Ubåtar och jättealligatorer

Irwin Allen är skyldig till mycket. Inte nog med att han gav oss Lost in space, en tv-serie som jag har mycket svårt för, men han serverade även upp ett smorgasbord med diverse katastroffilmer på 70talet. Vissa av dessa är dock lite bättre än den film jag ska recensera nu (som t ex Poseidon adventure och Towering inferno - härligt högbudgetschlock) och allt är hur som helst bättre än Lost in space!

Voyage to the bottom of the sea (1961)
Jag har ingen aning om varför jag inte sett den här filmern tidigare då den har många element som tilltalar mig. Jättemonster, undervattensstrider, jorden på väg mot sin undergång... Tyvärr så gjorde även detta att jag hade ganska höga förväntningar och det hlea slutade i en rätt stor besvikelse.
Walter Pidgeon spelar en av världens mest brillianta män som byggt en superubåt (vad som egentligen är så super med den fick jag aldrig riktigt klart för mig förutom att den har en genomskinlig nos) vid namn Seaview. Med ombord har han bla Peter Lorre, Barbara Eden, Michael Ansara och Frankie Avalon. Peter Lorre är för övrigt filmens enda behållning. I varenda scen man ser honom så röker han (det gör för övrigt de flesta ombord på den här _ubåten_!) och spottar ut någon snabb, rapakalja på det sättet som bara Peter Lorre kan. I alla fall så börjar ett strålningsfält kring Jorden brinna med resultatet att jordens temperatur börjar stiga kraftigt (som illustreras rätt roligt i den scen där Seaview bombarderas av sjunkande isblock. Just det. Sjunkande isblock.). Vår brillianta ubåtsdesigner kommer fram till att det enda sättet att få stopp på det här är att skjuta en missil in i strålningsbältet (The Van Allen radiation belt för övrigt) och spränga bort det från jorden. Ingen annan tror honom såklart och FN:s största vetenskapsmän är säkra på att bältet kommer att brinna ut av sig självt. Det hela resulterar i att Seaview finner sig på flykt mot tiden då missilen måste avfyras från en speciell plats vid en speciell tidpunkt. På sin färd stöter de på jättebläckfiskar, minfält, sabotörer och en massa annat krafs.
Det här låter ju rätt roligt, men det hela är riktigt tråkigt. Det enda som sker är att huvudrollsinnehavarna sitter runt något bord och röker och skäller på varandra. Specialeffekterna kostade visst en och annan krona men de är för det mesta rätt dåliga. Seaview verkar bara existera i en modell och man ser flera gånger hur man återanvänder scener. Sabotören får dock ett ganska roligt straff - en dödlig dos radioaktivitet varpå denne blir uppäten av en haj. hihi.
Nä, det här är inte speciellt bra. Det är ingen kalkonfilm direkt då den är väldigt snyggt fotograferad och det finns väl inga direkta fel förutom de uppenbara upprepningarna av vissa scener. Snygg poster dock. Sen så är jag lite osäker på om det smöriga titeltemat av Frankie Avalon är positivt eller negativt. Nåväl. Barbara Eden är väldigt söt att titta på.

Nu över till Sergio Martino.
Il fiume del grande caimano aka Big alligator river (1979).
Sergio Martino är en av de italienska exploitationregissörerna som spottade ur sig sköna rullar på 70- och 80talet och han är väl mest känd för filmer som t ex Torso, Mountain of the cannibal god och 2019 After the fall of new york. De flesta filmerna som bär hans namn är kompentent utförda hantverk, alltid snyggt producerade. Big alligator river är väl kanske inte hans bästa film dock, men den är klart sevärd.
Mel Ferrer spelar en rik amerikan som byggt ett lyxhotell på en tropisk ö i Sri Lanka dit han planerar locka massor med rika turister. Vad han inte vet är infödingarna på ön tillber en stor gud i form av en enorm alligator. Jag tror inte jag behöver skriva mer om handlingen än att den är lite lagom kalkerad av Hajenmanuset. Hjältarna i form av en fotograf coolt spelad av Claudio Cassinelli och en antropolog spelad av Barbara Bach försöker varna men blir tystade för att inte skrämma bort turisterna. Det hela slutar givetvis i ett stort blodbad. Richard Johnson dyker även upp i en två minuter lång cameo som en galen präst vars församling alla blev uppätna av den elaka alligatorn.
Uppenbarligen så hade Martino lite mer pengar än vanligt när han spelade in denna film och det syns. Fotot är vackert, speciellt i djungelscenerna och det hela är filmat professionellt. Specialeffekterna är dock rätt blandade. De flesta scenerna när alligatorn fyller sin mage med turistkött utspelar sig på natten vilket gör att fullsizealligatorn de byggt ser helt ok ut. Tyvärr så innehåller filmen även en hel del riktigt usla scener med en miniatyralligator där de inte ens brytt sig om att försöka få det att se ut som de är filmade på natten..
Man kan nog säkert prata sig varm om rasism (de primitiva infödingarna och de exploaterande amerikanerna etc) men eftersom jag endast är ute efter monster och blod så tänker jag inte diskutera det mer än att nämna att scenen där infödingarna får lön i form av jeans känns rätt... konstig.
Nåväl, jag gillade den här filmen. Det är rak och skön underhållning och Barbara Bach ser utomordentligt trevlig ut i blöta, genomskinliga kläder. Nuff said. I mean, Its not exactly rocket science.