Splinter (2008)

Det görs alldeles för lite parasitfilmer, det är ett faktum. Vi behöver helt enkelt fler filmer med konstiga livsformer som tar över och förändrar männsikor, gärna på smärtfulla sätt. Med tanke på hur många sådana underliga livsformer som finns ute i naturen (och i våra egna blodomlopp) så borde det finnas en uppsjö av roliga koncept för alla filmmakare därute. Men nädå, det är uppenbarligen betydligt roligare att spotta ur sig nyinspelningar av diverse skitfilmer.

Splinter är i alla fall ett bra exempel på en bra parasitrulle. Handlingen är enkel, egentligen nästan pinsamt tunn. Dess enda funktion är att föra ihop några karaktärer till en liten bensionstation mitt ute i ingenstans och låta dem försöka överleva en elak parasit vars mål är att döda. För att göra det lite intressantare så låter man den assimilera sina offer vilket gör att vi får en härligt slemmig skapelse som består av ett antal olika kroppsdelar som den använder på det sätt den själv vill, vilket framkallar en och annan sympatismärta hos publiken, speciellt i scenerna när en av huvudpersonerna inser att hans arm är infekterad. Jag vill inte gå in på några djupare detaljer utan rekommenderar er istället att se filmen. Konceptet är simpelt, men mycket väl utfört och de praktiska specialeffekterna är riktigt fina i vad som närmast kan ses som en hyllning till John Carpenters mästerverk The Thing. Jag gillar också att man inte kommer med någon långsökt förklaring, utan accepterar elakingen för vad den är: en hungrig parasit. Skådespelarna gör ett bra jobb med det material de har och beter sig hyfsat intelligent, förutom i en rätt lång och mestadels pinsam sekvens mot slutet när de försöker överlista våran favoritparasit med hjälp av kyla. Den fungerar rent spänningsmässigt, men är lite för långsökt för min egen smak. Annars är det enda negativa med filmens dess utbredda val att använda shakycam i lite väl många sekvenser. Jag vill se det fina monstret, inte störa mig på att kameramannen flöjtar runt med kameran för att försöka skapa stressmoment. Men Splinters negativa sidor uppvägs med råge av det i överlag fina och spännande hantverket som man skapat och ser fram emot en uppföljare eller två.

Scared (2005)

En thailändsk blandning av Friday the 13th och Final Destination, låter det intressant?

En busslast med thailändska ungdomar ska iväg på en bussresa någonstans och tar en genväg genom skogen, efter att vägen blivit avstängd. När de försöker passera en gammal, rutten bro så går den givetvis sönder och nu befinner de sig mitt ute i ingenstans med bussen i en flod. Minus busschauffören såklart som fick en träpåle genom huvudet. Man försöker ta sig till civilizationen, men någon/något börjar döda dem en efter en i konstiga olyckor. De kommer fram till en övergiven, igenväxt liten by (med en ny och fräsch nattöppen butik utan någon som jobbar där men full med Nestlereklam) samtidigt som dödsfallen fortsätter. Vad är det som händer? Vem är det som dödar ungdomarna? Bryr vi oss överhuvudtaget eftersom alla har exakt likadana uniformer och noll i såväl karisma som karaktärer? Den riktigt usla twisten i slutet hjälper inte direkt till.

Handlingen är nog något av det tunnaste jag varit med om på väldigt länge, men till sitt försvar så har man aldrig tråkigt under filmens gång. Tack vare att bussen är så fullständigt fullknökad med ungdomar så kommer dödsfallen regelbundet och de är för de mesta både snygga och riktigt blodiga. Det finns alltså så pass mycket knivmat att det är stört omöjligt att hålla reda på några av karaktärerna, speciellt som de alla är likadant klädda. Den enda personen som överhuvudtaget sticker ut från mängden gör det på grund av att hon har astma (och en morsa som får vara lite orolig i början av filmen). Alla andra finns där av en orsak - att bli lik. Som splatterfilm är det godkänt, det splattras som sagt på riktigt bra bitvis och det är nog den enda orsaken (förutom det relativt snygga fotot och rätt roliga miljöer) till att se den här filmen. Kanske tillsammans med några goda vänner och en kasse öl?

Dags att skaffa Blurayspelare

Jag har varit lite återhållsam på den fronten, just för att det inte riktigt dykt upp så mycket roliga rullar än, men nu är det kört. I juni släpps alla Gamerafilmer på japanska Blurayutgåvor, i tre stycken boxar till det billiga priset av ca 4200, för samtliga 12 filmer. Som hittat alltså. Ingen av boxarna verkar ha engelsk text, men att se de gamla Gamerafilmerna är lite som att titta på porr. Man skiter fullständigt i dialogen och ser dem bara för all kladdig action.

Underbart.

Mer info här (på japanska)





Det är så vackert att man nästan vill gråta en skvätt.

Bay of blood (1971)

Carlo Rambaldi är känd för flera saker, främst för sina mekaniska effekter till filmer som E.T, Alien, King Kong och Dune, men en sak som han också borde uppmärksammas för är de goreeffekter som han skapade i början av 70talet. Först och främst Mario Bavas Bay of blood, men även Riccardo Fredas Tragic ceremony där effekterna är oerhört grafiska och välgjorda och måste ses som föregångare till Tom Savini och de andra splatterkungarna som blev stora på 80talet. Nu är det ju inte så att Rambaldis effekter direkt fallit i glömska, och de vann faktiskt en hel del priser, men jag tycker personligen att han borde få lite mer erkännande för sin inspiration, speciellt då för Bay of blood som helt klart influerat slasherfilmsvågen. Så, tack Carlo.

Bay of blood är alltså en av de filmer som räknas som upphovet till splatterfilmen. Storymässigt är detta dock mer en skruvad thriller, där ett antal karaktärer mördar varandra för att komma över ett arv. Det sköna är att här finns inga hjältar, inga good guys. Alla är av samma skrot och korn så det är egentligen ett litet pussel över vem som mördade vem. Det här hade säkert kunnat bli en intressant liten sak i händerna på någon dussinregissör, men nu är det Mario Bava som har tyglarna och då blir det något mer. Bavas enorma talang visar sig tydligt i det sköna flytet och på det sätt som hans visuella expertis kommer fram i form av de underbara kameravinklar och sköna blåa färgtoner som utomhusscenerna är dränkta med. Vi får allt vi vill ha av en riktigt fin exploitationrulle och lite mer! Gorescenerna är många och ganska grafiska, och som grädde på moset får vi en fin scen där en ung tjej nakenbadar och mördas strax därefter. Man ser klart och tydligt att hon håller på att frysa arschlet av sig då filmen spelades in i Januari, men vad gör man inte för konsten. Har du inte sett något av Mario Bava tidigare så är detta den perfekta inkörsporten. Rekommenderas varmt!

The Burrowers (2008)

Westernskräckisar har vi inte sett alltför många av, vilket är lite tråkigt. Man tycker ju att de enorma, outforskade vidderna borde ha kunnat lura fram ett och annat konstigt monster eller väsen, men än så länge har det inte dykt upp alltför mycket. The Burrowers, som vid en första anblick verkar vara något tagit från en Tremorsuppföljare, är en sådan och till råga på allt en riktigt jävla bra film också!

Burrowers börjar med att en familj ute i ingenstans får en varning av en granne och gömmer sig i jordkällaren, vilket inte hjälper speciellt mycket. Dagen därpå kommer en ung irländare dit för att fria till sin älskade och hittar stugan dränkt i blod och man misstänker att det är indianer som fört bort alla. Tillsammans med några revolvermän och en trupp soldater börjar man leta efter de försvunna, förhoppningsvis innan de blir dödade, men medan soldaterna är säkra på att det är indianer som är skyldiga så börjar de andra så smått misstänka att något annat ligger bakom. Man delar helt enkelt upp sig och det står inte på förrän våra hjältar hittar en ung kvinna begravd i jorden med ett konstigt sår i nacken och fortfarande vid liv, i någon sorts koma. De upptäcker dock ganska snart att hon är vid liv, men oförmögen att röra sig och de skickar iväg en av de sina för att föra henne till läkare medan de andra fortsätter att följa de konstiga spår man upptäckt överallt. Men det visar sig snart vara något annat än indianer som ligger bakom, något som indianerna själva är rädda för.

Först och främst så vill jag "varna" för att detta är en film som är metodiskt långsam, vilket innebär att alla som är Hollywoodskadade kommer att rata den här filmen. Själv så fann jag att den långsamma takten passade filmen alldeles utmärkt och manuset är skrivet med intelligens, vilket resulterar i att handlingen utvecklas i alldeles lagom takt, med en skön domedagsstämning som verkligen inte utlovar ett lyckligt slut. Det är också inte direkt klart vem som är hjälte eller inte, då huvudpersonerna pendlar mellan att bete sig som svin, idioter och hjältar, precis som vanliga människor - vilket jag själv tycker känns ganska skönt. Det är alltid skönt att slippa klyschor och The Burrowers filmskapare gör ett mycket bra jobb med den biten. Ett ytterligare plus är det riktigt snygga fotot som fångar de stora vidderna på ett utmärkt sätt, samtidigt som man verkligen får den känsla av osäkerhet som man vill ha i en riktigt bra skräckfilm. J.T. Petty, som tidigare regisserat bla Mimic 3, verkar veta precis hur han vill ha det och hans regi är säker finns det absolut ingenting att klaga på. Petty har också valt en ensemble med riktigt bra karaktärsskådespelare, personer som Clancy Brown, Doug Hutchinson och William Mapother, vilket bara förstärker den sköna stämningen. Sen så har vi ju The Burrowers själva. Petty visar smart nog inte alltför mycket av dem, men det betyder dock inte att de skulle vara dåligt gjorda. Vad de egentligen är får vi faktiskt aldrig riktigt veta, annat än det vi behöver, och det är precis så jag vill ha det. Vad vi får lära oss är precis lagom mycket för att bli rädda för dem och fler skräckfilmsmakare borde ta lärdom av detta.

Jag rekommenderar verkligen den här filmen till alla älskare av film som tar sin skräck på allvar. Vi får inga coola repliker, inga häftiga mtvklippningar utan istället en lugn, metodisk och blodig rysare som tar din hand och leder iväg dig på en långsam promenad rakt in i en fin mardröm. Mycket bra.

Jeepers creepers 2 (2003)

Första Jeepers Creepers var en liten positiv överraskning för mig, då jag inte förväntade mig speciellt mycket och fick en väldigt trevlig, välspelad och stämningsfull liten skräckis. Problemet med detta är att det gav mig vissa förväntningar inför del två. Dumt. Mycket dumt.

Filmen börjar väldigt bra med en riktigt skön scen i ett majsfält där en ung pojke håller på att sätta upp fågelskrämmor och blir tagen av den elaka, bevingade varelsen från första filmen. Grabbens farsa (Leland Palmer) blir rätt upprörd och bygger något sorts vapen för att döda elakingen. Efter det går det rakt utför. Nu får vi följa ett High schoolfotbollslag på väg hem från en match som blir strandade efter att monstret ninjat sönder bussdäcken. Nu dödar han de vuxna först och börjar jaga ungdomarna. Problemet är bara att ungdomarna är den mest patetiska samlingen av klyschade karaktärer jag sett på år och dag, och jag fann mig själv önska att de dog, betydligt långsammare och plågsammare än vad filmen utlovade. Det tar sig en aning när arga pappan dyker upp igenmot slutet med sin pickuptruckmountade superharpun, men det är en lååååååång väg dit...

Orsaken till att jag blir så upprörd över de klyschade karaktärerna är att resten av filmen är riktigt välgjord. Fotot är snyggt, regisserandet mer än kompetent och specialeffekterna är i det närmaste perfekta. Men de klyschade karaktärerna och de rätt träiga unga skådespelarna gör att man överhuvudtaget inte bryr sig om deras öde. Justin Long gör en cool liten cameo i en av karaktärernas drömmar men annars är det bara Ray Wise som kommer undan med hedern i behåll. Nä, det här var verkligen en stor besvikelse och den suveräna inledningen gjorde ju inte mycket för att sänka mina förväntningar. Inte helt dåligt, men långt ifrån bra. Hamnar i kategorin Går att se.

Sightseeing i Italien

Såhär är det:

I slutet av Maj åker jag och flickvännen till Italien för 5 dagars vistelse i Rom. Givetvis så börjar skräckfilmsfreaket inom mig bubbla och jag känner att jag givetvis måste besöka lite kända platser etc. Profondo Rosso är gjutet, jag vill ha min Contaminationdvd signerad av Luigi Cozzi...

Men, jag är ute efter tips. Vilka platser skulle ni som läser den här bloggen rekommendera? Jag skiter alltså fullständigt i fontänen i La Dolce Vita. Det jag är ute efter är platser som är riktigt coola som huset i Burial ground eller grotta i Alien terror. Ge mig lite sköna tips tack, inte alltför långt från Rom.