Mot slutet av 70talet så gick det inte så bra för min favorit Paul Naschy (Jacinto Molina) och hans produktionsbolag, men när det såg som mörkast ut lyckades han få lite pengar från Japan av alla ställen och detta resulterade bland annat i en Waldemar Daninsky utflykt till Nippon och den här filmen som är lite mer åt hållet klassisk gorefilm.
Naschy (som för en gångs skull endast spelar en roll) spelar legoknekten Bruno som träffat en kvinna i Japan som erbjuder honom både kärlek och ett jobb. De skall stjäla holländska diamanter och uppdraget genomförs med lagom brutalitet av Naschys karaktär som i slutändan även kommer på att han vill ha alla diamanter själv. Hans forna kumpaner förföljer honom till Spanien där han lyckas skjuta dem alla utom sin före detta älskare men blir svårt sårad på kuppen. Han lyckas gömma diamanterna men faller sedan medvetslös av sina skador. När han vaknar upp där det inte i formen av mat till något rovdjur utan han befinner sig i ett hus någonstans där patriarken och hans två unga vackra döttrar räddat hans liv. Han är fortfarande svag och låter sig motvilligt bli vårdad av de unga kvinnorna (som givetvis faller för hans enorma manlighet) men något mystiskt sker i huset. Han ser flera gånger en ung kvinna som ser ut som döttrarnas döda moder och utöver detta så är hans japanska älskarinna honom på spåren, men de hon skickar ut för att finna honom blir alla brutalt mördade av en okänd, handskförsedd gärningsman.
Den japanska fusionen av pengar gjorde Naschy gott när han spelade in den här filmen och det syns då både manuset och produktionen är förvånansvärt stabil och väl genomförd. Filmens första halvtimme som består av ett thrillerelement där Naschy blåser och blir jagad av sina gamla kompanjoner är välregisserad och spännande. När filmen övergår till skräck så är det lite mer som vanligt och man känner igen sig väl (Huset som filmen spelades användes till och med i en annan Naschyfilm som har vissa likheter storymässigt med denna - Blue eyes of a broken doll). Naschys regi är dock bra och filmens manus är lite mer nerskalat och välskrivet än vanligt så det fungerar riktigt bra. Mot slutet av filmen kommer en liten twist som kanske inte är någon enorm överraskning men den fungerar. Naschy som skådespelare är som han alltid brukar vara - han väljer inga roller han inte skulle fungera i och han passar alldeles utmärkt som den samvetslöse legosoldaten med en smula hjärta längst inuti. Utöver Naschy så är det faktiskt högre klass än vanligt på skådespeleriet. Husets patriark spelas säkert av den Argentinske skådespelaren Lautaro Murúa som gör ett riktigt bra jobb som den mycket varme mannen med en mörk hemlighet. De vackra döttrarna spelas av Silvia Aguilar och Azucena Hernandez som är både vackra och kompetenta. Utöver dessa så måste jag även nämna Eiko Nagashima som den arga älskarinnan. En annan sak som höjer filmen är musiken som består av lite blandat från CAM-biblioteket, den här gången t ex lite Ennio Morricone och annat blandat godis.
Att det är lite gialloinfluenser märks tydligt i filmens mordscener och den är relativt blodig. Inget exceptionellt kanske, men vi bjuds på några fina scener där höjdpunkterna är en scen där en man blir uppäten av grisar och en scen där ett annat offer är fastspänt på ett bord och får halsen avskuren. För att avrunda det hela så vill jag avsluta med att säga att detta är en ganska typisk Paul Naschyfilm med lite naket, lite våld och ett bättre manus än vanligt. Rekommenderas varmt till alla älskare av spansk genrefilm från 70talet och speciellt till oss som fastnat för den forne tyngdlyftaren. Väldigt behagligt alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar