Queen of Black Magic (1979)

Indonesiens filmskatt är verkligen något helt unikt. De plockar från sina egna legender och sagor och blandar ihop det med inspiration från västerländsk film och skapar något helt eget. Queen of Black magic är en av de mer seriösa filmerna av den typen jag har sett och den är verkligen en bizarr upplevelse, om än kanske lite mer tillbakadragen än t ex The Warrior. Synd bara att den dåliga dubbningen förtar så mycket av detta.

En ung kvinna blir dumpad av sin älskare som beslutat sig för att gifta sig med donna som har betydligt mer cash i familjen. Under bröllopet så börjar den blivande frun att se konstiga saker vilket får brudgummen att misstänka svart magi. Vad gör man då? Jo, man anklagar sitt ex för att vara en häxa, sätter eld på hennes hus och kastar ut henne för ett stup. Man kan ju inte bevisa svart magi så det var nog bäst så. Men våran hjältinna överlever och tas om hand av en äldre herre som insisterar på att han ska lära henne svart magi så att hon kan hämnas. Snart är hon The Queen of Black Magic och byborna som var inblandade i hennes fall finner sig nu dö en efter en på mycket bizarra och blodiga sätt.

Som jag nämnde innan är dubbningen väldigt "goofy" (vad är ett bra svenskt ord för goofy?) och förstör en hel del av den stämning som filmen skulle ha kunnat ha då den är förhållandevis seriös. Annars är detta en av de mer lågmälda indonesiska filmer jag sett. Det är frågan om en enkel hämndhistoria där man verkligen vill att den före detta älskaren ska få sitt straff och tack vare ett fint foto och vackra miljöer så blir det hela en fin liten film. Specialeffekterna som är filmens verkliga stjärna är härligt groteska och mycket välgjorda. Gillar den här typen av film så är detta ett fint exempel som du bör se. Har du däremot inte sett något av det här så är Queen of Black Magic ett bra ställe att börja på.

Gamera - Guardian of the universe (1995)

Jag har en bekännelse att göra.

Ända sedan jag var liten och hyrde King Kong Vs Godzilla och Rymdmonstren anfaller i videobutiken så har jag varit en enorm fan av Godzillafilmerna. De har en underbart naiv charm som man inte kan låta bli att bli underhållen av. Men på senare år så har jag insett att Godzilla inte är gud för mig längre. Den nya herren på täppan är Gamera, Daei studios svar på den radioaktiva ödlan, som länge ansågs vara den sämre lillebrodern. Det var efter Gamera - Guardian of the universe och dess två underbara uppföljare som jag gjorde valet att ändra lite i min religion, de filmer som så framgångsrikt fick Gamera att gå från barnens vän till en rival värdig Godzilla. Det här, mina vänner, är en av världens bästa Kaijufilmer.

En av de riktigt coola sakerna med Gamerafilmerna, till skillnad från Godzilla, är att man faktiskt bryr sig lite om vad som händer omkring det stora spektaklet med massförstörelse. I Godzilla så går det ut på att visa upp så mycket explosioner som möjligt och man får egentligen aldrig se någon bli lidande av det, annat än att man måste evakuera Tokyo gång på gång. Gamera står på mänsklighetens sida men tyvärr så måste man riva ett och annat hus för det stora hela. Tur är väl det.

I de första filmerna med Gamera så var våran favoritsköldpadda, precis som Godzilla, en radioaktiv mutant skapad av atombombstest men den här gången är han något helt annat. En båttransport med plutonium går på grund mitt ute i havet på en skum liten atoll. När man går ombord på den så hittar man en monolit med runskrift och den översätts till en profetia i stil med att Gamera - the guardian of the universe är den enda som kan stoppa Gyaos - The shadow of evil. Samtidigt så försvinner ett forskningsteam på en ö utanför Japans kust och det sista radiomeddelandet man fick var ordet "fågel". Gyaos är tillbaka. Vampyrfågeln från Gamera vs Gyaos alltså, även om den precis som Gamera fått en sjysst uppdatering. Den Japanska regeringen beslutar att fånga in de tre Gyaos man siktat men i sista sekunden så avstyrs det hela av att Gamera anländer och försöker döda Gyaosvarelserna, vilket resulterar i att Japan förklarar krig mot Gamera. Vad de inte vet är att det största hotet mot mänskligheten är just Gyaos, och den enda som står i vägen är Gamera, som för övrigt står i telepatisk kontakt med en ung japansk tjej (som spelas av Steven Seagals dotter. Wow). Det är nämligen inte första gången samma scenario utspelat sig och förra gången det hände så utplånades en hel civilisation.

Regissören Shusuke Kaneko (som fick regissera den finfina Godzilla GMK efter detta) är en perfekt regissör för den här filmen. Specialeffekterna är välgjorda, snyggt förstärkta med lite cgi när det behövs, men Kaneko är mer intresserad av att få det hela att flyta bättre än att visa upp en massa coola explosioner. Det flyt filmen får är just vad som gör Gamera - Guardian of the universe (och dess två likvärdiga uppföljare) till en vinnare. Man tar det hela aningen mer seriöst än vad Godzillafilmmakarna har gjort i alla dessa år vilket gör att det blir lättare att ta det hela på allvar. Monsterfighterna är dessutom inte filmade som en gigantisk fribrottningsmatch vilket gör det hela ännu bättre. Filmen har helt enkelt en annan fart och stämning än de japanska monsterfilmer man är uppväxt med och tillsammans med ett intelligentare manus så är detta en fullträff. Ska du bara se en japansk monsterfilm så är det denna, men det sköna är att den fick två uppföljare som är minst lika bra! Kaiju som kan tas på allvar alltså.

Sen så gör Akira Kubo en cameo. Bara en sån sak.

Screamers: The Hunting (2009)

Första Screamers var en trevlig liten scifirulle som gjorde ett helt ok jobb av att filmatisera Philip K Dicks novell Second Variety. Man följde till och med novellen relativt bra, med vissa ändringar, men de funkade. Screamers: The Hunting bryr sig inte det minsta om sådana saker. Det enda den bryr sig om är att leverera gore på en låg budget och det jobbet gör den helt ok. Den här gången så lyckas någon skicka en nödsignal till Jorden varpå ett rymdskepp med inte alltför kompetenta soldater skickas dit för att rädda överlevande. De har dock bara sex dagar på sig innan planeten förstörs av ett meteorregn.

Ok, den enda orsaken till att se den här filmen är specialeffekterna. Manus, regi, det mesta är på b-nivå. Man får inte någon känsla att man överhuvudtaget brytt sig om att göra en bra film. Att budgeten verkar vara riktigt låg hjälpte nog inte till speciellt mycket då man för det mesta spenderar speltiden utomhus tillsammans med rätt kass cgi. Det puttrar dock på i lagom takt och man har faktiskt aldrig tråkigt. Som tur är så är de traditionella makeupeffekterna riktigt bra. Gore är det gott om och det är väl utfört, och de humanoida Screamers som dyker upp mot slutet är riktigt coola. Se filmen för allt gore, men förvänta er inte för mycket och jämför den inte med ettan.

Dorothy Mills (2008)

Här har vi en trevlig liten sleeper som vinner på bra skådespeleri och ett intelligent manus, trots en aningen långsam takt och avsaknad av de rysningar som handlingen utlovade.

Ute på en liten ö utanför Irland så kommer föräldrarna efter att ha varit i kyrkan och finner barnvakten, den unga Dorothy Mills misshandlandes spädbarnet. Det blir ett jävla hallaballo och en kvinnlig barnpsykolog skickas ut till ön för att ta reda på varför detta hände. Givetvis är inte detta det lättaste då den lilla befolkningen är allmänt otrevliga och verkar nära ett rejält hat till den unga flickan, något som pågått en längre tid. Det visar sig att Dorothy Mills bär flera olika personligheter men det är inga vanliga scizofrena skapelser, utan personer som en gång bott på ön och de är arga. Mycket arga.

Dvdomslaget försöker utlova en variant av Exorcisten men det är det absolut inte, utan mer en övernaturlig deckare, en sån där som Irländarna och Engelsmännen är experter på. Istället så handlar filmen om varför alla hatar den lilla flickan och de hemligheter som vilar inom henne. Tack vare riktigt bra skådespel av Jenn Murray i rollen som Dorothy Mills så fungerar konceptet klockrent. Hon byter personligheter hela tiden och gör det så klockrent att jag verkligen blir imponerad över att detta är hennes första roll. De övriga skådespelarna fungerar utmärkt och handlingen flyter på bra, om aningen långsamt. Jag själv blev aningen lurad och förväntade mig lite mera skräck, men när det suveräna slutet kom så glömde jag allt sådant. Filmen har det där som så få filmer klarar av, en riktigt bra twist som känns naturlig. Vägen dit kändes smått klyshig och jag var på väg att döma ut den då det inte var direkt svårt att klura ut vad som egentligen hänt innan psykologen anlände till ön men när slutet kom så var allt förlåtet. Tillsammans med det stämningsfulla fotot och bra regi så är detta en perfekt film för en lördagkväll.

Atomik Cirkus - Le Retour de James Bataille (2004)

Jag vill börja den här recensionen med att kräva en ursäkt från hela min bekantskapskrets. Varför har ingen berättat för mig om den här filmen? Någon måste ju ha känt till den. Skäms på er! Det är en av de coolaste filmer jag sett på bra länge.

Vad är det som är så bra med denna film då? Häng med nu.

Jason Flemyng spelar stuntmannen James Bataille (James Battle) som anländer till den lilla staden Skotlett i de franska träskmarkerna (som ser aningen mer ut som Florida än Frankrike. Lite som den lilla Cajunbyn i Walter Hills Southern Comfort, fast alla pratar franska) för att utföra ett stunt under den årliga Cow Pie festivalen. Han träffar där borgmästarens vackra dotter Concia (som spelas av Vanessa Paradis) och de blir båda kära. Stuntet misslyckas dock ganska rejält och James Battle lyckas förstöra borgmästarens bar vilket resulterar i ett rätt lång fängelsestraff. Ett år senare står byn inför att sätta upp festivalen än en gång och av en händelse råkar en slemmig skivbolagssnubbe vara på plats och han kåtar ner sig i Paradis som när drömmar att bli stor artist. Samtidigt så rymmer Battle från fängelset för att återförenas med sin älskade Concia. Lägg nu till alla de skumma individer som bor i Skotlett och det omkringliggande träsket, som t ex snubben som bor i en liten stuga tillsammans med sin döda uppstoppade mormor (som Battle råkar slita armen av) eller varför inte killen som tänker ställa upp i Cow Pie festivalens talangtävling genom att låta sin hund "sjunga" när han klämmer på en tumör som sticker ut ur hundens ena ben. Det är lite som en fransk serietidningsversion av Den sista färden.

Men det blir ännu bättre.

Samtidigt så störtar en meteorit i närheten och ut ur den kommer en hög elaka, tentakelförsedda aliens som svävar omkring och gör processen kort med allt som kommer i dess väg. Förutom skivbolagskillen som bara blir infekterad. Infekterad lika med att han börjar förvandlas till en vandrande, tentakelförsedd alien i kostym som fortfarande är lika kåt på Vanessa Paradis.

Wow.

Atomik Cirkus är så jävla skön rakt igenom. En del skruvad arthousekomedi, en del franska serier, en del musikfilm (Vanessa Paradis framför flera stycken riktigt bra låtar under filmens gång) och en del scifigore. Den är färgglad och fartfylld från början till slut. Bröderna Thierry och Didier Poiraud regisserar efter ett manus baserat på en serietidning de själva skrivit och de gör ett mycket bra jobb, där de är flashiga när det behövs utan att överdriva. Fotot är kolossalt snyggt tillsammans med de härliga, smutsiga miljöerna och specialeffekterna mycket bra där de underbara, elaka rymdvarelserna äger varenda scen de är med i. När de delar ut ond bråd död så blir det ännu bättre och vi får en hel del skönt gore, där huvudavhuggning medelst tentakel är det vanligaste. Skådespeleriet är överlag riktigt bra där det enda negativa är att karaktärerna kan vara aningen enkla, men vafan - det skiter väl jag i egentligen. Svävande rymdvarelser med tentakler säger jag bara. Det enda som hindrar filmen från att bli en femma är det aningen skumma slutet som är lite av en antiklimax där det känns som att filmmakarna inte riktigt visste hur de skulle runda av det hela. Men det gör inte så mycket. Atomik Cirkus är en härligt filmad, blodig kultrulle som kommer att ligga mig varmt om hjärtat länge.

Antibody (2002)

Kommer ni ihåg den sköna scifirullen Fantastic Voyage där bla Donald Pleasance och Raquel Welch förminskades tillsammans med en ubåt för att sedan bli instoppade i kroppen på en vetenskapsman med en blodpropp som behövde lasras bort? Det gör jag, och även United Film Organization - en av världens största producenter av lågbudget scifi och skräck som hamnar direkt på dvd eller Scifichannel. Filmerna spelas in i Bulgarien där det är betydligt billigare att producera, vilket innebär att man får massor med bulgariska skådespelare som ska föreställa amerikaner, eller den här gången tyskar. Jag är inte direkt någon stor fan av deras utbud, men det har alltid ett visst underhållningsvärde och Antibody är faktiskt en av de bättre jag sett, vad det nu må betyda.

I filmens början så spelar Lance Henriksen en FBIagent som specialiserar sig på att desarmera bomber. Han misslyckas katastrofalt med att desarmera en bomb som spränger det ryska konsulatet i småbitar med hjälp av en implanterad detonator i en terrorist och får givetvis sparken. Ett år senare chefar han över ett vaktbolag i München och livet leker än en gång, ända tills terrorister blandar sig in i leken och börjar skjuta omkring sig hejvilt på en bankett. Terroristledaren har planterat atombomber över halva Europa och detonatorn finns inne i hans kropp. Om han dör så följer x antal miljoenr människor med honom i graven. Henriksens team lyckas dock neutralisera honom men inte innan han blivit skjuten av en döende terrorist. Nu måste man för att desarmera bomberna förminska Henriksen och ett team med en ubåt, skicka in dem i terroristledarens kropp och leta rätt på detonatorn innan tiden tar slut för Europa.

Jotack, storyn känner vi igen och det är väldigt förutsägbart från början till slut. Skådespelarna består alltså mestadels av bulgarer vars engelska accent varierar kraftigt, speciellt då terroristledaren och tjejen som spelar Henriksens dotter. som tur är så funkar de andra skådespelarna relativt bra, där vi bland annat ser den pålitlige Velizar Binev som varit med i ungefär varenda UFO och NU Image (ytterligare ett "pålitligt" filmbolag som lever på lågbudgetvarianter av störrefilmer) film som spelats in, bland annat min favorit Hammerhead. Det som räddar filmen helt är faktiskt Lance Henriksen som gör sitt bästa med det material han har och hans sköna skepsism till allt han ser är faktiskt riktigt underhållande. Specialeffekterna är helt renderade i CGI och fungerar faktiskt riktigt bra då den inte har någon form av integration med skådespelarna. Vad gäller regi så kan jag inte såga utan Antibody puttrar på i lagom takt med alldeles lagom mycket underhållning. Lågbudget och väldigt klyschigt, där det största felet är just budgeten och den uppenbara Bulgarismen, men ändå så hade jag faktiskt aldrig tråkigt. Småmysigt alltså och om du vet vad du ger dig in på så finns det betydligt sämre filmer därute. Gillar du Lance Henriksen så kan jag definitivt rekommendera den.

The Fabulous journey to the center of the earth (1976)

Juan Piquer är en skräpfilmsregissör av rang. Han står bakom riktigt fina schlockfilmsklassiker som den underbara slasherfilmen Pieces, Stephen Kingpastischen Slugs The Movie och gummimonsterfesten The Rift. Det är filmer som kanske inte har världens vassaste manus men som åtminstone är gjorda med kärlek och den viktiga självdistansen som behövs för det inte ska bli riktigt skräp. J.P. Simon regisserade även två stycken Jules Vernefilmatiseringar och detta är den första av dem.

Nu har jag inte läst boken som filmen är baserad på men efter att ha läst en synopsis så verkar det som att filmen är relativt trogen sin förlaga, åtminstone till en viss del då filmen introducerar ett science fictionelement halvvägs in i handlingen. Professor Otto Lindenbrock hittar dokument som pekar på att det på Island finns en öppning till Jordens mitt och han beger sig in i grottan tillsammans med sin syster eller brorsdotter, en ung soldat och den buttre fårskötaren Hans. Man stöter på mycket kul där nere, som stora horder med köttätande sköldpaddor, skogar av gigantiska svampar, dinosaurier och (antagligen eftersom Dino De Laurentius remake på King Kong släpptes samma år) en gigantisk apa som är störst på affischen men som är med i ungefär två minuter. Allt är fint utfört med roliga mattepaintings och fina gummidräkter. Sen dyker Jack Taylor upp som science fictionelementet!

Första halvan av filmen är helt ok, det puttrar på och Kenneth More gör en bra professor Lindenbrock. Skådespelarna som spelar systerdotter och soldaten är aningen flamsiga i sitt spel men som tur är så kompenseras detta av Frank Brana från Amando De Ossorios underbara Return of the Evil Dead och Jack Taylor som vi sett i massor med sköna spanska skräckfilmer av såväl Jess Franco, De Ossorio och ungefär varenda J.P. Simonfilm som spelats in. Det är dock först när man kommer till det underjordiska havet som filmen tar fart och gummimonsterfesten drar igång. Kulisserna och miniatyrerna är helt ok och även om det ofta inte interageras speciellt mycket med monstren så är det åtminstone full fart. En skön liten matinefilm alltså som faktiskt har med allt som den visar på den lagom överdrivna postern.