Shock-O-Rama (2005)

Mer Brett Piper!

Den här gången har han gjort en antologirulle med tre ganska väldigt olika historier, alla på samma tillvägagångssätt som han brukar - låg budget men med mycket kärlek till genren och enkla men sköna specialeffekter. Allt funkar inte, speciellt den tredje historien, men i slutändan så är det värt varenda öre.

Huvudhistorien handlar om Rebecca Raven, en skådespelerska som alltid spelar samma typ av roller för ett och samma filmbolag - billiga skräckfilmer med mycket naket (finurligt nog spelad av Misty Munde, en skådespelerska som i verkligheten har en liknande situation). Hon får kicken av filmbolagschefen och beger sig då ut till ett hur mitt ute i ingenstans för att vila upp sig, ovetande om att det tidigare ägts av en svartkonstnär som väntar på att få återuppstå som en rutten zombie...

Historie två är min favorit där ett ufo i miniatyr störtar på en bilskrot och startar krig mot ägaren, som kulminerar i ett mycket skönt stopmotionmonster ihopsvetsat av en massa gamla bilar.

Historie tre är den sämsta, en Outer limits inspirerad sak med massor av naket där en gigantisk hjärna från framtiden utnyttjar unga kvinnor för att kunna uppleva deras känslor, något som man inte längre har om några tusen år.

Det är lite blandad kompott det här, med ganska olika stilar men överlag så är resulatet bra. Den första historien är den mest traditionella, där Misty Mundae gör ett gott hantverk och helt klart är med på skämtet. Hon är lite ojämn, men med rätt material så har hon helt klart potential, och hon visar sig givetvis naken vilket är ett plus. Såklart. Lite gore får vi också här, inget exceptionellt, men lite avhuggna armar och sånt. Historie nummer två är som jag tidigare nämnt den bästa, med sjysst skådespeleri av Rob Monkiewicz och Caitlin Ross och tillsammans med de riktigt härliga specialeffekterna så är det en god timmes underhållning när de jagas av några små gremlins som kan bygga fina mechs av skrot. Historie 3 är den sämsta, där storyn är det tristaste elementet. Den kommer aldrig riktigt igång, helt plötsligt är den över, skådespeleriet pendlar mellan uselt och helt ok och det enda som håller den uppe är de stora mängderna naket och en riktig fin mardrömsscen med fint naket, bra gore och snygg scenografi.

Det här är en riktigt bra antologifilm som trots vissa svagheter står sig bra i jämförelse med många andra i samma genre. Brett Piper vet vad publiken vill ha och lyckas få till ytterligare en trevlig liten explotationrulle med vinkar åt 80talet och riktigt bra utnyttjande av en låg budget.

Drainiac (2000)

Brett Piper håller sakta men säkert på att bli en favorit hos mig. I den djungel av Direct to Dvd filmer som vräks ut på marknaden är han en av de mest professionella, även fast han jobbar med de minsta budgetarna. Drainiac spelades in 2000 på en budget av $10000, vilket är löjligt liten speciellt som den spelades in på riktig film istället för DV som är brukligt nuförtiden. Visst märks den låga budgeten bitvis, men å andra sidan så är filmen ett starkt bevis på att ett stabilt hantverk uppväger mycket.

Vi får följa den unga Julie som vantrivs rätt rejält med sitt liv. Hennes mamma tog livet av sig och hennes pappa är ett bittert svin. Han tvingar med henne till ett gammalt ruckel ute i skogen som han köpt för att rusta upp där hennes uppgift är att städa upp och fixa, medan han åker till närmaste bar för att dricka sig full. Det är givetvis inget vanligt ruckel och när hennes vänner anländer för att hjälpa henne så börjar saker hända. Det är dock inte förrän den mystiske Plummer (Plummer. *fniss*. Fattar ni? Höhö) dyker upp som de får reda på att en vattendemon rör sig i husets vattenledningar.

Som sagt, för att kosta $10000 så ser filmen riktigt bra ut. Piper har ett öga för både regi och foto och han gör det absolut bästa av situationen. Regin är stabil och fotot är grynigt, men kompetent. Det som kanske får lida mest är specialeffekterna och det är uppenbart att de är billiga, men Piper gör dem själv helt utan CGI på det gamla sättet, med stopmotion och kameraillusioner och de är bitvis förvånande bra. Mot slutet av filmen så kommer en scen där man lånat lite från den gamla sköna Hammerrullen The Devil rides out där huvudpersonerna ligger i ett pentagram för att försöka kasta ut den elaka demonen. Specialeffekterna där är faktiskt riktigt bra och hela scenen riktigt härlig. Man får det där magpirret som man får när man ser någon riktigt bra gammal skön 80talsskräckis och det är inte fy skam. Vad som kanske inte är riktigt lika bra, och det har en tendens att gälla för alla Pipers filmer, är att skådespeleriet är väldigt ojämnt. I Drainaic har Piper åtminstone lyckats samla ihop ett hyfsat stabilt gäng unga skådespelare och de gör för det mesta ett ok jobb, speciellt Georgia Hatziz i huvudrollen som också visar upp sig naken i en lagom onödig, men mycket trevlig scen. De andra har en tendens att pendla mellan över och underspel, men ingen skämmer ut sig alltför mycket. En sak som bör nämnas är att Piper är en stor fan av slem, vilket han ska ha ett stor plus för.

Drainiac är en fin liten hyllning till 80talets skönaste skräckfilmer, t ex Evil dead och Street trash, och som absolut inte är perfekt men tack vare Brett Pipers talang att suga ur det mesta ur en minimal budget så är det en trevlig liten rulle där Piper tryckt in lite naket och lite gore. Man blir helt enkelt på bra humör efter en sån här rulle och det är en frisk fläkt bland alla billiga DTV-rullar. Sen så måste ni hålla med om att filmen har en skön titel.

Edit: Jag bör ju även nämna att alla filmer jag sett hittills av Brett Piper har riktigt suveräna kommentarspår på dvdutgåvorna som är oerhört intressanta, där Piper berättar hur det är att göra skräckfilm för inga pengar alls.

Arachnia (2003)

Brett Piper är en rolig snubbe. Han är en regissör/manusförfattare/specialeffektsmakare som lyckats karva ut en egen liten nisch i bland alla filmer som går direkt till dvd. Han gör monsterfilmer på oerhört små budgetar, men skillnaden mellan Piper och alla andra som spelar in en skitig liten skräckfilm och får den släppt är att Piper faktiskt är en kompetent filmmakare. Han må ha mycket usla resurser och väldigt ojämna skådespelare, men tack vare kärleken till genren och ett öga för hur man sträcker på en nollbudget så klarar han sig mycket bättre än de flesta. Jag recenserade Bacterium i vintras, en mycket fin liten film om slemmiga blobbar som åt människor, och nu är det dags för Arachnia - en hyllning till 50talets jätteinsektfilmer.

En universitetslärare är på väg till Arizona för att studera en nyfunnen fossil och med sig har han fyra av sina inte alltför brillianta studenter. De har hyrt ett litet propellerflygplan och resan tar dem genom ett stort meteorregn, vilket givetvis resulterar i att de störtar med planet. Samtliga ombord överlever och de lyckas hitta ett gammalt hus där de kan spendera natten (och för att få in lite naket, givetvis bada nakna i en stor balja). Husets ägare, en gammal bonde, kommer på dem och efter lite småtjafs så låter han dem sova över. Han visar dem även något som hans far brukade åka runt och visa upp på olika freakshows - en gigantisk spindelliknande varelse. Ingen tror på honom att den en gång varit levande men börjar bli aningen tveksamma när de ser något stort som rör sig utanför huset. På morgonen beger sig gamlingen och planets pilot, våran hjälte, till en närliggande meteorkrater där de ser att meteoren öppnat upp ett hål till en grotta och jag tror att jag slutar beskriva handlingen här, för ni förstår nog hur detta kommer att sluta. Monsterfilmsklyschefest!

Filmen är uppenbart en hyllning till alla sköna monsterrullar från 50talet, som t ex Tarantula och Them! Filmens budget är uppenbarligen väldigt låg, men tack vare det kompetenta kameraarbetet och en stabil regi så fungerar det betydligt bättre än vad det borde göra. Filmens största problem är manuset som är väldigt pratigt och det dröjer lite väl länge innan monsterspindlarna gör sin entre, samt det väldigt varierande skådespeleriet som pendlar mellan högstadieskolpjäs och helt ok (främst Rob Monkiewicz i huvudrollen och David Bunce som den småslemmige universitetsläraren som ser sin egna säkerhet som det primära. Vad man lagt mest krut på verkar dock vara specialeffekterna som är ganska grova, men relativt välgjorda då alla effekter är gjorda med stopmotion, och då jag är en stor fan av den typen av effekter så får filmen en extra guldstjärna av mig. Effekterna är även förvånansvärt väl integrerade med all live-action vilket är en plus i kanten. Något gore är det inte heller att tala om, förutom en scen där två spindlar sliter en kille i två bitar, allt i stopmotion. Vi kan nog iofs rätt snabbt komma överens om att om du är en av dem som tycker att stopmotion är förlegat och vill ha cool CG istället, så är detta ingenting för dig. För detta är som sagt en hyllning till alla härliga filmer från 50talet. Den har ingenting nytt att komma med och lite för pratig och ojämnt spelad, men är kompetent och har lite av samma charm som de gamla rullarna hade. Betyget blir: lite mysigt liksom.

Bacterium (2006)

Tack vare de digitala videokamerorna som finns på marknaden så har det blivit mycket lättare för filmmakare att skapa, på gott och ont. Detta resulterar givetvis i en hel del skräp men även små trevliga rullar som den här. Brett piper är en herre som prånglat ut ett stort antal Direct to video rullar i 20 års tid och om man kollar runt så ser man att flera av dem fått bra kritik. Bacterium är den första Piperfilmen jag fick för mig att skaffa och det lär sannolikt inte bli den sista.

Filmen börjar med en hyfsat filmad jaktscen där en man i bil förföljs av en helikopter. Det är uppenbarligen något fel på honom då hans ansikte ser ut att ha börjat smälta! Jakten slutar med att mannen kör in i ett träd varpå passageraren i helikoptern kliver ut och letar rätt på en behållare som mannen försökt skydda. Han gör även misstaget att röra mannen vilket han får sota för då han raskt får smaka eldkastare!
Efter det får vi följa en grupp människor som spelar paintball ute i skogen. De upptäcker några beväpnade män i gasmasker som letar efter något och beslutar sig för att gömma sig i ett övergivet hus. Vilket de givetvis inte borde ha gjort. Nere i källaren gömmer sig en vetenskapsman på flykt undan regeringen med ett stulet biologiskt vapen som han försöker hitta ett botemedel mot innan det är försent. Ni förstår ju hur det slutar. Snart är hela byggnaden full med stora blobmonster och diverse mänskliga kroppar i olika former av upplösning!

Filmen är uppenbarligen en hyllning till gamla scifirullar från 50talet som t ex The Blob och dylikt. Då budgeten uppenbarligen är väldigt låg så får man samma känsla som i ett gammalt Dr Whoavsnitt från 70talet, när serien var som bäst. Blobeffekterna är enkelt gjorda men mycket effektiva sånär på några uppenbara cgitentakler och dylikt, men inget som dödar underhållningen på något sätt. Däremot så är skådespeleriet väldigt ojämnt. Vissa, som Alison Whitey som hjältinna och killen som spelar den halvgalne antiblobvetenskapsmannen, gör alldeles utmärkt ifrån sig men för det mesta så är det ganska stelt men inte så att det stör. Underhållningsvärdet är det viktigaste och det räcker gott i den här filmen, tack vare allt skönt slem och en härligt omotiverad nakenscen där den galne vetenskapsmannen tvingar våran hjältinna att klä av sig naken ifall hon skulle vara infekterad (det roliga med den scenen, förutom tuttarna då, är att efter att han låst in henne och bränt hennes kläder tycker att han kan ta av sig sin gasmask och torka bort svetten från pannan med handskarna på. Så mycket för hygien). Hur som helst, det görs alldeles för lite blobfilmer i dagens samhälle och de ska Piper & Co ha en elogé för. Mer sånt.

Dvdutgåvan jag köpte innehöll en hel del roligt extramaterial som t ex en Making of och lite bloopers. Bilden var bra, men ljudet kan dock vara lite lågt ibland vilket jag misstänker beror på utrustningen de använde.