In the line of duty: The FBI Murders (1988)

Ibland händer det ju att man sitter sent på nattkröken och klickar runt på kanalerna i ren tristess och hittar någon skum film som man aldrig tidigare hört talas om och bara fastnar för. In the line of duty: The FBI murders är just en sådan som jag för 6-7 år sedan hamnade framför mitt i natten och som jag inte kunde slita mig ifrån. Det är en ganska typisk polisfilm som är sådär lagom småintressant, ända tills de sista 15 minuterna som slår luften ur mig in sin rena brutalitet. Några år senare tittar jag på Discovery channels FBI files, som är rekonstruktioner av äkta fall, och märker att jag känner igen handlingen. När jag börjar kolla upp bakgrunden så visar det sig att tv-filmen jag såg är en del i en serie dramatiseringar av äkta fall. Just det här fallet lämnade flera FBI-agenter döda och flera allvarligt skadade och ändrade FBI:s procedurer för hur man hanterar vissa situationer, specifikt att man uppgraderade FBI-agenternas arsenal med betydligt mer kraftfulla vapen.

Vi får följa Miami:s FBIavdelning i jakten på två stycken individer som rånar värdetransporter. För varje rån blir deras tillvägagångssätt allt brutalare och eskalerar till en incident där en av männen avrättar en medvetslös säkerhetsvakt. FBI anar ett mönster och gör allt de kan för att få tag på männen. Samtidigt får vi följa de två brottslingarna, William Russel Matix och Michael Platt, två före detta soldater som inte har något tidigare brottsregister, men som är synnerligen brutala i sin jakt på pengar. Till exempel så mördar de flera människor bara för att kunna använda deras bil vid sina rån. Vid ett sådan tillfälle begår de ett misstag då deras offer överlever och lyckas kräla över en mil genom vildmark med fyra kulor i kroppen och tack vare detta får FBI dem på spåren. Det hela utmynnar i en av de brutalaste scenerna jag sett på länge när brottslingarna efter en biljakt börjar skjuta på agenterna och det blir en veritabel massaker mitt inne i ett bostadsområde där gärningsmännen lyckas döda två agenter och såra 5 allvarligt även fastän de själva är träffade med flera skott. Rena avrättningar. Rough stuff.

Detta är ju fråga om en väldigt typisk amerikansk tv-film från 80talet, vilket innebär mycket skådande in i solnedgången till soft elektronisk musik. Den enda karaktärer vi får lära känna är främst brottslingarna, och de FBIagenter som antingen kommer att dö eller skadas svårast, men tack vare bra skådespel överlag så puttrar allt på i lagom takt. Jag blev speciellt imponerad av David Soul och Michael Gross, som vanligtvis brukar spela roller som vanliga familjemän eller åtminstone någon som står på den "goda" sidan men som här gör sitt yttersta som två personer som verkligen inte har respekt för människoliv. Det är dock filmens sista 15 minuter som gör att filmen bör ses. Det är brutalt, relativt blodigt för att vara en tvfilm och känns som ett slag i magen. Gillar du polisfilmer och brutala thrillers så är detta en film du måste se. Tar man sig bara igenom de ganska standardaktiga första 75 minuterna så får man en sannerligt hård och gottig belöning.

Edit: Här är en wikipediaartikel om händelsen.

The Monolith monsters (1957)

Den här filmen har jag velat se i väldigt många år, ända sen jag såg en bild i en scififilmslunta jag hade. The Monolith monsters är en skön liten rulle med manus av den legendariske Jack Arnold (creature from the black lagoon, Tarantula, It came from outer space) som tar en enkel idé och gör den utan några direkta snedsteg till en perfekt liten film.

Filmen börjar med något så klassiskt som ett meteoritnedslag ute i öknen någonstans i Kalifornien. Det är givetvis ingen vanlig meteorit, utan en relativt elak sådan som när den kommer i kontakt med vatten växer till gigantiska kristaller som när de når en viss höjd faller samman i tusen bitar varpå varje fragment börjar om med samma procedur och sakta växer sig närmare ett litet samhälle. De människor som kommer i kontakt med den förvandlas till sten genom en process som suger ut allt silikon i kroppen och det är bara en tidsfråga innan staden är i ruiner och monoliterna spridit sig okontrollerat över hela Amerika.

Det sköna med filmen är att den saknar alla de interna konflikter som 50talets sciene fictionrullar brukar vara så fulla av. Visst, man kan säkert få monoliterna till någon sorts kommunistparallel om man vill, men filmens "elaka" monoliter är mer en form av naturkraft än något som vill ta över världen. Filmens karaktärer kommer fram till att de är hotade av något och alla gör sitt bästa för att lösa situationen utan att någon vill sko sig i hemlighet eller någon skum vetenskapsman vill utnyttja situationen för sin forskning. Detta har så klart sin negativa sida då det inte finns lika färgstarka karaktärer utan de flesta är rätt bleka, om än väl spelade. Detta är dock absolut inte något som drar ner betyget utan bara en reflektion, och tack vare den korta speltiden på cirka 70 minuter så blåser filmen förbi utan några som helst konstigheter. Manuset kanske är aningen klyschigt, och dialogen bitvis såhär härligt småtöntig men tack vare stark regi och snyggt, klart foto så är det inget som stör. Filmens styrka är just sin rapphet och de enkla men oerhört snygga specialeffekterna som fungerar klockrent och just scenerna där monoliterna växer sig fram emot den lilla staden är filmens höjdpunkter. Gillar du den här typen av härliga scifirullar så finns det betydligt värre filmer att se. Mycket bra.

Aftermath: Population zero (2008)

Nej, det är inte någon lågbudget Scifichannelproduktion med valfri Baldwinbror jag tänker recensera nu, även om det låter så. Detta är faktiskt något så udda (för min blog alltså) som en kul liten dokumentär producerad av National Geographic channel med den simpla frågan:

Vad händer med världen om alla människor helt plötsligt försvann?

Dokumentären väljer ut en tidpunkt och följer sedan upp vad som kommer att hända när vi inte längre finns kvar för att styra den teknologi vi skapat. Allt går på automatik ett kort tag men det håller inte länge och snart försänks allt i mörker. Husdjur förvildas snabbt för att kunna överleva och alla andra djur vi placerat om för nöjes skull försöker anpassa sig till klimat de inte är vana vid. Sen kommer den största smällen: När kärnkraftverkens kylaggregat slås ut. Enorma mängder radioaktivitet spys ut i atmosfären och många varelser dör. Men naturen är faktiskt en jävel på att anpassa sig och även om det kommer att ta tid så kommer den att överleva. Dokumentären utspelas under ett tidsspann på över 1000 år och vi får sakta följa hur naturen sakta tar tillbaka sitt. Stora byggnadsverk nöts ner med tiden och faller snart ihop till högar med skrot som långsamt förvandlas till damm. Världen har inga problem att anpassa sig till ett liv utan oss och det är exakt det som dokumentären visar under sina lättsmälta 90 minuter.

Aningen spekulativt, ja men det är en trevlig och underhållande dokumentär med flera intressanta tankar. Specialeffekterna är kanske inte Industrial Light and Magickvalité men är välgjorda och fyller absolut sin funktion. Scener med cirkusdjur och husdjur som driver omkring på överväxta stadsgator är riktigt snygga och allt är överlag väldigt välgjort.

Naturen skiter alltså fullständigt i oss och skulle klara sig utmärkt (och må mycket bättre) om vi inte existerade. Man får sig en liten tankeställare över hur vi verkligen förstör, men det dämpas en aning av en aningen melodramatisk berättarröst. Tankvärt är det hur som helst och jag rekommenderar Aftermath: Population zero till alla som vill se en spännande dokumentär, eller helt enkelt vill se en välgjord undergång.

The Savage Hunt of King Stach (1979)

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här filmen. En rysk gotisk fantasyrysare med såväl drag av Tombs of the Blind Dead, Hammer och Tarkovskij. Den är sagolikt snyggt och coolt designad, och en ren fröjd för ögat men tack vare ett pratigt, överdrivet pretentiöst manus så blir det både svårt att hänga med i svängarna och svårt att hålla intresset uppe.

En student ute efter att dokumentera olika legender och myter kommer till Marsh Firs, ett gammalt slott mitt ute i träskmarkerna. Väl på plats möter han den neurotiska ägarinnan till slottet som berättar om tre olika legender, The Little man, The Blue lady och The Savage Hunt of King Stach, och även om förbannelsen kring hennes egna familj. Kung Stach var en despot som blev mördad av sin bäste vän och rider nu runt i träskmarkerna med sina jägare för att döda alla som är släkt med banemannen. Slottet och dess omkringliggande marker är fyllda av diverse skruvade karaktärer och under filmens gång får våran huvudperson bekanta sig med dem, och försöka överleva deras udda ränker, samtidigt som flera karaktärer blir mördade efter att ha berättat mer om legenden om Kung Stach.

Jag vet inte riktigt i vilken genre man ska placera filmen. Filmen bästa egenskaper är att den ser oerhört bra ut, som om den var designad av Mario Bava och Terence Fisher. Eller varför inte en Tarkovskijremake på Hammers Hound of the Baskervilles. Slottets miljöer är mycket vackra, med stora salar som är igenväxta med rankor, eller som gett vika för träsket och nu delvis ligger under vatten. De blöta, kalla sankmarkerna utanför är en karaktär i sig själv, och atmosfären är tät. Scenerna när Kung Stachs ryttare rider omkring i landskapet får mig att tänka på Amando De Ossorios Blind dead. Problemet är bara att såväl skräck, fantasy och thrillerelementen bara är små delar av vad som antagligen är en perfekt filmfestivalsfilm. Massor med tung, ödesmättad, filosofisk dialog utan någon direkt påverkan eller ens anknytning till den generella handlingen. Vad jag förstår så ville inte regissören heller göra någon skräckfilm heller, vilket gör det ännu förvirrande då temat verkligen känns som en sådan. Men hur som helst så är det omöjligt att inte på något sätt sugas med tack vare de sagolika miljöerna, bra skådespeleri och den underliggande handlingen, såvida man har tålamod att följa med i den. Filmen kräver ett visst tålamod och det kan vara bra att veta vad man ger sig in på. Jag rekommenderar den med en viss tvekan, för någonstans där inne finns en riktigt bra film.

Faust: Love of the damned (2001)

Ok, Brian Yuzna var inblandad i Re-Animator så hans producentroll ser jag som nästan obefläckad. Han var även inblandad i sådana fina rullar som Darkness, Dagon och Guyver. Däremot så har hans regissörskarriär inte varit lika het. Bride of Re-Animator var hyfsat underhållande, men inte på långa vägar lika mycket som originalet. Return of the living dead III var en helt ok zombierulle, men härom året såg jag Beneath still waters, som verkligen var en besvikelse. Ytterligare en spik i kistan är Faust: Love of the damned, som är baserad på en serietidning om en kille som säljer sin själ till djävulen för att återfödas som någon sorts elak superhjälte med dubbla knivblad på händerna. Tyvärr så är detta nog en av de sämsta serietidningsfilmatiseringarna jag någonsin sett, mestadels tack vare riktigt uselt skådespel och riktigt dåliga effekter.

Filmen börjar med en massaker på en ambassad. När polisen kommer in så hittar de en psykopat med långa knivar på händerna som har massakrerat samtliga i byggnaden. Han vet inte vem han är och blir raskt skickad till ett mentalsjukhus. Det visar sig snart att han är en målare vars flickvän blir torterad till döds och som kommit fram till att livet är slut, men precis innan han tänkt hoppa från en bro så får han ett erbjudande från den mystiske M. Om han skriver på ett kontrakt och säljer sin själ till honom så får han instrumenten som skall hjälpa honom att hämnas. Våran hjälte blir givetvis blåst då den gode M givetvis är en elak jävel som ska kalla fram något ännu elakare i en ritual. Våran hjälte blir nu någon sorts elak superhjälte som hoppar runt i trikåer och slaktar elakingar med sina knivar.

Nä, inte mycket fungerar här. Mark Frost som spelar huvudrollen är riktigt jävla dålig faktiskt och det är inte många av resten av ensemblen som klarar sig med hedern i behåll. Jeffrey Combs som en poliskommisarie som kommer allt på spåren, Monica Van Campen som en sexig dominatrix och Andrew Divoff som M är de enda som inte behöver skämmas, men resten är bedrövligt, speciellt huvudrollsinnehavarna. En liten kul grej är att Ronny Svensson dyker upp i en roll som en av M:s hantlangare. Någon stor skådis är han inte, men han verkar uppenbarligen ha kul. Men sen är det bara bedrövligt. Manuset är väl egentligen helt ok, men det räcker inte när man får skåda huvudpersonen iklädd någon sorts muterad variant av Batmandräkten och ser mest ut som någons egna hemgjorda kostym. Goreeffekterna är många, men rätt tråkigt utförda och det hela blir bara flopp. Upplösningens Homonculus är kul designat, men dåligt filmat och lite väl uppenbart en miniatyr. Vanligtvis så brukar jag ha överseende med sånt, men när filmen är så usel så blir det svårt. Annat än några roliga skådespelare och våldet så har filmen inget att komma med tyvärr.

Anacondas: Hunt for the Blood Orchid (2004)

Jag måste faktiskt erkänna att jag gillade Anaconda. Det var en välgjord liten äventyrsfilm med underbara miljöer och skönt överspel av Jon Voight som bad guy. Om inte annat så kunde man ju stirra på Jennifer Lopez näsa som inte ser ut så längre, en liten tidskapsel alltså.

Anacondas: Hunt for the Blood Orchid är en mycket lös uppföljare där representanter från ett läkemedelsföretag reser till Borneo (där det egentligen inte finns några anakondor. alls) för att leta reda på blodorkideén, en blomma som misstänks ha speciella egenskaper som skall kunna förlänga medellivslängden för en människa ganska rejält. Eftersom den endast blommar vart sjunde år så är det tidspress inblandat såklart - perfekt för att öka på lite girighet. Väl på plats så är det regnsäsong och den enda som vågar ta dem uppför floden är en snubbe som har den sunkigaste båten av dem alla. Klyschor överallt ja, och det står inte på förrän båten är skrot och mitt inne i en djungel som är knökfull med 10 meter långa, hungriga ormar, och elaka forskare som är villiga att offra allt för att komma åt den plastiga blomman.

Det här är en sån här rulle där samtliga medverkande ser ut som fotomodeller, direkt hämtade från någon amerikansk tv-såpa. Skådespeleriet är väl godkänt, men de har inte mycket att komma med tack vare det trista, klyschiga manuset som telegraferar ut varenda "twist" som är i antåg. Dwight H Little är en hyfsat kompetent regissör och filmen ser bra ut, men tack vare all förutsägbarhet så blir det aldrig speciellt intressant. Specialeffekterna är helt ok, men än så länge dröjer det innan effektmakarna klarar av att rendera verklighetstrogna ormar och så kan jag lika gärna se på någon Scifichanneloriginal. Eftersom filmen är PG13 så betyder det också att filmen är väldigt blodfattig, vilket inte gör saken bättre. Nä, se då hellre om originalet och skippa denna.

Captivity (2007)

Captivity börjar lite småintressant. Någon har bundit fast en man i en tandläkarstol och satt någon form av mask på ansiktet där de stuckit in en slang. I slangen häller de sen syra. Aj. Inte speciellt grafiskt men lagom obehagligt. Nu tror man att detta ska bli en Sawkopia, men ack så fel man har. En ung kvinna (spelad av Elisa Cuthbert) vaknar upp i ett mörkt rum utan fönster. Hon har ingen aning om hur hon hamnade där och kvällen/dagen innan är bara ett suddigt töcken. När hon börjar snoka runt hittar hon tre skåp, numrerade 1 - 3 och en låst dörr. På andra sidan en av väggarna så sitter någon annan person inspärrad och nu försöker de kommunicera med varandra för att ta reda på vem som kidnappat dem och varför.

Det är alltså faktiskt inte fråga om en Sawkopia, även om man kan tro det. Influenserna finns, men detta är mer en vanlig thriller, en inte alltför upphetsande sådan till råga på allt. Första halvan är välgjord men småseg där vi följer kvinnan och hennes medfånge när de försöker ta reda på vad och varför, samt diverse rymningsförsök som givetvis misslyckas. I andra halvan, när den förväntade twisten kommer så är den inte speciellt chockerande men den för in filmen i ett händelseförlopp som är betydligt mer spännande och intressant så jag rekommenderar nog faktiskt att om ni tar chansen och ser filmen så ska ni härda ut till twisten.

Roland Joffe är ju en gammal räv som gjort både Killing fields och The Mission, och han sköter sig bra här trots att han har ett ganska mediokert manus i handen. Det är dock ren professionalism som räddar filmen. Det är välfilmat och välspelat av samtliga huvudrollsinnehavare och filmen är över ganska snabbt och smärtfritt. Någon blodorgie är det dock verkligen inte, tvärtom, filmen blev tydligen nerklippt efter de första visningarna så förvänta er inget sådant. Däremot så är det en relativt spännande thriller så håll förväntningarna låga och ni får en alldeles lagomt trevlig upplevelse