Årets första film blev alltså David Slades 30 days of night, baserad på en hyllad serietidning av Steve Niles. Jag har läst några serier av honom men inte riktigt förstått hans storhet, även om de alla var välskrivna förutom den rätt usla prequel han skrev inför 28 weeks later. Jag hade dock inte läst 30 days of night och måste nu säga att jag har fått lite mer respekt för honom.
Filmen handlar om den lilla staden Barrow i Alaska som en gång om året försänks i totalt mörker under en månad. När de ca 140 invånarna börjar förbereda sig inför det kommande mörkret så startar en serie händelser som alla sker för att separera Barrow från resten av världen. Alla mobiltelefoner stjäls och förstörs, slädhundar massakreras och helikoptrar förstörs. Snart finner sig innevånarna jagade av vampyrer i en enda lång blodorgie som kommer att pågå tills alla är döda eller solen går upp...
Det första som gjorde mig lite skeptisk var valet av Josh Harnett som stadens sheriff. Jag har fått intrycket att han är en typisk teenage heartthrob som blivit stjärna pga sitt utseende, vilket såhär i efterhand var rätt dumt av mig då jag insett att han är en kapabel skådespelare. Han gjorde även bra ifrån sig i en annan favorit, Robert Rodriguez härliga throwback till femtiotalsskräck - The Faculty. Jag tror hur som helst att jag vet varför jag inte gillat honom tidigare - han påminner lite om Aston Kutcher.
Del två av min skepticism inför filmen är att jag aldrig funnit vampyrer speciellt intressanta eller skrämmande. Dracula har ju aldrig varit speciellt intressant annat än när han spelades av Christopher Lee och jagades av Peter Cushing. Hela den här gothvågen som Anne Rice startade var väl underhållande, men lite väl makaber för min smak. (ja, jag vet. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva något sådant faktiskt, men det stämmer. Jag tröttnade på Anne Rice efter att jag tröttnade på hennes erotiska blodfester i De fördömdas drottning.) Vampyrerna i 30 days of night är dock inga av de svårmodiga gotharna som befolkat våra biodukar de senaste 20 åren, utan mer en flock blodtörstiga rovdjur som lever för själva slakten.
30 days of night är en riktigt bra film som skall inköpas direkt den släpps på dvd. Vi bjuds på en tät stämning som passar perfekt i det härligt karga islandskapet. Varför görs inte mer filmer i den här miljön? Blodet flyter regelbundet och även om det inte är den blodigaste filmen jag sett så får vi en hel del gore, i form av exploderande huvuden och en del hals och nackrelaterat våld medelst tänder och yxa. Annat som är värt att nämna är att filmen är relativt befriad från konflikter inom gruppen överlevande, vilket är uppfriskande. Rekommenderas varmt.
För övrigt så måste jag tillägga att jag efter att ha sett filmen även läst serien och det är vissa skillnader, främst när det gäller vampyrerna men de är båda bra. Jag förstår varför de valde att ändra detta inför filmen då de ganska pratsamma blodsugare som finns inte hade varit speciellt skrämmande. Serien, och dess uppföljare, rekommenderas även de.
fredag 4 januari 2008
torsdag 3 januari 2008
Michele Soavi returns to horror!!
Jag blev riktigt glad när jag fick läsa detta på Fangorias hemsida. Michele Soavi var en av de bästa italienska skräckfilmsregissörerna på åttiotalet och det tidiga nittiotalet och när han försvann från "scenen" för att vårda ett sjukt barn så var det många som saknade honom. Han har faktiskt inte varit helt borta från filmskapandet - han har regisserat några miniserier för italiensk tv, vilka jag tyvärr inte sett men de har fått bra kritik och minst en av dem finns på dvd.
För den som inte vet vem jag pratar om så kan jag garantera att ni sett honom, i alla fall om ni någon gång tittat på italiensk exploitation från åttiotalet. Det är han som får skallen mosad i Lucio Fulcis City of the living dead, alldeles innan Daniella Doria spyr upp sina tarmar. Han hade även rollen som den mystiske, maskförsedde personen som delar ut gratisbiljetterna till biografen i Demons och dök upp i ett antal småroller i kultfilmer som Deodatos Atlantis interceptors (När har någon den goda smaken att släppa den på dvd?), Ciro Ippolitos underbara Alien 2 - On earth (En dvd skulle även där vara guld värd...) och Lamberto Bavas Blastfighter. Han började jobba åt Dario Argento under inspelningen av Tenebrae och började sin karriär som regissör genom en musikvideo till Phenomenas soundtrack, med låten The Valley. Genom sin vänskap till Aristide Massacessi, aka Joe D'Amato, så fick han 1987 chansen att regissera sin första spelfilm från ett manus av kultfiguren Luigi Montefiore (Även känd som George Eastman, och oförglömlig som kannibalen i schlock-klassikern Anthropophagous).
Filmen hette Deleria och släpptes i engelsktalande version under namnet Stagefright och handlar om en skådespelartrupp som blir inlåsta på en teater tillsammans med en psykopat som rymt från ett mentalsjukhus. Klyschigt värre, ja, men Soavi lyckades skapa en av de bästa slasherfilmer jag någonsin sett, helt genom sin oerhört snygga regi (och lite hjälp av Massaccesis vackra foto). Han följde 1989 upp denna film med La Chiesa (The Church) som är en inofficiell uppföljare till Bavas Demons, där en grupp människor finner sig inlåsta i en katedral tillsammans med onda makter som precis blivit frisläppta från sitt fängelse i katakomberna som katedralen är byggd på. Man märker även där att Deleria inte var någon nybörjartur - filmen är oerhört snyggt och kompetent filmad och även om manuset är ganska svagt så är det fortfarande en helgjuten upplevelse.
Två år senare släppte Soavi sin enligt mig sämsta film, La Setta (The Sect), där Kelly Curtis (Jamie Lees syster) spelar en ung kvinna som finner sig vara måltavla för en satanisk sekt . Även här visar Soavi att han är ett starkt kort, men manuset är alldeles för splittrat för att skapa en sammanhållen upplevelse. Vi får ett antal oerhört fantasifullt regisserade sekvenser som binds ihop av en onödigt hårfin story. Värd att se/äga är den dock helt klart.
1994 kom så vad som räknas som Soavis mästerverk: Dellamorte Dellamore, med Rupert Everett i rollen som en kyrkogårdsskötare vars jobb inte bara består av att kratta löv och gräva gravar, utan även att se till att de döda verkligen förblir döda vilket kan vara svårt i en italiensk skräckfilm. Detta är dock inte en vanlig splatterfilm, även om gorehounds får sitt ranson tillgodosedd. Här får vi istället lära känna Dellamorte Dellamore genom hans tråkiga liv där han alternerar mellan att uttråkat blåsa skallen av zombier och läsa telefonkatalogen. Då han har oerhört svårt att relatera till människor så håller han sig för sig själv. Tills han blir kär i en ung änka som vill älska på sin makes gravsten. För att inte glömma att Döden själv talar till honom och ställer frågan: "Om du nu vill se till att de döda förblir döda, varför inte skjuta de levande i huvudet för att försäkra dig om att de inte kommer tillbaka?" Det är nu som filmen verkligen blir konstig och öppen för tolkning, utan att egentligen tappa tråden. Soavis regi är klockren och vi får en helgjuten, nästan magisk upplevelse som tangerar den där typiska logiken som egentligen bara fungerar i en dröm.
Det var efter denna film som Soavi lade sin karriär på is för en familjekris. Han återkom 1999 med ett antal maffiadramor inspelade för italiensk tv och jag kan tänka mig att det var inte bara jag som hoppades på att han skulle göra en comeback inom genren som han en gång startade i. Nu är tiden kommen!
Enligt Fangoria så börjar Soavi spela in filmen Catacombs club i sommar, efter ett manus av Charles McKeown som skrivit filmer som Brazil och Adventures of Baron Munchhausen (som Soavi för övrigt var Second unit director på). Filmen verkar dock inte vara ren skräck, utan mer någon sorts mörk fantasy, vilket jag själv tror passar Soavi perfekt. Läs mer på http://www.fangoria.com/news_article.php?id=5700
Gode gud, det här var en underbar början på 2008. Vad händer härnäst? La Notte dei diavoli på dvd?
För den som inte vet vem jag pratar om så kan jag garantera att ni sett honom, i alla fall om ni någon gång tittat på italiensk exploitation från åttiotalet. Det är han som får skallen mosad i Lucio Fulcis City of the living dead, alldeles innan Daniella Doria spyr upp sina tarmar. Han hade även rollen som den mystiske, maskförsedde personen som delar ut gratisbiljetterna till biografen i Demons och dök upp i ett antal småroller i kultfilmer som Deodatos Atlantis interceptors (När har någon den goda smaken att släppa den på dvd?), Ciro Ippolitos underbara Alien 2 - On earth (En dvd skulle även där vara guld värd...) och Lamberto Bavas Blastfighter. Han började jobba åt Dario Argento under inspelningen av Tenebrae och började sin karriär som regissör genom en musikvideo till Phenomenas soundtrack, med låten The Valley. Genom sin vänskap till Aristide Massacessi, aka Joe D'Amato, så fick han 1987 chansen att regissera sin första spelfilm från ett manus av kultfiguren Luigi Montefiore (Även känd som George Eastman, och oförglömlig som kannibalen i schlock-klassikern Anthropophagous).
Filmen hette Deleria och släpptes i engelsktalande version under namnet Stagefright och handlar om en skådespelartrupp som blir inlåsta på en teater tillsammans med en psykopat som rymt från ett mentalsjukhus. Klyschigt värre, ja, men Soavi lyckades skapa en av de bästa slasherfilmer jag någonsin sett, helt genom sin oerhört snygga regi (och lite hjälp av Massaccesis vackra foto). Han följde 1989 upp denna film med La Chiesa (The Church) som är en inofficiell uppföljare till Bavas Demons, där en grupp människor finner sig inlåsta i en katedral tillsammans med onda makter som precis blivit frisläppta från sitt fängelse i katakomberna som katedralen är byggd på. Man märker även där att Deleria inte var någon nybörjartur - filmen är oerhört snyggt och kompetent filmad och även om manuset är ganska svagt så är det fortfarande en helgjuten upplevelse.
Två år senare släppte Soavi sin enligt mig sämsta film, La Setta (The Sect), där Kelly Curtis (Jamie Lees syster) spelar en ung kvinna som finner sig vara måltavla för en satanisk sekt . Även här visar Soavi att han är ett starkt kort, men manuset är alldeles för splittrat för att skapa en sammanhållen upplevelse. Vi får ett antal oerhört fantasifullt regisserade sekvenser som binds ihop av en onödigt hårfin story. Värd att se/äga är den dock helt klart.
1994 kom så vad som räknas som Soavis mästerverk: Dellamorte Dellamore, med Rupert Everett i rollen som en kyrkogårdsskötare vars jobb inte bara består av att kratta löv och gräva gravar, utan även att se till att de döda verkligen förblir döda vilket kan vara svårt i en italiensk skräckfilm. Detta är dock inte en vanlig splatterfilm, även om gorehounds får sitt ranson tillgodosedd. Här får vi istället lära känna Dellamorte Dellamore genom hans tråkiga liv där han alternerar mellan att uttråkat blåsa skallen av zombier och läsa telefonkatalogen. Då han har oerhört svårt att relatera till människor så håller han sig för sig själv. Tills han blir kär i en ung änka som vill älska på sin makes gravsten. För att inte glömma att Döden själv talar till honom och ställer frågan: "Om du nu vill se till att de döda förblir döda, varför inte skjuta de levande i huvudet för att försäkra dig om att de inte kommer tillbaka?" Det är nu som filmen verkligen blir konstig och öppen för tolkning, utan att egentligen tappa tråden. Soavis regi är klockren och vi får en helgjuten, nästan magisk upplevelse som tangerar den där typiska logiken som egentligen bara fungerar i en dröm.
Det var efter denna film som Soavi lade sin karriär på is för en familjekris. Han återkom 1999 med ett antal maffiadramor inspelade för italiensk tv och jag kan tänka mig att det var inte bara jag som hoppades på att han skulle göra en comeback inom genren som han en gång startade i. Nu är tiden kommen!
Enligt Fangoria så börjar Soavi spela in filmen Catacombs club i sommar, efter ett manus av Charles McKeown som skrivit filmer som Brazil och Adventures of Baron Munchhausen (som Soavi för övrigt var Second unit director på). Filmen verkar dock inte vara ren skräck, utan mer någon sorts mörk fantasy, vilket jag själv tror passar Soavi perfekt. Läs mer på http://www.fangoria.com/news_article.php?id=5700
Gode gud, det här var en underbar början på 2008. Vad händer härnäst? La Notte dei diavoli på dvd?
Red Dragon (2002)
Nyinspelningar. Suck. Här har vi ett ypperligt exempel på varför de är en styggelse.
Red Dragon är en nyinspelning av Michael Manns fina thriller Manhunter, baserad på Thomas Harris bok "Red Dragon". Manhunter i sig är en klassisk Mannfilm med ett snyggt bildspråk och en bra samling skådespelare, speciellt William Petersen som Will Graham i en roll som påminner ganska så mycket om hans karaktär Gil Grissom i CSI, samt Brian Cox som Hannibal Lecter (Som av okänd anledning heter Lecktor i efternamn) och Tom Noonan som Francis Dollarhyde aka Tooth fairy. Den må vara en väldigt tydligt produkt av sin tid (som allt Mann gör) men är enligt min mening den bästa filmatiseringen av någon av Thomas Harris böcker.
Red Dragon existerar av ett enda skäl - Anthony Hopkins. Någon på filmbolaget tänkte: "Den där gamla 80talsrullen var det ju ingen som såg. Vi gör en nyinspelning av boken och utökar Hannibal Lecters roll, så att kidsen får lite mer av sin favoritpsykopat. Kidsen gillar sånt." Bad idea. Sedan fortsatte de att göra misstag på misstag.
De två största felen:
1. Regissören.
Brett Ratner. Vem fick den brillianta idén att sätta regissören till Rush hour 1 och 2 på att regissera en mörk thriller? Grattis.
2. Skådespelarna.
Anthony Hopkins. Han var bra som Hannibal Lector i både Lammen tystnar och Hannibal, men här märks det ganska tydligt att han tröttnat - vilket bevisas när man tittar på extramaterialet där han förklarar att rollen bara är ett jobb och att han inte gillar när fans kommer fram till honom och vill att han ska säga någon catchphrase.
Edward Norton gör en riktigt blek Will Graham som bara verkar ha ett ansiktsuttryck. Att han ser ut som han är runt 25 gör det extra svårt att ta honom på allvar, ungefär som Ben Affleck i Phantoms, en _före detta_ FBI-agent vid 26 års ålder.
Harvey Keitel verkar endast vara intresserad att att kassera in en fet lönecheck och såsar sig igenom rollen utan att att göra något som helst intryck.
Ok, helt värdelös är filmen egentligen inte. Brett Ratner må vara usel på spänning men filmen är åtminstone rätt kompetent filmad, om än rätt tråkig. Han håller tempot uppe hela tiden vilket både är på gott och ont. Man har aldrig tråkigt, men det blir aldrig heller speciellt spännande eller otäckt, vilket inte är speciellt smart när filmen handlar om en synnerligen brutal seriemördare som utplånar familjer.
Ralph Fiennes gör i alla fall bra ifrån sig i en roll med en karaktär som inte bara är helt igenom ond. Jag föredrar dock Tom Noonans tolkning, men det är en smaksak. Emily Watson gör även hon mycket bra ifrån sig och Philip Seymour Hoffman är perfekt som en slemmig nyhetsreporter.
Problemet med filmen är att man sett allt förut - bara så mycket bättre. Jag tror inte heller att detta hade varit en speciellt bra film om den inte varit en nyinspelning. Filmen känns så poänglös. Då ser jag hellre om originalet istället.
Red Dragon är en nyinspelning av Michael Manns fina thriller Manhunter, baserad på Thomas Harris bok "Red Dragon". Manhunter i sig är en klassisk Mannfilm med ett snyggt bildspråk och en bra samling skådespelare, speciellt William Petersen som Will Graham i en roll som påminner ganska så mycket om hans karaktär Gil Grissom i CSI, samt Brian Cox som Hannibal Lecter (Som av okänd anledning heter Lecktor i efternamn) och Tom Noonan som Francis Dollarhyde aka Tooth fairy. Den må vara en väldigt tydligt produkt av sin tid (som allt Mann gör) men är enligt min mening den bästa filmatiseringen av någon av Thomas Harris böcker.
Red Dragon existerar av ett enda skäl - Anthony Hopkins. Någon på filmbolaget tänkte: "Den där gamla 80talsrullen var det ju ingen som såg. Vi gör en nyinspelning av boken och utökar Hannibal Lecters roll, så att kidsen får lite mer av sin favoritpsykopat. Kidsen gillar sånt." Bad idea. Sedan fortsatte de att göra misstag på misstag.
De två största felen:
1. Regissören.
Brett Ratner. Vem fick den brillianta idén att sätta regissören till Rush hour 1 och 2 på att regissera en mörk thriller? Grattis.
2. Skådespelarna.
Anthony Hopkins. Han var bra som Hannibal Lector i både Lammen tystnar och Hannibal, men här märks det ganska tydligt att han tröttnat - vilket bevisas när man tittar på extramaterialet där han förklarar att rollen bara är ett jobb och att han inte gillar när fans kommer fram till honom och vill att han ska säga någon catchphrase.
Edward Norton gör en riktigt blek Will Graham som bara verkar ha ett ansiktsuttryck. Att han ser ut som han är runt 25 gör det extra svårt att ta honom på allvar, ungefär som Ben Affleck i Phantoms, en _före detta_ FBI-agent vid 26 års ålder.
Harvey Keitel verkar endast vara intresserad att att kassera in en fet lönecheck och såsar sig igenom rollen utan att att göra något som helst intryck.
Ok, helt värdelös är filmen egentligen inte. Brett Ratner må vara usel på spänning men filmen är åtminstone rätt kompetent filmad, om än rätt tråkig. Han håller tempot uppe hela tiden vilket både är på gott och ont. Man har aldrig tråkigt, men det blir aldrig heller speciellt spännande eller otäckt, vilket inte är speciellt smart när filmen handlar om en synnerligen brutal seriemördare som utplånar familjer.
Ralph Fiennes gör i alla fall bra ifrån sig i en roll med en karaktär som inte bara är helt igenom ond. Jag föredrar dock Tom Noonans tolkning, men det är en smaksak. Emily Watson gör även hon mycket bra ifrån sig och Philip Seymour Hoffman är perfekt som en slemmig nyhetsreporter.
Problemet med filmen är att man sett allt förut - bara så mycket bättre. Jag tror inte heller att detta hade varit en speciellt bra film om den inte varit en nyinspelning. Filmen känns så poänglös. Då ser jag hellre om originalet istället.
torsdag 27 december 2007
Shades of darkness del 1
I början på 80talet visades en tv-serie i England som baserades på gamla spökhistorier. Sammanlagt nio strax under timmen långa avsnitt visades och härom året dök sex avsnitt upp på dvd. Det här är dock inga spökhistorier vars främsta uppdrag är att skrämma - det är mer frågan om engelska draman som utspelar sig runt sekelskiftet vars historia figurerar kring ett spöke. Här kommer en kort genomgång av de tre avsnitt vi såg:
1. The Lady Maids bell
En kvinna blir anställd som hembiträde för en sjuklig kvinna på en stor herrgård ute på landsbygden. Konstiga saker börjar hända och det verkar som om skuggan av det förra hembiträdet vilar över huset.
Det här är en klassisk spökhistoria med mörka skepnader och klockor som ringer när de inte borde göra det, etc. Även om fokuset ligger på de levandes intriger så slinker det in en och annan kall kår. Det blir dock lite rörigt mot slutet och trådarna knyts inte riktigt ihop. Väl godkänt i alla fall.
2. Afterwards.
Ett amerikanskt par köper en herrgård i England och får reda på att huset har ett spöke. Det är dock inte förrän långt efteråt som man inser att det var ett spöke.
Välspelad och välgjord, men lite för lite skräck. Historien kretsar mer omkring de händelser som leder fram till knorren på slutet - som tyvärr är rätt uppenbar från början. Trevligt är det dock hela tiden och den korta speltiden gör att man aldrig har det tråkigt. Perfekt för en seg vintereftermiddag.
3. The Intercessor
En ung forskare hyr ett rum i ett avlägset lanthus, då han vill komma från från stadens alla ljud av stojande barn. Redan första natten hör han dock ett gråtande barn, vilket är lite kusligt då det inte finns något barn i familjen.
Ytterligare en klassisk spökhistoria med en hel del härliga rysningar, speciellt i scenen där huvudpersonen möter det gråtande barnet för första gången. Därefter så övergår historien i att han börjar nysta i de intriger som skapat denna situation. I överlag en mycket bra och lite sorgsen historia.
Hittills så har Shades of darkness visat sig vara mycket bra och jag återkommer när jag sett resten.
1. The Lady Maids bell
En kvinna blir anställd som hembiträde för en sjuklig kvinna på en stor herrgård ute på landsbygden. Konstiga saker börjar hända och det verkar som om skuggan av det förra hembiträdet vilar över huset.
Det här är en klassisk spökhistoria med mörka skepnader och klockor som ringer när de inte borde göra det, etc. Även om fokuset ligger på de levandes intriger så slinker det in en och annan kall kår. Det blir dock lite rörigt mot slutet och trådarna knyts inte riktigt ihop. Väl godkänt i alla fall.
2. Afterwards.
Ett amerikanskt par köper en herrgård i England och får reda på att huset har ett spöke. Det är dock inte förrän långt efteråt som man inser att det var ett spöke.
Välspelad och välgjord, men lite för lite skräck. Historien kretsar mer omkring de händelser som leder fram till knorren på slutet - som tyvärr är rätt uppenbar från början. Trevligt är det dock hela tiden och den korta speltiden gör att man aldrig har det tråkigt. Perfekt för en seg vintereftermiddag.
3. The Intercessor
En ung forskare hyr ett rum i ett avlägset lanthus, då han vill komma från från stadens alla ljud av stojande barn. Redan första natten hör han dock ett gråtande barn, vilket är lite kusligt då det inte finns något barn i familjen.
Ytterligare en klassisk spökhistoria med en hel del härliga rysningar, speciellt i scenen där huvudpersonen möter det gråtande barnet för första gången. Därefter så övergår historien i att han börjar nysta i de intriger som skapat denna situation. I överlag en mycket bra och lite sorgsen historia.
Hittills så har Shades of darkness visat sig vara mycket bra och jag återkommer när jag sett resten.
onsdag 26 december 2007
Grey Gardens (1975)
Av någon anledning är det inte så ofta jag ser på dokumentärfilm. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men jag antar att det är barnet inom mig som hellre vill se på zombier och gummimonster. Nu lyckades jag faktiskt se på en ganska intressant film under julhelgen så jag tänkte recensera den här.
Grey Gardens handlar om två mycket udda individer. Mor och Dotter Edith Bouvier Beale (Big och Little Edie), släktingar till Jackie Onassis som levde i en nergånget hus i rikemanskvarteren i East Hampton, NY, där de delar plats med åtta katter och ett stort antal tvättbjörnar på vinden. Den stora villan är helt igenväxt och i konstant förfall. Där lever två mycket udda individer som uppenbarligen klamrar sig hårt fast vid det förgångna. Big Edie är runt 80 år gammal och minns sin påbörjade sångkarriär som avbröts när hennes make (och little Edies far) övergav dem för en annan kvinna någon gång på förtio eller femtiotalet. Little Edie minns sina unga år där hon frotterade sig med de rika och vackra och verkar nu skylla sin mor för att hon sitter fast i den stora soptippen till hus som de bor i. Efter 90 minuter så får vi dock bilden av två udda människor som verkar ha oerhört svårt att släppa taget som varandra, och som inte riktigt förstår den situation de befinner sig i eller accepterar den som den är.
Grey gardens är en ganska skum upplevelse. Det är fascinerande, och samtidigt lite pinsamt, att följa dessa två individer som helt klart lever livet efter regler som de helt själva har skapat. Man förundras hela tiden över saker de säger eller gör. Det är svårt att inte tycka om dem samtidigt som man konstant undrar om de verkligen trivs i sin misär. Några egentliga svar får man inte, filmen är ett dokument över deras liv, utan att döma. Fascinerande.
Grey Gardens handlar om två mycket udda individer. Mor och Dotter Edith Bouvier Beale (Big och Little Edie), släktingar till Jackie Onassis som levde i en nergånget hus i rikemanskvarteren i East Hampton, NY, där de delar plats med åtta katter och ett stort antal tvättbjörnar på vinden. Den stora villan är helt igenväxt och i konstant förfall. Där lever två mycket udda individer som uppenbarligen klamrar sig hårt fast vid det förgångna. Big Edie är runt 80 år gammal och minns sin påbörjade sångkarriär som avbröts när hennes make (och little Edies far) övergav dem för en annan kvinna någon gång på förtio eller femtiotalet. Little Edie minns sina unga år där hon frotterade sig med de rika och vackra och verkar nu skylla sin mor för att hon sitter fast i den stora soptippen till hus som de bor i. Efter 90 minuter så får vi dock bilden av två udda människor som verkar ha oerhört svårt att släppa taget som varandra, och som inte riktigt förstår den situation de befinner sig i eller accepterar den som den är.
Grey gardens är en ganska skum upplevelse. Det är fascinerande, och samtidigt lite pinsamt, att följa dessa två individer som helt klart lever livet efter regler som de helt själva har skapat. Man förundras hela tiden över saker de säger eller gör. Det är svårt att inte tycka om dem samtidigt som man konstant undrar om de verkligen trivs i sin misär. Några egentliga svar får man inte, filmen är ett dokument över deras liv, utan att döma. Fascinerande.
söndag 23 december 2007
Invasion of the bodysnatchers (1978)
Remakes är av ondo. Så - nu är det sagt. Ibland så slinker dock ett manus ner i rätt händer och vi får någon annans version, inte bara samma händelser filmade lite coolare och lite flashigare. Det händer inte ofta, men det händer. Mina favoritexempel är Zack Snyders Dawn of the dead (som i grund och botten är en cool, blodig zombiefilm utan några försök att ens komma i närheten av Romeros fyndigheter) och den här, Philip Kaufmans version av Don Siegels underbara rulle.
Här stöter vi på Donald Sutherland som Matthew Bennell, tjänsteman på amerikanska hälsovårdsmyndigheterna i San Francisco. En av hans kollegor spelas av Brooke Adams och det är när hon tar hem en konstig blomma från en lekplats (där vi får en cameo av Robert Duvall som präst) som historien tar fart. Dagen därpå börjar hennes sambo uppföra sig konstigt, som om han helt plötsligt är en annan människa. Hon tyr sig till Bennell som först är skeptisk, men när en sidohistoria med Jeff Goldblum och Veronica Cartwright som ägare av ett massagecenter tar fart så börjar han ana att det händer mystiska saker. Personer ändrar beteende från en dag till en annan och det visar sig snart att det är de elaka fröskidorna från rymden som ligger bakom allt. Paranoian stegras mer och mer och snart är våra hjältar på flykt, fast beslutna att inte somna då det är då som deras kroppar byts ut.
Det här är verkligen en riktig nagelbitare. Filmen börjar med att vi får se världen som fröskidorna kommer ifrån innan de verkar drivas på flykt genom rymden och hamnar på ett hustak i San Francisco. Därefter stegras spänningen mer och mer ända till den underbara finalen med sitt perfekta slut. Skådespelarna är perfekta, förutom möjligtvis Jeff Goldblum som gör en vanlig Jeff Goldblum-karaktär där han spottar fram sin dialog. Inget som förstör i alla fall. Donald Sutherland och Brooke Adams är perfekta i rollerna, och deras blommande "romans" känns helt naturlig då man känner attraktionen mellan dem, bara genom suveränt skådespeleri. Annat som är värt att nämna är en mycket rolig cameo från Kevin McCarthy (huvudrollsinnehavaren i originalet)som dyker upp i en kort scen som spinner vidare direkt från slutscenerna i femtiotalsversionen.
Specialeffekterna av Tom Burman är perfekta och det finns en mycket brutal scen där Sutherland förstör sin nästan färdiga kopia som verkligen gör mig förvånad över att filmen fick en PG-rating i Usa när den släpptes på bio.
Men vad är det då som gör detta till en bra remake? Uppdateringen från sömnig småstad till storstad är det första. Att placera handlingen i San Francisco var ett genidrag. Annars behåller man i stora drag originalkonceptet utan att göra några publikinfriande uppdateringar. Man lutar sig tillbaka med det goda minnet av femtiotalsversionen och ser allt hända i större skala utan att se ner på originalet. Rekommenderas varmt till alla scifi/skräckfans.
Här stöter vi på Donald Sutherland som Matthew Bennell, tjänsteman på amerikanska hälsovårdsmyndigheterna i San Francisco. En av hans kollegor spelas av Brooke Adams och det är när hon tar hem en konstig blomma från en lekplats (där vi får en cameo av Robert Duvall som präst) som historien tar fart. Dagen därpå börjar hennes sambo uppföra sig konstigt, som om han helt plötsligt är en annan människa. Hon tyr sig till Bennell som först är skeptisk, men när en sidohistoria med Jeff Goldblum och Veronica Cartwright som ägare av ett massagecenter tar fart så börjar han ana att det händer mystiska saker. Personer ändrar beteende från en dag till en annan och det visar sig snart att det är de elaka fröskidorna från rymden som ligger bakom allt. Paranoian stegras mer och mer och snart är våra hjältar på flykt, fast beslutna att inte somna då det är då som deras kroppar byts ut.
Det här är verkligen en riktig nagelbitare. Filmen börjar med att vi får se världen som fröskidorna kommer ifrån innan de verkar drivas på flykt genom rymden och hamnar på ett hustak i San Francisco. Därefter stegras spänningen mer och mer ända till den underbara finalen med sitt perfekta slut. Skådespelarna är perfekta, förutom möjligtvis Jeff Goldblum som gör en vanlig Jeff Goldblum-karaktär där han spottar fram sin dialog. Inget som förstör i alla fall. Donald Sutherland och Brooke Adams är perfekta i rollerna, och deras blommande "romans" känns helt naturlig då man känner attraktionen mellan dem, bara genom suveränt skådespeleri. Annat som är värt att nämna är en mycket rolig cameo från Kevin McCarthy (huvudrollsinnehavaren i originalet)som dyker upp i en kort scen som spinner vidare direkt från slutscenerna i femtiotalsversionen.
Specialeffekterna av Tom Burman är perfekta och det finns en mycket brutal scen där Sutherland förstör sin nästan färdiga kopia som verkligen gör mig förvånad över att filmen fick en PG-rating i Usa när den släpptes på bio.
Men vad är det då som gör detta till en bra remake? Uppdateringen från sömnig småstad till storstad är det första. Att placera handlingen i San Francisco var ett genidrag. Annars behåller man i stora drag originalkonceptet utan att göra några publikinfriande uppdateringar. Man lutar sig tillbaka med det goda minnet av femtiotalsversionen och ser allt hända i större skala utan att se ner på originalet. Rekommenderas varmt till alla scifi/skräckfans.
tisdag 11 december 2007
Lite krimskrams
Jag tänkte bara nämna några rullar jag sett som inte riktigt passar in här med några korta ord:
Transformers (2007)
Alltså. Stora robotar som slåss = underhållande. Den lilla tonårskärlekshistorien fungerar förvånansvärt bra faktiskt. Sockervadd för hjärnan.
Live free and Die hard (2007)
När jag fick höra att senaste Die hard fått 13årsgräns i Usa så konstaterade jag snabbt att detta inte var någon film jag ville se. Helgerån faktiskt. Men när en Unrateddvd släpptes som återställde alla svordomar och allt blod som ingen fick se på bio så kunde jag inte hålla mig. inte helt fel faktiskt. Förutom en rätt tråkig huvudskurk och en lite väl överdriven actionsekvens mot slutet av filmen så är detta högklassig underhållning. Är det så mycket mer våld i den här versionen då? Jodå. För att ta ett exempel så finns det en scen där John McClane kliver in i en byggnad och skjuter en bad guy med 3-4 skott i bröstet som illustreras av några riktigt stora, feta squibs. I bioversionen skjuter han ett skott. Utan squib. Nuff said.
Transformers (2007)
Alltså. Stora robotar som slåss = underhållande. Den lilla tonårskärlekshistorien fungerar förvånansvärt bra faktiskt. Sockervadd för hjärnan.
Live free and Die hard (2007)
När jag fick höra att senaste Die hard fått 13årsgräns i Usa så konstaterade jag snabbt att detta inte var någon film jag ville se. Helgerån faktiskt. Men när en Unrateddvd släpptes som återställde alla svordomar och allt blod som ingen fick se på bio så kunde jag inte hålla mig. inte helt fel faktiskt. Förutom en rätt tråkig huvudskurk och en lite väl överdriven actionsekvens mot slutet av filmen så är detta högklassig underhållning. Är det så mycket mer våld i den här versionen då? Jodå. För att ta ett exempel så finns det en scen där John McClane kliver in i en byggnad och skjuter en bad guy med 3-4 skott i bröstet som illustreras av några riktigt stora, feta squibs. I bioversionen skjuter han ett skott. Utan squib. Nuff said.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
