Plaguers (2008)

Finns det något skönare än Alienkopior? Härliga plastvarianter av Ridley Scotts finaste med underbara gummimonster "löst" inspirerade av Gigers skapelse och diverse överblivna skådespelare som någon gång i sin karriär varit något av ett namn. Just science fiction och skräck i en billig blandning får mig att må allmänt bra. Nu var det dock länge sedan det kom några saftiga sådana, men som tur är så är Brad Sykes här med Plaguers.

Med hjälp av riktigt usla digitala effekter befinner vi oss på ett rymdskepp på väg mot jorden. Ombord har vi en besättning som verkar bestå av skådespelare från sådana där direct to dvd softcore sexthrillers som tydligen är rätt populära i Usa. Utöver våra förhållandevis hyfsade skådespelare som finns det även en mystisk grön glob som man planerar smuggla igenom tullen på jorden, men innan man kommer fram så blir man lurade av ett gäng psykopatiska piratsjuksköterskor som spelar skeppsbrutna, mördar piloten och kapar skeppet. Nu står det inte på förrän en av piratsjuksköterskorna stoppar huvudet i den gröna sfären och förvandlas till en Demons/Evil dead liknande zombie. Sen rullar det på, zombierna blir fler besättningen blir mindre, samtidigt som man kommer allt närmare Jorden.

Storyn i Plaguers är väl inte filmens starkaste kort, den är helt enkelt en samling rejäla klyschor som vi sett så många gånger förut, även om just konceptet alienzombier är nytt. Men manuset är helt klart skrivet med kärlek till genren så man har roligt hela resan. Skådespelarna är bättre än vad man skulle kunna tro då alla ser ut som de är två-tre mjukporrfilmer borta från att börja med hårdporr men konstigt nog så innehåller filmern inget naket. Steve Railsback är filmens enda namnskådis och han pendlar mellan att se ut att ha roligt och vara riktigt uttråkad. Specialeffekterna är också ett av filmens svaga kort, de digital åtminstone, som ser ut som om någon försökt kopiera Blakes 7 på en amiga 500. Däremot så är makeupeffekterna riktigt bra och kulisserna är betydligt bättre än förväntat. Brad Sykes gillar uppenbarligen vad han gör och det är en fartfylld liten skräprulle vi har att göra med. Den kanske kunde ha varit lite blodigare, men är heller inte helt gorelös. En typisk Alienkopia alltså. Rekommenderas av fans till sådana.

Jävligt snygg filmaffisch för övrigt.

Gamera tai daiakuju Giron (1969)

Gamerafilmerna var ett rivaliserande filmbolags variant av Godzilla och började relativt seriöst, innan man mot slutet av sextiotalet totalt degenererade till någon sorts bizarr variant av barnfilmer. Gamera tai daiakuju Giron aka Gamera vs Guillon har just de värsta egenskaperna som en usel barnfilm ska ha, som en äckligt lillgammal snorunge i huvudrollen som bara pratar strunt hela tiden och aldrig håller käften. Men trots detta så är det en mycket underhållande film, tack vare en handling som verkar vara författad av en bindgalen psykopat och Gameras glada humör när han som alltid först får lite spö och sedan reser sig upp som fågel fenix och sopar mattan med sina fiender.

Handlingen är som sagt aningen skruvad. Vi får alltså följa en äcklig liten japansk snorunge och hans amerikanska kompis (som är katastrofalt usel som skådespelare) när de blir kidnappade av en flygande tefat och tagna till en planet på andra sidan solsystemet. Där bor Barbella och Flobella, två alienkvinnor, som påstår sig vara snälla, men som egentligen bara vill äta barnens hjärnor. Förutom det så kontrollerar de monstret Guillon, en bulldog liknande sak med en stor kniv istället för näsa och som även kan skjuta ninjastjärnor ur sina näsborrar. Nu måste alltså Gamera rädda ungjävlarna innan de blir alienmat och även om vi alla önskar att det ska hända så vet vi att Gamera kommer att hinna rädda dem. Ibland får man helt enkelt inte som man vill. För att inte tala om den groteska Gamerasången som dyker upp ibland (som jag givetvis haft som ringsignal).

Skruvat är det men somm tur är så är monsterscenerna underhållande. Guillon skivar bland annat upp Space Gyaos (Space Gyaos, antagligen världens coolaste monsternamn) i små bitar och när Gamera äntligen anländer så får vi flera roliga fightscener. Visst, man får stå ut med en massa trams med småungarna, men den som väntar på något gott.. Inte någon av Gameras bästa kanske, men en fin monsterfilm för alla som gillar Kaiju. Alla andra bör hålla sig borta.

Kärlek.

Det här är vackert det... och den är MIN!!!

For Y'ur Height Only (1981)

Oj. Alltså... Oj.

Vi börjar om. *harkel*

Alltså. Oj.

Weng Weng, en filipinsk herre med den enorma längden av 84 centimeter spelar här Agent 00, en riktig superagent som kämpar mot den elake Mr Giant som har kidnappat Dr Van Kohler för att få denne att bygga den fruktansvärda N-bomben. Weng weng är precis som vilken James Bond som helst, fullknökad med olika gadgets och hård på alla brudar, samt en jävel på karate. Han springer omkring och sparkar bad guys i skrevet, skjuter dem med sin superkulspruta och använder sina xrayglasögon på både bra och snuskiga sätt.

Ja just det. For Y'ur Height Only är alltså en James Bond ripoff med totalt sanslös handling, katastrofalt usel dubbning (antagligen gjord så med flit)och en huvudrollsinnehavare som tittar in i kameran lite då och då. Men det går inte att tycka illa om eländet då jag vill tro att detta är gjort med glimten i ögat. Weng Weng tycker uppenbarligen att det är hur roligt som helst att flyga jetpack och hoppa från höghus med ett paraply och det smittar liksom av sig. Man sitter med ett leende på läpparna hela tiden och skakar på huvudet ibland på det där sättet som får en att bli alldeles varm i magen. Rekommenderas varmt.

Den fina trailern

Hellraiser

Jag gav alltså upp de filmerna efter del 4, men jag gillar ju konceptet. Så, min fråga till er som läser den här bloggen: Är det överhuvudtaget någon ide att ge sig på del 5-7 eller 5-8 eller hur många de nu är uppe i? :)

Hellraiser III : Hell on earth (1992)

Fram till härom dagen så var jag säker på att det var vid del 4 som Hellraiserfilmerna gick åt helvete. Jag mindes del 3 som en ok film med både blod och spänning. Det kan vara så att filmen inte har åldrats speciellt väl men antagligen var den redan kass 1992 när jag såg den på en kass vhskopia. Hur som helst, detta är skräp. Välfilmat skräp, ja. Men fortfarande skräp. Jag har en teori om varför.

Den där träliga pelaren är tillbaka och den här gången köps den av en klubbägare med en frisyr som borde ha fått ett nackskott redan på 80talet. Efter detta så får en journalist med det underbart fantasifulla namnet Joey Summerskill se ett mystiskt dödsfall på ett sjukhus involverande kedjor, krokar och ett exploderande huvud vilket får henne lite misstänksam. Spåren leder till en sällan skådat töntig hårdrocksklubb där den gode Pinhead försöker bli fri i världen för att skapa Hell on earth, samtidigt som spöket av den människa som Pinhead en gång var försöker stoppa ondskan.

Nä, det här är verkligen trams, så totalt befriat från skräck och mystik som det bara kan bli. Pinhead skapar ett antal nya cenobiter och det är verkligen där det faller. En cenobit som kastar cdskivor? En cenobit som spottar bensin och sprutar eld? Det hela blir som en dålig Marvalserietidning och man sitter och skakar på huvudet hela tiden. Skådespeleriet är mestadels rätt träigt, med Doug Bradley gör åtminstone sitt bästa som Pinhead. Som tur är så är filmen regisserad av Anthony Hickox, en mycket kompetent man vars stil passar fint för en serietidningsfilm vilket gör att rullen ser väldigt bra ut. Det blir aldrig tråkigt, bara lite fjantigt. Jag skyller istället på Peter Atkins, filmens manusförfattare som verkar skita fullständigt i att placera filmen i något sorts Hellraiseruniversum, utan vill bara få fram Pinhead och en massa blod. De två första filmerna skildrade Cenobiterna som mystiska demoner, men här är de bara fjantiga varianter av vilka slashermonster som helst. Fy på dig, Peter.

En medioker uppföljare alltså. Urtypen av en sådan. Duger i brist på annat, men inte mycket mer. Se hellre som de suveräna två första delarna istället.

The Black windmill (1974)

En perfekt bakfyllefilm trodde jag. En 70talsthriller i regi av Don Siegel med sköna skådisar som Michael Caine, Joss Ackland, John Vernon, Donald Pleasance och Clive Revill. Då kan man väl inte misslyckas? Eller?

Michael Caine spelar en Brittisk hemlig agent som är mitt uppe i ett uppdrag när hans son och dennes vän blir kidnappad. Vännen hittas senare nerdrogad med LSD och när kidnapparna ringer och kräver att få prata med Caines chef (en person som gemene man inte ens borde känna till) så börjar mystiken tätna. Kidnapparna kräver en lösensumma bestående av 512 tusen pund i oslipade diamanter, en summa som precis inköpts för ett annat uppdrag och något som kidnapparna inte ska kunna känna till. En spion inom spionerna alltså. Caine inser att säkerhetstjänsten inte kommer att betala ut någon lösensumma, vilket är precis vad kidnapparna redan vet. De drar igång en serie händelser för att få Caine att stjäla diamanterna, samtidigt som de börjar en kampanj för att få Caine att se ut som en dubbelagent. Inte världens lättaste situation för den gode Michael och den riktiga dubbelagenten gör ju inte saken lättare...

Det ser så bra ut på papperet, men filmens största problem manuset. Manusförfattarna har helt enkelt misslyckats med att skapa några vettiga karaktärer. The Black windmill är baserad på en roman av Clive Egleton och jag får intrycket att man strippat ner rätt mycket på vägen från bok till film. Speciellt kidnapparna får lida här vilket känns riktigt tråkigt då man får ett svagt intryck av att de var mycket intressantare i boken. Don Siegel är en kapabel yrkesman som får till ett fåtal relativt fartfyllda sekvenser men till ingen egentlig nytta. Det blir helt enkelt aldrig speciellt spännande överlag. Skådespelarna gör så gott de kan men materialet är alldeles för blaskigt för att engagera. Inte helt värdelöst egentligen, en halvdan film bara. Den duger, men inte mycket mer.