Al Passeri aka Massimiliano Cerchi måste vara Italiens svar på Ed Wood, eller kanske Ted V Mikels eller Larry Buchanan. Plankton aka Creatures of the abyss var en helt ok film, med lite roliga stopmotioneffekter och några sköna fiskmutanter men Mummy theme park (och även Flight to hell för den delen) är verkligen en katastrofalt usel film, gjord med minimala resurser och de billigaste specialeffekterna möjliga. Vi blir erbjudna oerhörda mängder riktigt usel bluescreen och pissiga miniatyrer.
Filmen handlar om en egyptisk shejk som finner en underjordisk gravkammare medelst medföljande mumier. Han beslutar sig givetvis för att göra en nöjespark av det hela och kommer på den brillianta idén att göra om alla mumier till datorstyrda cyborger så att han kan styra dem som han vill. So far so good - Jurassic park goes Egypt. För att få publicitet så hyr han in en fotograf och dennes gravt bimboaktiga assistent för att ta lite snygga foton men det visar sig att mumiecyborgerna reagerar ganska negativt mot kamerablixtar. De blir till och med ganska aggressiva och snart finner sig våra hjältar på flykt undan de elaka mumierna.
Gode gud, jag vet inte vad jag ska börja. Hela filmen är inspelad studio, vilket kan fungera om inte specialeffekterna bestod av riktigt usla miniatyrer som är placerade i _förgrunden_ för att ge en illusion av stora, rikt dekorerade rum. Praktiskt taget alla scener i filmen är filmade från en och samma vinkel för att göra det lätt för sig och hela filmen känns fotad på ett löpande band. Det måste ses för att förstås. Annat värt att nämna är alla små knep att ge intrycket av långa rader av soldater eller personal i kontrollrummet - speglar som reflekterar båda ändar som ska ge intrycket av att det är fler. Aningen uppenbart. Sedan så måste jag nämna skådespeleriet. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv sett så mycket överspel eller ickeskådespelare som försöker hålla god min. Visste ni förresten att kamerablixtar låter som ett skott från en laserpistol? Det finns så mycket mer att ta upp men det skulle ta för mycket tid. Gode gud, säger jag bara. Gode gud.
Å andra sidan så verkar Passeri vara fullt medveten om vad han gör. Manuset är faktiskt totalt oseriöst och innehåller en hel del humor. Det mesta av den fungerar inte, men ibland glimtar det till, som t ex scenen i giftshopen där de blir serverade öl ur tappkranar baserade på en taskig kopia av tutankhamons guldmask, eller varför inte restaurangen där de av alla rätter i världen gör pizza? Att de inte ens har gjort några speciellt seriösa försök att få alla sina italienska skådespelare att ens likna egyptier talar för att de blandat in lite komedi.
Seriöst - det här är en riktigt jävla usel film. Jag kan inte beskriva hur dåliga specialeffekterna är, de måste ses. Men jag kan inte klanka ner helt på regissören då han verkar vara medveten om vilken smörja han gjort. En viss underhållning får man av filmen, antagligen mest om man gillar usla effekter. Filmen innehåller åtminstone en och annan gorescen av _Mycket_ varierande kvalite. Inte för att det räcker, men.. alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Hela min kropp skriker att jag borde hata filmen, men en liten del av mig vill försvara den - antagligen för att jag gillade Plankton. Jag hoppas att du läser den här recensionen som en varning. Om du ändå väljer att se den så kan ingen skylla på mig.
Dags att se om Dawn of the mummy. Den gillade jag faktiskt.
söndag 13 januari 2008
lördag 12 januari 2008
Mutant (1984)
Antagligen en av världens bästa filmtrailers.. smaka på den speakerrösten:
http://www.youtube.com/watch?v=8m5injkhz7k
Smaka sen på den svenska översättningen av titeln... Blodspest. Brilliant. Men hur är filmen då?
Vi får följa två bröder spelade av Wings Hauser och Lee Montgomery som är på väg någonstans genom Usa med bil. Någonstans mitt ute i ingenstans råkar de stöta sig med några sköna rednecks vilket resulterar i att de kör ner med bilen i en flod och måste stanna över natten i en sån där typisk, härlig liten håla. De finner ett fyllo som dött på något konstigt sätt, men när de återvänder med sheriffen så är liket utbytt mot en levande luffare och sheriffen blir tveksam mot dem. Under natten så försvinner den yngre brodern och Wings Hauser är ensam kvar och måste ta reda på vad som hänt med honom och varför stadens gator är så tomma, samtidigt som han försöker få till det med stadens unga lärarinna (som även jobbar extra på bar).
Det som ligger bakom det hela är givetvis zombier. Zombier som suger blod genom sina handflator samtidigt som de bränner sina offer till döds med sitt infekterade blod. Mmm. Inga tarmorgier här inte, vilket är lite tråkigt. Filmen är faktiskt rejält oblodig. De enda gångerna vi får några sådana droppar är när zombierna blir skjutna men deras blod är senapsgult. Att specialeffekterna bitvis är rätt usla gör inte saken bättre. Det finns några rätt bra scener med människor som precis förvandlas till zombier, men för att kompensera detta så får vi även flera scener med sanslöst usla fejkarmar (Vi har t ex en scen där våra hjältar flyr i bil med en zombie på taket som bränner sig igenom glaset med fingertopparna. Armen den använder för detta är ca 40 cm längre än en vanlig arm) och liknande. Det gör ju inte saken bättre att zombierna ser rätt tråkiga ut och att skådisarna verkar ha lite väl roligt i sina roller (Speciellt barnzombierna). Hur som helst, detta gör att filmen inte blir speciellt spännande. Vi får även några scener med synliga mikrofoner och sådant, vilket blir en extra bonus.
Helt värdelöst är det dock inte. Filmen är kompetent filmad på en låg budget och använder den lilla stadens olika gator väl. Hauser gör en förvånansvärt bra hjälte som kanske är lite väl sleazig när det gäller försöker att få lärarinnan i säng men det är ju så vi är vana att se honom. Värd att nämna är Bo Hopkins är bra som den alkoholiserade sheriffen i en roll som inte kan ha varit skriven för någon annan skådespelare. Richard Bands orkestermusik är även den bra, även om den kanske påminner lite väl mycket om musiken till Alien ibland. Filmen får en eloge för att den vågar döda barn, vilket inte händer allt för ofta i amerikansk skräckfilm.
En ganska typisk 80talsskräckis alltså. Varför skulle man då vilja se den? Har man som uppgift att se alla zombieskräckisar som existerar så är denna inte en av de sämsta. Den duger alldeles utmärkt till en seg söndageftermiddag.
Edit: Tydligen så har den här blivit inspelad på nytt som Nightmare at Noon av Nico Mastorakis med både Wings Hauser och Bo Hopkins. Måste rota rätt på den.
http://www.youtube.com/watch?v=8m5injkhz7k
Smaka sen på den svenska översättningen av titeln... Blodspest. Brilliant. Men hur är filmen då?
Vi får följa två bröder spelade av Wings Hauser och Lee Montgomery som är på väg någonstans genom Usa med bil. Någonstans mitt ute i ingenstans råkar de stöta sig med några sköna rednecks vilket resulterar i att de kör ner med bilen i en flod och måste stanna över natten i en sån där typisk, härlig liten håla. De finner ett fyllo som dött på något konstigt sätt, men när de återvänder med sheriffen så är liket utbytt mot en levande luffare och sheriffen blir tveksam mot dem. Under natten så försvinner den yngre brodern och Wings Hauser är ensam kvar och måste ta reda på vad som hänt med honom och varför stadens gator är så tomma, samtidigt som han försöker få till det med stadens unga lärarinna (som även jobbar extra på bar).
Det som ligger bakom det hela är givetvis zombier. Zombier som suger blod genom sina handflator samtidigt som de bränner sina offer till döds med sitt infekterade blod. Mmm. Inga tarmorgier här inte, vilket är lite tråkigt. Filmen är faktiskt rejält oblodig. De enda gångerna vi får några sådana droppar är när zombierna blir skjutna men deras blod är senapsgult. Att specialeffekterna bitvis är rätt usla gör inte saken bättre. Det finns några rätt bra scener med människor som precis förvandlas till zombier, men för att kompensera detta så får vi även flera scener med sanslöst usla fejkarmar (Vi har t ex en scen där våra hjältar flyr i bil med en zombie på taket som bränner sig igenom glaset med fingertopparna. Armen den använder för detta är ca 40 cm längre än en vanlig arm) och liknande. Det gör ju inte saken bättre att zombierna ser rätt tråkiga ut och att skådisarna verkar ha lite väl roligt i sina roller (Speciellt barnzombierna). Hur som helst, detta gör att filmen inte blir speciellt spännande. Vi får även några scener med synliga mikrofoner och sådant, vilket blir en extra bonus.
Helt värdelöst är det dock inte. Filmen är kompetent filmad på en låg budget och använder den lilla stadens olika gator väl. Hauser gör en förvånansvärt bra hjälte som kanske är lite väl sleazig när det gäller försöker att få lärarinnan i säng men det är ju så vi är vana att se honom. Värd att nämna är Bo Hopkins är bra som den alkoholiserade sheriffen i en roll som inte kan ha varit skriven för någon annan skådespelare. Richard Bands orkestermusik är även den bra, även om den kanske påminner lite väl mycket om musiken till Alien ibland. Filmen får en eloge för att den vågar döda barn, vilket inte händer allt för ofta i amerikansk skräckfilm.
En ganska typisk 80talsskräckis alltså. Varför skulle man då vilja se den? Har man som uppgift att se alla zombieskräckisar som existerar så är denna inte en av de sämsta. Den duger alldeles utmärkt till en seg söndageftermiddag.
Edit: Tydligen så har den här blivit inspelad på nytt som Nightmare at Noon av Nico Mastorakis med både Wings Hauser och Bo Hopkins. Måste rota rätt på den.
fredag 11 januari 2008
Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 3
Book of shadows: Blair witch project 2
Här verkar det som att alla kritiker bestämt sig för att hata filmen från början och jag förstår faktiskt inte varför då det är en spännande och välgjord uppföljare som rent ut sagt borde hyllas för att vara en uppföljare som går sin egen väg. Originalet var ett rätt intressant experiment att marknadsföra en lågbudgetfilm som fungerade dels pga att det var en intressant och spännande film för icke åksjuka. Uppföljaren är en film som inte bara driver med kulten kring originalet utan även är en stark skräckfilm i sig. Nu var det dock några år sedan jag såg den, men jag har svårt att tänka mig att jag skulle ha ändrat mig. Dags för en Blair witch double bill!
Här verkar det som att alla kritiker bestämt sig för att hata filmen från början och jag förstår faktiskt inte varför då det är en spännande och välgjord uppföljare som rent ut sagt borde hyllas för att vara en uppföljare som går sin egen väg. Originalet var ett rätt intressant experiment att marknadsföra en lågbudgetfilm som fungerade dels pga att det var en intressant och spännande film för icke åksjuka. Uppföljaren är en film som inte bara driver med kulten kring originalet utan även är en stark skräckfilm i sig. Nu var det dock några år sedan jag såg den, men jag har svårt att tänka mig att jag skulle ha ändrat mig. Dags för en Blair witch double bill!
torsdag 10 januari 2008
Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 2
Species 2 (1998)
Jag förstår inte den dåliga kritiken den här filmen har fått. Den har ju allt. Tuttar, tentakler, blod och bra specialeffekter. De försökte åtminstone göra en lite annorlunda uppföljare och även om de kanske inte lyckades fullt ut så är det konstant underhållande!
Prophecy (1979)
John Frankenheimers finfina högbudgetskräckis fick oförtjänt dålig kritik när den kom. Storyn har kanske lite för mycket predikande och vissa av specialeffekterna är väl inte helt på top, men allt sådant kompenseras av scenen där våra hjältar färdas genom skogen mitt i natten... elaka björnar har aldrig varit så bra. Dags att se om den.
The Keep (1983)
Michael Mass flummiga 80talsversion av F Paul Wilsons roman blev totalsågad av alla, men jag gillade den sköna designen och den underbara filmmusiken av Tangerine Dream. Storyn är det ju heller inget fel på, även om den skiljer sig en hel del från romanen. Tyvärr så lär vi aldrig få någon Special edition dvd av den här då Mann skyr den som pesten.
Återkommer med fler delar
Jag förstår inte den dåliga kritiken den här filmen har fått. Den har ju allt. Tuttar, tentakler, blod och bra specialeffekter. De försökte åtminstone göra en lite annorlunda uppföljare och även om de kanske inte lyckades fullt ut så är det konstant underhållande!
Prophecy (1979)
John Frankenheimers finfina högbudgetskräckis fick oförtjänt dålig kritik när den kom. Storyn har kanske lite för mycket predikande och vissa av specialeffekterna är väl inte helt på top, men allt sådant kompenseras av scenen där våra hjältar färdas genom skogen mitt i natten... elaka björnar har aldrig varit så bra. Dags att se om den.
The Keep (1983)
Michael Mass flummiga 80talsversion av F Paul Wilsons roman blev totalsågad av alla, men jag gillade den sköna designen och den underbara filmmusiken av Tangerine Dream. Storyn är det ju heller inget fel på, även om den skiljer sig en hel del från romanen. Tyvärr så lär vi aldrig få någon Special edition dvd av den här då Mann skyr den som pesten.
Återkommer med fler delar
Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 1
Så är det ju alltid. Ibland så fastnar man för någon speciell film och ser den om och om igen. Recensionerna den fått är vanligtvis negativa och ibland skäms man nästan för att man gillar den. (Det sista brukar dock övergå i någon sorts tvärvrång stolthet).
Vi börjar med Jess Francos Oasis of the zombies (1981)
Jag vet egentligen inte varför jag gillar den här filmen. Det är ett typiskt hastverk ala Franco med fula inzoomningar och usla specialeffekter men det är något med zombier i ökenlandskap som faller mig i smaken. Storyn i sig (Försvunnet naziguld aka nazizombier) är inte helt värdelös faktiskt, men hade antagligen blivit bättre i någon annans händer. Filmen får dock inte mer än betyget 3 av 5, men det är antagligen mer än vad den förtjänar. Jag har till och med gått så långt att jag köpt på mig varje dvdutgåva av den som jag hittat. Guilty pleasure, helt klart.
Galaxy of terror (1981)
En Alienkopia som har fräckheten att ha en välskriven story med ett "färdigt" universum så att säga. Istället för ett megacorporation som drar i trådarna så utspelar sig den här filmen i ett totalitärt 1984samhälle/universum där en diktator styr allt. Vi får följa en trupp astronauter som får i uppdrag att resa till en planet och luska ut vad som hände med besättningen på ett annat skepp som landat där. Väl på plats så bjuds vi en rent ut sagt brilliant scenografi och en hel del rent ut sagt löjliga (inte för den saken mindre underhållande) gummimonster. Den här filmen brukar bli ganska sågad men jag förstår inte riktigt varför. Det är i grund och botten en alienkopa, men det är en alienkopia som har egna ideér, även om den kanske inte har budgeten att framföra allt på bästa sätt. Jag skulle betala mycket pengar för en special edition dvd med ett kommentarspår och en sån där skön 90minuters retrospektivedokumentär där de rotat fram alla skådisar igen.
Armageddon. (1998)
Ja, jag gillar Armageddon. Jag erkänner det. Jag gillar den så mycket att jag köpte Criterionutgåvan.
Burial ground (1981)
Andrea Bianchis underbara sleazezombierulle kanske inte är totalsågad, men jag kan faktiskt förstå varför så många hatar den. Det gjorde jag själv när jag såg den första gången, men nu har jag lärt mig att älska den, precis som när man hatade kaffe när man var liten men nu klarar man sig inte utan det. Jag tänker bara prata om varför jag gillar den dock. Numero uno är ju zombierna. Så här ska zombier se ut. Fula, förruttnade och gråa. När de dör så sprutar det inte blod utan någon äcklig varliknande sörja. Jag älskar musiken som är sånt där härligt analogsynthsgurglande som var så populärt på 80talet. Storyn är brilliant i sin enkelhet med ett alldeles underbart slut. Det görs inte sådana här filmer längre.
Jag återkommer med fler i kommande inlägg.
Vi börjar med Jess Francos Oasis of the zombies (1981)
Jag vet egentligen inte varför jag gillar den här filmen. Det är ett typiskt hastverk ala Franco med fula inzoomningar och usla specialeffekter men det är något med zombier i ökenlandskap som faller mig i smaken. Storyn i sig (Försvunnet naziguld aka nazizombier) är inte helt värdelös faktiskt, men hade antagligen blivit bättre i någon annans händer. Filmen får dock inte mer än betyget 3 av 5, men det är antagligen mer än vad den förtjänar. Jag har till och med gått så långt att jag köpt på mig varje dvdutgåva av den som jag hittat. Guilty pleasure, helt klart.
Galaxy of terror (1981)
En Alienkopia som har fräckheten att ha en välskriven story med ett "färdigt" universum så att säga. Istället för ett megacorporation som drar i trådarna så utspelar sig den här filmen i ett totalitärt 1984samhälle/universum där en diktator styr allt. Vi får följa en trupp astronauter som får i uppdrag att resa till en planet och luska ut vad som hände med besättningen på ett annat skepp som landat där. Väl på plats så bjuds vi en rent ut sagt brilliant scenografi och en hel del rent ut sagt löjliga (inte för den saken mindre underhållande) gummimonster. Den här filmen brukar bli ganska sågad men jag förstår inte riktigt varför. Det är i grund och botten en alienkopa, men det är en alienkopia som har egna ideér, även om den kanske inte har budgeten att framföra allt på bästa sätt. Jag skulle betala mycket pengar för en special edition dvd med ett kommentarspår och en sån där skön 90minuters retrospektivedokumentär där de rotat fram alla skådisar igen.
Armageddon. (1998)
Ja, jag gillar Armageddon. Jag erkänner det. Jag gillar den så mycket att jag köpte Criterionutgåvan.
Burial ground (1981)
Andrea Bianchis underbara sleazezombierulle kanske inte är totalsågad, men jag kan faktiskt förstå varför så många hatar den. Det gjorde jag själv när jag såg den första gången, men nu har jag lärt mig att älska den, precis som när man hatade kaffe när man var liten men nu klarar man sig inte utan det. Jag tänker bara prata om varför jag gillar den dock. Numero uno är ju zombierna. Så här ska zombier se ut. Fula, förruttnade och gråa. När de dör så sprutar det inte blod utan någon äcklig varliknande sörja. Jag älskar musiken som är sånt där härligt analogsynthsgurglande som var så populärt på 80talet. Storyn är brilliant i sin enkelhet med ett alldeles underbart slut. Det görs inte sådana här filmer längre.
Jag återkommer med fler i kommande inlägg.
onsdag 9 januari 2008
Fallen Angels (2006)
Om man får chansen att se Bill "Chop-top" Mosely i en roll som good guy - då tar man den. Så är det bara. På köpet får man en film som har stora svagheter, men som ändå går ut med hedern i behåll, tack vare ett bra manus och stor entusiasm.
När ett gammalt fängelse skall rivas så finner man en dold källare full med skelettdelar. Ett CSI-team kommer till platsen och börjar rota i stadens hemligheter och finner att det regelbundet försvunnit människor sedan hundra år tillbaka. När en ung kvinna försvinner och hennes pojkvän mördas så startar en kamp mot tiden för att finna henne, men det är ingen vanlig seriemördare man har att göra med.
Jag ville verkligen gilla filmen men efter att ha sett en halvtimme så var jag rätt säker på att det var skit. Filmen är av budgetorsak inspelad helt med videokamera och det har inte gjorts något speciellt efterarbete för att få det att se mer professionellt ut. Som tur är så är kameraarbetet mer än kompetent, men med videokamera så får man ändå inte den där detaljrikedomen som man får med film - eller processad DV för den delen. Filmen har helt enkelt en look som påminner lite väl mycket om amerikanska daytimesåpor. När filmens första halvtimme inte gör ett speciellt bra jobb att introducera storyn så såg det dystert ut.
Men jag höll mig kvar och tur var väl det.
När filmen verkligen kommer igång så börjar man kunna skymta storyns olika trådar lite bättre och det blir lättare att följa med och det är då man inser att det är ett förvånansvärt bra manus man har att göra med - tyvärr alldeles för ambitiöst för den budget som filmen hade. Det finns flera scener (tyvärr nog också en av slutscenerna) som inte fungerar pga den uppenbart låga budgeten. Står man ut med detta så är det dock en stämningsfull och blodig rysare som påminner en hel del om Hellraiser - speciellt som Fallen angels har specialeffekter av Bob Keen som även gjorde effekterna till Clive Barkers klassiska rulle. Vi får t ex en riktigt blodig dödsscen i början där en karaktär får munnen sönderskuren och tänderna avslitna med tång! Filmens fallna änglar är även den riktigt skönt designade.
Fängelset som filmen är inspelad i är en karaktär i sig själv och gör massor för att öka stämningen, speciellt som setdesignen med alla konstigt placerade skelett är oklanderlig.
En sak till som måste nämnas är alla cameos som regissören Jeff Thomas lyckas skrapa ihop. Smaka på den här listan:
Bill Mosely (Chop-top fråm TCM2 och Otis från House of 1000 corpses och Devils rejects)
Kane Hodder (Jason i några av F13filmerna. Jag har dock aldrig förstått hans storhet, men det är säkert någon som blir glad)
Kevin McCarthy (Invasion of the bodysnatchers. Han var 92 år när de spelade in Fallen angels och det syns knappt!)
Michael Berryman (Pluto från Hills have eyes)
Reggie Bannister (Phantasmfilmerna)
David Hess (Last house on the left, m m. Klassisk psykopatskådis)
Martin Kove (Karate kid 1-3, Rambo, Shadowchaser mm.)
Paul Linke (Hjälten i Motel Hell)
Christopher Knight (One of the original Brady bunch. :)
Michael Dorn (Worf från Star trek next generation)
Som sagt, bara det gör filmen lite rolig att titta på, speciellt som flera av dem gör bra ifrån sig. Skådespelarna är överlag bra, vilket hjälper en hel del. Jag upprepar vad jag skrev i början: en film som har stora svagheter, men som ändå går ut med hedern i behåll, tack vare ett bra manus och stor entusiasm. Det ska bli spännande att se vad regissören följer upp detta med.
När ett gammalt fängelse skall rivas så finner man en dold källare full med skelettdelar. Ett CSI-team kommer till platsen och börjar rota i stadens hemligheter och finner att det regelbundet försvunnit människor sedan hundra år tillbaka. När en ung kvinna försvinner och hennes pojkvän mördas så startar en kamp mot tiden för att finna henne, men det är ingen vanlig seriemördare man har att göra med.
Jag ville verkligen gilla filmen men efter att ha sett en halvtimme så var jag rätt säker på att det var skit. Filmen är av budgetorsak inspelad helt med videokamera och det har inte gjorts något speciellt efterarbete för att få det att se mer professionellt ut. Som tur är så är kameraarbetet mer än kompetent, men med videokamera så får man ändå inte den där detaljrikedomen som man får med film - eller processad DV för den delen. Filmen har helt enkelt en look som påminner lite väl mycket om amerikanska daytimesåpor. När filmens första halvtimme inte gör ett speciellt bra jobb att introducera storyn så såg det dystert ut.
Men jag höll mig kvar och tur var väl det.
När filmen verkligen kommer igång så börjar man kunna skymta storyns olika trådar lite bättre och det blir lättare att följa med och det är då man inser att det är ett förvånansvärt bra manus man har att göra med - tyvärr alldeles för ambitiöst för den budget som filmen hade. Det finns flera scener (tyvärr nog också en av slutscenerna) som inte fungerar pga den uppenbart låga budgeten. Står man ut med detta så är det dock en stämningsfull och blodig rysare som påminner en hel del om Hellraiser - speciellt som Fallen angels har specialeffekter av Bob Keen som även gjorde effekterna till Clive Barkers klassiska rulle. Vi får t ex en riktigt blodig dödsscen i början där en karaktär får munnen sönderskuren och tänderna avslitna med tång! Filmens fallna änglar är även den riktigt skönt designade.
Fängelset som filmen är inspelad i är en karaktär i sig själv och gör massor för att öka stämningen, speciellt som setdesignen med alla konstigt placerade skelett är oklanderlig.
En sak till som måste nämnas är alla cameos som regissören Jeff Thomas lyckas skrapa ihop. Smaka på den här listan:
Bill Mosely (Chop-top fråm TCM2 och Otis från House of 1000 corpses och Devils rejects)
Kane Hodder (Jason i några av F13filmerna. Jag har dock aldrig förstått hans storhet, men det är säkert någon som blir glad)
Kevin McCarthy (Invasion of the bodysnatchers. Han var 92 år när de spelade in Fallen angels och det syns knappt!)
Michael Berryman (Pluto från Hills have eyes)
Reggie Bannister (Phantasmfilmerna)
David Hess (Last house on the left, m m. Klassisk psykopatskådis)
Martin Kove (Karate kid 1-3, Rambo, Shadowchaser mm.)
Paul Linke (Hjälten i Motel Hell)
Christopher Knight (One of the original Brady bunch. :)
Michael Dorn (Worf från Star trek next generation)
Som sagt, bara det gör filmen lite rolig att titta på, speciellt som flera av dem gör bra ifrån sig. Skådespelarna är överlag bra, vilket hjälper en hel del. Jag upprepar vad jag skrev i början: en film som har stora svagheter, men som ändå går ut med hedern i behåll, tack vare ett bra manus och stor entusiasm. Det ska bli spännande att se vad regissören följer upp detta med.
tisdag 8 januari 2008
Strangeness (1985)
Alla skräckfilmsälskare i min ålder kommer att känna igen sig här. På det goda 80talet när VHS-formatet var i sin prime så öste det verkligen in konstiga filmer och varje vecka så knallade man ner till sin lokala videouthyrare och snokade igenom nyheterna. Bolag som VTC, Transworld express och Viking video släppte massor med obskyra skräckfilmer till höger och vänster, gärna nerklippta, men inte alltid. En av de filmerna som jag hittade där var en lågbudgetmonsterfilm vid namn Strangeness som jag faktiskt lyckades att missa. Den fanns att hyra (om jag inte minns helt fel så bestod omslaget av en bild från underbara Cormanproduktionen Forbidden World. Jag kan dock ha fel. Det var 20 år sen...) men av någon outgrundlig anledning så hyrde jag den aldrig även om storyn tilltalade mig och jag stod och tittade på den varje gång jag var där. Filmen finns än inte på officiell dvd men jag lyckades lägga vantarna på en bootlegdvd med en helt ok vhsripp och nu fick jag äntligen se vad jag missat!
Själva storyn är rätt enkel. En grupp människor samlas vid ingången till ett grottsystem som delar tunnlar med en gammal gruva som av någon anledning stängdes ner i all hast på slutet av 1800talet. De har som jobb att utvärdera om det finns någon guld kvar men finner sig snart instängda och jagade av ett tentakelförsett, stopmotionanimerat monster!
Om man sett någon av Don Dohlers hemmaproducerade filmer så kommer man att känna igen sig här. Filmen är gjord av entusiaster med en väldigt låg budget som syns igenom rätt tydligt bitvis, speciellt i scenerna med monstret som är rätt taffligt animerat. Att filmen sedan alternerar mellan äkta och uppenbart fejkade grottgångar är också en sak som sticker ut. Däremot så är manus och skådespeleri godkänt - filmskaparna har gjort ett ärligt försök att skapa riktiga karaktärer som skådespelarna åtminstone till viss del klarar av att få fram, som t ex skräckförfattaren som vill skriva en bok om varför gruvan stängdes ner. Det är ingen skådespelare som känns direkt pinsam utan alla gör ett adekvat jobb. En annan sak som fungerar alldeles utmärkt är ljus och foto. För att vara en film som nästan helt utspelar sig i skenet av lampor eller facklor så är det aldrig några problem att se vad som händer. De lyckas till och med få till en rätt skön och olycksbådande stämning vilket de ska ha en eloge för. En sak som jag även måste nämna är de uppenbara referenserna från John Carpenters The Thing, som t ex ett stort antal scener som helt utspelar sig i det röda ljuset från en fackla, monstret i sig som är en stor härva tentakler (och en mun som påminner en hel del om det kvinnliga könsorganet) samt musiken som är _väldigt_ inspirerad av Ennio Morricones musik.
Ni förstår ju att jag gillade den här filmen. Det är en klassisk lågbudgetskräckis som är gjord med stort hjärta och bara det räcker långt.
Själva storyn är rätt enkel. En grupp människor samlas vid ingången till ett grottsystem som delar tunnlar med en gammal gruva som av någon anledning stängdes ner i all hast på slutet av 1800talet. De har som jobb att utvärdera om det finns någon guld kvar men finner sig snart instängda och jagade av ett tentakelförsett, stopmotionanimerat monster!
Om man sett någon av Don Dohlers hemmaproducerade filmer så kommer man att känna igen sig här. Filmen är gjord av entusiaster med en väldigt låg budget som syns igenom rätt tydligt bitvis, speciellt i scenerna med monstret som är rätt taffligt animerat. Att filmen sedan alternerar mellan äkta och uppenbart fejkade grottgångar är också en sak som sticker ut. Däremot så är manus och skådespeleri godkänt - filmskaparna har gjort ett ärligt försök att skapa riktiga karaktärer som skådespelarna åtminstone till viss del klarar av att få fram, som t ex skräckförfattaren som vill skriva en bok om varför gruvan stängdes ner. Det är ingen skådespelare som känns direkt pinsam utan alla gör ett adekvat jobb. En annan sak som fungerar alldeles utmärkt är ljus och foto. För att vara en film som nästan helt utspelar sig i skenet av lampor eller facklor så är det aldrig några problem att se vad som händer. De lyckas till och med få till en rätt skön och olycksbådande stämning vilket de ska ha en eloge för. En sak som jag även måste nämna är de uppenbara referenserna från John Carpenters The Thing, som t ex ett stort antal scener som helt utspelar sig i det röda ljuset från en fackla, monstret i sig som är en stor härva tentakler (och en mun som påminner en hel del om det kvinnliga könsorganet) samt musiken som är _väldigt_ inspirerad av Ennio Morricones musik.
Ni förstår ju att jag gillade den här filmen. Det är en klassisk lågbudgetskräckis som är gjord med stort hjärta och bara det räcker långt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
