånga gatorna är väldigt mysiga. När de inte är fulla med fascistiskt klotter vill säga. Nåja, maten är ju fantastiskt god och glassen likaså. Men nu kommer vi till resans höjdpunkt:

Några av er undrar säkert vad det är för skum gubbe och varför jag ser så nöjd ut... Då kan jag meddela att jag alltså besökt den mysiga lilla butiken Profondo Rosso som drivs av ingen annan än Luigi Cozzi, mannen bakom klassiker som Star Crash, och min favorit: Contamination. Vilket för mig raskt till detta:

Min signerade Contaminationdvd. Och min Luigi Cozzimugg.

(De andra rullarna där är sånt som jag köpte i på marknader i Rom, plus några till som inhandlades på Profondo Rosso. Alla marknadsfilmer kostade mellan två och åtta euro, vilket är heeelt ok, speciellt när man hittade lite sköna rullar som Torso och några gamla maffiarullar från 70talet. Jag hittade tyvärr massor med riktigt rolig och billig film som inte hade någon engelsk text eller tal alls... Zero boys har bara italienskt tal. men den kostade bara två euro så jag köpte den ändå)

Så, snart kommer det några nya roliga recensioner. :)

The Devil's chair (2006)

2009-05-14T12:38:00.007+02:00

Ett ungt engelskt par, Nick och Sammy, åker ut till ett gammalt nerlagt mentalsjukhus för att göra precis det som unga par tycker om att göra tillsammans: Knulla och ta lsd. De hittar en skum gammal stol på övervåningen och börjar helt sonika utföra sexuella aktiviteter på den. Helt plötsligt blir det som att stolen kommer till liv, Sammy bli fastnaglad i den i en scen som involverar en hel del blod och sedan minns inte Nick mycket mer än att Sammy dör och han befinner sig på ett mentalsjukhus, dömd till vård. Fem år senare blir han utskriven på prov, med förutsättningarna att han skall gå med på ett experiment: att åka tillbaka till platsen där Sammy dog för att se om han kan minnas vad som egentligen hände samtidigt som de studerar honom. Det visar sig att mentalsjukhuset en gång användes av en något skruvad läkare som använde den namngivna stolen till konstiga experiment för att öppna en portal till en annan dimension, och det står inte på förrän de är jagade av något stort, ruttet och animatroniskt som bara vill ont.

Det här var ganska trevligt. Uppenbarligen lågbudget och skådespeleriet är bitvis rätt ojämnt (och vad i H-E gör Matt Berry i filmen? Det går ju inte att se honom som något annat än Todd Rivers/Dr Lucien Sanchez från Garth Marengis Darkplace. Han gör helt ok ifrån sig, men är för mig typecastad för all evighet), men man kompenseras fint med skön stämning och ett fint, härligt monster som dyker upp halvvägs. Mot slutet får vi även en rätt rejäl twist, som jag faktiskt känner att fungerar och jag hade antagligen gett filmen sämre betyg om det inte varit för den. En trevlig och rapp liten rulle med lite blod och roliga effekter alltså. Inget exceptionellt, men relativt välgjort och duger fint en seg eftermiddag.

Martyrs (2008)

2009-05-14T11:19:00.000+02:00

Ytterligare en i vågen av franska "Torture porn" filmer som ploppar upp som svampar ur marken, trodde jag. Ack så jag bedrog mig. Fast nu tänker jag först ägna en liten del av recensionen till att gnälla lite.

Torture porn? Skitsnack. Sådana filmer har alltid funnits men tack vare att Sawfilmerna (som för övrigt är bra jävla tama jämfört med mycket annat) blivit populära så behöver de icke insatta kritikerna ett nedlåtande uttryck för att beskriva dem. Trams.

Hur som helst, för att återgå till Martyrs:

En till synes vanlig familj sitter vid frukostbordet och gnabbar trevligt med varandra, precis så där som trevliga små familjer gör på morgnarna. Det ringer på dörren och pappan går och öppnar, varpå Lucie, en smått störd ung tjej kliver in, skjuter honom i magen med ett hagelgevär och fortsätter med att avrätta resten av familjen. När allt är över ringer hon ett telefonsamtal till sin vän Anna och förklarar att hon hittat dem, de som gjorde illa henne. Anna kommer till platsen och blir smått chockad när hon får se massakern. Orsaken till detta är att Lucie i sin barndom blivit kidnappad av några människor som torterade henne konstant. Hon lyckades fly men har inte riktigt fungerat sedan dess och har letat efter sina plågoandar, vilka hon nu påstår är föräldrarna i den familj hon precis mördat. Anna är osäker, men hjälper till att få undan kropparna. Sen blir det bara värre. Och värre. Och ännu värre.

Jag vill inte berätta mer av handlingen, det känns redan som att jag berättat alldeles för mycket men jag måste säga att jag blev smått imponerad över hur de lyckades höja allt ett hack, gång på gång. Det är mycket i filmen som verkligen gör ont att se på, men utan att det känns sådär direkt snaskigt exploativt som i t ex Hostel och allt det där tramset. De två unga kvinnliga skådespelarna i huvudrollerna är helt suveräna vilket gör att allt känns mer äkta och smärtan blir ännu mer intensiv. Vissa recensenter har klagat på att det blir klyschigt i slutet, men det kan jag inte riktigt hålla med då jag tycker det passar in alldeles utmärkt i storyn. Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga än att Martyrs är en riktigt bra, hård och obehaglig thriller med några riktigt sköna twister.

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga.

2009-05-13T18:59:00.002+02:00

Antagligen världens bästa film. Eller något.

Med Lorenzo Lamas och Debbie Gibson!

Jag är mållös.

Tack till En slät kopp för tipset

The Uninvited (2009)

2009-05-12T10:30:00.001+02:00

Det här är verkligen en pinsam film. Inte helt utan kompetens givetvis, men man har gjort flera val som helt enkelt förstört filmen. först och främst så är det fråga om en remake av den koreanska Tale of two sisters, en av de mest hyllade skräckfilmerna från Korea överhuvudtaget. När man då bestämt att filmen ska vara PG-13 och sedan gör allt för att tona ner skräckscenerna så bådar det ju inte gott. Att man sedan telegraferar alla "jumpscares" så att man tar bort hela poängen med dem, då blir man bara ledsen. Sen så är det ju historien med twisten. Jodå, givetvis så har filmen en twist och den är så pinsamt förutsägbar att det tog mig ungefär 5 minuter att se rakt igenom den, vilket resulterade i att The Uninvited blev en enda lång pina där varje scen förlorade sin mening. Vad är det här egentligen, skräckfilm för 10åringar? Jag satt och slet mitt hår i förtvivlan över att det uppenbarligen finns människor därute som gick på det här. Det är inte så att twisten i sig är speciellt dålig, det är bara det att den är så uselt utförd och så pinsamt uppenbar att jag verkligen inte kan tänka mig att någon gick på den.

Handlingen? Ung tjej kommer ut från psyket efter att hennes mamma dött och får för sig att hennes nya styvmamma är ute efter att döda henne, vilt påhejad av sin storasyster. Se A Tale of two sisters istället.

Det här blir ju extra tråkigt eftersom filmen i sig egentligen inte är speciellt dålig. Man har hittat en sagolikt läcker location där filmen utspelar sig och överlag (förutom de telegraferade shockerna) så är regi och foto kompetent. Det ser bra ut och flyter på relativt bra, om vi glömmer hela den här manusbiten givetvis. Skådespeleriet är väl godkänt överlag och det känns trist att trevliga ansikten som David Strathairn och Elisabeth Banks får stå ut med sådant material. Kanske är det så att jag är lite extra bitter efter att precis ha sett Alexandre Ajas Mirrors, även den en remake på en Koreansk förlaga, som var riktigt bra och välgjord. Det här är skräckfilm för människor som inte gillar skräckfilm, inga andra.

Empty acre (2007)

2009-05-11T15:25:00.004+02:00

På papperet så ser The Empty acre ut som ett säkert kort. Den har en intressant handling och ett omslag fullt med hyllningar. Just handlingen var det som lockade mig, en aningen Stephen King doftande historia där någonting ont vilar under marken i ett stycke död mark utanför en gård i ett litet samhälle någonstans i Usa. Ett ungt par bråkar lite lätt, då det är rätt uppenbart att deras förhållande endast består tack vare deras sex månader gamla son. När sonen sedan försvinner spårlöst så blir situationen bara värre. Frun hör barnet gråta från den döda biten land och det hjälper ju inte att hennes granne börjar sprida rykten om att hon är sinnessjuk. Men vad är det som finns där under och vem är mannen i granngården som verkar hjälpa den att leta efter offer?

Jo, nog har man tagit lite influenser av Stephen King här och själva storyn i sig är intressant. Skräckeffekterna är enkla men oerhört effektiva och filmen innehåller även några enkla men fina drömsekvenser som även de fyller sin funktion. Jag vill faktiskt påstå att här har filmmakarna verkligen lyckats med att skapa en ond kraft utan att behöva visa något. Jag skulle även vilja påstå att fotot är snyggt, men tyvärr så har man inte tagit tillvara på den naturliga miljön utan för det mesta filmat allt i närbilder som upprepas om och om igen vilket förtar en hel del av stämningen. Sen blir det bara värre. Filmens största svaghet är skådespeleriet där nästan samtliga skådespelare verkar ha fått order om att underspela så mycket de bara kan, vilket gör det väldigt svårt att kunna engagera sig för någon karaktär. Kanske började projektet som en ren skräckfilm, men man kom på att man ville göra något mer arthouse av det? Jag vet inte men speciellt underhållande blir det inte. Lite som om någon filmskolespoling fått lära sig att man ska gilla Bergman och Noren, och gör en skräckfilm hur han tror att en sådan skulle vara. Det trista med det hela är att det är inte ens speciellt udda eller sådär filmfestivalspretto, bara lågmält och långsamt utan substans. Allt går i moll, till och med soundtracket. Det hade potential, men puttrar tyvärr bara rakt ner i mediokerheten. (Får man skriva så? Är det överhuvudtaget ett riktigt ord? Nåja, det är min blogg så i min värld fungerar det.)

Mirrors (2008)

2009-05-09T10:46:00.003+02:00

Alexandre Aja är en av de regissörer jag verkligen kommer att hålla ett öga på i framtiden. Efter den fina lilla splatterfilmen Haute Tension (som inte bara var fint blodig, utan även hade den goda smaken att plocka in kultfiguren Gianetto De Rossi på makeupeffekter) så fick han jobbet att göra remaken på Wes Cravens The Hills have eyes. Jag är inte speciellt förtjust i nyinspelningar, det är alltför sällan som de är bra, eller till och med ens sevärda, men Ajas version visade sig vara snygg, tät och väldigt blodig. När han efter det fick erbjudandet att regissera ytterligare en nyinspelning så höll jag mig fortfarande skeptisk, men Aja visar även här att han är en filmmakare av hög klass.

Mirrors är alltså en nyinspelning av Into the mirror, eller Geoul sokeuro, från 2003. Jag har sett den filmen men minns allvarligt ingenting av den, vilket brukar betyda att det var en rätt trist rulle. I nyinspelningen spelar Kiefer Sutherland sin paradroll, den nersunkade polismannen, som i väntan på utredning tar ett jobb som nattvakt på ett gammalt varuhus varit stängt i många år efter en stor brand efter att hans föregångare försvunnit mystiskt (vi som sett början av filmen vet dock att han blivit dödad av sin egen spegelbild i en fint blodig scen i filmens början). Snart så börjar han se mystiska saker, dörrar som är öppna i sin spegelbild, konstiga skepnader och han börjar frukta för sitt liv. När hans syster dör i en bizarr (och väldigt blodig) scen så inser Bauer, jag menar vadhannuheterifilmen att alla omkring honom är i fara och han måste ta reda på varför detta händer innan hela hans familj dör i konstiga olyckor.

Jag hade ganska låga förväntningar av Mirrors men från det ögonblicket Kiefers karaktär kliver in i varuhuset så höjdes de en hel del. Det utbrända huset fullt med konstiga trappor och bizarra skyltdockor är en av de snyggaste studiohantverken jag varit med om på länge och Alexandre Aja gör verkligen allt vad han kan för att maximera den stämning han kan få ut, vilket inte är lite. Det är gott om fina scener på vidriga figurer som skymtas i ögonvråer och speglar. Allt är snyggt och häftigt filmat och de klyschor som då och då dyker upp hanteras väl. Skådespeleriet är väl filmens svagare sida, men det är ändå ingen som är dålig vilket också hjälper till. Detta hade nog kunnat bli en riktig skräprulle om det inte varit för Aja och nu ser jag fram emot hans nästa film. Ytterligare en remake faktiskt. Piranha 3d. Mja, det kan nog bli riktigt roligt, speciellt om vi får precis så mycket blod och gore som han utlovat. Hur som helst, Mirrors är en mer än kapabel skräckfilm, en riktigt bra remake och i slutändan en film som jag rekommenderar för en trevlig kväll i filmsoffan.

Nu är det VERKLIGEN dags att skaffa Blurayspelare!

2009-05-07T09:11:00.003+02:00

In short - Classic media (som för något år sedan släppte samma film på riktigt fin dvd) kommer att släppa originalfilmen på Bluray den 22 september.

Nu har jag verkligen ingenting som kan hålla mig från att köpa en blurayspelare, eller en PS3.

Nu väntar jag bara på beskedet att de ska släppa de andra filmerna också. Ghidrah the threeheaded monster på Bluray. Gode gud.

Mer info hos Fangoria

The Appointment (1981)

2009-05-04T15:52:00.000+02:00

En del av mig blev inte klok på Lindsay C Vickers The Appointment. Jag kunde inte riktigt förstå vad filmmakarna vill säga med den här filmen, man öser in massor med udda händelser i en film som ändå känns som den är 5 timmar lång. Man sitter hela tiden och undrar varför si och så händer och när det förutsägbara slutet kommer så har man fått svar på kanske en av dessa frågor. Men jag tror att det är precis så man vill ha det.

The Appointment kretsar kring någon sorts ond kraft som i filmens början (en mycket coolt filmad sekvens) tar en ung flicka som tar en genväg genom en park. Tre år senare får vi följa en familj som bor i närheten av denna park dagen innan den 14åriga dotterns stora konsert. Fadern (Edward Woodward) ska precis berätta för henne att han inte kan komma på konserten då han han ska på en jobbresa och det är inte något den fadersfixerade dottern kommer att gilla. Just det, tänk er för fäder därute. Se detta som en varning. Gå på din dotters konsert. Den natten drömmer fadern om att han kommer att dö i en bilolycka, samtidigt som diverse mysko saker börjar hända, en flock med hundar samlas utanför huset, personer i fotografier rör på sig, men farsan tar det inte på allvar. Dagen därpå påbörjar han sin resa och sakat men säkert så börjar pusselbitarna falla på plats, när den onda kraften metodiskt börjar sammanställa alla faktorer som behövs för att drömmen skall bli sann.

Problemet med The Appointment är att den är så utstuderat långsam. Jag vill påstå att det händer saker hela tiden, men i en takt som är noggrant kalkylerad. Allt leder fram till slutet men jag kan tänka mig att det finns många som har gett upp innan dess, vilket är lite tråkigt. Filmens styrka är just det som även är svagheten då det känns som om man får titta på någon sorts skum mardröm som det inte finns någon chans att komma ur innan den är klar. Det börjar riktigt härlig och obehagligt med den unga flickan som är ute och går i parken och plötsligt hör hon en flickröst som kallar på henne från inne bland det täta buskaget, samtidigt som något annat följer henne i periferin, ända tills hon fullkomligen slits in bland träden av något osynligt. Efter det så börjar det lunka på i sin takt, där vi blir introducerade till familjen. Vad som käns lite skumt och otydligt relationen mellan pappan och dottern, där man nästan får intrycket att det är något mörkare inblandat. Kanske det bara är jag som läser in det, men det finns en lång scen där Edward Woodward står utanför dotterns rum, osäker på om han ska gå in, samtidigt som dottern sitter upp i sängen och väntar. Om detta nu skulle vara så, så innebär det att dynamiken blir lite annorlunda och svartare, vilket ökar obehaglighetsgraden en aning. Men, det kan ju bara vara jag som läser in något där.

Rent tekniskt så finns det absolut inget att klaga på, tvärtom. Det finns några riktigt bra scener som jag dock inte vill gå in på närmare utan att spoila något och regi såväl som foto är väldigt kompetent. Skådespeleriet är även det bra, förutom just den unga dottern vars repliker känns ganska stela.

The Appointment är en klurig liten film som jämförts med Dont look now, vilken jag tills viss del kan hålla med. Den har en liknande obehaglig stämning och även om den är långsam så kommer man ur det hela med en rätt skön obehagskänsla i maggropen. Det är långt ifrån en perfekt film, men dess fördelar uppväger dess nackdelar och kan med visst förbehåll rekommenderas.

Här är den sköna introsekvensen

The Hunted (2003)

2009-05-04T08:56:00.002+02:00

The Hunted är en fin liten film, med en enkel och fungerande handling där Benicio Del Toro spelar en armetränad lönnmördare som fått nog och börjat mörda jägare ute i skogen. Han jagas nu av den man som tränade upp honom (Tommy Lee Jones) och större delen av FBI. William Friedkin regisserar på sitt vanliga professionella sätt och filmen är full av snygga biljakter och coola, blodiga knivslagsmål. Det är full rulle från start ett och man har aldrig tråkigt. Varför sågades då filmen totalt när den kom? Tommy Lee Jones gör sitt vanliga hantverk, och det är inte speciellt svårt att köpa honom som en mästare i diverse kampsporter. Friedkin gör vad Friedkin gör bäst, och man får vad man förväntar sig. Var ligger då problemet? Jo, Benicio del Toro. Del Toro är en bra skådespelare vars fysiska skådespeleri fungerar utmärkt, men så fort han öppnar munnen så blir det fel. Detta är speciellt påtagligt i en scen där han pratar med sin styvdotter om hur djur jagar. Så länge han smyger omkring i skogen och sätter fällor så är han klockren, men annars… nä…

The Hunted är verkligen inte en dålig film. Den är kompetent, välgjord, full med riktigt blodiga knivslagsmål och det enda som drar ner betyget är Del Toros usla hanterande av sin dialog. Han ska nog hålla sig till mer skruvade karaktärer (Jag kan se om Fear and Loathing in Las Vegas hundra gånger till). Han förstör inte filmen, men jag kan faktiskt förstå vissa delar av sågandet.

De dødes tjern (1958)

2009-05-03T19:55:00.002+02:00

De dødes tjern är tydligen en riktig kultrulle för våra norska grannar, en film som hela tiden önskas på dvd då de som var med på den tiden har väldigt goda och mysiga minnen av den. När jag nu fick chansen att se den här filmen efter att någon god menske spelat in den från en visning på norsk tv så tog jag givetvis den chansen, med aningen höga förväntningar. Hur gick det med förväntningarna då? Är det här verkligen en kultrulle är är norrmännen förblindade av nostalgi? Vi återkommer till det lite senare.

När filmen börjar så sitter sex goda vänner på ett tåg på väg till en stuga någonstans mitt ute i skogen. En av dem, Liljan, är tvillingsyster till Björn som bor i stugan och hon har fått en förnimmelse att något har hänt honom. Väl på plats så är Björn försvunnen men man antar att han är ute och jagar. En av dem berättar nu historien om Tore Gråvik, en galning som bodde i huset 100 år tidigare som hade en lite väl stor fixering till sin syster. När systern träffade en älskare så fick Tore Gråvik frispel, dödade dem båda två och dränkte sig i den närliggande tjärnen. Nu skall man kunna höra hans dödsskri på årsdagen av hans död, och tydligen så har flera personer drunknat i det bottenlösa vattnet sedan dess. Alla tror givetvis att det är just en spökhistoria men när man hittar Björns hund skjuten och spår pekar på att Björn kastat sig i tjärnen så börjar spekulationerna. Man hittar en omärkt dagbok där någon pratar om att Tore Gråvik kallar från tjärnen och nu börjar mystiska saker hända, man hittar konstiga fotspår i skogen och Liljan försöker dränka sig en natt. Vad är det som ligger bakom allt? Något övernaturligt eller har allt en naturlig förklaring?

Till att börja med så önskar jag att jag var lite bättre på norska. Att läsa språket är inga problem, men vissa dialekter är svårare än andra för oss svenskar och även om man hänger med hyfsat så missar man en och annan mening här och var i filmen. Detta var dock inget stort problem, men jag ser fram emot en dvdutgåva som åtminstone har norsk text. För den här filmen vill jag äga på dvd.

De dødes tjerns största styrka är det riktigt fina fotot, vilket fångar den mörka skogen och den aningen Evil Dead liknande stugan. Den krypande stämningen är ganska konstant genom hela filmen vilket är ytterligare ett plus, och det finns ett flertal riktigt härliga skräcksekvenser som jag kan tänka mig skrämde skiten ur norrmännen på bio 1958. Att man sedan håller båda möjligheterna med det paranormala och ett vanligt brott öppet hela tiden fungerar riktigt bra, med tydliga ståndstaganden av de relativt välspelade karaktärerna utan att man sitter och förbannar sig över att någon håller alltför hårt på en åsikt. I grund och botten är detta en deckare (detta är ingen spoiler, mer en förklaring över hur filmen är upplagd), trots sina fantastiska inslag och som sådan fungerar filmen bra. En mycket bra rysare alltså och jag sällar mig till de i grannlandet som skriker efter en dvdutgåva.

Jodå, mina förväntningar höll alltså.

Omslagsbilden verkar komma från en dvdutgåva, men när jag söker runt så hittar jag ingen info om att den skulle vara släppt, så jag gissar mig till att det är någon egengjort eller ett piratomslag. Eller har jag fel?

Red Planet (2000)

2009-05-02T15:25:00.001+02:00

Bra Science fictionfilm är verkligen något av en bristvara. Det spottas ut filmer regelbundet men det är väldigt sällan man fokuserar på det det SF egentligen är - Ideér och spekulationer om såväl radikala som trovärdiga utvecklingar inom vetenskapen. Problemet med de flesta filmerna inom genren är att de använder teknologin och utvecklingen som en miljö där de låter diverse banala historier utspela sig, utan att ta till vara eller expandera de intressanta tankar som finns. Detta behöver inte betyda att det är dåligt, tvärtom. Det kan mycket väl vara underhållning av hög kvalitet, men en del av mig önskar att det fanns lite mer "hård" SF, film som tog Science fiction på allvar. Det som då fått in mig på de här tankarna är Anthony Hoffmans Red Planet, en film som börjar relativt seriöst, men som halvvägs in i filmen degenererar till en vanlig äventyrsfilm. Den är i alla fall hästlängder bättre än Mission to Mars, Brian De Palmas film som kom samma år och som bara är usel.

Red Planet utspelar sig 2025 och mänskligheten har äntligen lyckats med konststycket att förstöra Jordens miljö. Exakt hur långt och hur allvarligt det är får man inga detaljer av (vi får faktiskt inte se en enda scen från Jorden, förutom en rymdscen som är tagen från Contact) men det är tydligen ganska illa och man har börjat försöka göra Mars till en beboelig planet genom att skicka iväg sonder fulla med syrealstrande alger, ett experiment som till en början verkade lyckas men som förvandlades till ett mysterium då algerna började försvinna. En expedition är på väg för att utröna varför och resan går fläckfritt. Tills man når atmosfären vill säga. Under tiden som man börjar förbereda sig på att landa på Mars yta så hamnar skeppet i ett kraftigt strålningsbälte och det hela resulterar i att samtliga ombord förutom kaptenen förbereder sig på en riktigt tuff landning, samtidigt som kaptenen (Carrie Ann-Moss) försöker rädda skeppet (och sitt eget liv). Landningen är rejält hård, och man hamnar dessutom långt ifrån den beboeliga bas som skickats dit tidigare. Nu gäller det alltså att försöka ta sig dit innan syret tar slut, vilket givetvis inte alla gör. Men problemen fortsätter när man till slut når fram och finner hela platsen i småsmulor. Nu finns det inte mycket man kan göra än att vänta på en långsam död, speciellt som man inte vet om moderskeppet fortfarande är kvar. Men det det blir ännu konstigare när man inser att det faktiskt finns syre på Mars (något man upptäcker när en av karaktärerna försöker ta livet av sig när hans syre tar slut) vilket verkligen är ett mysterium i och med att algerna är borta. Saken blir inte bättre av att AMEE, en armedesignad robot, får tokspel och återgår till till sitt vanliga jobb, att döda människor. Inga Asimovlagar där inte. Nu gäller det att försöka överleva, och det är även nu som filmens Scifielement börjar falla samman då det helt plötsligt blir en lite mer typisk Amerikansk hjältefilm som förvisso är mycket underhållande men som hade varit betydligt mer intressant om man tagit någon lite mer vetenskaplig väg. Förklaringen till varför det finns syre är i alla fall intressant och väldigt snyggt filmat, men när den kommer i en lång sekvens där man måste nå en gammal farkost innan tiden tar slut så känns det lite som att den skummas över.

Nåja, dåligt är det definitivt inte. Specialeffekterna är riktigt bra och Anthony Hoffman (detta är än så länge hans enda film) regisserar lugnt och metodiskt, utan att man märker att hans bakgrund är inom musikvideon. Skådespelarna gör det bästa av vad materialet erbjuder dem och är överlag bra. Val Kilmer, Tom Sizemore, Simon Baker och Carrie Ann-Moss lyckas göra relativt sympatiska karaktärer av väldigt lite och det fungerar bra. Manuset är inte heller speciellt förutsägbart, och även om jag kanske hade velat ha mer Science fiction över det hela så flyter det på bra, trots det aningen förutsägbara slutet. Som SciFi inte speciellt bra alltså, men som underhållning väl godkänt.

Coffy (1973)

2009-05-01T18:24:00.005+02:00

En film som börjar med att Pam Grier visar brösten, blåser skallen av en hallick med ett avsågat hagelgevär och tvingar en annan kille att ta en överdos, allt inom de första 5 minuterna, kan inte vara dålig.

Det går inte att tycka illa om det här, det går bara inte. Klassisk ex(blax)ploitation som mer eller mindre skapade en hel genre och gav Tarantino en hel del inspiration. Pam Grier är hård och sexig som Coffy, den hämndsugna sjuksköterskan som börjar döda hallickar, korrupta poliser och knarklangare. Jack Hill regisserar rappt och underhållande och fyller filmen med våld, nakna kvinnor och coola repliker, för att inte tala om alla roliga catfights som alltid slutar med att kvinnorna blir mer eller mindre avklädda. Allt är så härligt 70tal med hallickar i gräsliga kläder med eget soundtrack, gigantiska hårsvall och allt som hör till. Sid Haig dyker upp i en härlig roll som en sliskig henchman och det gör ju inte direkt saken sämre. Visst, en del av skådespeleriet är lite svajigt och ibland lyser den låga budgeten igenom, men Jack Hill lyckas för det mesta göra det mesta av de pengar han hade till förfogande. Sån här film görs inte längre. Mums.

Splinter (2008)

2009-04-23T12:21:00.000+02:00

Det görs alldeles för lite parasitfilmer, det är ett faktum. Vi behöver helt enkelt fler filmer med konstiga livsformer som tar över och förändrar männsikor, gärna på smärtfulla sätt. Med tanke på hur många sådana underliga livsformer som finns ute i naturen (och i våra egna blodomlopp) så borde det finnas en uppsjö av roliga koncept för alla filmmakare därute. Men nädå, det är uppenbarligen betydligt roligare att spotta ur sig nyinspelningar av diverse skitfilmer.

Splinter är i alla fall ett bra exempel på en bra parasitrulle. Handlingen är enkel, egentligen nästan pinsamt tunn. Dess enda funktion är att föra ihop några karaktärer till en liten bensionstation mitt ute i ingenstans och låta dem försöka överleva en elak parasit vars mål är att döda. För att göra det lite intressantare så låter man den assimilera sina offer vilket gör att vi får en härligt slemmig skapelse som består av ett antal olika kroppsdelar som den använder på det sätt den själv vill, vilket framkallar en och annan sympatismärta hos publiken, speciellt i scenerna när en av huvudpersonerna inser att hans arm är infekterad. Jag vill inte gå in på några djupare detaljer utan rekommenderar er istället att se filmen. Konceptet är simpelt, men mycket väl utfört och de praktiska specialeffekterna är riktigt fina i vad som närmast kan ses som en hyllning till John Carpenters mästerverk The Thing. Jag gillar också att man inte kommer med någon långsökt förklaring, utan accepterar elakingen för vad den är: en hungrig parasit. Skådespelarna gör ett bra jobb med det material de har och beter sig hyfsat intelligent, förutom i en rätt lång och mestadels pinsam sekvens mot slutet när de försöker överlista våran favoritparasit med hjälp av kyla. Den fungerar rent spänningsmässigt, men är lite för långsökt för min egen smak. Annars är det enda negativa med filmens dess utbredda val att använda shakycam i lite väl många sekvenser. Jag vill se det fina monstret, inte störa mig på att kameramannen flöjtar runt med kameran för att försöka skapa stressmoment. Men Splinters negativa sidor uppvägs med råge av det i överlag fina och spännande hantverket som man skapat och ser fram emot en uppföljare eller två.

Scared (2005)

2009-04-22T23:22:00.004+02:00

En thailändsk blandning av Friday the 13th och Final Destination, låter det intressant?

En busslast med thailändska ungdomar ska iväg på en bussresa någonstans och tar en genväg genom skogen, efter att vägen blivit avstängd. När de försöker passera en gammal, rutten bro så går den givetvis sönder och nu befinner de sig mitt ute i ingenstans med bussen i en flod. Minus busschauffören såklart som fick en träpåle genom huvudet. Man försöker ta sig till civilizationen, men någon/något börjar döda dem en efter en i konstiga olyckor. De kommer fram till en övergiven, igenväxt liten by (med en ny och fräsch nattöppen butik utan någon som jobbar där men full med Nestlereklam) samtidigt som dödsfallen fortsätter. Vad är det som händer? Vem är det som dödar ungdomarna? Bryr vi oss överhuvudtaget eftersom alla har exakt likadana uniformer och noll i såväl karisma som karaktärer? Den riktigt usla twisten i slutet hjälper inte direkt till.

Handlingen är nog något av det tunnaste jag varit med om på väldigt länge, men till sitt försvar så har man aldrig tråkigt under filmens gång. Tack vare att bussen är så fullständigt fullknökad med ungdomar så kommer dödsfallen regelbundet och de är för de mesta både snygga och riktigt blodiga. Det finns alltså så pass mycket knivmat att det är stört omöjligt att hålla reda på några av karaktärerna, speciellt som de alla är likadant klädda. Den enda personen som överhuvudtaget sticker ut från mängden gör det på grund av att hon har astma (och en morsa som får vara lite orolig i början av filmen). Alla andra finns där av en orsak - att bli lik. Som splatterfilm är det godkänt, det splattras som sagt på riktigt bra bitvis och det är nog den enda orsaken (förutom det relativt snygga fotot och rätt roliga miljöer) till att se den här filmen. Kanske tillsammans med några goda vänner och en kasse öl?

Dags att skaffa Blurayspelare

2009-04-22T10:00:00.008+02:00

Jag har varit lite återhållsam på den fronten, just för att det inte riktigt dykt upp så mycket roliga rullar än, men nu är det kört. I juni släpps alla Gamerafilmer på japanska Blurayutgåvor, i tre stycken boxar till det billiga priset av ca 4200, för samtliga 12 filmer. Som hittat alltså. Ingen av boxarna verkar ha engelsk text, men att se de gamla Gamerafilmerna är lite som att titta på porr. Man skiter fullständigt i dialogen och ser dem bara för all kladdig action.

Underbart.

Mer info här (på japanska)

Det är så vackert att man nästan vill gråta en skvätt.

Bay of blood (1971)

2009-04-21T13:27:00.006+02:00

Carlo Rambaldi är känd för flera saker, främst för sina mekaniska effekter till filmer som E.T, Alien, King Kong och Dune, men en sak som han också borde uppmärksammas för är de goreeffekter som han skapade i början av 70talet. Först och främst Mario Bavas Bay of blood, men även Riccardo Fredas Tragic ceremony där effekterna är oerhört grafiska och välgjorda och måste ses som föregångare till Tom Savini och de andra splatterkungarna som blev stora på 80talet. Nu är det ju inte så att Rambaldis effekter direkt fallit i glömska, och de vann faktiskt en hel del priser, men jag tycker personligen att han borde få lite mer erkännande för sin inspiration, speciellt då för Bay of blood som helt klart influerat slasherfilmsvågen. Så, tack Carlo.

Bay of blood är alltså en av de filmer som räknas som upphovet till splatterfilmen. Storymässigt är detta dock mer en skruvad thriller, där ett antal karaktärer mördar varandra för att komma över ett arv. Det sköna är att här finns inga hjältar, inga good guys. Alla är av samma skrot och korn så det är egentligen ett litet pussel över vem som mördade vem. Det här hade säkert kunnat bli en intressant liten sak i händerna på någon dussinregissör, men nu är det Mario Bava som har tyglarna och då blir det något mer. Bavas enorma talang visar sig tydligt i det sköna flytet och på det sätt som hans visuella expertis kommer fram i form av de underbara kameravinklar och sköna blåa färgtoner som utomhusscenerna är dränkta med. Vi får allt vi vill ha av en riktigt fin exploitationrulle och lite mer! Gorescenerna är många och ganska grafiska, och som grädde på moset får vi en fin scen där en ung tjej nakenbadar och mördas strax därefter. Man ser klart och tydligt att hon håller på att frysa arschlet av sig då filmen spelades in i Januari, men vad gör man inte för konsten. Har du inte sett något av Mario Bava tidigare så är detta den perfekta inkörsporten. Rekommenderas varmt!

The Burrowers (2008)

2009-04-19T19:16:00.005+02:00

Westernskräckisar har vi inte sett alltför många av, vilket är lite tråkigt. Man tycker ju att de enorma, outforskade vidderna borde ha kunnat lura fram ett och annat konstigt monster eller väsen, men än så länge har det inte dykt upp alltför mycket. The Burrowers, som vid en första anblick verkar vara något tagit från en Tremorsuppföljare, är en sådan och till råga på allt en riktigt jävla bra film också!

Burrowers börjar med att en familj ute i ingenstans får en varning av en granne och gömmer sig i jordkällaren, vilket inte hjälper speciellt mycket. Dagen därpå kommer en ung irländare dit för att fria till sin älskade och hittar stugan dränkt i blod och man misstänker att det är indianer som fört bort alla. Tillsammans med några revolvermän och en trupp soldater börjar man leta efter de försvunna, förhoppningsvis innan de blir dödade, men medan soldaterna är säkra på att det är indianer som är skyldiga så börjar de andra så smått misstänka att något annat ligger bakom. Man delar helt enkelt upp sig och det står inte på förrän våra hjältar hittar en ung kvinna begravd i jorden med ett konstigt sår i nacken och fortfarande vid liv, i någon sorts koma. De upptäcker dock ganska snart att hon är vid liv, men oförmögen att röra sig och de skickar iväg en av de sina för att föra henne till läkare medan de andra fortsätter att följa de konstiga spår man upptäckt överallt. Men det visar sig snart vara något annat än indianer som ligger bakom, något som indianerna själva är rädda för.

Först och främst så vill jag "varna" för att detta är en film som är metodiskt långsam, vilket innebär att alla som är Hollywoodskadade kommer att rata den här filmen. Själv så fann jag att den långsamma takten passade filmen alldeles utmärkt och manuset är skrivet med intelligens, vilket resulterar i att handlingen utvecklas i alldeles lagom takt, med en skön domedagsstämning som verkligen inte utlovar ett lyckligt slut. Det är också inte direkt klart vem som är hjälte eller inte, då huvudpersonerna pendlar mellan att bete sig som svin, idioter och hjältar, precis som vanliga människor - vilket jag själv tycker känns ganska skönt. Det är alltid skönt att slippa klyschor och The Burrowers filmskapare gör ett mycket bra jobb med den biten. Ett ytterligare plus är det riktigt snygga fotot som fångar de stora vidderna på ett utmärkt sätt, samtidigt som man verkligen får den känsla av osäkerhet som man vill ha i en riktigt bra skräckfilm. J.T. Petty, som tidigare regisserat bla Mimic 3, verkar veta precis hur han vill ha det och hans regi är säker finns det absolut ingenting att klaga på. Petty har också valt en ensemble med riktigt bra karaktärsskådespelare, personer som Clancy Brown, Doug Hutchinson och William Mapother, vilket bara förstärker den sköna stämningen. Sen så har vi ju The Burrowers själva. Petty visar smart nog inte alltför mycket av dem, men det betyder dock inte att de skulle vara dåligt gjorda. Vad de egentligen är får vi faktiskt aldrig riktigt veta, annat än det vi behöver, och det är precis så jag vill ha det. Vad vi får lära oss är precis lagom mycket för att bli rädda för dem och fler skräckfilmsmakare borde ta lärdom av detta.

Jag rekommenderar verkligen den här filmen till alla älskare av film som tar sin skräck på allvar. Vi får inga coola repliker, inga häftiga mtvklippningar utan istället en lugn, metodisk och blodig rysare som tar din hand och leder iväg dig på en långsam promenad rakt in i en fin mardröm. Mycket bra.

Jeepers creepers 2 (2003)

2009-04-18T13:32:00.004+02:00

Första Jeepers Creepers var en liten positiv överraskning för mig, då jag inte förväntade mig speciellt mycket och fick en väldigt trevlig, välspelad och stämningsfull liten skräckis. Problemet med detta är att det gav mig vissa förväntningar inför del två. Dumt. Mycket dumt.

Filmen börjar väldigt bra med en riktigt skön scen i ett majsfält där en ung pojke håller på att sätta upp fågelskrämmor och blir tagen av den elaka, bevingade varelsen från första filmen. Grabbens farsa (Leland Palmer) blir rätt upprörd och bygger något sorts vapen för att döda elakingen. Efter det går det rakt utför. Nu får vi följa ett High schoolfotbollslag på väg hem från en match som blir strandade efter att monstret ninjat sönder bussdäcken. Nu dödar han de vuxna först och börjar jaga ungdomarna. Problemet är bara att ungdomarna är den mest patetiska samlingen av klyschade karaktärer jag sett på år och dag, och jag fann mig själv önska att de dog, betydligt långsammare och plågsammare än vad filmen utlovade. Det tar sig en aning när arga pappan dyker upp igenmot slutet med sin pickuptruckmountade superharpun, men det är en lååååååång väg dit...

Orsaken till att jag blir så upprörd över de klyschade karaktärerna är att resten av filmen är riktigt välgjord. Fotot är snyggt, regisserandet mer än kompetent och specialeffekterna är i det närmaste perfekta. Men de klyschade karaktärerna och de rätt träiga unga skådespelarna gör att man överhuvudtaget inte bryr sig om deras öde. Justin Long gör en cool liten cameo i en av karaktärernas drömmar men annars är det bara Ray Wise som kommer undan med hedern i behåll. Nä, det här var verkligen en stor besvikelse och den suveräna inledningen gjorde ju inte mycket för att sänka mina förväntningar. Inte helt dåligt, men långt ifrån bra. Hamnar i kategorin Går att se.

Sightseeing i Italien

2009-04-18T09:42:00.003+02:00

Såhär är det:

I slutet av Maj åker jag och flickvännen till Italien för 5 dagars vistelse i Rom. Givetvis så börjar skräckfilmsfreaket inom mig bubbla och jag känner att jag givetvis måste besöka lite kända platser etc. Profondo Rosso är gjutet, jag vill ha min Contaminationdvd signerad av Luigi Cozzi...

Men, jag är ute efter tips. Vilka platser skulle ni som läser den här bloggen rekommendera? Jag skiter alltså fullständigt i fontänen i La Dolce Vita. Det jag är ute efter är platser som är riktigt coola som huset i Burial ground eller grotta i Alien terror. Ge mig lite sköna tips tack, inte alltför långt från Rom.