Tarkan versus the vikings (1971)

Tarkan är en hård kille. Han har fått i uppdrag av Attila att föra hans dotter någonstans och de färdas tillsammans med Kurt, hans trogna varg och Kurt son... Kurt. De anländer till ett fort för att stanna över natten men blir överfallna av riktigt elaka vikingar (så elaka att man slänger in flera sekvenser där de mördar barn) och Kurt den äldre blir mördad när han försöker skydda Tarkan. Vikingarna dödar allt och alla, exklusive Tarkan såklart som dock är rätt spak med två pilar i ryggen och Attilas dotter som vikingahövdingen vill ha. Tarkan svär nu på Kurt den äldres grav att han skall hämnas och detta är en såpass stark sekvens att till och med Kurt den yngre gråter tårar. Nu följer ett flertal äventyr där Tarkan slåss mot de skummaste vikingar som filmhistorien skådat, en jättebläckfisk vars huvudföda är människor, elaka kineser och ännu mer skumma vikingar.

Jag vet inte riktigt var jag skall börja. Detta är alltså en turkisk äventyrsfilm baserad på en väldigt populär serietidning, och serietidning är precis vad detta liknar. Vikingarna har några av de sämsta peruker jag någonsin sett i en film och deras vikingabåtar verkar vara målade av samma snubbe som målade Villa Villekulla. När vi ändå är inne på Pippu Långstrump så är det väldigt många vikingar som har just pippihår. Inte direkt skräckinjagande. Den elake hövdingen har dock en blond peruk och verkar tagen direkt från ett Asterixalbum. Utöver detta så har ett stort antal extras färgat sitt hår blont, eller gult rättare sagt. Sen har vi ju den där jättebläckfisken som är något av det lamaste jag någonsin skådat. Väldigt uppenbart en kille med någon form av målad presenning över sig och tentakler som mest guppar runt i vattnet. Underbart faktiskt. Jag önskar den hade varit med mer.

Jag kommer på mig hela tiden när jag ska skriva den här recensionen att jag kommer av mig hela tiden för jag vet inte riktigt vad jag skall skriva. De blodiga men ack så taffligt koreograferade fightscenerna? Tarkans döda varg (schäfer)som är väldigt dålig på att spela död? Allt naket som kulminerar med en orgiesekvens där vikingarna förlustar sig på sina kvinnliga slavar? Fightscenen som slutar med att hjältinnans svärd går av och hon tittar förvånat på det medans hennes motståndare faller död ner på marken? Det stulna soundtracket som bla innehåller Also spracht Zarathustra och Ennio Morricone? Det finns så mycket att se här. Lite sex, lite våld och en massa lågbudget conanerier. Tack Mondo macabro för att ni släppt detta elände på dvd. Jag vill ha mer.

Underworld: Evolution (2006)

Det hände inte ofta men ibland dyker det upp ett litet guldkorn i form av en uppföljare som är bättre än originalet. Underworld var en trevlig liten serietidningsrulle om kriget mellan vampyrer och varulvar vars höjdpunkter var Kate Beckingsale i svart, tight latexdräkt och en riktigt kul story. Underworld: Evolution fortsätter storyn där den slutade i ettan, men tar allt ett steg längre med ännu mer stiliserat foto och rejäla mängder blod och splatter, något som ettan var rätt blodfattig (fniss)med. Ett ytterligare stort plus är Tony Currans förste vampyr, Marcus Corvinus, en fladdermusliknande varelse med gigantiska vingar som är en fröjd att se på. Den här gången får vi reda på ytterligare lite hemligheter i kriget mellan huggtänder och hårbollar. Det visar sig att William Corvinus, den förste varulven, fortfarande är i liv och Marcus Corvinus, den förste vampyren som även är bror till denne vill veta var han finns. Den enda som har en aning om var detta kan vara är Selene, våran latexförpackade vampyrbabe. Tillsammans med Michael, hennes älskare som även råkar vara en vampyr/varulvshybrid så måste de hålla Marcus ifrån att ta reda på var den stora vita och elaka fluffen är instängd. Dags att få reda på lite fler hemligheter omkring Selenes bakgrund!

Det här är så rackarns trevligt att man sitter med en litet flin hela filmen. Storyn är likadan som ettan, tuggummifluff, men allt är så stiliserat och coolt iscensatt att det aldrig blir en tråkig sekund och då det är en uppföljare så slipper man en massa exposition som segar ner. När filmmakarna sedan väljer att ösa på med massor av blod och våld så blir det bara ännu bättre. Len Wisemans regi är lite nertonad jämfört med ettan = inte alls lika mycket matrixripoffscener och de har verkligen hittat rätt färgfilter för kameran. Kate Beckinsales latexdräkt verkar vara ännu tajtare än tidigare och tillsammans blir detta perfekt sockervaddsunderhållning. Visst, det hela känns som ett tvspel ibland, men det gör inget. Mycket mycket trevligt.

Hell's ground (2007)

Dagens aqenda är Pakistans första splatterfilm, Zibahkhana. Den har visats över hela världen under namnet Hell's ground på diverse festivaler, förutom i sitt ursprungsland där det lär dröja ett tag till innan den får en officiell release. Filmen skapades av Omar Ali Khan som finansierade den med hjälp av pengar från sin kedja med glasskafeér, med lite hjälp av Pete Tombs, en av personerna bakom Mondo Macabro som släppt en hel del intressant exploitation på dvd. Givetvis så lät ju detta hur intressant som helst för en splattergottare som mig och jag var tvungen att inhandla den på dvd. Filmen vann en hel del priser och har fått ett flertal bra recensioner så då är frågan - är filmen värd det?

Filmens handling är i synnerhet enkel - det är en kärleksfylld ripoff till Motorsågsmassakern där ett antal ungdomar åker iväg i en gammal folkvagnsbuss för att gå på en konsert. Det är den tuffa killen, den blyga tjejen, den tuffa tjejen, etc - varje klyscha som existerar. På vägen dit passerar de en förbjuden plats, den så kallade Hell's ground och det dröjer inte länge förrän de attackeras av zombier och en av dem blir biten. Det står nu inte på förrän de är vilse och med tom tank mitt ute i ingenstans och någonting iklädd en burkha börjar ha ihjäl dem en efter en...

Gränsen mellan ren ripoff och kärleksfylld hyllning är hårfin och Hell's ground ligger någonstans där precis på gränsen. Vad som räddar den från förfall är just miljöerna och kulturen som filmen är inspelad i. Att en person som är klädd i burkha skulle vara skräckinjagande var en sak som jag var lite osäker på innan jag såg filmen men jag måste säga att det fungerar alldeles utmärkt. Men utöver detta så är det tyvärr faktiskt inte mycket som står ut. Omar Khans regi är godkänd men ingenting speciellt. Att det är en debutfilm har givetvis en hel del med detta att göra och då man faktiskt kan känna bitvis att han verkligen gillar genren så kan han nog bli något att hålla ögonen öppna efter, om han nu skapar något lite mer eget. En annan sak som drar ner betyget är skådespeleriet, först och främst de fem ungdomar som beger sig ut i vildmarken där talangerna varierar kraftigt från halvtaskigt till ok. Filmen är heller inte speciellt blodig. Lite gore är det, men det mesta är när man får se vad som hänt efteråt fast å andra sidan så kan det ju vara jag som är kinkig. Scenen med zombierna passar heller inte in speciellt bra. Den har ett ok skäl för att vara där (som man får reda på om man lyssnar på det relativt intressanta kommentarspåret på dvdn) men de dyker upp, är med i 5 minuter och sen övergår filmen helt till den burkhabärande galningen och dennes familj som största hotet.

Jag antar att jag hade lite för höga förväntningar på den här filmen. Den är absolut inte dålig och relativt välfilmad, men med ett manus som är en karbonkopia av Motorsågsmassakern och inga egna ideér så blir det definitivt svårt att ställa sig i samma hyllningskör som finns ute på internet. Med en relativt tät stämning och riktigt skön musik (en blandning av vanlig skräckfilsmusik och gamla pakistanska popdängor) så finns det i alla fall många filmer som är betydligt sämre. Har man inte alltför höga krav så är detta utmärkt underhållning.

30 days of night - igen

Igår såg jag om 30 days of night och jag tänkte bara slinka in ett litet inlägg om att filmen lätt håller för flera visningar. Det är så jäkla skönt att se en skräckfilm där den utsatta gruppen överlevande inte för en gångs skull slits sönder av interna konflikter. Visst, det finns, men hålls på förhållandevis låg nivå. Miljöerna är helt perfekta för en skräckfilm och jag undrar varför det är såpass få filmer som utspelar sig i vintermiljöer. Vi slipper också allt elände som Anne Rice gett världen, de gotiska och romantiska vampyrerna. Här pratar vi rovdjur som bara lever för jakten... Har du inte sett den så gör det.

Här är min gamla recension

Night of the sorcerers (1973)

En expedition reser till Afrika för att undersöka försvinnandet av elefanter i ett visst område. När de anländer blir de varnade av lokalbefolkningen att inte strosa runt i djungeln på natten, speciellt inte på den gamla offerplatsen i närheten. Ni förstår ju hur detta kommer att sluta. Det står inte på förrän expeditionens vackra kvinnor har blivit offrade till någon voodoogud och återuppstått som leopardvampyrer (vilket innebär att de har leopardbikinis och skuttar omkring i slowmotion). Hjälten hade antagligen kunnat stoppa detta redan i början av filmen men han var upptagen med att knulla med sin flickvän varje gång han skulle hålla vakt. Nu måste han stoppa de onda leopardvampyrerna och deras zombier innan allt är för sent. Typ.

En tanke som gick igenom mitt huvud genom hela filmen var att detta kändes som en Jess Francofilm. Handling, miljöer (en spansk nationalpark som fick föreställa Afrika) och det stora antalet nakna bröst (till och med nakna flashbacks) gör att det känns sådär lagom småsleazigt. Men detta är ingen hastig, slarvig zoom-orgie. Amando De Ossorio är välgjord (såpass välgjord som en film med en så uppenbar låg budget kan bli). Fotot är snyggt och även om det är lite väl mycket Day for night fotografi så fungerar det relativt bra. Maria Kosty, Kali Hansa och Loretta Tovar struttar omkring i djungeln i så lite kläder som är fysiskt möjligt vilket gör att filmen åtminstone alltid är rolig att titta på. Simon Andreu är helt ok som hjälten som inte kan hålla sig från sin flickvän, även om allas liv står på spel och Jack Taylor har sin vanliga mustasch i rollen som expeditionens ledare. Utöver detta så dyker Jose Thelman upp i en liten roll som inföding och repriserar sin roll som våldtäktsman från Tombs of the blind dead, utan mustasch dock. Det hela är en riktigt kul liten exploitationfilm som inte är speciellt bra men heller inte dålig. Den har sin beskärda del av explotiativa element speciellt som ritualen för att göra kvinnorna till vampyrer innebär att man måste piska av dem kläderna tills de är helt nakna och sedan hugga huvudet av dem och tack vare att De Ossorio står bakom kameran så är det lite bättre än vad man kan tro. Att ta den seriöst som skräckfilm är helt omöjligt tack vare leopardvampyrkvinnorna som skuttar omkring i slowmotion och fräser. Tråkig, det blir den dock aldrig.

The Devils sword (1984)

Indonesisk exploitation. Smaka på den.

Mandala, spelad av den tuffe Barry Prima, är världens störste krigare som rider runt på sin trogna häst och kämpar mot ondska. En dag rider han in i en by där ett bröllop pågår. Problemet är dock att den onda Alligatordrottningen, en ond häxa/nymfoman vill ha brudgummen till sitt personliga hov och har skickat Mandalas forne vän för att tvinga till sig honom. Detta resulterar i en rejält blodig strid där de enda som överlever är bruden, brudgummen och de två krigarna. Alligatordrottningen får som hon vill och Mandla lovar att hämnas. Mitt i allt detta så visar det sig att alla onda krigare i världen (inte mer än 4) har gått ihop för att på Alligatordrottningens order finna The Devils Sword, ett svärd smitt för tusentals år sedan av en fallen meteorit och som sägs ge oerhörda krafter till den som äger det. Mandalas läromästare vet var det finns och blir överfallen av de 4 onda krigarna som alla slås med olika konstiga vapen och han blir dödlig sårad, men vägrar berätta var svärdet finns. Mandala kommer i tid men för att rädda hans liv så måste han hugga av sin läromästares infekterade ben (vilket perfekt scenario för en gorescen). Nu får Mandala i uppdrag att finna det djävla svärdet och stoppa den onda Alligatordrottningen innan hon knullat sig igenom alla unga män i landet och beger sig ut på en lång färd tillsammans med den unga bruden som vill hämnas sin förlorade make.

Handlingen säger väl det mesta och och någon död sekund existerar inte. Mandala slåss gärna och filmen hoppar mellan ett flertal långa, blodiga fightscener där armar och huvuden flyger omkring i kaskader av blod. Det kanske inte är lika blodigt som låt oss säga Shogun Assassin, men inte långt därifrån. Fightscenerna är dock inte speciellt bra koreograferade, men det gör inte så mycket då allt är så härligt underhållande. Regissören använder sig gärna av mycket enkla trick för att få sina krigare att flyga fram på skärmen och man sitter där hela tiden med ett leende på läpparna. Min favoritscen är den där Mandala och bruden färdas på en flotte över en dimtäckt sjö och blir anfallna av en hord alligatormän som hoppar ut på båten med hjälp av filmen visas baklänges och synen av detta och deras vobblande träsvärd är totalt sanslös. Alla skådespelare spelar över så gott de kan och den skruvade dubbningen gör inte saken bättre/sämre egentligen. Det är dock en ganska snygg film, definitivt gjord på 80talet med massor av pastellfärger och röktäckta landskap. Lite som Krull på en hundradels budget korsat med en kungfufilm - på ett bra sätt. Det finns så mycket sköna detaljer jag skulle kunna gå in på, men jag väljer att hålla käften och låta er upptäcka dem själva.

Totalt sanslöst härligt underhållande alltså. Det är totalt omöjligt att inte bli underhållen av detta spektakel och jag ser verkligen fram emot att utforska den indonesiska filmvärlden lite djupare. Du märker själv om detta är något för dig efter att ha läst denna recension och jag hoppas att min entusiasm verkligen går fram.

The Happening (2008)

Att The Happening skulle vara dödsstöten för M Night Shyamalans karriär som många verkar påstå efter att filmen i stora drag blivit sågad är inte något som jag tror på. Jag har faktiskt lite svårt att förstå varför så många verkar sky honom som pesten. Folk verkar anse att han har någon sorts tävling mot sig själv för att toppa Sjätte sinnet, men Shyamalan själv verkar göra precis de filmer han själv vill göra. Att han har ett stort ego är något som är väldigt uppenbart men med det egot följer även en rätt stor talang. När hans filmer är som bäst så känns de som stöpta ur samma form som Howard Hawks och Frank Capras föregångare. Hur passar The Happening in här då? Så dålig som alla recensioner säger att den skulle vara, det är den verkligen inte men Shyamalan har gjort några riktigt dåliga val, speciellt när det gäller skådespelare.

Något händer på Usa:s östkust. I Central park, New York, så börjar stora mängder människor bete sig konstigt. De sluddrar och verkar inte veta var de är, varpå de helt sonika tar livet av sig. Myndigheterna misstänker en terroristattack och börjar evakuera staden, samtidigt som samma sak sker i flera städer i allt större utsträckning. Vi får följa Elliot och Alma Moore (spelade av Mark Wahlberg och Zooey Deschanel) på flykt ut ur staden mot någon sorts säker plats. Mer tänker jag inte gå in på för att inte spoila.

Det största misstaget som Shyamalan gjorde var att välja Mark Wahlberg som huvudrollsinnehavare. Han är det blekaste och tråkigaste jag sett på år och dag. Man vänjer sig dock efter ett tag, men då är skadan redan skedd. Zooey Deschanel gör bättre ifrån sig, men vars karaktär beter sig väldigt konstigt och jag störde mig på henne vid flera tillfällen. John Leguizamo som vanligtvis brukar vara bra är även han väldigt blek, men jag tror det beror manuset. Annars är birollerna bra spelade.
Misstag nummer två är James Newton Howards musik som är bra, men känns hämtad från en 40talsfilm där musiken inte riktigt är synkad med vad som händer på skärmen. Den spelas konstant, även i lugna stunder och det är inte riktigt 100%

Som regissör är Shyamalan dock godkänd. Han skapar ett ganska tät stämning och lyckas behålla den filmen igenom, men jag är lite förvånad över att han har valt att skildra en såpass lågmäld apokalyps. Jag gillar konceptet han valt som är både spännande och aningen tänkvärt, även om jag vet att många inte håller med mig. Det är dock inte mitt problem. :) The Happening är en relativt välgjord scifithriller som har några rejäla svagheter, men även stora kvaliteter och som i slutändan kommer upp med näsan ovanför ytan.