Deja Vu (2006)

Ibland är det skönt att se en film som tar sina science fiction inslag på allvar, eller åtminstone behandlar dem med lite respekt. Man är fullt medvetna om att det endast är en plot device, men integrerar den väl i historien. Deja Vu är en sådan film. Inget mästerverk, men spännande från början till slut, välspelat och snyggt filmat av Ridleys lillebror Tony.

Filmen börjar med att en färja full med amerikanska soldater exploderar i New Orleans med över 500 döda. Denzel Washington dyker upp på platsen som representant för ATF och hittar en död kvinna som har samma skador som de döda i olyckan men som hittades strax innan explosionen. Det visar sig att samma kvinna försökte nå honom någon timme innan bomben men gärningsmannen har sopat igen sina spår. FBI kontaktar honom då de vill ha med honom i ett speciellt team som ska ta reda på vem brottslingen är och de har ett väldigt speciellt verktyg som kan rekonstruera alla händelser exakt 4 och ett halvt dygn tillbaka och visa upp det som en fullständig simulering från alla vinklar. Det dröjer dock inte förrän Denzel inser att systemet är kapabelt till mer än så...

Det är alltså tidsresor vi har att göra med, parallela tidslinjer och filmmakarna har konstruerat ett intressant scenario. Tack vare det välskrivna manuset och Tony Scotts rappa regi så hinner man aldrig störa sig på några detaljer, och koncentrera sig på spänningen. Det finns en alldeles utomordentligt cool sekvens där Denzel följer efter gärningsmannen, fast fyra och en halv dag tillbaka i tiden samtidigt han måste navigera genom dagens trafik. Tro mig, det fungerar betydligt bättre än det låter. Till ytterligare hjälp för underhållningen så har vi en hel del sjyssta skådespelare i mindre roller. En något plufsig Val Kilmer t ex, Bruce Greenwood, James Caviezel och Adam Goldberg, alla kapabla till bra dagsverken. Visst,

En mycket trevlig actionthriller med scifi-inslag alltså. Mer än så behöver det inte vara ibland. Visst, det är en Hollywoodrulle så det finns några inslag där man suckar en aning och skakar på huvudet, men den quotan är betydligt mindre än i valfri Michael Bay film.

El jorobado de la Morgue (1973)

Paul Naschy i sitt esse, finns det någon bättre sätt att avverka en eftermiddag med? El jorobado de la Morgue eller Hunchback of the morgue är en fin liten sak som till och med vann en hel del priser när den släpptes. Naschy själv säger på kommentarspåret på den tyska dvd:n att personer som Peter Cushing och Orson Welles gratulerat honom för den. Det finns några små fläckar på solen, men de är inte tillräckliga för att förstöra njutningen.

Naschy spelar Gotho, en lätt utvecklingsstörd puckelrygg som jobbar på ett bårhus på ett stort sjukhus i tyskland. Han är kär i en ung kvinna som bor på sjukhuset och när hon dör så får han frispel och mördar obducenterna. Han tar med sig kvinnans kropp ner i katakomberna under staden och beger sig till en doktor för att se om denne kanske skulle kunna tänka sig att väcka liv i henne igen. Nu visar det sig att den gode doktorn är en sådan där väldigt typisk galen vetenskapsman som gärna kan tänka sig att använda den simple Gotho för att stjäla lik till sina skumma experiment för att skapa artificiellt liv. Som tur är för publiken så innebär det att det artificiella livet behöver levande mat. Labbet har han nere i katakomberna, komplett med syrabad.

Hunchback of the morgue känns verkligen som en naturlig uppföljare till någon gammal Universalskräckis från 30 eller 40-talet. Den har alla gamla ingredienser: Puckelryggar, galna vetenskapsmän, inspärrade monster etc. Till detta har man stoppat in en rejäl dos 70talsvåld och lite tuttar, och även en scen där man tydligen sågade huvudet av ett lik på riktigt (scenen användes dock inte i sin helhet). Javier Aquirres regi är stark och tillsammans med det mjuka, fina fotot så ser filmen väldigt bra ut med sina Technicolorfärger och underbara katakomber. Det enda som jag inte gillar med filmen är en scen: Gotho hittar sin älskades lik full med råttor, varpå han skrämmer bort dem med en fackla. Då passar man på att slänga in några råttar i fackelform, och jag ger inte mycket för djurplågeri på film. Förutom denna scen så är detta en väldigt bra, blodig och lite småsorgsen film som alla fan av Jacinto Molina/Paul Naschy bör äga. Den är inte riktigt lika bra som Horror rises from the tomb, men nästan.

Tyvärr så finns denna film bara i en tysk limiterad utgåva som kostade 35 euro sist jag såg den. Bilden är Above average, lite urtvättad men klart godkänd, men det finns ingen text till det spanska ljudspåret. Som tur är så finns det i alla fall ett engelskt ljudspår och man har till och med varit så snälla att man engelsktextat kommentarspåret.

Blood and Black lace (1964)

Att få en såpass enkel transition som att gå i en trappa att se snyggt ut, det är då man gör skillnad på regissör och Regissör. Mario Bava var verkligen i en helt egen klass när det gällde kameraarbete och ljus, och när varje scen är är ett eget litet konstverk i sig så är det inte svårt att inse hans storhet.

Blood and Black lace är en av de filmer som sägs ha skapat Giallo genren i Italien. En person iklädd svart rock, svart hatt och och en ansiktslös mask börjar mörda modeller på ett modehus i Rom, allt för innehållet i en dagbok som det första offret skrev. Mer än så tänker jag inte gå in på, speciellt som storyn är filmens enda svaga komponent. Såpass snygg som filmen är, lika tunnt är manuset. Det finns helt enkelt inga direkta huvudpersoner som vi får följa. Kanske ett estetiskt val, vad vet jag, men i slutändan så gör det ingenting då det är Bavas visuella sida som vi får koncentrera oss på och det är verkligen inte fy skam. Varenda scen är full av stämningsfulla färger och toksnygga kamerapositioner så man bryr sig inte om den tunna storyn. Det är bara att njuta. De roliga mordscenerna är inte dumma de heller. Inte speciellt grafiska, tvärtom, men härligt fantasifulla och väldigt brutala.

Har du inte sett den, se den! Har du sett den, se om den. Eller varför inte se om Kill baby kill eller Black Sunday?

Carver (2008)

Erkänn - ni har väl alltid velat se en kille få en testikel krossad med en tång i närbild. Så att den exploderar som om du skulle knäcka ett ägg med nötknäppare? Då har jag filmen för er. Carver - ett helt ok litet Backwoodsproject som kanske inte har det där lilla extra för att bli en klassiker men som kompenserar med stora doser grovt våld. Filmen utspelas alltså någonstans i en håla ute i ingenstans dit några vänner åker för att campa och festa lite. Två av vännerna är bröder som kommit ifrån varandra och som ska använda resan för att patcha sina familjeband (pluspoäng för att filmmakarna faktiskt brytt sig om att skapa riktiga karaktärer. Klyschiga ja, men de har åtminstone en historia tillsammans som känns trovärdig). Väl på plats möter de en ung tjej som letar efter sin försvunna tjejkompis (som fått huvudet avsågat i filmens första minuter) och nu börjar den mysiga semestern. Tills man hittar huset fullt med snuffilmer vill säga.

Carver har verkligen inget nytt att komma med. En av de första replikerna i filmen är "How much further is this place?" och det blir inte mer originellt än så. Filmen är inspelad på DV och man verkar ha gått in för att få en smutsig, skitig look lite som första Texas Chainsaw Massacre och man lyckas ganska bra med det. Skådespeleriet når inga enorma höjder men tack vare att man använt hjärnan när man skrivit manuset och åtminstone sett till att det har riktiga karaktärer så fungerar det bättre än väntat. Man kanske inte är lika långt ute i skogen som man brukar vara i den här typen av filmer, men inspelningsplatserna fyller sin funktion. Men nu kommer vi till det allra viktigaste.

Våldet. För detta är en rejält blodig film som verkligen gör ont att se i vissa scener. Det är bitvis ganska grafiskt med enkla och välgjorda makeupeffekter och ljudeffekter som verkligen låter smärta. I vissa scener har man använt lite CG för att få till vissa saker och det är tyvärr ingen större kvalité på den. Det är dock inte så ofta att det förstör hela upplevelsen och när filmen bjuder på godbitar som avsågade huvuden, ovan nämnda nötknäppare, spikar som hamras in i ben, avskurna halsar med mera så kommer alla gorehounds att bli mer än nöjda.

En väl godkänd liten Backwoodsrulle alltså. Inget mästerverk, vi har sett allt förut, men den har åtminstone lite av en egen identitet och är väldigt blodig så jag rekommenderar den till fans av genren.

Satans Blood (1978)

Vad ska man säga om det här spektaklet då? Jag älskar verkligen spansk 70talsskräckfilm som tog fart på 70talet efter att ha fått leva ganska hårt under Francos censur. Det östes ut en massa härligt gammaldags cool film, knökfulla med blod och naket. Istället för att censurera filmer så gav man de grövsta benämningen S, alltså filmer med stora mängder sex, våld och sadism. Satans Blood var en av de första filmerna som fick ett S, vilket fick mig att verkligen se fram emot att se filmen.

Nu ska vi fokusera på ordet besvikelse.

Det stora problemet med Satans Blood är att den helt enkelt inte är speciellt underhållande. Det börjar väldigt lovande med en kort sekvens där en naken kvinna blir skändad och offrad av några skäggiga satanister. Sedan går det bara utför... Ett ungt par ute efter att ha lite roligt stöter på ett annat par som påstår att de båda männen har gått i samma klass för en massa år sedan. Något med detaljerna stämmer inte riktigt, men de följer hur som med dem till ett hus mitt ute i ingenstans. Nu börjar en natt med mord, satanistiska orgier och konstiga skäggiga gubbar som tycker om pentagram.

Först och främst så är det manuset som inte har några som helst ambitioner att vara sammanhängande. Karaktärerna beter sig som idioter hela tiden där min "favoritscen" är när paret försöker fly men kommer på sina värdar att ha en liten orgie varpå man helt enkelt joinar dem för lite knulla mitt i ett pentagram. Det mest intressanta med all denna dekadens är att hjältinnan är gravid i fjärde månaden men röka och dricka sprit är alldeles ok. 70talet va? Nåja, det är mycket naket i alla fall och filmen är förhållandevis välfilmad för att vara en rulle där man uppenbarligen fokuserat mest på mutta och tuttar. Mot slutet kommer lite våld men det är redan försent då, man har helt enkelt tröttnat. En halvmedioker exploitationrulle alltså, eller var jag bara sur för att Paul Naschy inte var med?

Salem's lot (2004)

Ok, det här blir en kortis. Handling, Kings klassiska bok Salem's Lot. Vampyrer i en småstad. Denna gång inspelad i Australien av någon anledning vilket fungerar helt ok även om det dyker upp lite halvskumma amerikanska accenter ibland. Vissa av skådisarna känner man igen från Mad Max filmerna och den gamla tv-serien Doktorn kan komma men de flesta gör ett bra jobb så det är aldrig något problem. Jag tänkte dock mest låta den här recensionen handla om skillnaderna mellan den här och 1979 års version av som då gjordes av Tobe Hooper.

Först och främst så måste jag säga att jag föredrar den gamla versionen. Knappt. Även om den nya versionen är mer trogen Kings roman så hade Hoopers variant en skönare stämning. Baserat på min flickvän så hade även den gamla versionen ett högre antal "hoppa till" scener, där 2004 års versions största skrämselscen var en brödrost som hoppade till på rätt ställe. Är du dock en stor fan av vampyrskräck så är det nog 2004 som gäller. Jag måste också säga att jag föredrog Reggie Nalders tysta, Nosferatuplagierade vampyr framför Rutger Hauers ganska pratglada Barlow även om Hauer gör ett mycket bra jobb och det är nästan skamligt över hur lite han egentligen är med. Donald Sutherland vs James Mason är närmast ett skämt. Sutherland beter sig som någon sorts seriefigur där Masons karaktär verkligen kändes som en uråldrig psykopat. Men skådespeleriet är annars väldigt bra, där Rob Lowe gör riktigt bra ifrån sig i huvudrollen och namn som James Cromwell och Andre Braugher gör ju inte saken sämre. Den senaste versionen är till och med bitvis ganska blodig för en tv-serie och det är ju bara ett plus. I slutändan så vill jag säga att detta är en bra version av Kings roman, antagligen den bästa för Kings fans och även om jag föredrar originalversionen så rekommenderar jag denna varmt.

Salem's lot (1979)

Stephen King filmatiseringar är ju verkligen ett kapitel för sig, där man verkar (så länge man inte heter Frank Darabont eller Rob Reiner) ha enorma problem att få ner Kings prosa till vettig celluloid. Det finns några få underhållande undantag, men till största delen så har vi att göra med skräp som Children of the corn 5-12, Creepshow III och Langoljärerna. Nu tog jag iofs de värsta exemplen jag kunde tänka mig. Salem's Lot däremot, är faktiskt ett av de bättre.

Handlingen är verkligen klassisk, där en författare reser hem till sin hemstad och inser att en ondska tagit plats i det gamla huset uppe på kullen som övervakar staden. En efter en förvandlas byborna till vampyrer och det är upp till David Soul i en skönt orörlig frisyr att stoppa epidemin... Det är onödigt att gå in på mer detaljer annat än att säga att det är en fin liten skildring av en småstad i klorna på vampyrer, med en hel del Hammerkänsla.

Salem's Lot gjordes på den tiden där Tobe Hooper fortfarande var en regissör som visade upp stor kompetens inom genren, innan filmer som Crocodile, Toolbox murders, The Mangler och Invaders from Mars. Här uppvisar han ett solitt hantverk som vet precis hur han skall sätta tempot och den sköna stämning som börjar direkt från start. Skådespelarlistan är knökfull med namn man känner igen och alla gör bra ifrån sig, speciellt när det är frågan om en miniserie där man får lite extra tid att känna karaktärerna lite bättre. Namn som James Mason, Geoffrey Lewis, Bonnie Bedelia, Fred Willard och George Dzundza är alla pålitliga och ger serien det där lilla extra som behövs. Att allt är inspelat i Kalifornien syns väldigt tydligt, inte direkt Maine här inte, men man har fortfarande valt bra platser som gestaltar en döende småstad mycket bra. Själva huset på kulle, Marsten house, är en underbar skapelse och jag konstaterade efteråt att jag ska banne mig skaffa mig precis ett sådant hus när jag går i pension om sisådär 30 år. Slutsatsen av detta är i alla fall att Salem's Lot är en solid liten skräckis som vi nog får räkna som en av de bättre Kingfilmatiseringarna. Tidigare hade jag endast sett den europeiska långfilmsversionen som är ca 70 minuter kortare och jag rekommenderar verkligen den fulla miniserien jämte den, även om filmversionen har lite mer våld. Gillar du vampyrfilmer så är Salems lot ett mycket bra val en ruggig höstdag.

När denna recension skrevs så hade jag sett ungefär hälften av den "nyinspelning" som kom 2004 med bla Rob Lowe. Jag återkommer med en recension av den och även en liten jämförelse.