Rambo (2008)

Äntligen har jag sett vad som verkade bli 2008 års största våldsfilm. Nu när Stallone är över 60 år gammal så kändes det lite konstigt att han återupplivat sin gamla 80talshjälte men trailern verkade oerhört lovande och för en gångs skull så levererade filmen också!

John Rambo är nu en bitter, väldigt vältränad gammal man som förtjänar sitt levebröd på att samla in ormar åt ormtjusare i Thailand. Han blir kontaktad av en grupp människor från en religiös organisation som vill få transport in i Burma för att ge humanitär hjälp åt lokalbefolkningen som terroriseras av de superelaka regeringstrupperna. Efter viss påtryckning så går han med på det och för dem dit de ska. Det står dock inte på förrän byn de hamnat i blir totalt massakrerad (ingen pardon - män, kvinnor och barn) och missionärerna tillfångatagna. Kyrkan de jobbar åt hyr in legosoldater för att rädda dem och Rambo hakar på. Nu börjar blodorgien...

Jag kan ärligt säga att detta är en av de blodigaste actionfilmer jag någonsin sett. Skallar skjuts sönder i småbitar, småbarn dödas med bajonett, lemmar skjuts av, kroppar förvandlas till köttfärs av kulregn och jag är riktigt förvånad att den klarade sig igenom MPAA utan att behöva saxas ner. Att det är en antikrigsfilm slinker väl även det igenom, främst tack vare de nyhetsbilder från Burma som i början av filmen visar de riktiga offren men det är svårt att tänka på annat än underhållning när Sly sliter sönder halsar och sprättar upp folk. Som ren underhållning är det riktigt bra faktiskt. Stallones regi är bra och de tekniska bitarna klanderfria - det är en riktigt snygg film vi har att göra med här. Vill man klaga på något så är det manuset som är relativt överkomprimerat. Vi får inte speciellt mycket inblick i karaktärerna, inte ens John Rambo egentligen, och vissa av dem verkar hämtade från någon Bruno Matteifilm. Jag syftar då på de inhyrda legosoldaterna som inte agerar speciellt soldataktigt någonstans. Men utöver detta så tycker jag att Stallone gjort en rejäl comeback. Det lär nog dröja innan vi får skåda en liknande våldsorgie på en sån här budget. Rekommenderas varmt till alla som vill ha sin action serverad med 2.6 dödsfall i minuten.

De 10 skönaste våldscenerna

För att fira videovåldet och alla deras motståndare så har jag härmed framställt en lista på mina 10 favoriter bland alla dessa sköna scener där någon blivit bortplockad från livets vandring på något lagom utsökt brutalt och blodigt sätt.

Nr 10. Bob
Giovanni Lombardo Radice aka John Morgen spelar i Lucio Fulcis City of the living dead byfånen som ganska så brutalt blir borrad rakt igenom skallen av en arg far som inte gillar att Bob umgås med hans dotter. Ganska så skum reaktion men COTLD är inte en film som är känd för sin kalla logik. Specialeffekterna är tyvärr inte riktigt 100% (man ser tydligt vad som är ett fejkhuvud och inte) men brutaliteten i scenen gör att den platsar på listan.

Så kul man kan ha

Nr 9. ED-209 visar upp sin bästa sida.
I Paul Verhoevens vackra lilla scifisplatterrulle Robocop så skall OCP visa upp sin nya superrobot på ett styrelsemöte. Detta resulterar i en underbar scen där en stackars assistent hamnar i skottlinjen för ED-209:s aningen överdimensionerade kulsprutor. Dessa resulterar i ett oerhört antal riktigt feta squibs som totalt perforerar mannen. I directors cut så fläskar ED-209 på med ytterligare en salva när mannen är död. Squibs har aldrig varit så fina.

Här är allt gott.

Nr 8. Open teeth surgery
John Carpenters mästerverk The Thing från 1982 har specialeffekter som håller än i denna dag, men den scen som jag (och många andra) minns bäst är den klassiska scen där Dr Copper försöker återuppväcka Norris som fått en hjärtattack. Sen har vi ju den efteföljande scenen med spindelhuvudet... Magi.

Mums

Nr 7. Vad båtmotorer egentligen ska användas till
Zombie holocaust är en första klassens skräprulle. Den har noll handling, usla effekter och är relativt amatörmässig överlag. Den har dock en klassisk scen som platsar in på den här listan. Scenen jag pratar om är när Ian McCullough använder en båtmotor för att tömma en zombies skalle på allt som finns däri!

Vroom vroom!

Nr 6. It is time for your medicine
Dead and buried från 1982 är en fin liten sleeper som har ett par rejält blodiga scener och den som står ut mest är den där en brännskadepatient, helt täckt i bandage, får ta steget mot ljuset i slutet av tunneln via en spruta i ögat. Scenen visar egentligen inte så mycket, inte ens en gnutta blod, men den är fortfarande så fint brutal.

När jag lade upp bloggen så hittade jag ingen bild på scenen men Victor kom till min hjälp! Tack Victor!!! :)



Nr 5. Smältande demoner
Evil dead har ganska grova specialeffeker överlag, speciellt i den sekvens där vår hjälte äntligen lyckas bränna den där jäkla boken och förpassar sina besatta kamrater till en ruttnande claymationsörja, men det är just den sekvensen som är den som dyker upp på min lista. Utan den hade jag antagligen inte varit en gorehound idag.

Här har ni de sista 9 minuterna av filmen som gjorde mig till den person jag är idag.

Nr 4. Exploderande italienare
Luigi Cozzis fina lilla Alienkopia Contamination har ett flertal vackra scener där människor exploderar i slowmotion som får Sam Peckinpah att framstå som Benny Hill. Vi får inte heller glömma det underbara monstret i slutscenerna som är lika skräckinjagande som en påse potatis. Skräp, javisst. Men så underhållande.

Trailern har flera av våldsscenerna från filmen, plus det underbara soundtracket av Goblin.

Nr 3. Italienare i Louisiana = good shit
Lucio Fulcis The Beyond är ett smorgasbord för en gorehound med ett stort antal groteskt blodiga scener. Min absoluta favoritscen är dock när den lilla rödhåriga flickan får halva skallen bortblåst. Hittade dock inte någon filmsnutt på just den scenen så ni får nöja er med en fin bild.



Nr 2. Påle i huvudet, ja tack.
Superstition var den första filmen som verkligen skrämde skiten ur mig när jag var liten, alltså runt 12 år. Man kan debattera att det egentligen var The Changeling som var den första, men jag hade bara problem att sova 1-2 nätter efter den. Superstition förstörde min sömn i säkert två veckor! Scenen som för evigt fastnat i min hjärna är när en ung kvinna helt sonika blir fastnaglad i golvet med en träpåle genom huvudet. Det är inte en speciellt grafisk scen, men ack så fint.



Här är den sköna trailern här

Nu finns det ju massor med fina gorefilmer därute som har sköna splatterscener, och det är många som var så nära listan. George Romeros rullar har ju massor med underhållande våld och i Italoexploitationgenren finns ju ännu mer. Men, allt har inte fastnat lika väl som de på den här listan. Nu till nummer ett:

Nr 1. Head explosion!
Mitt absoluta favoritvåld i film är just exploderande skallar och här finns det många bra val. goda kandidater är t ex William Malones Titan Find och Joseph Zitos The Prowler, men nummer ett är ingen annan än David Cronenbergs splatterklassiker Scanners.

Kaboom

Reeker (2005)

Känns det här igen? Några ungdomar på väg ut i öknen till ett rave och får bensinstopp. De tvingas stanna på ett övergivet motell där någonting är ute efter dem.

Jajamensan. Bara klyschor från början till den något krystade twisten på slutet. Som tur är så finns det en hel del kompetens både framför och bakom kameran. Skådespelarna må ha karaktärer enligt skräckfilms mall 1A, men de lyckas ändå göra rätt hyfsat med dem. Det är till och med så att man faktiskt vill att de flesta ska överleva, till och med ravesnubben och den blåsta blondinen "Cookie". Regin är solid och fotot mycket snyggt, speciellt scenerna ute i öknen. Vad som även fungerar är tingesten som vandrar omkring i öknen för att mörda ungdomar, The Reeker, med sin oerhörda lukt som får alla att börja hulka innan de dör. Skapelsen ser ut som någon sorts muterad fågelskrämma med en hel del roliga mekaniska vapen för att "slica och dicea". Vi får ett par riktigt blodiga scener innan allt är över.

Det hela är alltså relativt spännande - aldrig mer då filmen egentligen inte har ett enda originellt ben i sin kropp, men det räcker ganska långt. Det svaga är manuset som är rätt träigt och försöker vara lite fyndigt i slutet med en twist som egentligen är rätt kul, men som inte fungerar fullt ut. Gillar du den här genren så är det dock ett stabilt val.

Wrong turn 2 : Dead end (2007)

Wrong turn var en skön liten rulle som framgångsrikt korsade två genrer utan att egentligen skapa något eget. En del elaka rednecks lånat från Deliverance och en del slasher. Filmen vann på bra regi och snygga specialeffekter av Stan Winston och det var väl bara en tidsfråga innan vi skulle få en uppföljare.
Del två bryter inte mönstret. Vi får träffa ett antal ungdomar som åker ut mitt i ingenstans för att delta i en dokusåpa om överlevnad efter katastrofen, ledda av Henry Rollins i rollen som före detta militär. Det dröjer dock inte länge förrän de finner sig jagade av en familj sönderinavlade rednecks som vill ha människokött på menyn.

För en gorehound som jag så är det här verkligen julafton. De inavlade kannibalerna använder allt de kan för att få mer kött på menyn. Yxa i skallen, blondin kluven på mitten, exploderande kroppar, pilar genom ögon är några av de feta dödsscener vi får se. Att filmen är välregisserad och välspelad gör ju inte direkt saken sämre. Wrong turn:s svaghet var faktiskt att den inte var speciellt blodig och det kompenseras vi starkt för här. Uppföljaren kanske inte är lika stämningsfull som originalet, men den är spännande rakt igenom och det är en fröjd att se Henry Rollins i en John Rambo-roll.

Det finns inte så mycket mer att säga här. Wrong turn 2: Dead end är en klart godkänd uppföljare och en riktigt välgjord skräckfilm till råga på allt. Den är full med klyschor, men välsmakande sådana. För splatterfanatiker därute så rekommenderas den varmt.

Aliens vs Predator: Requiem

Kort recension:

Bättre än Aliens vs predator. Knappt.

Lång recension.

Nu är de tillbaka. Aliens vs predator i krig (mja, mer ett större slagsmål) i en liten amerikansk småstad.

Alltså, vad håller de idioterna på med? Här har man en oerhört populär franchise och man behandlar den (Igen) som en påse sopor. Visst, de går ju upp mot rätt hårda rullar när de gör en uppföljare till Ridley Scotts mästerverk Alien och John McTiernan praktexempel på hur man gör en bra bfilm men ändå. Jag blir lite lätt upprörd faktiskt.
Det stora problemet är att det usla manuset inte kan frammana en karaktär man inte gör annat än att önska en plågsam död, eller ens orka att hålla reda på vem som är vem då det är en klichefest med "den goda tuffingen som precis kommit ur fängelset" och allt annat träck de återanvänder. Att storyn skriver om biologin i alienuniversumet gör ju inte saken bättre genom att ändra fortplantningsproceduren, bara för att det ska gå snabbare att spotta ut nya aliens. Visst, det finns saker som fungerar. Själva ideén att en predator skickas ut för att rensa upp och utplåna alla spår av deras misstag är rätt kul och betydligt bättre än "your enemy is my enemy"-tramset i AvP. Men det lilla som fungerar förstörs av ett rätt pissigt regiarbete som hackar sig fram scen för scen. Jag misstänker dock att filmen saxats ner rätt rejält innan den släpptes. Vi får hoppas på en intressant directors cut-dvd.

Vi får åtminstone en hel del våld. Exploderande skallar, ansikten som fräts sönder och lite annat gos. Filmen är inte helt värdelös då den är relativt snyggt filmad och vissa sekvenser är rätt spännande men det dras ner av det katastrofalusla manuset. Another wasted opportunity.

Hells trap - Trampa infernal (1990)

Mexikansk ultralågbudgetslasher? Det låter väl... intressant?

Våran hjälte heter Nacho och har en frisyr som är något av det mest groteska jag någonsin sett. Den är stor, fluffig och pudelaktig men inte speciellt långt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den... har ni sett Kevin Dillon som han såg ut på 80talet, t ex i remaken av the Blob? Ungefär så, fast med mer volym, mer pudel. Nacho har en rival som heter Mauricio som har ett par riktigt rejäla ögonbryn, sådana som man inte kan sluta stirra på. De två tävlar konstant och Mauricio, som är sådär lagom bufflig och chauvinistisk som alla jock-types ska vara i slasherfilmer, förlorar hela tiden och vill avsluta rivaliteten med ett stort vad. De ska åka ut till en del av skogen där en björn dödat några jägare och den som hittar björnen vinner. Nacho tar med sig sin flickvän (som ser ut som en blandning av Tori Spelling och den där bruden som spelade Blossom i den där supertöntiga tv-serien som gick för en massa år sedan) och sin feta polare Charly (som bara tänker på mat hela tiden. Det har vi ju aldrig sett i en skräckfilm förut) och åker iväg till området. De möter upp Mauricio, hans polare Jesse och två brudar som bara är med för att se snygga ut i minimala baddräkter. Nu får vi träffa Javier som säljer vapen och fyller funktionen av "Gammal gubbe som varnar ungdomarna för att åka till det området då det har en hemsk historia". Givetvis så är det ingen som lyssnar på honom. Varför skulle de det? Det är ju ingen som har gjort det någonsin, i någon film. Nu får vi följa våra hjältar springandes omkring i skogen i sina gräsliga 80talskläder medans tjejerna struttar omkring på en strand i sina baddräkter och en galen vietnamveteran börjar jaga dem och döda dem en efter en, bla med en handske som har taggiga blad på fingrarna.

Jag vet inte vad jag ska säga om detta åbäke till film. Den är varken välgjord, blodig eller speciellt underhållande. Det är en väldigt typisk 80talsslasher, men utan skönt splatter Vi får se vad vietnamveteranen gör hela tiden, vilket iofs känns lite intressant, men å andra sidan så blir det aldrig spännande. Karaktärerna beter sig som de vanliga idioterna i ett sånt här manus. Min favoritscen är den där de lyckats ta sig tillbaka till bilarna, men flyr in i skogen då de får se honom. HALLÅ! Ni är sex personer som har gevär. Han är ensam och har en handske med sågblad och en pilbåge! Ni har ingen chans! Att nattscenerna är såpass mörka att man knappt ser något alls gör ju inte saken bättre och det är bra svart på dagtid emellanåt (vilket antagligen beror på kvaliteten på dvdutgåvan. Mer om det i slutet på recensionen). Skådespelarna pendlar mellan överspel och inget spel alls, vilket man ändå inte märker speciellt mycket av då man stirrar sig blind på deras frisyrer och kläder.
Nåja, underhållande är det ju faktiskt. Vietnamveteranen har en rätt effektiv mask på sig, lite som en skyltdocka. Eller en Auton, om man sett Dr Who. Det hela är rätt kompetent, om än lite slarvigt, filmat. Även om vi inte får någon direkt orgie i splatter så finns det åtminstone en rätt snygg scen där mördaren skär halsen av en bimbo som stannar kvar i bilen när den andra går in i skogen. Duh. Jag känner att det blir svårare och svårare att koncentrera mig på den här recensionen för så fort jag tänker på filmen så ser jag Nachos hår framför mig, som en stor blob som hotar att ta över världen... är du hungrig efter en slasher så duger filmen. För mig så vet jag att jag vill se mer mexikanskt, då det är ett land som gör rätt roliga varianter av sina grannars typiska skräckisar. Men håret... det stora håret... IT'S EATING ME ALIVE!!!!

Dvdutgåvan är lite speciell. Jag köpte Crypt of Terror - Horror from South of the Border, Vol. 1 för en hundring. Den innehåller 7 mexikanska filmer vilket verkligen är valuta för pengarna (på omslaget står det 6 filmer på 3 skivor vilket är fel). Utgåvan av Trampa infernal är inte sådär superbra direkt tyvärr. Den är alldeles för mörk för det första. Genom nästan hela filmen så är det som om det finns en mörk fläck i mitten, vilket gör nattscenerna ännu svårare att se och dagscenerna onödigt mörka. Ljudet försvinner nästan helt ibland (dock inte i några dialogscener). Som tur är så är undertexterna lätta att läsa. För 15 spänn filmen så är det en ok utgåva.

Men håret... och de monstruösa ögonbrynen....

Jag säger det igen

Rambo IV kommer att bli en fet film.

Länk

Altered (2006)

Jag postar om en recension (med några uppdateringar och ändringar av stavfel och dylikt) där filmen behöver lite extra uppmärksamhet och den förra blev dold i ett tidigare större inlägg.

1999 kom Blair Witch project, en av världshistoriens mest inkomstbringande independentfilmer någonsin. Vad hände med filmmakarna efteråt? Det har varit tyst om Daniel Sanchez, en av regissörerna tills Altered kom förra året. Filmen distribuerades av Universal och var tänkt att gå på bio, men släpptes istället i all tysthet på en relativt enkel dvd. Detta är lite synd då det är en riktigt bra liten rulle som de flesta nu kommer att missa.

Filmen börjar med några riktiga rednecks som jagar något i en mörk skog. De får sitt byte och man märker nu att det är något utöver det vanliga. Det visar sig att de 15 år tidigare blivit bortförda av aliens som torterade och probade dem rätt hårt. Våra dialektförsedda hjältar virar in kroppen i en matta och ett knippe kedjor och för den till ett hus ute i skogen där deras vän Wyatt bor. Wyatt är väldigt tveksam att hjälpa till då han vet lite mer om rymdvarelserna än de andra, eftersom han blev kvar längst innan han fann sig liggande naken på ett fält miltals från hembyn. Han har helt rätt då det visar sig att det inte är helt lätt att ha en alien som gisslan, speciellt som den har kompanjoner som letar efter den...

Jag blev mycket positivt överraskad av Altered. Filmen utspelar sig till största delen i ett garage där huvudpersonerna fört varelsen och filmen skildrar konflikten mellan de olika karaktärerna där en av dem vill hämnas sin döde bror och de andra som inte riktigt vågar göra något av rädslan för att rymdvarelserna skall hämnas. Vi har även striden mot varelsen som har en del krafter som inte direkt är till någon annans fördel. En av männen blir t ex biten i handen och finner sig sakta förvandlas till vad som mest kan liknas ett levande lik. Det är ingen vanlig splatterfilm det här utan en väldigt spännande gammaldags sciencefictionthriller av det stuket som inte görs längre. Specialeffekterna består till 99% av den gamla skolans makeup, vilket är väldigt skönt då en cgivarelse antagligen inte skulle fungera lika bra. Vi får en hel del blodiga scener där en speciellt står ut: Tug of war med tarmar. Jag tror inte jag ska gå in på mer detaljer där.
Skådespelet är riktigt bra helt igenom och allt är mycket kompetent filmat - ett mycket gott hantverk helt enkelt. Om det är något jag skulle vilja klaga på så är det det något konventionella slutet. Även om det inte känns dåligt på något sätt så skulle jag gärna ha velat att de gick ett steg längre. Man får kanske inte riktigt den där rejäla, finurliga slutklämmen som man önskat sig då filmen fram tills dess varit så pass bra. Men det är väl kanske bara jag. Jag tycker hur som helst att det är synd att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade och hoppas att den kommer att få upprättelse i framtiden. Rekommenderas varmt.

Dvdutgåvan är bra, med klar tydlig bild och ljud. Extramaterialet består av några bortklippta scener som av god anledning klipptes bort, men som åtminstone är intressanta att titta på.

Filmer jag saknar på Dvd

Det är ju så - man har alltid ett gäng favoritfilmer sedan VHS-tiden som man nu sitter och väntar på att någon ska upptäcka och ge ut på DVD i en späckad specialutgåva och jag tänkte nämna några rullar som jag över allt annat skulle vilja äga.

Jag tänkte börja med att nämna Superstition (1982), James W Roberson blodiga haunted house-rulle som var en favorit när VTC släppte den på video. Jag var 12 år och kunde inte sova på en vecka efter att ha sett den... den finns faktiskt redan på dvd i bra utgåvor, men vad hände med den utlovade special edition som det ryktades om? Kom igen nu, Blue underground.

En annan rulle som saknas är Ruggero Deodatos sanslösa exploitationrulle I Predatori di Atlantide aka Atlantis interceptors från 1983. Här har Deodato kokat ihop en salig röra om när Atlantis stiger till ytan för att hämnas, med hjälp av ett motorcykelgäng! Massor med blod, action och Michele Soavi i en sina många småroller gör den till en rulle som borde finnas i alla hem! Här är den underbara trailern.

Gus Trikonis The Evil från 1978 är en klassisk spökhusfilm där Richard Crenna med vänner blir instängda i the Vargas house och dör i olyckor en efter en. Filmen har ett av de mest bizarra sluten genom tiderna - måste verkligen ses. Trailer och en trailer till.

1980 släppte Ciro Ippolito sin Alien 2 sulla Terra - Alien 2 on earth som inte kommer att vinna några pris för bra användande av stock footage, men som annars är en riktigt stämningsfull liten rysare där grottforskare stöter på en alien i ett grottsystem. Jag hittade ingen trailer men däremot en lång intervju där filmmakaren pratar om den (dock på italienska utan subs) så det bådar ju gott för en special edition dvd! Står ni ut med en åldrad italiensk herre som pratar så dyker det upp lite moneyshots från filmen. Han har till och med vad som verkar vara en officiell hemsida! Hur som helst så är detta en mycket bra och mysig liten gorerulle som är rätt långsam - på rätt sätt. Nu kanske jag är rätt partisk, men den enda grottfilm som toppar den här är The Descent.

Giorgio Ferronis mästerverk La Notte dei diavoli (1972)kommer att kännas igen om ni sett Mario Bavas underskattade Black Sabbath (I Tre volti della paura) då den är baserad på samma roman (novell?) av Aleksei Tolstoy om Vurdalaken, en form av vampyr. Filmen handlar om en ung man som reser med bil genom Jugoslaviens mörkaste skogar. Givetvis så går bilen sönder och, ja, ni förstår precis. Blod, underbar stämning och den ljuva Agostina Belli.

Fallen Angels (2006)

Om man får chansen att se Bill "Chop-top" Mosely i en roll som good guy - då tar man den. Så är det bara. På köpet får man en film som har stora svagheter, men som ändå går ut med hedern i behåll, tack vare ett bra manus och stor entusiasm.

När ett gammalt fängelse skall rivas så finner man en dold källare full med skelettdelar. Ett CSI-team kommer till platsen och börjar rota i stadens hemligheter och finner att det regelbundet försvunnit människor sedan hundra år tillbaka. När en ung kvinna försvinner och hennes pojkvän mördas så startar en kamp mot tiden för att finna henne, men det är ingen vanlig seriemördare man har att göra med.

Jag ville verkligen gilla filmen men efter att ha sett en halvtimme så var jag rätt säker på att det var skit. Filmen är av budgetorsak inspelad helt med videokamera och det har inte gjorts något speciellt efterarbete för att få det att se mer professionellt ut. Som tur är så är kameraarbetet mer än kompetent, men med videokamera så får man ändå inte den där detaljrikedomen som man får med film - eller processad DV för den delen. Filmen har helt enkelt en look som påminner lite väl mycket om amerikanska daytimesåpor. När filmens första halvtimme inte gör ett speciellt bra jobb att introducera storyn så såg det dystert ut.
Men jag höll mig kvar och tur var väl det.

När filmen verkligen kommer igång så börjar man kunna skymta storyns olika trådar lite bättre och det blir lättare att följa med och det är då man inser att det är ett förvånansvärt bra manus man har att göra med - tyvärr alldeles för ambitiöst för den budget som filmen hade. Det finns flera scener (tyvärr nog också en av slutscenerna) som inte fungerar pga den uppenbart låga budgeten. Står man ut med detta så är det dock en stämningsfull och blodig rysare som påminner en hel del om Hellraiser - speciellt som Fallen angels har specialeffekter av Bob Keen som även gjorde effekterna till Clive Barkers klassiska rulle. Vi får t ex en riktigt blodig dödsscen i början där en karaktär får munnen sönderskuren och tänderna avslitna med tång! Filmens fallna änglar är även den riktigt skönt designade.
Fängelset som filmen är inspelad i är en karaktär i sig själv och gör massor för att öka stämningen, speciellt som setdesignen med alla konstigt placerade skelett är oklanderlig.

En sak till som måste nämnas är alla cameos som regissören Jeff Thomas lyckas skrapa ihop. Smaka på den här listan:

Bill Mosely (Chop-top fråm TCM2 och Otis från House of 1000 corpses och Devils rejects)
Kane Hodder (Jason i några av F13filmerna. Jag har dock aldrig förstått hans storhet, men det är säkert någon som blir glad)
Kevin McCarthy (Invasion of the bodysnatchers. Han var 92 år när de spelade in Fallen angels och det syns knappt!)
Michael Berryman (Pluto från Hills have eyes)
Reggie Bannister (Phantasmfilmerna)
David Hess (Last house on the left, m m. Klassisk psykopatskådis)
Martin Kove (Karate kid 1-3, Rambo, Shadowchaser mm.)
Paul Linke (Hjälten i Motel Hell)
Christopher Knight (One of the original Brady bunch. :)
Michael Dorn (Worf från Star trek next generation)

Som sagt, bara det gör filmen lite rolig att titta på, speciellt som flera av dem gör bra ifrån sig. Skådespelarna är överlag bra, vilket hjälper en hel del. Jag upprepar vad jag skrev i början: en film som har stora svagheter, men som ändå går ut med hedern i behåll, tack vare ett bra manus och stor entusiasm. Det ska bli spännande att se vad regissören följer upp detta med.

30 days of night (2007)

Årets första film blev alltså David Slades 30 days of night, baserad på en hyllad serietidning av Steve Niles. Jag har läst några serier av honom men inte riktigt förstått hans storhet, även om de alla var välskrivna förutom den rätt usla prequel han skrev inför 28 weeks later. Jag hade dock inte läst 30 days of night och måste nu säga att jag har fått lite mer respekt för honom.
Filmen handlar om den lilla staden Barrow i Alaska som en gång om året försänks i totalt mörker under en månad. När de ca 140 invånarna börjar förbereda sig inför det kommande mörkret så startar en serie händelser som alla sker för att separera Barrow från resten av världen. Alla mobiltelefoner stjäls och förstörs, slädhundar massakreras och helikoptrar förstörs. Snart finner sig innevånarna jagade av vampyrer i en enda lång blodorgie som kommer att pågå tills alla är döda eller solen går upp...
Det första som gjorde mig lite skeptisk var valet av Josh Harnett som stadens sheriff. Jag har fått intrycket att han är en typisk teenage heartthrob som blivit stjärna pga sitt utseende, vilket såhär i efterhand var rätt dumt av mig då jag insett att han är en kapabel skådespelare. Han gjorde även bra ifrån sig i en annan favorit, Robert Rodriguez härliga throwback till femtiotalsskräck - The Faculty. Jag tror hur som helst att jag vet varför jag inte gillat honom tidigare - han påminner lite om Aston Kutcher.
Del två av min skepticism inför filmen är att jag aldrig funnit vampyrer speciellt intressanta eller skrämmande. Dracula har ju aldrig varit speciellt intressant annat än när han spelades av Christopher Lee och jagades av Peter Cushing. Hela den här gothvågen som Anne Rice startade var väl underhållande, men lite väl makaber för min smak. (ja, jag vet. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva något sådant faktiskt, men det stämmer. Jag tröttnade på Anne Rice efter att jag tröttnade på hennes erotiska blodfester i De fördömdas drottning.) Vampyrerna i 30 days of night är dock inga av de svårmodiga gotharna som befolkat våra biodukar de senaste 20 åren, utan mer en flock blodtörstiga rovdjur som lever för själva slakten.

30 days of night är en riktigt bra film som skall inköpas direkt den släpps på dvd. Vi bjuds på en tät stämning som passar perfekt i det härligt karga islandskapet. Varför görs inte mer filmer i den här miljön? Blodet flyter regelbundet och även om det inte är den blodigaste filmen jag sett så får vi en hel del gore, i form av exploderande huvuden och en del hals och nackrelaterat våld medelst tänder och yxa. Annat som är värt att nämna är att filmen är relativt befriad från konflikter inom gruppen överlevande, vilket är uppfriskande. Rekommenderas varmt.

För övrigt så måste jag tillägga att jag efter att ha sett filmen även läst serien och det är vissa skillnader, främst när det gäller vampyrerna men de är båda bra. Jag förstår varför de valde att ändra detta inför filmen då de ganska pratsamma blodsugare som finns inte hade varit speciellt skrämmande. Serien, och dess uppföljare, rekommenderas även de.

Bacterium (2006)

Tack vare de digitala videokamerorna som finns på marknaden så har det blivit mycket lättare för filmmakare att skapa, på gott och ont. Detta resulterar givetvis i en hel del skräp men även små trevliga rullar som den här. Brett piper är en herre som prånglat ut ett stort antal Direct to video rullar i 20 års tid och om man kollar runt så ser man att flera av dem fått bra kritik. Bacterium är den första Piperfilmen jag fick för mig att skaffa och det lär sannolikt inte bli den sista.

Filmen börjar med en hyfsat filmad jaktscen där en man i bil förföljs av en helikopter. Det är uppenbarligen något fel på honom då hans ansikte ser ut att ha börjat smälta! Jakten slutar med att mannen kör in i ett träd varpå passageraren i helikoptern kliver ut och letar rätt på en behållare som mannen försökt skydda. Han gör även misstaget att röra mannen vilket han får sota för då han raskt får smaka eldkastare!
Efter det får vi följa en grupp människor som spelar paintball ute i skogen. De upptäcker några beväpnade män i gasmasker som letar efter något och beslutar sig för att gömma sig i ett övergivet hus. Vilket de givetvis inte borde ha gjort. Nere i källaren gömmer sig en vetenskapsman på flykt undan regeringen med ett stulet biologiskt vapen som han försöker hitta ett botemedel mot innan det är försent. Ni förstår ju hur det slutar. Snart är hela byggnaden full med stora blobmonster och diverse mänskliga kroppar i olika former av upplösning!

Filmen är uppenbarligen en hyllning till gamla scifirullar från 50talet som t ex The Blob och dylikt. Då budgeten uppenbarligen är väldigt låg så får man samma känsla som i ett gammalt Dr Whoavsnitt från 70talet, när serien var som bäst. Blobeffekterna är enkelt gjorda men mycket effektiva sånär på några uppenbara cgitentakler och dylikt, men inget som dödar underhållningen på något sätt. Däremot så är skådespeleriet väldigt ojämnt. Vissa, som Alison Whitey som hjältinna och killen som spelar den halvgalne antiblobvetenskapsmannen, gör alldeles utmärkt ifrån sig men för det mesta så är det ganska stelt men inte så att det stör. Underhållningsvärdet är det viktigaste och det räcker gott i den här filmen, tack vare allt skönt slem och en härligt omotiverad nakenscen där den galne vetenskapsmannen tvingar våran hjältinna att klä av sig naken ifall hon skulle vara infekterad (det roliga med den scenen, förutom tuttarna då, är att efter att han låst in henne och bränt hennes kläder tycker att han kan ta av sig sin gasmask och torka bort svetten från pannan med handskarna på. Så mycket för hygien). Hur som helst, det görs alldeles för lite blobfilmer i dagens samhälle och de ska Piper & Co ha en elogé för. Mer sånt.

Dvdutgåvan jag köpte innehöll en hel del roligt extramaterial som t ex en Making of och lite bloopers. Bilden var bra, men ljudet kan dock vara lite lågt ibland vilket jag misstänker beror på utrustningen de använde.

Bewitched (1981)

Efter att ha sett några halvdana Hong Kong skräckisar på sistone så var detta en frisk fläkt. Vi får följa en polisundersökning där en familj på picknick hittar liket av ett barn, med en stor spik slagen genom skallbenet. Undersökningen visar att det var flickans far som gjorde det, och han erkänner och blir dömd till döden. Han ber dock att få prata med polisinspektören som leder fallet för att berätta vad som egentligen hände, något han aldrig tog upp i domstolen då han var rädd att ingen skulle tro honom. Det visar sig att något år tillbaka så hade mannen varit på semester i Thailand och där träffat en kvinna som han spenderade en hel del tid med. Genom ett missförstånd så får han för sig att hon är prostituerad medan hon tar det hela på betydligt mer allvar. När han då inte hör av sig till henne efter att han åkt hem så kontaktar hon helt enkelt sin lokala svartkonstnär för att hämnas. Denne börjar genast förbanna mannen på olika sätt och det hela resulterar med att han mördar sin egen dotter.
Polisinspektören finner det hela ganska tvivelaktigt, men börjar rota lite i det och finner snart att mannen talade sanning. Detta gör dock honom till en måltavla för diverse elaka förbannelser och han får snart kämpa för sitt liv.

Aaaah, dessa härliga förbannelser gör hela filmen! En karaktär förvandlas till en stor svullen blob som kräks maskar och när han pickar hål på sig så sprutar det mjölkfärgad vätska ut såren. En annan favorit är den som framkallar extrem huvudvärk på sitt offer. Låter inte så farligt kanske, men det är inte så bra som man är involverad i en jakt på en beväpnad galning som skjuter vilt omkring sig. Man sitter hela tiden och väntar på nästa sköna förbannelse och de blir alla namngivna på skärmen samtidigt som man får se svartkonstnärens förberedelser. Det hela är konstant underhållande, och för exploateringens skull så får vi även en lång scen i slow motion där en kvinna springer topless på en strand. Category III (En film som innehåller mycket sex och våld) är underbar! Filmen är för övrigt alldeles utmärkt fotad och regisserad, och relativt humorfri vilket annars brukar kunna vara ett litet gissel åtminstone för mig, då kineserna gärna blandar in lite slapstick i sina filmer även om den handlar om en nekrofil kannibal eller rena splatterfilmer. Rekommenderas varmt.

Meatball machine

Meatball Machine (2005)

Här har vi ett ypperligt exempel på att för höga förväntningar kan skada en film. När jag fick höra tala som den här filmen för första gången så verkade den vara himmelriket. Alienparasiter som tar över människokroppar och förvandlar dem till biomekaniska stridsmaskiner vars enda uppgift är att döda och förstöra. Det låter ju helt underbart, som Tetsuo i färg, vilket det till stor del också är. Vad som gick fel kommer jag till lite senare i recensionen.

Våran hjälte är en ung japansk man som inte är det minsta social och har ett jobb på ett skitigt industriområde någonstans i Tokyo som han inte trivs med nämnvärt. Den enda positiva ljusglimten i hans liv är på lunchen då han brukar sitta utanför sin arbetsplats och blicka över andra sidan den skitiga floden där en ung kvinna brukar hänga tvätt. Han har givetvis kärat ner sig i flickstycket men vågar inte säga något till henne. På väg hem från jobbet en dag så får han höra hur en av hans arbetskamrater börjar skryta om hur han ska sätta på just hans kärleksobjekt och han deppar ner sig ännu mer och går på porrbio. På biografen blir han antastad och misshandlad av en transvestit och lämnad i en hög med sopor där han finner en mycket konstigt objekt som ser levande ut men som är av metall. Han tar hem denna börjar udnersöka, men får inte upp den. Dagen därpå så lyckas han avbryta sin arbetskamrats våldtäktsförsök på kvinnan han är kär i och lyckas uppbåda så mycket mod att han avbryter det hela, och blir grovt misshandlad. Kvinnan hjälper honom hem och där visar det sig att hon även är kär i honom då hon sett hans blickar och även hon är en ensam själ. Allt frid och fröjd, till den skumma saken han har i garderoben vaknar till liv, attackerar kvinnan och förvandlar henne till en Nekroborg - en biomekanisk stridsmaskin. Av någon anledning så överlever han det hela och vaknar upp någon helt annanstans, i en lägenhet hos en man som vet alldeles för mycket om vad de biomekaniska bestarna är för något och innan vi hinner säga bu så är även han infekterad och en vild strid mellan de två turturduvorna börjar.

Det här låter ju helt underbart och det är det för det mesta. Filmen är gjord med ganska låg budget, men med en fantasirikedom som slår det mesta. Makeupeffekterna är helt igenom suveräna där vi förutom de häftigt designade Nekroborgerna får smaka på stora doser grafiskt våld där skallar klyvs och armar sågas av. Vad som är ännu roligare är att vi får se parasiterna själva där de sitter inne i sina offer i en skyddande kokong och styr sina stridsmaskiner som om det hela vore ett arkadspel. Mycket coolt filmat. Miljöerna består av ett industriwasteland som passar alldeles utmärkt till händelserna. Skådespeleriet kan jag inte säga så mycket om annat än att det fungerar utmärkt, speciellt Aoda Kawai (taget namn?) som flickvännen.

Men vad är det då som gick fel? Jo, efter att ha snokat rätt på den här filmen så hade jag sett en hel del bilder och läst flera recensioner och allt verkade sådär lagom over the top. Uppenbarligen så är jag skadad av allt filmtittande då jag förväntade mig _mer_! Vi får ett antal Nekroborgstrider, man mot man (eller kvinna) men jag hade hoppats på ett regelrätt krig! Nåväl, det är väl egentligen mitt eget fel att det blev såhär. Filmen är hur som helst mycket sevärd, speciellt om man gillar skruvad scifi/gorefilm och kan ta den där gamla vanliga dystra japanska dramaturgin.

Dvdn som finns är alldeles utmärkt och innehåller en hel del extramaterial, bla den första versionen av filmen som spelades in på Super-8, samt en kortfilm som förklarar bakgrundshistorien på en av karaktärerna.

Hell has no boundary

Hell has no boundary (1982)

En ung kvinnlig polis reser bort med sin pojkvän och campar ute på en ön någonstans utanför Hong Kong. Under natten så hör hon någon som sjunger utanför och börjar leta efter källan. Snart finner hon sig jagad av ett grönt ljussken och när den hinner upp henne slås hon medvetslös och faller till marken uppenbarligen skadad eller död. På morgonen är dock allt som vanligt igen, förutom att hon verkar ha fått en liten personlighetsförändring i form av att hon fösöker dränka en liten pojke som hon tror stulit en läsk av henne. När de kommer tillbaka till fastlandet så börjar konstiga saker hända och hennes kollegor börjar dö en efter en...

På omslaget till filmen står det att det ska innehålla scener som får The Omen att verka som en barnfilm, vilket för mig som splatterfilmsälskare lovar mycket. Detta får mig då att sitta som en liten barnunge på julafton och vänta på allt gott som komma skall. Men det kommer aldrig. Den besatta kvinnans kollegor dör en efter en på skumma sätt, men aldrig speciellt blodigt. Kvinnan får kulor att ändra bana och det blir lite väl mycket.. slapstick ibland. Mycket hallucinationer och dylikt, men aldrig speciellt spännande eller otäckt vilket gör att jag sneglar på fjärrkontrollen... tills det är ungefär en halvtimme kvar av filmen då man får reda på varför demonen/spöket är så arg. Då tar filmen verkligen fart och vi bjuds på en riktigt makaber flashback som utspelas under andra världskriget och är så pass brutal (utan att visa något) att till och med en luttrad skräckfilmsfreak som jag höjer på ögonbrynen.

SPOILER:

All karaktärerna i filmen var under andra världskriget en och samma familj som nu reinkarnerats. Den kvinnliga polisens (som då var runt 6-7 år gammal)mamma sålde henne till en knarksmugglare som mördade henne, sprättade upp hennes lik och stoppade hennes lik fullt med knark för att föra det över gränsen. När detta är klart så kastar de ner liket i en ravin, varpå en annan sjuk jävel hittar liket och säljer det som lammkött i sin restaurang....

Slut på SPOILER

Bara den gör att filmen är sevärd, även om man måste kämpa sig igenom en inte alltför upphetsande timme. För övrigt så är det ganska roligt att se kinesisk skräck då den är helt och hållet präglad av sin egen kultur, vilket gör det genast lite intressantare. Vi får se en del kinesisk svartkonst och annat intressant, såsom kräkningar av maggotar och sådant som aldrig blev så stort i väst. Skådespeleriet får ses som godkänt. Lau Suet Wah som spelar den besatta poliskvinnan gör ett bra jobb där hon övergår från att vara en vanlig söt tjej till en riktigt elak jävel på ett ögonblick när rollen kräver det. En godkänd film som är sevärd mest pga den skruvade flashbacksekvensen.

Dvdutgåvan från Shaw Brothers/IVL är förvånansvärt bra. Bilden är otäckt bra med tanke på vilken obskyr (för mig i alla fall) rulle detta är, men med tanke på de övriga utgåvor jag sett från samma bolag så satsar de på kvalitet.

Smältande satanister - Klart underskattat

Det har varit ganska lugnt på filmfronten på sistone, men till slut lyckades jag skrapa ihop några recensioner, så vi börjar väl med dagens första recension:

The Devils rain (1975)

John Travoltas filmdebut om smältande satanister. Det låter väl underhållande och det måste jag säga att det verkligen är. William Shatner spelar sonen i en familj som av någon anledning gömmer en gammal bok. Den rättmätige ägaren till denna vill ha den tillbaka och låter hälsa detta genom att skicka Shatners far för att meddela detta, varpå han smälter till en stor hög ganska färgrikt slem. Allas våran favorit-träskådis ger sig nu ut för att stoppa den elake Jonathan Corbis som vill ha tillbaka boken för att den innehåller namnen på alla själar han har lovat djävulen. Saker händer, Shatner försvinner varpå Tom Skerrit dyker upp som lillebror för att ta reda vad som hänt, och finner en sekt med ögonlösa satanister ute i öknen.

Det här är en typisk 70talsskräckis, av just den typen som hade en ok budget, hyfsat kända skådisar och väldigt mycket specialeffekter för att lyckas med att klämma sig igenom med en PGrating (Parental Guidance suggested. Vem som helst får gå på den, men en förälder rekommenderas). Skådespelarna inkluderar Ida Lupino som Shatner och Skerrits mamma och den då helt okände John Travolta i en roll så liten att jag faktiskt inte kunde hitta igen honom. Tydligen så spelar han en av satanisterna och jag tror att jag vet vem han är, men då han har ansiktet fullt med makeup så är jag osäker. Hur som helst, den stora stjärnan i filmen är Ernest Borgnine som den elake satanisten Jonathan Corbis. Borgnine har uppenbarligen mycket kul med sin roll och balanserar rätt fint där på gränsen mellan överspel och coolt kalkylerande. Vad är The Devils rain då? Jo, det tänkte jag meddela nu (Det är dock tämligen allmänt känt vad som händer i slutet av filmen). Om den som läser detta så tänker jag börja med en stor SPOILER:



Alla smälter. I ca 10 minuter. Det är ganska bra gjort också. Speciellt det gröna slemmet som rinner ur deras ögonhålor. I 10 minuter. Hela sekvensen är så härligt bizarr och gör filmen värd att se, enkom för den.


SLUT SPOILER

Jag älskar välgjorda 70talsskräckisar. Det var något speciellt med det årtiondet, när filmvåldet började bli allt grövre och mer grafiskt. Devils rain är ett alldeles ypperligt exempel på en sådan.

The Night flier (1997)

Stephen King filmatiseringar har tre olika lägen: Kass, helt ok och i ytterst få fall Riktigt bra. Det vanligaste är helt klart just Kass, och det var ungefär de förväntningarna jag hade på denna filmatisering av en av skräckmästarens noveller om en ambulerande vampyr som flyger omkring i ett litet flygplan och tar ett skrovmål lite då och då på lämplig flygplats. Vad jag vill minnas så är novellen inget speciellt, vilket kanske inte bådar så gott för en filmatisering, men efter att ha sett den så måste jag säga att jag blev positivt överraskad!

Filmen handlar om en reporter på Inside view, en tidskrift som lever på sina artiklar om död, elände och allt bizarrt som den kan skrapa fram, inte helt olikt Aftonbladet, mindre skvaller bara. Tidningens stjärnreporter får i uppdrag att skriva om en seriemördare som landar på mindre flygplatser och mördar personalen. Han tackar dock nej, men snor det sedan av en ny, ambitiös reporter. Han ger sig ut på jakt efter det mystiska flygplanet och upptäcker att det inte är någon vanlig mördare han har att göra med, samtidigt som kollegan följer ett annat spår.

Jag hittade den här filmen i en realåda i en filmbutik i Los Angeles för 5 dollar och mina förväntningar var väl därefter. Det här är ytterligare en i raden av filmer som baserats på korta noveller av King och i nio fall av tio så brukar resultatet bli ganska mediokert (Se Children of the corn 1-10 eller hur många de är uppe i nu) men den här filmen reser sig lite ovanför det vanliga träcket. Orsaken till det är främst en: Miguel Ferrer. Det är få som kan spela skitstövlar som han. Rollen kräver att han skall vara bitter, otrevlig och cynisk och det gör han klockrent. Det är en ren fröjd att se honom gå omkring och fota bilolyckor och barnlik (rent skådespelarmässigt alltså). Resten av skådespelarna i filmen är ganska träiga men de gör väl ett ok jobb. Storyn i sig är lite mer formad som en thriller än en vanlig skräckfilm då den fokuserar mer på sökandet efter flygplanet än splatter. Vampyren i sig håller sig i skuggorna ända tills i slutet av filmen vilket fungerar bra (Dock så vill jag ge ett stort tack till killen som designade omslaget till dvdn som smällde upp en bild på vampyrens fula ansikte i full detalj). och specialeffekterna är helt igenom utmärkta, vilket är standard för KNB efx som alla splatterfreaks känner igen sedan tidigare. Filmen håller faktiskt nästan rakt igenom, ända till de sista 5-10 minuterna då manuset introducerar en riktigt töntig sekvens som skall introducera slutet. Slutet funkar alldeles utmärkt, men händelserna fram till den är rent ut sagt fjantiga. Synd på en så trevlig lite potboiler. Gillar du Stephen King och Miguel Ferrer så går filmen helt klart att se en seg höstkväll.


Invasion of the bodysnatchers (1956)

Kommunistskräck har aldrig varit bättre. Visst, Don Siegel må säga att det inte är frågan om det, men historien om frökapslarna från rymden som förvandlar goa, glada amerikaner till känslokalla kopior passar fint in i 50talets Usa och dess häxjakter på oliktänkande. Mer än så tänker jag inte gå in på politik utan går raskt över till att konstatera att detta är en klassisk scififilm, suveränt gjord på uppenbart små medel. Storyn är klassik. Kevin McCarthy (passande efternamn) spelar en läkare som kommer tillbaka till sin lilla småstad i Kalifornien från en konferens och upptäcker att flera av hans patienter påstår att deras släktingar inte är som de brukar. Helt plötsligt så ändrar de sig en efter en och när han börjar rota i det finner han de onda frökapslarna som förvandlar en ...

Gjord med enkla medel, det här är verkligen en klassiker. Mysteriet nystas långsamt upp och spänningen stegras konstant, till det intensiva slutet. Bra skådespel överlag och specialeffekterna (reserverad för en scen) funkar alldeles utmärkt. Tyvärr så ändrade filmbolaget slutet då de tyckte att originalslutet inte var som de ville ha det (vill inte säga mer för att inte spoila...) så de filmade en ny prolog och epilog som förändrar en hel del. Tråkigt, men inte så mycket vi kan göra åt det nu. Det finns inte så mycket mer att säga än att om man gillar gamla, sköna scififilmer så är detta ett måste. En sak som kan vara värd att nämna förresten är att den är en av de få filmer som blivit nyinspelad där den nya versionen är i samma klass som originalet. Nu tänker jag dock på Philip Kaufmans version från 1978 med Donald Sutherland och inte Abel Ferraras version från 1993 (den sistnämnda är faktiskt helt ok, men inte på långa vägar i samma klass). Slutklämmen är hur som helst att denna film bör finnas i varje scifinörds dvdsamling.


Alien - Directors Cut (1979)

Ridley Scott är enligt mig en av de största regissörerna vi har i världen just nu. Han kan få vilket manus som helst att se intressant ut, helt genom sin talang. Han får för det mesta även den beröm han förtjänar även om han i vissa fall kanske inte väljer de manus han borde. Alien är tillsammans med Blade Runner två av de absolut bästa science fiction filmer jag någonsin sett. Alien som film är helt perfekt. Specialeffekterna håller än i denna dag till 100 procent, skådespeleriet är perfekt där all dialog (mycket var tydligen adlibbat) känns naturlig och all scenografi är trovärdig utan undantag, där fotot gör en mycket stor del i dess framgång. Jag ska inte ösa mer superlativ över filmen utan tänkte mest prata lite om skillnaderna mellan originalversionen och Directors cut. De består mestadels av att Scott kortat eller tagit bort ett femtontal scener för att snabba upp tempot, mestadels det tidigare. Jag märkte inte några enorma skillnader, men det märks att tempot är lite snabbare vilket i min mening inte är till det bättre. Filmen blir egentligen inte sämre, men den vann på att ha ett lite långsammare tempo. Det finns några extra scener till men den som sticker ut mest är den där Ripley finner resterna av Brett och Dallas, där Dallas fortfarande lever, men håller sakta på att förvandlas till ett ägg av något slag och ber Ripley att döda honom. Scenen i sig är väldigt stämningsfull, men fuckar upp kontinuiteten med James Cameron underbara uppföljare där äggen läggs av en drottning. Jag gillar faktiskt Scotts version bättre, där en aliendrottning faktiskt inte känns lika skrämmande. Antingen så bryr man sig inte så mycket, eller så går man ut på nätet och läser de FAQ:s som försöker komma runt det problemet. (en teori är att rymdvarelserna anpassar sig efter miljön den finns i, vilket jag faktiskt kan acceptera). Egentligen så är det dock en helt onödig scen då originalet funkar alldeles lika bra utan den, och den drar till och med ner tempot lite. Slutklämmen på det hela är att den nya versionen är existensberättigad, men originalet är bättre.


Seeding of a ghost (1983)

Detta var en mycket intressant upplevelse. En nygift taxichaufförs fru är otrogen med en playboy och det hela slutar (i en serie händelser som känns lagom krystade) så blir hon våldtagen och dödad i ett gammalt hus ute i buschen. Våran hjälte blir väldigt arg och kontaktar en svartmagiker för att hämnas, vilka sker genom att de gräver upp hennes lik och använder spöket för att skipa någon sorts "rättvisa".

Vad jag bör nämna är att filmen är kinesisk, vilket innebär att vi får några korta fightscener med de gamla vanliga överdrivna ljudeffekter. Det som det fokuseras mest på är dock tuttar och blod. Mycket tuttar alltså. Långa duschscener, topless på badstranden i slowmotion och samlagsscener med sliskig musik, inklusive vindmaskin för att rufsa till tjejens hår mitt i akten. Utöver detta så blir det en hel del våld och äckel. En scen som utmärker sig där är den där en kille spyr maskar. Eller varför inte nämna den där hans polare tror han äter kokosnöt men egentligen så är det hjärna? Sen måste jag ju bara säga att detta är antagligen den enda filmen i världshistorien som innehåller en 69:a mellan ett lik och ett spöke! Intressant. Vad som är mindre bra är dock att det inte finns en enda sympatisk karaktär i hela filmen vilket gör det svårt att bry sig om någons överlevnad. Hjälten är en träig skådis som påminner alldeles för mycket om Chalres Bronson när han var som tråkigast och de övriga är mest korkade eller förtjänar sitt öde. Mot slutet så dyker det helt plötsligt upp några nya karaktärer som bara finns där för en lång scen där de anfalls och blir dödade/lemlästade av ett spöke som verkar vara rippat direkt från John Carpenters The Thing som kom året innan. Massor med tänder och tentakler alltså. Nu är den här lilla biten med skådisar ingenting man bryr sig om speciellt mycket då filmen är ganska kort (1.25) och flyter på i raskt tempo. Det finns något udda eller naket att titta på i varje scen och sånt är väl inte fel?

Det finns hopp för Sylvester Stallone...

Jepp, det låter ju helsjukt men baserat på den här trailern så är det en film jag MÅSTE se! :)

http://www.break.com/index/rambo-is-back-and-still-pissed-off.html

Somewhere around Barstow

Jag vill börja med att tillägna det här inlägget till min chef Stephan och min Vd Ulf speciellt för kommentaren: "Du är en i grunden genuint weird människa" Sånt värmer.

Det har ju blivit ett par rullar sen sist, helt klart. Dock så är det några som kanske inte riktigt passar in här så jag river av dem lite snabbt:

Pirates of the caribbean - At worlds end (2007)

Ganska ungefär precis vad man väntat sig. Däremot så borde snubben som föreslog att Chow-yun Fat skulle passa som pirat få en löneförhöjning.

Next (2007)

Nicholas Cage i en väldigt lös filmatisering av en Philip K Dick novell där huvudpersonen kan se två minuter in i framtiden. Inte så vidare bra och SF-elementen används rätt trist.


Surfs up.( 2007)

Animerad film i dokumentärstil om surfande pingviner. Inte alls dumt faktiskt. Mycket underhållande med suveräna röstskådisar som t ex Jeff Bridges och James Woods.


Shrek 3 (2007)

En till Shrekfilm. ungefär så ja, varken mer eller mindre.


Nu drar vi igång de riktiga recensionerna och börjar med en film som jag velat se länge.


War of the worlds (2005)

Jag drog mig rätt länge för att se Steven Spielbergs version av H G Wells underbara bok för att filmen verkade fokusera alldeles för mycket på Tom Cruise och hans uppkäftiga ungar. Nu i efterhand så ångrar jag att jag väntade så länge då detta var en värdig filmatisering. Handlingen i kort är att Tom Cruise spelar en frånskild average joe (som han faktiskt gör bra även om det är svårt att sluta tänka scientolog så fort man ser honom) vars barn kommer på besök samtidigt som jorden invaderas av elaka aliens. Under filmens gång så får vi se Cruise fly, gömma sig, fly igen, gömma sig, etc och det är faktiskt spännande hela tiden. Specialeffekterna är helt underbara och det är en fröjd att få se Wells tripoder utplåna tusentals människor med sina dödsstrålar (Den första filmatiseringen från 1953 är även den mycket bra men av skäl som antagligen kan spåras till budgeten så valde de att låta sina farkoster sväva omkring). Det fanns ju ett och annat ögonblick då jag hoppades att Dakota Fannings aningen hysteriska skitunge skulle stryka med, men jag antar att det innebär en eloge till hennes skådespeleritalang.

Man stör sig överhuvudtaget inte speciellt mycket på den dysfunktionella familjen som tar upp rätt mycket tid i början av filmen och när invasionen börjar så är det bara att njuta! Mera tripoder åt folket!


Food of the gods (1976)

Bert I Gordon är skyldig till ett flertal så oerhörda styggelser att de inte passar någon annanstans än i liknande bloggar. Vad sägs om klassiska rullar som t ex The amazing colossal man, Attack of the puppet people och den riktigt riktigt usla Empire of the ants. Bert tycker om att göra skräckfilmer med stora monster, men använder sig alltid att så billiga och enkla effekter som möjligt. Food of the gods är ett utmärkt exempel på detta då den är knökfull med både usla och tvivelaktiga effekter. Marjoe Gortner spelar den stenhårde quarterbacken som känner att han behöver lite vila, varpå han och några kollegor åker ut till en avlägsen ö för lite rekreation. När de kommer i land så blir en kollega dödad av enorma getingar (mycket taskigt inklippta - de påminner mer om myggor med ADHD) och våran hjälte blir attackerad av en enorm tupp storlek elefant. Efter många äventyr så finner de att ett äldre par blandat hönsmaten med någon konstig sörja som plötsligt börjat sippra ur marken. Snart befinner de sig belägrade av en stor flock enorma råttor som mumsat i sig av gudarnas föda.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Filmen påstår sig vara baserad på H G Wells novell med samma namn med jag har väldigt svårt att tro att den gode Wells skrev någon sådan här smörja. Karaktärerna susar omkring på ön till höger och vänster utan någon egentlig dramaturgisk relevans och vi bjuds på många, långa härliga scener där man åker jeep."Special"-effekterna består av ett antal stora råtthuvuden som någon håller i utanför kamera, eller väldigt dåligt inklippta vanliga råttor som kravlar omkring på ett modellhus. Det hela är oerhört skrattretande och mycket underhållande - tills den sista halvtimmen. I ett försök att spara pengar så verkar filmmakarna ha bestämt sig för att det billigaste sättet att döda jätteråttor är att skjuta vanliga råttor med salongsgevär... hjältarna skjuter med hagelgevär och man klipper till en råtta som verkar bli skjuten på riktigt. Antingen det eller så är det väldigt bra specialeffekter. Jag tvivlar dock på det sista. Det här förstörde filmen för mig hur som helst och det är ingenting jag skulle rekommendera till någon. Synd på så fina gummidräkter.

The Flesh Eaters (1964)

"Behind this Membrane...You Will Be Driven To a Point...Midway Between Life and Death!"

Den stenhårde piloten Grant Murdoch (Ni hör ju bara på namnet vilken hårding det är) får i uppdrag att frakta en alkoholiserad skådespelerska och hennes assistent till en filmstudio, men tvingas nödlanda på en obebodd ö pga en storm. Väl där stöter de på en mysko herre som påstår sig vara marinbiolog som erbjuder sig att hjälpa dem. Vad de inte vet är att Professor Peter Bartell egentligen är en gammal nazist som experimenterar med köttätande bakterier!

Flesheaters brukar räknas som en av de första gorefilmerna och även om den är ganska tam jämfört med dagens blodorgier så har den ett par scener som jag själv räknar som klassiska. Ett exempel är när våran tuffa hjälte råkar trampa i en pöl med bakterier och måste karva loss dem ur sitt ben med kniv. Vissa av specialeffekterna är väl rätt enkla (bakterierna visas genom att de skrapat in dem på filmrullen och det avslutande jättemonstret är inte speciellt mobilt) men som fan av gamla skräck/scifirullar så kan jag köpa sånt. Det är ingenting som är så uselt att det sticker ut. Ett annat plus är skådespeleriet. Vi får en hel del härligt överspeladende, speciellt från Martin Kosleck som spelar den elake nazisten, komplett med inzoomning på hans ansikte vid extra dramatiska uttalanden. Byron Sanders som Grant Murdoch är lite som en karikatyr över machokillar, utan att bli löjlig och påminner en hel del om Bruce Campbell i sina mest sarkastiska stunder. The Damsels in distress sköter sitt jobb som de ska och plockar givetvis gärna av sig blusen för att förbinda hjältens sår.

Det är ju en B-film, inte snack om saken. De flesta scenerna utspelar sig på stranden, vilket gör att man kunde spara in en hel del på budgeten. Men ändå så funkar det bra. Sjävla konceptet och utförandet när det gäller de elaka Kött Ätarna gör detta till en mycket trevlig liten rulle som fungerar finfint en sen, tråkig söndagkväll tillsammans med en påse popcorn.


The Fog (2006)

En av mina favoritfilmer (så till den milda grad att jag faktiskt besökt en av inspelningsplatserna under ett Usa-besök) i skräckgenren är John Carpenters The Fog (Dimman)från 1980, en klassisk spökhistoria med drag av Stephen King där vålnader från havets botten kommer tillbaka för att hämnas oförätter. Originalet har tät stämning, bra skådespelare och många sköna scener innehållande hämnd från andra sidan graven.

Givetvis kan inte Hollywood hålla sig borta så de kommer på den brillianta planen att göra en nyinspelning.

Vad kan jag säga om remaken annat att den är ett perfekt exempel på varför nyinspelningar är så hatade. Det gör nästan ont att se något som påminner så starkt om något man älskar, men inte gör något rätt. Med en sådan story så borde det vara svårt att misslyckas! Istället så gör man en urvattnad version av orginalet där man sänker medelåldern på skådisarna till strax över 20. Det som originalet gjorde effektivt genom att inte visa alla detaljer får vi se fullt ut med taskig CGI. Själva dimman, det som John Carpenter lyckades framställa så bra med vanliga praktiska specialeffekter, framställer de med riktigt usla datoreffekter.

Helt värdelöst är det väl egentligen inte. Jag kanske hade gillat filmen bättre om jag inte sett originalet, då den förutom de rätt dåliga specialeffekterna åtminstone är kapabelt filmad och spelad. Det finns några stämningsfulla scener när dimman sveper in och man ser sakta att den innehåller skepnader som vill ont. Men det hela känns så onödigt att det gör lite ont i mig, i den delen som faktiskt gillar bra film.


Altered (2006)

1999 kom Blair Witch project, en av världshistoriens mest inkomstbringande independentfilmer någonsin. Vad hände med filmmakarna efteråt? Det har varit tyst om Daniel Sanchez, en av regissörerna sen dess tills Altered kom förra året. Filmen distribuerades av Universal och var tänkt att gå på bio, men släpptes istället i all tysthet på en relativt enkel dvd. Detta är lite synd då det är en riktigt bra liten rulle som de flesta nu kommer att missa.

Filmen börjar med några riktiga rednecks som jagar något i en mörk skog. De får sitt byte och man märker nu att det är något utöver det vanliga. Det visar sig att de 15 år tidigare blivit bortförda av aliens som torterade och probade dem rätt hårt. Våra dialektförsedda hjältar virar in kroppen i en matta och ett knippe kedjor och för den till ett hus ute i skogen där deras vän Wyatt bor. Wyatt är väldigt tveksam att hjälpa till då han vet lite mer om rymdvarelserna än de andra, eftersom han blev kvar längst innan han fann sig liggande naken på ett fält miltals från hembyn. Han har helt rätt då det visar sig att det inte är helt lätt att ha en alien som gisslan, speciellt som den har kompanjoner som letar efter den...

Jag blev mycket positivt överraskad av Altered. Filmen utspelar sig till största delen i ett garage där huvudpersonerna fört varelsen och filmen skildrar konflikten mellan de olika karaktärerna där en av dem vill hämnas sin döde bror och de andra som inte riktigt vågar göra något av rädslan för att rymdvarelserna skall hämnas. Vi har även striden mot varelsen som har en del krafter som inte direkt är till någon annans fördel. En av männen blir t ex biten i handen och finner sig sakta förvandlas till vad som mest kan liknas ett levande lik. Det är ingen vanlig splatterfilm det här utan en väldigt spännande gammaldags sciencefictionthriller av det stuket som inte görs längre. Specialeffekterna består till 99% av den gamla skolans makeup, vilket är väldigt skönt då en cgivarelse antagligen inte skulle fungera lika bra. Vi får en hel del blodiga scener där en speciellt står ut: Tug of war med tarmar. Jag tror inte jag ska gå in på mer detaljer där.
Skådespelet är riktigt bra helt igenom och allt är mycket kompetent filmat - ett mycket gott hantverk helt enkelt. Om det är något jag skulle vilja klaga på så är det det något konventionella slutet. Även om det inte känns dåligt på något sätt så skulle jag gärna ha velat att de gick ett steg längre. Man får kanske inte riktigt den där rejäla, finurliga slutklämmen som man önskat sig då filmen fram tills dess varit så pass bra. Men det är väl kanske bara jag. Jag tycker hur som helst att det är synd att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Rekommenderas varmt.

Planet terror

När jag fick läsa att distributören delat upp Grindhouse i separata filmer för Europa så blev jag rätt sur, speciellt med tanke på att de sköt upp Robert Rodriguez del till senare. Tarantinos film var helt väl ok, lite väl mycket patenterad "cool" Tarantino dialog bara men det var ju Rodriguez hyllning till zombiefilmer som jag verkligen ville se! Det var med rätt höga förväntningar som jag satte mig i biografen, lite nervös för att jag just väntade mig en riktigt skön film
Jag blev inte besviken.
Planet terror är 1 timme och 45 minuter ren och skär splatterunderhållning. Handlingen känns som en löst kalkerad variant av Return of the living dead, då en zombifierande gas börjar spridas och det är militären som ligger bakom. Att zombierna sedan ser ut som om de är direkt hämtade från Umberto Lenzis köttbullsansikten från Nightmare city gör ju inte saken sämre. Sista 10 minuterna känns lite som en uppdatering av introscenen från just denna skräpklassiker. Sen så är filmen späckad med referenser till zombiefilmer från förr. Tarantino gör en cameo och blir dödad på ett sätt som man direkt kan hänvisa till Zombie Flesheaters och City of the living dead(Tja, en del av hans dödsscen åtminstone. Det fanns inga smältande testiklar i någon av de filmerna vad jag kan minnas...). Ett annat exempel är en scen som involverar exploderande bensinpumpar och bilar - läs Night of the living dead. Allt serveras med en nypa inte ens speciellt låg humor, vilket brukar vara standard när det gäller nyare zombiefilmer och det hela håller förvånansvärt bra. Visst, man kan ju tycka att gimmicken med Rose McGowans maskingevärsben är lite halvtöntig men det är snyggt gjort och över förhållandevis snabbt och smärtfritt. Vilket leder oss till skådespelarna. Robert Rodriguez har verkligen gjort bra val här. Freddy Rodríguez och Rose Mcgowan är alldeles utmärkta som huvudpersoner och filmen är full av suveräna biroller/cameos. Vad sägs om Michael Biehn, Bruce Willis, Tom Savini och Jeff Fahey med mera..? Sen gör Stacy Ferguson från Blackeyed peas en cameo som flata i minikjol.
Jaja, skit i skådespelarna. Över till det viktigaste. Splatter.
Det var länge sedan jag såg en såhär blodig film. Det fullkomligen sprutar blod konstant. Huvuden exploderar, armar skjuts av, kroppar slits i småbitar och alla squibs verkar innehålla minst en liter fejkblod. Är man en riktigt gorehound så är detta julafton.
Jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad. Jag gick in i bion med höga förväntningar och kom ut med dem överträffade. En perfekt exploitationrulle. Sen kan man ju prata mer om t ex sådana saker som att det finns bra karaktärer för en gångs, och att alla klicher behandlas med respekt men sånt glömmer man snabbt när ser allt härligt underhållningsvåld! 5 smältande tummar upp!

Slem, demoner, kärlek och spöken

De sista dagarnas dos har varit ok, speciellt med tanke på att jag legat hemma med feber och en hosta som gjort att jag knappt kunnat sova på nätterna - vilket resulterat att jag mer än gärna nickat till när jag slagit på någon trevlig rulle. Jag lyckades i alla fall prestera följande:

The blob (1988)
Remakes är ett svårt kapitel. Oftast så blir man serverad en urvattnad soppa som inte fungerar överhuvudtaget för att det som funkade i originalversionen har förstörts i något sorts tvång att uppdatera och förenkla för dagens mer hjärnskadade publik. Ibland kan det bli bra, som t ex John Carpenters underbara version av The Thing eller så bli det inte så bra som t ex... tja, välj själv närapå varenda remake som existerar. The Blob, som är en remake av en femtitalsskräckis där Steve McQueen ställs mot en människoätande slemklump från rymden, hamnar någonstans mittemellan. Filmmakarna har uppdaterat specialeffekterna och sett till att slemklumpen dödar snabbt och brutalt - och effektmakarna har gjort ett mycket bra jobb, förutom i några få fall där bluescreenkanterna är lite väl uppenbara. Annars funkar allting alldeles utmärkt och innehåller några klassiska splatterscener, som t ex den där en diskare blir nerdragen genom avloppet eller scenen där man finner att det saknas delar av en luffare. Sen ska filmen ha en eloge för att den vågar döda barn - något som Hollywood är väldigt känsliga för. Den unge man som dör har dock hela tiden framställts som en synnerligen olydig och kaxig unge som gillar splatterfilmer och sitter med fötterna på sätet på bio så jag antar att han förtjänade att bli smält i blobens mage.
Manuset är skrivet av Chuck Russel och Frank Darabont och det märks att det är ett riktigt Hollywoodmanus. Chuck Russel har tidigare gjort filmer som The Mask och Eraser och Frank Darabont är skyldig till sådana klassiker som Green Mile och Shawshank redemption. Detta resulterar i ett ganska förutsägbart manus. Vi har t ex en scen i början där våran hjälte (Kevin Dillon i en riktigt gräslig hockeyfrilla och en svart skinnjacka) ska hoppa över en trasig bro med sin motorcykel. Han misslyckas givetvis vilket enligt manuslag 1A innebär att han kommer att klara det hoppet lite senare i filmen när han är jagad. Sen så känns militärens inblandning väldigt kliche, där skådespelarna spottar ur sig väldigt mycket kass dialog.
De skall dock ha en eloge för att de dödar av en av huvudpersonerna relativt tidigt i filmen. Hur som helst, detta är egentligen inget som stör så mycket. Det känns faktiskt ganska tryggt.- En av de bättre remakes jag sett, även om den kanske inte håller hela vägen. Gott om splatter och sköna specialeffekter gör den till en mindre klassiker.

The Darkness beyond (2000)
Ivan Succon är en italienare som gillar H.P. Lovecraft skräcknoveller om varelser så fruktansvärda att blotta tanken på dem kan driva en människa till vansinne. 1998 så spelade han och några vänner in en 30 minuter lång kortfilm inspirerade av hans noveller. Två år senare visade han upp scener för en amerikansk distributör och låtsades som om det var scener från en fullängdsfilm. När de visade sig vara intresserade av att distribuera så började Ivan & co att spela in nya scener för att få upp den till fullängd. Filmen, som till slut blev 70 minuter, handlar om en framtid där mänskligheten är på gränsen till fullt krig mot de som valt att sälja sina själar till de onda. En pluton soldater på de godas sida på väg mot okänt mål stannar till i en gammal ruin. De finner en port som leder in i ett okänt mörker - en annan dimension där ondska regerar. Det står inte på förrän de befinner sig på en plats där man inte kan lita på någon och där gamla minnen kommer tillbaka för att hemsöka en.
För att vara inspelad med en video kamera och en budget på runt $10 000 så är detta en förvånansvärt professionell film. Kamera och ljus är i det närmaste klanderfritt. De har funnit synnerligen stämningsfulla ruiner och övergivna hus att filma, vilket bara gör saken ännu bättre. Vad som inte riktigt fungerar är dock manuset. Strukturen är inte riktigt 100% vilket antagligen beror på att det just är en kortfilm som förlängts. Handlingen är väldigt splittrad och filmen skiftar huvudperson vid flera tillfällen och gör det lite smått förvirrande. Dock så verkar det även som om att det är tänkt att det skall vara lite som en mardröm och som en sådan fungerar den ganska bra. Ivan har gjort flera filmer baserade/inspirerade av H.P Lovecraft och jag ser fram emot dessa då den är mycket välgjord - speciellt med tanke på hur mycket jag vanligtvis avskyr s.k. Shot on video rullar. Jag ser fram emot hans framtida produktioner. Med beröm godkänt.

Heaven can wait (1943)
En romantisk komedi från 40talet? Hur har den hamnat i min filmsamling egentligen? Tja, hur som helst - det är en mycket trevlig liten bagatell.
Don Ameche spelar Henry Van Cleve, en gammal man som efter sin död finner sig vid incheckningsbordet i helvetet, redo för att bli insläppt. Djävulen, hans Excellens, finner det hela lite tvivelaktigt och ber honom förklara varför, varpå den gamle playboyen börjar berätta om sitt liv och sin enda sanna kärlek som han tydligen svek gång på gång.
Det här är en sån här film som man blir på bra humör av. Don Ameche och hans medspelare gör ett mycket gott jobb, speciellt Charles Coburn som Hugo Van Cleve, farfadern som förstår precis hur Henry fungerar. Den underbara Gene Tierny spelar hans fru Martha och Signe Hasso dyker upp som ett franskt hembiträde som utttalar både sin engelska och sin franska på ett väldigt svenskt sätt.
Det är väldigt svårt att inte tycka om en sån här film och även om man väldigt snabbt inser hur det kommer att sluta så är det väldigt trevligt på vägen dit. En perfekt film för en seg söndageftermiddag.

Thirteen ghosts (2001)
Dagens blog innehåller ytterligare en högbudgetremake av en gammal rulle, den här gången en uppdatering av William Castles rulle från 1960 (som jag för övrigt inte sett men vad jag förstår så har de inte mycket med varandra att göra annat än titeln... måste sätta upp den på min skahalista). Tony Shalhoub och hans familj ärver ett mycket speciellt hus av en släkting. Det speciella med det är helt i oförstörbart glas och har en källare full med riktigt elaka spöken (som bara kan ses om man har speciella glasögon)och egentligen är en maskin som... Jag ska inte avslöja mer. Matthew Lillard dyker upp som skönt urflippad kille som har lite skumma psykiska krafter och vi finner även Embeth Davidtz som spelade Bruce Campbell loveinterest i Army of darkness.
Vad funkar och funkar inte då?
Jag börjar med det som stör mig mest: Spökena. Jag förstår inte riktigt varför men uppenbarligen så är det mest skrämmande de kan komma fram med någon kopia på Marilyn Manson, en fiftiesrocker med mosat ansikte eller en fet kille i blöjor. Visst, den kristna högern i Usa tycker kanske att det är väldigt läskigt att se någon i sådana utstyrslar men jag tror att det är just filmer som den här som gjorde att den japanska skräckvågen blev såpass stor som den blev. Det är helt enkelt inte speciellt läskigt. Det spöket som funkar bäst är den kvinna som skurit sig sönder och samman och går omkring naken - det är klart mycket läbbigare än något miffo som går omkring med något som ser ut som en hemmagjord kaninbur på huvudet.
En annan sak är att filmen känns nerkortad. Antingen så kortades manuset ner eller så klipptes den ned innan den släpptes då det känns som om vi saknar lite av själva köttet i storyn. Vi får knappt lära känna karaktärerna alls så det blir aningen svårt att sympatisera med dem.
Annars så är det en mycket trevlig timewaster. Då filmen är producerad av Joel Silver och Robert Zemeckis så blir det givetvis en rejält högljudd film som kan pressa ur en hel del ur vilken hemmabioanläggning som helst. Vi blir även serverade några smaskiga gorescener, där min favorit är den där den slemmige advokaten får stifta bekantskap med en glasdörr som stängs. Mums. Helt ok remakemässigt sett.