Nu är det VERKLIGEN dags att skaffa Blurayspelare!

In short - Classic media (som för något år sedan släppte samma film på riktigt fin dvd) kommer att släppa originalfilmen på Bluray den 22 september.

Nu har jag verkligen ingenting som kan hålla mig från att köpa en blurayspelare, eller en PS3.

Nu väntar jag bara på beskedet att de ska släppa de andra filmerna också. Ghidrah the threeheaded monster på Bluray. Gode gud.

Mer info hos Fangoria

2009:s bästa reklamfilm

Ok, jobbsökarsiten The Ladders är uppenbarligen fans av den gamla Kaijuklassikern X from Outer Space. De har plockat in monstret Guilala i sin senaste reklam!!!

Se mästerverket här

Gode gud så vackert. Tack Fred för tipset.

Godzilla: Final Wars (2004)

50 år efter att första Godzillafilmen kom ut tyckte Toho att det var dags att slå på stort och avsluta filmserien med något extra. Jag sitter givetvis och hoppas på att det ska komma fler filmer, vilket inte är omöjligt eftersom det inte är första gången Toho sagt så. Toho beslöt sig hur som helst att hyra in Ryuhei Kitamura, regissören till den (enligt min mening) ascoola Versus. Det verkar vara lite blandade åsikter kring det valet men själv så tycker jag att resultatet blev en av de bästa Godzillafilmerna någonsin. Kanske inte riktigt lika bra som mina favoriter från sextiotalet - Ghidrah the threeheaded monster och Godzilla vs Monster Zero, men närapå.

Godzilla - Final wars är något sorts lös remake av Godzilla vs Monster zero där Godzilla och Rodan var kontrollerade av de elaka Xianerna. Här har man gjort om lite och filmen handlar om Earth defence force som finns till just för att stoppa elaka monster. EDF består till stor del av så kallade mutanter, människor med lite mera krafter än vad vanlig svensson har att tillgå. I filmens början så finner sig Jorden helt plötsligt under attack av flera olika monster som vi alla sett förut i de tidigare Godzillafilmerna. Godzilla är dock i tryggt förvar, nerfryst i Antarktis. EDF försöker kämpa mot monstren och lyckas slå ut något enstaka (Ebirah, i en "cameo" som jag inte trodde skulle funka men Kitamura lyckas till och med att få en gigantisk hummer att se cool och elak ut) men får rätt mycket stryk. Helt plötsligt försvinner monstren och det visar sig vara aliens, Xillianerna, som ligger bakom försvinnandet. De föreslår ett samarbete, men både du och jag vet att aliens är elaka. Det står inte på förrän hela jorden är i ruiner efter att Xillianerna släppt ut alla monster de har (och det är en fröjd att få se uppdaterade versioner av Angirus, Spira, Rodan, Gigan med mera... till och med den amerikanska varianten har en liten roll, helt datoranimerad såklart. De kvarvarande spillrorna beslutar sig för att släppa lös Godzilla, den enda kraften på Jorden som kan stoppa de elaka Xillianerna och deras monster. Kaiju galore!!!

Kitamura tycker om flashigt kameraarbete och han får faktiskt flera av monsterfighterna att bli mer coola än vanligt, speciellt när Godzilla slåss mot t ex Gigan som fått en helt underbar uppgradering och nu är riktigt jävla elak. Hela filmen har en energi utan dess like, mycket tack vare att man gjort om dräkterna så att de är lättare att bära samt att man valt att dra upp på hastigheten i rörelserna vilket ger ner än önskad effekt. Alla fighter är en fröjd för ögat, vilket gör att man står ut med sådana petitesser som att den mänskliga storyn inte alls är lika intressant och även att man valt att inkludera Minilla, Godzillas son. Just Minilla sticker lite i ögat, det måste jag medge och slutscenerna hade varit bättre utan honom, även om det faktiskt fungerar som det är nu. Skit samma, det är monsterfighterna som är filmen. Gigan, som var ett rätt ok monster som hade oturen att dyka upp i några av de sämre 70talsrullarna av Jun Fukuda, har designats om och bara han gör filmen värd att se. Angirus har äntligen fått lite power och är något att räkna med, vilket är kul eftersom han har haft tendense att vara en underdog i de äldre rullarna. Även sådana mindre "viktiga" monster som Kamacuras, Kumonga och den tidigare nämnda Ebirah är stora och elaka och underbara att se på. Till och Mothra är tuff! Sedan har vi ju det underbara Monster X, som senare... nä, jag tänker inte spoila. Godzilla själv är givetvis hårdast och är verkligen den naturkraft som de senare filmerna vill få honom till. Scenen när han väcks till liv igen i Antarktis ger mig gåshud! Specialeffekterna är lika bra som vanligt och hjälps väl av lite väl vald cgi. Detta är en Kaiju som bör ses och ägas av alla sanna monsterfilmsfans. Så är det bara. Basta.

Ultraman episode - Shoot the invader: Baltan-Seijin appears

Nu börjar det likna något!

SSSP upptäcker någon konstig form av strålning i Tokyo och misstänker att det är ett Ufo. De spårar den till ett science center mitt i staden och man beger sig dit för att undersöka. Det visar sig vara den elaka Baltan, the space ninja, vars hemplanet förstörts av ett misslyckat kärnvapentest och nu vill de ta över jorden. Militären vill givetvis nuka men det misslyckas helt och nu är det upp till Ultraman att rädda dagen!

Det här avsnittet är betydligt roligare än det första. Det kanske inte är så mycket mer monsterfighting, men den här gången är man mitt i Tokyo och en och annan byggnad och oljecistern flyger i luften. Det är dock över lite väl snabbt, men Baltan är ett sånt coolt monster att det inte gör så mycket. Avsnittet innehåller även en scen där Ultraman flyger iväg med Baltans ufo som innehåller 2.3 miljarder nerfrusta aliens och det sista man får se är en gigantisk explosion vid horisonten, inte helt olik en från en nuke. En väldigt snygg och kanske något udda scen, speciellt i ett barnprogram. Det här avsnittet får betyget 4 gummimonster av 5.

Ultraman episode 1 - Ultra operation #1: Space monster Bemular appears!

Ultraman spöar skiten ut Bemular.


Då det har varit väldigt lite japanska monster på sistone i den här bloggen så har jag nu tagit på mig ansvaret att få fingrarna ur röven och se på den klassiska japanska tv-serien Ultraman, en veritabel monsterfest från mitten av 60talet skapad av legenden Eiji Tsuburaya som skapade effekterna i de flesta av Tohos tidiga kaijurullar. Serien handlar om Ultraman, en rymdvarelse som kommit till jorden för att jaga elakingen Bemular. Shin Hayata, en medlem av SSSP, Science Special Search Party, blir skadad och får då en god aliens krafter, vilket innebär att han kan förvandla sig till en stor snubbe i gummitrikåer. SSSP är en organisation som patrullerar Jorden ifall det skulle komma elaka aliens eller annat patrask och av någon anledning så är de alltid jättestora och vill trasha allt. Vilken tur att Ultraman finns! Problemet är bara att Hayata kan bara förvandla sig till Ultraman under korta stunder..

Det här är alltså fråga om en tv-serie för barn så jag tänker inte bry mig om att kommentera manus och sånt, utan koncentrera mig på det gottigaste: Monsterfighter. Effekterna i Ultraman är dock inte lika bra som i filmerna, vilket inte är så konstigt då det är fråga om en tv-serie, men det gör inte så mycket. Då Ultraman verkligen är frågan om koncentrerade Tohofilmer i 23minutersversioner så är det verkligen svårt att kritisera när man får ett nytt monster i varje avsnitt!

I första avsnittet får vi veta hur Ultraman kom till, vilket tyvärr är rätt tråkigt ut monsterfightssynpunkt vi endast får en fight i de sista 4-5 minuterna som inte ens är i en stad utan istället på stranden till den sjö där Bemular sitter och surar på botten. Bemular är dock ett rätt kul monster som ser ut lite som Billy Idols feta kusin, vars farsa är Varan från Varan the unbelievable. Bonuspoäng går även till SSSP:s telefonsignal som är Ghidrahs läte! Annars får vi mest följa de andra medlemmarna i SSSP som skummar runt och letar efter den försvunne Hayata, och vi blir tyvärr introducerade till the token kid som givetvis ska vara med och förstöra. Nåväl, detta är ju historien om hur Ultraman skapades så därför får avsnittet 3 gummimonster av 5. Det kommer bättre monsterfighter sen, det vet jag.



Well there's nothing to lose
And there's nothing to prove
I'll be dancing with myself

Rodan på dvd den 9:e september!!

Äntligen kommer den klassiska japanska monsterfilmen från 1956 på en dvd med originalspråket och engelsk text! Nu kan man stoppa undan den gamla dubbade halvsunkiga dvdn då båda versionerna ingår!

Men inte nog med detta - dvdn är en split mellan Rodan och den sköna War of the gargantuas som många väntat på länge, en halvt om halvt uppföljare till Frankenstein conquers the workd (Det var tänkt så ifrån början i alla fall). Det följer även med en 68 minuter lång dokumentär: "Bringing Godzilla down to size". Detta blir ju helt underbart.

Return of the space chicken!

Gode gud, någon kom på att det skulle vara en bra ide att göra en remake på X from outer space, en av de skummaste Kaijufilmerna jag någonsin sett där monstret ser ut som en blandning av en ödla och en kyckling med två fina antenner på huvudet som dinglar omkring. Tyvärr så verkar de ha flamsat till det hela med lite låg humor, men vafan. det är ju japansk monsterfilm. (Tack till Ambivalent future för nyheten)

Här har ni en trailer: Länk

Här är trailern till originalfilmen: länk

Sen en bild på mig och min Guilala-actionfigur som jag har på jobbet. Se min löjligt nöjda blick. :)

Mina 10 favoritmonster

Givetvis så måste jag göra en sån lista. Så är det ju bara.


10. Virus.
De underbart sköna hybriderna av kött och maskin i John Brunos gravt underskattade film från 1999 platsar in fint här. Det är något speciellt med cyborger, speciellt om de är påtvingade formatet av en utomjordisk energivarelse. Visst, filmen är inget mästerverk utan rätt standard inom genren och Donald Sutherland har den mest skumma accenten någonsin, men som underhållning är det mer än bra, och med de monstren. Mums.

9. The Thing.
John Carpenters mästerverk har ett monster som än i denna dag håller till 100%. Rob Bottins makeupeffekter är så kolossalt snygga att de slår vilken påkostad CGI som helst.

8. Matango aka Attack of the mushroom people (1963)
Inoshiro Hondas förträffliga lilla film om människor som förvandlas till svampar efter att de blir skeppsbrutna platsar in perfekt här. Specialeffekterna av Eiji Tsuburaya är suveräna och faktiskt riktigt obehagliga tillsammans med den närmast perfekta stämningen på den öde ön. Visst, själva konceptet låter som en lsdtripp, men det fungerar fullt ut. Tyvärr så hittade jag ingen riktigt bra bild utan fick nöja mig med den riktigt snygga italienska filmaffischen vilken faktiskt är hyfsat trogen filmen.

7. Uchu daikaijû Girara aka X from outer space
Med ett monster som ser ut som en blandning av en ödla och en kyckling, med jättefina antenner på huvudet, så smäller Guilala direkt in på plats 7.




6. Forbidden World (1982)
Forbidden world är i grund och botten en vanlig Alien-kopia, men den är så mycket sleazigare, slemmigare och brutalare. Monstret ser ut som en blandning av Alienmonstret och en spindel, och har bonuseffekten att alla som blir skadade av den smälter ner till en slemmig massa. Pluspoäng för det.

5. Monster Shark aka Shark: Rosso nell'oceano (1984)
Ja, jag vet att det här är en rätt usel film och monsterhajen är rätt taffligt gjord (vilket inte gör något alls egentligen). Men en haj med tentakler måste vara med på min lista. Så är det bara. Coolare koncept existerar inte.

4. Proteus (1995)
Ja, jag har en fetisch för hajar med tentakler. Bob Keens lilla lågbudget Alienklon på en oljeplattform har ett riktigt fint sådant monster som även har drag av The Thing. Filmen är väl inte speciellt bra, men monstret är helt underbart. Tyvärr så hittade jag ingen bra bild på själva monstret...


3. Humanoids from the deep (1980)
Underbar Roger Corman produktion där ett antal slemmiga humanoida fiskmonster kommer upp ur vattnet för att para sig med kvinnor. Fin liten uppdatering av Monstret från svarta lagunen alltså.

2. Gojira aka Godzilla
Gummimonstrenas gummimonster. Nuff said. Jag lutar åt att jag föredrar det Godzilla som han såg ut i mitten på 60talet i Ghidrah the threeheaded monster och Monster Zero, men det är bara en smaksak.

Men, om nu Godzilla är gummimonstrenas gummimonster, varför är han då inte nr 1 på listan? Förklaring kommer här.

1. Gamera.
När Godzilla blev en stor hit i Japan så kom givetvis flera andra bolag med liknande filmer. Den enda som blev en verklig rival var Toei:s Gamera, den jetdrivna, eldsprutande sköldpaddan. Jag har verkligen funderat på det här (då förstår ni vilka tankar som sprutar omkring i min förvirrade hjärna) och Gamerafilmerna är lite mer underhållande än Godzillarullarna. Att Gamera fick en uppdatering på 90talet som är de tre bästa monsterfilmerna genom tiderna cementerar bara placeringen. Jag älskar likfan Godzilla lika mycket men Gamera är för jävla bra. :)



Go go Gamera!

Jag har snott en del bilder i den här listan från en ypperligt bra site btw:

badmovies.org

Gå dit och läs deras underbara recensioner så slipper jag få dåligt samvete, ok?

Ren och skär pornografi

Wunderbar, säger jag bara.

Go here for the cumshots

Gummimonsterfest 2007

Det var länge sedan jag jag verkligen bejakade mitt inre barn och tittade på några riktigt härliga japanska monsterfilmer, sådana sköna saker där ett eller fler monster slåss om världsherraväldet, vanligtvis i Tokyo eller valfri stad i Japan. Jag förvandlas till ett litet barn varje gång jag ser en sådan film, vilket resulterade i att jag spenderade mesta delen av helgen som en jollrande snorunge. Det här måste jag göra om!


Gamera vs Viras aka Gamera tai Uchu Kaijū Bairasu (1968).

De elaka Viranerna har beslutat sig för ta över jorden, men vad de inte räknat med är givetvis Gamera! Deras första försök slutar i en eldboll i rymden (Där röken stiger uppåt. Jag hade ingen aning om rök steg uppåt i rymden.) varpå de skickar ytterligare ett skepp som kidnappar två scouter och tvingar Gamera att sätta på sig en tokken där "mindcontroldevice" varpå vi bjuds på massor med scener där Gamera trashar Tokyo (courtesy of stock footage från tidigare Gamerafilmer, varav vissa i svartvitt då första Gamerafilmen var så). Till slut så lyckas de äckliga små barnen bryta hjärntvätten varpå Viranernas ledare absorberar de övriga Viranerna och växer sig jättestor (Han ser ut som ett mellanting mellan en sax och en bläckfisk...) för att spöa skiten ur Gamera. Gamera? Förlora? Duh.
Det här är inte en av de bästa Gamerafilmerna jag sett. Vi bjuds på en del sköna scener med massförstörelse men då dessa är från tidigare filmer så känner man sig lite blåst på konfekten. Först efter 1 timme och 5 minuter så möts Gamera och Viras i en kamp på liv och död och den är över sju minuter senare! Innan dess så får man stå ut med de äckliga snorungarna som springer omkring och förklara vad Gamera gör, samtidigt som de konstant skriker "Gambare Gamera!". Gamerafilmernas stora svaghet är ju de klämkäcka, lite Anderssonskans Kalle liknande jävelungar som som springer omkring och är sådär lagom lillgamla. När vi sedan får nöja oss med 5 minuters monsterfight så resulterar detta i en ganska medioker film, till och med för att vara Gamera. Fy skäms på ett sånt fint monster.


Gamera vs. Jiger aka Gamera tai Daimajū Jaigā aka 1.20 reklam för Tokyo Expo 70. (1970)

Inför förberedelserna inför Tokyo Expo 70 så gräver några arkeologer upp en mystisk staty på _Wester_ island... Under förberedelserna så blir de plötsligt attackerade av Gamera. Vad de inte vet är att statyn är placerad där för att hålla något begravt... ta ta! Anyway, detta resulterar i att monstret Jiger vaknar upp (Jiger ser ut som en blandning av en bulldog och en sån där komodoödla med taggar på ryggen) och möts av Gamera (som minsann vet hur elak Jiger är...). Gamera får faktiskt lite spö och Jiger ger sig av mot Tokyo för att trasha. Gamera följer efter och får spö igen, den här gången genom att Jiger spetsar Gamera i halsen med en tagg och lägger ett ägg som raskt börjar suga Gameras blod. Det hela löser sig genom att våra älskade Gambareskrikande ungdomar tar en miniubåt och åker in i Gameras blodomlopp och tar kål på miniJigern. Sedan, alldeles innan jiger ska totaltröska Tokyo Expo så vaknar Gamera till liv igen och denna gången är det Jiger som får på pälsen.
Den här filmen är betydligt bättre än Gamera vs Viras. Vi bjuds på mången scen med massförstörelse och flera sköna, långa monsterfighter (Om jag skulle byta ut vissa ord här så skulle detta lätt kunna låta som en recension av en porrfilm). Visst, vi måste stå ut med äckliga, lillgamla ungjävlar igen, men det kompenseras fint av allt monsteraction. Det är såhär Kaiju skall vara!


The Card player aka Il Cartaio (2004)

Det har väl inte gått så bra för Dario Argento på de sista 10+ åren. Samtliga rullar han gjort har väl mer eller mindre floppat, eller anklagats för att vara bleka kopior av hans mästerliga giallos från 70talet. Jag kan förstår det till viss del då de som kom efter Opera (Min favvo av de han gjorde på 80talet) har varit rätt tråkiga. Den här rullen är varken eller.
En psykopat börjar kidnappa unga flickor och utmanar polisen på ett parti poker. Förlorar de så skär han halsen av offret. Undersökningen leds av en ung kvinnlig kommisarie och en alkoholiserad irländsk polis, tillsammans med ett ungt pokergeni.
Det börjar inte bra kan jag lugnt säga. Vi introduceras snabbt till ett antal karaktärer, alla rätt blaskiga med ett virrvarr av äkta, halvtaskiga italienska accenter och uppenbarligt tråkigt dubbade amerikanska röster. Första halvtimmen är rätt rörig tack vare detta, men därefter blir det faktiskt bättre när Argento får sätta tänderna i några sköna scener som t ex den där det unga pokergeniet jagas genom Roms trånga gränder och tunnlarna därunder. Tyvärr så blir det dock inte mer upphetsande än så. Filmen, som fått 15årsgräns i England, saknar de där stora våldsoperascenerna som Argento brukar vara känd för. Det finns några ganska osmakliga scener som involverar de lik som mördaren lämnar efter sig, men inte speciellt mycket äckligare än vilket CSI-avsnitt som helst. Ett plus för Claudio Simonettis sköna musik, men annars är det en av Argentos tristaste skapelser. Inte bra, inte dålig. Inte ett speciellt bra betyg.


Godzilla vs Monster zero aka Invasion of Astro-Monster aka Kaijū Daisenso (1965)

Helgen avslutades med en av de bästa Godzillafilmerna genom tiderna. Det här var den första filmen i serien jag såg, när jag hyrde den på Gotthuset i Malung under titeln Rymdmonstren anfaller. På den vägen är det. Nu innehåller min filmsamling samtliga Godzilla och Gamerafilmer och då och då plockas de fram för lite ren och skär underhållning. Sockervadd för hjärnan liksom. Det är inte nyttigt, men ack så gott.
I den här filmen så reser två tappra astronauter till den nyupptäckta planeten X. Väl där så finner de ett underjordiskt samhälle som är belägrat av Ghidorah, den trehövdade flygande draken. Xianerna (som de faktiskt kallas) ber jordlingarna om hjälp - specifikt så vill de låna Godzilla och Rodan för att spöa skiten ur Ghidorah. Som motprestation så lovar Xianerna ett botemedel mot cancer. Givetvis så går Jorden med på detta men det visar sig vara en komplott! Xianerna vill kolonisera Jorden med hjälp av de tre monstren! Huäh!
Invasion of the Astromonster har allt! Specialeffekterna är perfekta! Trion med monster bjuder på många scener där diverse städer blir jämnade med marken och själva monsterfighterna är härligt frenetiska. Storyn i sig är klassisk pulp-scifi och detta resulterade i Godzilla Final wars som är en sorts uppföljare. Inga klämkäcka ungjävlar här inte - bara en cool Nick Adams som konstant spänner sina hängslen för att visa hur hård han är, en riktigt härligt machoamerikan. Ska man se en Godzillafilm så finns det inte så många som är i samma klass. Det är gott med sockervadd.

Veckans skörd

Vad har det då blivit på sistone? Jo, 2 rullar från helt olika delar av genrespektrat.

1. Night at the museum. (2006)
Nu tillhör väl inte jag direkt den målgrupp som den här filmen främst är riktad till - Tonåringar och neråt - men annars var den väl helt ok. Väldigt bra gjord och väldigt tillrättalagd. Med tanke på alla sköna skådisar de lyckats skrapa fram så hade jag väl väntat mig mer - t ex Ben Stiller, Owen Wilson, Steve Coogan, Robin Williams och Ricky Gervais. Helt ok underhållning där Ben Stiller finner att alla utställningar kommer till liv på natten på det museum där han börjat jobba som nattvakt. Går att se om man inte har något annat för mig.

2. Varan the unbelievable (1958)
Underbar Kaijurulle från mästaren Ishiro Honda där monstret Varan (som ser ut som en muterad flygekorre) trashar allt i sin väg på väg mot (ta da!) Tokyo. Det här är en perfekt monsterrulle för oss som älskar de asiatiska monster som regelbundet kommer från fjärran östern. Mmmmm... det är rent godis för själen... Första gången jag läste om den här filmen så fick jag intrycket om att detta skulle vara en rejäl kalkonfilm, men detta verkar hänröra till den amerikanska versionen där de klippt om filmen och lagt till massor med nya scener med usla amerikanska skådisar så att det blivit en helt annan handling. Som tur var så släpptes originalversionen på dvd för något år sedan och det är en perfekt kaiju eiga. Lagom mycket handling och stora portioner med massförstörelse som utförts med hjärta och själ av legenden Eiji Tsuburaya, samt underbar musik av Akira Ifukube. Ett flertal av skådespelarna känns igen från andra filmer, men ingen av dem gör något direkt lysande på duken, vilket inte gör så mycket då det är Varan som är stjärnan. Wunderbar.