Ibland är det ju faktiskt så att filmer har såpass coola namn att man vill ha dem bara därför. Det kanske är så att det bara är jag som kan tänka mig att köpa en film på sådana meriter men alla har vi olika fetischer. Här kommer några av mina favorittitlar:
The Killing of Satan. Filipinsk actionskräck. Nuff said.
Nude for Satan. Titeln säger allt. Några av internet movie database plot keywords är Female nudity, Lesbian sex, Black magic, Lesbian, monster, Satan och Sex.
Goke, Body Snatcher from Hell. Den japanska rymdvampyren.
Spindlarna! Detta är den svenska titeln på Them som handlar om jättemyror i Arizonaöknen.
The Orgy of the Dead . Spanska zombier i vad som ska föreställa England.
Cannibal apocalypse. En sådan titel lovar mycket som den inte kan erbjuda.
Bloodsucking Nazi Zombies. Den amerikanska titeln på Jess Francos "mästerverk" Oasis of the zombies. Världen behöver helt klart fler nazistzombiefilmer.
Porno holocaust och Erotic nights of the living dead. Två av Joe d'amatos legendariska porrzombierullar. Bör finnas i varje filmsamling. De finns åtminstone i min.
Det får räcka för den här gången. Jag återkommer med fler
torsdag 4 oktober 2007
måndag 1 oktober 2007
Somewhere around Barstow
Jag vill börja med att tillägna det här inlägget till min chef Stephan och min Vd Ulf speciellt för kommentaren: "Du är en i grunden genuint weird människa" Sånt värmer.
Det har ju blivit ett par rullar sen sist, helt klart. Dock så är det några som kanske inte riktigt passar in här så jag river av dem lite snabbt:
Surfs up.( 2007)
Animerad film i dokumentärstil om surfande pingviner. Inte alls dumt faktiskt. Mycket underhållande med suveräna röstskådisar som t ex Jeff Bridges och James Woods.
Shrek 3 (2007)
En till Shrekfilm. ungefär så ja, varken mer eller mindre.
Nu drar vi igång de riktiga recensionerna och börjar med en film som jag velat se länge.
War of the worlds (2005)
Jag drog mig rätt länge för att se Steven Spielbergs version av H G Wells underbara bok för att filmen verkade fokusera alldeles för mycket på Tom Cruise och hans uppkäftiga ungar. Nu i efterhand så ångrar jag att jag väntade så länge då detta var en värdig filmatisering. Handlingen i kort är att Tom Cruise spelar en frånskild average joe (som han faktiskt gör bra även om det är svårt att sluta tänka scientolog så fort man ser honom) vars barn kommer på besök samtidigt som jorden invaderas av elaka aliens. Under filmens gång så får vi se Cruise fly, gömma sig, fly igen, gömma sig, etc och det är faktiskt spännande hela tiden. Specialeffekterna är helt underbara och det är en fröjd att få se Wells tripoder utplåna tusentals människor med sina dödsstrålar (Den första filmatiseringen från 1953 är även den mycket bra men av skäl som antagligen kan spåras till budgeten så valde de att låta sina farkoster sväva omkring). Det fanns ju ett och annat ögonblick då jag hoppades att Dakota Fannings aningen hysteriska skitunge skulle stryka med, men jag antar att det innebär en eloge till hennes skådespeleritalang.
Man stör sig överhuvudtaget inte speciellt mycket på den dysfunktionella familjen som tar upp rätt mycket tid i början av filmen och när invasionen börjar så är det bara att njuta! Mera tripoder åt folket!
Food of the gods (1976)
Bert I Gordon är skyldig till ett flertal så oerhörda styggelser att de inte passar någon annanstans än i liknande bloggar. Vad sägs om klassiska rullar som t ex The amazing colossal man, Attack of the puppet people och den riktigt riktigt usla Empire of the ants. Bert tycker om att göra skräckfilmer med stora monster, men använder sig alltid att så billiga och enkla effekter som möjligt. Food of the gods är ett utmärkt exempel på detta då den är knökfull med både usla och tvivelaktiga effekter. Marjoe Gortner spelar den stenhårde quarterbacken som känner att han behöver lite vila, varpå han och några kollegor åker ut till en avlägsen ö för lite rekreation. När de kommer i land så blir en kollega dödad av enorma getingar (mycket taskigt inklippta - de påminner mer om myggor med ADHD) och våran hjälte blir attackerad av en enorm tupp storlek elefant. Efter många äventyr så finner de att ett äldre par blandat hönsmaten med någon konstig sörja som plötsligt börjat sippra ur marken. Snart befinner de sig belägrade av en stor flock enorma råttor som mumsat i sig av gudarnas föda.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Filmen påstår sig vara baserad på H G Wells novell med samma namn med jag har väldigt svårt att tro att den gode Wells skrev någon sådan här smörja. Karaktärerna susar omkring på ön till höger och vänster utan någon egentlig dramaturgisk relevans och vi bjuds på många, långa härliga scener där man åker jeep."Special"-effekterna består av ett antal stora råtthuvuden som någon håller i utanför kamera, eller väldigt dåligt inklippta vanliga råttor som kravlar omkring på ett modellhus. Det hela är oerhört skrattretande och mycket underhållande - tills den sista halvtimmen. I ett försök att spara pengar så verkar filmmakarna ha bestämt sig för att det billigaste sättet att döda jätteråttor är att skjuta vanliga råttor med salongsgevär... hjältarna skjuter med hagelgevär och man klipper till en råtta som verkar bli skjuten på riktigt. Antingen det eller så är det väldigt bra specialeffekter. Jag tvivlar dock på det sista. Det här förstörde filmen för mig hur som helst och det är ingenting jag skulle rekommendera till någon. Synd på så fina gummidräkter.
Den stenhårde piloten Grant Murdoch (Ni hör ju bara på namnet vilken hårding det är) får i uppdrag att frakta en alkoholiserad skådespelerska och hennes assistent till en filmstudio, men tvingas nödlanda på en obebodd ö pga en storm. Väl där stöter de på en mysko herre som påstår sig vara marinbiolog som erbjuder sig att hjälpa dem. Vad de inte vet är att Professor Peter Bartell egentligen är en gammal nazist som experimenterar med köttätande bakterier!
Flesheaters brukar räknas som en av de första gorefilmerna och även om den är ganska tam jämfört med dagens blodorgier så har den ett par scener som jag själv räknar som klassiska. Ett exempel är när våran tuffa hjälte råkar trampa i en pöl med bakterier och måste karva loss dem ur sitt ben med kniv. Vissa av specialeffekterna är väl rätt enkla (bakterierna visas genom att de skrapat in dem på filmrullen och det avslutande jättemonstret är inte speciellt mobilt) men som fan av gamla skräck/scifirullar så kan jag köpa sånt. Det är ingenting som är så uselt att det sticker ut. Ett annat plus är skådespeleriet. Vi får en hel del härligt överspeladende, speciellt från Martin Kosleck som spelar den elake nazisten, komplett med inzoomning på hans ansikte vid extra dramatiska uttalanden. Byron Sanders som Grant Murdoch är lite som en karikatyr över machokillar, utan att bli löjlig och påminner en hel del om Bruce Campbell i sina mest sarkastiska stunder. The Damsels in distress sköter sitt jobb som de ska och plockar givetvis gärna av sig blusen för att förbinda hjältens sår.
Det är ju en B-film, inte snack om saken. De flesta scenerna utspelar sig på stranden, vilket gör att man kunde spara in en hel del på budgeten. Men ändå så funkar det bra. Sjävla konceptet och utförandet när det gäller de elaka Kött Ätarna gör detta till en mycket trevlig liten rulle som fungerar finfint en sen, tråkig söndagkväll tillsammans med en påse popcorn.
The Fog (2006)
En av mina favoritfilmer (så till den milda grad att jag faktiskt besökt en av inspelningsplatserna under ett Usa-besök) i skräckgenren är John Carpenters The Fog (Dimman)från 1980, en klassisk spökhistoria med drag av Stephen King där vålnader från havets botten kommer tillbaka för att hämnas oförätter. Originalet har tät stämning, bra skådespelare och många sköna scener innehållande hämnd från andra sidan graven.
Givetvis kan inte Hollywood hålla sig borta så de kommer på den brillianta planen att göra en nyinspelning.
Vad kan jag säga om remaken annat att den är ett perfekt exempel på varför nyinspelningar är så hatade. Det gör nästan ont att se något som påminner så starkt om något man älskar, men inte gör något rätt. Med en sådan story så borde det vara svårt att misslyckas! Istället så gör man en urvattnad version av orginalet där man sänker medelåldern på skådisarna till strax över 20. Det som originalet gjorde effektivt genom att inte visa alla detaljer får vi se fullt ut med taskig CGI. Själva dimman, det som John Carpenter lyckades framställa så bra med vanliga praktiska specialeffekter, framställer de med riktigt usla datoreffekter.
Helt värdelöst är det väl egentligen inte. Jag kanske hade gillat filmen bättre om jag inte sett originalet, då den förutom de rätt dåliga specialeffekterna åtminstone är kapabelt filmad och spelad. Det finns några stämningsfulla scener när dimman sveper in och man ser sakta att den innehåller skepnader som vill ont. Men det hela känns så onödigt att det gör lite ont i mig, i den delen som faktiskt gillar bra film.
Altered (2006)
1999 kom Blair Witch project, en av världshistoriens mest inkomstbringande independentfilmer någonsin. Vad hände med filmmakarna efteråt? Det har varit tyst om Daniel Sanchez, en av regissörerna sen dess tills Altered kom förra året. Filmen distribuerades av Universal och var tänkt att gå på bio, men släpptes istället i all tysthet på en relativt enkel dvd. Detta är lite synd då det är en riktigt bra liten rulle som de flesta nu kommer att missa.
Filmen börjar med några riktiga rednecks som jagar något i en mörk skog. De får sitt byte och man märker nu att det är något utöver det vanliga. Det visar sig att de 15 år tidigare blivit bortförda av aliens som torterade och probade dem rätt hårt. Våra dialektförsedda hjältar virar in kroppen i en matta och ett knippe kedjor och för den till ett hus ute i skogen där deras vän Wyatt bor. Wyatt är väldigt tveksam att hjälpa till då han vet lite mer om rymdvarelserna än de andra, eftersom han blev kvar längst innan han fann sig liggande naken på ett fält miltals från hembyn. Han har helt rätt då det visar sig att det inte är helt lätt att ha en alien som gisslan, speciellt som den har kompanjoner som letar efter den...
Jag blev mycket positivt överraskad av Altered. Filmen utspelar sig till största delen i ett garage där huvudpersonerna fört varelsen och filmen skildrar konflikten mellan de olika karaktärerna där en av dem vill hämnas sin döde bror och de andra som inte riktigt vågar göra något av rädslan för att rymdvarelserna skall hämnas. Vi har även striden mot varelsen som har en del krafter som inte direkt är till någon annans fördel. En av männen blir t ex biten i handen och finner sig sakta förvandlas till vad som mest kan liknas ett levande lik. Det är ingen vanlig splatterfilm det här utan en väldigt spännande gammaldags sciencefictionthriller av det stuket som inte görs längre. Specialeffekterna består till 99% av den gamla skolans makeup, vilket är väldigt skönt då en cgivarelse antagligen inte skulle fungera lika bra. Vi får en hel del blodiga scener där en speciellt står ut: Tug of war med tarmar. Jag tror inte jag ska gå in på mer detaljer där.
Skådespelet är riktigt bra helt igenom och allt är mycket kompetent filmat - ett mycket gott hantverk helt enkelt. Om det är något jag skulle vilja klaga på så är det det något konventionella slutet. Även om det inte känns dåligt på något sätt så skulle jag gärna ha velat att de gick ett steg längre. Man får kanske inte riktigt den där rejäla, finurliga slutklämmen som man önskat sig då filmen fram tills dess varit så pass bra. Men det är väl kanske bara jag. Jag tycker hur som helst att det är synd att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Rekommenderas varmt.
Det har ju blivit ett par rullar sen sist, helt klart. Dock så är det några som kanske inte riktigt passar in här så jag river av dem lite snabbt:
Pirates of the caribbean - At worlds end (2007)
Ganska ungefär precis vad man väntat sig. Däremot så borde snubben som föreslog att Chow-yun Fat skulle passa som pirat få en löneförhöjning.
Next (2007)
Nicholas Cage i en väldigt lös filmatisering av en Philip K Dick novell där huvudpersonen kan se två minuter in i framtiden. Inte så vidare bra och SF-elementen används rätt trist.Surfs up.( 2007)
Animerad film i dokumentärstil om surfande pingviner. Inte alls dumt faktiskt. Mycket underhållande med suveräna röstskådisar som t ex Jeff Bridges och James Woods.
Shrek 3 (2007)
En till Shrekfilm. ungefär så ja, varken mer eller mindre.
Nu drar vi igång de riktiga recensionerna och börjar med en film som jag velat se länge.
War of the worlds (2005)
Jag drog mig rätt länge för att se Steven Spielbergs version av H G Wells underbara bok för att filmen verkade fokusera alldeles för mycket på Tom Cruise och hans uppkäftiga ungar. Nu i efterhand så ångrar jag att jag väntade så länge då detta var en värdig filmatisering. Handlingen i kort är att Tom Cruise spelar en frånskild average joe (som han faktiskt gör bra även om det är svårt att sluta tänka scientolog så fort man ser honom) vars barn kommer på besök samtidigt som jorden invaderas av elaka aliens. Under filmens gång så får vi se Cruise fly, gömma sig, fly igen, gömma sig, etc och det är faktiskt spännande hela tiden. Specialeffekterna är helt underbara och det är en fröjd att få se Wells tripoder utplåna tusentals människor med sina dödsstrålar (Den första filmatiseringen från 1953 är även den mycket bra men av skäl som antagligen kan spåras till budgeten så valde de att låta sina farkoster sväva omkring). Det fanns ju ett och annat ögonblick då jag hoppades att Dakota Fannings aningen hysteriska skitunge skulle stryka med, men jag antar att det innebär en eloge till hennes skådespeleritalang.
Man stör sig överhuvudtaget inte speciellt mycket på den dysfunktionella familjen som tar upp rätt mycket tid i början av filmen och när invasionen börjar så är det bara att njuta! Mera tripoder åt folket!
Food of the gods (1976)
Bert I Gordon är skyldig till ett flertal så oerhörda styggelser att de inte passar någon annanstans än i liknande bloggar. Vad sägs om klassiska rullar som t ex The amazing colossal man, Attack of the puppet people och den riktigt riktigt usla Empire of the ants. Bert tycker om att göra skräckfilmer med stora monster, men använder sig alltid att så billiga och enkla effekter som möjligt. Food of the gods är ett utmärkt exempel på detta då den är knökfull med både usla och tvivelaktiga effekter. Marjoe Gortner spelar den stenhårde quarterbacken som känner att han behöver lite vila, varpå han och några kollegor åker ut till en avlägsen ö för lite rekreation. När de kommer i land så blir en kollega dödad av enorma getingar (mycket taskigt inklippta - de påminner mer om myggor med ADHD) och våran hjälte blir attackerad av en enorm tupp storlek elefant. Efter många äventyr så finner de att ett äldre par blandat hönsmaten med någon konstig sörja som plötsligt börjat sippra ur marken. Snart befinner de sig belägrade av en stor flock enorma råttor som mumsat i sig av gudarnas föda.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Filmen påstår sig vara baserad på H G Wells novell med samma namn med jag har väldigt svårt att tro att den gode Wells skrev någon sådan här smörja. Karaktärerna susar omkring på ön till höger och vänster utan någon egentlig dramaturgisk relevans och vi bjuds på många, långa härliga scener där man åker jeep."Special"-effekterna består av ett antal stora råtthuvuden som någon håller i utanför kamera, eller väldigt dåligt inklippta vanliga råttor som kravlar omkring på ett modellhus. Det hela är oerhört skrattretande och mycket underhållande - tills den sista halvtimmen. I ett försök att spara pengar så verkar filmmakarna ha bestämt sig för att det billigaste sättet att döda jätteråttor är att skjuta vanliga råttor med salongsgevär... hjältarna skjuter med hagelgevär och man klipper till en råtta som verkar bli skjuten på riktigt. Antingen det eller så är det väldigt bra specialeffekter. Jag tvivlar dock på det sista. Det här förstörde filmen för mig hur som helst och det är ingenting jag skulle rekommendera till någon. Synd på så fina gummidräkter.
The Flesh Eaters (1964)
"Behind this Membrane...You Will Be Driven To a Point...Midway Between Life and Death!"Den stenhårde piloten Grant Murdoch (Ni hör ju bara på namnet vilken hårding det är) får i uppdrag att frakta en alkoholiserad skådespelerska och hennes assistent till en filmstudio, men tvingas nödlanda på en obebodd ö pga en storm. Väl där stöter de på en mysko herre som påstår sig vara marinbiolog som erbjuder sig att hjälpa dem. Vad de inte vet är att Professor Peter Bartell egentligen är en gammal nazist som experimenterar med köttätande bakterier!
Flesheaters brukar räknas som en av de första gorefilmerna och även om den är ganska tam jämfört med dagens blodorgier så har den ett par scener som jag själv räknar som klassiska. Ett exempel är när våran tuffa hjälte råkar trampa i en pöl med bakterier och måste karva loss dem ur sitt ben med kniv. Vissa av specialeffekterna är väl rätt enkla (bakterierna visas genom att de skrapat in dem på filmrullen och det avslutande jättemonstret är inte speciellt mobilt) men som fan av gamla skräck/scifirullar så kan jag köpa sånt. Det är ingenting som är så uselt att det sticker ut. Ett annat plus är skådespeleriet. Vi får en hel del härligt överspeladende, speciellt från Martin Kosleck som spelar den elake nazisten, komplett med inzoomning på hans ansikte vid extra dramatiska uttalanden. Byron Sanders som Grant Murdoch är lite som en karikatyr över machokillar, utan att bli löjlig och påminner en hel del om Bruce Campbell i sina mest sarkastiska stunder. The Damsels in distress sköter sitt jobb som de ska och plockar givetvis gärna av sig blusen för att förbinda hjältens sår.
Det är ju en B-film, inte snack om saken. De flesta scenerna utspelar sig på stranden, vilket gör att man kunde spara in en hel del på budgeten. Men ändå så funkar det bra. Sjävla konceptet och utförandet när det gäller de elaka Kött Ätarna gör detta till en mycket trevlig liten rulle som fungerar finfint en sen, tråkig söndagkväll tillsammans med en påse popcorn.
The Fog (2006)
En av mina favoritfilmer (så till den milda grad att jag faktiskt besökt en av inspelningsplatserna under ett Usa-besök) i skräckgenren är John Carpenters The Fog (Dimman)från 1980, en klassisk spökhistoria med drag av Stephen King där vålnader från havets botten kommer tillbaka för att hämnas oförätter. Originalet har tät stämning, bra skådespelare och många sköna scener innehållande hämnd från andra sidan graven.
Givetvis kan inte Hollywood hålla sig borta så de kommer på den brillianta planen att göra en nyinspelning.
Vad kan jag säga om remaken annat att den är ett perfekt exempel på varför nyinspelningar är så hatade. Det gör nästan ont att se något som påminner så starkt om något man älskar, men inte gör något rätt. Med en sådan story så borde det vara svårt att misslyckas! Istället så gör man en urvattnad version av orginalet där man sänker medelåldern på skådisarna till strax över 20. Det som originalet gjorde effektivt genom att inte visa alla detaljer får vi se fullt ut med taskig CGI. Själva dimman, det som John Carpenter lyckades framställa så bra med vanliga praktiska specialeffekter, framställer de med riktigt usla datoreffekter.
Helt värdelöst är det väl egentligen inte. Jag kanske hade gillat filmen bättre om jag inte sett originalet, då den förutom de rätt dåliga specialeffekterna åtminstone är kapabelt filmad och spelad. Det finns några stämningsfulla scener när dimman sveper in och man ser sakta att den innehåller skepnader som vill ont. Men det hela känns så onödigt att det gör lite ont i mig, i den delen som faktiskt gillar bra film.
Altered (2006)
1999 kom Blair Witch project, en av världshistoriens mest inkomstbringande independentfilmer någonsin. Vad hände med filmmakarna efteråt? Det har varit tyst om Daniel Sanchez, en av regissörerna sen dess tills Altered kom förra året. Filmen distribuerades av Universal och var tänkt att gå på bio, men släpptes istället i all tysthet på en relativt enkel dvd. Detta är lite synd då det är en riktigt bra liten rulle som de flesta nu kommer att missa.
Filmen börjar med några riktiga rednecks som jagar något i en mörk skog. De får sitt byte och man märker nu att det är något utöver det vanliga. Det visar sig att de 15 år tidigare blivit bortförda av aliens som torterade och probade dem rätt hårt. Våra dialektförsedda hjältar virar in kroppen i en matta och ett knippe kedjor och för den till ett hus ute i skogen där deras vän Wyatt bor. Wyatt är väldigt tveksam att hjälpa till då han vet lite mer om rymdvarelserna än de andra, eftersom han blev kvar längst innan han fann sig liggande naken på ett fält miltals från hembyn. Han har helt rätt då det visar sig att det inte är helt lätt att ha en alien som gisslan, speciellt som den har kompanjoner som letar efter den...
Jag blev mycket positivt överraskad av Altered. Filmen utspelar sig till största delen i ett garage där huvudpersonerna fört varelsen och filmen skildrar konflikten mellan de olika karaktärerna där en av dem vill hämnas sin döde bror och de andra som inte riktigt vågar göra något av rädslan för att rymdvarelserna skall hämnas. Vi har även striden mot varelsen som har en del krafter som inte direkt är till någon annans fördel. En av männen blir t ex biten i handen och finner sig sakta förvandlas till vad som mest kan liknas ett levande lik. Det är ingen vanlig splatterfilm det här utan en väldigt spännande gammaldags sciencefictionthriller av det stuket som inte görs längre. Specialeffekterna består till 99% av den gamla skolans makeup, vilket är väldigt skönt då en cgivarelse antagligen inte skulle fungera lika bra. Vi får en hel del blodiga scener där en speciellt står ut: Tug of war med tarmar. Jag tror inte jag ska gå in på mer detaljer där.
Skådespelet är riktigt bra helt igenom och allt är mycket kompetent filmat - ett mycket gott hantverk helt enkelt. Om det är något jag skulle vilja klaga på så är det det något konventionella slutet. Även om det inte känns dåligt på något sätt så skulle jag gärna ha velat att de gick ett steg längre. Man får kanske inte riktigt den där rejäla, finurliga slutklämmen som man önskat sig då filmen fram tills dess varit så pass bra. Men det är väl kanske bara jag. Jag tycker hur som helst att det är synd att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Rekommenderas varmt.
måndag 3 september 2007
Gummimonsterfest 2007
Det var länge sedan jag jag verkligen bejakade mitt inre barn och tittade på några riktigt härliga japanska monsterfilmer, sådana sköna saker där ett eller fler monster slåss om världsherraväldet, vanligtvis i Tokyo eller valfri stad i Japan. Jag förvandlas till ett litet barn varje gång jag ser en sådan film, vilket resulterade i att jag spenderade mesta delen av helgen som en jollrande snorunge. Det här måste jag göra om!
Gamera vs Viras aka Gamera tai Uchu Kaijū Bairasu (1968).
De elaka Viranerna har beslutat sig för ta över jorden, men vad de inte räknat med är givetvis Gamera! Deras första försök slutar i en eldboll i rymden (Där röken stiger uppåt. Jag hade ingen aning om rök steg uppåt i rymden.) varpå de skickar ytterligare ett skepp som kidnappar två scouter och tvingar Gamera att sätta på sig en tokken där "mindcontroldevice" varpå vi bjuds på massor med scener där Gamera trashar Tokyo (courtesy of stock footage från tidigare Gamerafilmer, varav vissa i svartvitt då första Gamerafilmen var så). Till slut så lyckas de äckliga små barnen bryta hjärntvätten varpå Viranernas ledare absorberar de övriga Viranerna och växer sig jättestor (Han ser ut som ett mellanting mellan en sax och en bläckfisk...) för att spöa skiten ur Gamera. Gamera? Förlora? Duh.
Det här är inte en av de bästa Gamerafilmerna jag sett. Vi bjuds på en del sköna scener med massförstörelse men då dessa är från tidigare filmer så känner man sig lite blåst på konfekten. Först efter 1 timme och 5 minuter så möts Gamera och Viras i en kamp på liv och död och den är över sju minuter senare! Innan dess så får man stå ut med de äckliga snorungarna som springer omkring och förklara vad Gamera gör, samtidigt som de konstant skriker "Gambare Gamera!". Gamerafilmernas stora svaghet är ju de klämkäcka, lite Anderssonskans Kalle liknande jävelungar som som springer omkring och är sådär lagom lillgamla. När vi sedan får nöja oss med 5 minuters monsterfight så resulterar detta i en ganska medioker film, till och med för att vara Gamera. Fy skäms på ett sånt fint monster.
Gamera vs. Jiger aka Gamera tai Daimajū Jaigā aka 1.20 reklam för Tokyo Expo 70. (1970)
Inför förberedelserna inför Tokyo Expo 70 så gräver några arkeologer upp en mystisk staty på _Wester_ island... Under förberedelserna så blir de plötsligt attackerade av Gamera. Vad de inte vet är att statyn är placerad där för att hålla något begravt... ta ta! Anyway, detta resulterar i att monstret Jiger vaknar upp (Jiger ser ut som en blandning av en bulldog och en sån där komodoödla med taggar på ryggen) och möts av Gamera (som minsann vet hur elak Jiger är...). Gamera får faktiskt lite spö och Jiger ger sig av mot Tokyo för att trasha. Gamera följer efter och får spö igen, den här gången genom att Jiger spetsar Gamera i halsen med en tagg och lägger ett ägg som raskt börjar suga Gameras blod. Det hela löser sig genom att våra älskade Gambareskrikande ungdomar tar en miniubåt och åker in i Gameras blodomlopp och tar kål på miniJigern. Sedan, alldeles innan jiger ska totaltröska Tokyo Expo så vaknar Gamera till liv igen och denna gången är det Jiger som får på pälsen.
Den här filmen är betydligt bättre än Gamera vs Viras. Vi bjuds på mången scen med massförstörelse och flera sköna, långa monsterfighter (Om jag skulle byta ut vissa ord här så skulle detta lätt kunna låta som en recension av en porrfilm). Visst, vi måste stå ut med äckliga, lillgamla ungjävlar igen, men det kompenseras fint av allt monsteraction. Det är såhär Kaiju skall vara!
The Card player aka Il Cartaio (2004)
Det har väl inte gått så bra för Dario Argento på de sista 10+ åren. Samtliga rullar han gjort har väl mer eller mindre floppat, eller anklagats för att vara bleka kopior av hans mästerliga giallos från 70talet. Jag kan förstår det till viss del då de som kom efter Opera (Min favvo av de han gjorde på 80talet) har varit rätt tråkiga. Den här rullen är varken eller.
En psykopat börjar kidnappa unga flickor och utmanar polisen på ett parti poker. Förlorar de så skär han halsen av offret. Undersökningen leds av en ung kvinnlig kommisarie och en alkoholiserad irländsk polis, tillsammans med ett ungt pokergeni.
Det börjar inte bra kan jag lugnt säga. Vi introduceras snabbt till ett antal karaktärer, alla rätt blaskiga med ett virrvarr av äkta, halvtaskiga italienska accenter och uppenbarligt tråkigt dubbade amerikanska röster. Första halvtimmen är rätt rörig tack vare detta, men därefter blir det faktiskt bättre när Argento får sätta tänderna i några sköna scener som t ex den där det unga pokergeniet jagas genom Roms trånga gränder och tunnlarna därunder. Tyvärr så blir det dock inte mer upphetsande än så. Filmen, som fått 15årsgräns i England, saknar de där stora våldsoperascenerna som Argento brukar vara känd för. Det finns några ganska osmakliga scener som involverar de lik som mördaren lämnar efter sig, men inte speciellt mycket äckligare än vilket CSI-avsnitt som helst. Ett plus för Claudio Simonettis sköna musik, men annars är det en av Argentos tristaste skapelser. Inte bra, inte dålig. Inte ett speciellt bra betyg.
Godzilla vs Monster zero aka Invasion of Astro-Monster aka Kaijū Daisenso (1965)
Helgen avslutades med en av de bästa Godzillafilmerna genom tiderna. Det här var den första filmen i serien jag såg, när jag hyrde den på Gotthuset i Malung under titeln Rymdmonstren anfaller. På den vägen är det. Nu innehåller min filmsamling samtliga Godzilla och Gamerafilmer och då och då plockas de fram för lite ren och skär underhållning. Sockervadd för hjärnan liksom. Det är inte nyttigt, men ack så gott.
I den här filmen så reser två tappra astronauter till den nyupptäckta planeten X. Väl där så finner de ett underjordiskt samhälle som är belägrat av Ghidorah, den trehövdade flygande draken. Xianerna (som de faktiskt kallas) ber jordlingarna om hjälp - specifikt så vill de låna Godzilla och Rodan för att spöa skiten ur Ghidorah. Som motprestation så lovar Xianerna ett botemedel mot cancer. Givetvis så går Jorden med på detta men det visar sig vara en komplott! Xianerna vill kolonisera Jorden med hjälp av de tre monstren! Huäh!
Invasion of the Astromonster har allt! Specialeffekterna är perfekta! Trion med monster bjuder på många scener där diverse städer blir jämnade med marken och själva monsterfighterna är härligt frenetiska. Storyn i sig är klassisk pulp-scifi och detta resulterade i Godzilla Final wars som är en sorts uppföljare. Inga klämkäcka ungjävlar här inte - bara en cool Nick Adams som konstant spänner sina hängslen för att visa hur hård han är, en riktigt härligt machoamerikan. Ska man se en Godzillafilm så finns det inte så många som är i samma klass. Det är gott med sockervadd.
Gamera vs Viras aka Gamera tai Uchu Kaijū Bairasu (1968).
De elaka Viranerna har beslutat sig för ta över jorden, men vad de inte räknat med är givetvis Gamera! Deras första försök slutar i en eldboll i rymden (Där röken stiger uppåt. Jag hade ingen aning om rök steg uppåt i rymden.) varpå de skickar ytterligare ett skepp som kidnappar två scouter och tvingar Gamera att sätta på sig en tokken där "mindcontroldevice" varpå vi bjuds på massor med scener där Gamera trashar Tokyo (courtesy of stock footage från tidigare Gamerafilmer, varav vissa i svartvitt då första Gamerafilmen var så). Till slut så lyckas de äckliga små barnen bryta hjärntvätten varpå Viranernas ledare absorberar de övriga Viranerna och växer sig jättestor (Han ser ut som ett mellanting mellan en sax och en bläckfisk...) för att spöa skiten ur Gamera. Gamera? Förlora? Duh.
Det här är inte en av de bästa Gamerafilmerna jag sett. Vi bjuds på en del sköna scener med massförstörelse men då dessa är från tidigare filmer så känner man sig lite blåst på konfekten. Först efter 1 timme och 5 minuter så möts Gamera och Viras i en kamp på liv och död och den är över sju minuter senare! Innan dess så får man stå ut med de äckliga snorungarna som springer omkring och förklara vad Gamera gör, samtidigt som de konstant skriker "Gambare Gamera!". Gamerafilmernas stora svaghet är ju de klämkäcka, lite Anderssonskans Kalle liknande jävelungar som som springer omkring och är sådär lagom lillgamla. När vi sedan får nöja oss med 5 minuters monsterfight så resulterar detta i en ganska medioker film, till och med för att vara Gamera. Fy skäms på ett sånt fint monster.
Gamera vs. Jiger aka Gamera tai Daimajū Jaigā aka 1.20 reklam för Tokyo Expo 70. (1970)
Inför förberedelserna inför Tokyo Expo 70 så gräver några arkeologer upp en mystisk staty på _Wester_ island... Under förberedelserna så blir de plötsligt attackerade av Gamera. Vad de inte vet är att statyn är placerad där för att hålla något begravt... ta ta! Anyway, detta resulterar i att monstret Jiger vaknar upp (Jiger ser ut som en blandning av en bulldog och en sån där komodoödla med taggar på ryggen) och möts av Gamera (som minsann vet hur elak Jiger är...). Gamera får faktiskt lite spö och Jiger ger sig av mot Tokyo för att trasha. Gamera följer efter och får spö igen, den här gången genom att Jiger spetsar Gamera i halsen med en tagg och lägger ett ägg som raskt börjar suga Gameras blod. Det hela löser sig genom att våra älskade Gambareskrikande ungdomar tar en miniubåt och åker in i Gameras blodomlopp och tar kål på miniJigern. Sedan, alldeles innan jiger ska totaltröska Tokyo Expo så vaknar Gamera till liv igen och denna gången är det Jiger som får på pälsen.
Den här filmen är betydligt bättre än Gamera vs Viras. Vi bjuds på mången scen med massförstörelse och flera sköna, långa monsterfighter (Om jag skulle byta ut vissa ord här så skulle detta lätt kunna låta som en recension av en porrfilm). Visst, vi måste stå ut med äckliga, lillgamla ungjävlar igen, men det kompenseras fint av allt monsteraction. Det är såhär Kaiju skall vara!
The Card player aka Il Cartaio (2004)
Det har väl inte gått så bra för Dario Argento på de sista 10+ åren. Samtliga rullar han gjort har väl mer eller mindre floppat, eller anklagats för att vara bleka kopior av hans mästerliga giallos från 70talet. Jag kan förstår det till viss del då de som kom efter Opera (Min favvo av de han gjorde på 80talet) har varit rätt tråkiga. Den här rullen är varken eller.
En psykopat börjar kidnappa unga flickor och utmanar polisen på ett parti poker. Förlorar de så skär han halsen av offret. Undersökningen leds av en ung kvinnlig kommisarie och en alkoholiserad irländsk polis, tillsammans med ett ungt pokergeni.
Det börjar inte bra kan jag lugnt säga. Vi introduceras snabbt till ett antal karaktärer, alla rätt blaskiga med ett virrvarr av äkta, halvtaskiga italienska accenter och uppenbarligt tråkigt dubbade amerikanska röster. Första halvtimmen är rätt rörig tack vare detta, men därefter blir det faktiskt bättre när Argento får sätta tänderna i några sköna scener som t ex den där det unga pokergeniet jagas genom Roms trånga gränder och tunnlarna därunder. Tyvärr så blir det dock inte mer upphetsande än så. Filmen, som fått 15årsgräns i England, saknar de där stora våldsoperascenerna som Argento brukar vara känd för. Det finns några ganska osmakliga scener som involverar de lik som mördaren lämnar efter sig, men inte speciellt mycket äckligare än vilket CSI-avsnitt som helst. Ett plus för Claudio Simonettis sköna musik, men annars är det en av Argentos tristaste skapelser. Inte bra, inte dålig. Inte ett speciellt bra betyg.
Godzilla vs Monster zero aka Invasion of Astro-Monster aka Kaijū Daisenso (1965)
Helgen avslutades med en av de bästa Godzillafilmerna genom tiderna. Det här var den första filmen i serien jag såg, när jag hyrde den på Gotthuset i Malung under titeln Rymdmonstren anfaller. På den vägen är det. Nu innehåller min filmsamling samtliga Godzilla och Gamerafilmer och då och då plockas de fram för lite ren och skär underhållning. Sockervadd för hjärnan liksom. Det är inte nyttigt, men ack så gott.
I den här filmen så reser två tappra astronauter till den nyupptäckta planeten X. Väl där så finner de ett underjordiskt samhälle som är belägrat av Ghidorah, den trehövdade flygande draken. Xianerna (som de faktiskt kallas) ber jordlingarna om hjälp - specifikt så vill de låna Godzilla och Rodan för att spöa skiten ur Ghidorah. Som motprestation så lovar Xianerna ett botemedel mot cancer. Givetvis så går Jorden med på detta men det visar sig vara en komplott! Xianerna vill kolonisera Jorden med hjälp av de tre monstren! Huäh!
Invasion of the Astromonster har allt! Specialeffekterna är perfekta! Trion med monster bjuder på många scener där diverse städer blir jämnade med marken och själva monsterfighterna är härligt frenetiska. Storyn i sig är klassisk pulp-scifi och detta resulterade i Godzilla Final wars som är en sorts uppföljare. Inga klämkäcka ungjävlar här inte - bara en cool Nick Adams som konstant spänner sina hängslen för att visa hur hård han är, en riktigt härligt machoamerikan. Ska man se en Godzillafilm så finns det inte så många som är i samma klass. Det är gott med sockervadd.
måndag 20 augusti 2007
28 weeks later och Sunshine
Korta versionen: Alltså, två fullträffar på en kväll. Hur stor är chansen för det?
Långa versionen:
28 weeks later (2007)
Uppföljare är något speciellt. Vanligtvis så prånglas de ut snabbt i ett försök att tjäna snabba pengar på en franschise och för det mesta inte av skaparna av originalet, vilket resulterar i en halvdan smörja. Ibland, en gång på 100 kanske, så glimrar det till och vi får något i samma klass som originalet (ex: Aliens) eller åtminstone en värdig uppföljare (Ex: Terminator 2, Exorcisten 3). 28 weeks later placerar sig lätt i den senare kategorin.
Filmen får inga direkta poäng för originalitet - storyn är inget nytt under julgranen men den är välskriven, även om filmen egentligen inte har några speciellt starka karaktärer förutom Robert Carlyle. Bra skådespelare finns det gott om, men de får aldrig riktigt någon chans. Filmen är så fokuserad på att leverera bra skräck och action att de glöms bort. Förutom detta så är filmen riktigt bra.
Allt börjar med en rejäl käftsmäll. Robert Carlyle och Catherine McCormack spelar ett gift par som gömmer sig i ett hus på landsbygden i början på farsoten, tillsammans med några andra överlevande. Givetvis så tar det inte många minuter förrän helvetet har brutit löst, och Carlyles karaktär är den enda överlevande efter att ha tvingats överge sin fru i händerna (tänderna?) på de smittade. Hela sekvensen är helt underbart spännande, med suverän musik. Nu hoppar vi raskt framåt till 28 veckor efter att viruset började spridas i första filmen. London har rensats upp och ett försök att återbefolka har startat i några avspärrade kvarter, helt under amerikanska armens bevakning. Carlyles två barn, turligt nog bortskickade till annat land innan allt brakade lös, anländer till huvudstaden och möts upp av sin far. När barnen smiter för att besöka sitt hem sätts en serie händelser igång som snart resulterar i ny infektion och totalt kaos. Det är inte många döda sekunder under filmens gång. Smittan sprids oerhört snabbt och snart är staden full av infekterade galningar. Militären försöker hålla dem tillbaka men allt resulterar i en stor massaker och våra hjältar finner sig konstant jagade, av så väl infekterade som militärer. Man sitter på nålar konstant när man vet att ingen karaktär går säker från att slitas i småbitar...
Appropå våld då: 28 days later var inte speciellt grafiskt blodig, men det blir det ändring på här. Huvuden exploderar, armar skjuts av och vi får en fin massaker med hjälp av rotorblad på helikopter. (Hmm. Det här låter lite bekant. Jag vill minnas att jag skrev något liknande i recensionen av Planet terror. Sammanträffande? Skulle tro det. ). Filmen övergår dock som tur inte till någon riktig splatterfest, vilket är rätt skönt.
Slutsatsen: Se den här, speciellt om du gillade ettan. En värdig uppföljare, även om den kanske inte riktigt kan toppa de oerhört intensiva öppningsscenerna, och det är fan inte ofta vi får uppföljare av den här klassen. Efter att ha sett trailern så hade jag väldigt höga förväntningar och de uppfylldes allihopa. Danny Boyle som regisserade första filmen och står som producent till den här har sagt att han själv skall regissera 28 months later. Tänk så oerhört det skulle vara om vi fick ytterligare en uppföljare i samma klass... det skulle väl bli något sorts rekord?
Sunshine (2007)
Danny Boyle tackade nej till att regissera 28 weeks later då han var fullt upptagen med denna film och tur är väl det antar jag. Nu för tiden så är det inte så ofta vi serveras seriös högbudget science fiction på bio/dvd och den här filmen är ett friskt tillskott.
Någon gång i framtiden så är våran sol döende och Jorden är på väg att frysa till is (vilket faktiskt representeras av scener inspelade på Gärdet...). Mänskligheten bygger en enorm bomb som de tänker använda för att fulstarta den igen men skeppet, Icarus, försvinner på vägen. Flera år senare har de absolut sista uranreserverna skrapats ihop för en ny bomb och en sista chans med Icarus II. På vägen dit snappar de upp Icarus I:s nödfyr och bestämmer sig att försöka rädda bomben, för en extra chans ifall något skulle gå fel med den första. Det är då allt börjar gå åt helvete...
En enkel förklaring till vad detta är för typ av film är att beskriva den som en blanding av 2001 och Event horizon, med betoning på den första. Det är en seriös scifirulle vi har att göra med. Teknologin är snyggt designad och trovärdig. Visst, den innehåller några fysiska fel, men de verkar vara gjorda med gott samvete för ökad dramatisk effekt, vilket jag kan acceptera då det inte är några extrema saker. Vi bjuds på många vackra scener till sagolikt skön musik som till en del faktiskt är gjord av Underworld. Att skådespelarna alla gör solida jobb gör ju inte saken sämre. Här finner vi t ex Cillian Murphy från 28 days later, Michelle Yeoh som vi sett i mången asiatisk actionfilm och Hiroyuki "Henry" Sanada som är en klassik actionskådis från Japan. Skräck/thrillerelementen som dyker upp en bit in i filmen skapar aningen mer frågor än vad den besvarar, vilket jag gillar då det låter en bilda en egen uppfattning utan att vara luddigt.
En mycket skön filmupplevelse som kräver högt ljud och bra bild. Gillar du science fiction så kommer du antagligen att älska den här. Är det mer action du är ute efter så finns chansen att du kan bli besviken but its your loss. Mycket bra.
Långa versionen:
28 weeks later (2007)
Uppföljare är något speciellt. Vanligtvis så prånglas de ut snabbt i ett försök att tjäna snabba pengar på en franschise och för det mesta inte av skaparna av originalet, vilket resulterar i en halvdan smörja. Ibland, en gång på 100 kanske, så glimrar det till och vi får något i samma klass som originalet (ex: Aliens) eller åtminstone en värdig uppföljare (Ex: Terminator 2, Exorcisten 3). 28 weeks later placerar sig lätt i den senare kategorin.
Filmen får inga direkta poäng för originalitet - storyn är inget nytt under julgranen men den är välskriven, även om filmen egentligen inte har några speciellt starka karaktärer förutom Robert Carlyle. Bra skådespelare finns det gott om, men de får aldrig riktigt någon chans. Filmen är så fokuserad på att leverera bra skräck och action att de glöms bort. Förutom detta så är filmen riktigt bra.
Allt börjar med en rejäl käftsmäll. Robert Carlyle och Catherine McCormack spelar ett gift par som gömmer sig i ett hus på landsbygden i början på farsoten, tillsammans med några andra överlevande. Givetvis så tar det inte många minuter förrän helvetet har brutit löst, och Carlyles karaktär är den enda överlevande efter att ha tvingats överge sin fru i händerna (tänderna?) på de smittade. Hela sekvensen är helt underbart spännande, med suverän musik. Nu hoppar vi raskt framåt till 28 veckor efter att viruset började spridas i första filmen. London har rensats upp och ett försök att återbefolka har startat i några avspärrade kvarter, helt under amerikanska armens bevakning. Carlyles två barn, turligt nog bortskickade till annat land innan allt brakade lös, anländer till huvudstaden och möts upp av sin far. När barnen smiter för att besöka sitt hem sätts en serie händelser igång som snart resulterar i ny infektion och totalt kaos. Det är inte många döda sekunder under filmens gång. Smittan sprids oerhört snabbt och snart är staden full av infekterade galningar. Militären försöker hålla dem tillbaka men allt resulterar i en stor massaker och våra hjältar finner sig konstant jagade, av så väl infekterade som militärer. Man sitter på nålar konstant när man vet att ingen karaktär går säker från att slitas i småbitar...
Appropå våld då: 28 days later var inte speciellt grafiskt blodig, men det blir det ändring på här. Huvuden exploderar, armar skjuts av och vi får en fin massaker med hjälp av rotorblad på helikopter. (Hmm. Det här låter lite bekant. Jag vill minnas att jag skrev något liknande i recensionen av Planet terror. Sammanträffande? Skulle tro det. ). Filmen övergår dock som tur inte till någon riktig splatterfest, vilket är rätt skönt.
Slutsatsen: Se den här, speciellt om du gillade ettan. En värdig uppföljare, även om den kanske inte riktigt kan toppa de oerhört intensiva öppningsscenerna, och det är fan inte ofta vi får uppföljare av den här klassen. Efter att ha sett trailern så hade jag väldigt höga förväntningar och de uppfylldes allihopa. Danny Boyle som regisserade första filmen och står som producent till den här har sagt att han själv skall regissera 28 months later. Tänk så oerhört det skulle vara om vi fick ytterligare en uppföljare i samma klass... det skulle väl bli något sorts rekord?
Sunshine (2007)
Danny Boyle tackade nej till att regissera 28 weeks later då han var fullt upptagen med denna film och tur är väl det antar jag. Nu för tiden så är det inte så ofta vi serveras seriös högbudget science fiction på bio/dvd och den här filmen är ett friskt tillskott.
Någon gång i framtiden så är våran sol döende och Jorden är på väg att frysa till is (vilket faktiskt representeras av scener inspelade på Gärdet...). Mänskligheten bygger en enorm bomb som de tänker använda för att fulstarta den igen men skeppet, Icarus, försvinner på vägen. Flera år senare har de absolut sista uranreserverna skrapats ihop för en ny bomb och en sista chans med Icarus II. På vägen dit snappar de upp Icarus I:s nödfyr och bestämmer sig att försöka rädda bomben, för en extra chans ifall något skulle gå fel med den första. Det är då allt börjar gå åt helvete...
En enkel förklaring till vad detta är för typ av film är att beskriva den som en blanding av 2001 och Event horizon, med betoning på den första. Det är en seriös scifirulle vi har att göra med. Teknologin är snyggt designad och trovärdig. Visst, den innehåller några fysiska fel, men de verkar vara gjorda med gott samvete för ökad dramatisk effekt, vilket jag kan acceptera då det inte är några extrema saker. Vi bjuds på många vackra scener till sagolikt skön musik som till en del faktiskt är gjord av Underworld. Att skådespelarna alla gör solida jobb gör ju inte saken sämre. Här finner vi t ex Cillian Murphy från 28 days later, Michelle Yeoh som vi sett i mången asiatisk actionfilm och Hiroyuki "Henry" Sanada som är en klassik actionskådis från Japan. Skräck/thrillerelementen som dyker upp en bit in i filmen skapar aningen mer frågor än vad den besvarar, vilket jag gillar då det låter en bilda en egen uppfattning utan att vara luddigt.
En mycket skön filmupplevelse som kräver högt ljud och bra bild. Gillar du science fiction så kommer du antagligen att älska den här. Är det mer action du är ute efter så finns chansen att du kan bli besviken but its your loss. Mycket bra.
onsdag 15 augusti 2007
Planet terror
När jag fick läsa att distributören delat upp Grindhouse i separata filmer för Europa så blev jag rätt sur, speciellt med tanke på att de sköt upp Robert Rodriguez del till senare. Tarantinos film var helt väl ok, lite väl mycket patenterad "cool" Tarantino dialog bara men det var ju Rodriguez hyllning till zombiefilmer som jag verkligen ville se! Det var med rätt höga förväntningar som jag satte mig i biografen, lite nervös för att jag just väntade mig en riktigt skön film
Jag blev inte besviken.
Planet terror är 1 timme och 45 minuter ren och skär splatterunderhållning. Handlingen känns som en löst kalkerad variant av Return of the living dead, då en zombifierande gas börjar spridas och det är militären som ligger bakom. Att zombierna sedan ser ut som om de är direkt hämtade från Umberto Lenzis köttbullsansikten från Nightmare city gör ju inte saken sämre. Sista 10 minuterna känns lite som en uppdatering av introscenen från just denna skräpklassiker. Sen så är filmen späckad med referenser till zombiefilmer från förr. Tarantino gör en cameo och blir dödad på ett sätt som man direkt kan hänvisa till Zombie Flesheaters och City of the living dead(Tja, en del av hans dödsscen åtminstone. Det fanns inga smältande testiklar i någon av de filmerna vad jag kan minnas...). Ett annat exempel är en scen som involverar exploderande bensinpumpar och bilar - läs Night of the living dead. Allt serveras med en nypa inte ens speciellt låg humor, vilket brukar vara standard när det gäller nyare zombiefilmer och det hela håller förvånansvärt bra. Visst, man kan ju tycka att gimmicken med Rose McGowans maskingevärsben är lite halvtöntig men det är snyggt gjort och över förhållandevis snabbt och smärtfritt. Vilket leder oss till skådespelarna. Robert Rodriguez har verkligen gjort bra val här. Freddy Rodríguez och Rose Mcgowan är alldeles utmärkta som huvudpersoner och filmen är full av suveräna biroller/cameos. Vad sägs om Michael Biehn, Bruce Willis, Tom Savini och Jeff Fahey med mera..? Sen gör Stacy Ferguson från Blackeyed peas en cameo som flata i minikjol.
Jaja, skit i skådespelarna. Över till det viktigaste. Splatter.
Det var länge sedan jag såg en såhär blodig film. Det fullkomligen sprutar blod konstant. Huvuden exploderar, armar skjuts av, kroppar slits i småbitar och alla squibs verkar innehålla minst en liter fejkblod. Är man en riktigt gorehound så är detta julafton.
Jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad. Jag gick in i bion med höga förväntningar och kom ut med dem överträffade. En perfekt exploitationrulle. Sen kan man ju prata mer om t ex sådana saker som att det finns bra karaktärer för en gångs, och att alla klicher behandlas med respekt men sånt glömmer man snabbt när ser allt härligt underhållningsvåld! 5 smältande tummar upp!
Jag blev inte besviken.
Planet terror är 1 timme och 45 minuter ren och skär splatterunderhållning. Handlingen känns som en löst kalkerad variant av Return of the living dead, då en zombifierande gas börjar spridas och det är militären som ligger bakom. Att zombierna sedan ser ut som om de är direkt hämtade från Umberto Lenzis köttbullsansikten från Nightmare city gör ju inte saken sämre. Sista 10 minuterna känns lite som en uppdatering av introscenen från just denna skräpklassiker. Sen så är filmen späckad med referenser till zombiefilmer från förr. Tarantino gör en cameo och blir dödad på ett sätt som man direkt kan hänvisa till Zombie Flesheaters och City of the living dead(Tja, en del av hans dödsscen åtminstone. Det fanns inga smältande testiklar i någon av de filmerna vad jag kan minnas...). Ett annat exempel är en scen som involverar exploderande bensinpumpar och bilar - läs Night of the living dead. Allt serveras med en nypa inte ens speciellt låg humor, vilket brukar vara standard när det gäller nyare zombiefilmer och det hela håller förvånansvärt bra. Visst, man kan ju tycka att gimmicken med Rose McGowans maskingevärsben är lite halvtöntig men det är snyggt gjort och över förhållandevis snabbt och smärtfritt. Vilket leder oss till skådespelarna. Robert Rodriguez har verkligen gjort bra val här. Freddy Rodríguez och Rose Mcgowan är alldeles utmärkta som huvudpersoner och filmen är full av suveräna biroller/cameos. Vad sägs om Michael Biehn, Bruce Willis, Tom Savini och Jeff Fahey med mera..? Sen gör Stacy Ferguson från Blackeyed peas en cameo som flata i minikjol.
Jaja, skit i skådespelarna. Över till det viktigaste. Splatter.
Det var länge sedan jag såg en såhär blodig film. Det fullkomligen sprutar blod konstant. Huvuden exploderar, armar skjuts av, kroppar slits i småbitar och alla squibs verkar innehålla minst en liter fejkblod. Är man en riktigt gorehound så är detta julafton.
Jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad. Jag gick in i bion med höga förväntningar och kom ut med dem överträffade. En perfekt exploitationrulle. Sen kan man ju prata mer om t ex sådana saker som att det finns bra karaktärer för en gångs, och att alla klicher behandlas med respekt men sånt glömmer man snabbt när ser allt härligt underhållningsvåld! 5 smältande tummar upp!
måndag 13 augusti 2007
Leone och Naschy
Helgens eskapader involverade följande filmer:
Once upon a time in the west, Sergio Leones överväldigande mästerverk från 1968.
Jag har aldrig varit någon väldig fan av italienska spaghettiwestern men jag insåg nu varför när jag tittade på MGM:s remastrade special edition "in glorious widescreen". När man sett dessa filmer tidigare så har det alltid varit på någon kabeltvkanal där de visat någon blaskig fullscreenversion där man missar halva filmen på sidorna och det gör verkligen inte filmen rätt. Leones underbara kamerakompositioner kräver verkligen widescreen för att kunna uppskattas till fullo. Den 10 minuter långa scenen i början av filmen där 3 revolvermän väntar vid en tågstation är ett ypperligt exempel. Ingenting händer egentligen men det är så sanslöst snyggt och coolt filmat att man sitter där med ett leende på läpparna. Sen följer en kavalkad av vackra ökenscener filmade i Monument valley och maffiga kameraåkningar i en av de mest levande westernstäder som någonsin skådats på film.
Övrigt att nämna är ju skådisarna. Henry fonda är helt suverän som den riktigt iskalle revolvermannen som skjuter barn utan att blinka. Jason Robards är härlig som nerdekat halvblod. Charles Bronson gör vad Charles Bronson gör bäst - spelar stenansikte med siktet på hämnd. Storyn är för övrigt det minst speciella men det har väl aldrig varit denna typ av filmers starka punkt. Charles Bronson ska hämnas, Henry Fonda är girig, Jason Robards blir felaktigt anklagad och allt detta pga marken som Claudia Cardinale äger. Nuff said. Ett mästerverk.
Film nummer två den här helgen blev:
Werewolf shadow aka The Werewolf against the Vampire women aka La Noche de walpurgis från 1971.
Jacinto Molina aka Paul Naschy är en spansk f.d. tyngdlyftare som slank in på film på sextiotalet och började göra film i stil med sina favoriter från när han växte upp - universals alla gamla härliga monsterfilmer. Hans personliga favorit var varulven, vilket resulterade i (om jag inte har helt fel) 12(!) stycken filmer om den polske greven Waldemar Daninsky som är förbannad att vandra jorden för evigt och förvandlas till varulv varje fullmåne. Det enda som kan stoppa honom är när någon dödar honom av kärlek (vilket verkar hända i varje film - varpå han blir återuppväckt igen. stackars jävel.)
Denna film är om jag förstått rätt den fjärde i serien. Två unga studenter reser ut i den spanska vildmarken för att söka rätt på en försvunnen grav där, enligt legenden, Baronessa d'Arville de Nasdy ligger begraven efter att ha blivit avrättad för att ha mördat oskulder och hållit sig ung genom att dricka deras blod. Under sitt sökande stöter de på Waldemar och det hela slutar givetvis med att den elaka Baronessan återuppväcks och börjar springa omkring i slowmotion.
Det här är absolut ingen bra film egentligen men den är oerhört svår att tycka illa om. Den är snyggt fotograferad och har musik av Antón García Abril som även gjorde musiken till Amando De Ossorios underbara blind dead filmer, vilket resulterar i en liknande känsla då stor del av filmen utspelar sig i liknande ruiner. Vi får till och med en kort scen där hjältinnan blir anfallen av en blind dead liknande zombie (Vi får ingen förklaring till varför han dyker upp, han passar inte in i storyn överhuvudtaget och han nämns inte mer efter att han blir dödad. Men vafan, den är ju filmad i slow motion så det blir lite extra godis). Filmen består faktiskt mest av ett antal löst sammanhängande scener som för det mesta är snyggt filmade. Annars så bjuds vi massor med scener där våra vackra hjältinnor är nakna eller springer omkring i nattlinnen.
Som sagt, svårt att tycka illa om. Lite som sockervadd för hjärnan - inte nyttigt men ack så gott.
Once upon a time in the west, Sergio Leones överväldigande mästerverk från 1968.
Jag har aldrig varit någon väldig fan av italienska spaghettiwestern men jag insåg nu varför när jag tittade på MGM:s remastrade special edition "in glorious widescreen". När man sett dessa filmer tidigare så har det alltid varit på någon kabeltvkanal där de visat någon blaskig fullscreenversion där man missar halva filmen på sidorna och det gör verkligen inte filmen rätt. Leones underbara kamerakompositioner kräver verkligen widescreen för att kunna uppskattas till fullo. Den 10 minuter långa scenen i början av filmen där 3 revolvermän väntar vid en tågstation är ett ypperligt exempel. Ingenting händer egentligen men det är så sanslöst snyggt och coolt filmat att man sitter där med ett leende på läpparna. Sen följer en kavalkad av vackra ökenscener filmade i Monument valley och maffiga kameraåkningar i en av de mest levande westernstäder som någonsin skådats på film.
Övrigt att nämna är ju skådisarna. Henry fonda är helt suverän som den riktigt iskalle revolvermannen som skjuter barn utan att blinka. Jason Robards är härlig som nerdekat halvblod. Charles Bronson gör vad Charles Bronson gör bäst - spelar stenansikte med siktet på hämnd. Storyn är för övrigt det minst speciella men det har väl aldrig varit denna typ av filmers starka punkt. Charles Bronson ska hämnas, Henry Fonda är girig, Jason Robards blir felaktigt anklagad och allt detta pga marken som Claudia Cardinale äger. Nuff said. Ett mästerverk.
Film nummer två den här helgen blev:
Werewolf shadow aka The Werewolf against the Vampire women aka La Noche de walpurgis från 1971.
Jacinto Molina aka Paul Naschy är en spansk f.d. tyngdlyftare som slank in på film på sextiotalet och började göra film i stil med sina favoriter från när han växte upp - universals alla gamla härliga monsterfilmer. Hans personliga favorit var varulven, vilket resulterade i (om jag inte har helt fel) 12(!) stycken filmer om den polske greven Waldemar Daninsky som är förbannad att vandra jorden för evigt och förvandlas till varulv varje fullmåne. Det enda som kan stoppa honom är när någon dödar honom av kärlek (vilket verkar hända i varje film - varpå han blir återuppväckt igen. stackars jävel.)
Denna film är om jag förstått rätt den fjärde i serien. Två unga studenter reser ut i den spanska vildmarken för att söka rätt på en försvunnen grav där, enligt legenden, Baronessa d'Arville de Nasdy ligger begraven efter att ha blivit avrättad för att ha mördat oskulder och hållit sig ung genom att dricka deras blod. Under sitt sökande stöter de på Waldemar och det hela slutar givetvis med att den elaka Baronessan återuppväcks och börjar springa omkring i slowmotion.
Det här är absolut ingen bra film egentligen men den är oerhört svår att tycka illa om. Den är snyggt fotograferad och har musik av Antón García Abril som även gjorde musiken till Amando De Ossorios underbara blind dead filmer, vilket resulterar i en liknande känsla då stor del av filmen utspelar sig i liknande ruiner. Vi får till och med en kort scen där hjältinnan blir anfallen av en blind dead liknande zombie (Vi får ingen förklaring till varför han dyker upp, han passar inte in i storyn överhuvudtaget och han nämns inte mer efter att han blir dödad. Men vafan, den är ju filmad i slow motion så det blir lite extra godis). Filmen består faktiskt mest av ett antal löst sammanhängande scener som för det mesta är snyggt filmade. Annars så bjuds vi massor med scener där våra vackra hjältinnor är nakna eller springer omkring i nattlinnen.
Som sagt, svårt att tycka illa om. Lite som sockervadd för hjärnan - inte nyttigt men ack så gott.
lördag 4 augusti 2007
Slem, demoner, kärlek och spöken
De sista dagarnas dos har varit ok, speciellt med tanke på att jag legat hemma med feber och en hosta som gjort att jag knappt kunnat sova på nätterna - vilket resulterat att jag mer än gärna nickat till när jag slagit på någon trevlig rulle. Jag lyckades i alla fall prestera följande:
The blob (1988)
Remakes är ett svårt kapitel. Oftast så blir man serverad en urvattnad soppa som inte fungerar överhuvudtaget för att det som funkade i originalversionen har förstörts i något sorts tvång att uppdatera och förenkla för dagens mer hjärnskadade publik. Ibland kan det bli bra, som t ex John Carpenters underbara version av The Thing eller så bli det inte så bra som t ex... tja, välj själv närapå varenda remake som existerar. The Blob, som är en remake av en femtitalsskräckis där Steve McQueen ställs mot en människoätande slemklump från rymden, hamnar någonstans mittemellan. Filmmakarna har uppdaterat specialeffekterna och sett till att slemklumpen dödar snabbt och brutalt - och effektmakarna har gjort ett mycket bra jobb, förutom i några få fall där bluescreenkanterna är lite väl uppenbara. Annars funkar allting alldeles utmärkt och innehåller några klassiska splatterscener, som t ex den där en diskare blir nerdragen genom avloppet eller scenen där man finner att det saknas delar av en luffare. Sen ska filmen ha en eloge för att den vågar döda barn - något som Hollywood är väldigt känsliga för. Den unge man som dör har dock hela tiden framställts som en synnerligen olydig och kaxig unge som gillar splatterfilmer och sitter med fötterna på sätet på bio så jag antar att han förtjänade att bli smält i blobens mage.
Manuset är skrivet av Chuck Russel och Frank Darabont och det märks att det är ett riktigt Hollywoodmanus. Chuck Russel har tidigare gjort filmer som The Mask och Eraser och Frank Darabont är skyldig till sådana klassiker som Green Mile och Shawshank redemption. Detta resulterar i ett ganska förutsägbart manus. Vi har t ex en scen i början där våran hjälte (Kevin Dillon i en riktigt gräslig hockeyfrilla och en svart skinnjacka) ska hoppa över en trasig bro med sin motorcykel. Han misslyckas givetvis vilket enligt manuslag 1A innebär att han kommer att klara det hoppet lite senare i filmen när han är jagad. Sen så känns militärens inblandning väldigt kliche, där skådespelarna spottar ur sig väldigt mycket kass dialog.
De skall dock ha en eloge för att de dödar av en av huvudpersonerna relativt tidigt i filmen. Hur som helst, detta är egentligen inget som stör så mycket. Det känns faktiskt ganska tryggt.- En av de bättre remakes jag sett, även om den kanske inte håller hela vägen. Gott om splatter och sköna specialeffekter gör den till en mindre klassiker.
The Darkness beyond (2000)
Ivan Succon är en italienare som gillar H.P. Lovecraft skräcknoveller om varelser så fruktansvärda att blotta tanken på dem kan driva en människa till vansinne. 1998 så spelade han och några vänner in en 30 minuter lång kortfilm inspirerade av hans noveller. Två år senare visade han upp scener för en amerikansk distributör och låtsades som om det var scener från en fullängdsfilm. När de visade sig vara intresserade av att distribuera så började Ivan & co att spela in nya scener för att få upp den till fullängd. Filmen, som till slut blev 70 minuter, handlar om en framtid där mänskligheten är på gränsen till fullt krig mot de som valt att sälja sina själar till de onda. En pluton soldater på de godas sida på väg mot okänt mål stannar till i en gammal ruin. De finner en port som leder in i ett okänt mörker - en annan dimension där ondska regerar. Det står inte på förrän de befinner sig på en plats där man inte kan lita på någon och där gamla minnen kommer tillbaka för att hemsöka en.
För att vara inspelad med en video kamera och en budget på runt $10 000 så är detta en förvånansvärt professionell film. Kamera och ljus är i det närmaste klanderfritt. De har funnit synnerligen stämningsfulla ruiner och övergivna hus att filma, vilket bara gör saken ännu bättre. Vad som inte riktigt fungerar är dock manuset. Strukturen är inte riktigt 100% vilket antagligen beror på att det just är en kortfilm som förlängts. Handlingen är väldigt splittrad och filmen skiftar huvudperson vid flera tillfällen och gör det lite smått förvirrande. Dock så verkar det även som om att det är tänkt att det skall vara lite som en mardröm och som en sådan fungerar den ganska bra. Ivan har gjort flera filmer baserade/inspirerade av H.P Lovecraft och jag ser fram emot dessa då den är mycket välgjord - speciellt med tanke på hur mycket jag vanligtvis avskyr s.k. Shot on video rullar. Jag ser fram emot hans framtida produktioner. Med beröm godkänt.
Heaven can wait (1943)
En romantisk komedi från 40talet? Hur har den hamnat i min filmsamling egentligen? Tja, hur som helst - det är en mycket trevlig liten bagatell.
Don Ameche spelar Henry Van Cleve, en gammal man som efter sin död finner sig vid incheckningsbordet i helvetet, redo för att bli insläppt. Djävulen, hans Excellens, finner det hela lite tvivelaktigt och ber honom förklara varför, varpå den gamle playboyen börjar berätta om sitt liv och sin enda sanna kärlek som han tydligen svek gång på gång.
Det här är en sån här film som man blir på bra humör av. Don Ameche och hans medspelare gör ett mycket gott jobb, speciellt Charles Coburn som Hugo Van Cleve, farfadern som förstår precis hur Henry fungerar. Den underbara Gene Tierny spelar hans fru Martha och Signe Hasso dyker upp som ett franskt hembiträde som utttalar både sin engelska och sin franska på ett väldigt svenskt sätt.
Det är väldigt svårt att inte tycka om en sån här film och även om man väldigt snabbt inser hur det kommer att sluta så är det väldigt trevligt på vägen dit. En perfekt film för en seg söndageftermiddag.
Thirteen ghosts (2001)
Dagens blog innehåller ytterligare en högbudgetremake av en gammal rulle, den här gången en uppdatering av William Castles rulle från 1960 (som jag för övrigt inte sett men vad jag förstår så har de inte mycket med varandra att göra annat än titeln... måste sätta upp den på min skahalista). Tony Shalhoub och hans familj ärver ett mycket speciellt hus av en släkting. Det speciella med det är helt i oförstörbart glas och har en källare full med riktigt elaka spöken (som bara kan ses om man har speciella glasögon)och egentligen är en maskin som... Jag ska inte avslöja mer. Matthew Lillard dyker upp som skönt urflippad kille som har lite skumma psykiska krafter och vi finner även Embeth Davidtz som spelade Bruce Campbell loveinterest i Army of darkness.
Vad funkar och funkar inte då?
Jag börjar med det som stör mig mest: Spökena. Jag förstår inte riktigt varför men uppenbarligen så är det mest skrämmande de kan komma fram med någon kopia på Marilyn Manson, en fiftiesrocker med mosat ansikte eller en fet kille i blöjor. Visst, den kristna högern i Usa tycker kanske att det är väldigt läskigt att se någon i sådana utstyrslar men jag tror att det är just filmer som den här som gjorde att den japanska skräckvågen blev såpass stor som den blev. Det är helt enkelt inte speciellt läskigt. Det spöket som funkar bäst är den kvinna som skurit sig sönder och samman och går omkring naken - det är klart mycket läbbigare än något miffo som går omkring med något som ser ut som en hemmagjord kaninbur på huvudet.
En annan sak är att filmen känns nerkortad. Antingen så kortades manuset ner eller så klipptes den ned innan den släpptes då det känns som om vi saknar lite av själva köttet i storyn. Vi får knappt lära känna karaktärerna alls så det blir aningen svårt att sympatisera med dem.
Annars så är det en mycket trevlig timewaster. Då filmen är producerad av Joel Silver och Robert Zemeckis så blir det givetvis en rejält högljudd film som kan pressa ur en hel del ur vilken hemmabioanläggning som helst. Vi blir även serverade några smaskiga gorescener, där min favorit är den där den slemmige advokaten får stifta bekantskap med en glasdörr som stängs. Mums. Helt ok remakemässigt sett.
The blob (1988)
Remakes är ett svårt kapitel. Oftast så blir man serverad en urvattnad soppa som inte fungerar överhuvudtaget för att det som funkade i originalversionen har förstörts i något sorts tvång att uppdatera och förenkla för dagens mer hjärnskadade publik. Ibland kan det bli bra, som t ex John Carpenters underbara version av The Thing eller så bli det inte så bra som t ex... tja, välj själv närapå varenda remake som existerar. The Blob, som är en remake av en femtitalsskräckis där Steve McQueen ställs mot en människoätande slemklump från rymden, hamnar någonstans mittemellan. Filmmakarna har uppdaterat specialeffekterna och sett till att slemklumpen dödar snabbt och brutalt - och effektmakarna har gjort ett mycket bra jobb, förutom i några få fall där bluescreenkanterna är lite väl uppenbara. Annars funkar allting alldeles utmärkt och innehåller några klassiska splatterscener, som t ex den där en diskare blir nerdragen genom avloppet eller scenen där man finner att det saknas delar av en luffare. Sen ska filmen ha en eloge för att den vågar döda barn - något som Hollywood är väldigt känsliga för. Den unge man som dör har dock hela tiden framställts som en synnerligen olydig och kaxig unge som gillar splatterfilmer och sitter med fötterna på sätet på bio så jag antar att han förtjänade att bli smält i blobens mage.
Manuset är skrivet av Chuck Russel och Frank Darabont och det märks att det är ett riktigt Hollywoodmanus. Chuck Russel har tidigare gjort filmer som The Mask och Eraser och Frank Darabont är skyldig till sådana klassiker som Green Mile och Shawshank redemption. Detta resulterar i ett ganska förutsägbart manus. Vi har t ex en scen i början där våran hjälte (Kevin Dillon i en riktigt gräslig hockeyfrilla och en svart skinnjacka) ska hoppa över en trasig bro med sin motorcykel. Han misslyckas givetvis vilket enligt manuslag 1A innebär att han kommer att klara det hoppet lite senare i filmen när han är jagad. Sen så känns militärens inblandning väldigt kliche, där skådespelarna spottar ur sig väldigt mycket kass dialog.
De skall dock ha en eloge för att de dödar av en av huvudpersonerna relativt tidigt i filmen. Hur som helst, detta är egentligen inget som stör så mycket. Det känns faktiskt ganska tryggt.- En av de bättre remakes jag sett, även om den kanske inte håller hela vägen. Gott om splatter och sköna specialeffekter gör den till en mindre klassiker.
The Darkness beyond (2000)
Ivan Succon är en italienare som gillar H.P. Lovecraft skräcknoveller om varelser så fruktansvärda att blotta tanken på dem kan driva en människa till vansinne. 1998 så spelade han och några vänner in en 30 minuter lång kortfilm inspirerade av hans noveller. Två år senare visade han upp scener för en amerikansk distributör och låtsades som om det var scener från en fullängdsfilm. När de visade sig vara intresserade av att distribuera så började Ivan & co att spela in nya scener för att få upp den till fullängd. Filmen, som till slut blev 70 minuter, handlar om en framtid där mänskligheten är på gränsen till fullt krig mot de som valt att sälja sina själar till de onda. En pluton soldater på de godas sida på väg mot okänt mål stannar till i en gammal ruin. De finner en port som leder in i ett okänt mörker - en annan dimension där ondska regerar. Det står inte på förrän de befinner sig på en plats där man inte kan lita på någon och där gamla minnen kommer tillbaka för att hemsöka en.
För att vara inspelad med en video kamera och en budget på runt $10 000 så är detta en förvånansvärt professionell film. Kamera och ljus är i det närmaste klanderfritt. De har funnit synnerligen stämningsfulla ruiner och övergivna hus att filma, vilket bara gör saken ännu bättre. Vad som inte riktigt fungerar är dock manuset. Strukturen är inte riktigt 100% vilket antagligen beror på att det just är en kortfilm som förlängts. Handlingen är väldigt splittrad och filmen skiftar huvudperson vid flera tillfällen och gör det lite smått förvirrande. Dock så verkar det även som om att det är tänkt att det skall vara lite som en mardröm och som en sådan fungerar den ganska bra. Ivan har gjort flera filmer baserade/inspirerade av H.P Lovecraft och jag ser fram emot dessa då den är mycket välgjord - speciellt med tanke på hur mycket jag vanligtvis avskyr s.k. Shot on video rullar. Jag ser fram emot hans framtida produktioner. Med beröm godkänt.
Heaven can wait (1943)
En romantisk komedi från 40talet? Hur har den hamnat i min filmsamling egentligen? Tja, hur som helst - det är en mycket trevlig liten bagatell.
Don Ameche spelar Henry Van Cleve, en gammal man som efter sin död finner sig vid incheckningsbordet i helvetet, redo för att bli insläppt. Djävulen, hans Excellens, finner det hela lite tvivelaktigt och ber honom förklara varför, varpå den gamle playboyen börjar berätta om sitt liv och sin enda sanna kärlek som han tydligen svek gång på gång.
Det här är en sån här film som man blir på bra humör av. Don Ameche och hans medspelare gör ett mycket gott jobb, speciellt Charles Coburn som Hugo Van Cleve, farfadern som förstår precis hur Henry fungerar. Den underbara Gene Tierny spelar hans fru Martha och Signe Hasso dyker upp som ett franskt hembiträde som utttalar både sin engelska och sin franska på ett väldigt svenskt sätt.
Det är väldigt svårt att inte tycka om en sån här film och även om man väldigt snabbt inser hur det kommer att sluta så är det väldigt trevligt på vägen dit. En perfekt film för en seg söndageftermiddag.
Thirteen ghosts (2001)
Dagens blog innehåller ytterligare en högbudgetremake av en gammal rulle, den här gången en uppdatering av William Castles rulle från 1960 (som jag för övrigt inte sett men vad jag förstår så har de inte mycket med varandra att göra annat än titeln... måste sätta upp den på min skahalista). Tony Shalhoub och hans familj ärver ett mycket speciellt hus av en släkting. Det speciella med det är helt i oförstörbart glas och har en källare full med riktigt elaka spöken (som bara kan ses om man har speciella glasögon)och egentligen är en maskin som... Jag ska inte avslöja mer. Matthew Lillard dyker upp som skönt urflippad kille som har lite skumma psykiska krafter och vi finner även Embeth Davidtz som spelade Bruce Campbell loveinterest i Army of darkness.
Vad funkar och funkar inte då?
Jag börjar med det som stör mig mest: Spökena. Jag förstår inte riktigt varför men uppenbarligen så är det mest skrämmande de kan komma fram med någon kopia på Marilyn Manson, en fiftiesrocker med mosat ansikte eller en fet kille i blöjor. Visst, den kristna högern i Usa tycker kanske att det är väldigt läskigt att se någon i sådana utstyrslar men jag tror att det är just filmer som den här som gjorde att den japanska skräckvågen blev såpass stor som den blev. Det är helt enkelt inte speciellt läskigt. Det spöket som funkar bäst är den kvinna som skurit sig sönder och samman och går omkring naken - det är klart mycket läbbigare än något miffo som går omkring med något som ser ut som en hemmagjord kaninbur på huvudet.
En annan sak är att filmen känns nerkortad. Antingen så kortades manuset ner eller så klipptes den ned innan den släpptes då det känns som om vi saknar lite av själva köttet i storyn. Vi får knappt lära känna karaktärerna alls så det blir aningen svårt att sympatisera med dem.
Annars så är det en mycket trevlig timewaster. Då filmen är producerad av Joel Silver och Robert Zemeckis så blir det givetvis en rejält högljudd film som kan pressa ur en hel del ur vilken hemmabioanläggning som helst. Vi blir även serverade några smaskiga gorescener, där min favorit är den där den slemmige advokaten får stifta bekantskap med en glasdörr som stängs. Mums. Helt ok remakemässigt sett.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
