Time for some change

Jag tänker lägga den här bloggen på is ett tag, antagligen ganska länge. Jag tänker dock inte lägga ner recenserandet, utan har istället dragit igång en systerblogg:

http://rubbermonsterfetishism.blogspot.com/

Varför? Därför att det är lättare att nå ut till lite mer folk om jag bloggar på engelska, i förhoppningen om att lära känna lite mer människor med samma intressen. Jag har även lite vänner därute som inte förstår ett ord svenska så jag vill ju dela med mig av mina "fyndiga" kommentarer till dem. Jag räknar med att de tappra själar som följer Gummimonsterfetischism kan lite engelska så häng med nu. Om inte annat så kan ni ju klaga på min inte helt perfekta engelska.

The Hitcher (1986)

Ibland så vill man ju mysa till det lite hemmavid. Härom veckan så förklarade min flickvän att hon ville se om Liftaren aka The Hitcher, den klassiska 80talsthrillern. Givetvis så gjorde vi en liten grej av det, genom att kolla upp vad det var som C Thomas Howell åt i den klassiska fingerscenen och äta samma sak till filmen. Ostburgare och Pommes, gott det.

Men, hur var filmen då? Jag räknar med att de flesta som läser den här bloggen redan har sett filmen, men om det nu skulle vara någon som missat den så handlar den om en ung kille som kör en bil tvärs över Usa och gör det fatala misstaget att plocka upp en liftare. Nu vet inte jag, alla liftare kanske inte är så men när personen ifråga berättar att han skar av ben, armar och huvud på den förra kille som plockade upp honom och sedan frågar om han vet vad som händer med ett öga när man sticker en kniv i det, då är nog inte allt som det ska. Howell lyckas bli av med honom, men mannen förföljer honom och dödar allt i sin väg vilket resulterar i att våran unge hjälte får skulden för allt. Brilliant.

Det är verkligen skönt när man ser en film efter kanske 15 år och inser att den verkligen är precis så bra som man minns den. Rutger Hauer är helt klockren i rollen som John Ryder, mannen från Disneyland som jagar våran hjälte med en underbar kyla. Robert Harmons regi är klockren tillsammans med det underbart vackra ökenfotot av John Seale och Mark Ishams underbara musik cementerar allt till en av filmhistoriens största kultfilmer. Eric Reds manus ger mer frågor än svar angående den enigmatiske Ryder och det är precis så man vill ha det. Du får reda på precis mycket vad och varför som du behöver och mer behöver vi inte. Har du inte sett The Hitcher så ska du ta mig fan göra det och snabbt, annars är det bäst att kolla dina Pommes Frites en lång tid framöver!

Hydra (2009)

Härom månaden så var jag inne på http://www.dddhouse.com, en mycket bra site om man vill beställa billiga Hong Kong dvdutgåvor. Där hittade jag en film vid namn Hydra som enligt castlisten skulle vara Amando De Ossorios ypperligt gräsliga 70talsfilm där en sjöorm krossar båtar och fyrtorn med härligt usla specialeffekter. Jag var givetvis tvungen att beställa filmen omedelbums, men fick efter någon dag ett mail om att texten på hemsidan var fel och det istället var Hydra från 2009 som jag beställt, en made for scifichannelfilm som inte direkt fått någon bra kritik. Nåja, jag är inte den som är den. Monsterfilmer sitter alltid fint så jag beställde den ändå. Jag fick vad jag förtjänade.

Handlingen i sig är lite smårolig. Några rika miljonärer har betalat stora pengar för att få jaga. Jaga människor såklart. Man åker ut till en ö någonstans mitt ute i ingenstans och släpper lös sina offer. Vad man inte tagit med i räkningen är att en av de jagade är en före detta special forces snubbe och inte nog med det, ön är hemmavisten för den legendariska Hydran, den sjuhövdade ormen som är hyfsat hungrig efter människokött, vare sig det är beväpnat eller inte.

Först och främst så måste jag säga att dvdutgåvan har ett av de snyggaste omslagen jag sett på länge. Det är oerhört snyggt designat och utlovar en stämning som filmen i sig inte ens kommer i närheten av att leverera. Vi har att göra med en riktigt standard Scifi channelfilm, inspelad i samma skog i Kalifornien som alla andra filmer i sitt slag. Regin går på rutin och manuset, som börjar lite lovande, degenererar till samma gamla vanliga springande i skogen. Hydran är en riktigt rolig skapelse med massor med elaka tänder i fullblown CG, men som vanligt så är den inte speciellt integrerad med resten av filmen. Den är dock rolig att titta på, när den är med i bild. Annars är skådespeleriet helt ok, och det puttrar liksom på i en och en halv timme utan att man egentligen har speciellt tråkigt. Lite blod får vi också, men förvänta er ingen splatterfest. Intet nytt på västfronten alltså, men med ett coolare monster än vanligt. Gillar du den här typen av made for tv junk så kommer du att gilla den är.

Förresten, påminner Hydran inte lite om den elaka köttätande växten som hotar smurferna i albumet smurferna och Kroxelikrax?

Abominable (2006)

Världen behöver mer Bigfootfilmer. De skall dock helst innehålla omotiverat naket och stora mängder grafiskt våld, vilket raskt leder in oss på Abominable. Detta är antagligen den bästa filmen i filmhistorien som haft premiär på scifichannel, vilket inte behöver betyda mycket men det finns alltid ett undantag som bekräftar regeln.

Abominable är i grund och botten en remake av Alfred hitchcock Rear Window - med en Bigfoot. Matt McCoy spelar Preston Rogers, en man som hamnat i rullstol efter en bergsklättringsolycka där hans fru omkommit. Som en del av terapin så reser Preston tillbaka till sin stuga i skogen i närheten av där det hände tillsammans med en sur vårdare och samtidigt så anländer ett tjejgäng till stugan mittemot för att festa. Utöver detta så har vi Lance Henriksen och Jeffrey Combs i roller som Bigfootjägare i sådana där typiska cameos som kan spelas in på en dag, men de fungerar bra i storyn. Annars är det Preston Rogers det fokuseras på, som upptäcker ganska snabbt att det springer omkring en stor, hårig sak i skogen vars huvuddiet för tillfället verkar vara unga tjejer, gärna nyduschade. Problemet är bara att ingen tror på honom, speciellt när han mest verkar vara en snuskgubbe med en kikare...

Ok, jag erkänner - detta är en koncept som inte borde fungera. "Problemet" är bara att det faktiskt gör det. Ryan Schifrin är en väldigt stabil förstagångsregissör som använder sitt simpla koncept på ett mycket bra sätt ända fram till det riktigt coola slutet. Om ni känner igen efternamnet Schifrin så beror det på att Ryan är son till Lalo Schifrin, mannen bakom ett och annat fint soundtrack - där Mission impossible är det mest kända. Detta innebär att Ryan har ett kompetent soundtrack till förfogande vilket hjälper till i några riktigt sköna shocksekvenser. Som grädde på moset så får vi både omotiverat naket och några riktigt fina goresekvenser vilket bara är en bonus. En solid, blodig monsterfilm alltså som är alldeles för bra för att vara associerad med Scifichannel. Ryan Schifrin har förhoppningsvis en fin karriär framför sig inom skräckfilmen och jag ser fram emot hans nästa eskapader.

Xie ying wu aka Bloody Parrot (1981)

Ok, jag erkänner att jag inte riktigt följde med i alla vändningar i handlingen i Shan Huas Xie ying wu aka Bloody Parrot. Det är inte speciellt klart från början vad som pågår och nya karaktärer introduceras hela tiden. Filmen är visst baserad på en gammal legend om den blodiga papegojan, någon sorts variant av anden i flaskan - om du ser den så får du tre önskningar, önskningar som givetvis går käpprätt åt helvete. En rådgivare till Kejsaren får se den, önskar att få tillbaka en enorm skatt varpå han, hans fru och hans son dör. Nu börjar en vild jakt på skatten och försöken att ta reda på vem den blodiga papegojan egentligen är. En hård svärdsman råkar varar ute på vandring i närheten och hamnar mitt i alltihopa, samtidigt som han får ihop det med en prostituerad kvinna som spenderar ungefär två tredjedelar av filmen naken. Typ. Det är oerhört mycket mer än så, men skulle ta mig timmar att på ner på pränt så jag lämnar det vid det här vaga lilla försöket. Se hellre filmen och skaffa er en egen uppfattning.

För se den, det tycker jag helt klart att ni ska göra. Detta är en väldigt snyggt filmad liten sak som är knökfylld med välkoreograferade och blodiga fightscener, österländsk magi och vackert naket. Slåss man inte med svärd eller diverse andra vassa redskap så håller man på med konstig magi eller lönnmördar varandra. Vi får även lite ganska snaskigt gorem mestadels i form av några riktigt slibbiga obduktioner när man försöker ta reda på dödsorsaken på några mordoffer. En riktigt härlig Wuxia alltså och en fröjd för ögat och sinnet. Nu ser jag verkligen fram emot att utforska genren lite djupare.

H-man (1958)

Jag har sagt det förut och det tål att sägas igen: Det finns alldeles för lite blobfilmer! Stora, härliga, slemmiga blobbar som äter upp människor, det är underhållning det! Inoshiro Hondas H-Man är en finfin sådan film. Efter att ha utsatts av radioaktivitet från ett atombombstest så har ett antal hoodlums blivit fövandlade till gröna blobbar som kan lösa upp alla människor de kommer i kontakt med. Det hela är dock upplagt med som en kriminalfilm än en typisk Inoshiro Honda film vilket faktiskt fungerar mycket bra. Enkelt och klockrent!

Inoshiro Honda, som de flesta förknippar med Godzillafilmer, var ju faktiskt en större regissör än vad hans rykte förtjänar. Han var sedan länge en mycket god vän med Akira Kurosawa och jobbade på flera av dennes filmer, t ex Ran och Kagemusha. Båda hade ett mycket gott öga för det visuella, vilket är något som man tydligt märker i Hondas filmer. H-Man är ett mycket bra exempel på detta där varje scen är en egen lite komposition i sig och man kommer på sig själv med att tänka på hur en simpel blobfilm kan se så bra ut. Men så är den gjord av Inoshiro Honda och H-man är ingen vanlig blobfilm. Den är ytterligare en av den serie med fantasyfilmer som kom från Japan efter 2:a världskriget, som gjordes för att hantera den stora fasa som landet fortfarande led av efter Hiroshima och Nagasaki. Låt mig inte försöka lura i er att det är en "viktig" film, det är det inte. Men som underhållning sett så är det väldigt välgjort, stämningsfullt och i många fall mycket bättre än allt som Usa spottade ur sig när de var rädda för ryssen. Sedan så har vi ju specialeffekterna som kanske är aningen ojämna för att komma från Eiji Tsuburaya, men som för det mesta är mer än godkända, speciellt i scenerna med smältande människor. Som grädde på moset får vi ett riktigt skönt jazzigt sountrack som jag gärna skulle vilja ha på skiva. Rekommenderas varmt till fans av genren.

Iron man (2008)

Nu var vi här igen, inte riktigt den typen av film som den här bloggen ska handla om så det blir en kortis.

Vapenfabrikör och geni Tony Stark blir svårt skadad i Afghanistan eller något och blir Iron Man. Massor med toksnygga specialeffekter, skönt fria från Michael Bay kameraskakningar och en knippe bra skådespelare gör det hela till en av de bättre superhjältefilmerna jag sett.