Äntligen!

Hardware på en rejäl dvdutgåva.

UK exclusive commentary with the director and producer
Voices of the Moon - documentary by Richard Stanley
Two of Richard Stanley's super 8 shorts
Never before seen deleted, extended and behind the scenes clips
Promotional featurette - Original market promo
Trailer
Set of original concept art cards
Booklet containing liner notes written by Kim Newman and Shok! Reprinted with permission of 2000AD

Man kan förboka här

Rom 2009

Orsaken till att det varit ganska lugnt på den här bloggen på sistone är att jag varit i Rom på en liten semester. Här kommer då alltså en liten rapport.

Jag tror faktiskt att jag aldrig varit så kluven till en stad som Rom. Arkitekturen är väldigt vacker, de trånga gatorna är väldigt mysiga. När de inte är fulla med fascistiskt klotter vill säga. Nåja, maten är ju fantastiskt god och glassen likaså. Men nu kommer vi till resans höjdpunkt:


Några av er undrar säkert vad det är för skum gubbe och varför jag ser så nöjd ut... Då kan jag meddela att jag alltså besökt den mysiga lilla butiken Profondo Rosso som drivs av ingen annan än Luigi Cozzi, mannen bakom klassiker som Star Crash, och min favorit: Contamination. Vilket för mig raskt till detta:


Min signerade Contaminationdvd. Och min Luigi Cozzimugg.

(De andra rullarna där är sånt som jag köpte i på marknader i Rom, plus några till som inhandlades på Profondo Rosso. Alla marknadsfilmer kostade mellan två och åtta euro, vilket är heeelt ok, speciellt när man hittade lite sköna rullar som Torso och några gamla maffiarullar från 70talet. Jag hittade tyvärr massor med riktigt rolig och billig film som inte hade någon engelsk text eller tal alls... Zero boys har bara italienskt tal. men den kostade bara två euro så jag köpte den ändå)

Så, snart kommer det några nya roliga recensioner. :)

The Devil's chair (2006)

Ett ungt engelskt par, Nick och Sammy, åker ut till ett gammalt nerlagt mentalsjukhus för att göra precis det som unga par tycker om att göra tillsammans: Knulla och ta lsd. De hittar en skum gammal stol på övervåningen och börjar helt sonika utföra sexuella aktiviteter på den. Helt plötsligt blir det som att stolen kommer till liv, Sammy bli fastnaglad i den i en scen som involverar en hel del blod och sedan minns inte Nick mycket mer än att Sammy dör och han befinner sig på ett mentalsjukhus, dömd till vård. Fem år senare blir han utskriven på prov, med förutsättningarna att han skall gå med på ett experiment: att åka tillbaka till platsen där Sammy dog för att se om han kan minnas vad som egentligen hände samtidigt som de studerar honom. Det visar sig att mentalsjukhuset en gång användes av en något skruvad läkare som använde den namngivna stolen till konstiga experiment för att öppna en portal till en annan dimension, och det står inte på förrän de är jagade av något stort, ruttet och animatroniskt som bara vill ont.

Det här var ganska trevligt. Uppenbarligen lågbudget och skådespeleriet är bitvis rätt ojämnt (och vad i H-E gör Matt Berry i filmen? Det går ju inte att se honom som något annat än Todd Rivers/Dr Lucien Sanchez från Garth Marengis Darkplace. Han gör helt ok ifrån sig, men är för mig typecastad för all evighet), men man kompenseras fint med skön stämning och ett fint, härligt monster som dyker upp halvvägs. Mot slutet får vi även en rätt rejäl twist, som jag faktiskt känner att fungerar och jag hade antagligen gett filmen sämre betyg om det inte varit för den. En trevlig och rapp liten rulle med lite blod och roliga effekter alltså. Inget exceptionellt, men relativt välgjort och duger fint en seg eftermiddag.

Martyrs (2008)

Ytterligare en i vågen av franska "Torture porn" filmer som ploppar upp som svampar ur marken, trodde jag. Ack så jag bedrog mig. Fast nu tänker jag först ägna en liten del av recensionen till att gnälla lite.

Torture porn? Skitsnack. Sådana filmer har alltid funnits men tack vare att Sawfilmerna (som för övrigt är bra jävla tama jämfört med mycket annat) blivit populära så behöver de icke insatta kritikerna ett nedlåtande uttryck för att beskriva dem. Trams.

Hur som helst, för att återgå till Martyrs:

En till synes vanlig familj sitter vid frukostbordet och gnabbar trevligt med varandra, precis så där som trevliga små familjer gör på morgnarna. Det ringer på dörren och pappan går och öppnar, varpå Lucie, en smått störd ung tjej kliver in, skjuter honom i magen med ett hagelgevär och fortsätter med att avrätta resten av familjen. När allt är över ringer hon ett telefonsamtal till sin vän Anna och förklarar att hon hittat dem, de som gjorde illa henne. Anna kommer till platsen och blir smått chockad när hon får se massakern. Orsaken till detta är att Lucie i sin barndom blivit kidnappad av några människor som torterade henne konstant. Hon lyckades fly men har inte riktigt fungerat sedan dess och har letat efter sina plågoandar, vilka hon nu påstår är föräldrarna i den familj hon precis mördat. Anna är osäker, men hjälper till att få undan kropparna. Sen blir det bara värre. Och värre. Och ännu värre.

Jag vill inte berätta mer av handlingen, det känns redan som att jag berättat alldeles för mycket men jag måste säga att jag blev smått imponerad över hur de lyckades höja allt ett hack, gång på gång. Det är mycket i filmen som verkligen gör ont att se på, men utan att det känns sådär direkt snaskigt exploativt som i t ex Hostel och allt det där tramset. De två unga kvinnliga skådespelarna i huvudrollerna är helt suveräna vilket gör att allt känns mer äkta och smärtan blir ännu mer intensiv. Vissa recensenter har klagat på att det blir klyschigt i slutet, men det kan jag inte riktigt hålla med då jag tycker det passar in alldeles utmärkt i storyn. Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga än att Martyrs är en riktigt bra, hård och obehaglig thriller med några riktigt sköna twister.

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga.

Antagligen världens bästa film. Eller något.

Med Lorenzo Lamas och Debbie Gibson!

Jag är mållös.

Tack till En slät kopp för tipset

The Uninvited (2009)

Det här är verkligen en pinsam film. Inte helt utan kompetens givetvis, men man har gjort flera val som helt enkelt förstört filmen. först och främst så är det fråga om en remake av den koreanska Tale of two sisters, en av de mest hyllade skräckfilmerna från Korea överhuvudtaget. När man då bestämt att filmen ska vara PG-13 och sedan gör allt för att tona ner skräckscenerna så bådar det ju inte gott. Att man sedan telegraferar alla "jumpscares" så att man tar bort hela poängen med dem, då blir man bara ledsen. Sen så är det ju historien med twisten. Jodå, givetvis så har filmen en twist och den är så pinsamt förutsägbar att det tog mig ungefär 5 minuter att se rakt igenom den, vilket resulterade i att The Uninvited blev en enda lång pina där varje scen förlorade sin mening. Vad är det här egentligen, skräckfilm för 10åringar? Jag satt och slet mitt hår i förtvivlan över att det uppenbarligen finns människor därute som gick på det här. Det är inte så att twisten i sig är speciellt dålig, det är bara det att den är så uselt utförd och så pinsamt uppenbar att jag verkligen inte kan tänka mig att någon gick på den.

Handlingen? Ung tjej kommer ut från psyket efter att hennes mamma dött och får för sig att hennes nya styvmamma är ute efter att döda henne, vilt påhejad av sin storasyster. Se A Tale of two sisters istället.

Det här blir ju extra tråkigt eftersom filmen i sig egentligen inte är speciellt dålig. Man har hittat en sagolikt läcker location där filmen utspelar sig och överlag (förutom de telegraferade shockerna) så är regi och foto kompetent. Det ser bra ut och flyter på relativt bra, om vi glömmer hela den här manusbiten givetvis. Skådespeleriet är väl godkänt överlag och det känns trist att trevliga ansikten som David Strathairn och Elisabeth Banks får stå ut med sådant material. Kanske är det så att jag är lite extra bitter efter att precis ha sett Alexandre Ajas Mirrors, även den en remake på en Koreansk förlaga, som var riktigt bra och välgjord. Det här är skräckfilm för människor som inte gillar skräckfilm, inga andra.

Empty acre (2007)

På papperet så ser The Empty acre ut som ett säkert kort. Den har en intressant handling och ett omslag fullt med hyllningar. Just handlingen var det som lockade mig, en aningen Stephen King doftande historia där någonting ont vilar under marken i ett stycke död mark utanför en gård i ett litet samhälle någonstans i Usa. Ett ungt par bråkar lite lätt, då det är rätt uppenbart att deras förhållande endast består tack vare deras sex månader gamla son. När sonen sedan försvinner spårlöst så blir situationen bara värre. Frun hör barnet gråta från den döda biten land och det hjälper ju inte att hennes granne börjar sprida rykten om att hon är sinnessjuk. Men vad är det som finns där under och vem är mannen i granngården som verkar hjälpa den att leta efter offer?

Jo, nog har man tagit lite influenser av Stephen King här och själva storyn i sig är intressant. Skräckeffekterna är enkla men oerhört effektiva och filmen innehåller även några enkla men fina drömsekvenser som även de fyller sin funktion. Jag vill faktiskt påstå att här har filmmakarna verkligen lyckats med att skapa en ond kraft utan att behöva visa något. Jag skulle även vilja påstå att fotot är snyggt, men tyvärr så har man inte tagit tillvara på den naturliga miljön utan för det mesta filmat allt i närbilder som upprepas om och om igen vilket förtar en hel del av stämningen. Sen blir det bara värre. Filmens största svaghet är skådespeleriet där nästan samtliga skådespelare verkar ha fått order om att underspela så mycket de bara kan, vilket gör det väldigt svårt att kunna engagera sig för någon karaktär. Kanske började projektet som en ren skräckfilm, men man kom på att man ville göra något mer arthouse av det? Jag vet inte men speciellt underhållande blir det inte. Lite som om någon filmskolespoling fått lära sig att man ska gilla Bergman och Noren, och gör en skräckfilm hur han tror att en sådan skulle vara. Det trista med det hela är att det är inte ens speciellt udda eller sådär filmfestivalspretto, bara lågmält och långsamt utan substans. Allt går i moll, till och med soundtracket. Det hade potential, men puttrar tyvärr bara rakt ner i mediokerheten. (Får man skriva så? Är det överhuvudtaget ett riktigt ord? Nåja, det är min blogg så i min värld fungerar det.)