söndag 28 september 2008

In the line of duty: The FBI Murders (1988)



Ibland händer det ju att man sitter sent på nattkröken och klickar runt på kanalerna i ren tristess och hittar någon skum film som man aldrig tidigare hört talas om och bara fastnar för. In the line of duty: The FBI murders är just en sådan som jag för 6-7 år sedan hamnade framför mitt i natten och som jag inte kunde slita mig ifrån. Det är en ganska typisk polisfilm som är sådär lagom småintressant, ända tills de sista 15 minuterna som slår luften ur mig in sin rena brutalitet. Några år senare tittar jag på Discovery channels FBI files, som är rekonstruktioner av äkta fall, och märker att jag känner igen handlingen. När jag börjar kolla upp bakgrunden så visar det sig att tv-filmen jag såg är en del i en serie dramatiseringar av äkta fall. Just det här fallet lämnade flera FBI-agenter döda och flera allvarligt skadade och ändrade FBI:s procedurer för hur man hanterar vissa situationer, specifikt att man uppgraderade FBI-agenternas arsenal med betydligt mer kraftfulla vapen.

Vi får följa Miami:s FBIavdelning i jakten på två stycken individer som rånar värdetransporter. För varje rån blir deras tillvägagångssätt allt brutalare och eskalerar till en incident där en av männen avrättar en medvetslös säkerhetsvakt. FBI anar ett mönster och gör allt de kan för att få tag på männen. Samtidigt får vi följa de två brottslingarna, William Russel Matix och Michael Platt, två före detta soldater som inte har något tidigare brottsregister, men som är synnerligen brutala i sin jakt på pengar. Till exempel så mördar de flera människor bara för att kunna använda deras bil vid sina rån. Vid ett sådan tillfälle begår de ett misstag då deras offer överlever och lyckas kräla över en mil genom vildmark med fyra kulor i kroppen och tack vare detta får FBI dem på spåren. Det hela utmynnar i en av de brutalaste scenerna jag sett på länge när brottslingarna efter en biljakt börjar skjuta på agenterna och det blir en veritabel massaker mitt inne i ett bostadsområde där gärningsmännen lyckas döda två agenter och såra 5 allvarligt även fastän de själva är träffade med flera skott. Rena avrättningar. Rough stuff.

Detta är ju fråga om en väldigt typisk amerikansk tv-film från 80talet, vilket innebär mycket skådande in i solnedgången till soft elektronisk musik. Den enda karaktärer vi får lära känna är främst brottslingarna, och de FBIagenter som antingen kommer att dö eller skadas svårast, men tack vare bra skådespel överlag så puttrar allt på i lagom takt. Jag blev speciellt imponerad av David Soul och Michael Gross, som vanligtvis brukar spela roller som vanliga familjemän eller åtminstone någon som står på den "goda" sidan men som här gör sitt yttersta som två personer som verkligen inte har respekt för människoliv. Det är dock filmens sista 15 minuter som gör att filmen bör ses. Det är brutalt, relativt blodigt för att vara en tvfilm och känns som ett slag i magen. Gillar du polisfilmer och brutala thrillers så är detta en film du måste se. Tar man sig bara igenom de ganska standardaktiga första 75 minuterna så får man en sannerligt hård och gottig belöning.

Edit: Här är en wikipediaartikel om händelsen.

The Monolith monsters (1957)



Den här filmen har jag velat se i väldigt många år, ända sen jag såg en bild i en scififilmslunta jag hade. The Monolith monsters är en skön liten rulle med manus av den legendariske Jack Arnold (creature from the black lagoon, Tarantula, It came from outer space) som tar en enkel idé och gör den utan några direkta snedsteg till en perfekt liten film.

Filmen börjar med något så klassiskt som ett meteoritnedslag ute i öknen någonstans i Kalifornien. Det är givetvis ingen vanlig meteorit, utan en relativt elak sådan som när den kommer i kontakt med vatten växer till gigantiska kristaller som när de når en viss höjd faller samman i tusen bitar varpå varje fragment börjar om med samma procedur och sakta växer sig närmare ett litet samhälle. De människor som kommer i kontakt med den förvandlas till sten genom en process som suger ut allt silikon i kroppen och det är bara en tidsfråga innan staden är i ruiner och monoliterna spridit sig okontrollerat över hela Amerika.

Det sköna med filmen är att den saknar alla de interna konflikter som 50talets sciene fictionrullar brukar vara så fulla av. Visst, man kan säkert få monoliterna till någon sorts kommunistparallel om man vill, men filmens "elaka" monoliter är mer en form av naturkraft än något som vill ta över världen. Filmens karaktärer kommer fram till att de är hotade av något och alla gör sitt bästa för att lösa situationen utan att någon vill sko sig i hemlighet eller någon skum vetenskapsman vill utnyttja situationen för sin forskning. Detta har så klart sin negativa sida då det inte finns lika färgstarka karaktärer utan de flesta är rätt bleka, om än väl spelade. Detta är dock absolut inte något som drar ner betyget utan bara en reflektion, och tack vare den korta speltiden på cirka 70 minuter så blåser filmen förbi utan några som helst konstigheter. Manuset kanske är aningen klyschigt, och dialogen bitvis såhär härligt småtöntig men tack vare stark regi och snyggt, klart foto så är det inget som stör. Filmens styrka är just sin rapphet och de enkla men oerhört snygga specialeffekterna som fungerar klockrent och just scenerna där monoliterna växer sig fram emot den lilla staden är filmens höjdpunkter. Gillar du den här typen av härliga scifirullar så finns det betydligt värre filmer att se. Mycket bra.

onsdag 24 september 2008

Aftermath: Population zero (2008)


Nej, det är inte någon lågbudget Scifichannelproduktion med valfri Baldwinbror jag tänker recensera nu, även om det låter så. Detta är faktiskt något så udda (för min blog alltså) som en kul liten dokumentär producerad av National Geographic channel med den simpla frågan:

Vad händer med världen om alla människor helt plötsligt försvann?

Dokumentären väljer ut en tidpunkt och följer sedan upp vad som kommer att hända när vi inte längre finns kvar för att styra den teknologi vi skapat. Allt går på automatik ett kort tag men det håller inte länge och snart försänks allt i mörker. Husdjur förvildas snabbt för att kunna överleva och alla andra djur vi placerat om för nöjes skull försöker anpassa sig till klimat de inte är vana vid. Sen kommer den största smällen: När kärnkraftverkens kylaggregat slås ut. Enorma mängder radioaktivitet spys ut i atmosfären och många varelser dör. Men naturen är faktiskt en jävel på att anpassa sig och även om det kommer att ta tid så kommer den att överleva. Dokumentären utspelas under ett tidsspann på över 1000 år och vi får sakta följa hur naturen sakta tar tillbaka sitt. Stora byggnadsverk nöts ner med tiden och faller snart ihop till högar med skrot som långsamt förvandlas till damm. Världen har inga problem att anpassa sig till ett liv utan oss och det är exakt det som dokumentären visar under sina lättsmälta 90 minuter.

Aningen spekulativt, ja men det är en trevlig och underhållande dokumentär med flera intressanta tankar. Specialeffekterna är kanske inte Industrial Light and Magickvalité men är välgjorda och fyller absolut sin funktion. Scener med cirkusdjur och husdjur som driver omkring på överväxta stadsgator är riktigt snygga och allt är överlag väldigt välgjort.

Naturen skiter alltså fullständigt i oss och skulle klara sig utmärkt (och må mycket bättre) om vi inte existerade. Man får sig en liten tankeställare över hur vi verkligen förstör, men det dämpas en aning av en aningen melodramatisk berättarröst. Tankvärt är det hur som helst och jag rekommenderar Aftermath: Population zero till alla som vill se en spännande dokumentär, eller helt enkelt vill se en välgjord undergång.

måndag 22 september 2008

The Savage Hunt of King Stach (1979)


Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här filmen. En rysk gotisk fantasyrysare med såväl drag av Tombs of the Blind Dead, Hammer och Tarkovskij. Den är sagolikt snyggt och coolt designad, och en ren fröjd för ögat men tack vare ett pratigt, överdrivet pretentiöst manus så blir det både svårt att hänga med i svängarna och svårt att hålla intresset uppe.

En student ute efter att dokumentera olika legender och myter kommer till Marsh Firs, ett gammalt slott mitt ute i träskmarkerna. Väl på plats möter han den neurotiska ägarinnan till slottet som berättar om tre olika legender, The Little man, The Blue lady och The Savage Hunt of King Stach, och även om förbannelsen kring hennes egna familj. Kung Stach var en despot som blev mördad av sin bäste vän och rider nu runt i träskmarkerna med sina jägare för att döda alla som är släkt med banemannen. Slottet och dess omkringliggande marker är fyllda av diverse skruvade karaktärer och under filmens gång får våran huvudperson bekanta sig med dem, och försöka överleva deras udda ränker, samtidigt som flera karaktärer blir mördade efter att ha berättat mer om legenden om Kung Stach.

Jag vet inte riktigt i vilken genre man ska placera filmen. Filmen bästa egenskaper är att den ser oerhört bra ut, som om den var designad av Mario Bava och Terence Fisher. Eller varför inte en Tarkovskijremake på Hammers Hound of the Baskervilles. Slottets miljöer är mycket vackra, med stora salar som är igenväxta med rankor, eller som gett vika för träsket och nu delvis ligger under vatten. De blöta, kalla sankmarkerna utanför är en karaktär i sig själv, och atmosfären är tät. Scenerna när Kung Stachs ryttare rider omkring i landskapet får mig att tänka på Amando De Ossorios Blind dead. Problemet är bara att såväl skräck, fantasy och thrillerelementen bara är små delar av vad som antagligen är en perfekt filmfestivalsfilm. Massor med tung, ödesmättad, filosofisk dialog utan någon direkt påverkan eller ens anknytning till den generella handlingen. Vad jag förstår så ville inte regissören heller göra någon skräckfilm heller, vilket gör det ännu förvirrande då temat verkligen känns som en sådan. Men hur som helst så är det omöjligt att inte på något sätt sugas med tack vare de sagolika miljöerna, bra skådespeleri och den underliggande handlingen, såvida man har tålamod att följa med i den. Filmen kräver ett visst tålamod och det kan vara bra att veta vad man ger sig in på. Jag rekommenderar den med en viss tvekan, för någonstans där inne finns en riktigt bra film.

söndag 21 september 2008

Faust: Love of the damned (2001)



Ok, Brian Yuzna var inblandad i Re-Animator så hans producentroll ser jag som nästan obefläckad. Han var även inblandad i sådana fina rullar som Darkness, Dagon och Guyver. Däremot så har hans regissörskarriär inte varit lika het. Bride of Re-Animator var hyfsat underhållande, men inte på långa vägar lika mycket som originalet. Return of the living dead III var en helt ok zombierulle, men härom året såg jag Beneath still waters, som verkligen var en besvikelse. Ytterligare en spik i kistan är Faust: Love of the damned, som är baserad på en serietidning om en kille som säljer sin själ till djävulen för att återfödas som någon sorts elak superhjälte med dubbla knivblad på händerna. Tyvärr så är detta nog en av de sämsta serietidningsfilmatiseringarna jag någonsin sett, mestadels tack vare riktigt uselt skådespel och riktigt dåliga effekter.

Filmen börjar med en massaker på en ambassad. När polisen kommer in så hittar de en psykopat med långa knivar på händerna som har massakrerat samtliga i byggnaden. Han vet inte vem han är och blir raskt skickad till ett mentalsjukhus. Det visar sig snart att han är en målare vars flickvän blir torterad till döds och som kommit fram till att livet är slut, men precis innan han tänkt hoppa från en bro så får han ett erbjudande från den mystiske M. Om han skriver på ett kontrakt och säljer sin själ till honom så får han instrumenten som skall hjälpa honom att hämnas. Våran hjälte blir givetvis blåst då den gode M givetvis är en elak jävel som ska kalla fram något ännu elakare i en ritual. Våran hjälte blir nu någon sorts elak superhjälte som hoppar runt i trikåer och slaktar elakingar med sina knivar.

Nä, inte mycket fungerar här. Mark Frost som spelar huvudrollen är riktigt jävla dålig faktiskt och det är inte många av resten av ensemblen som klarar sig med hedern i behåll. Jeffrey Combs som en poliskommisarie som kommer allt på spåren, Monica Van Campen som en sexig dominatrix och Andrew Divoff som M är de enda som inte behöver skämmas, men resten är bedrövligt, speciellt huvudrollsinnehavarna. En liten kul grej är att Ronny Svensson dyker upp i en roll som en av M:s hantlangare. Någon stor skådis är han inte, men han verkar uppenbarligen ha kul. Men sen är det bara bedrövligt. Manuset är väl egentligen helt ok, men det räcker inte när man får skåda huvudpersonen iklädd någon sorts muterad variant av Batmandräkten och ser mest ut som någons egna hemgjorda kostym. Goreeffekterna är många, men rätt tråkigt utförda och det hela blir bara flopp. Upplösningens Homonculus är kul designat, men dåligt filmat och lite väl uppenbart en miniatyr. Vanligtvis så brukar jag ha överseende med sånt, men när filmen är så usel så blir det svårt. Annat än några roliga skådespelare och våldet så har filmen inget att komma med tyvärr.

Anacondas: Hunt for the Blood Orchid (2004)


Jag måste faktiskt erkänna att jag gillade Anaconda. Det var en välgjord liten äventyrsfilm med underbara miljöer och skönt överspel av Jon Voight som bad guy. Om inte annat så kunde man ju stirra på Jennifer Lopez näsa som inte ser ut så längre, en liten tidskapsel alltså.

Anacondas: Hunt for the Blood Orchid är en mycket lös uppföljare där representanter från ett läkemedelsföretag reser till Borneo (där det egentligen inte finns några anakondor. alls) för att leta reda på blodorkideén, en blomma som misstänks ha speciella egenskaper som skall kunna förlänga medellivslängden för en människa ganska rejält. Eftersom den endast blommar vart sjunde år så är det tidspress inblandat såklart - perfekt för att öka på lite girighet. Väl på plats så är det regnsäsong och den enda som vågar ta dem uppför floden är en snubbe som har den sunkigaste båten av dem alla. Klyschor överallt ja, och det står inte på förrän båten är skrot och mitt inne i en djungel som är knökfull med 10 meter långa, hungriga ormar, och elaka forskare som är villiga att offra allt för att komma åt den plastiga blomman.

Det här är en sån här rulle där samtliga medverkande ser ut som fotomodeller, direkt hämtade från någon amerikansk tv-såpa. Skådespeleriet är väl godkänt, men de har inte mycket att komma med tack vare det trista, klyschiga manuset som telegraferar ut varenda "twist" som är i antåg. Dwight H Little är en hyfsat kompetent regissör och filmen ser bra ut, men tack vare all förutsägbarhet så blir det aldrig speciellt intressant. Specialeffekterna är helt ok, men än så länge dröjer det innan effektmakarna klarar av att rendera verklighetstrogna ormar och så kan jag lika gärna se på någon Scifichanneloriginal. Eftersom filmen är PG13 så betyder det också att filmen är väldigt blodfattig, vilket inte gör saken bättre. Nä, se då hellre om originalet och skippa denna.

onsdag 17 september 2008

Captivity (2007)


Captivity börjar lite småintressant. Någon har bundit fast en man i en tandläkarstol och satt någon form av mask på ansiktet där de stuckit in en slang. I slangen häller de sen syra. Aj. Inte speciellt grafiskt men lagom obehagligt. Nu tror man att detta ska bli en Sawkopia, men ack så fel man har. En ung kvinna (spelad av Elisa Cuthbert) vaknar upp i ett mörkt rum utan fönster. Hon har ingen aning om hur hon hamnade där och kvällen/dagen innan är bara ett suddigt töcken. När hon börjar snoka runt hittar hon tre skåp, numrerade 1 - 3 och en låst dörr. På andra sidan en av väggarna så sitter någon annan person inspärrad och nu försöker de kommunicera med varandra för att ta reda på vem som kidnappat dem och varför.

Det är alltså faktiskt inte fråga om en Sawkopia, även om man kan tro det. Influenserna finns, men detta är mer en vanlig thriller, en inte alltför upphetsande sådan till råga på allt. Första halvan är välgjord men småseg där vi följer kvinnan och hennes medfånge när de försöker ta reda på vad och varför, samt diverse rymningsförsök som givetvis misslyckas. I andra halvan, när den förväntade twisten kommer så är den inte speciellt chockerande men den för in filmen i ett händelseförlopp som är betydligt mer spännande och intressant så jag rekommenderar nog faktiskt att om ni tar chansen och ser filmen så ska ni härda ut till twisten.

Roland Joffe är ju en gammal räv som gjort både Killing fields och The Mission, och han sköter sig bra här trots att han har ett ganska mediokert manus i handen. Det är dock ren professionalism som räddar filmen. Det är välfilmat och välspelat av samtliga huvudrollsinnehavare och filmen är över ganska snabbt och smärtfritt. Någon blodorgie är det dock verkligen inte, tvärtom, filmen blev tydligen nerklippt efter de första visningarna så förvänta er inget sådant. Däremot så är det en relativt spännande thriller så håll förväntningarna låga och ni får en alldeles lagomt trevlig upplevelse

lördag 13 september 2008

Isolation (2005)



En Alienkopia på en bondgård? Inte intressant?

Ok, en film där genetiskt modifierade kor ynglar av sig köttätande mutanter? Inte det heller?

Men då säger vi så här istället: Någonstans på Irland så har en ensam bonde (Suveränt skådespeleri av John Lynch som vi bla sett som den knarkande astronauten i Hardware. It's my heart. It feels like an alligator.) gått med på att delta i ett experiment som inte riktigt godkänts av alla myndigheter. En veterinär blir biten av en kalv som fortfarande är inne i livmodern på kon och när kalven äntligen kommer ut så är den väldigt aggressiv och måste hållas separat från modern då den attackerar henne om och om igen. Veterinären beslutar sig till slut att avliva kalven varpå de hittar saker inne i den som inte borde finnas där. Kalven var gravid redan vid födseln och fostren som fanns i den var gravt missbildade. Problemet är bara att de fortfarande är vid liv och de små köttiga maskarna vars benstruktur sitter utanpå kroppen är en fara för allt som lever, för att inte tala om den infektion som drabbar de som blir bitna...

Isolation blev verkligen en positiv upplevelse. I grund och botten så är det ytterligare en Alienkopia, men regissören Billy O'brien är mer influerad av John Carpenters The Thing och David Cronenberg än Ridley Scott och James Cameron. För att vara en debuterande regissör så är hans hantverk oerhört snyggt och stämningsfullt och han väljer att låta sitt manus spela ut långsamt och lagom outhärdligt. Någon actionfilm är det absolut inte fråga om utan en noga kalkylerad thriller som smart väljer att inte svara på alltför mycket frågor under första delen av filmen. Problemet är bara att det fortfarande är frågan om en Alienkopia och filmens andra del hamnar tyvärr lite i känt territorium där huvudpersonerna jagas av den coolt designade mutanten i scener som vi sett många gånger förut. Å andra sidan så har vi aldrig sett de här scenerna på en bondgård och den som trodde att det absolut inte skulle fungera har fel då Isolation är konstant spännande och lagom motbjudande rakt igenom. Problemet är alltså manuset vars första halva är mycket välskrivet, men som är väldigt klychigt mot slutet och när forskaren som ligger bakom experimenten fäller en replik i stil med att "Om de tar sig härifrån så kommer tusentals kor att föda hundratals mutanter och då är det över för mänskligheten" så suckade jag för mig själv. Filmens utstuderade minimalism som fungerade så bra innan förstörs lite av detta väldigt överdrivet förklarande uttalande. Synd på en så skönt originell första halva.

Nåja, klicheer förstör inte en film om den är välgjord och Isolation är mycket välgjord. De slitna, blöta och blåsiga miljöerna tillsammans med den missbildade mutanten får en att dra paraleller till såväl Alien som The Thing och stämningen är som sagt konstant. Samtliga skådespelare gör ett bra jobb och makeupeffekterna är riktigt bra. Om herr O'brien hade filat lite mer på sitt manus så hade detta varit en riktigt fullpoängare, men som det är nu så är det bara(?) en riktigt skön och blodig skräckis som jag rekommenderar varmt. A for effort. B for execution.

onsdag 10 september 2008

Hell Ride (2008)


Seriöst - vad är detta för smörja? Jag är ingen större fan av Quentin Tarantino. Han har gjort några sjyssta filmer, men även några inte så sjyssta och jag är väldigt trött på alla hans coola dialogscener. Men efter att ha sett Hell Ride så har jag fått lite mer respekt för honom då det är uppenbart att man måste ha lite talang för att skriva cool dialog och göra utstuderat coola filmer. Larry Bishop, som är polare med Tarantino och även var med i någon av Kill Bill filmerna, har inte den talangen. Inte en tillstymmelse. Saken blir ju inte bättre när han regisserar, producerar, skriver manus och sätter sig själv i huvudrollen i en sörja om två rivaliserande motorcykelgäng som åker runt och har ihjäl varandra. Han har lyckats fylla ett flertal roller med riktigt kultskådisar som Dennis Hopper, Michael Madsen, David Carradine och ett gäng till, men det hjälper verkligen inte då det är ett satans uselt manus de har att göra med. Dialogen är faktiskt pinsamt usel och man sitter och vrider sig av skam när man hör all smörja de tvingas säga. Larry Bishop själv är sämst och hans coola poser är riktigt skrattretande. Det enda positiva med filmen är att den åtminstone ser bra ut och har en hel del naket och lite våld, men det räcker inte långt.

Undvik.

tisdag 9 september 2008

Blue eyes of the broken doll (1973)



Varför känns det som att jag har sett den här filmen förut? Paul Naschy hamnar i ett hus någonstans ute på vischan, och tas om hand om av tre vackra kvinnor som han givetvis lägrar. Samtidigt så börjar det dö folk till höger och vänster och Naschy blir givetvis misstänkt. Varför känner jag igen det? Jo, det är ungefär samma story som i den senare Human beasts. Filmerna är till och med inspelade i samma hus, vilket ökar förvirringen. Men där Human beasts är en skräckthriller med goreinslag så är Blue eyes of the broken doll en lite mer klassisk thriller som hämtat en hel del inspiration från den italienska Giallon. Tyvärr så måste jag säga att Human beasts är den bättre av filmerna då Blue eyes of the broken doll är en rätt förutsägbar och småtråkig film.

Naschy spelar Gilles, en kille som driver runt i Frankrike och överlever på småjobb lite här och var. Han hamnar i en liten by någonstans på landsbygden där han får jobb som alltiallo hos tre systrar, en nymfoman, en som har en protes och en rullstolsbunden. Han har problem med hallucinationer om att han stryper en kvinna varje gång han kommer i närheten av systrarna vilket inte hindrar honom från att lägra två av dem. Samtidigt så börjar någon mörda unga kvinnor i byn och skära ut deras ögon, och misstankarna faller givetvis på Naschy.

*spoilervarning*

Hallå! En rullstolsbunden kvinna i familjen! Ni tittar åt fel håll!

*slut på spoiler*

Handlingen är alltså inget speciellt och även om Carlos Aured är en bra regissör så lyckas han inte riktigt liva upp handlingen, trots bra foto och halvsnygga mordscener. Vi får lite naket och Naschy är ju Naschy, men mer än halva filmen hinner gå innan första mordet och det blir inte ens mycket bättre efter det. Vem som är mördaren är rätt uppenbart det blir aldrig speciellt spännande. En halvputtrig rulle som går att se, men ingen av mina favoriter bland alla spanska 70talsskräckisar.

måndag 8 september 2008

The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor (2008)




Jag erkänner: Jag gillade de två första mumienrullarna av Stephen Sommers. Det är två stycken fartfyllda Indiana Joneskopior med en skön Brendan Fraser i en roll som passar honom som en handske. Jag tycker till och med att del två håller samma klass som ettan! Nu är del tre här och den blev rätt hårt sågad av kritikerna. Oväntat. Jag kan säga på en gång att den håller inte samma klass som de två första filmerna, men något fiasko är det absolut inte.

Handling? Elak kejsare i Kina återuppstår och vill bli ännu elakare och för detta så måste han hitta Shangri-La. På vägen dit blir det biljakter, yetis, terrakottakrigare och lite zombier. Perfekt. Mer än så behöver man inte veta.

Själva handlingen duger alldeles utmärkt för mig, det är en klassisk äventyrsfilm vi har att göra med, gjord på en rejäl budget och det syns, och ser bra ut. Brendan Fraser är lika skön som vanligt och det är verkligen en fröjd att se Anthony Wong i en större roll som elak general. John Hannah är även med här, även om han är rätt tråkig den här gången. Han är med hela tiden, men känns endast som en mindre karaktär. Jet Li är cool som den elake kejsaren, såväl animerad eller ickeanimerad och Michelle Yeoh är lika vacker som vanligt i rollen som häxan som förbannar kejsaren. Men, och här kommer ett av filmens problem, Rachel Weiss hoppade av, tydligen efter att ha läst manuset, och Maria Bello som hennes ersättare i samma roll funkar inte alls lika bra. hon är absolut ingen dålig skådis, men hon passar inte i den här rollen.
Problem nummer två är regissören. Rob Cohen är en ok regissör men rena äventyrsfilmer är inte hans grej. Himalayascenerna är riktigt bra, men mot slutet så känns det som han tröttnat lite och scenerna där är även en liten upprepning av slutscenerna i de tidigare filmerna.

Men nog om det. Den tredje mumienfilmen är inte lika bra som filmerna innan, men det är fortfarande en stabil film och de 100 minuterna försvinner väldigt snabbt. Riktigt bra underhålling alltså, och för fan, Anthony Wong är ju med. Anthony som runkade i hamburgerkött för att sprida Ebola. Bara det är ju ett stort plus.

söndag 7 september 2008

Slime city (1988)



Det här var nästan något unikt - en 80tals lågbudgetgorefilm som jag aldrig hört talas om! Inte förrän jag tittade på de trailers som Shock-O-Rama slängt med på en av sina Brett Piper-utgåvor i alla fall. Det verkade vara en skön film, uppenbarligen ganska lågbudget men med en hel del riktigt snaskigt gore och massor med slem. Det stod givetvis inte på förrän jag hade filmen i min ägo. Problemet var bara att de flesta av filmens roliga scener var med i trailern....

Slime City handlar om den unge Alex (Spelad av Robert C Sadin, antagligen den enda personen i filmen som gör ok från sig skådespelarmässigt) som flyttar in i en lägenhet i New York. Snart märker han att hans grannar är lite skumma, killen som bor under honom bjuder honom på någon sorts grön youghurt och tjejen mitt emot, en rock/gothbrud, börjar stöta på honom. Efter att hon lyckats lura honom till lite sex (med kläderna på) så börjar Alex att svettas slem och förvandlas till något sorts monster som börjar mörda luffare och prostituerade. Snart får han reda på sanningen - en svartkonstnär som tog livet av sig tillsammans med sina följare vill återfödas i hans kropp.

Storyn är ju faktiskt ganska rolig, och passar alldeles utmärkt till en sån här lågbudget gorefilm, men det hela hänger inte riktigt ihop tack vare den slappa regin och den riktigt tråkiga ljussättningen. Skådespeleriet är rakt igenom ganska dåligt, vissa mindre karaktärer har till och med problem att hålla sig för skratt. Robert C Sadin gör ett ok jobb och likadant Mary Huner i dubbelrollen som Alex flickvän och den kåta, reinkarnerade gothbruden i lägenheten mitt emot. Huner är väl egentligen inte speciellt bra, men hon verkar ha rätt kul i alla fall. Då har vi fastställt att detta är en ganska tråkig rulle, inte speciellt bra så då kommer vi till det viktigaste. Gore. Filmen är ganska blodig, men får klara minuspoäng för att mycket av våldet är med i trailern. Det finns dock några extra scener och filmen räddas från skitfilmscirkeln tack vare den riktigt smaskiga finalen där det flyger tarmar, lemmar och gult slem överallt. Goreeffekterna är inte några av de bästa jag sett, men duger alldeles utmärkt och är åtminstone gjorda med hjärta - vissa bättre, andra sämre. Tack vare att Slime city är gjord med riktig film gör att den ligger snäppet ovanför mycket som kom ut i samma veva och filmmakarna är öppna med att detta inte är något som är speciellt seriöst. De ville göra en trevlig liten gorefilm i samma stil som Frank Henenlotters Basket case och liknande exploitation. Står du ut med lite dåligt skådespeleri och halvtrist filmande så blir du faktiskt belönad med lite trevligt gore. Det är ju definitivt en riktig kultfilm även om den är väääldigt ojämn. Du vet nog själv om detta är något för dig.

Cemetary gates (2006)



Här har vi en film som jag antagligen aldrig tagit i med tång om jag inte blivit tipsad av den via en annan blogg, vars filmsmak vanligtvis går hand i hand med min. Fred skrev de magiska orden "Massivt gore" in sin recension så då var det ju kört för min del...

Cemetary gates handlar en muterad tasmansk djävul som traskar omkring på en kyrkogård och den omkringliggande skogen och sätter i sig människor på absolut blodigaste sättet möjligen. Handlingen kan vi glömma, den är inget att hänga i julgranen direkt och är bara något löst trams för att hålla ihop alla gorescener, vilket fungerar alldeles utmärkt för mig speciellt som man märker att filmmakarna varit på gott humör när de gjorde filmen och detta lyser igenom väl. Blod och humor är det viktigaste här och även om inte all humor funkar så gör den det tillräckligt för att allt ska flyta på bra.

Skådespeleri? Jo, det finns. Inget mycket att orda om det, annat är att det är ganska dåligt, men eftersom nästan alla karaktärer bara finns där för att få någon viktig artär uppsliten så gör det inte så mycket. Pluspoäng för Howard Berger och Greg Nicotero som dyker i småroller som offer i en riktigt rolig scen. Själva filmen är uppenbart gjord på en ganska låg budget men filmandet är rent och snyggt, vilket gör det ännu lättare att tycka om det här.

Den tasmanska djävulen är en väldigt uppenbar kille i dräkt, men det är en rätt rolig dräkt, inte helt seriös och man visar gärna upp den hela tiden vilket, åtminstone för mig, ökar underhållningsvärdet ännu mer. Nu ska jag dock inte lura i någon att detta är en bra film för det är det inte. Men det är en väldigt blodig och kompetent filmad gorefilm där man använt litervis med fejkblod och ibland räcker ärlighet väldigt långt, precis som för filmmakarna. Vill du ha massor med professionellt filmat gore löst ihopknuten av en lätt handling och skådespeleri som åtminstone inte är pinsamt - se Cemetary gates.

lördag 6 september 2008

Sin City (2005)


Min första tanke efter att ha sett Sin City var: Varför har jag väntat i 3 år? Robert Rodriguez underbara tolkning av Frank Miller hårdkokta serietidningar är den absolut bästa filmversionen av en serietidning som världen skådat hittills. Egentligen så kanske det inte säger så mycket med tanke på vilken smörja som prånglas ut ibland men Sin City står i en klass för sig. Den är snygg, blodig, suveränt agerad och helt enkelt en riktig klassiker.

Sin City är Frank Millers variant av valfri amerikansk storstad, antagligen New York. Han har dock skapat en helt egen värld här, som han kan styra och ställa i bäst han vill. Allt är ställt till sin yttersta spets och karaktärerna är snyggt överdrivna varianter av sånt vi sett tidigare, på ett såpass skönt sätt att man inte kan låta bli att gilla dem, även de som inte är så speciellt trevliga eller mänskliga. Att döda eller dödas är ett sätt att leva här och Rodriguez och Miller illustrerar detta på ett mästerligt sätt i tre episoder som bitvis går in i varandra där tre människor på olika sätt ställs mot Roark, en maktgalen senator. Att gå in på mera detaljer är onödigt, annat än att säga att allt är snuskigt väl ihopsytt och väldigt coolt. Precis så där coolt som Quentin Tarantino skulle vilja ha det i sina filmer, men som han aldrig kommer att komma i närheten av. Stämningen är tät och allt så oerhört snyggt filmat att varje scen blir underbar. Att man sedan filmat nästan allt mot greenscreen och sedan lagt in alla bakgrunder efteråt märks emellanåt, men estetiskt så är det helt oslagbart. Där borde George Lucas ta en titt på hur man borde göra.

Skådespeleriet är ett kapitel för sig. Huvudkaraktärerna spelas av Bruce Willis, Mickey Rourke och Cliwe Owen och de är som klippta och skurna i rollerna. Utöver dem så har vi även Benicio Del Toro, Michael Clarke Duncan, Elijah Wood och en drös med andra bra skådisar som alla gör sitt yttersta i mindre roller. Den enda som kanske inte gör så bra ifrån sig är Jessica Alba. Hon gör iofs en helt ok rollprestation, men i jämförelse med de andra omkring henne så känns det som lågstadieteater.

Mer än så tänker jag inte säga. En helt suverän film alltså. Se den.

måndag 1 september 2008

Sightings: Heartland ghost (2002)

En av mina favoriter bland tv-serier är Discovery channels A Haunting. Serien är dramatiseringar av "sanna" fall och följer samma modell i varje avsnitt. En familj hittar sitt drömhus, flyttar in och finner att det är hemsökt. Lightskräck liksom men funkar alldeles utmärkt och kan generera en och annan rysning längs ryggraden. Heartland ghost är en tv-film i ungefär samma stil, baserat på ett fall som A haunting även tagit upp öven om man dramatiserat till det lite mer.

Beau Bridges spelar programledare för en tv-serie som tar upp ockultism och spökerier, med fokus på att avslöja allt som fejk. Han är inte speciellt öppen för att det finns något annat än det han ser framför sig. Tv-teamet får nos om ett hus där det skall spöka och beger sig dit för att göra ett reportage. De plockar med sig ett medium (den alltid stabile Miguel Ferrer) och en hel del teknisk utrustning och innan det hela är över så kommer vår gode programledare att börja tvivla lite...

Då detta är en film inspelad för Tv så blir det tyvärr aldrig sådär riktigt läskigt, även om man faktiskt lyckats trycka in lite tuttar. Stämningen är dock bra rakt igenom och man får en del kalla kårar, speciellt under den långa sekvens mot slutet av filmen där man försöker fånga spöket med hjälp av teknologi. Beau Bridges är bra i sin nästan obstinata roll som tvivlare. Miguel Ferrer är bra som den synske snubben, men i och med de roller han brukar ha så tvivlar man automatiskt på allt han säger. Annars är det jämt överlag. Det är kompetent filmat och fotat och det hela utmynnar i en trevlig film. Lagom spännande och kittlande liksom.