Ren och skär vrånghet

Det fina med att leva i ett fritt samhälle är att det bara är min åsikt som är den viktiga. Jag använder mig inte av det alltför ofta i det vardagliga livet av rätt enkel anledning, men när det gäller filmvärlden så är det en helt annan sak. Där är mitt ord lag. Jag har en tendens att skita i recensioner, bara en films handling intresserar mig tillräckligt. Å andra sidan så kan jag vägra se en film bara för att någon liten skitsak stör mig. Två exempel:

Häromsistones så hittade jag en film som heter Lost colony - The legend of Roanoke från 2007. Filmen är "baserad" på en sann historia när en hel koloni försvann spårlöst 1587, i vad som nu är North Carolina i Usa. Filmens teori är att det var något övernaturligt som låg bakom. Detta är dock en scifichannelproduktion som blivit totalsågad överallt, men jag vägrar inse detta, även fast Adrian Paul spelar huvudrollen. Jag tycker faktiskt att handlingen är såpass intressant att jag köpt filmen ändå. Jag återkommer med recension.

Nu kommer vi till den raka motsatsen. Filmen Living hell från 2008 handlar om en elak varelse nere i tunnlarna under en gammal militärbas. Klassiskt, ja, och verkar helt ok. Men av någon outgrundlig anledning så har de döpt en karaktär efter Avril Lavigne. General Lavigne. Lägg av. Här träder min vrånghet in och stoppar mig från att någonsin se den.

Jag hade väl egentligen inte så mycket mer att säga här. Det kanske ger en liten inblick i hur det fungerar uppe på mitt loft. Å andra sidan, who cares? :)

Doomsday (2008)

Jag fick ett gott öga till Neil Marshall, Doomsdays regissör, redan vid hans debutfilm Dog Soldiers som är en av de få filmer som faktiskt lyckats göra varulvar skräckinjagande med hjälp av just stark regi och ett bra manus. Hans uppföljare, Descent, tog det ännu längre och var som ett slag i solar plexus. Detta skapar givetvis en hel del förväntningar och när jag läste om Doomsday för första gången så började snålvattnet rinna när jag insåg att Marshall utlovade en saftigt blodig historia med en story som andades såväl 28 dagar senare som Mad Max. Så nu är frågan, kommer jag att kunna lita på Neil Marshall i framtiden?

Inom en nära framtid drabbas Glasgow av ett mycket dödligt virus som resulterar i flera tusen döda bara den första veckan. Den engelska regeringen tar till en ganska extrem lösning - man spärrar helt enkelt av hela Skottland och lämnar dem till sitt öde. Längs gränsen till England bygger man en nio meter hög pansarförstärkt mur, patrullerar kusten och förbjuder all flygtrafik. Detta resulterar i att de överlevande bränner ut sig själva i en orgie av våld och kannibalism innan det till slut är öde - åtminstone vad man tror. Filmens hjältinna, Eden Sinclair, är en av de få som klarade sig undan då hennes mamma lyckades få med henne på en helikopter ut ur Skottland innan allt spärrades av. Nu jobbar hon som polis i ett London som håller på att falla samman av överbefolkning och fattigdom. När det visar sig att viruset än en gång håller på att bryta ut, denna gång i London, så erbjuds hon jobbet att tillsammans med ett specialteam åka in i den avspärrade zonen och hitta ett botemedel, då man sedan en tid tillbaka vetat att det finns överlevande. Givetvis så går allt fel relativt snabbt och det reducerade teamet finner jagade av diverse kannibaler och andra överlevande som inte är speciellt glada över att ha blivit instängda.

Det här är verkligen en rejäl soppa, och det var längesedan jag smakade en så god sådan! Neil Marshall vet vad han gillar för filmer och trycker in så mycket influenser han kan utan att överhuvudtaget vara det minsta originell, men med sådan kärlek till genrerna så blir det finfin godiskompott. En del 28 days later, en nypa Aliens, en stor dos Escape from New York och fyll upp till kanten med Road Warrior, med lite italiensk exploitation som strössel. Marshall är en säker regissör och det hela är oerhört snyggt och häftigt filmat i nästan varenda scen. Att han sedan fyllt på med stora mängder grafiskt serietidningsvåld gör ju inte saken sämre. Den relativt stora budgeten (ca 180 miljoner vilket är rätt mycket för en engelsk film) har använts på bästa sätt och det syns verkligen igenom hela filmen.
Vad som kanske inte är lika bra är just det faktumet att när man jobbar så pass mycket med bara klyschor (hur väl de än används) så blir det tyvär väldigt tunna karaktärer, och det finns egentligen inte många som sticker ut där. Som tur är så kompenserar man gott med mycket bra skådespeleri från alla håll med specialomnämnanden till Rhona Mitris i huvudrollen, Craig Conway som den bindgalne kannibalen Sol och Malcolm McDowell i vad som egentligen bara är en glorifierad cameo. Jag bör väl även nämna Bob Hoskins som alltid är kul att se, i vilken roll han må ha. De övriga skådespelarna gör alla ett gott jobb på sina magra manusbitar. Men utöver manusbiten så finns det inte mycket annat att klaga på. Doomsday är dock helt klart gjord för sådana som mig, som kan uppskatta den här typen av underhållning och som ser glimten i ögat. Detta är en film gjord med ett tydligt hjärta och klarar man inte av såpass snyggt genomförda klicheér så ska man se något annat.

Loreley's grasp (1974)

Någonstans längs Rhen-floden i Tyskland ligger en liten by där saker händer på nätterna. Unga kvinnor hittas brutalt mördade med sina hjärtan utslitna och ingen vet vad man ska göra (vi i publiken ser att det är något reptilliknande som sliter sina offer i småbitar). På den lokala flickskolan (där man inte verkar göra mycket annat än att strutta runt i bikini vid poolen på dagarna) känner man att det behövs någon som kan skydda de unga flickorna från det hemska som händer och man hyr såklart in en mycket manlig jägare vid namn Sigurd. Sigurd inser snart att det är Lorelei, en siren från de gamla legenderna som varje natt förvandlas till ett monster och går på gatorna för att finna människohjärtan att äta. Han finner sig dragen både till Lorelei, som söker en make att dela evigheten med, och Elke, en ung lärarinna på skolan som till att börja med är väldigt skeptisk till hunkens intrång.

Det här är verkligen en finfin exploitationrulle som har alla ingredienser man behöver! Monsterscenerna där ett härligt taffligt gummimonster slaktar unga kvinnor (och en och annan man) är härligt blodiga, om än kanske aningen plastiga men fortfarande välgjorda. Tony Kendall är en riktig hunk och passar utmärkt i rollen som den hårde jägaren och i rollen som Lorelei ser vi den vackra Helga Line (enligt Imdb.com så var hon 42 år när hon gjorde den rollen! Om det stämmer så är hon MYCKET välbevarad.) som gör ett bra jobb endast iklädd en liten bikini. Sjävla flickskolan är knökfull med vackra damer så blickfång är filmen full av.

Amando De Ossorios regi är stämningsfull och även om det är ganska tydligt att filmen inte är inspelad vid Rhenfloden så är de inklippta scenerna relativt väl integrerade. För oss Naschyfiler så ser man att filmen är inspelade i samma sankmarker som Horror rises from the Tomb vilket är ett plus i kanten. Manuset är uppenbarligen skrivet för maximal exploativ effekt men det är fortfarande effektivt och fungerar väl trots den ibland tydligt låga budgeten. Ett annat element som hjälper filmen är Antón García Abrils fina soundtrack som fokuserar på en skön kvinnoröst och det passar alldeles utmärkt till en film som handlar om en elak siren. Det här är verkligen en liten pärla och även om den låga budgeten gör att filmen inte riktigt lyckas fullt ut så är det fortfarande en riktigt skön liten rulle som helt klart fyller den funktion den är till för att göra.

Vengeance of the zombies (1973)

Paul Naschy i en trippelroll, zombier och ett antal fina spanska senoritas i olika steg av nakenhet? Det låter ju som ett perfekt recept för en seg söndagseftermiddag, eller hur?

Den unga Elvira Irving har precis begravit sin älskade kusin och söker sin tröst i religionen. Hon har träffat den Indiska gurun Krisna och tycke har uppstått. När resten av hennes familj blir mördad av en mystisk maskerad man och hans lättklädda zombier så söker hon sig till Krisnas herrgård på den engelska landsbygden, ovetandes om att orsaken till hennes plågor finns just där.

Tyvärr så är detta en av Naschys mindre lyckade filmer, mycket beroende på den uppenbart väldigt låga budgeten och en hafsig regi av Leon Klimovsky. Kulisserna som använts är en orgie i gräsliga pastellväggar och vobbliga kryptor. Utomhussekvenserna är lite bättre, men inte mycket då dålig klippning förstör ännu mer. De lättklädda flinande zombierna som springer omkring i slowmotion är mest skrattretande och det enda som ger någon form av skräckkänsla är Naschys roll som den onde, brännskadade tvillingbrodern som springer omkring och mördar i den klassiska utstyrlsen med slokhatt och olika masker. Musiken är ett kapitel för sig. Av någon anledning så valde man att låta Juan Carlos Calderón gör soundtracket och det han spottade ur sig var något som låter som om det var gjort för en helt annan film. Svängig jazzmusik kan vara trevligt ibland men inte till en skräckfilm. Detta låter som om det skulle vara gjort för en agentfilm liknande.

Skådespeleriet sitter dock som det ska. Naschy har uppenbarligen lika roligt som vanligt i rollerna som Krisna, den onde tvillingbrodern och till och med Satan själv i en drömsekvens och de övriga rollerna gör ett bra jobb. Romy och Maria Miller är både vackra och kompetenta som Elvira Irving respektive Kala och Maria Kosty dyker upp i en liten roll som hembiträde med en egen agenda vilket hon gör med ett leende på läpparna. Blodet flyter på rätt bra emellanåt så egentligen har filmen alla ingredienser den behöver. Synd bara att receptet inte var så bra nedtecknat.

Tragic Ceremony (1972)

Tragic ceremony eller Estratto dagli archivi segreti della polizia di una capitale europea (Lagom titel... betyder något i stil med Från polisens hemliga arkiv i någon europeisk huvudstad) var en av den Italienske regissören Riccardo Fredas sista verk. Fredas namn har för det mesta varit förknippat med exploitation av den lite bättre sorten, i samma anda som Mario Bava, vilket borgade väldigt gott för den här filmen.

Vi får följa några hippies i vad som ska föreställa England eller Skottland som är ute och leker och förlustar sig med sin rike kompis. På väg hem så får de slut på bensin och stannar till vid en bensinmack ute i ingenstans. Bensinmacksföreståndaren, en äldre herre, vägrar ge dem bensin men fyller till slut på deras tank såpass mycket att de kan komma vidare till nästa stad. Detta resulterar i att de hamnar i en rejäl storm och måste ta till flykt till en stor herrgård där de blir inbjudna att spendera natten. Vad de inte vet är att de har hamnat mitt i en satanisk sekt ledd av Lady Alexander, skönt spelad av vackra Luciana Paluzzi och de planerar att offra sällskapets enda kvinna till Satan. Våra hjältar lyckas dock avbryta ritualen och det hela slutar i ett rejält blodbad. De flyr därifrån men något jagar dem och de börjar dö en efter en, brutalt mördade av en övernaturlig fiende.

Som sagt, det lät väldigt bra men filmen stupar rätt hårt. Den saknar totalt någon form av spänning och är relativt snyggt fotad men ser mer ut som någon gammal schamporeklam. Det finns inga som helst personliga drag över regin vilket känns väldigt trist. Camille Keaton som spelar huvudrollen är nog bland det blekaste jag någonsin sett på en tvskärm och att hon är dubbad hjälper inte till. De övriga skådespelarna gör faktiskt ett ganska bra jobb, men då filmen är såpass tråkig överlag så hjälper det inte mycket. Manuset som delvis författades av den ökände Mario Bianchi är bitvis ganska pinsamt, speciellt i den slutgiltiga förklaringen till vad som egentligen hände, som dessutom mässas ut av en karaktär som inte varit med i handlingen tidigare och som rimligen inte borde ha en aning om vad som hänt.

Som tur är så finns det dock några element som räddar filmen från att bli en riktig flopp och det största är Carlo Rambaldis rejält blodiga goreeffekter. De är faktiskt sanslöst blodiga för en såpass gammal film och riktigt välgjorda, t ex i scenen där en satanist får sin skalle kluven med ett svärd. Freda visste uppenbarligen att han satt på ett guldkorn där så han upprepar scenen flera gången i flashbacks. Utöver detta så är den fina musiken av Stelvio Cipriani något som håller filmen ovanför vattenytan. För oss fans av italiensk genrefilm så kan jag med viss tveksamhet rekommendera filmen, främst för de fina gorescenerna men de som väntar sig en vanlig skräckfilm bör nog hålla sig borta.

The Cottage (2008)

The cottage är ett typiskt exempel på skillnaderna mellan genrefilm från Usa och genrefilm i England. Handlingen är väldigt simpel och ingenting speciellt nytt under julgranen: Två bröder har kidnappat dottern till en gangster för att få ut en lösensumma, men de råkar istället ut för en galen kannibal ute i ingenstans. Det hela låter som vilken TCMremake som helst, men då manuset är skrivet för bra skådespelare istället för vilken teenbabe som är hetast just nu så blir det något helt annat. Andy Serkin och Reece Shearsmith är två riktigt bra engelska skådespelare som gör rollerna så perfekta att man verkligen tror att de är bröder på riktigt. Jennifer Ellison i den tacklösa rollen som Tracy, kidnappningsoffret, gör sitt bästa för att toppa Al Pacino i Scarface när det gäller svordomar, men det fungerar klockrent och är riktigt underhållande, speciellt med den sköna Liverpoolaccenten. Även värd att nämnas är Steve O'Donnell i rollen som den tredje kidnapparen, Tracys bror. Hans stora och korkade kluns till människa är riktigt bra och tillsammans med de övriga skådespelarna så är detta faktiskt en av de bättre spelade skräckfilmerna jag sett på bra länge. Första halvan av filmen som mest består av gnabb mellan de fyra är helt suverän.

Sen tar dock filmen en rätt rejäl vändning, som jag vet att den fått negativ kritik för och jag förstår inte riktigt varför. Klagomålen verkar för det mesta bestå i att den inte lyckas hitta en bra linje mellan komedi och skräck, men personligen så tycker jag att det är skitsnack. Visst, en stor del humor försvinner naturligtvis när filmen börjar fokusera på skräck, men karaktärerna är de samma och allt smälter ihop på ett bra sätt. För oss gorehounds så blir det en hel del att avnjuta, där min favoritscen är när en av karaktärerna får halva sin fot avkapad och tvingas hoppa runt resen av filmen i extrem smärta. Spadrelaterat våld får man aldrig nog av. Storyn är egentligen inget speciellt, och känns väldigt klyschad, men filmen är fortfarande såpass bra gjord att det inte gör något. Den här filmen kan jag varmt rekommendera till alla gorehounds och alla som föredrar sina skräckfilmer välspelade.

One missed call (2007)

Skabbigt, det är vad det här är. Skabbigt och poänglöst. One missed call är ytterligare en av dessa nyinspelningar av en japansk förlaga. Takashi Miikes förlaga är inte någon av de bästa j-horror filmerna på marknaden, men det är en kompetent liten film med en och annan läbbig scen när tonåringar börjar dö en efter en efter att ha mottagit ett samtal från sig själva några dagar in i framtiden.

Remaken är bara blä. Det är gjort helt utan något eget och manuset är blekare än vatten. Vad i helvete gör Edwards Burns här?

Boring.