The Messengers (2007)

Bröderna Oxide och Danny Pang slog fötterna under mig när jag på Stockholms filmfestival 2002 såg deras The Eye, en oerhört snyggt filmad och hjärtklappningsframkallande spökhistoria med drag av bla Sjätte sinnet och Ring. Jag har försökt följa deras karriär sedan dess och varje film jag sett har varit oerhört tillfredställande att titta på, där det dock för det mesta fallit på manuset. Nu har jag precis sett deras amerikanska debut och eftersom den blivit rätt sågad överlag så hade jag inga speciellt förväntningar, vilket antagligen var rätt bra då The Messengers är en snygg film, med drivor av klichér i manuset men ändå nästan helt igenom spännande.

Vi får följa en familj som haft det lite svårt de sista åren och deras sista chans att hamna på fötterna igen är att köpa ett gammalt ruckel i North Dakota och börja odla solrosor. Redan från filmens början vet vi att det finns något ont där, då den tidigare familjen som bodde där försvann under ganska våldsamma omständigheter innan förtexterna. Dottern i familjen är givetvis ganska skeptisk till flytten, men uppfriskande nog inte alls så bitchig som liknande karaktärer i liknande filmer brukar vara. Det är även hon som är den första som upptäcker att allt inte står rätt till, tillsammans med sin lillebror som inte kan berätta vad han ser kravlandes i taket då han av någon anledning är stum. Dörrar stängs och öppnas, ljud från övervåningen eller källaren, skepnader i ögonvrån etc. Det är en veritabel fest av spökfilmsklyschor som radas upp här men det är aldrig så att det stör då allt är kolossalt snyggt filmat och framfört och bröderna Pang låter en aldrig riktigt vila ut mellan de olika scenerna, till viss bekostnad av karaktärerna. Det är där som filmen faller lite också. Det dröjer över en timme innan vi överhuvudtaget får någon som helst ledtråd till vad det är som händer eller någon riktig information till varför familjen flyttade och då är vi praktiskt taget inne på avslutningen redan. Helt plötsligt får vi inom en väldigt kort tidsrymd svar på alla frågor där man vanligtvis får dem utportionerade lite då och då. En del av mig gillar det höga tempot och avsaknaden av lugna passager, men å andra sidan så kanske det hade fungerat ännu bättre om vi fått lite flera stunder med karaktärerna. Om detta beror på ett uselt manus eller dålig klippning vet jag inte. Skräckscenerna är dock så välgjorda att kallsvetten ligger på lur hela tiden och filmen vinner mig över tack vare detta.
Skådespeleriet är bra rakt igenom, även om det är rätt svårt att se Dylan McDermott som bonde. Penelope Ann Miller gör bra ifrån sig som mamman i en ganska tråkig roll, men filmen bärs helt upp på 17-åriga Kristen Stewarts axlar vilket hon klanderfritt klarar av. John Corbett dyker upp som en dussinarbetare i en sån där roll som han klarar av i sömnen.
Som ni förstår så gillade jag filmen, trots alla klyschor tack vare ett oerhört kompetent regiarbete av bröderna Pang. Vad som däremot faktiskt höll på att stjälpa hela upplevelsen för mig var det riktigt torftiga slutet. Förklaringen till vad som sker var inte helt svårt att klura ut, men jag hoppades verkligen att det skulle ta en annan vändning. Det förstör inte filmen helt, men kunde ha varit så mycket bättre. Det är i alla fall en film värd att se om man gillar filmer i den här genren. Helst då när mörkret fallit.

Hells trap - Trampa infernal (1990)

Mexikansk ultralågbudgetslasher? Det låter väl... intressant?

Våran hjälte heter Nacho och har en frisyr som är något av det mest groteska jag någonsin sett. Den är stor, fluffig och pudelaktig men inte speciellt långt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den... har ni sett Kevin Dillon som han såg ut på 80talet, t ex i remaken av the Blob? Ungefär så, fast med mer volym, mer pudel. Nacho har en rival som heter Mauricio som har ett par riktigt rejäla ögonbryn, sådana som man inte kan sluta stirra på. De två tävlar konstant och Mauricio, som är sådär lagom bufflig och chauvinistisk som alla jock-types ska vara i slasherfilmer, förlorar hela tiden och vill avsluta rivaliteten med ett stort vad. De ska åka ut till en del av skogen där en björn dödat några jägare och den som hittar björnen vinner. Nacho tar med sig sin flickvän (som ser ut som en blandning av Tori Spelling och den där bruden som spelade Blossom i den där supertöntiga tv-serien som gick för en massa år sedan) och sin feta polare Charly (som bara tänker på mat hela tiden. Det har vi ju aldrig sett i en skräckfilm förut) och åker iväg till området. De möter upp Mauricio, hans polare Jesse och två brudar som bara är med för att se snygga ut i minimala baddräkter. Nu får vi träffa Javier som säljer vapen och fyller funktionen av "Gammal gubbe som varnar ungdomarna för att åka till det området då det har en hemsk historia". Givetvis så är det ingen som lyssnar på honom. Varför skulle de det? Det är ju ingen som har gjort det någonsin, i någon film. Nu får vi följa våra hjältar springandes omkring i skogen i sina gräsliga 80talskläder medans tjejerna struttar omkring på en strand i sina baddräkter och en galen vietnamveteran börjar jaga dem och döda dem en efter en, bla med en handske som har taggiga blad på fingrarna.

Jag vet inte vad jag ska säga om detta åbäke till film. Den är varken välgjord, blodig eller speciellt underhållande. Det är en väldigt typisk 80talsslasher, men utan skönt splatter Vi får se vad vietnamveteranen gör hela tiden, vilket iofs känns lite intressant, men å andra sidan så blir det aldrig spännande. Karaktärerna beter sig som de vanliga idioterna i ett sånt här manus. Min favoritscen är den där de lyckats ta sig tillbaka till bilarna, men flyr in i skogen då de får se honom. HALLÅ! Ni är sex personer som har gevär. Han är ensam och har en handske med sågblad och en pilbåge! Ni har ingen chans! Att nattscenerna är såpass mörka att man knappt ser något alls gör ju inte saken bättre och det är bra svart på dagtid emellanåt (vilket antagligen beror på kvaliteten på dvdutgåvan. Mer om det i slutet på recensionen). Skådespelarna pendlar mellan överspel och inget spel alls, vilket man ändå inte märker speciellt mycket av då man stirrar sig blind på deras frisyrer och kläder.
Nåja, underhållande är det ju faktiskt. Vietnamveteranen har en rätt effektiv mask på sig, lite som en skyltdocka. Eller en Auton, om man sett Dr Who. Det hela är rätt kompetent, om än lite slarvigt, filmat. Även om vi inte får någon direkt orgie i splatter så finns det åtminstone en rätt snygg scen där mördaren skär halsen av en bimbo som stannar kvar i bilen när den andra går in i skogen. Duh. Jag känner att det blir svårare och svårare att koncentrera mig på den här recensionen för så fort jag tänker på filmen så ser jag Nachos hår framför mig, som en stor blob som hotar att ta över världen... är du hungrig efter en slasher så duger filmen. För mig så vet jag att jag vill se mer mexikanskt, då det är ett land som gör rätt roliga varianter av sina grannars typiska skräckisar. Men håret... det stora håret... IT'S EATING ME ALIVE!!!!

Dvdutgåvan är lite speciell. Jag köpte Crypt of Terror - Horror from South of the Border, Vol. 1 för en hundring. Den innehåller 7 mexikanska filmer vilket verkligen är valuta för pengarna (på omslaget står det 6 filmer på 3 skivor vilket är fel). Utgåvan av Trampa infernal är inte sådär superbra direkt tyvärr. Den är alldeles för mörk för det första. Genom nästan hela filmen så är det som om det finns en mörk fläck i mitten, vilket gör nattscenerna ännu svårare att se och dagscenerna onödigt mörka. Ljudet försvinner nästan helt ibland (dock inte i några dialogscener). Som tur är så är undertexterna lätta att läsa. För 15 spänn filmen så är det en ok utgåva.

Men håret... och de monstruösa ögonbrynen....

Skördedrottningen (2007)

Eftersom jag redan avvikit med en bokrecension häromdagen så tar vi helt enkelt en till, Andreas Marklunds svenska skräckroman Skördedrottningen som enkelt beskriven är en del Dan Brown och en del Stephen King.

Boken handlar om den unge historikern Olof som får ett paket från Fabian, en gammal vän sedan studenttiden som han inte träffat på många år och som visar sig vara försvunnen. Efter lite efterforskningar med hjälp av en gammal ungdomsförälskelse så börjar de nysta i en härva med gamla nazistsympatisörer och ockulta sammanslutningar och spåren leder till Storuman, och något som hände 1942. Allt detta är på något sätt kopplat till Olofs farfar som var med om något under andra världskriget, något som han aldrig velat berätta om, men en av de sista sakerna han sade innan han blev dement var orden: "Hon kommer att hitta dig".

Boken börjar ganska långsamt med att Olof och Carolina, hans gamla förälskelse börjar rota i gamla arkiv och snoka runt bland personer som inte uppskattar uppmärksamheten. Så länge känns boken bara som en blek, svensk variant av någon fläskig Dan Brown-bok, utan att ens lyckas få fram någon speciell spänning. Men snart så börjar lite mer oförklarliga saker att hända, och de flyr upp till Fabians nergångna stuga i Storuman dit spåret pekar. Det är nu som romanen tar fart, och skräckelementen börjar krypa in mer och mer. Parallelt med detta så får vi följa Olofs farfar på uppdrag vid riksgränsen under andra världskriget, där de letar efter något som både fått tyskar och allierade nervösa.
Som sagt, boken börjar ganska segt när huvudpersonerna börjar rota i diverse konspirationsteorier. Karaktärerna är dock såpass välskrivna att man man vill följa dem och de små antydningarna om något ont som figurerar i utkanterna. När de anländer till Storuman och tar upp residens i den gamla stugan så kryper skräcken in mer och mer. Tyvärr så håller inte huvudhandlingen riktigt samma klass som parallelhandlingen som utspelas vid norgegränsen 1942, där man verkligen får en obehagskänsla när de svenska soldaterna jagas av något i en fruktansvärd snöstorm. De kapitlen är de som håller rakt igenom, och man ser hela tiden fram emot den historiens fortsättning samtidigt som man försöker hitta kopplingen till de nutida händelserna. Något annat som är bra är den sköna skildringen av Norrland, som ett laglöst land dit kristendomen aldrig lyckades rota sig, lite som Andreas Marklunds variant av Lovecrafts Arkham eller Dunwich. Som skräckroman är detta alldeles utmärkt och läsvärt, men tyvärr så förstör Marklund det hela genom ett slut som inte fungerar speciellt bra då han försöker sig på en tvist som faktiskt "klickar" lite, och nästan får mig att avsluta med en suck, istället för det nöjda tillbakalutandet som man vill ha av av en bra bok. Det är inte så farligt så att det förstör helheten, men är lite förutsägbart. Hur som helst, en bra bok om än lite kort, som är läsvärd speciellt för skräckfantaster som ger en och annan lagom trevlig kall kår och jag ser fram emot fler resor till de djupa norrlandsskogarna.

Jag säger det igen

Rambo IV kommer att bli en fet film.

Länk

Altered (2006)

Jag postar om en recension (med några uppdateringar och ändringar av stavfel och dylikt) där filmen behöver lite extra uppmärksamhet och den förra blev dold i ett tidigare större inlägg.

1999 kom Blair Witch project, en av världshistoriens mest inkomstbringande independentfilmer någonsin. Vad hände med filmmakarna efteråt? Det har varit tyst om Daniel Sanchez, en av regissörerna tills Altered kom förra året. Filmen distribuerades av Universal och var tänkt att gå på bio, men släpptes istället i all tysthet på en relativt enkel dvd. Detta är lite synd då det är en riktigt bra liten rulle som de flesta nu kommer att missa.

Filmen börjar med några riktiga rednecks som jagar något i en mörk skog. De får sitt byte och man märker nu att det är något utöver det vanliga. Det visar sig att de 15 år tidigare blivit bortförda av aliens som torterade och probade dem rätt hårt. Våra dialektförsedda hjältar virar in kroppen i en matta och ett knippe kedjor och för den till ett hus ute i skogen där deras vän Wyatt bor. Wyatt är väldigt tveksam att hjälpa till då han vet lite mer om rymdvarelserna än de andra, eftersom han blev kvar längst innan han fann sig liggande naken på ett fält miltals från hembyn. Han har helt rätt då det visar sig att det inte är helt lätt att ha en alien som gisslan, speciellt som den har kompanjoner som letar efter den...

Jag blev mycket positivt överraskad av Altered. Filmen utspelar sig till största delen i ett garage där huvudpersonerna fört varelsen och filmen skildrar konflikten mellan de olika karaktärerna där en av dem vill hämnas sin döde bror och de andra som inte riktigt vågar göra något av rädslan för att rymdvarelserna skall hämnas. Vi har även striden mot varelsen som har en del krafter som inte direkt är till någon annans fördel. En av männen blir t ex biten i handen och finner sig sakta förvandlas till vad som mest kan liknas ett levande lik. Det är ingen vanlig splatterfilm det här utan en väldigt spännande gammaldags sciencefictionthriller av det stuket som inte görs längre. Specialeffekterna består till 99% av den gamla skolans makeup, vilket är väldigt skönt då en cgivarelse antagligen inte skulle fungera lika bra. Vi får en hel del blodiga scener där en speciellt står ut: Tug of war med tarmar. Jag tror inte jag ska gå in på mer detaljer där.
Skådespelet är riktigt bra helt igenom och allt är mycket kompetent filmat - ett mycket gott hantverk helt enkelt. Om det är något jag skulle vilja klaga på så är det det något konventionella slutet. Även om det inte känns dåligt på något sätt så skulle jag gärna ha velat att de gick ett steg längre. Man får kanske inte riktigt den där rejäla, finurliga slutklämmen som man önskat sig då filmen fram tills dess varit så pass bra. Men det är väl kanske bara jag. Jag tycker hur som helst att det är synd att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade och hoppas att den kommer att få upprättelse i framtiden. Rekommenderas varmt.

Dvdutgåvan är bra, med klar tydlig bild och ljud. Extramaterialet består av några bortklippta scener som av god anledning klipptes bort, men som åtminstone är intressanta att titta på.

Fjärilen från Tibet (2007)

Det blir en liten avvikelse här då jag tänkte recensera en bok jag precis läst, Fjärilen från Tibet av CJ Håkansson. Själva innehållet i boken passar dock in alldeles utmärkt, då det är fråga om ganska hård och bitvis obehaglig skräck.

När boken börjar får vi träffa Martin, en naturkunskapslärare på resa i Tibet som har hamnat mitt inne i något. Något har hänt, men ingen får reda på vad. Skyddsdräktsförsedda män i tält studerar kroppsdelar som inte är riktigt mänskliga och de får se en munk förstöras inifrån. Helvetet har brutit löst - mänsklighetens tid är slut och vilddjuret är på väg till Sverige. Nu får vi följa några olika människor när allt som vi känner tar slut. Vi får följa en ung hemlös kille som drömmer om maskinen - en enorm skapelse som rensar bort ohyra och gör allt rent. Kajsa är anorektiker och något lever i hennes kylskåp. 13årige Simons mamma förvandlas till något som kan pulverisera kött och ben med sin röst. Detta är några av de karaktärer som figurerar i vad som egentligen är noveller i samma universum. Det som binder dem samman är Martin, som nu inte riktigt är Martin längre, som kommit tillbaka till Sverige och med honom stormen, slutet.

I och med att boken är tillägnad bla Lucio Fulci så inser man rätt snabbt vad det är frågan om. Vi får följa några individer på deras väg rakt in i helvetets gap, genom en serie fruktansvärda händelser som är sådär naturliga som bara mardrömslogik kan vara. Människor slits i stycken av varelser som bara kan komma från en plats - helvetet, och det i noggrann detalj. Det är fascinerande hela tiden och man undrar vad som ska komma härnäst. Håkanssons karaktärer är ganska enkelt skissade men tillräckligt väl för att man skall känna sympati med dem och lite skräck när de råkar ut för det oundvikliga. För detta är från början ganska uppenbart att ingen pardon kommer att ges. Det är också ganska uppfriskande att bara få uppleva själva helvetet, och slippa långa passager med vita män i rockar som mot klockan försöker finna ett svar - något som kan stoppa det hela. Boken är underhållande rakt igenom - man vill hela tiden vända blad och förundrat uppleva nästa släckta människoöde. Spänningsgraden varierar kanske lite, men jag antar att boken är skriven mer för att chocka än för att skrämma, speciellt om man tänker på omslaget som är lagom osmakligt (och rätt störande eftersom jag mestadels bara läser bok på t-banan till och från jobbet). Chocka lyckas den inte speciellt bra med, men det kanske är jag som är luttrad. Detta är en mer än väl godkänd debut och jag ser fram emot vad CJ Håkansson har att ge oss i framtiden.

Låter detta intressant så finns det ett utdrag här:

House of seven corpses (1974)

Här har vi en klassisk liten mysrysare som inte riktigt fungerar, men som har massor med sköna små detaljer och karaktärer som gör att filmen hela tiden är sevärd.

John Ireland, en klassisk karaktärsskådis, spelar en skräckfilmsregissör som har hittat det perfekta huset att spela in sin nya lågbudgetskräckis. Filmens titel hänvisar till den familjekyrkogård som finns på tomten och den blodiga historian som huset. De hittar en bok som verkar innehålla autentiska besvärjelser och då filmen handlar om satanister som väcker upp döda så kommer någon på den briljanta ideén att inkludera några av dessa verser i filmen. Smart. Gissa vad som händer då?

En sak som jag måste ta upp är att filmen innehåller några av de absolut sämsta day for night scener jag någonsin sett. Man ser flera gången en karaktär stirra ut i den mörka natten, men när scenbytet kommer så är det helt plötsligt klarljust ute, med ett lätt blåfilter. Inte så snyggt.
House of seven corpses är egentligen inte speciellt spännande, förutom någon enstaka scen. Själva skräckbiten börjar egentligen inte förrän 2/3 av filmen har gått. Det som däremot håller uppe viljan att se klar filmen är de roliga karaktärerna och kringhandlingen runt filminspelningen. John Ireland är bra som sur och lättstött filmregissör, som gärna tar till hot för att få som han vill. Faith Domergue är även hon mycket bra som en skådespelare som är på sluttampen av en kanske inte alltför lysande karriär, inte helt olikt henne själv antagligen. Värd att nämna är också Charles Macaulay som alkoholiserad teaterskådis, även han på väg mot karriärens ättestupa. Jag får heller inte glömma John Carradine som gör vad John Carradine alltid gjort.

Jag blev lite besviken då filmen känns mer som en tv-film, än en bioskräckis. Den är underhållande, men synd på ett så läckert hus. Ingen höjdare, men det är rätt roligt på vägen.