Tragic Ceremony (1972)

Tragic ceremony eller Estratto dagli archivi segreti della polizia di una capitale europea (Lagom titel... betyder något i stil med Från polisens hemliga arkiv i någon europeisk huvudstad) var en av den Italienske regissören Riccardo Fredas sista verk. Fredas namn har för det mesta varit förknippat med exploitation av den lite bättre sorten, i samma anda som Mario Bava, vilket borgade väldigt gott för den här filmen.

Vi får följa några hippies i vad som ska föreställa England eller Skottland som är ute och leker och förlustar sig med sin rike kompis. På väg hem så får de slut på bensin och stannar till vid en bensinmack ute i ingenstans. Bensinmacksföreståndaren, en äldre herre, vägrar ge dem bensin men fyller till slut på deras tank såpass mycket att de kan komma vidare till nästa stad. Detta resulterar i att de hamnar i en rejäl storm och måste ta till flykt till en stor herrgård där de blir inbjudna att spendera natten. Vad de inte vet är att de har hamnat mitt i en satanisk sekt ledd av Lady Alexander, skönt spelad av vackra Luciana Paluzzi och de planerar att offra sällskapets enda kvinna till Satan. Våra hjältar lyckas dock avbryta ritualen och det hela slutar i ett rejält blodbad. De flyr därifrån men något jagar dem och de börjar dö en efter en, brutalt mördade av en övernaturlig fiende.

Som sagt, det lät väldigt bra men filmen stupar rätt hårt. Den saknar totalt någon form av spänning och är relativt snyggt fotad men ser mer ut som någon gammal schamporeklam. Det finns inga som helst personliga drag över regin vilket känns väldigt trist. Camille Keaton som spelar huvudrollen är nog bland det blekaste jag någonsin sett på en tvskärm och att hon är dubbad hjälper inte till. De övriga skådespelarna gör faktiskt ett ganska bra jobb, men då filmen är såpass tråkig överlag så hjälper det inte mycket. Manuset som delvis författades av den ökände Mario Bianchi är bitvis ganska pinsamt, speciellt i den slutgiltiga förklaringen till vad som egentligen hände, som dessutom mässas ut av en karaktär som inte varit med i handlingen tidigare och som rimligen inte borde ha en aning om vad som hänt.

Som tur är så finns det dock några element som räddar filmen från att bli en riktig flopp och det största är Carlo Rambaldis rejält blodiga goreeffekter. De är faktiskt sanslöst blodiga för en såpass gammal film och riktigt välgjorda, t ex i scenen där en satanist får sin skalle kluven med ett svärd. Freda visste uppenbarligen att han satt på ett guldkorn där så han upprepar scenen flera gången i flashbacks. Utöver detta så är den fina musiken av Stelvio Cipriani något som håller filmen ovanför vattenytan. För oss fans av italiensk genrefilm så kan jag med viss tveksamhet rekommendera filmen, främst för de fina gorescenerna men de som väntar sig en vanlig skräckfilm bör nog hålla sig borta.