Boondock saints (1999)

Den här fartfyllda historien om två irländska bröder i Boston som får nog av all maffia som lägger sig i deras vardag är egentligen inget annat än 100 ganska standardunderhållande minuter förutom två saker:

1. Willem Dafoes underbara skådespeleri. Scenen där han återskapar en eldstrid i sitt huvud är helt sanslös.

2. De rejält feta squibsen.

Det är snyggt, blodigt och trevligt. Inget mästerverk, men ett väldigt kompetent hantverk.

Commando Mengele / Angel of death (1987)

Prisa gud för Eurociné! Alternativt Death to the demon Eurociné!

Eurociné är ett Franskt filmbolag som gett världen mer skräp än Andreas Schnaaz. De har gett världen sådana stinkande högar med skit som Zombie Lake. Det räcker med att säga Zombie lake. Ok, så illa är det väl egentligen inte, Eurociné har producerat kvalite också, men det känns inte lika roligt att ta upp detta när det gäller den film jag nu ska recensera.

Låt oss tänka ut ett möjligt scenario. Vi har några tolvåringar som av någon anledning kommit över en filmkamera. Någons pappa kanske är rik och ger dem en liten slant för att göra en film. Ungdomarna älskar filmer i stil med Örnästet och Kanonerna från Navarone och hittar på ett liknande scenario där några tappra få ställs mot en stor arme, den här gången nazister i Paraguay. Man fixar lite billiga europeiska skådespelare och börjar helt sonika spela in sitt mästerverk.

Ok, nu är det ju inte riktigt så, men nästan. Såhär blir det när två schlockmästare slår sina kloka huvuden ihop. Manus av Jess Franco och regi (om man nu kan kalla det för det...) av Andrea Bianchi. Båda snubbarna kan bättre än det här eländet som känns mer som roliga timmen i klass tre. Fotot är statiskt och fult, actionscenerna är tafatt klippta och man verkar helt enkelt inte ha brytt sig ett smack om att göra något vettigt av detta. Det finns några fightscener i slow motion som är så totalt inkompetenta att man bara gapar och undrar om man verkligen såg det man sett. Musiken består av en minut lång slinga som spelas om och om igen och som får musiken i Zombie 4 - After death att framstå som ett glömt stycke av Grieg.

Detta är verkligen ett spektakel utan dess like. Den enda riktiga behållningen är att man får höra klassiska Francoskådisar som Antonio Mayans, Howard Vernon och Jack Taylor prata engelska utan att vara dubbade, där Mayans speciellt är ett kapitel för sig. Vi får heller inte glömma den underbara datorrösten som dyker upp i en scen där man riktigt uselt infogat en bild på Howard Vernon tillsammans med Adolf Hitler. Jag skulle inte rekommendera någon överhuvudtaget att se detta. Detta är Eurociné i sin finaste prakt.

The 8th plague (2006)

Gode gud, nu är det klichéafton i det Anderssonska hemmet. Lyssna på det här:
En ung kvinna letar efter sin försvunna syster. Hon och hennes vänner reser till den lilla stad där de tror att hon kan vara och spåren leder till ett gammalt nerlagt fängelse. Man hittar bevis på att systern varit där men fängelset har givetvis en ond historia, där en fånge orsakat ett upplopp efter att ha tramsat runt med någon Necronomiconliknande lunta. Nu finns det konstiga tecken på fängelsets väggar som man inte får titta på vilket resulterar i att flera av våra "hjältar" stirrar på dem så fort de får chansen och snart är slakten igång.

Jajamensan, Vi är tillbaka i Evil Dead/Night of the demons territorium igen. Detta är dock aningen bättre än det vanliga gamla skräpet av en anledning. Det är inte skådespeleri, manus eller spänning, de bitarna är precis som vanligt. Manuset är en tunn samling av viharsettdetförut, regin är lite småflashig men godkänd och fotot likaså. Skådespeleriet är helt ok, även om man inte har mycket material att göra något vettigt av det (Det intressanta är att dvdn innehåller runt 13 minuter bortklippta scener, alla som relaterar till någon form av karaktärsutveckling). Nope, det som gör att filmen faktiskt duger att se är de fina gorescenerna. Vi bjuds på mycket fint, mestadels yxrelaterat våld och sista halvan av filmen är en fin liten gorefest där lemmar, tarmar och huvuden får ta överhanden. En helt ok liten rulle alltså som räddas av allt fint gore. Håll ut den första halvtimmen bara så får du en fin belöning.

Assault on Precinct 13 (1976)

Jag har svårt för att recensera riktigt bra film så det får räcka med att säga att om du inte har sett denna film, se den! Det är en perfekt filmad thriller med tät stämning och ett fett soundtrack. Det finns en orsak till att John Carpenter är sedd som en stor filmregissör och Assault on precinct 13 är ett av de bättre bevisen på detta.

The Convent (2000)

The Convent börjar bra. En ung tjej kliver in i en kyrka och blåser bort ett antal nunnor och en präst med ett hagelgevär i slow motion, varpå den något arga damen häller ut bensin överallt och helt sonika sätter eld på skiten. Ett stort antal år senare kommer en samling med väldigt klyschade tonårskaraktärer till samma plats för att knulla och röka gräs, vilket resulterar i att man släpper lös lite demoner och vips så har vi Night of the demons 12.

Njae, detta är ganska trist. Mike Mendez är en kompetent filmmakare som använder sin kamera på ett bra och snyggt sätt men problemet med The Convent är att man har sett allting så många gånger förut. Det hela känns verkligen som ytterligare en uppföljare till Night of the Demons. Som tur är så kompenseras vi med en hel del fint grafiskt våld med många huvuden som kapas och ögon som petas ut och allt sånt där roligt som man vill se på en lördageftermiddag. Adrienne Barbeau dyker upp i en liten roll och är allmänt bitchig, vilket är ett plus. Det dyker även upp några aningen feminina satanister som faktiskt levererar en hel del ganska rolig humor. I slutändan så är väl detta inget jag direkt skulle rekommendera, det är en helt ok liten rulle som inte har några som helst ambitioner att vara något speciellt och den är ju ganska blodig, så varför inte?

Hell of the living dead (1981)

Här har vi den ultimata skräpzombiefilmen genom tiderna, den som jag själv misstänker gett genren den aningen dåliga namn som den har. Exakt vad som är felet med den är inte det lättaste att peka ut, snarare att det skulle ta så lång tid att plita ner allt att jag skulle göra slut på allt utrymme jag har i den här bloggen. Det är en perfekt film för att se i goda vänners lag och ta några kalla öl, även om jag skulle avråda från att dra igång någon sorts tävling då det lätt skulle kunna sluta i alkoholförgiftning. Filmen har så många kontinuitetsproblem att det blir smått skrattretande att se i eftertexterna att det fanns två personer som var assignade för detta.

Handlingen är någon sorts Dawn of the dead ripoff. En olycka sker i ett forskningslabb på en ö utanför Nya Guinea och de levande döda börjar vandra omkring. För att få stopp på detta så skickar man ett Swatteam. Just det, ett Swatteam på fyra man utrustade med gamla Thompsonkulsprutor. De jönsar omkring i Spanie... jag menar Nya Guinea och plockar upp några journalister på vägen som babblar en massa om journalistisk integritet och så håller man på så här tills alla är döda. Ungefär.

Filmen skall utspela sig i Nya Guinea men spelades in i Spanien. Hur får man detta att se mera autentiskt ut? Jo, man filmar lite scener där karaktärerna i filmen stirrar på något utanför kameran och klipper in scener från en naturdokumentär. Problemet är att de scenerna är av betydligt sämre bildkvalite än själva filmen. Speciellt intressant var den version av filmen som jag såg på 90talet där filmen var i widescreen och dokumentärscenerna i fullscreen. Att vissa av djuren i scenerna inte ens finns i Nya Guinea gör ju saken bara bättre. Till sitt försvar så har man ibland gjort ett relativt bra jobb att fejka vissa scener, men det är inte speciellt ofta. Lite extra roligt är när man klippt in scener från något nyhetsreportage och dubbat över med dialog som "You have to shoot them in the head!"

Handlingen känns påhittad under tiden man spelade in filmen och de dubbade skådespelarna gör sitt bästa för att se allvarliga ut, vilket blir extra intressant t ex i scenen där en swatsoldat söker igenom källaren i ett övergivet hus, hittar en ballettklänning, sätter på sig den och börjar dansa runt varpå zombierna raskt äter upp honom. Jösses.

Men, och det finns faktiskt ett men, och det är att Bruno Mattei är en betydligt bättre regissör än gemene Andreas Schnaaz och allt annat pack som gör skräpfilm. Mattei vet hur man hanterar en kamera och hur kasst det än är så ser det ganska bra ut och man har faktiskt aldrig tråkigt - tvärtom. Vissa scener helt tagna ur sitt sammanhang kan till och med vara riktigt stämningsfulla. I extramaterialet på dvd så pratar Mattei om att det fanns ett annat manus som var betydligt bättre och det kittlar ju splatternerverna lite. Sen så har Mattei av någon anledning kommit över en massa Goblinmusik från Contamination och Dawn of the dead, vilket inte gör saken sämre direkt. Gott om splatter finns det också. Makeupeffekterna kanske inte är i Gianetto De Rossi klass, men det är gott om dem och för en gorehound så är detta finfin underhållning. För fans av genren alltså. Ingen annan.

Razortooth (2007)

Ta en lång titt på den underbara bilden ovanför den här texten. En film med ett sådant underbart monster kan ju inte vara dålig, eller hur? Det räckte i alla fall för mig och nu är jag en stolt ägare av denna film. Så, är jag helt dum i huvudet eller?

Ok, vi har några rejält kvalitativa ingredienser:

1. En gigantisk muterad ål som är som hämtad direkt från en dokumentär om monsterfiskar nere i en djupgrav. Den ser verkligen riktigt jäkla elak ut och är filmens starkaste kort. Tyvärr så är den inte speciellt väl integrerad med resten av filmen, men det räcker långt.

2. Ett träsk. Vi behöver fler skräckfilmer som utspelar sig i träsk, så är det bara. Ok, egentligen så är filmen inspelad i Los Angeles men man har faktiskt hittat några platser som fungerar helt ok.

Utöver detta så är Razortooth en monsterfilm by the numbers. Storyn känner vi igen från 1000 andra filmer och ganska ofta bättre än det här. Problemet är att filmen, förutom sitt coola monster, inte har något överhuvudtaget speciellt att komma med. Det puttrar på, bjuds på lite blod, är överlag hyfsat filmat med ett par ganska stämningsfulla scener och är rätt ok spelat men det är inte tillräckligt. Den har helt enkelt ingenting som sticker ut, jämför med alla andra rullar i samma budget och genre. De 90 minuterna flyter på utan att man blir uttråkad men mycket mer än så är det inte. En knappt godkänd monsterfilm med ett riktigt coolt monster.