Ok, inte så filmrelaterat...

Men:

A spokesperson for 20th Century Fox Television confirms that the cable net has ordered 26 new episodes of Matt Groening and David X. Cohen's late, great animated series to air beginning in 2010. The studio cites Futurama's "blockbuster" performance on DVD and in reruns on Comedy Central as the reason for its rebirth.

Yes! Efter att ha blivit lite ledsen över att My name is Earl lagts ner så kommer i alla fall något positivt.

Fear house (2008)

Ibland är det lätt att fastna för ett omslag. Man surfar runt lite på diverse filmsiter och fastnar för något som man väljer att kolla upp lite närmare. I och med det så sänker man sin garde och blir lite mer öppen för den, även om man hittar dåliga recensioner. Fear House är dock ingen sågad film men den har fått sin beskärda del av dålig kritik, men även mer positiv sådan. Så, är Fear House en skitfilm? Nej. Storyn i sig är inget speciellt, den är ganska klyschig, men tack vare ett bra utförande och en trevlig stämning så blir det hela 86 mysiga minuter. Det är det gamla vanliga, ett antal karaktärer som samlas i ett hus som har någon sorts ond ande i sina korridorer. En ung kvinnlig författare köper huset som finns ute i ödemarken i öknen och när ingen hört av henne på ett tag så färdas man dit, av olika orsaker, och börjar dö en efter en. Av det som de är mest rädda för. Såklart.

Men tack vare bra regi, ett förhållandevis välskrivet manus som tar väl vara på de klyschor det har och mer än godkänt skådespeleri så övervinner Fear House vad som skulle kunna ha skjutit den i sank och förpassat den till det vanliga Direct To Dvd träsket. Det är hyfsat spännande rakt igenom, med en och annan riktigt stämningsfull scen och lite snaskiga makeupeffekter utan att bli en gorefest. Ibland blir det lite väl uppenbart studiobaserat men för det mesta fungerar det utmärkt. Inget nytt udner julgranen alltså, men bättre än mycket annat då man faktiskt kan ana en viss talang kameran och man får faktiskt en skön känsla av 70tal emellanåt. Ha inga speciella förväntningar på filmen så är chansen stor att du blir positivt överraskad. Sen så är omslaget faktiskt riktigt snyggt.

Forever evil (1987)

Någon gång under vintern runt 1990 eller 1991, på den tiden bra film innebar suddiga vhskopior på filmer man läst om i Fangoria, så hade jag och en vän skaffat oss en hög med oklippta piratkopior som vi beslutade oss för att ägna en hel helg åt. För att maximera stämningen så beslutade vi oss att åka ut till hans sommarstuga en liten bit utanför byn och vi valde verkligen rätt tillfälle då det var en av de där vintrarna förr där snön låg meterdjup, temperaturen låg på minus 20 och snön knarrade under fötterna i en natt som var kristallklar. Ett perfekt scenario för film alltså. Jag kommer inte ihåg vad vi såg för filmer den natten, förutom Giorgio Ferronis underbara Night of the devils och Roger Evans Forever evil. Vad jag vill få sagt med det hela är att under speciella omständigheter så kan till och med en medioker film bli helt ok, och helt sonika så har jag gått omkring i nästan 20 år och tyckt att Forever Evil var just en helt ok liten film. Så när det var dags att se om den så förberedde jag mig på det värsta...

Men är då Forever Evil verkligen så usel? Njae, det kan jag väl inte påstå. Att säga att den är bra är väl inte helt riktigt heller, men den är åtminstone ambitiös. Filmens första halvtimme är till och med faktiskt ganska bra, åtminstone om man jämför med många liknande filmer från samma era. Vi får följa några goda vänner som åker ut till en stuga för att fira något och inom 30 minuter så är alla utom en döda, i ett scenario som påminner en hel del om Evil Dead. Det är egentligen efter det som filmen börjar på riktigt och nu börjar tristessen sakta krypa in. Det var givetvis den onde guden Yog Kothag som låg bakom det hela och när Marc, vår hjälte, möter en kvinna som påstår sig ha varit med om en liknande händelse så börjar de söka efter sanningen. Yog Kothag vill komma till vår värld och till sin hjälp har han en odödlig fastighetsmäklare (som låter som om hans förra jobb var i Rymdimperiet) och en zombie! Just det, en hel zombie.

Nej, Forever evil är inte en bra film men jag har åtminstone sett betydligt sämre. Filmens största problem är att den är 120 minuter lång där det mesta är scen efter scen med halvdant agerad dialog. Som jag tidigare nämnde så är filmens första halvtimme ganska lovande men tiden fram till den sista konfrontationen med Yog Kothags minions består nästan bara av prat i en hel timme där det enda som får en att uthärda är några trevliga och blodiga drömsekvenser. Att musiken sedan låter som midivarianter av porrfilmsmusik gör inte direkt saken bättre. Regissören gör ett ganska ok jobb men har uppenbarligen en fetisch för POVsekvenser (Point of view, när kameran filmar ur ögonen på en karaktär/ett monster) och överdoserar totalt, så att man efter en tid börjar sucka varje gång en sån sekvens sätter igång. Manuset är ambitiöst, men skådespeleriet är alldeles för träigt för att verkligen få det att fungera. Filmen kommer igång lite i den sista halvtimmen men det är verkligen en låååång transportsträcka dit och jag har en viss förståelse för de som inte lyckas ta sig hela vägen. De som lyckas stå ut ända till slutet får åtminstone en hel del relativt välgjort gore. Annars är nog detta endast för 80talsfetischister. Fast jag gillar verkligen filmens grundidé, att köra igenom ett helt skräckfilmsscenario i filmens början och sedan visa vad som hände efteråt...

Sen så är faktiskt en av filmes drömsekvenser än i denna dag riktigt slabbig, där en gravid kvinna sliter upp sin mage och plockar ut fostret... Antagligen den scen som ser till att filmen blir ihågkommen i framtiden.

För er som ändå tycker att det här verkar intressant så kan jag rekommendera denna länk där regissören går igenom hela den långa processen med att göra lågbudgetskräck. Han pratar där om en Directors cut som bara finns på vhs, men den har nu blivit släppt på restaurerad dvd och det var den versionen jag såg. Den innehåller även ett mycket underhållande kommentarspår där regissören och manusförfattaren, fullt medvetna om vad det är för film de har gjort, berättar om hur filmen kom till.

Mera bluray

Ok, det ringer inte lika högt som Godzilla och Gamera. Men nästan

Hardware

13 Tzameti (2005)

Kort recension: Se filmen.

Här har vi en härligt mörk liten thriller som jag egentligen bara vill rekommendera er att se, helst utan att veta alltför mycket om handlingen. Låt er hellre inte få intrycket att detta skulle vara någon skum arthousefilm, främst för att den är svartvit men även för att den blivit prisad överlag och vunnit en hel del priser. Det är en rejält tät thriller som samtidigt som den levererar spänning lyckas säga lite om det samhälle vi lever i, utan att egentligen peka fingrar och det beror nog helt enkelt på att den känns realistisk. Allt är kallt och smutsigt, och det svartvita fotot och den nogranna regin förstärker detta. Nu tänker jag dra lite om handlingen, för att locka er lite, men om du redan känner att du vill se den här - skippa nästa text och se till att filmen istället!

13 Tzameti handlar om den unge Sébastien som invandrat till Frankrike. Nu gör han lite småjobb här och var, utan att ha några direkta framtidsplaner. När han skall renovera ett tak så överhör han ett samtal där husägaren pratar om ett kommande jobb som ska ge väldigt mycket betalt, bara ett brev som han väntar på anländer. Brevet anländer men husägaren dör och Sébastien står utan såväl jobb som betalning för det han redan hunnit utföra. I desperation så stjäl han brevet och börjar följa instruktionerna, vilket leder honom ut på vischan till en gammal kåk där en samling män samlats för att spela spel. Rättare sagt, satsa pengar på vem som överlever en bizarr variant av rysk roulett...

Detta är verkligen en tät thriller som bygger på ett enkelt och obehagligt minimaltisiskt koncept, och jag skulle till och med vilja slänga in ordet nagelbitande. Man känner verkligen för den naive Sébastien som sakta börjar inse vilken situation han har hamnat i. Det hela känns extra smutsigt när man ser vilka individer det är som blivit utplockade för att delta i "spelet", knarkare och dylikt. utan att det hela känns direkt spekulativt. Man lämnar filmen med en skum känsla i magen och det är ju ett bra tecken på att man blivit påverkad. Om jag skulle vilja klaga på något så känns det som att de hade kunnat göra något mer med slutet, men å andra sidan så känns det rätt bra ändå. Rekommenderas.

För övrigt så håller regissören på att spela in en remake i Usa just nu... en ganska intressant rollista med namn som Mickey Rourke, Jason Staham, Ray Liotta, Ray Winstone, Ben Gazarra och... 50 cent?

Zodiac (2007)

Hela den här biten med musikvideoregissörer som får börja regissera film är ett gissel. Jag tror nog att det är fler än mig som tröttnat på att se film efter film där regissören uppenbarligen har en stark visuell känsla men ingen som helst kompetens när det gäller dramaturgi. Med det lilla gnället så hoppar vi raskt över till undantaget som bekräftar regeln - David Fincher. Denne man är givetvis inte felfri, vilket han visat genom den halvmediokra Panic Room, men å andra sidan så är det denne gosse som står bakom såväl Seven som Fight club, och en film som jag börjat gilla mer och mer genom åren - Alien 3. Sen har vi ju Zodiac, Finchers senaste, som kanske inte riktigt fick den uppmärksamhet den förtjänade.

Zodiac är baserad på Robert Graysmiths bok om den mördare som gäckade polisen i Kalifornien under 60 och 70talet, som än i denna dag är okänd. Misstankar fanns givetvis och filmen tar upp dessa men ingenting är skrivet i sten och vi kommer antagligen aldrig att få reda på vem mördaren egentligen var. Trots detta faktum så är Zodiac oerhört spännande, där vi får följa några journalister på San Fransisco Chronicle och de poliser som hade hand om fallet. Ledtrådar som inte leder någonstans, knäppskallar till höger och vänster som förklarar att de är mördaren och de trassliga liv som sökandet efter Zodiac orsakar. Det intressanta är att ingen tråd får mer uppmärksamhet än någon annan, annat än möjligtvis Robert Graysmith men filmen är å andra sidan baserad på hans bok. Men förutom detta så får vi följa sökandet i vad som är en oerhört detaljerad och välgjord rendering av San Fransisco under den tid när allt detta skedde. David Fincher har ett enormt öga för detaljer och det är verkligen en fröjd att se tiden sakta flyta framåt till 80talet och det öppna slut som inte kommer speciellt oväntat om man läst något om ämnet. Sen så har han den goda smaken att fylla filmen med riktigt bra karaktärsskådespelare i varenda roll, stor som liten. Zodiac är ett måste för alla fans av David Fincher, seriemördarfilmer och välgjorda thrillers. Rekommenderas varmt.

The Haunting of Hell House (1999)

Egentligen så skulle den här filmen ha hetat A Ghostly rental, efter den Henry James novell som filmen är baserad på, men eftersom den kom ungefär samtidigt som Jan De Bonts onödiga remake på Robert Wise The Haunting så valde man att döpa om den till något aningen mer exploativt. Jag hade helt klart föredragit om man behållit originaltiteln då detta egentligen inte är någon ren spökhusfilm, där huset ifråga endast har en mindre roll i det hela, fast å andra sidan så känns det helt ok att ha en titel som The Haunting of Hell house i sin dvdsamling.

En ung man som studerar på ett amerikanskt universitet någon gång runt sekelskiftet har ett förhållande med en kvinna som hans föräldrar inte accepterar. När hon blir gravid så tvingar han henne att göra en illegal abort, som givetvis resulterar i att hon dör. Nu börjar han se henne överallt och tror till en början att han är galen, tills en universitetslärare berättar sin egna historia om besök från andra sidan.

Nu har jag inte läst originalnovellen men jag får intrycket att det är två relativt separata historier här, som tyvärr inte vävs ihop speciellt bra. Huvudhistorien, om den plågade unge mannen, fungerar dock väldigt bra som en mysig liten rysare, även om jag hellre hade sett att detta varit en tvfilm inspelad för engelsk tv. Nu är detta något helt annat, en Roger Corman produktion som spelats in på Irland av budgetskäl, på både gott och ont. Det goda är att även om filmens regi och foto är aningen klaustrofobiskt så lyckas man ändå ta väl vara på det gråa och fuktiga landskapet. Det onda består mest av irländska skådespelare som skall låta som amerikaner vilket inte fungerar speciellt bra överhuvudtaget. Annars är detta en film med väldigt hög betoning på trevlig. Den är inte speciellt läskig eller direkt spännande, men å andra sidan är den aldrig tråkig och rullar på bra med några små twister och halvkrypande scener längs med sina 90 minuter. Antagligen så hade det fungerat bättre om den spelats in för tv, och man dragit ner lite på de halvblodiga drömmarna som huvudpersonen får genomlida. Men det fungerar ändå. Trevligt alltså.