Invasion (2007)

Då var vi där igen. Detta är den tredje remaken av Jack Finneys Invasion of the bodysnatchers och efter två klassiker och en helt ok Abel Ferraraversion så hade jag inte några speciellt höga förhoppningar om den här, vilket i slutändan visade sig vara rätt bra.

Filmen börjar med att en rymdfärja exploderar i atmosfären vid ett oplanerat försök till landning. Nicole Kidman spelar en frånskild psykolog som har problem med sin exmake och dennes relation till deras son. Samtidigt så får hon en patient som påstår att hennes man inte är hennes man (Spelad av Veronica Cartwright från 70talsversionen. Lite fyndigt i alla fall) och, ja, ni förstår ju vart det här är på bäg om ni sett originalet. Kidmans exmake är den första som blir konverterad och nu måste hon inte bara stoppa rymdvarelserna för att ta över världen, hon måste även stoppa sin son från att bli konverterad. Tyvärr så har filmmakarna gjort det stora misstaget att plocka bort alla pods. Nuförtiden så spyr rymdvarelserna i ansiktet på folk eller i mat eller dryck för att sprida smittan vidare. Det känns inte alls lika roligt men funkar väl hyfsat. Tyvärr så är hela filmen en samling klyschor som vi sett flera ggr tidigare så varför man valde att göra den här filmen, ja det kommer jag aldrig att förstå. Till sitt försvar så har filmen faktiskt ett riktigt bra slut och spänningen är faktiskt rätt hyfsad, även om den inte ens kommer i närheten av originalet eller någon av de tidigare nyinspelningarna. Det är en hyfsad scifithriller som skulle fungera betydligt bättre om den inte vore i skuggan av föregångarna. Den duger, och det är väl egentligen ett rätt trist betyg.

Pulse (2006)

Nyinspelning. Då var vi där igen. Det där fula ordet. Pulse är ytterligare en film som är ett tydligt bevis på att sådana är totalt onödiga. En snygg film, inte helt utan kvaliteter, men som är så mycket mindre än sin förlaga. Originalet, den japanska Kairo från 2001, är en av de japanska skräckfilmer som faktiskt hade något eget att säga i den stora vågen av filmer som spottades ut efter Hideo Nakatas Ring. Pulse har ingenting att komma med. Det gör till och med det enorma misstaget att vara en skräckfilm utan kalla kårar.

Vi får följa några studenter på universitet som kommer i kontakt med en underlig hemsida som ställer frågan "Vill du se ett spöke?". När de svarar ja så släpper de lös något som får dem att tappa all vilja och lust för att leva och stärker en ond krafts fäste bland de levande.

Storyn i sig är det inget fel på egentligen, men det är i grund och botten en urvattnad, fördummad version av originalet. Samma handling, men som vanligt så måste det amerikanska manuset förklara allting och slänga sig med en massa helt onödig hackerlingo etc, vilket resulterar i att allting blir helt utan någon som helst form av skräck. Jag kan inte klaga på skådespeleriet heller - Kristen Bell och hennes medspelare gör bra ifrån sig, även om de aldrig kommer att vinna några priser för det - vilket antagligen beror på att manuset inte ger dem något speciellt köttigt att jobba med. Regin är väl ganska ok den också och filmen ser åtminstone riktigt bra ut, med alla mörka filter och platser som verkar vara valda just pga att de hade passat bra i originalet.

Nåja, den duger om du absolut inte har något annat att se eller om du är svältfödd på mörka skepnader i ögonvrån, för det finns helt klart sämre skräckfilmer därute. Det hade dock varit myckter trevligare att se all den här talangen göra något lite mer eget. Se hellre originalet om du inte sett den redan.

Red Dragon (2002)

Nyinspelningar. Suck. Här har vi ett ypperligt exempel på varför de är en styggelse.

Red Dragon är en nyinspelning av Michael Manns fina thriller Manhunter, baserad på Thomas Harris bok "Red Dragon". Manhunter i sig är en klassisk Mannfilm med ett snyggt bildspråk och en bra samling skådespelare, speciellt William Petersen som Will Graham i en roll som påminner ganska så mycket om hans karaktär Gil Grissom i CSI, samt Brian Cox som Hannibal Lecter (Som av okänd anledning heter Lecktor i efternamn) och Tom Noonan som Francis Dollarhyde aka Tooth fairy. Den må vara en väldigt tydligt produkt av sin tid (som allt Mann gör) men är enligt min mening den bästa filmatiseringen av någon av Thomas Harris böcker.
Red Dragon existerar av ett enda skäl - Anthony Hopkins. Någon på filmbolaget tänkte: "Den där gamla 80talsrullen var det ju ingen som såg. Vi gör en nyinspelning av boken och utökar Hannibal Lecters roll, så att kidsen får lite mer av sin favoritpsykopat. Kidsen gillar sånt." Bad idea. Sedan fortsatte de att göra misstag på misstag.

De två största felen:

1. Regissören.
Brett Ratner. Vem fick den brillianta idén att sätta regissören till Rush hour 1 och 2 på att regissera en mörk thriller? Grattis.

2. Skådespelarna.
Anthony Hopkins. Han var bra som Hannibal Lector i både Lammen tystnar och Hannibal, men här märks det ganska tydligt att han tröttnat - vilket bevisas när man tittar på extramaterialet där han förklarar att rollen bara är ett jobb och att han inte gillar när fans kommer fram till honom och vill att han ska säga någon catchphrase.
Edward Norton gör en riktigt blek Will Graham som bara verkar ha ett ansiktsuttryck. Att han ser ut som han är runt 25 gör det extra svårt att ta honom på allvar, ungefär som Ben Affleck i Phantoms, en _före detta_ FBI-agent vid 26 års ålder.
Harvey Keitel verkar endast vara intresserad att att kassera in en fet lönecheck och såsar sig igenom rollen utan att att göra något som helst intryck.

Ok, helt värdelös är filmen egentligen inte. Brett Ratner må vara usel på spänning men filmen är åtminstone rätt kompetent filmad, om än rätt tråkig. Han håller tempot uppe hela tiden vilket både är på gott och ont. Man har aldrig tråkigt, men det blir aldrig heller speciellt spännande eller otäckt, vilket inte är speciellt smart när filmen handlar om en synnerligen brutal seriemördare som utplånar familjer.
Ralph Fiennes gör i alla fall bra ifrån sig i en roll med en karaktär som inte bara är helt igenom ond. Jag föredrar dock Tom Noonans tolkning, men det är en smaksak. Emily Watson gör även hon mycket bra ifrån sig och Philip Seymour Hoffman är perfekt som en slemmig nyhetsreporter.

Problemet med filmen är att man sett allt förut - bara så mycket bättre. Jag tror inte heller att detta hade varit en speciellt bra film om den inte varit en nyinspelning. Filmen känns så poänglös. Då ser jag hellre om originalet istället.

Invasion of the bodysnatchers (1978)

Remakes är av ondo. Så - nu är det sagt. Ibland så slinker dock ett manus ner i rätt händer och vi får någon annans version, inte bara samma händelser filmade lite coolare och lite flashigare. Det händer inte ofta, men det händer. Mina favoritexempel är Zack Snyders Dawn of the dead (som i grund och botten är en cool, blodig zombiefilm utan några försök att ens komma i närheten av Romeros fyndigheter) och den här, Philip Kaufmans version av Don Siegels underbara rulle.

Här stöter vi på Donald Sutherland som Matthew Bennell, tjänsteman på amerikanska hälsovårdsmyndigheterna i San Francisco. En av hans kollegor spelas av Brooke Adams och det är när hon tar hem en konstig blomma från en lekplats (där vi får en cameo av Robert Duvall som präst) som historien tar fart. Dagen därpå börjar hennes sambo uppföra sig konstigt, som om han helt plötsligt är en annan människa. Hon tyr sig till Bennell som först är skeptisk, men när en sidohistoria med Jeff Goldblum och Veronica Cartwright som ägare av ett massagecenter tar fart så börjar han ana att det händer mystiska saker. Personer ändrar beteende från en dag till en annan och det visar sig snart att det är de elaka fröskidorna från rymden som ligger bakom allt. Paranoian stegras mer och mer och snart är våra hjältar på flykt, fast beslutna att inte somna då det är då som deras kroppar byts ut.

Det här är verkligen en riktig nagelbitare. Filmen börjar med att vi får se världen som fröskidorna kommer ifrån innan de verkar drivas på flykt genom rymden och hamnar på ett hustak i San Francisco. Därefter stegras spänningen mer och mer ända till den underbara finalen med sitt perfekta slut. Skådespelarna är perfekta, förutom möjligtvis Jeff Goldblum som gör en vanlig Jeff Goldblum-karaktär där han spottar fram sin dialog. Inget som förstör i alla fall. Donald Sutherland och Brooke Adams är perfekta i rollerna, och deras blommande "romans" känns helt naturlig då man känner attraktionen mellan dem, bara genom suveränt skådespeleri. Annat som är värt att nämna är en mycket rolig cameo från Kevin McCarthy (huvudrollsinnehavaren i originalet)som dyker upp i en kort scen som spinner vidare direkt från slutscenerna i femtiotalsversionen.
Specialeffekterna av Tom Burman är perfekta och det finns en mycket brutal scen där Sutherland förstör sin nästan färdiga kopia som verkligen gör mig förvånad över att filmen fick en PG-rating i Usa när den släpptes på bio.
Men vad är det då som gör detta till en bra remake? Uppdateringen från sömnig småstad till storstad är det första. Att placera handlingen i San Francisco var ett genidrag. Annars behåller man i stora drag originalkonceptet utan att göra några publikinfriande uppdateringar. Man lutar sig tillbaka med det goda minnet av femtiotalsversionen och ser allt hända i större skala utan att se ner på originalet. Rekommenderas varmt till alla scifi/skräckfans.