Zombies: The Beginning (2007)

Idag ska vi prata om plagiat.

Att som filmmakare låna lite inspiration från andra är helt acceptabelt. Som med alla andra skapare av konst så tar man de delar man finner bra och stöper om dem i sin egen form, må det vara för ren exploitation eller för ett mer konstnärligt värde. Detta brukar resultera i intressanta filmer åtminstone rent underhållningsmässigt. Sen har vi Zombies: The Beginning.

Har ni sett James Camerons Aliens? Då har ni redan sett Zombies: The Beginning. Mattei har helt enkelt laddat ner manuset, bytt namn på karaktärerna och bytt ut elaka rymdvarelser mot elaka zombies. Se om ni känner igen den här storyn:

Efter händelserna i Island of the Living Dead, Matteis zombierulle från året innan så vaknar Sharon, den enda överlevande, upp på sjukhuset efter att ha hittats drivande på havet. Helt plötsligt förvandlas hon till en zombie, men det visar sig vara en dröm. Strax därefter befinner hon sig inför en kommitte från Tyler Corporation som ägde båten i första delen. Ingen tror på henne när hon berättar vad som hänt henne och besättningen och hon blir av med sitt jobb. Ett år senare så befinner sig Sharon i ett kloster när en man från Tyler Corporation söker upp henne och erbjuder henne jobbet tillbaka. Det visar sig nämligen att man satt upp ett laboratorium på ön och att man nu tappat kontakten med det. Man vill skicka dit elitsoldater och henne som rådgivare. Sharon är inte så intresserad men efter att ha drömt en rejäl mardröm natten därpå så bestämmer hon sig för att följa med. När de anländer till ön så...

Nä, seriöst, jag orkar inte skriva mer här. Man har alltså kopierat manuset, scen för scen med mycket av originaldialogen som här får uttalas av riktigt uselt dubbade skådisar. Man har till och med snott scener från originalfilmen, mot slutet när allt håller på att braka samman. Det enda som inte finns kvar från originalet är den lilla flickan och Bishop, androiden. Annars är allt med. Det här gör att filmens första halva är rätt tråkig. Att se Aliens uppföras med 0.01% av budgeten och talangen från första filmen är ungefär lika upphetsande som att läsa Faddes självbiografi. Men när zombierna kommer in i bilden så blir det faktiskt bättre. Mattei må ha varit ganska usel på att välja manus men han hanterar åtminstone sin kamera som om han bryr sig om vad han filmar. Även om man fortfarande känner igen scen efter scen från Aliens så är det kompetent filmat och zombier är alltid roligt att se på. Gorequotan är helt ok, men tyvärr är specialeffekterna aningen billiga vilket märks främst när det kommer till exploderande skallar. Ambitiöst är det dock.

Zombies: The beginning är en besvikelse efter att ha sett den sköna Island of the Living Dead som var en klyschig men välgjord zombierulle som var precis så trevlig som den verkade. Zombies är en helt ok litren timewaster, men jag avgudar Aliens alldeles för mycket för att kunna acceptera det här. Å andra sidan så är det ju inte alltför ofta det produceras Italiensk zombiefilm nuförtiden så jag kan inte hata den. Mattei, du är saknad.

Var kom varulven ifrån förresten?

Här är trailern. Se hu många scener ni känner igen från Aliens.

Dead Set (2008)

Så, äntligen har jag sett den. Jag var lite osäker innan om konceptet egentligen var speciellt lockande, men efter att ha sett de fem avsnitten rakt av så är jag helt klar på att det fungerar. Jag pratar alltså om den engelska miniserien Dead Set, där vi får följa deltagarna i brittiska Big Brother, ovetandes om att utanför så pågår apokalypsen. Det är faktiskt mycket, mycket bättre än det låter.

Big Brother är nere på sju deltagare och snart skall en till röstas ut ur huset. Producenten är dock oroad över alla skumma nyheter om våldsdåd som hela tiden tar upp mer och mer plats på etern och det pratas till och med om att utröstningen inte kommer att visas alls. Mamman till den deltagare som kommer att slängas ut är på väg i bil, men de stannar till på vägen vid en bilolycka vilket resulterar i att chauffören blir biten och dödligt sårad. Så börjar en kedja med händelser som slutar med att Big Brother deltagarna är bland de få överlevande i byggnaden, samtidigt som pojkvännen till en produktionsassistent försöker ta sig till henne.

Detta är en ren zombiefilm, i stil med den fina remaken å Dawn of the Dead och 28 days later. Det finns inga underliggande tankar, inga sociala kommentarer a la Romero. Bara 142 minuter ren och skär spänning, fullknökat med fint gore. Regin är i stil med 28 days later, mycket handhållen kamera, blandat med de statiska kameror som vi är vana att se i dokusåpor. Konceptet är klockrent. Skådespeleriet är överlag riktigt bra, där mina favoriter är Kathleen McDermott som den härligt blåsta Pippa och Andy Nymans överdrivet svinige producent Patrick. De andra gör sitt bästa att få fram de karikatyrer som behövs för ett Big Brotherprogram och man har verkligen lyckats. Att låta en zombiefilm utspela sig i Big Brotherhuset är faktiskt en veritabelt genidrag. Manuset i sig kanske inte är världens mest originella, man går igenom de faser som krävs för handlingen med att barrikadera in sig, tjafsa inobords i gruppen etc, och allt mynnar ut i ett inte kanske klockrent, men ändå tillfredställande slut. Men ok, vad ni egentligen vill veta är ju hur blodigt det är, speciellt som det faktiskt gäller en tv-serie. Jodå, det är en fin gorefest vi har att göra med. Exploderande skallar, kannibalism, kroppar som styckas, skallar som mosas med brandsläckare och massor med bortslitande av kött från halspulsådern. Förvånansvärt grafiskt alltihopa. Definitivt blodigare än båda Romeros senaste alster faktiskt. 142 minuter med härlig spänning och massor med gore alltså, med en hel del vinkar till zombiefilmer från förr. Rekommenderas varmt till alla fans av zombie och gorefilmer, och även till er som vill se en bra skräckfilm. Mycket bra.

Burial ground (1981)

Ah, den finaste zombiefilmen av dem alla. Åh nej, tro nu inte att jag tycker detta är en bättre film än t ex George A Romeros Night of the living dead eller Dawn of the dead. Det är bara det att Andrea Bianchis Le Notti del terrore verkligen är mörk, svart och obehaglig. Man får en känsla direkt från början att ingen kommer att överleva, att alla kommer att dö på så obehagliga sätt som möjligt. Filmen har verkligen sin beskärda del av svagheter men det skiter man fullständigt i, tack vare det rappa berättandet och en total avsaknad av logik, precis som en riktigt obehaglig mardröm skall vara. Den här recensionen innehåller för övrigt massor med spoilers, bara så ni vet.

Samtidigt som tre par är på väg ut till landet för att hälsa på Professor Ayres så håller den gode professorn på att utforska några etruskiska gravkamrar. Han gör en makalös upptäckt, något så oerhört som han bara vet och som han planerar att berätta för sina vänner när de anländer. Innan de anländer så blir den gode professorn dock uppäten av några väldigt ruttna zombier "No! Please! I am your friend!!". Nåväl, våra hjältar anländer till den stora lyxvillan och sätter genast igång att festa och knulla. Klassisk dialog här: "You look just like a little whore, but I like that in a girl." Ett av paren har en mycket mysko son som ser ut som en 25årig dvärg, vilket inte är så konstigt eftersom han spelades av en 25årig väldigt kort och tanig kille som ser smått obehaglig ut tillsammans med den riktigt gräsliga mutation av pottfrisyr som han blivit påtvingad. Sonen har uppenbarligen ett ganske enormt mammakomplex då han gör allt han kan för att stoppa morsan och hennes styvfar från att öva barnproducering. (Jag har ingen aning om han är styvfar eller inte, jag har dock alltid trott det från det förakt som sonen verkar visa. Det kan ju också givetvis bero på att sonen själv vill sätta på sin morsa och bara är väldigt avundsjuk. Vad vet jag?). Hur som helst, under en trevlig eftermiddag ute på ägorna medelst hångel och fotografering så befinner de sig under attack av en stor samling ruttna zombier. Michaels far/styvfar är den första som dör i en scen som har den klassiska dialogbiten "Mother, this cloth smells of death!" De lyckas ta sig tillbaka till huset efter att ha krossat ett mindre antal zombieskallar och råkat ut för en zombie som klart och tydligt verkar peka åt vilket håll de ska springa. Jepp, det ser inte bättre ut. Håll koll efter scenen där de upptäcker att zombierna är vid deras bilar. Nu barrikaderar de in sig och börjar således att dö en efter en i relativt fantasifulla gorescener. Favoriten där är ju givetvis hembiträdet som tittar ut genom ett fönster varpå en zombie naglar fast henne med en kastad spik i handen. Sedan använder de en lie för att hugga av hennes huvud. Fint det. Nu försöker Michael att hångla lite med sin morsa, vilket hon inte direkt uppskattar och han springer iväg med orden "What's wrong? I'm your son!". Han blir raskt uppäten av en annan kvinna i sällskapet som strax innan fick stifta bekantskap med glasskärvor från ett fönster och är nu i rätt stor behov av plastikkirurgi. Det är nu man kommer på den riktigt brillianta idén: De kanske är ute efter något i huset. Vi släpper in dem! De är ju ändå så långsamma att vi kan undvika dem hur lätt som helst. Mmmm. Hur som helst, de flyr, Michael får äntligen sin mor i filmens bizarraste scen och det hela slutar i en lagom grym och brutal scen som avslutas med en felstavad text från The profecy of the black spider. Mumma.

Dubbning och dialog är under all kritik, vilket jag misstänker är orsaken till att denna film är relativt hatad. Jag väljer dock att helt bortse från detta och ser istället de sköna zombierna som verkar vara gjorda enligt samma princip som de i Zombie Flesheaters = täckta med fina lermasker, vilket jag tycker fungerar alldeles utmärkt tillsammans med de slitna kläderna. Zombierna ser verkligen ruttna och äckliga ut och det är precis som jag vill ha det. Visst, man ser att de svartmålade nästipparna sticker fram ibland men det är inget som stör. Goreeffekterna är relativt välgjorda annars och filmen har definitivt ett par riktigt klassiska scener som måste ses för att man ska tro att de existerar. Jag har valt att inte berätta om den mest sanslösa som involverar zombieMichael och hans mamma. Se filmen bara för denna scen. Jag vill också påstå att Bianchi faktiskt är en kompetent skräckregissör. Det finns många riktigt mysiga scener som t ex scenerna när zombierna är på väg mot huset beväpnade med liar och yxor, varpå de börjar hacka på dörrarna för att komma in. Se sen på de sista 5-10 minuterna som är riktigt sköna, fram till det kanske något antiklimaktiska slutet, men som ändå fungerar alldeles utmärkt. Fotot är lite smutsigt och slarvigt, men är klart kompetent.

En annan favorit är det elektroniska soundtracket där Berto Pisano fått fram en hel del riktigt mysiga synthmattor på sin analogsynth och jag älskar verkligen den typen av synthflum. Jag skulle lätt betala pengar för att ha soundtracket på cd, gärna tillsammans med Pisanos lika sköna soundtrack till Jope D'Amatos porrzombierulle Erotic nights of the living dead. Vi får hoppas att de dyker upp någon gång.

Som ni förstår så älskar jag den här filmen. Egentligen så är den väl kanske inte bättre än alla andra filmer i samma genre, italiensk zombiefilm alltså, men den vinner på sin enkla story och sitt snabba tempo. Jag rekommenderar den varmt till alla gorefilmsälskare.

El Ataque de los muertos sin ojos (1973)

Ett av de absolut största ögonblicken i mitt dvdsamlande var när Blue Underground (Ett bolag som drivs av William Lustig och som hänger sig till att ge ut genrefilmer i så bra utgåvor som tänkas kan) meddelade att de skulle ge ut Amando De Ossorios Blind dead filmer, något som tidigare bara funnits i klippta och ganska dåliga dvdutgåvor. Något år senare kom så äntligen den stora dagen när boxen släpptes och jag beställde den omedelbart. Frakten gick med DHL så jag fick den snabbt till en extra liten kostnad och det var det värt. Blue Underground hade lyckats igen och jag satt som en liten pojke på julafton med ett enormt smil på läpparna.

Men vad är det då som är så speciellt med just de här filmerna? Först och främst så vill jag påstå att Amando De Ossorios skapelser inte har någon cinematisk like överhuvudtaget. De blinda döda är tempelriddare som vid sin död av någon anledning fick sina ögon utstuckna/utpickade/utbrända (det varierar från film till film) och stiger upp från sina gravar iklädda sina gamla ruttna kåpor, vilket närmast kan liknas med den klassiska bilden av Döden. De jagar sina offer med hörsel istället för syn och färdas på hästar lika ruttna och döda som sina ryttare. Från början är de tempelriddare som offrat oskulder till Satan och ätit deras hjärtan och därför blivit avrättade, samtidigt som de avgett löften om att komma tillbaka för att hämnas. Det är verkligen något speciellt med de scener som återkommer i varje film där de Blinda döda rider fram i slow motion till det underbara soundtracket av Antón Garcia Abril. Att de är skapelser inspirerade av George A Romeros människoätande zombier är nog inget omöjligt, men De Ossorios zombier är så mycket mer än bara just det. Det finns ingenting som slår synen av en odöd tempelriddare som bankar på en dörr med knappen på svärdet för att bli insläppta. Man kan kanske störa sig på att urspunget varierar från film till film, men å andra sidan så kan alla filmer ses separat utan någon speciell ordning. Det viktigaste, det visuella och de Blinda Dödas sätt att skörda sina offer på är det samma i samtliga filmer.

Nu är det ju tyvärr så att de här filmerna absolut inte är perfekta. De är samtliga lågbudgetfilmer med relativt torftiga manus och en del riktigt dåliga specialeffekter, speciellt i seriens tredje del, Ghost Galleon. Amando De Ossorio hade väldigt små budgetar till sitt förfogande och spelade in filmerna när han hade tid vid sidan av sitt vanliga jobb. Om man ser det på det viset så är filmerna oerhört välgjorda, men tyvärr så är det bitvis så att just de snabbt skrivna manusen drar ner på helhetsintrycket. Jag tänkte här recensera den andra filmen: El Ataque de los muertos sin ojos med den engelska titeln Return of the Evil Dead.

Någonstans i Portugal. I en liten by så förbereder sig byborna på en festival som firar 500årsjubileumet av att de dödat de satansdyrkande tempelriddarna som offrat byns oskulder till Satan. Givetvis så vaknar tempelriddarna till liv igen, med lite hjälp av byns utstötte puckelrygg som glatt offrar en ung kvinna och låter hennes blod rinna ner över gravarna. Innan natten är över så är de flesta innevånarna döda och de få som finns kvar instängda i byns kyrka.

Return of the Evil Dead är inte den bästa av de fyra filmerna som De Ossorio hann spotta ut (Den äran får den första - Tombs of the Blind Dead), men närapå. Manuset är filmens svaga sida - där karaktärerna är ganska bleka, förutom den aningen självgode borgmästaren som helt på egen hand står för flera av filmens höjdpunkter som t ex när han utnyttjar en liten flicka för att avleda uppmärksamheten. Själva handlingen är det dock inget fel på och De Ossorio orkestrerar ett flertal oerhört stämningsfulla sekvenser. Min absoluta favorit är när morgonen kommer och de få överlevande som finns kvar måste navigera sig igenom en hord med stillastående zombier utan att gära minsta ljud ifrån sig. Scenerna när de Blinda Döda rider in i staden och går in i hus efter hus för att döda innevånarna står för några av filmseriens höjdpunkter. Man kan tycka att intrigerna mellan de levande i filmen är lite tråkiga men de fungerar rätt bra medan man väntar på det som komma skall. Jag älskar verkligen de här filmerna då de har en atmosfär utan dess like. Man kan ju undra vad som skulle kunna ha skett om Amando De Ossorio hade fått lite högre budgetar och lite mer tid att fila på sina filmer, men eftersom han dog 2001 så får vi aldrig veta. Hans arv till skräckfilmsfanatiker finns dock kvar och jag kommer att recensera de övriga filmerna inom en nära framtid.

Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 4

En rulle som jag finner gravt underskattad är Joe D'Amatos Erotic nights of the living dead. Den har allt emot sig som tex de pornografiska inslagen och är inspelad på vad jag antar var mer eller mindre en semester, där D'Amato och co spelade in flera rullar jäkligt snabbt. Men den här filmen har något som stiger över de andra, speciellt den råusla Porno holocaust som antagligen är inspelad på en eftermiddag.

ENOTLD som den får heta hädanefter har först och främst riktigt bra musik. Marcello Giombinis sköna elektroniska musik gör mer för filmens stämning än vad John Williams musik gjorde för Star Wars. (ok, jag kanske tog i lite där, men musiken är jävligt bra och jag skulle betala mycket pengar för en cd med soundtracket). Filmens zombier är även de ett av de starka korten. Tunna, insvpeta i trasiga kläder som virvlar i vinden och antagligen resterna av en kyrkogård för spetälskade så fungerar de alldeles utmärkt. Storyn är väl relativt ok för att vara en ursäkt för att få in en massa knullande där en rik affärsman köper en tropisk ö som han tänker smälla upp en semesteranläggning på, men får lite problem i form av en hord zombier. Så mycket porr är det egentligen inte faktiskt, några få scener ren XXX och lite fejkat torrknullande. George Eastman är en jävel på att knulla med byxorna på måste jag säga! Skräckelementen fungerar faktiskt även de riktigt bra, speciellt en scen mot slutet av filmen där George Eastman och Laura Gemser torrknullar i vattenbrynet, samtidigt som några zombier står orörliga på stranden och stirrar på dem till de magnifika tonerna av Marcello Giombinis synthar. Just den scenen gör filmen värd att se.
Sen att vi måste genomlida en hel del trista porrscener, well, det är sånt man har FFWDknappen till.

Resident evil: Extinction (2007)

Hoppsan! Vad är detta? En bra Resident evil film? De två första filmerna är faktiskt två relativt underhållande men de gör det stora misstaget att vara helt oblodiga, vilket är dödsstöten för en riktigt bra zombiefilm, speciellt då del två som var lika blodig som ett avsnitt av Magnum. Att Paul W Anderson är en regissör som inte lyckats göra något vettigt efter Event Horizon gör ju inte saken bättre. Vilken tur att han lämnat över regijobbet till Russel Mulcahy, en mycket underskattad regissör som var en av de första som tog steget från musikvideo till film (Han gjorde en del gamla Duran Duran och Madonnavideos på 80talet och vann en hel del priser). Visst, Mulcahy har gjort ett par bomber, men det är alltid fråga om snygga bomber. Kom ihåg att det här är killen som gjorde Highlander. Att vi sedan får en liten vink till Day of the dead i from av en scen där vetenskapsmän försöker träna zombier till att lyda dem gör ju inte saken sämre.

Resident evil: Extinction är den film i serien som minst påminner om spelen och det kanske är därför den fungerar bättre. Den utspelar sig ett antal år efter händelserna i de två första filmerna och världen är nu helt övertagen av de levande döda. Vi får följa några av karaktärerna från del 1 och 2 när de försöker överleva i ruinerna, vilket ger en hel del sköna Road warriorvibbar. De blir hela tiden anfallna av zombier och även zombiekråkor - den sistnämnda sekvensen är faktiskt riktigt läcker och spännande. När jag tänker efter så har filmen faktiskt inte så mycket handling egentligen. De försöker överleva, resterna av umbrella corporation försöker få tag på Alice (Milla Jojovich) och huvudelakingen förvandlas till en Tyrant (Den som har spelat spelen vet att det är en elak jävel.). Detta ger filmmakarna gott om chanser att splatta till det rejält. Vi får flera långa attacker där blodet sprutar i mängder. Det är inte det grova våldet a la Fulci, utan mer en orgie i squibs och avskurna halsar, vilket duger finfint för mig som är splatterfilmsälskare och tyckte att del 1 och 2 var ungefär lika roliga som en sönderklippt Robocop. Tack för det Russel!

Detta är alltså mer en gammaldags zombiefilm, lite mer åt Romerohållet fast utan någon som helst satir eller bakomliggande tankar. En riktigt skön högbudget splatterfilm. Mer sånt. Paul W Anderson, du är förlåten för del 2.

Mutant (1984)

Antagligen en av världens bästa filmtrailers.. smaka på den speakerrösten:

http://www.youtube.com/watch?v=8m5injkhz7k

Smaka sen på den svenska översättningen av titeln... Blodspest. Brilliant. Men hur är filmen då?

Vi får följa två bröder spelade av Wings Hauser och Lee Montgomery som är på väg någonstans genom Usa med bil. Någonstans mitt ute i ingenstans råkar de stöta sig med några sköna rednecks vilket resulterar i att de kör ner med bilen i en flod och måste stanna över natten i en sån där typisk, härlig liten håla. De finner ett fyllo som dött på något konstigt sätt, men när de återvänder med sheriffen så är liket utbytt mot en levande luffare och sheriffen blir tveksam mot dem. Under natten så försvinner den yngre brodern och Wings Hauser är ensam kvar och måste ta reda på vad som hänt med honom och varför stadens gator är så tomma, samtidigt som han försöker få till det med stadens unga lärarinna (som även jobbar extra på bar).

Det som ligger bakom det hela är givetvis zombier. Zombier som suger blod genom sina handflator samtidigt som de bränner sina offer till döds med sitt infekterade blod. Mmm. Inga tarmorgier här inte, vilket är lite tråkigt. Filmen är faktiskt rejält oblodig. De enda gångerna vi får några sådana droppar är när zombierna blir skjutna men deras blod är senapsgult. Att specialeffekterna bitvis är rätt usla gör inte saken bättre. Det finns några rätt bra scener med människor som precis förvandlas till zombier, men för att kompensera detta så får vi även flera scener med sanslöst usla fejkarmar (Vi har t ex en scen där våra hjältar flyr i bil med en zombie på taket som bränner sig igenom glaset med fingertopparna. Armen den använder för detta är ca 40 cm längre än en vanlig arm) och liknande. Det gör ju inte saken bättre att zombierna ser rätt tråkiga ut och att skådisarna verkar ha lite väl roligt i sina roller (Speciellt barnzombierna). Hur som helst, detta gör att filmen inte blir speciellt spännande. Vi får även några scener med synliga mikrofoner och sådant, vilket blir en extra bonus.

Helt värdelöst är det dock inte. Filmen är kompetent filmad på en låg budget och använder den lilla stadens olika gator väl. Hauser gör en förvånansvärt bra hjälte som kanske är lite väl sleazig när det gäller försöker att få lärarinnan i säng men det är ju så vi är vana att se honom. Värd att nämna är Bo Hopkins är bra som den alkoholiserade sheriffen i en roll som inte kan ha varit skriven för någon annan skådespelare. Richard Bands orkestermusik är även den bra, även om den kanske påminner lite väl mycket om musiken till Alien ibland. Filmen får en eloge för att den vågar döda barn, vilket inte händer allt för ofta i amerikansk skräckfilm.

En ganska typisk 80talsskräckis alltså. Varför skulle man då vilja se den? Har man som uppgift att se alla zombieskräckisar som existerar så är denna inte en av de sämsta. Den duger alldeles utmärkt till en seg söndageftermiddag.

Edit: Tydligen så har den här blivit inspelad på nytt som Nightmare at Noon av Nico Mastorakis med både Wings Hauser och Bo Hopkins. Måste rota rätt på den.