El jorobado de la Morgue (1973)

Paul Naschy i sitt esse, finns det någon bättre sätt att avverka en eftermiddag med? El jorobado de la Morgue eller Hunchback of the morgue är en fin liten sak som till och med vann en hel del priser när den släpptes. Naschy själv säger på kommentarspåret på den tyska dvd:n att personer som Peter Cushing och Orson Welles gratulerat honom för den. Det finns några små fläckar på solen, men de är inte tillräckliga för att förstöra njutningen.

Naschy spelar Gotho, en lätt utvecklingsstörd puckelrygg som jobbar på ett bårhus på ett stort sjukhus i tyskland. Han är kär i en ung kvinna som bor på sjukhuset och när hon dör så får han frispel och mördar obducenterna. Han tar med sig kvinnans kropp ner i katakomberna under staden och beger sig till en doktor för att se om denne kanske skulle kunna tänka sig att väcka liv i henne igen. Nu visar det sig att den gode doktorn är en sådan där väldigt typisk galen vetenskapsman som gärna kan tänka sig att använda den simple Gotho för att stjäla lik till sina skumma experiment för att skapa artificiellt liv. Som tur är för publiken så innebär det att det artificiella livet behöver levande mat. Labbet har han nere i katakomberna, komplett med syrabad.

Hunchback of the morgue känns verkligen som en naturlig uppföljare till någon gammal Universalskräckis från 30 eller 40-talet. Den har alla gamla ingredienser: Puckelryggar, galna vetenskapsmän, inspärrade monster etc. Till detta har man stoppat in en rejäl dos 70talsvåld och lite tuttar, och även en scen där man tydligen sågade huvudet av ett lik på riktigt (scenen användes dock inte i sin helhet). Javier Aquirres regi är stark och tillsammans med det mjuka, fina fotot så ser filmen väldigt bra ut med sina Technicolorfärger och underbara katakomber. Det enda som jag inte gillar med filmen är en scen: Gotho hittar sin älskades lik full med råttor, varpå han skrämmer bort dem med en fackla. Då passar man på att slänga in några råttar i fackelform, och jag ger inte mycket för djurplågeri på film. Förutom denna scen så är detta en väldigt bra, blodig och lite småsorgsen film som alla fan av Jacinto Molina/Paul Naschy bör äga. Den är inte riktigt lika bra som Horror rises from the tomb, men nästan.

Tyvärr så finns denna film bara i en tysk limiterad utgåva som kostade 35 euro sist jag såg den. Bilden är Above average, lite urtvättad men klart godkänd, men det finns ingen text till det spanska ljudspåret. Som tur är så finns det i alla fall ett engelskt ljudspår och man har till och med varit så snälla att man engelsktextat kommentarspåret.

Draculas Great Love (1972)

Ah, det här är så underbart, men ändå så fel. I Javiers Aguirres Draculas great love så får vi än en gång möta den stilige Paul Naschy, denna gång som Dracula. Nu är kanske just Dracula inte helt rätt roll för den gamle tyngdlyftaren men han gör så gott han kan. Fyra stycken unga kvinnor och en manlig följeslagare reser genom Rumänien när deras vagn går sönder och de tvingas ta skydd i ett gammalt sanatorium som finns i närheten. De tas väl om hand av Dr Wendell Marlow (Naschy) men det springer omkring vampyrer på nattetid och vampyriserar de unga kvinnorna en efter en. Helst när de är nakna.

Detta är en typisk Naschyfilm, på gott och ont. Att Naschy är helt fel skådis för Dracula är ganska uppenbart, men han fungerar i brist på annat. Filmen är åtminstone knökfull med blod och senoritas som antingen är nakna eller smyger omkring i korridorerna i nattlinne. Problemet är bara att Draculas Great Love i grund och botten faktiskt är en liten kärlekshistoria och som sådan så är det lite väl mycket fokusering på dialog istället för yxor i skallar och nakna bröst. Aguirre mjölkar dock ut stämning ur scenariot så gott han kan och man har aldrig tråkigt. Ingen stor film, men en trevlig småputtrande liten historia som man mår bra av att se.

School Killer (2001)

Ah, Paul Naschy. En härlig kultfigur som spottade ur sig skräckfilm efter skräckfilm på 70talet och som tack vare sin pondus och sin glädje för genren gjort att han blivit en mindre idol för mig. En film som jag länge velat se var Carlos Gils School Killer där Naschy har en större roll som psykopatisk mördare. Kan det bli bättre? Filmen har ju allt. Den har Naschy. Den har ett bra manu... nej. Bra skådespelar... nej. Bra musi... nej.

School killer är ett klockrent exempel på hur man fuckar upp den enklaste storyn i mannaminne. Sex spanska ungdomar åker ut till en nerlagd skola för att sova över där några nätter. Det dröjer inte förrän man börjar se konstiga saker, mystiska skepnader och upplysta rum fastän det inte finns elektricitet, etc etc. När en tjej försvinner och senare hittas död så berättar en av huvudpersonerna att hans far var på samma plats 27 år tidigare med sina vänner för att festa och att en galen nattvakt mördade dem alla, innan han högg en yxa rakt i skallen på honom och gömde kroppen i en brunn. Nu börjar de se nattvakten lite här och var och de börjar dö en efter en. En av huvudpersonerna filmar dessutom allt och det är en massa snack om vad som kan fastna på film eller inte, men till ingen nytta för handlingen.

Jag fick intrycket att man inte hade en aning om vad man gjorde när man skrev manuset. Det innehåller en massa halvsmarta delar som man inte lyckats knyta ihop överhuvudtaget och det hela slutar med någon sorts twistending utan twist. Mitt inne i filmen börjar man berätta om händelserna 27 år tidigare och helt plötsligt får vi en 20 minuter lång flashback vilket känns väldigt klumpigt. Den enda skådespelare som överhuvudtaget kommer undan med hedern i behåll är Naschy, det gamla proffset, då de unga skådespelarna försöker tävla i vem som kan spela över mest. Till filmens försvar så är själva skolan en mycket bra plats för en skräckfilm och man har lyckats fånga den väl på kamera. Synd bara att handlingen är så usel och musiken är överdrivet hysterisk och sabbar ungefär varenda försök till stämning. Om du absolut känner att du vill se den här filmen så kan jag åtminstone meddela att vi får ett par snaskiga gorescener ungefär en timme in men jag vete faen om det är något att vänta på. Se filmen endast om du vill se allt med Naschy.

Blue eyes of the broken doll (1973)

Varför känns det som att jag har sett den här filmen förut? Paul Naschy hamnar i ett hus någonstans ute på vischan, och tas om hand om av tre vackra kvinnor som han givetvis lägrar. Samtidigt så börjar det dö folk till höger och vänster och Naschy blir givetvis misstänkt. Varför känner jag igen det? Jo, det är ungefär samma story som i den senare Human beasts. Filmerna är till och med inspelade i samma hus, vilket ökar förvirringen. Men där Human beasts är en skräckthriller med goreinslag så är Blue eyes of the broken doll en lite mer klassisk thriller som hämtat en hel del inspiration från den italienska Giallon. Tyvärr så måste jag säga att Human beasts är den bättre av filmerna då Blue eyes of the broken doll är en rätt förutsägbar och småtråkig film.

Naschy spelar Gilles, en kille som driver runt i Frankrike och överlever på småjobb lite här och var. Han hamnar i en liten by någonstans på landsbygden där han får jobb som alltiallo hos tre systrar, en nymfoman, en som har en protes och en rullstolsbunden. Han har problem med hallucinationer om att han stryper en kvinna varje gång han kommer i närheten av systrarna vilket inte hindrar honom från att lägra två av dem. Samtidigt så börjar någon mörda unga kvinnor i byn och skära ut deras ögon, och misstankarna faller givetvis på Naschy.

*spoilervarning*

Hallå! En rullstolsbunden kvinna i familjen! Ni tittar åt fel håll!

*slut på spoiler*

Handlingen är alltså inget speciellt och även om Carlos Aured är en bra regissör så lyckas han inte riktigt liva upp handlingen, trots bra foto och halvsnygga mordscener. Vi får lite naket och Naschy är ju Naschy, men mer än halva filmen hinner gå innan första mordet och det blir inte ens mycket bättre efter det. Vem som är mördaren är rätt uppenbart det blir aldrig speciellt spännande. En halvputtrig rulle som går att se, men ingen av mina favoriter bland alla spanska 70talsskräckisar.

Rojo Sangre (2004)

Paul Naschy aka Jacinto Molina har blivit en av mina favoriter de senaste åren. Han är en före detta tyngdlyftare som gav sig in i filmbranschen på 60talet och blev en kultikon efter att ha producerat, regisserat och spela i ett flertal populära skräckfilmer i början på 70talet. På 80talet så dalade hans popularitet och Naschy hamnade lite i skymundan. På de senaste åren har han dock blivit en kultfigur tack vare att de filmer han gjort börjar dyka upp igen och de representerar en mysig liten nisch i skräckfilmshistorien. 2004 så skrev Naschy manuset till Rojo Sangre, något av en självbiografi med en hel del fantastiska element.

Naschy spelar Pablo Thevenet, en karaktär baserad på honom själv, en gammal skådespelare som var stor på 1970talet, men som är glömd nu. Han kämpar hårt för att få jobb, men dagens regissörer skiter fullständigt i att han var stor förr, och det brukar resultera i att Thevenet missar de får roller han har chansen till tack vare att han inte får den respekt han förtjänar/vill ha. Hans agent kommer dock med ett udda erbjudande. Han ska stå som en levande staty, föreställande olika seriemördare och psykopater, utanför ett dekadent nattklubb. Han är först väldigt skeptisk, men efter att ha träffat ägaren, herr Reficul, och skriver på kontraktet när han inser att han får 10000 euro i veckan för jobbet. Reficul ja. Kontrakt. Inte så svårt att förstå var det här är på väg, eller hur? Pengarna är bra, men han fortsätter leta efter filmroller. När han blir erbjuden en roll i en film där det enda han skall göra är att springa naken förbi kameran så slår det slint och Pablo mördar regissören och hans bimboflickvän. Hans nya arbetsgivare bryr sig inte om vad han gör, tvärtom och Thevenet fortsätter mörda, samtidigt som han får ett erbjudande av en kollega till Reficul att regissera snuff-filmer...

Att Naschy är bitter på filmindustrin är väldigt tydligt och jag antar att det här är hans sätt att få hämnd, att få ut lite demoner. Vilken tur för oss andra att han gör detta på ett så pass bra och välskrivet sätt. Naschy är helt suverän i huvudrollen (scnene i början där han förklarar för en äldre herre hur han brukar stoppa möss i kondomer och stoppa upp dem i anuset är en klassiker) och förstärks av en rakt igenom stark ensemble. Christian Molinas (ingen relation) regi är flashig på ett intressant sätt och märks speciellt i ett flertal mycket snygga scenövergångar och ett riktigt snyggt foto med färger och kameraarbete som är en njutning att titta på. Jag fick aldrig den där känslan att regissören använder kameran för att visa hur coolt han kan hantera den utan här är det verkligen fråga om att få en enhetlig stämning och en speciell "look". För att vara en förstagångsregissör så är jag verkligen imponerad. Nåja, är det blodigt då? Ganska. Inte så grafiskt kanske, men väldigt brutalt. Naschy klär ut sig till olika klassiska mördare när han utför sina mord och det är verkligen en fröjd att se honom som Bluebeard i sporrar och svärd när han spyr ut sitt hat mot en producent som lurat honom på ett manus. Rojo Sangre är en film jag rekommenderar varmt, speciellt om man gillar Paul Naschy, men även om man vill se en snygg, välspelad skräckis. MVG.

Mucha sangre (2002)

Att Pepe de las Heras gillar Bad Taste, det är väldigt uppenbart när man ser Mucha sangre. Den har ungefär samma handling, med några avvikelser som får mig att undra om Herr de las Heras inte är lite av en homofob. Så här ligger det till nämligen - en ras av penisformade rymdvarelser har invaderat Jorden. De tar över människor genom att deras ledare inseminerar män genom att våldta dem analt varpå de förvandlas till nästan oförstörbara zombier - det sistnämnda en utmärkt idé för en gorefilm vilket detta är. Alienzombier har inget intresse av kvinnor, annat än att äta upp dem. Helst mycket ruttna. Vi får följa några poliser som försöker stoppa rymdvarelserna från att ta över Spanien, och därefter världen!

I slutändan så är det väl egentligen inte speciellt homofobiskt. Man kan ju tolka det hur man vill, men jag tror manuset helt enkelt kom till under influenser av en helvetes massa alkohol. Humorn i filmen är rakt igenom väldigt, väldigt låg (ett exempel på detta är en polis som dyker upp lite då och då och scenen slutar alltid med att han hamnar med ansiktet i ett lass bajs) och inget av det är egentligen speciellt roligt, med det möjliga undantaget av scenen där våra hjätar jagar en penis i en scen som påminner en hel del om Alien. Allt är rappt filmat och fotat men känns lite tomt pga all skum humor. Skådespeleriet är dock relativt bra, förutom en och annan scen med Åsa-Nisse varning men de flesta kommer undan med hedern i behåll, speciellt då Paul Naschy som spelar ledaren för rymdvarelserna. Som någon sade i en User comment på Imdb.com: Paul Naschy fans only need apply och det stämmer rätt bra. Naschy har pondus som vanligt, i en sådan idiotisk roll som han blivit tilldelad och han har fortfarande hedern i behåll. Isabel Del Toro är en riktig vixen och är både ögongodis och en kapabel skådespelare som gör det rätta och spelar allt relativt seriöst. Allt är rappt filmat och fotat Det enda som annars kan rekommenderas är våldet vilket det är gott om och allt är relativt välgjort. Kluvna skallar, massor med squibs - gärna i skrevet då det är där penisparasiterna sätter sig och en rätt intressant scen där man undersöker zombiernas svaga punkter genom att hugga av alla kroppsdelar och se vilka som inte växer ut igen. Om du ska se filmen så gör det för Naschy och kom ihåg att ha låga förväntingar - då kan det räcka.

Human beasts (1980)

Mot slutet av 70talet så gick det inte så bra för min favorit Paul Naschy (Jacinto Molina) och hans produktionsbolag, men när det såg som mörkast ut lyckades han få lite pengar från Japan av alla ställen och detta resulterade bland annat i en Waldemar Daninsky utflykt till Nippon och den här filmen som är lite mer åt hållet klassisk gorefilm.

Naschy (som för en gångs skull endast spelar en roll) spelar legoknekten Bruno som träffat en kvinna i Japan som erbjuder honom både kärlek och ett jobb. De skall stjäla holländska diamanter och uppdraget genomförs med lagom brutalitet av Naschys karaktär som i slutändan även kommer på att han vill ha alla diamanter själv. Hans forna kumpaner förföljer honom till Spanien där han lyckas skjuta dem alla utom sin före detta älskare men blir svårt sårad på kuppen. Han lyckas gömma diamanterna men faller sedan medvetslös av sina skador. När han vaknar upp där det inte i formen av mat till något rovdjur utan han befinner sig i ett hus någonstans där patriarken och hans två unga vackra döttrar räddat hans liv. Han är fortfarande svag och låter sig motvilligt bli vårdad av de unga kvinnorna (som givetvis faller för hans enorma manlighet) men något mystiskt sker i huset. Han ser flera gånger en ung kvinna som ser ut som döttrarnas döda moder och utöver detta så är hans japanska älskarinna honom på spåren, men de hon skickar ut för att finna honom blir alla brutalt mördade av en okänd, handskförsedd gärningsman.

Den japanska fusionen av pengar gjorde Naschy gott när han spelade in den här filmen och det syns då både manuset och produktionen är förvånansvärt stabil och väl genomförd. Filmens första halvtimme som består av ett thrillerelement där Naschy blåser och blir jagad av sina gamla kompanjoner är välregisserad och spännande. När filmen övergår till skräck så är det lite mer som vanligt och man känner igen sig väl (Huset som filmen spelades användes till och med i en annan Naschyfilm som har vissa likheter storymässigt med denna - Blue eyes of a broken doll). Naschys regi är dock bra och filmens manus är lite mer nerskalat och välskrivet än vanligt så det fungerar riktigt bra. Mot slutet av filmen kommer en liten twist som kanske inte är någon enorm överraskning men den fungerar. Naschy som skådespelare är som han alltid brukar vara - han väljer inga roller han inte skulle fungera i och han passar alldeles utmärkt som den samvetslöse legosoldaten med en smula hjärta längst inuti. Utöver Naschy så är det faktiskt högre klass än vanligt på skådespeleriet. Husets patriark spelas säkert av den Argentinske skådespelaren Lautaro Murúa som gör ett riktigt bra jobb som den mycket varme mannen med en mörk hemlighet. De vackra döttrarna spelas av Silvia Aguilar och Azucena Hernandez som är både vackra och kompetenta. Utöver dessa så måste jag även nämna Eiko Nagashima som den arga älskarinnan. En annan sak som höjer filmen är musiken som består av lite blandat från CAM-biblioteket, den här gången t ex lite Ennio Morricone och annat blandat godis.
Att det är lite gialloinfluenser märks tydligt i filmens mordscener och den är relativt blodig. Inget exceptionellt kanske, men vi bjuds på några fina scener där höjdpunkterna är en scen där en man blir uppäten av grisar och en scen där ett annat offer är fastspänt på ett bord och får halsen avskuren. För att avrunda det hela så vill jag avsluta med att säga att detta är en ganska typisk Paul Naschyfilm med lite naket, lite våld och ett bättre manus än vanligt. Rekommenderas varmt till alla älskare av spansk genrefilm från 70talet och speciellt till oss som fastnat för den forne tyngdlyftaren. Väldigt behagligt alltså.

Vengeance of the zombies (1973)

Paul Naschy i en trippelroll, zombier och ett antal fina spanska senoritas i olika steg av nakenhet? Det låter ju som ett perfekt recept för en seg söndagseftermiddag, eller hur?

Den unga Elvira Irving har precis begravit sin älskade kusin och söker sin tröst i religionen. Hon har träffat den Indiska gurun Krisna och tycke har uppstått. När resten av hennes familj blir mördad av en mystisk maskerad man och hans lättklädda zombier så söker hon sig till Krisnas herrgård på den engelska landsbygden, ovetandes om att orsaken till hennes plågor finns just där.

Tyvärr så är detta en av Naschys mindre lyckade filmer, mycket beroende på den uppenbart väldigt låga budgeten och en hafsig regi av Leon Klimovsky. Kulisserna som använts är en orgie i gräsliga pastellväggar och vobbliga kryptor. Utomhussekvenserna är lite bättre, men inte mycket då dålig klippning förstör ännu mer. De lättklädda flinande zombierna som springer omkring i slowmotion är mest skrattretande och det enda som ger någon form av skräckkänsla är Naschys roll som den onde, brännskadade tvillingbrodern som springer omkring och mördar i den klassiska utstyrlsen med slokhatt och olika masker. Musiken är ett kapitel för sig. Av någon anledning så valde man att låta Juan Carlos Calderón gör soundtracket och det han spottade ur sig var något som låter som om det var gjort för en helt annan film. Svängig jazzmusik kan vara trevligt ibland men inte till en skräckfilm. Detta låter som om det skulle vara gjort för en agentfilm liknande.

Skådespeleriet sitter dock som det ska. Naschy har uppenbarligen lika roligt som vanligt i rollerna som Krisna, den onde tvillingbrodern och till och med Satan själv i en drömsekvens och de övriga rollerna gör ett bra jobb. Romy och Maria Miller är både vackra och kompetenta som Elvira Irving respektive Kala och Maria Kosty dyker upp i en liten roll som hembiträde med en egen agenda vilket hon gör med ett leende på läpparna. Blodet flyter på rätt bra emellanåt så egentligen har filmen alla ingredienser den behöver. Synd bara att receptet inte var så bra nedtecknat.

Curse of the devil (1973)

Jag har på senare tid blivit en stor fan av Paul Naschys sköna spanska skräckfilmer från 1970talet. De är vanligtvis väldigt gammaldags, men innehåller ändå en hel del exploativa element såsom våld och sex, vilket erbjuder alldeles utomordentliga filmupplevelser. Gemytligt alltså. När jag då hittade Anchor Bays utgåva av Curse of the devil aka El Retorno de Walpurgis för 60 spänn så köpte jag den direkt, utan att ens kolla upp några som helst specs. Tyvärr så visade det sig att dvdn endast innehåller ett engelskt dubbat ljudspår vilket för mig förstör en hel del. Synd på en annars så fin utgåva. Som tur är så kommer mina nya hjältar på BCI/Deimos att släppa filmen framöver med den spanska ljudspåret så jag får återkomma med en regelrätt recension då eftersom det är en riktigt trevlig film det gäller. Vi tar en kortrecension i alla fall, men jag återkommer med en längre.

Waldemar Kaninskys ättlingar avrättade Elisabeth Bathory och hennes satanskult vilket resulterar i att Kaninsky i nutid får en förbannelse över sig. Vid varje fullmåne förvandlas han till en varulv och det enda som kan stoppa honom är att en kvinna, som måste älska honom, dödar honom med en speciell silverdolk. Tro mig, det finns flera att välja på. Naschy som manusförfattare ser till att han får lägra varje vacker kvinna filmen introducerar och när han inte har sex så mår han dåligt eller dödar folk i sin varulvsskepnad. Allt är väldigt gammaldags och plockade man bort allt naket så känns det verkligen som en gammal universalrulle, vilket Naschy själv erkänner som sin största influens. Mer än så vill jag inte säga den här gången då jag tycker att dubbningen förstör såpass mycket av upplevelsen. I'll be back.

Inlägg nr 100 - Horror rises from the tomb (1974)

Det tog 9 månader att skrapa ihop 100 inlägg på den här bloggen och det firar vi med en recension av en film från en av mina favoritgenrer - Spanska 70talsskräckisar av/med Paul Naschy. Horror rises from the tomb är en riktigt typisk sådan, på både gott och ont.

Någon gång i Frankrike på 1400talet så döms satanisten och svartkonstnären Aleric Du Marnac till döden, tillsammans med hans älskarinna Mabille De Lancre. Hans sista ord är en förbannelse över sin domares släkt och han lovar att de skall komma tillbaka för att hämnas. Nu hoppar vi raskt fram i tiden till det nutida Paris där Hugo De Marnac, Alerics ättling, befinner sig på en seans för att prata med Alerics ande som enligt legenden ligger begravd separerad från sitt huvud för att han inte skall komma tillbaka. Alerics ande pratar med dem och berättar var hans kroppsdelar finns begravda och Hugo bestämmer sig för att tillsammans med några vänner resa till sitt avlägsna bergshus för att se om de kan finna kroppen. Det står givetvis inte på förrän Aleric är återförenad med sin kropp, spanska senoritas går omkring nakna och en (mindre) arme av levande döda försöker ha ihjäl våra hjältar lagom till just den natt när Aleric Du Marnacs krafter kommer att mångfaldigas. Utöver detta så har vi även Alerics älskarinna Mabille som är en vampyr och föredrar att jaga sina offer medan hon är naken och det skapar ju ytterligare underhållning.

Enligt Naschy själv så skrev han manuset på två dagar på uppdrag av en producent som ville ha ut en skräckfilm snabbt och filmen spelade in under mycket kort tid i Naschys egna hus. Som tur är så är Carlos Aured en såpass kompetent regissör att man aldrig märker detta, annat än att handlingen ibland kan kännas aningen splittrad och att det ibland inte finns någon tillräckligt stark brygga mellan olika scener. Manuel Morino (som t ex jobbat mycket med Jesus Franco) är en bra fotograf och flertalet scener är riktigt fina, som t ex när de levande döda stapplar upp från sjöns botten och attackerar huset och introscenen där Aleric Du Marnac möter sitt öde. Skådespeleriet är som det brukar vara i dessa filmer. Paul Naschy eller som han egentligen heter, Jacinto Molina, har uppenbart mycket roligt i en trippelroll (Han spelar Hugo de Marnac, Aleric Du Marnac och även domaren som dömer Aleric till döden) och de övriga skådespelarna gör ett godkänt jobb. Vi får även ett flertal riktigt blodiga scener där hjärtan slits ut och huvuden huggs av, och jag måste även nämna att zombiemakeupen är riktigt fin. Jag måste även nämna den rätt skruvade musiken som mestadels består av orgel och lite gurka. Det låter konstigt, men jag tycker faktiskt att det fungerar alldeles utmärkt. Detta är en väldigt typisk Naschyfilm med mycket våld och naket och skulle fungera alldeles utmärkt som en introduktion till någon som vill upptäcka min favorit bland alla spanska extyngdlyftare. Gillar man 70talsskräck så finns det definitivt sämre filmer att välja.