The Tragedy of Macbeth (1971)

Jag kan lugnt påstå att jag inte är någon "fan" av Shakespeare. Jag har aldrig varit speciellt lagd åt det hållet helt enkelt, och blev aldrig vad jag kan minnas tvingad att läsa något under min skolgång. Jag läste hellre Stephen King, H.P Lovecraft och Henry Miller. Detta innebär att jag inte är rätt person att avgöra huruvida detta är en rättvis filmatisering. Det är väl heller ingen idé att jag går in på några detaljer då handlingen i Macbeth är klassisk. Macbeth vill bli kung och ser helt enkelt till att bli det, vilt påhejad av sin fru. Problemet är bara det att Macbeth har inte psyket till att hålla på med att smida ränker. Blod, våld och död följer.

Med det sagt så måste jag säga att detta är en alldeles ypperlig film. Polanski valde att göra denna direkt efter att hans fru, Sharon Tate, blivit mördad av Charles Mansons anhängare och detta gjorde att Macbeth tydligen blev aningen blodigare än vanligt, vilket ur ren underhållningssynpunkt bara kan vara bra. Att filmen ser väldigt bra ut tack vare suveränt foto och underbara inspelningsplatser i Wales gör ju inte saken direkt sämre. Trots (eller tack vare?) att all dialog är relativt trogen originalet och givetvis på vers så gör det högklassiga skådespeleriet att man sugs in i historien. Jon Finch, Francesca Annis och Martin Shaw är bara några av de solida namn vars (fri)spel vi får avnjuta och jag är ganska säker på att jag såg den gamle mannen från Bring out your dead sekvensen i Monty Python and the Holy Grail.

Vill du se ett nattsvart, välspelat drama, eller har det minsta intresse av Shakespeare så är detta ett måste. Gillar du Polanski så är detta helt klart av intresse och om du fortfarande är lite osäker så är det ju så att filmen faktiskt är ganska blodig. Räcker inte det?

Vacker, eller hur?

Min min min!

Drag me to hell (2009)

Så nu har vi den stora frågan: Har Sam Raimi verkligen gått tillbaka till sina rötter? När Drag me to hell introducerades för biopubliken så var det många som verkligen hoppades det och det blev inte bättre av att filmen fick väldigt bra kritik när den äntligen släpptes. Handlingen i sig är verkligen old school skräck men filmen fick åldersgränsen PG13 så en rejäl dos skepsism blandades med förväntningarna. Själv såg jag då filmen och tänkte svara på frågan. I slutet av recensionen.

Handlingen är klassisk, som hämtad från någon gammal skräckserietidning på 50talet och bär även uppenbara drag av mästerverk som Jaquest Tourneurs Night of the demon och Sidney Hayers Night of the eagle. En ung kvinna jobbar på en bank i San Fransisco och då hon vill visa sig lite tuffare inför sin chef så nekar hon en gammal dam uppskov på en betalning, vilket kommer att resultera i att kvinnan blir vräkt. Det är dumt att göra så mot en gammal zigenarkvinna som helt sonika kastar en förbannelse över henne. Hon får tre dagar på sig, sedan kommer en elak demon och hämtar med henne till helvetet.
Det börjar riktigt fint med många fina skrämselscener och konstiga skepnader som spöar skiten ur vår hjältinna. Sam Raimi kan sin skräck, det är ingen tvekan om det, och filmens första halva är riktigt bra med mycket fin stämning. I filmens andra halva så övergår det lite mer åt Raimis traditionella slapstickhumor och även om detta är välgjort och underhållande så är det inte riktigt, riktigt lika bra som i början och det är även lite så att man saknar Bruce Campbell där. Det är dock inget som förstör underhållningen i filmen. Skådespelarna gör ett bra jobb och spelar över precis så mycket som behövs och Raimi utnyttjar dem till max. Många fina och slemmiga "gags" blir det. Vad som dock inte riktigt fungerar är manuset, där det är lite svårt att känna någon sympati över våran hjältinna. Speciellt efter en händelse så sitter man faktiskt och hoppas på att det verkligen ska gå åt helvete för henne. Jag vill dock inte gå in på några detaljer men ni kommer att märka exakt vilken scen jag menar. Annars är detta en väldigt solid skräckfilm som känns aningen 80tal, utan att det ska kännas som något negativt.

Är då Sam Raimi tillbaka vid sina rötter? jo, det vill jag påstå att han är. Även om det är PG13 vi har att göra med så känner man verkligen igen stilen från de gamla Evil Dead filmerna och nu är det bara att hoppas att Sam och hans bror Ivan verkligen skriver klart Evil Dead 4 manuset som de tydligen fipplar med hemma i Michigan och att Bruce Campbell inte är för gammal.

Undervattensfilmer

Det här inlägget hade jag egentligen tänkt skriva i kommentarerna till Leviathan, men tänkte att det är lika bra att säkerställa fakta genom att göra ett inlägg av det.

I kort så kom det ett antal filmer sent 80tal som alla utspelades under vattnet med scifi och skräckelement, allt tack vare James Camerons The Abyss. Här är då alltså min lista över dessa filmer, ur underhållningssynpunkt alltså:

1. The Abyss (om vi skippar de sista 10 minuterna)
2. The Rift. Så mycket monstermayhem och miniatyrer var det länge sedan jag såg. Att man sen slänger in en nästan helt omotiverad huvudsprängning gör ju filmen bara bättre.
3. Deep star six. En alldeles lagom monsterfilm med en riktigt skön och nojig Miguel Ferrer. Varning dock för ett av de sämsta kommentarspåren någonsin, där regissören och producenten kommenterar de första fem minuterna varpå de sätter sig ner och tittar på filmen utan ett ljud.
4. Leviathan. Den sämsta av dem, utan att vara usel. Synd på så mycket potential bara, det är ingen lågbudgetfilm direkt. Jag vill minnas att jag läste i Fangoria att dräkterna de använde kostade en halv miljon styck...

Sen kom det två filmer till, som jag inte sett. Evil Below och Roger Cormans Lords of the deep. Någon som sett dem och vill hinta om en plats på listan? Jag äger iofs Evil Below så jag kanske måste ta och se den.

Sen så ville min gode kollega Lizzardking från Weekend video ha med Deep Rising där, men den kom ju faktiskt 1998. Mycket bra film dock.

Leviathan (1989)

Ett intressant återkommande tema som dyker upp mer eller mindre varje år är de kluster av filmer med samma tema från olika bolag. Armageddon/Deep impact är ett exempel, A bugs life/Antz ett annat. 1988-1989 var temat undervattensfilmer där James Camerons The Abyss var ledande, medan några mindre bolag släppte sina varianter. Deep star six, The Rift/Endless Descent och Roger Cormans Lords of the deep t ex. Sen har vi den film jag tänkte recensera nu, George P Cosmatos Leviathan.

Leviathan är i grund och botten en ren Alienklon som tyvärr misslyckas nästan totalt av flera anledningar. Den har oerhört bra förutsättningar:

1. George P Cosmatos, en kompetent regissör som först och främst är bra på actionfilm, men som även gjort bra skräckfilm tidigare. Jag misstänker dock att filmen klippts ner rejält då det känns som att det saknas scener, samt att man får intrycket av att det meckats efterhand. Klippningen är även den inte speciellt bra, den ger ett aningen slarvigt intryck.

2. Ron Cobbs design. Det är väl egentligen det enda jag inte kan klaga på, då den är skönt klaustrofobisk och känns realistisk och levande, men man har helt enkelt inte använt den på bästa sätt.

3. Skådespeleriet. Klart godkänt, med bra namn som Peter Weller, Ernie Hudson, Daniel Stern och Hector Elizondo. Problemet där ligger istället med:

4. Manuset. En fullkomligt klyschfest som inte har någonting eget att komma med. Det borde ju kunna fungera ändå, men där faller det på den rätt pinsamma dialogen. Man får inte heller intrycket av karaktärerna är en ihopsvetsad trupp som levt tillsammans på havets botten i tre månader.

5. Specialeffekterna. Stan Winston som gör ett The thing influerat fiskmonster. Borde inte kunna bli fel det heller och monstret är faktiskt ganska coolt, men tyvärr så känns det aldrig som något annat än just en specialeffekt som är aningen stel och klumpig.

Nä, det här är faktiskt den sämsta av undervattensepoken sent 80tal. Den är inte genomusel, bara väldigt förutsägbar och även om man har haft några roliga ideér så misslyckas man totalt med att utnyttja dem. En ok monsterfilm som skulle ha kunnat vara så mycekt bättre.

Har du inte sett den förut så finns det betydligt sämre monsterfilmer därute. Den duger. Men se hellre Juan Piquer Simons lågbudgetmonsterfest The Rift istället, eller varför inte Deep Star six?

The Men who fell (2007)

Riktigt bra kombinationer av Science Fiction och skräck är svåra att finna. Det verkar vara väldigt svårt att få till en bra blandning av de båda där de flesta burkar ta i så de skiter på sig, ofta mest på grund av att filmskaparna inte är så väldigt intresserade av en eller båda genrerna. Alien är ju mästerverket i genren, men vi har även filmer som Event Horizon och klassikern Planet of the vampires. The Men who fell är ytterligare ett försök att kombinera de två genrerna och är faktiskt ett mycket bra sådant, även om det tyvärr inte riktigt håller helt ut.

Filmen utspelar sig någonstans i framtiden, på en planet som jag antar skulle kunna vara Jorden, eller rättare sagt resterna av Jorden. Vår kära planet är nu en stor öken som endast befolkas av nomader som lever på plundring. Våra två gnälliga hjältar är straffångar på ett fängelse som svävar omkring Jorden och när filmen börjar så kraschar de med sin farkost någonstans i öknen. Deras uppdrag är lite otydligt, att hitta en speciell plats någonstans och hämta ett objekt. Exakt vad det är de ska hämta vet man inte, men de är inte de första som letat efter det. Färden tar dem ner i ett gigantiskt underjordiskt komplex som inte sett liv på många år, men det står inte på förrän de börjar se och höra konstiga saker. Är de ensamma eller beror allt på en påstådd gas som ger hallucinationer? Vad hände med de tidigare sökarna?

The Men who fell kan enklast beskrivas som en blanding av Stalker och Event Horizon, eller varför inte spelet S.T.A.L.K.E.R: Shadow of chernobyl, om man plockar bort alla soldater som springer omkring överallt. Större delen av filmen ägnas åt just färden ner i komplexet med långa scener helt utan dialog och jag skulle kunna tänka mig att det är här många tittare kommer att tröttna. Själv så älskar jag Stalker och har inga problem med långsamma filmer så länge de skapar en tät stämning med trovärdiga miljöer och ett intressant scenario där man får låta sin egen hjärna jobba lite. Scenografin är oerhört läcker där vi följer karaktärerna genom gigantiska fabriksliknande salar med enorma dörrar och valv och även om det bitvis är ganska uppenbart att det är fråga om bluescreen (filmen spelade in för en budget på ca 200 000 svenska kronor) så är det fortfarande väldigt snyggt. Man har varit väldigt noga med att allt ska se bra och realistiskt ut och jag tänker automatiskt på franska science fiction serier och den sköna mangan Blame!(Utropstecknet ingår i titeln). Skådespeleriet är väl kanske en av filmens svagare sidor, dock utan att vara dåligt och man gör ett godkänt jobb med de karaktärer som manuset skapat. Men, nu kommer vi till filmens stora svaghet. Själva färden ner i underjorden och allt stövlande genom mörka tunnlar är oerhört spännande där små små delar av ett pussel sakta presenteras på ett bra sätt som gör att man helt enkelt blir väldigt nyfiken på vad som komma skall. Tyvärr så är det där filmen faller. Utan att spoila alltför mycket så möter/hittar man några nya karaktärer och själva idéen är relativt intressant, men utförandet tyvärr inte så roligt och egentligen ganska förutsägbart vilket inte var något man hade väntat sig. Oxymoron? En av karaktärerna, själva nyckeln till det hela, har en röst som förvrängs så mycket att man inte hör ett enda ord av vad denne säger. Det kanske skall vara så, men jag tvivlar på det och det känns som att man skulle ha behövt undertexter. De sista 20 minuterna är alltså filmens svagaste del men detta sänker dock inte betyget alltför mycket och i slutändan så är The Men who fell en spännande och intressant liten lågbudgetfilm vars intentioner klart överskådar de svagheter som filmen har. Tyvärr så verkar det vara ganska svårt att få tag i filmen för närvarande då den endast finns på dvd i Ryssland och Japan, men så fort den kommer på en lite lättare tillgänglig utgåva så kommer jag att stå först i kön för att få köpa den.

Trailern här. Jag skulle dock rekommendera att skippa att se den, då den ger intrycket att detta ska vara en fartfylld film, vilket det verkligen inte är.

The Last starfighter (1984)

Att drömma sig bort till något annat än den tråkiga tillvaro man lever i är är ju bara naturligt. Själv brukar jag drömma om att hitta den där magiska portalen i Outlook som ska ta mig iväg till någon postapokalyptisk värld fri från räkningar, pendling och tråkigt arbete, där jag som ende möjlige hjälte måste rädda några dussin halvnakna kvinnor från en elak, lättdödad onding. Sen så måste scenariot givetvis involvera laser. Laser är viktigt. The Last Starfighter är då alltså en aningen mer barntillåten variant på samma tema.

Vi får följa en ung man som lever på en trailerpark någonstans i Kalifornien. Hans högsta dröm är att komma bort därifrån, men ödets makter verkar vara emot honom. På sin fritid brukar han spela The Last Starfighter, ett arkadspel som står vid parkens butik. En dag slår han rekordet och det visar sig vara mer än ett arkadspel - ett test för att hitta piloter i ett rymdkrig mot Xur och den Kodanska armadan. Vår hjälte är lite skeptisk, men när alla andra piloter dör i ett anfall så skärper han till sig och nu blir det laser minsann. Samtidigt så har en robotreplika av honom tagit hans plats på jorden och denne måste undvika bountyhunters och flickvännens amorösa påhopp.

The Last Starfighter är precis så som man föväntar sig att den är. Vår hjälte är uttråkad, han blir lite retad av de andra ungdomarna, hans flickvän stöder honom men är lite småskeptisk till hans idéer om att ta sig därifrån. Lite roligare blir det dock när hans robotreplika dyker upp och inte riktigt vet hur han ska bete sig. Filmens action och laserscener är fartfyllda även om de datoranimeringar som filmen var så stolt över när den kom (jag vill minnas att omslaget skröt om 30 minuter datoranimering!) är inte riktigt så heta längre. De fyller sin funktion men ser väl mest ut som ett Dreamcastspel istället för den Star Wars-rival som man ville vara. Allt är är dock välgjort och välfilmat, i lite lagom Steven Spielberg ripoffstil och man förblir på bra humör genom hela filmen tack vare ett trevligt manus, det engagerade skådespeleriet och, såklart, all laser. Kanske inget som dagens ungdom skulle finna annat än töntigt, men om du är lite nostalgisk så är detta riktigt mysigt.