Catacombs (2007)

När jag läste handlingen på den här filmen så verkade det väldigt lovande. En ung amerikansk kvinna blir inbjuden till Paris av sin syster och beger sig ner i Paris katakomber för ett hemligt raveparty, men blir anfallen av en galning i en getmask som dödar hennes syster och jagar hennes genom katakomberna. Hon försöker desperat hitta en utgång, men det är inte så lätt. Hon möter även upp en fransman som av någon anledning hamnat där nere och då ingen av dem pratar varandras språk så blir det rätt svårt att lita på varandra. Är han psykopaten kanske?

Det låter ju så bra. Miljöerna är helt sagolika, även om filmen faktiskt inte är inspelad i Paris (förutom vissa scener i början) utan i Bulgarien. Problemet är bara allt omkring. Först och främst så finns det inga karaktärer att gilla. Huvudpersonen är neurotisk, dyster och rätt egoistisk i sina handlingar. Popstjärnan Pink spelar hennes syster men gör det inte speciellt bra och karaktärerna omkring är mest otrevliga. Man får faktiskt en liten känsla att filmmakarna inte gillar fransmän överhuvudtaget och det sipprar igenom på ett sätt som får en på lite dåligt humör och gör det svårt att vilja att någon av dem ska överleva. Det andra stora misstaget filmen gör är att vara tråkig. Första halvan är faktiskt riktigt seg men den kommer igen lite halvvägs när hjältinnan skakat av sig mördaren, hamnat helt åt helvete vilse och försöker hitta en väg ut. Det är här som katakomberna är i sitt esse då det var rätt trist att bara se ficklamporna som skakade runt i jaktscenerna. Tyvärr så är det nu som filmen gör ett stort misstag till - den kommer med en twist som är så förutsägbar och tråkig att jag blev rent ut sagt förbannad och började skrika svärdord i vardagsrummet. Då kommer helt plötsligt en twist till som faktiskt mer eller mindre räddar filmen!

Det här är inte någon speciellt bra film som jag tror ni förstår. Storyn i sig är rätt kul och det är rätt stämningsfullt fotat och jag tror att i helt andra händer så hade det kunnat bli intressant men filmmakarna var tvungna att stoppa in den där usla twisten...

Candyman (1992)

Candyman är en film som jag aktat mig lite för, i och med att det ploppat ut uppföljare och jag får intrycket att Candyman har blivit en liten sån där franchise som Freddy och Jason och allt sånt där. Å andra sidan så vet jag ju att Tony Todd är en bra skådis som har en magnifik röst så förr eller senare så var det väl oundvikligt att jag skulle se den. Det var dumt att vänta så här länge. Candyman är inget mästerverk, men en solid skräckfilm som fokuserar mer på stämning än splatter och som har ett manus med en gnutta intelligens.

Vi får följa Helen Lyle (mycket bra spelad av den synnerligen vackra Virginia Madsen i sin prime) som skriver en doktorsuppsats om vandringsmyter och fastnar för den om Candyman, en före detta slav som blev lynchad när han blev kär i en vit kvinna. Lynchningen var synnerligen brutal då de sågade handen av honom med en rostig såg och ersatte den med en krok, samt lät honom bli stungen till döds av bin. Enligt legenden så skall han komma om man tittar i en spegel och säger Candyman 5 ggr. Helen och hennes kollega börjar fråga runt om legenden i ett nergången område främst bebott av fattiga svarta människor och ju mer hon får reda på, ju mer fascinerad blir hon. Givetvis så kan hon inte hålla sig från spegeln och hon säger orden 5 ggr. Det hon själv inte tror på kommer snart efter henne och hon finner sig anklagad för flera mord, samtidigt som Candyman vill ha något av henne.

Filmen är långt ifrån någon vanlig skräckfilm, åtminstone enligt Fangoriamallen. Nästan alla scener utspelar sig i dagsljus eller i fullt upplysta lokaler och det är upp till Tony Todd (helt magnifik röst), Virginia Madsens skådespeleri och Philip Glass underbara musik att fastställa själva skräckelementen och det gör de alldeles utmärkt. Speciellt blodig är inte filmen heller, utan förlitar sig mer på ljudeffekter och din egna fantasi till vad som händer i scenerna. Regin är stark och fotot fångar fint de kalla smutisga miljöerna som huvudpersonerna rör sig i. Vad som riktigt inte fungerar är twisten i slutet som känns rätt men ändå onödig. I slutändan så är det här en mycket välgjord skräckfilm som har det där lilla extra som gör att man fortfarande funderar på filmen efter att den är slut. Nu är frågan - vågar man se uppföljarna?

Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 4

En rulle som jag finner gravt underskattad är Joe D'Amatos Erotic nights of the living dead. Den har allt emot sig som tex de pornografiska inslagen och är inspelad på vad jag antar var mer eller mindre en semester, där D'Amato och co spelade in flera rullar jäkligt snabbt. Men den här filmen har något som stiger över de andra, speciellt den råusla Porno holocaust som antagligen är inspelad på en eftermiddag.

ENOTLD som den får heta hädanefter har först och främst riktigt bra musik. Marcello Giombinis sköna elektroniska musik gör mer för filmens stämning än vad John Williams musik gjorde för Star Wars. (ok, jag kanske tog i lite där, men musiken är jävligt bra och jag skulle betala mycket pengar för en cd med soundtracket). Filmens zombier är även de ett av de starka korten. Tunna, insvpeta i trasiga kläder som virvlar i vinden och antagligen resterna av en kyrkogård för spetälskade så fungerar de alldeles utmärkt. Storyn är väl relativt ok för att vara en ursäkt för att få in en massa knullande där en rik affärsman köper en tropisk ö som han tänker smälla upp en semesteranläggning på, men får lite problem i form av en hord zombier. Så mycket porr är det egentligen inte faktiskt, några få scener ren XXX och lite fejkat torrknullande. George Eastman är en jävel på att knulla med byxorna på måste jag säga! Skräckelementen fungerar faktiskt även de riktigt bra, speciellt en scen mot slutet av filmen där George Eastman och Laura Gemser torrknullar i vattenbrynet, samtidigt som några zombier står orörliga på stranden och stirrar på dem till de magnifika tonerna av Marcello Giombinis synthar. Just den scenen gör filmen värd att se.
Sen att vi måste genomlida en hel del trista porrscener, well, det är sånt man har FFWDknappen till.

De 10 skönaste våldscenerna

För att fira videovåldet och alla deras motståndare så har jag härmed framställt en lista på mina 10 favoriter bland alla dessa sköna scener där någon blivit bortplockad från livets vandring på något lagom utsökt brutalt och blodigt sätt.

Nr 10. Bob
Giovanni Lombardo Radice aka John Morgen spelar i Lucio Fulcis City of the living dead byfånen som ganska så brutalt blir borrad rakt igenom skallen av en arg far som inte gillar att Bob umgås med hans dotter. Ganska så skum reaktion men COTLD är inte en film som är känd för sin kalla logik. Specialeffekterna är tyvärr inte riktigt 100% (man ser tydligt vad som är ett fejkhuvud och inte) men brutaliteten i scenen gör att den platsar på listan.

Så kul man kan ha

Nr 9. ED-209 visar upp sin bästa sida.
I Paul Verhoevens vackra lilla scifisplatterrulle Robocop så skall OCP visa upp sin nya superrobot på ett styrelsemöte. Detta resulterar i en underbar scen där en stackars assistent hamnar i skottlinjen för ED-209:s aningen överdimensionerade kulsprutor. Dessa resulterar i ett oerhört antal riktigt feta squibs som totalt perforerar mannen. I directors cut så fläskar ED-209 på med ytterligare en salva när mannen är död. Squibs har aldrig varit så fina.

Här är allt gott.

Nr 8. Open teeth surgery
John Carpenters mästerverk The Thing från 1982 har specialeffekter som håller än i denna dag, men den scen som jag (och många andra) minns bäst är den klassiska scen där Dr Copper försöker återuppväcka Norris som fått en hjärtattack. Sen har vi ju den efteföljande scenen med spindelhuvudet... Magi.

Mums

Nr 7. Vad båtmotorer egentligen ska användas till
Zombie holocaust är en första klassens skräprulle. Den har noll handling, usla effekter och är relativt amatörmässig överlag. Den har dock en klassisk scen som platsar in på den här listan. Scenen jag pratar om är när Ian McCullough använder en båtmotor för att tömma en zombies skalle på allt som finns däri!

Vroom vroom!

Nr 6. It is time for your medicine
Dead and buried från 1982 är en fin liten sleeper som har ett par rejält blodiga scener och den som står ut mest är den där en brännskadepatient, helt täckt i bandage, får ta steget mot ljuset i slutet av tunneln via en spruta i ögat. Scenen visar egentligen inte så mycket, inte ens en gnutta blod, men den är fortfarande så fint brutal.

När jag lade upp bloggen så hittade jag ingen bild på scenen men Victor kom till min hjälp! Tack Victor!!! :)



Nr 5. Smältande demoner
Evil dead har ganska grova specialeffeker överlag, speciellt i den sekvens där vår hjälte äntligen lyckas bränna den där jäkla boken och förpassar sina besatta kamrater till en ruttnande claymationsörja, men det är just den sekvensen som är den som dyker upp på min lista. Utan den hade jag antagligen inte varit en gorehound idag.

Här har ni de sista 9 minuterna av filmen som gjorde mig till den person jag är idag.

Nr 4. Exploderande italienare
Luigi Cozzis fina lilla Alienkopia Contamination har ett flertal vackra scener där människor exploderar i slowmotion som får Sam Peckinpah att framstå som Benny Hill. Vi får inte heller glömma det underbara monstret i slutscenerna som är lika skräckinjagande som en påse potatis. Skräp, javisst. Men så underhållande.

Trailern har flera av våldsscenerna från filmen, plus det underbara soundtracket av Goblin.

Nr 3. Italienare i Louisiana = good shit
Lucio Fulcis The Beyond är ett smorgasbord för en gorehound med ett stort antal groteskt blodiga scener. Min absoluta favoritscen är dock när den lilla rödhåriga flickan får halva skallen bortblåst. Hittade dock inte någon filmsnutt på just den scenen så ni får nöja er med en fin bild.



Nr 2. Påle i huvudet, ja tack.
Superstition var den första filmen som verkligen skrämde skiten ur mig när jag var liten, alltså runt 12 år. Man kan debattera att det egentligen var The Changeling som var den första, men jag hade bara problem att sova 1-2 nätter efter den. Superstition förstörde min sömn i säkert två veckor! Scenen som för evigt fastnat i min hjärna är när en ung kvinna helt sonika blir fastnaglad i golvet med en träpåle genom huvudet. Det är inte en speciellt grafisk scen, men ack så fint.



Här är den sköna trailern här

Nu finns det ju massor med fina gorefilmer därute som har sköna splatterscener, och det är många som var så nära listan. George Romeros rullar har ju massor med underhållande våld och i Italoexploitationgenren finns ju ännu mer. Men, allt har inte fastnat lika väl som de på den här listan. Nu till nummer ett:

Nr 1. Head explosion!
Mitt absoluta favoritvåld i film är just exploderande skallar och här finns det många bra val. goda kandidater är t ex William Malones Titan Find och Joseph Zitos The Prowler, men nummer ett är ingen annan än David Cronenbergs splatterklassiker Scanners.

Kaboom

Reeker (2005)

Känns det här igen? Några ungdomar på väg ut i öknen till ett rave och får bensinstopp. De tvingas stanna på ett övergivet motell där någonting är ute efter dem.

Jajamensan. Bara klyschor från början till den något krystade twisten på slutet. Som tur är så finns det en hel del kompetens både framför och bakom kameran. Skådespelarna må ha karaktärer enligt skräckfilms mall 1A, men de lyckas ändå göra rätt hyfsat med dem. Det är till och med så att man faktiskt vill att de flesta ska överleva, till och med ravesnubben och den blåsta blondinen "Cookie". Regin är solid och fotot mycket snyggt, speciellt scenerna ute i öknen. Vad som även fungerar är tingesten som vandrar omkring i öknen för att mörda ungdomar, The Reeker, med sin oerhörda lukt som får alla att börja hulka innan de dör. Skapelsen ser ut som någon sorts muterad fågelskrämma med en hel del roliga mekaniska vapen för att "slica och dicea". Vi får ett par riktigt blodiga scener innan allt är över.

Det hela är alltså relativt spännande - aldrig mer då filmen egentligen inte har ett enda originellt ben i sin kropp, men det räcker ganska långt. Det svaga är manuset som är rätt träigt och försöker vara lite fyndigt i slutet med en twist som egentligen är rätt kul, men som inte fungerar fullt ut. Gillar du den här genren så är det dock ett stabilt val.

Wrong turn 2 : Dead end (2007)

Wrong turn var en skön liten rulle som framgångsrikt korsade två genrer utan att egentligen skapa något eget. En del elaka rednecks lånat från Deliverance och en del slasher. Filmen vann på bra regi och snygga specialeffekter av Stan Winston och det var väl bara en tidsfråga innan vi skulle få en uppföljare.
Del två bryter inte mönstret. Vi får träffa ett antal ungdomar som åker ut mitt i ingenstans för att delta i en dokusåpa om överlevnad efter katastrofen, ledda av Henry Rollins i rollen som före detta militär. Det dröjer dock inte länge förrän de finner sig jagade av en familj sönderinavlade rednecks som vill ha människokött på menyn.

För en gorehound som jag så är det här verkligen julafton. De inavlade kannibalerna använder allt de kan för att få mer kött på menyn. Yxa i skallen, blondin kluven på mitten, exploderande kroppar, pilar genom ögon är några av de feta dödsscener vi får se. Att filmen är välregisserad och välspelad gör ju inte direkt saken sämre. Wrong turn:s svaghet var faktiskt att den inte var speciellt blodig och det kompenseras vi starkt för här. Uppföljaren kanske inte är lika stämningsfull som originalet, men den är spännande rakt igenom och det är en fröjd att se Henry Rollins i en John Rambo-roll.

Det finns inte så mycket mer att säga här. Wrong turn 2: Dead end är en klart godkänd uppföljare och en riktigt välgjord skräckfilm till råga på allt. Den är full med klyschor, men välsmakande sådana. För splatterfanatiker därute så rekommenderas den varmt.

Aliens vs Predator: Requiem

Kort recension:

Bättre än Aliens vs predator. Knappt.

Lång recension.

Nu är de tillbaka. Aliens vs predator i krig (mja, mer ett större slagsmål) i en liten amerikansk småstad.

Alltså, vad håller de idioterna på med? Här har man en oerhört populär franchise och man behandlar den (Igen) som en påse sopor. Visst, de går ju upp mot rätt hårda rullar när de gör en uppföljare till Ridley Scotts mästerverk Alien och John McTiernan praktexempel på hur man gör en bra bfilm men ändå. Jag blir lite lätt upprörd faktiskt.
Det stora problemet är att det usla manuset inte kan frammana en karaktär man inte gör annat än att önska en plågsam död, eller ens orka att hålla reda på vem som är vem då det är en klichefest med "den goda tuffingen som precis kommit ur fängelset" och allt annat träck de återanvänder. Att storyn skriver om biologin i alienuniversumet gör ju inte saken bättre genom att ändra fortplantningsproceduren, bara för att det ska gå snabbare att spotta ut nya aliens. Visst, det finns saker som fungerar. Själva ideén att en predator skickas ut för att rensa upp och utplåna alla spår av deras misstag är rätt kul och betydligt bättre än "your enemy is my enemy"-tramset i AvP. Men det lilla som fungerar förstörs av ett rätt pissigt regiarbete som hackar sig fram scen för scen. Jag misstänker dock att filmen saxats ner rätt rejält innan den släpptes. Vi får hoppas på en intressant directors cut-dvd.

Vi får åtminstone en hel del våld. Exploderande skallar, ansikten som fräts sönder och lite annat gos. Filmen är inte helt värdelös då den är relativt snyggt filmad och vissa sekvenser är rätt spännande men det dras ner av det katastrofalusla manuset. Another wasted opportunity.