Manhattan Baby (1982)

Här är en Fulcifilm som de flesta verkar hata, men som jag faktiskt tyckte var riktigt trevlig. Kanske inte sådär direkt bra, men fortfarande betydligt mer underhållande än det flesta Fulci spelade in på slutet av 80talet.

Storyn blev jag inte riktigt klok på, men om det berodde på att jag hade 40 graders feber när jag såg den eller att det var Dardano Sachetti som skrivit manuset, det har jag ingen aning om. Det är något hopkop mellan The Awakening och Poltergeist där Christopher Connelly spelar en arkeolog som hittar en tidigare oupptäckt gravkammare i Egypten. Samtidigt som han tar sig in i den med en guide så får hans dotter ett konstigt smycke av en blind kvinna, varpå guiden dör och Connelly blir förblindad av ett konstigt ljussken. Nu hoppar vi rakst fram i tiden några månader och nu är vi i New York. Den lilla dottern är nu alltså besatt av ett ont väsen och vad som gör saken ännu värre är att hennes bror spelas av Giovanni Frezza, ungdjävulen från House by the cemetary. Dock inte lika hemskt dubbad, men ändå.

Först och främst så ser Manhattan baby riktigt bra ut, med ett mycket kompetent foto av Guglielmo Mancori, och en väldigt metodisk och ögonfokuserad regi av Lucio Fulci. Musiken är bra, klassisk Fabio Frizzi, även om han återanvänder motiv från tidigare Fulcifilmer, främst Beyond. So far, so good för oss Italienfetischister, men det blir väl egentligen inte bättre än så. Storyn i sig är typisk Sachetti och hoppar hejvilt mellan ett antal välfilmade scenarion som är löst sammanknutna. Gorehounds kommer att bli väldigt besvikna då filmen endast innehåller två sådana scener, en snabb i filmens början och en mer utdragen i slutet som dock kompenserar fint då den är fint slabbig. Tänk er spindelscenen från Beyond, fast med fåglar. Jomantackar! En väldigt typisk italiensk skräckfilm alltså. Ha inte för höga förväntningar, då kan Manhattan baby duga alldeles ypperligt i ett feberrus.

The Triangle (2005)

Kanske egentligen inte något som passar in i den här bloggen, men eftersom den var helt ok så skriver jag några ord om denna scifichannelproducerade miniserie.

Sam Neill spelar en excentrisk miljonär som hyr in huvudpersonerna för att de ska ta reda på hemligheten bakom Bermudatriangeln efter att han förlorat ett stort antal båtar därute. Nu börjar en fyra timmar lång sak med ganska hyfsade scifiidéer om alternativa tidslinjer och andra dimensioner. Allt sånt där som brukar dyka upp i skräplitteraturen men på ett sätt som behandlar sitt ämne med lite respekt. Spänningen hålls uppe under hela vägen och specialeffekterna är faktiskt bitvis riktigt bra, något vi inte är bortskämda med när det gäller Scifichannels egna produktioner. Sevärt alltså.

Zombi 3 (1988)

Jag tror att Zombi 3 var dömd redan från början. Detta skulle ju bli Lucio Fulcis efterlängtade uppföljare till Zombi 2 efter en serie halvdana filmer och det var inte bara jag som verkligen såg fram emot den. Att Fulci blev sjuk eller hur det nu var och lämnade inspelningen efter 50 inspelade minuter gör ingen skillnad - problemet med filmen heter Claudio Fragasso. Istället för den kalla, obehagliga stämning som fanns i Fulcis original så har vi en actionfilmssörja full med uselt koreograferade fighter. Visst, det är underhållande, men på fel sätt.

Det börjar dock bra. Till tonerna av Stefano Mainettis sköna synthdisco så landar en helikopter någonstans vid en militär anläggning i Filippinerna. En van kör fram till platsen och beväpnade män börjar skjuta på soldaterna i helikopterna. En av männen stjäl en behållare från helikoptern och flyr till fots, jagad av helikoptern. Behållaren brister efter att den blivit träffad av en kula från helikoptern och en blåaktig vätska sipprar ut och infekterar mannen. Jajamensan, han är smittad av DEATHONE, ett militärt projekt som går ut på att väcka de döda till liv. Detta resulterar i att vi får följa några soldater och några unga tjejer när helvetet bryter löst och man får barrikadera in sig på ett hotell och det är nu det börjar gå utför.

Detta är alltså en rejäl besvikelse, mest av den anledningen att det som en uppföljare till sjuttiotalsrullen är riktigt tamt och tråkigt. Fragassos manus hoppar hejvilt från händelse till händelse (som för det mesta består av kassa fightscener där det hela känns som någon sorts fribrottning istället för en zombiefilm), utan att egentligen sammanfoga det till någon helhet. Det är relativt ok filmat, men det är inte fråga om något klassiskt technicolorfoto, utan istället en allmän känsla av slarvighet. Skådespelarna behöver vi inte ens prata om, de är för det mesta rejält usla eller ser bara tafatta ut. Som en tvillingfilm till Fragassos After death så fungerar det här alldeles utmärkt, men all stämning från originalet är borta. Det finns dock lite gore och makeupeffekterna är billiga men godkända så den passar in i samlingen, men jag känner fortfarande av besvikelsen från första gången jag såg den. Jag är alltså väldigt kluven som ni märker. En del av mig vill såga filmen totalt för att det är en så usel uppföljare, men den andra delen av mig vill gilla filmen för att det är en billig och fartfylld actionzombierökare. Det är helt enkelt Fragassos fel.

Tower of evil (1972)

Ibland händer det att jag skaffar mig en film och så får den ligga flera år innan jag äntligen ser på den och sen förbannar jag mig för att jag väntat så jävla länge. Det händer inte alltför ofta men tillräckligt. Tower of evil är en just en sådan film som legat på hyllan alldeles för länge, dumt nog.

Tower of evil är vad jag vill kalla en väldigt klassisk engelsk exploitationhorror, helt inspelad i studio, på ett sådant där skönt uppenbart sätt som i alla gamla Hammerfilmer. Det onda tornet är en fyr som står på Snape Island och när filmen börjar så anländer två män till ön i dimma. När de kommer iland så hittar de tre sycken nakna, stympade lik varpå en av männen blir mördad av en ung kvinna. Ett av mordvapnen var Feniciskt och nu åker en trave arkeologer ut till ön då de misstänker att det finns ett gammalt tempel till Baal i grottor under fyren. Men, och det har vi ju redan förstått, det var ju inte den unga kvinnan som mördade ungdomarna på ön, utan något helt annat.... tatam!

Klassisk engelsk sjuttiotalshorror alltså, med en rolig storystruktur och gott om naket och våld. Snape Island är verkligen uppenbart studiobaserad (en väldigt snygg men också en helt makalöst härlig skapelse med sitt sunkiga fyrtorn, risiga träbyggnader och grottor fulla med konstiga, lagom obehagliga statyer) men på det där knastriga, mysiga sättet. Arkeologerna spelas av diverse kända engelska namn som Derek Fowlds och Dennis Price, och även Robin Askwith som var känd för ett gäng sexkomedier som var populära på det sena 70talet. Vissa av dessa ska föreställa amerikaner, och deras amerikanska accenter är lite tveksamma, men annars är det en samling kompetenta damer och herrar vi har att göra med. Ren och skär underhållning på finfin nivå alltså. Rekommenderas varmt till alla som gilla 70talshorror

The Island (1980)

Det finns helt klart alldeles för lite högbudgetpiratfilmer, så är det bara Nu menar jag inte den där typen av filmer som är baserade på en attraktion på någon nöjespark utan riktigt brutala filmer där piraterna verkligen inte har någon som helst respekt för människoliv. Michael Ritchies film The Island, baserad på en bok av Peter Benchley, är en film där piraterna är precis så brutala som jag vill ha dem och även om storyn i sig är lite, ska vi säga otrolig, så fungerar det alldeles utmärkt som blodig underhållning.

Michael Caine spelar en journalist som åker ner till Miami för att rota i en story om försvunna segelbåtar. Med sig har han sin 12-årige son som hans exfru dumpat på honom vilket fungerar bra till en början. Tills de blir kidnappade av pirater. Jajamensan, fast inga sådana där Somaliska idioter utan en äkta koloni med inavlade pirater som överlevt mitt ute i Bahamas i trehundra år. Piraterna låter dem leva, sonen för att han skall bli en hjärntvättad son till en av piratledarna och Caine som avelshingst. Det här är givetvis inte den mest perfekta situationen och Caine gör vad han kan för att fly, och få sin son med sig vilket inte är det lättaste...

The Island floppade tydligen rätt stort när den släpptes och jag förstår faktiskt inte riktigt varför. Det är en fartfylld, välfilmad äventyrshistoria knökfull med sköna engelska skådisar som du sett i diverse filmer och tv-serier, fast den här gången pratar de någon sorts degenererad variant av 1700talsengelska som ibland kan vara lite svår att följa med utan subtitles, men aldrig så att man tappar kontroll över handlingen. Som grädde på moset får vi ett sjysst soundtrack av Ennio Morricone och stora mängder riktigt grafiskt våld. Piraterna är precis sådär hänsynslösa pch kallblodiga som man vill att de ska vara vilket gör The Island till något av en glömd pärla som jag rekommenderar er att leta reda på.

Cars (2006)

Jo, den var väl trevlig.

Dawn of the dead (1978)

George A Romeros klassiska zombiefilm har det skrivits hyllmeter om tidigare, och jag har inte direkt någon lust att skriva något om den själv. Däremot så har jag sett den Europeiska versionen som klipptes ihop av Dario Argento, och tänkte skriva några rader om skillnaderna mellan denna och Romeros version.

Nu kan ju min åsikt bero på att jag sett Romeros version säkert 5 ggr och är såpass van vid den att alla förändringar för mig blir till det negativa, men det som märks först och främst (och som jag inte är så förtjust i) är att Argentos version är knökfull med Goblinmusik. Man har alltså plockat bort all musik som Romero lagt in, klippt ner den ca 10-20 minuter för att få ett rappare tempo och på så sätt förstört den lite. Man får inte alls den apokalyptiska känsla som genomsyrar originalet och man glossar förbi mycket av det som Romero ville säga. Nä, se Romeros cut istället. Argento har ju för böfvelen klippt bort helikopterscenen!