Straight into Darkness (2005)

Nu var vi där igen. Falsk marknadsföring. Jeff Burrs lilla film marknadsförs som en krigsfilm med övernaturliga undertoner men det är egentligen bara halva sanningen. Straight into darkness är mer en film om två personer på en resa för att upptäcka sig själva, vilket inte riktigt klickar rätt då manuset har en tendens att hamra in sitt budskap med en släggas precision. Straight into Darkness är hur som helst en film som är värd att se, trots ett och annat snedsteg.

Vi får följa två Amerikanska soldater på väg till militärdomstol efter att de deserterat. Jeepen de färdas i kör på en mina och militärpoliserna omkommer, varpå en av desertörerna, Deming, byter identitetsbricka med en polis och slår sönder hans ansikte för att "avsluta" bytet av identitet. Losey, filmens samvete som deserterade efter att han i stridens hetta råkat döda en mor och hennes dotter med eldkastare (No pun intended. *fniss*), börjar nu under pistolhot färdas med den andre mannen mot ett okänt mål, bort från kriget. På vägen stöter de på diverse skumma individer, i mer eller mindre surrealistiska sekvenser och filmen kulminerar i att männen hamnar ibland en grupp föräldralösa barn som tränats för krig av sin lärare. Nu måste de försvara sig mot ett tyskt kompani som vill åt något i den byggnad våra hjältar gömt sig i.

Jag är lite kluven till hur regissören valt att visa upp kriget och hur det påverkar huvudpersonerna. Först och främst så är det en relativt realistisk krigsskildring som även har den goda smaken att visa att de tyska soldaterna inte bara är onda nazistiska krigsmaskiner utan i grund och botten människor som vill överleva, samt att den även inte drar sig för att visa när barn dör (det hanteras inte heller på något direkt spekulativt sätt). Däremot så har man lagt in ett element som inte fungerar speciellt bra då Losey verkar ha någon sorts psykiska krafter vilket visar sig i en massa flashbacks när någon karaktär dör. Seriöst, det fyller ingen som helst dramaturgisk funktion annat än att det känns aningen sentimentalt. Varför man valt att göra så vet jag inte, men jag antar att jag får se om filmen med regissörens kommentarspår för att få reda på, och kanske även någon sorts förståelse. Som det är nu så stör jag mig lite på det, men dock inte tillräckligt för att såga filmen. tur är väl det, för Straight into Darkness är, trots sitt halvluddiga sätt att få fram sitt budskap, en välfilmad och spännande liten rulle som förtjänar lite mer uppmärksamhet än vad den fått. Den skildar resterna av ett sönderbombat Europa på ett lagom vemodigt sätt och som krigsfilm fungerar den utmärkt, trots att det är uppenbart att man inte haft någon enorm budget. Tack vare stabilt skådespeleri och bra kameraarbete så är detta en vacker film och manuset, trots sina svagheter, är mestadels fritt från pinsamheter i händelser och dialog förutom just den där biten med att finna sig själv som kulminerar i en scen mot slutet som skulle ha kunnat vara riktigt pinsam om det inte varit för just det kompetenta skådespeleriet. Jeff Burr är en underskattad regissör som tyvärr hamnat i skymundan då han mestadels regisserat uppföljare av något slag, och aldrig riktigt fått visa vad han kan. I Straight into Darkness så visar han att talangen som man kunde skymta i Offspring aka From a whisper to a scream fortfarande finns där så vi får hoppas att han får lite mer intressanta projekt i framtiden.

Låt den rätte komma in (2008)

Att en vampyroman som utspelar sig i Blackeberg skulle bli en hit var inget jag trodde på. Svenskar är rätt usla på skräck i ren allmänhet, och jag har alltid tyckt att det har varit svårt att ta till sig sådant som utspelar sig på hemmaplan. Jag vet inte riktigt varför det är så, men vi svenskar är mer lagda åt det eländiga och melankoliska, sådant som är överdrivet realistiskt och svart. Detta borde ju egentligen vara perfekt grund för en frodande skräckkultur, men svenskarna har även svårt att acceptera sådant som skulle kunna tolkas som "overkligt". Den skräckkultur som vi har, som absolut inte är ringa, består av importerade författare och filmmakare. Tack vare Låt den rätte komma in så verkar detta dock vända, vilket skall bli väldigt intressant framöver då det börjar dyka upp lite annan lokal skräck, som t ex CJ Håkanssons fina Fjärilen från Tibet, vilken jag rekommenderar er att läsa. Nåväl, nog om detta.

Efter en lång väntan så har filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists hyllade skräckroman Låt den rätte komma in äntligen anlänt på svenska biografer. Då filmen varit klar i nästan ett år så har det varit en lång väntan för att få se om Tomas Alfredson lyckats göra en rättvis filmversion. Om man ser på vad kritikerna har att säga så är detta verkligen lyckat, och de har delvis också rätt. Alfredson har gjort en perfekt filmatisering av Lindqvists egna manus och verkligen fångat miljöerna, livet för en mobbad 12åring och stämningen i allmänhet. Relationen mellan Oskar och Elin är varmt berättad och känns precis så naturlig som den känns i boken. Alfredsons medvetet långsamma regi tillsammans med det fina fotot förstärker den naturliga känslan av ett Blackeberg på 80talet och skräckelementen, som egentligen mycket väl skulle ha kunnat kännas lite utanför, är väl inbakade i historien. Enligt dessa kriterier så är Låt den rätte komma in en mycket välgjord och väl dramatiserad film. Men nu kommer vi till problemet. Manuset. Ajvide Lindqvist valde av någon anledning att tona ner eller helt enkelt ta bort de mer kontroversiella aspekterna av boken. Om detta var i rent kommersiellt syfte eller för att han helt enkelt ville berätta en annan version av historien, det har jag ingen aning om men för mig så saknas vitala delar av historien, sådant som gjorde att jag fastnade för boken. Jag vill inte spoila alltför mycket från boken, men ett exempel är att Håkan, Per Ragnars karaktär i filmen, är en pedofil som i Elin hittat det perfekta barnet, ett barn som aldrig åldras. I filmen är han "bara" en hjälpare.

Tack vare detta så höjer jag inte filmen till skyarna, även fast jag vet att den faktiskt förtjänar det. Det är en film som förtjänar alla hyllningar den fått, men för mig så är det bara en bra filmatisering av en suverän bok. Inte en suverän filmatisering av en suverän bok som det skulle ha kunnat vara.

Pieces (1982)

Jag mindes Pieces som en riktig skräpfilm, en film som inte hade något speciellt värde. Nu när jag sett om den i en fin, restaurerad utgåva så har jag svängt hel och ser nu filmen som en klassiker. Inte en klassiker i direkt mening, absolut inget mästerverk men däremot en klassiker inom sin genre - exploitation. Pieces är en sanslöst blodig film, fylld med naket och snyggt filmade mordsekvenser. Synd bara att manuset är en sån bagatell.

När Pieces börjar så är året 1942. En ung kille sitter i sitt pojkrum läggandes ett pussel. När hans mamma kommer in och får se att det är ett pussel föreställandes en naken kvinna så blir hon fly förbannad och hotar bränna upp det. Detta resulterar i att pojken helt sonika går och hämtar en yxa och hackar sin mor i småbitar. Det hade vi väl alla gjort? Man får inte hämma en ung mans utveckling sådär bara för att fadern är ett otroget svin, eller hur? Nåväl, 40 år senare befinner vi oss på ett universitet. En ung kvinna ligger och solar på gräsmattan då en svartklädd man i hatt helt plötsligt kommer fram och sågar huvudet av henne med motorsåg. En smått gialloinfluerad mördare är lös! Polisen står maktlösa utan ledtrådar. Att de är ganska inkompetenta och måste ta en ung student till hjälp för att överhuvudtaget komma någonstans gör ju inte saken bättre. Mördaren fortsätter sitt slaktande av mestadels avklädda unga kvinnor och det står helt klart att det hela har något att göra med händelserna 40 år tidigare då vi ser den handskbeklädde mördaren lägga några bitar av sitt nakenpussel varje gång han dödat ett offer. För att inte tala om pusslet han gör med de kroppsdelar han tar med sig från mordplatserna...

Juan Piquer Simon är en regissör som har en del talang, men uppenbarligen så var han inte alltför intresserad av att göra något vettigt med Pieces, vars manus är en rätt träig pastisch på den Italienska Giallo-genren. Dialogen är rätt usel och själva handlingen i sig har inte mycket matigt att komma med, där scenerna mellan morden bara känns som en lång transportsträcka. Däremot så kvicknar regissören till i mordscenerna som alla är fantasifullt filmade och härligt blodiga med mer än väl godkända specialeffekter. Det sågas hejvilt med motorsåg och hackas med knivar och yxor, mycket tillfredsställande för oss gorehounds. Att filmen är knökfull med naket gör ju inte saken sämre. Juan Piquer Simon har även stoppat in en hel del kultskådisar i mindre roller som bara ökar underhållningen. Christopher George, Lynda Day George, Paul Smith, Jack Taylor och Edmund Purdom är namn som passar fint till en sån här rulle. Pieces är verkligen en mindre klassiker inom den här genren, tack vare sina brutala, grafiska mord och all naken hud. Gillar du den typen av film så ska du verkligen se den. Annars är det nog säkrast att hålla sig borta, för det vore väl synd om sånt här onyttigt godis skulle smaka bra?

Isle of the dead (1945)

Lite Boris Karloff mys kanske skulle passa. Så tyckte åtminstone jag häromdagen efter att äntligen lyckats hitta Isle of the dead på dvd, en film som jag velat se väldigt länge. Upplevelsen var dock inte riktigt vad jag hade väntat mig, men det beror nog mer på att skräckfilm var något helt annat på den tiden, vilket inte blir bättre av att man blivit rätt avtrubbad genom åren.

Boris Karloff spelar General Nikolas Pherides, en hård och kall man efter alla krig. Året är 1912 och kriget står att finna i Grekland. En amerikansk journalist får följa med generalen ut till den ö där hans fru är begravd men när de anländer så finner de att graven är tom, förstörd. När de skall lämna platsen hör de plötsligt kvinnlig sång och bestämmer sig för att finna källan. Istället finner de ett hus där en före detta arkeolog beslutat sig för att bosätta sig, samt dennes gäster. Generalen och den glättige journalisten bestämmer sig för att stanna över natten och får då bland annat höra legenden om Vorvolaka, en demon som suger livet ur folk. På morgonen finner man en av resenärerna död i pest, och ön blir satt i karantän men generalen, ivrigt påhejad av en vidskeplig gammal kvinna, börjar tro att Vorvolakan är bland dem...

Isle of the dead är en väldigt behaglig film, fint filmad och bitvis mycket stämningsfull. Det finns ett par scener nere i gravkamrarna som fyller sin funktion när det gäller skräckfilm, men tyvärr så funkar det inte riktigt då filmens huvudperson, den amerikanske journalisten, är en sån klämkäck jävel att man stör sig på honom hela tiden. Synd det, då resten av skådespelarna och det (kanske aningen pratiga) manuset gör sitt bästa för att ge oss rysningar. Boris Karloff är dock stabil och även om filmen upplösning är lite väl tråkig och abrupt så är detta i slutändan en fin liten rulle för oss som gillar svartvita rysare. Värt att nämna är också att filmen är inspirerad av en 1800talstavla målad av Arnold Böcklin som jag gärna skulle ha på min vägg.

End of the line (2006)

Här har vi en intressant liten film som åkt världen runt på olika filmfestivaler, vunnit en hel del priser men som inte fått någon form av distribution förrän i år och då endast på en kanadensisk dvdutgåva. Ända sedan jag läste om filmen för första gången så blev jag intresserad och när jag fick nys om dvdn så var jag ju givetvis tvungen att köpa den omedelbart. Det var ett smart drag. End of the line är en av de mest skrämmande filmer jag sett på länge, med ett väldigt tänkvärt manus som är välskrivet och förhållandevis fritt från klyschor.

End of the Line:s välskruvade storyline handlar om en ung psykiatrisköterska som är på väg hem från jobbet en natt. Under resan så stannar tåget mitt i en tunnel och hon börjar se saker i mörkret utanför. Vad som sedan börjar hända är ännu värre. En Jehovasliknande sekt som finns på tåget får alla ett sms samtidigt, varpå de börjar slakta passagerarna i Guds namn för att rädda dem från den kommande apokalypsen. De överlevande flyr in i tunnlarna men sektmedlemmarna förföljer dem. Men det varkar även finnas något annat i tunnlarna. Har sektmedlemmarna kanske till och med rätt, att något är på väg att hända eller är det bara i deras sinnen?

De första 10 minuterna av filmen kändes lite ojämna. Skådespeleriet var småsvagt, och filmen har uppenbarligen en ganska låg budget. Men så fort klockan slår "rensning" så drar filmen igång rejält och tar med oss på en rejäl färd in i territorium som inte bara är obehagliga, utan även något som helt klart skulle kunna hända, se bara på Aum Shinrikyo och Tokyos tunnelbana i Mars 1995. Filmen släpper inte taget en enda sekund ända fram till slutet och man sitter verkligen på helspänn hela tiden. Tack vare ett fräscht och oförutsägbart manus så överkommer filmen alla mindre problem som den har tack vare sin budget. Det aningen ojämna skådespeleriet är inget som stör och regissören gör verkligen sitt yttersta för att maximera budgeten han har tillgänglig. Det finns dock ett element som kanske inte fungerar. Jag säger kanske då jag menar att det egentligen gör det, men filmen hade fungerat så mycket bättre utan det och det är de övernaturliga elementen. Även där har regissören faktiskt en ganska bra förklaring till vad som sker, men jag tror att End of the line hade varit ännu mer obehagligare utan. Vad som gör filmen ännu skönare är de snaskiga gorescenerna. End of the line känns egentligen inte som en gorefilm, men de scener som dyker upp är otäckt brutala och väldigt grafiska som i scenen där en sektmedlem får en brandyxa i tinningen eller när de försöker hugga av en tunnelarbetares huvud med ett stort svärd. Detta kombinerat med den konstanta spänningen och det obehagliga religiösa temat gör End of the line till en av de senaste årens skönaste och originella filmer. Den förtjänar helt klart ännu mer uppmärksamhet än vad den fått och jag rekommenderar den varmt till alla som gärna ser en intelligent skräckfilm.

Phase IV (1974)

Här har vi en intressant liten film. Intelligenta myror? Nope, det är inte Bert I Gordon vi har att göra med utan Saul Bass enda fullängdsfilm. Saul Bass är vanligtvis mer känd som designer av förtexter och jag garanterar att ni sett någon av dem. Psycho, Spartacus, Alien, Big, Goodfellas, Cape Fear och ett stort antal andra. Varför han bara regisserade en biofilm vet jag inte men det är väldigt synd då Phase IV är en riktigt bra film, en science fiction film med ett bra och intelligent manus.

Under någon form av kosmisk händelse så upptäcker en engelsk forskare att i en del av världen så har myror börjat forma någon sorts kollektiv intelligens, även mellan olika typer av myror. Han bygger ett forskningslab mitt ute i Arizona eller någonstans och låter evakuera den lokala befolkningen då myrorna har börjat ge sig på sina naturliga rivaler, utrotat dem och nu börjat döda boskap. Snart befinner sig forskarna belägrade av myrorna samtidigt som man försöker kommunicera med dem innan det är för sent.

Filmer om elaka myror är ganska lätträknade och egentligen så finns det så vitt jag vet bara två som faktiskt är bra. Den ena är den klassiska monsterrullen THEM! från 50talet och den andra är faktiskt Phase IV. Saul Bass och hans team har tagit ett enkelt koncept som lätt skulle kunnat ha bli skit och gjort en riktigt välgjord och spännande film. Det som imponerar mest är microfotografiet, alltså när man får följa myrorna i deras underligt geometriskt perfekta värld (det första tecknet på att det inte står rätt till). Jag är uppriktigt sagt imponerad över hur välgjorda dessa scener, då de är iscensatta med närmast perfekt resultat som t ex i den scen där myrorna faktiskt samlar sina döda i långa rader eller den sekvens där en myra (inskickad för att sabotera lufkonditioneringen i labbet) kämpar mot en gräshoppa som forskarna planterat in. I en annan riktigt bra sekvens så sprutar forskarna ut ett dödligt gift i området varpå man får följa en myra som tar med sig en bit gift ner i tunnlarna, varpå den dukar under och en ny myra tar över och detta pågår ända tills en myra når drottningen och avlar en ny typ av myror, resistenta till giftet. Detta kanske låter smått underligt, men tack vare Ken Middlehams sanslöst välfilmade scener så fungerar detta klockrent. Då manusets enda egentliga svaghet är att människokaraktärerna är ganska bleka så får man tack vare Middleham och Saul Bass regi ibland mer sympati för myrorna när de tappert försöker utföra sina respektive uppdrag.

Filmen blir inte sämre av sitt fina foto och den sköna scenografin, speciellt i härligt stämningsfulla scener där myrorna byggt monoliter utanför forskningslaboratoriet. Skådespeleriet kanske inte vinner priser, men är hyfsat välspelat och övervinner de svaga karaktärerna. Det hela utmynnar i ett riktigt härligt slut som kanske inte besvarar alla frågor man har, men som däremot skapar nya, intressantare. Phase IV är en riktigt bra film som jag rekommenderar till alla som vill se en bra och seriös science fiction film som tar sitt ämne på allvar.

Härligt melodramatisk poster för övrigt.

Sedan så är denna film ett bevis att Mystery Science Theatre 3000 är ett fånigt koncept, då Phase IV är en av de filmer de sitter och gör sig löjliga över.

The Being (1983)

The Being är en väldigt typisk liten monsterfilm, väldigt mycket 80tal på både gott och ont. I en liten småstad i Usa så börjar människor försvinna spårlöst och det enda de lämnar efter sig är grönt slem. I närheten finns en site där man dumpar radioaktivt avfall men regeringen (i form av Martin Landau) påstår att det är helt säkert. Vi inser ju givetvis att det är en radioaktiv mutant som ligger bakom allt.

Redan de första fem minuterna av The Being ger lite olycksbådande vibbar. Man börjar med några bilder från den lilla staden och en radiopratare som pratar lite country och det känns som att man fått till en bra småstadsstämning. Men sen börjar det svajja lite då man av någon anledning lagt på berättarrösten från trailern som förklarar med bästa domedagsrösten att något mystiskt händer i staden etc. Det börjar lukta som om man gjort om en massa saker i efterhand. När jag kollar upp filmen på imdb.com så visar det sig att filmen legat på hyllan i tre år innan den fick en release så det känns som om jag fått mina farhågor bekräftade. Nåja, filmen hämtar sig faktiskt lite efter det med en spännande sekvens där en ung kille blir jagad av något man inte får se och som slutar med att han får sitt huvud avslitet i en trevlig goreeffekt och de närmaste 20 minuterna är faktiskt helt ok med ett flertal spännande sekvenser, men därefter börjar allting verkligen falla samman. Problemen är flera. Först och främst manuset som är en osammanhängande sörja som hoppar hejvilt mellan olika karaktärer som man aldrig får chansen att känna. Problem nummer två är skådespeleriet som är väldigt svagt. Den enda som komer undan med hedern hyfsat i behåll är Martin Landau och på sin höjd Jose Ferrer som stadens borgmästare som är mer intresserad av sin potatisodling än att människor försvinner. Till råga på allt som har man efter filmens Alieninspirerade slutscener lagt på en helt oseriös "Vad hände med karaktärna?" text. Allt detta är synd då Jackie Kong är en klart kompetent skräckregissör som med ett bättre manus hade kunnat göra en riktigt skön liten monsterrulle. Som filmen är nu så är den första halvtimmen bra, med en del gore och en del naket, men som sen urartar i en rätt tråkig och blek soppa. Synd på det billiga men coola monstret.