Invasion (2005)

Handlingen i denna film har vi sett förut, men garanterat inte i detta formatet. Någonstans i kalifornien, sent en fredagskväll, får polisen ett samtal från enbonde som påstår att en meteorit nästan mosat hans bil och vill att någon kommer och tar en titt på den, inne i en nationalpark. Det är dock inte den enda meteoriten som landar denna natt då hela himlen är full av dem. Sheriffen anländer till platsen men blir anfallen av bonden som stoppar någon sorts mask i örat på honom. Därefter åker polisen iväg för att infektera fler människor och hittar ett ungt par som sitter och hånglar i en bil. Han lyckas infektera killen men den unga kvinnan tar bilen och sticker. Nu försöker hon ta sig ut ur parken och samtidigt försöka ta reda på vad det är som verkligen hänt...

Invasion (eller Infection som den hette från början. Antagligen döptes den om för att casha in lite på Bodysnatchersremaken med Nicole Kidman) är ett experiment. Den förutsätter att du ska acceptera konceptet som det är och det är filmens stora svaghet (och styrka för den delen). Varför? Jo, filmen består egentligen av en 63 minuter lång tagning, filmad från en fixerad kamera på en polisbil, från och med att polisen åker ut för att titta på meteoriten. Förutom en scen i filmens början och fortsättningen på denna i slutet på filmen så består Invasion alltså av en enda lång kameraåkning och publiken har inte mycket annat val än att acceptera detta. Personligen så tycker jag faktiskt att det fungerar ganska bra. I och med den fixerade kameran så måste din hjärna fylla i det som sker utanför kameran och gärna överdriva det du ser eller skymtar. Detta innebär att det under långa stunder inte händer någonting överhuvudtaget, bara konstiga ljud från någonstans långt bort eller kanske en skepnad som knappt syns i mörkret. Det är faktiskt bitvis riktigt spännande och man får lite av den känsla av utsatthet som den unga kvinnan känner samtidigt som hon försöker hålla sig från att få panik när hon ser någon komma gående mot henne, endast upplyst av bilens strålkastare.

Filmens svaghet är det samma som dess styrka. Filmen består av en enda lång tagning, filmad från en fixerad kamera i en polisbil. En hel del av filmen består endast av åkande på små skogsvägar utan att det egentligen händer något, men som tur är så har filmmakarna planterat lite småsaker här och var för att hålla igång känslan av att det finns något där ute. Jag har en kärlek till filmer som inte fördummar sina tittare genom att förklara allt som händer i minsta detalj. Invasion är en sådan film som bara visar upp små delar av en stor händelse utan att ge oss några detaljer. En trevlig liten sicifrulle alltså, och ett lyckat experiment.

Night of the Eagle (1962)

Men. Alltså. Varför har jag inte sett den här filmen tidigare? Det är precis sådana här övernaturliga rysare jag älskar. Jag har känt till dess existens, men valt att hoppa över den. Tills nu. Skärpning.

Night of the Eagle handlar om Professor Norman Taylor som jobbar som lärare på en engelskt universitet. En skeptiker från födseln, Taylor har inte mycket till övers för det övernaturliga vilket han poängterar på sina lektioner. Hans fru har en helt annan åsikt. Hon är övertygad att någon på universitet utövar svart magi mot maken och har fyllt hemmet med olika fetischer för att skydda honom. Men när maken hittar allt detta "skräp" och kräver att hon bränner upp allt så släpper han lös krafter som han till en början har väldigt svårt att acceptera, men som han snart inser kan kosta honom och de han älskar livet.

Night of the Eagle kommer från samma skola som klassiker som t ex The Haunting och Curse of the Demon, övernaturliga rysare där stämning och suggestion står för skräcken. Det bästa exemplet är i en scen när Professor Taylor lyssnar på ett rullband där man spelat in en av hans genomgångar. Ett mystiskt ljud hörs hela tiden i bakgrunden och när telefonen ringer så hörs ljudet även där. En kraftig vind hörs utanför huset och plötsligt bankar någon på dörren. När Taylor går för att öppna så kastar sig hans fru på telefonen och sliter ur den ur väggen precis när dörren öppnas av en kraftig vindpust, varpå vinden dör ut på en gång. Filmen är fylld med just sådana scener och man har hela tiden en aning till en kall kår i bakhuvudet. Det blir ju inte direkt sämre av det fina skådespeleriet, speciellt Peter Wyngarde som Norman Taylor. Sydney Hayers karriär slutade i tv, men här visar han upp en hel del talang med noga kalkylerade scener för att maximera stämningen, med stor hjälp av ett manus skrivet av bla Richard Matheson. Det enda, och jag vill verkligen poängtera det enda, är det något abrupta slutet som förvisso fungerar som en slut, men känns som om det var aningen hastigt påkommet. Annars är detta en perfekt liten skräckfilm som rekommenderas till alla älskare av klassiska rysare.

Retroactive (1997)

Alla har vi ju någon gång hamnat i en situation där förloppet inte riktigt utlöpt på bästa sätt och genast önskat att vi kunde gå tillbaka och göra "rätt". Detta är ju givetvis inte möjligt förutom i filmens värld och dagens recension handlar om just en sådan film. Det är alltså Retroactive från 1997 som gäller idag, en välgjord film med några roliga ideér men (med svengelsk accent) även vissa svagheter som vi kommer till sen.

Filmen börjar med att Brian (spelad av Frank Whaley, den aningen nervöse killen i början av Pulp Fiction) anländer till sitt lab mitt ute i öknen. Det visar sig att han experimenterar med tidsresor och om han inte får det att fungera den här gången så stänger Pentagon ner projektet. Konceptet är att resa 20 minuter tillbaka i tiden, med intakta minnen. Givetvis så lyckas han. I närheten så smäller den före detta polisen Karen in i en skylt med sin bil och tvingas lifta. Hon blir upplockad av den bufflige Frank och hans fru som lovar att skjutsa henne till en bärgare. På vägen dit stannar de till vid en bensinmack där Frank får några bilder av ägaren, specifikt bilder som bevisar att hans fru är otrogen. Frank har lite problem med detta och situtationen slutar med att han sätter en kula i pannan på frugan. Karen flyr in i öknen och lyckas givetvis hitta Brians tidsreselab och blir tillbakaskickad 20 minuter i tiden, med intakta minnen om vad som kommer att hända. För en gångs skull i en film så reagerar huvudpersonen direkt med att försöka ställa saker till rätta, istället för att tillbringa 20 minuter med att vägra inse fakta. Problemet är bara att hon gör saker ännu värre. Händelserna eskalerar ännu mer och fler personer får sätta livet till. Karen gör ytterligare ett försök, men saker urartar ännu mer....

Konceptet är ju hur kul som helst. Det är riktigt roligt att se allt eskalera helt åt helvete ännu mer för varje gång Karen gör sin tidsresa. Det känns som att konceptet skulle kunna användas mer än det gör, men jag antar att manusförfattarna valt att hålla tillbaka lite för att hålla koll på händelserna så att logiken åtminstone håller för en snabbtitt. Med stark regi och snyggt foto, tillsammans med en förkärlek för exploderande bilar och bra stunts så är det en film som ser mycket bra ut. Skådespeleriet är bra rakt igenom, men nu kommer vi till filmens första problem. James Belushi. Efter att ha sett honom i diverse komedier och på slutet som slusken i Jims värld så är det aningen svårt att ta honom på allvar som en brutal mördare. Han spelar dock en karaktär som är väldigt lik den han altid spelar och han gör det lika bra som vanligt så jag antar att det får gå som ett av filmens mindre problem. En annan sak jag stör mig på är själva tidsresandet. I filmens början så förklarar Brian hur den funkar, filmar sig själv när han förklarar hur experimentet fungerar. Han utför experimentet på en död råtta och vi hamnar 20 minuter tillbaka i tiden. Av någon mystisk anledning så sitter det redan ett band i kameran med Brians förklaring över hur experimentet ska gå till och han inser att det lyckats. Ok, hur kom bandet dit? Missade jag när han lade det i lådan med den döda råttan? Borde ett videoband överhuvudtaget behålla sitt innehåll i en sådan situation? Jag accepterar tidsmaskinen som en vanlig McGuffin, alltså en del av handlingen som bara finns där för att driva handlingen vidare utan någon förklaring till hur den egentligen fungerar och scenerna i början fungerar inte riktigt så bra som filmmakarna vill att de ska göra. Som publik är jag mest intresserad av att se själva resandet och dess konsekvenser, inte någon förklaring som verkar hämtad från Star Trek. Nåja, detta är bara ett problem under filmens första 5-10 minuter och när handlingen kommer igång så glömmer man detta. En annan sak som jag störde mig lite på var det väldigt enkla slutet, men å andra sidan så känns det väldigt naturligt och även tillfredsställande såhär i efterhand.

Retroactive är en väldigt underhållande film med ett roligt koncept som är välfilmat och välspelat. Jag hade gärna sett att man tagit ut svängarna lite till och låtit händelserna eskalera ännu mer, men det är väl bara en smaksak. Så länge man köper själva konceptet med tidsmaskinen så fungerar filmen som på räls. En hyfsat smart action/scifirulle alltså som inte direkt bjuder på några banbrytande koncept men som tar en rolig idé och gör något underhållande av det.

Inlägg nr 200 - First man into space (1959)

Ah, vad passar bättre i den här bloggen än en elak bloddrickande astronaut täckt med rymddamm? Så, för att fira det 200:e inlägget så kommer här en recension på en rätt skön liten scifirulle från 1959, First man into space, och det är en fin liten gummidräkt vi har att göra med här.

Dan Prescott, en testpilot, har ett problem med gränser. Specifikt gränsen mellan jordens atmosfär och rymden. När han under ett experiment flyger högre än någonsin och lyckas slå alla rekord genom att lämna atmosfären så hamnar han i ett litet dilemma, nämligen ett moln med rymddamm som täcker hans farkost totalt. Man tappar kontakten med honom helt och finner rymdfarkosten störtad i New Mexico, täckt med det skumma dammet. Någon astronaut hittar man dock inte, men det står inte på förrän han dyker upp, täckt med det coola dammet och törstig efter mänskligt blod. Nu är det upp till Dans bror och hans flickvän att stoppa honom...

Min första fråga är: Hur kan en 77 minuter lång film kännas så långsam? Jo, man fyller ut den med massor av stockfootage på radiooperatörer etc. Det tar över en halvtimme innan Prescott hamnar i det rymddammet och det är en lååång väg dit. Men när mördarastronauten äntligen dyker upp så blir det lite mer fart och alla scener han är med i är riktigt roliga, och till och med hyfsat spännande. Egentligen är han ju givetvis inte elak, men något har hänt med hans kropp som gör att han måste ha blod. Att han ser ut som ett brännskadeoffer gör honom bara mer effektiv och man lyckas till och med få fram lite sympati för resterna av Prescott, i ett slut som egentligen är alldeles för bra för lågbudgetschlock av den här typen. Överlag så är manuset faktiskt relativt seriöst, och om man hade haft lite högre budget så hade detta kunnat bli en mindre klassiker. Som det är nu så är det alldeles för mycket stock footage och det är rätt svårt att få England (där filmen är inspelad) att se ut som New Mexico. Gillar du sådana här gamla sköna scifirullar så kan jag nog faktiskt till och med rekommendera den, var bara förberedd på en aningen seg början.

Vampyres (1974)

Ett filmkoncept kan omöjligen inte bli bättre än så här:

Två lesbiska vampyrer alternerar mellan att ha sex med varandra och lura till sig män som de dödar i orgier av blod.

Så enkelt. Det behövs liksom inte mer än så. Sen hjälper det ju givetvis om man har en kompetent regissör, bra skådespelare och ett ok manus också, och det roliga med José Ramón Larraz Vampyres är att den har allt detta. Fina fisken alltså.

Storyn i sig är rätt simpel. Två unga kvinnor lockar med sig män till sitt stora hus någonstans ute på vischan i England. Först förför de dem, super ner dem och mördar dem. En av männen överlever dock sitt möte av någon anledning och det verkar som om det finns någon attraktion mellan honom och den mörka av vampyrerna. Han återkommer till huset om och om igen och blir svagare för varje möte. Samtidigt så har ett ungt par parkerat sin husvagn på ägorna och blir vittne till en del av händelserna som sker.

Det är lite oklart vad de unga kvinnorna egentligen är. De dricker blod och beter sig i allmänhet som vampyrer gör, men de vandrar även omkring i dagsljus när de jagar sina offer. En annan del av handlingen hintar åt att de skulle vara spöken av något slag och någon förklaring får man egentligen inte, vilket inte gör så mycket då man är fullt upptagen att titta på Marianne Morris och Anulka Dziubinskas nakna kroppar. Som tur är så är de båda unga damerna kompetenta skådespelare vilket gör att den enkla storyn funkar. Ett annat plus är det riktigt vackra huset där filmen är inspelade och de synnerligen maffiga ägorna omkring (Oakley court, där en och annan Hammer film blivit inspelad). Det hela känns lite som en skum dröm och som sådan är filmen riktigt vacker. Det finns inget att klaga på egentligen. Naket, blod och mera naket i en kompott som filmats väl av Larraz. lite som en Francofilm utan zoomfrossa och Lina Romays genitalier i extrem närbild alltså. Mycket trevligt.

KM31 (2007)

Mexikansk skräck växer inte på träd, speciellt sådan som till och med får premiär i Sverige. Av någon anledning så har den här filmen blivit rätt rejält sågad, av orsaker som jag inte riktigt förstår. En orsak är dock att vissa "filmkritiker" bara ser filmen som ytterligare en film i raden av skräckrullar som kommit i J-horrorvågen, helt ovetande om att denna film är baserad på en mexikansk legend som är felra hundra år gammal. Visst, filmen använder sig av flera beprövade knep men att avfärda den totalt bara för att man tycker att den påminner lite om Ringu, det är bara korkat.

KM31 handlar om tvillingarna Agata och Catalina (spelade av Illiana Fox) som har det där speciella bandet som tvillingar kan ha, och den där lika tragedin som hände när de var små gör ju inte saken bättre. Agata är på väg till sin pojkvän när hon kör på en liten pojke på en vägsträcka mitt ute i skogen. När hon ska undersöka om pojken lever så blir hon själv påkörd och hamnar i koma med båda benen amputerade. Catalina blir väldigt upprörd av det hela och när den påkörde pojken inte kan hittas så börjar hon undersöka saken tillsammans med Agatas pojkvän och en god vän till henne som egentligen vill vara mer än vän (som upplagt för lite intriger alltså). Det visar sig att detta är inte första gången som en olycka skett på den platsen och de får kontakt med en polis som driver en inofficiell undersökning. Det är fråga om dussintals fall och när de börjar rota djupare i det hela så kommer de in på gamla legender om La Llorona, den gråtande kvinnan som vill hämnas sina döda barn...

Jo, filmen lånar en del estetik från Ringu och alla dess efterföljare. Det är det inte någon tvekan om men tack vare att KM31 är baserad på lokala historier så känns filmen aldrig som någon billig ripoff. Manuset plockar även in en del dynamik mellan tvillingarna och deras respektive vilket ger lite extra spänningar. KM31 är utöver detta fruktansvärt snyggt filmad, scenerna i skogen kring olycksplatsen är härligt obehagliga och scenerna mot slutet nere i ...... (inga spoilers här) gav mig rejäl gåshud. Tack vare stark regi, snyggt foto och ett kompetent manus med lite mer substans än gemene J-horrorremake så är KM31 en av de bättre spökrullarna jag sett på sistone och rekommenderar den varmt till alla fans av genren.

Torso (1973)

Torso (originaltitel I Corpi presentano tracce di violenza carnale, The bodies bear traces of carnal violence) är en synnerligen kompetent giallo signerad Sergio Martino som tyvärr inte riktigt håller hela vägen, främst tack vare ett väldigt ofokuserat manus och ett alldeles för långsamt mittenparti vilket är lite tråkigt då filmen har flera riktigt spännande sekvenser, tack vare stark regi av Martino.

En mördare iklädd en skidmask mördar kåta collegetjejer i Rom. Mer än så behöver man väl egentligen inte säga, men jag tar mig faktiskt friheten att prata lite mer om handlingen. Någon brist på misstänkta finns det absolut inte, som t ex killen som är nästan besatt av hjältinnan eller varför inte pervot som har ett stånd på torget som säljer just den typen av halsdukar som använts att strypa flera av kvinnorna. Hur som helst så väljer några av våra snygga huvudpersoner att fly bort från alla händelser och beger sig till ett hus på landsbygden, ovetande om att mördaren följer efter dem.

Filmens första halvtimme är riktigt bra där Martino bjuder på två väldigt spännande mordscener. Tyvärr så hamnar filmen i något sorts mellanläge efter det där det inte händer speciellt mycket innan det tar fart igen mot slutet. Det är fråga om ganska klassisk giallo här, och just de sekvenserna är mycket välgjorda och Martino pressar dem till max. Synd bara på alla transportsträckor där hjältinnan ser svår ut och försöker komma på vem som skulle kunna ligga bakom allt. Blodigt är det hur som helst, och även om specialeffekterna inte är helt klockrena så fyller de i alla fall sin funktionen, speciellt i scener där någon får sina ögon intryckta eller där ett offer blir påkörd och hans skalle mosas. Snaskigt gore är ju alltid bra och som grädde på moset får vi en hel del naket och lite lesbiska sexscener vilket alltid ökar underhållningsvärdet. Jag rekommenderar Torso till alla som gillar våldsfilmer av den italienska skolan.