Undervattensfilmer

Det här inlägget hade jag egentligen tänkt skriva i kommentarerna till Leviathan, men tänkte att det är lika bra att säkerställa fakta genom att göra ett inlägg av det.

I kort så kom det ett antal filmer sent 80tal som alla utspelades under vattnet med scifi och skräckelement, allt tack vare James Camerons The Abyss. Här är då alltså min lista över dessa filmer, ur underhållningssynpunkt alltså:

1. The Abyss (om vi skippar de sista 10 minuterna)
2. The Rift. Så mycket monstermayhem och miniatyrer var det länge sedan jag såg. Att man sen slänger in en nästan helt omotiverad huvudsprängning gör ju filmen bara bättre.
3. Deep star six. En alldeles lagom monsterfilm med en riktigt skön och nojig Miguel Ferrer. Varning dock för ett av de sämsta kommentarspåren någonsin, där regissören och producenten kommenterar de första fem minuterna varpå de sätter sig ner och tittar på filmen utan ett ljud.
4. Leviathan. Den sämsta av dem, utan att vara usel. Synd på så mycket potential bara, det är ingen lågbudgetfilm direkt. Jag vill minnas att jag läste i Fangoria att dräkterna de använde kostade en halv miljon styck...

Sen kom det två filmer till, som jag inte sett. Evil Below och Roger Cormans Lords of the deep. Någon som sett dem och vill hinta om en plats på listan? Jag äger iofs Evil Below så jag kanske måste ta och se den.

Sen så ville min gode kollega Lizzardking från Weekend video ha med Deep Rising där, men den kom ju faktiskt 1998. Mycket bra film dock.

Leviathan (1989)

Ett intressant återkommande tema som dyker upp mer eller mindre varje år är de kluster av filmer med samma tema från olika bolag. Armageddon/Deep impact är ett exempel, A bugs life/Antz ett annat. 1988-1989 var temat undervattensfilmer där James Camerons The Abyss var ledande, medan några mindre bolag släppte sina varianter. Deep star six, The Rift/Endless Descent och Roger Cormans Lords of the deep t ex. Sen har vi den film jag tänkte recensera nu, George P Cosmatos Leviathan.

Leviathan är i grund och botten en ren Alienklon som tyvärr misslyckas nästan totalt av flera anledningar. Den har oerhört bra förutsättningar:

1. George P Cosmatos, en kompetent regissör som först och främst är bra på actionfilm, men som även gjort bra skräckfilm tidigare. Jag misstänker dock att filmen klippts ner rejält då det känns som att det saknas scener, samt att man får intrycket av att det meckats efterhand. Klippningen är även den inte speciellt bra, den ger ett aningen slarvigt intryck.

2. Ron Cobbs design. Det är väl egentligen det enda jag inte kan klaga på, då den är skönt klaustrofobisk och känns realistisk och levande, men man har helt enkelt inte använt den på bästa sätt.

3. Skådespeleriet. Klart godkänt, med bra namn som Peter Weller, Ernie Hudson, Daniel Stern och Hector Elizondo. Problemet där ligger istället med:

4. Manuset. En fullkomligt klyschfest som inte har någonting eget att komma med. Det borde ju kunna fungera ändå, men där faller det på den rätt pinsamma dialogen. Man får inte heller intrycket av karaktärerna är en ihopsvetsad trupp som levt tillsammans på havets botten i tre månader.

5. Specialeffekterna. Stan Winston som gör ett The thing influerat fiskmonster. Borde inte kunna bli fel det heller och monstret är faktiskt ganska coolt, men tyvärr så känns det aldrig som något annat än just en specialeffekt som är aningen stel och klumpig.

Nä, det här är faktiskt den sämsta av undervattensepoken sent 80tal. Den är inte genomusel, bara väldigt förutsägbar och även om man har haft några roliga ideér så misslyckas man totalt med att utnyttja dem. En ok monsterfilm som skulle ha kunnat vara så mycekt bättre.

Har du inte sett den förut så finns det betydligt sämre monsterfilmer därute. Den duger. Men se hellre Juan Piquer Simons lågbudgetmonsterfest The Rift istället, eller varför inte Deep Star six?

The Men who fell (2007)

Riktigt bra kombinationer av Science Fiction och skräck är svåra att finna. Det verkar vara väldigt svårt att få till en bra blandning av de båda där de flesta burkar ta i så de skiter på sig, ofta mest på grund av att filmskaparna inte är så väldigt intresserade av en eller båda genrerna. Alien är ju mästerverket i genren, men vi har även filmer som Event Horizon och klassikern Planet of the vampires. The Men who fell är ytterligare ett försök att kombinera de två genrerna och är faktiskt ett mycket bra sådant, även om det tyvärr inte riktigt håller helt ut.

Filmen utspelar sig någonstans i framtiden, på en planet som jag antar skulle kunna vara Jorden, eller rättare sagt resterna av Jorden. Vår kära planet är nu en stor öken som endast befolkas av nomader som lever på plundring. Våra två gnälliga hjältar är straffångar på ett fängelse som svävar omkring Jorden och när filmen börjar så kraschar de med sin farkost någonstans i öknen. Deras uppdrag är lite otydligt, att hitta en speciell plats någonstans och hämta ett objekt. Exakt vad det är de ska hämta vet man inte, men de är inte de första som letat efter det. Färden tar dem ner i ett gigantiskt underjordiskt komplex som inte sett liv på många år, men det står inte på förrän de börjar se och höra konstiga saker. Är de ensamma eller beror allt på en påstådd gas som ger hallucinationer? Vad hände med de tidigare sökarna?

The Men who fell kan enklast beskrivas som en blanding av Stalker och Event Horizon, eller varför inte spelet S.T.A.L.K.E.R: Shadow of chernobyl, om man plockar bort alla soldater som springer omkring överallt. Större delen av filmen ägnas åt just färden ner i komplexet med långa scener helt utan dialog och jag skulle kunna tänka mig att det är här många tittare kommer att tröttna. Själv så älskar jag Stalker och har inga problem med långsamma filmer så länge de skapar en tät stämning med trovärdiga miljöer och ett intressant scenario där man får låta sin egen hjärna jobba lite. Scenografin är oerhört läcker där vi följer karaktärerna genom gigantiska fabriksliknande salar med enorma dörrar och valv och även om det bitvis är ganska uppenbart att det är fråga om bluescreen (filmen spelade in för en budget på ca 200 000 svenska kronor) så är det fortfarande väldigt snyggt. Man har varit väldigt noga med att allt ska se bra och realistiskt ut och jag tänker automatiskt på franska science fiction serier och den sköna mangan Blame!(Utropstecknet ingår i titeln). Skådespeleriet är väl kanske en av filmens svagare sidor, dock utan att vara dåligt och man gör ett godkänt jobb med de karaktärer som manuset skapat. Men, nu kommer vi till filmens stora svaghet. Själva färden ner i underjorden och allt stövlande genom mörka tunnlar är oerhört spännande där små små delar av ett pussel sakta presenteras på ett bra sätt som gör att man helt enkelt blir väldigt nyfiken på vad som komma skall. Tyvärr så är det där filmen faller. Utan att spoila alltför mycket så möter/hittar man några nya karaktärer och själva idéen är relativt intressant, men utförandet tyvärr inte så roligt och egentligen ganska förutsägbart vilket inte var något man hade väntat sig. Oxymoron? En av karaktärerna, själva nyckeln till det hela, har en röst som förvrängs så mycket att man inte hör ett enda ord av vad denne säger. Det kanske skall vara så, men jag tvivlar på det och det känns som att man skulle ha behövt undertexter. De sista 20 minuterna är alltså filmens svagaste del men detta sänker dock inte betyget alltför mycket och i slutändan så är The Men who fell en spännande och intressant liten lågbudgetfilm vars intentioner klart överskådar de svagheter som filmen har. Tyvärr så verkar det vara ganska svårt att få tag i filmen för närvarande då den endast finns på dvd i Ryssland och Japan, men så fort den kommer på en lite lättare tillgänglig utgåva så kommer jag att stå först i kön för att få köpa den.

Trailern här. Jag skulle dock rekommendera att skippa att se den, då den ger intrycket att detta ska vara en fartfylld film, vilket det verkligen inte är.

The Last starfighter (1984)

Att drömma sig bort till något annat än den tråkiga tillvaro man lever i är är ju bara naturligt. Själv brukar jag drömma om att hitta den där magiska portalen i Outlook som ska ta mig iväg till någon postapokalyptisk värld fri från räkningar, pendling och tråkigt arbete, där jag som ende möjlige hjälte måste rädda några dussin halvnakna kvinnor från en elak, lättdödad onding. Sen så måste scenariot givetvis involvera laser. Laser är viktigt. The Last Starfighter är då alltså en aningen mer barntillåten variant på samma tema.

Vi får följa en ung man som lever på en trailerpark någonstans i Kalifornien. Hans högsta dröm är att komma bort därifrån, men ödets makter verkar vara emot honom. På sin fritid brukar han spela The Last Starfighter, ett arkadspel som står vid parkens butik. En dag slår han rekordet och det visar sig vara mer än ett arkadspel - ett test för att hitta piloter i ett rymdkrig mot Xur och den Kodanska armadan. Vår hjälte är lite skeptisk, men när alla andra piloter dör i ett anfall så skärper han till sig och nu blir det laser minsann. Samtidigt så har en robotreplika av honom tagit hans plats på jorden och denne måste undvika bountyhunters och flickvännens amorösa påhopp.

The Last Starfighter är precis så som man föväntar sig att den är. Vår hjälte är uttråkad, han blir lite retad av de andra ungdomarna, hans flickvän stöder honom men är lite småskeptisk till hans idéer om att ta sig därifrån. Lite roligare blir det dock när hans robotreplika dyker upp och inte riktigt vet hur han ska bete sig. Filmens action och laserscener är fartfyllda även om de datoranimeringar som filmen var så stolt över när den kom (jag vill minnas att omslaget skröt om 30 minuter datoranimering!) är inte riktigt så heta längre. De fyller sin funktion men ser väl mest ut som ett Dreamcastspel istället för den Star Wars-rival som man ville vara. Allt är är dock välgjort och välfilmat, i lite lagom Steven Spielberg ripoffstil och man förblir på bra humör genom hela filmen tack vare ett trevligt manus, det engagerade skådespeleriet och, såklart, all laser. Kanske inget som dagens ungdom skulle finna annat än töntigt, men om du är lite nostalgisk så är detta riktigt mysigt.

Deja Vu (2006)

Ibland är det skönt att se en film som tar sina science fiction inslag på allvar, eller åtminstone behandlar dem med lite respekt. Man är fullt medvetna om att det endast är en plot device, men integrerar den väl i historien. Deja Vu är en sådan film. Inget mästerverk, men spännande från början till slut, välspelat och snyggt filmat av Ridleys lillebror Tony.

Filmen börjar med att en färja full med amerikanska soldater exploderar i New Orleans med över 500 döda. Denzel Washington dyker upp på platsen som representant för ATF och hittar en död kvinna som har samma skador som de döda i olyckan men som hittades strax innan explosionen. Det visar sig att samma kvinna försökte nå honom någon timme innan bomben men gärningsmannen har sopat igen sina spår. FBI kontaktar honom då de vill ha med honom i ett speciellt team som ska ta reda på vem brottslingen är och de har ett väldigt speciellt verktyg som kan rekonstruera alla händelser exakt 4 och ett halvt dygn tillbaka och visa upp det som en fullständig simulering från alla vinklar. Det dröjer dock inte förrän Denzel inser att systemet är kapabelt till mer än så...

Det är alltså tidsresor vi har att göra med, parallela tidslinjer och filmmakarna har konstruerat ett intressant scenario. Tack vare det välskrivna manuset och Tony Scotts rappa regi så hinner man aldrig störa sig på några detaljer, och koncentrera sig på spänningen. Det finns en alldeles utomordentligt cool sekvens där Denzel följer efter gärningsmannen, fast fyra och en halv dag tillbaka i tiden samtidigt han måste navigera genom dagens trafik. Tro mig, det fungerar betydligt bättre än det låter. Till ytterligare hjälp för underhållningen så har vi en hel del sjyssta skådespelare i mindre roller. En något plufsig Val Kilmer t ex, Bruce Greenwood, James Caviezel och Adam Goldberg, alla kapabla till bra dagsverken. Visst,

En mycket trevlig actionthriller med scifi-inslag alltså. Mer än så behöver det inte vara ibland. Visst, det är en Hollywoodrulle så det finns några inslag där man suckar en aning och skakar på huvudet, men den quotan är betydligt mindre än i valfri Michael Bay film.

El jorobado de la Morgue (1973)

Paul Naschy i sitt esse, finns det någon bättre sätt att avverka en eftermiddag med? El jorobado de la Morgue eller Hunchback of the morgue är en fin liten sak som till och med vann en hel del priser när den släpptes. Naschy själv säger på kommentarspåret på den tyska dvd:n att personer som Peter Cushing och Orson Welles gratulerat honom för den. Det finns några små fläckar på solen, men de är inte tillräckliga för att förstöra njutningen.

Naschy spelar Gotho, en lätt utvecklingsstörd puckelrygg som jobbar på ett bårhus på ett stort sjukhus i tyskland. Han är kär i en ung kvinna som bor på sjukhuset och när hon dör så får han frispel och mördar obducenterna. Han tar med sig kvinnans kropp ner i katakomberna under staden och beger sig till en doktor för att se om denne kanske skulle kunna tänka sig att väcka liv i henne igen. Nu visar det sig att den gode doktorn är en sådan där väldigt typisk galen vetenskapsman som gärna kan tänka sig att använda den simple Gotho för att stjäla lik till sina skumma experiment för att skapa artificiellt liv. Som tur är för publiken så innebär det att det artificiella livet behöver levande mat. Labbet har han nere i katakomberna, komplett med syrabad.

Hunchback of the morgue känns verkligen som en naturlig uppföljare till någon gammal Universalskräckis från 30 eller 40-talet. Den har alla gamla ingredienser: Puckelryggar, galna vetenskapsmän, inspärrade monster etc. Till detta har man stoppat in en rejäl dos 70talsvåld och lite tuttar, och även en scen där man tydligen sågade huvudet av ett lik på riktigt (scenen användes dock inte i sin helhet). Javier Aquirres regi är stark och tillsammans med det mjuka, fina fotot så ser filmen väldigt bra ut med sina Technicolorfärger och underbara katakomber. Det enda som jag inte gillar med filmen är en scen: Gotho hittar sin älskades lik full med råttor, varpå han skrämmer bort dem med en fackla. Då passar man på att slänga in några råttar i fackelform, och jag ger inte mycket för djurplågeri på film. Förutom denna scen så är detta en väldigt bra, blodig och lite småsorgsen film som alla fan av Jacinto Molina/Paul Naschy bör äga. Den är inte riktigt lika bra som Horror rises from the tomb, men nästan.

Tyvärr så finns denna film bara i en tysk limiterad utgåva som kostade 35 euro sist jag såg den. Bilden är Above average, lite urtvättad men klart godkänd, men det finns ingen text till det spanska ljudspåret. Som tur är så finns det i alla fall ett engelskt ljudspår och man har till och med varit så snälla att man engelsktextat kommentarspåret.

Blood and Black lace (1964)

Att få en såpass enkel transition som att gå i en trappa att se snyggt ut, det är då man gör skillnad på regissör och Regissör. Mario Bava var verkligen i en helt egen klass när det gällde kameraarbete och ljus, och när varje scen är är ett eget litet konstverk i sig så är det inte svårt att inse hans storhet.

Blood and Black lace är en av de filmer som sägs ha skapat Giallo genren i Italien. En person iklädd svart rock, svart hatt och och en ansiktslös mask börjar mörda modeller på ett modehus i Rom, allt för innehållet i en dagbok som det första offret skrev. Mer än så tänker jag inte gå in på, speciellt som storyn är filmens enda svaga komponent. Såpass snygg som filmen är, lika tunnt är manuset. Det finns helt enkelt inga direkta huvudpersoner som vi får följa. Kanske ett estetiskt val, vad vet jag, men i slutändan så gör det ingenting då det är Bavas visuella sida som vi får koncentrera oss på och det är verkligen inte fy skam. Varenda scen är full av stämningsfulla färger och toksnygga kamerapositioner så man bryr sig inte om den tunna storyn. Det är bara att njuta. De roliga mordscenerna är inte dumma de heller. Inte speciellt grafiska, tvärtom, men härligt fantasifulla och väldigt brutala.

Har du inte sett den, se den! Har du sett den, se om den. Eller varför inte se om Kill baby kill eller Black Sunday?

Carver (2008)

Erkänn - ni har väl alltid velat se en kille få en testikel krossad med en tång i närbild. Så att den exploderar som om du skulle knäcka ett ägg med nötknäppare? Då har jag filmen för er. Carver - ett helt ok litet Backwoodsproject som kanske inte har det där lilla extra för att bli en klassiker men som kompenserar med stora doser grovt våld. Filmen utspelas alltså någonstans i en håla ute i ingenstans dit några vänner åker för att campa och festa lite. Två av vännerna är bröder som kommit ifrån varandra och som ska använda resan för att patcha sina familjeband (pluspoäng för att filmmakarna faktiskt brytt sig om att skapa riktiga karaktärer. Klyschiga ja, men de har åtminstone en historia tillsammans som känns trovärdig). Väl på plats möter de en ung tjej som letar efter sin försvunna tjejkompis (som fått huvudet avsågat i filmens första minuter) och nu börjar den mysiga semestern. Tills man hittar huset fullt med snuffilmer vill säga.

Carver har verkligen inget nytt att komma med. En av de första replikerna i filmen är "How much further is this place?" och det blir inte mer originellt än så. Filmen är inspelad på DV och man verkar ha gått in för att få en smutsig, skitig look lite som första Texas Chainsaw Massacre och man lyckas ganska bra med det. Skådespeleriet når inga enorma höjder men tack vare att man använt hjärnan när man skrivit manuset och åtminstone sett till att det har riktiga karaktärer så fungerar det bättre än väntat. Man kanske inte är lika långt ute i skogen som man brukar vara i den här typen av filmer, men inspelningsplatserna fyller sin funktion. Men nu kommer vi till det allra viktigaste.

Våldet. För detta är en rejält blodig film som verkligen gör ont att se i vissa scener. Det är bitvis ganska grafiskt med enkla och välgjorda makeupeffekter och ljudeffekter som verkligen låter smärta. I vissa scener har man använt lite CG för att få till vissa saker och det är tyvärr ingen större kvalité på den. Det är dock inte så ofta att det förstör hela upplevelsen och när filmen bjuder på godbitar som avsågade huvuden, ovan nämnda nötknäppare, spikar som hamras in i ben, avskurna halsar med mera så kommer alla gorehounds att bli mer än nöjda.

En väl godkänd liten Backwoodsrulle alltså. Inget mästerverk, vi har sett allt förut, men den har åtminstone lite av en egen identitet och är väldigt blodig så jag rekommenderar den till fans av genren.

Satans Blood (1978)

Vad ska man säga om det här spektaklet då? Jag älskar verkligen spansk 70talsskräckfilm som tog fart på 70talet efter att ha fått leva ganska hårt under Francos censur. Det östes ut en massa härligt gammaldags cool film, knökfulla med blod och naket. Istället för att censurera filmer så gav man de grövsta benämningen S, alltså filmer med stora mängder sex, våld och sadism. Satans Blood var en av de första filmerna som fick ett S, vilket fick mig att verkligen se fram emot att se filmen.

Nu ska vi fokusera på ordet besvikelse.

Det stora problemet med Satans Blood är att den helt enkelt inte är speciellt underhållande. Det börjar väldigt lovande med en kort sekvens där en naken kvinna blir skändad och offrad av några skäggiga satanister. Sedan går det bara utför... Ett ungt par ute efter att ha lite roligt stöter på ett annat par som påstår att de båda männen har gått i samma klass för en massa år sedan. Något med detaljerna stämmer inte riktigt, men de följer hur som med dem till ett hus mitt ute i ingenstans. Nu börjar en natt med mord, satanistiska orgier och konstiga skäggiga gubbar som tycker om pentagram.

Först och främst så är det manuset som inte har några som helst ambitioner att vara sammanhängande. Karaktärerna beter sig som idioter hela tiden där min "favoritscen" är när paret försöker fly men kommer på sina värdar att ha en liten orgie varpå man helt enkelt joinar dem för lite knulla mitt i ett pentagram. Det mest intressanta med all denna dekadens är att hjältinnan är gravid i fjärde månaden men röka och dricka sprit är alldeles ok. 70talet va? Nåja, det är mycket naket i alla fall och filmen är förhållandevis välfilmad för att vara en rulle där man uppenbarligen fokuserat mest på mutta och tuttar. Mot slutet kommer lite våld men det är redan försent då, man har helt enkelt tröttnat. En halvmedioker exploitationrulle alltså, eller var jag bara sur för att Paul Naschy inte var med?

Salem's lot (2004)

Ok, det här blir en kortis. Handling, Kings klassiska bok Salem's Lot. Vampyrer i en småstad. Denna gång inspelad i Australien av någon anledning vilket fungerar helt ok även om det dyker upp lite halvskumma amerikanska accenter ibland. Vissa av skådisarna känner man igen från Mad Max filmerna och den gamla tv-serien Doktorn kan komma men de flesta gör ett bra jobb så det är aldrig något problem. Jag tänkte dock mest låta den här recensionen handla om skillnaderna mellan den här och 1979 års version av som då gjordes av Tobe Hooper.

Först och främst så måste jag säga att jag föredrar den gamla versionen. Knappt. Även om den nya versionen är mer trogen Kings roman så hade Hoopers variant en skönare stämning. Baserat på min flickvän så hade även den gamla versionen ett högre antal "hoppa till" scener, där 2004 års versions största skrämselscen var en brödrost som hoppade till på rätt ställe. Är du dock en stor fan av vampyrskräck så är det nog 2004 som gäller. Jag måste också säga att jag föredrog Reggie Nalders tysta, Nosferatuplagierade vampyr framför Rutger Hauers ganska pratglada Barlow även om Hauer gör ett mycket bra jobb och det är nästan skamligt över hur lite han egentligen är med. Donald Sutherland vs James Mason är närmast ett skämt. Sutherland beter sig som någon sorts seriefigur där Masons karaktär verkligen kändes som en uråldrig psykopat. Men skådespeleriet är annars väldigt bra, där Rob Lowe gör riktigt bra ifrån sig i huvudrollen och namn som James Cromwell och Andre Braugher gör ju inte saken sämre. Den senaste versionen är till och med bitvis ganska blodig för en tv-serie och det är ju bara ett plus. I slutändan så vill jag säga att detta är en bra version av Kings roman, antagligen den bästa för Kings fans och även om jag föredrar originalversionen så rekommenderar jag denna varmt.

Salem's lot (1979)

Stephen King filmatiseringar är ju verkligen ett kapitel för sig, där man verkar (så länge man inte heter Frank Darabont eller Rob Reiner) ha enorma problem att få ner Kings prosa till vettig celluloid. Det finns några få underhållande undantag, men till största delen så har vi att göra med skräp som Children of the corn 5-12, Creepshow III och Langoljärerna. Nu tog jag iofs de värsta exemplen jag kunde tänka mig. Salem's Lot däremot, är faktiskt ett av de bättre.

Handlingen är verkligen klassisk, där en författare reser hem till sin hemstad och inser att en ondska tagit plats i det gamla huset uppe på kullen som övervakar staden. En efter en förvandlas byborna till vampyrer och det är upp till David Soul i en skönt orörlig frisyr att stoppa epidemin... Det är onödigt att gå in på mer detaljer annat än att säga att det är en fin liten skildring av en småstad i klorna på vampyrer, med en hel del Hammerkänsla.

Salem's Lot gjordes på den tiden där Tobe Hooper fortfarande var en regissör som visade upp stor kompetens inom genren, innan filmer som Crocodile, Toolbox murders, The Mangler och Invaders from Mars. Här uppvisar han ett solitt hantverk som vet precis hur han skall sätta tempot och den sköna stämning som börjar direkt från start. Skådespelarlistan är knökfull med namn man känner igen och alla gör bra ifrån sig, speciellt när det är frågan om en miniserie där man får lite extra tid att känna karaktärerna lite bättre. Namn som James Mason, Geoffrey Lewis, Bonnie Bedelia, Fred Willard och George Dzundza är alla pålitliga och ger serien det där lilla extra som behövs. Att allt är inspelat i Kalifornien syns väldigt tydligt, inte direkt Maine här inte, men man har fortfarande valt bra platser som gestaltar en döende småstad mycket bra. Själva huset på kulle, Marsten house, är en underbar skapelse och jag konstaterade efteråt att jag ska banne mig skaffa mig precis ett sådant hus när jag går i pension om sisådär 30 år. Slutsatsen av detta är i alla fall att Salem's Lot är en solid liten skräckis som vi nog får räkna som en av de bättre Kingfilmatiseringarna. Tidigare hade jag endast sett den europeiska långfilmsversionen som är ca 70 minuter kortare och jag rekommenderar verkligen den fulla miniserien jämte den, även om filmversionen har lite mer våld. Gillar du vampyrfilmer så är Salems lot ett mycket bra val en ruggig höstdag.

När denna recension skrevs så hade jag sett ungefär hälften av den "nyinspelning" som kom 2004 med bla Rob Lowe. Jag återkommer med en recension av den och även en liten jämförelse.

Boondock saints (1999)

Den här fartfyllda historien om två irländska bröder i Boston som får nog av all maffia som lägger sig i deras vardag är egentligen inget annat än 100 ganska standardunderhållande minuter förutom två saker:

1. Willem Dafoes underbara skådespeleri. Scenen där han återskapar en eldstrid i sitt huvud är helt sanslös.

2. De rejält feta squibsen.

Det är snyggt, blodigt och trevligt. Inget mästerverk, men ett väldigt kompetent hantverk.

Commando Mengele / Angel of death (1987)

Prisa gud för Eurociné! Alternativt Death to the demon Eurociné!

Eurociné är ett Franskt filmbolag som gett världen mer skräp än Andreas Schnaaz. De har gett världen sådana stinkande högar med skit som Zombie Lake. Det räcker med att säga Zombie lake. Ok, så illa är det väl egentligen inte, Eurociné har producerat kvalite också, men det känns inte lika roligt att ta upp detta när det gäller den film jag nu ska recensera.

Låt oss tänka ut ett möjligt scenario. Vi har några tolvåringar som av någon anledning kommit över en filmkamera. Någons pappa kanske är rik och ger dem en liten slant för att göra en film. Ungdomarna älskar filmer i stil med Örnästet och Kanonerna från Navarone och hittar på ett liknande scenario där några tappra få ställs mot en stor arme, den här gången nazister i Paraguay. Man fixar lite billiga europeiska skådespelare och börjar helt sonika spela in sitt mästerverk.

Ok, nu är det ju inte riktigt så, men nästan. Såhär blir det när två schlockmästare slår sina kloka huvuden ihop. Manus av Jess Franco och regi (om man nu kan kalla det för det...) av Andrea Bianchi. Båda snubbarna kan bättre än det här eländet som känns mer som roliga timmen i klass tre. Fotot är statiskt och fult, actionscenerna är tafatt klippta och man verkar helt enkelt inte ha brytt sig ett smack om att göra något vettigt av detta. Det finns några fightscener i slow motion som är så totalt inkompetenta att man bara gapar och undrar om man verkligen såg det man sett. Musiken består av en minut lång slinga som spelas om och om igen och som får musiken i Zombie 4 - After death att framstå som ett glömt stycke av Grieg.

Detta är verkligen ett spektakel utan dess like. Den enda riktiga behållningen är att man får höra klassiska Francoskådisar som Antonio Mayans, Howard Vernon och Jack Taylor prata engelska utan att vara dubbade, där Mayans speciellt är ett kapitel för sig. Vi får heller inte glömma den underbara datorrösten som dyker upp i en scen där man riktigt uselt infogat en bild på Howard Vernon tillsammans med Adolf Hitler. Jag skulle inte rekommendera någon överhuvudtaget att se detta. Detta är Eurociné i sin finaste prakt.

The 8th plague (2006)

Gode gud, nu är det klichéafton i det Anderssonska hemmet. Lyssna på det här:
En ung kvinna letar efter sin försvunna syster. Hon och hennes vänner reser till den lilla stad där de tror att hon kan vara och spåren leder till ett gammalt nerlagt fängelse. Man hittar bevis på att systern varit där men fängelset har givetvis en ond historia, där en fånge orsakat ett upplopp efter att ha tramsat runt med någon Necronomiconliknande lunta. Nu finns det konstiga tecken på fängelsets väggar som man inte får titta på vilket resulterar i att flera av våra "hjältar" stirrar på dem så fort de får chansen och snart är slakten igång.

Jajamensan, Vi är tillbaka i Evil Dead/Night of the demons territorium igen. Detta är dock aningen bättre än det vanliga gamla skräpet av en anledning. Det är inte skådespeleri, manus eller spänning, de bitarna är precis som vanligt. Manuset är en tunn samling av viharsettdetförut, regin är lite småflashig men godkänd och fotot likaså. Skådespeleriet är helt ok, även om man inte har mycket material att göra något vettigt av det (Det intressanta är att dvdn innehåller runt 13 minuter bortklippta scener, alla som relaterar till någon form av karaktärsutveckling). Nope, det som gör att filmen faktiskt duger att se är de fina gorescenerna. Vi bjuds på mycket fint, mestadels yxrelaterat våld och sista halvan av filmen är en fin liten gorefest där lemmar, tarmar och huvuden får ta överhanden. En helt ok liten rulle alltså som räddas av allt fint gore. Håll ut den första halvtimmen bara så får du en fin belöning.

Assault on Precinct 13 (1976)

Jag har svårt för att recensera riktigt bra film så det får räcka med att säga att om du inte har sett denna film, se den! Det är en perfekt filmad thriller med tät stämning och ett fett soundtrack. Det finns en orsak till att John Carpenter är sedd som en stor filmregissör och Assault on precinct 13 är ett av de bättre bevisen på detta.

The Convent (2000)

The Convent börjar bra. En ung tjej kliver in i en kyrka och blåser bort ett antal nunnor och en präst med ett hagelgevär i slow motion, varpå den något arga damen häller ut bensin överallt och helt sonika sätter eld på skiten. Ett stort antal år senare kommer en samling med väldigt klyschade tonårskaraktärer till samma plats för att knulla och röka gräs, vilket resulterar i att man släpper lös lite demoner och vips så har vi Night of the demons 12.

Njae, detta är ganska trist. Mike Mendez är en kompetent filmmakare som använder sin kamera på ett bra och snyggt sätt men problemet med The Convent är att man har sett allting så många gånger förut. Det hela känns verkligen som ytterligare en uppföljare till Night of the Demons. Som tur är så kompenseras vi med en hel del fint grafiskt våld med många huvuden som kapas och ögon som petas ut och allt sånt där roligt som man vill se på en lördageftermiddag. Adrienne Barbeau dyker upp i en liten roll och är allmänt bitchig, vilket är ett plus. Det dyker även upp några aningen feminina satanister som faktiskt levererar en hel del ganska rolig humor. I slutändan så är väl detta inget jag direkt skulle rekommendera, det är en helt ok liten rulle som inte har några som helst ambitioner att vara något speciellt och den är ju ganska blodig, så varför inte?

Hell of the living dead (1981)

Här har vi den ultimata skräpzombiefilmen genom tiderna, den som jag själv misstänker gett genren den aningen dåliga namn som den har. Exakt vad som är felet med den är inte det lättaste att peka ut, snarare att det skulle ta så lång tid att plita ner allt att jag skulle göra slut på allt utrymme jag har i den här bloggen. Det är en perfekt film för att se i goda vänners lag och ta några kalla öl, även om jag skulle avråda från att dra igång någon sorts tävling då det lätt skulle kunna sluta i alkoholförgiftning. Filmen har så många kontinuitetsproblem att det blir smått skrattretande att se i eftertexterna att det fanns två personer som var assignade för detta.

Handlingen är någon sorts Dawn of the dead ripoff. En olycka sker i ett forskningslabb på en ö utanför Nya Guinea och de levande döda börjar vandra omkring. För att få stopp på detta så skickar man ett Swatteam. Just det, ett Swatteam på fyra man utrustade med gamla Thompsonkulsprutor. De jönsar omkring i Spanie... jag menar Nya Guinea och plockar upp några journalister på vägen som babblar en massa om journalistisk integritet och så håller man på så här tills alla är döda. Ungefär.

Filmen skall utspela sig i Nya Guinea men spelades in i Spanien. Hur får man detta att se mera autentiskt ut? Jo, man filmar lite scener där karaktärerna i filmen stirrar på något utanför kameran och klipper in scener från en naturdokumentär. Problemet är att de scenerna är av betydligt sämre bildkvalite än själva filmen. Speciellt intressant var den version av filmen som jag såg på 90talet där filmen var i widescreen och dokumentärscenerna i fullscreen. Att vissa av djuren i scenerna inte ens finns i Nya Guinea gör ju saken bara bättre. Till sitt försvar så har man ibland gjort ett relativt bra jobb att fejka vissa scener, men det är inte speciellt ofta. Lite extra roligt är när man klippt in scener från något nyhetsreportage och dubbat över med dialog som "You have to shoot them in the head!"

Handlingen känns påhittad under tiden man spelade in filmen och de dubbade skådespelarna gör sitt bästa för att se allvarliga ut, vilket blir extra intressant t ex i scenen där en swatsoldat söker igenom källaren i ett övergivet hus, hittar en ballettklänning, sätter på sig den och börjar dansa runt varpå zombierna raskt äter upp honom. Jösses.

Men, och det finns faktiskt ett men, och det är att Bruno Mattei är en betydligt bättre regissör än gemene Andreas Schnaaz och allt annat pack som gör skräpfilm. Mattei vet hur man hanterar en kamera och hur kasst det än är så ser det ganska bra ut och man har faktiskt aldrig tråkigt - tvärtom. Vissa scener helt tagna ur sitt sammanhang kan till och med vara riktigt stämningsfulla. I extramaterialet på dvd så pratar Mattei om att det fanns ett annat manus som var betydligt bättre och det kittlar ju splatternerverna lite. Sen så har Mattei av någon anledning kommit över en massa Goblinmusik från Contamination och Dawn of the dead, vilket inte gör saken sämre direkt. Gott om splatter finns det också. Makeupeffekterna kanske inte är i Gianetto De Rossi klass, men det är gott om dem och för en gorehound så är detta finfin underhållning. För fans av genren alltså. Ingen annan.

Razortooth (2007)

Ta en lång titt på den underbara bilden ovanför den här texten. En film med ett sådant underbart monster kan ju inte vara dålig, eller hur? Det räckte i alla fall för mig och nu är jag en stolt ägare av denna film. Så, är jag helt dum i huvudet eller?

Ok, vi har några rejält kvalitativa ingredienser:

1. En gigantisk muterad ål som är som hämtad direkt från en dokumentär om monsterfiskar nere i en djupgrav. Den ser verkligen riktigt jäkla elak ut och är filmens starkaste kort. Tyvärr så är den inte speciellt väl integrerad med resten av filmen, men det räcker långt.

2. Ett träsk. Vi behöver fler skräckfilmer som utspelar sig i träsk, så är det bara. Ok, egentligen så är filmen inspelad i Los Angeles men man har faktiskt hittat några platser som fungerar helt ok.

Utöver detta så är Razortooth en monsterfilm by the numbers. Storyn känner vi igen från 1000 andra filmer och ganska ofta bättre än det här. Problemet är att filmen, förutom sitt coola monster, inte har något överhuvudtaget speciellt att komma med. Det puttrar på, bjuds på lite blod, är överlag hyfsat filmat med ett par ganska stämningsfulla scener och är rätt ok spelat men det är inte tillräckligt. Den har helt enkelt ingenting som sticker ut, jämför med alla andra rullar i samma budget och genre. De 90 minuterna flyter på utan att man blir uttråkad men mycket mer än så är det inte. En knappt godkänd monsterfilm med ett riktigt coolt monster.