Om man får chansen att se Bill "Chop-top" Mosely i en roll som good guy - då tar man den. Så är det bara. På köpet får man en film som har stora svagheter, men som ändå går ut med hedern i behåll, tack vare ett bra manus och stor entusiasm.
När ett gammalt fängelse skall rivas så finner man en dold källare full med skelettdelar. Ett CSI-team kommer till platsen och börjar rota i stadens hemligheter och finner att det regelbundet försvunnit människor sedan hundra år tillbaka. När en ung kvinna försvinner och hennes pojkvän mördas så startar en kamp mot tiden för att finna henne, men det är ingen vanlig seriemördare man har att göra med.
Jag ville verkligen gilla filmen men efter att ha sett en halvtimme så var jag rätt säker på att det var skit. Filmen är av budgetorsak inspelad helt med videokamera och det har inte gjorts något speciellt efterarbete för att få det att se mer professionellt ut. Som tur är så är kameraarbetet mer än kompetent, men med videokamera så får man ändå inte den där detaljrikedomen som man får med film - eller processad DV för den delen. Filmen har helt enkelt en look som påminner lite väl mycket om amerikanska daytimesåpor. När filmens första halvtimme inte gör ett speciellt bra jobb att introducera storyn så såg det dystert ut.
Men jag höll mig kvar och tur var väl det.
När filmen verkligen kommer igång så börjar man kunna skymta storyns olika trådar lite bättre och det blir lättare att följa med och det är då man inser att det är ett förvånansvärt bra manus man har att göra med - tyvärr alldeles för ambitiöst för den budget som filmen hade. Det finns flera scener (tyvärr nog också en av slutscenerna) som inte fungerar pga den uppenbart låga budgeten. Står man ut med detta så är det dock en stämningsfull och blodig rysare som påminner en hel del om Hellraiser - speciellt som Fallen angels har specialeffekter av Bob Keen som även gjorde effekterna till Clive Barkers klassiska rulle. Vi får t ex en riktigt blodig dödsscen i början där en karaktär får munnen sönderskuren och tänderna avslitna med tång! Filmens fallna änglar är även den riktigt skönt designade.
Fängelset som filmen är inspelad i är en karaktär i sig själv och gör massor för att öka stämningen, speciellt som setdesignen med alla konstigt placerade skelett är oklanderlig.
En sak till som måste nämnas är alla cameos som regissören Jeff Thomas lyckas skrapa ihop. Smaka på den här listan:
Bill Mosely (Chop-top fråm TCM2 och Otis från House of 1000 corpses och Devils rejects)
Kane Hodder (Jason i några av F13filmerna. Jag har dock aldrig förstått hans storhet, men det är säkert någon som blir glad)
Kevin McCarthy (Invasion of the bodysnatchers. Han var 92 år när de spelade in Fallen angels och det syns knappt!)
Michael Berryman (Pluto från Hills have eyes)
Reggie Bannister (Phantasmfilmerna)
David Hess (Last house on the left, m m. Klassisk psykopatskådis)
Martin Kove (Karate kid 1-3, Rambo, Shadowchaser mm.)
Paul Linke (Hjälten i Motel Hell)
Christopher Knight (One of the original Brady bunch. :)
Michael Dorn (Worf från Star trek next generation)
Som sagt, bara det gör filmen lite rolig att titta på, speciellt som flera av dem gör bra ifrån sig. Skådespelarna är överlag bra, vilket hjälper en hel del. Jag upprepar vad jag skrev i början: en film som har stora svagheter, men som ändå går ut med hedern i behåll, tack vare ett bra manus och stor entusiasm. Det ska bli spännande att se vad regissören följer upp detta med.
onsdag 9 januari 2008
tisdag 8 januari 2008
Strangeness (1985)
Alla skräckfilmsälskare i min ålder kommer att känna igen sig här. På det goda 80talet när VHS-formatet var i sin prime så öste det verkligen in konstiga filmer och varje vecka så knallade man ner till sin lokala videouthyrare och snokade igenom nyheterna. Bolag som VTC, Transworld express och Viking video släppte massor med obskyra skräckfilmer till höger och vänster, gärna nerklippta, men inte alltid. En av de filmerna som jag hittade där var en lågbudgetmonsterfilm vid namn Strangeness som jag faktiskt lyckades att missa. Den fanns att hyra (om jag inte minns helt fel så bestod omslaget av en bild från underbara Cormanproduktionen Forbidden World. Jag kan dock ha fel. Det var 20 år sen...) men av någon outgrundlig anledning så hyrde jag den aldrig även om storyn tilltalade mig och jag stod och tittade på den varje gång jag var där. Filmen finns än inte på officiell dvd men jag lyckades lägga vantarna på en bootlegdvd med en helt ok vhsripp och nu fick jag äntligen se vad jag missat!
Själva storyn är rätt enkel. En grupp människor samlas vid ingången till ett grottsystem som delar tunnlar med en gammal gruva som av någon anledning stängdes ner i all hast på slutet av 1800talet. De har som jobb att utvärdera om det finns någon guld kvar men finner sig snart instängda och jagade av ett tentakelförsett, stopmotionanimerat monster!
Om man sett någon av Don Dohlers hemmaproducerade filmer så kommer man att känna igen sig här. Filmen är gjord av entusiaster med en väldigt låg budget som syns igenom rätt tydligt bitvis, speciellt i scenerna med monstret som är rätt taffligt animerat. Att filmen sedan alternerar mellan äkta och uppenbart fejkade grottgångar är också en sak som sticker ut. Däremot så är manus och skådespeleri godkänt - filmskaparna har gjort ett ärligt försök att skapa riktiga karaktärer som skådespelarna åtminstone till viss del klarar av att få fram, som t ex skräckförfattaren som vill skriva en bok om varför gruvan stängdes ner. Det är ingen skådespelare som känns direkt pinsam utan alla gör ett adekvat jobb. En annan sak som fungerar alldeles utmärkt är ljus och foto. För att vara en film som nästan helt utspelar sig i skenet av lampor eller facklor så är det aldrig några problem att se vad som händer. De lyckas till och med få till en rätt skön och olycksbådande stämning vilket de ska ha en eloge för. En sak som jag även måste nämna är de uppenbara referenserna från John Carpenters The Thing, som t ex ett stort antal scener som helt utspelar sig i det röda ljuset från en fackla, monstret i sig som är en stor härva tentakler (och en mun som påminner en hel del om det kvinnliga könsorganet) samt musiken som är _väldigt_ inspirerad av Ennio Morricones musik.
Ni förstår ju att jag gillade den här filmen. Det är en klassisk lågbudgetskräckis som är gjord med stort hjärta och bara det räcker långt.
Själva storyn är rätt enkel. En grupp människor samlas vid ingången till ett grottsystem som delar tunnlar med en gammal gruva som av någon anledning stängdes ner i all hast på slutet av 1800talet. De har som jobb att utvärdera om det finns någon guld kvar men finner sig snart instängda och jagade av ett tentakelförsett, stopmotionanimerat monster!
Om man sett någon av Don Dohlers hemmaproducerade filmer så kommer man att känna igen sig här. Filmen är gjord av entusiaster med en väldigt låg budget som syns igenom rätt tydligt bitvis, speciellt i scenerna med monstret som är rätt taffligt animerat. Att filmen sedan alternerar mellan äkta och uppenbart fejkade grottgångar är också en sak som sticker ut. Däremot så är manus och skådespeleri godkänt - filmskaparna har gjort ett ärligt försök att skapa riktiga karaktärer som skådespelarna åtminstone till viss del klarar av att få fram, som t ex skräckförfattaren som vill skriva en bok om varför gruvan stängdes ner. Det är ingen skådespelare som känns direkt pinsam utan alla gör ett adekvat jobb. En annan sak som fungerar alldeles utmärkt är ljus och foto. För att vara en film som nästan helt utspelar sig i skenet av lampor eller facklor så är det aldrig några problem att se vad som händer. De lyckas till och med få till en rätt skön och olycksbådande stämning vilket de ska ha en eloge för. En sak som jag även måste nämna är de uppenbara referenserna från John Carpenters The Thing, som t ex ett stort antal scener som helt utspelar sig i det röda ljuset från en fackla, monstret i sig som är en stor härva tentakler (och en mun som påminner en hel del om det kvinnliga könsorganet) samt musiken som är _väldigt_ inspirerad av Ennio Morricones musik.
Ni förstår ju att jag gillade den här filmen. Det är en klassisk lågbudgetskräckis som är gjord med stort hjärta och bara det räcker långt.
fredag 4 januari 2008
30 days of night (2007)
Årets första film blev alltså David Slades 30 days of night, baserad på en hyllad serietidning av Steve Niles. Jag har läst några serier av honom men inte riktigt förstått hans storhet, även om de alla var välskrivna förutom den rätt usla prequel han skrev inför 28 weeks later. Jag hade dock inte läst 30 days of night och måste nu säga att jag har fått lite mer respekt för honom.
Filmen handlar om den lilla staden Barrow i Alaska som en gång om året försänks i totalt mörker under en månad. När de ca 140 invånarna börjar förbereda sig inför det kommande mörkret så startar en serie händelser som alla sker för att separera Barrow från resten av världen. Alla mobiltelefoner stjäls och förstörs, slädhundar massakreras och helikoptrar förstörs. Snart finner sig innevånarna jagade av vampyrer i en enda lång blodorgie som kommer att pågå tills alla är döda eller solen går upp...
Det första som gjorde mig lite skeptisk var valet av Josh Harnett som stadens sheriff. Jag har fått intrycket att han är en typisk teenage heartthrob som blivit stjärna pga sitt utseende, vilket såhär i efterhand var rätt dumt av mig då jag insett att han är en kapabel skådespelare. Han gjorde även bra ifrån sig i en annan favorit, Robert Rodriguez härliga throwback till femtiotalsskräck - The Faculty. Jag tror hur som helst att jag vet varför jag inte gillat honom tidigare - han påminner lite om Aston Kutcher.
Del två av min skepticism inför filmen är att jag aldrig funnit vampyrer speciellt intressanta eller skrämmande. Dracula har ju aldrig varit speciellt intressant annat än när han spelades av Christopher Lee och jagades av Peter Cushing. Hela den här gothvågen som Anne Rice startade var väl underhållande, men lite väl makaber för min smak. (ja, jag vet. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva något sådant faktiskt, men det stämmer. Jag tröttnade på Anne Rice efter att jag tröttnade på hennes erotiska blodfester i De fördömdas drottning.) Vampyrerna i 30 days of night är dock inga av de svårmodiga gotharna som befolkat våra biodukar de senaste 20 åren, utan mer en flock blodtörstiga rovdjur som lever för själva slakten.
30 days of night är en riktigt bra film som skall inköpas direkt den släpps på dvd. Vi bjuds på en tät stämning som passar perfekt i det härligt karga islandskapet. Varför görs inte mer filmer i den här miljön? Blodet flyter regelbundet och även om det inte är den blodigaste filmen jag sett så får vi en hel del gore, i form av exploderande huvuden och en del hals och nackrelaterat våld medelst tänder och yxa. Annat som är värt att nämna är att filmen är relativt befriad från konflikter inom gruppen överlevande, vilket är uppfriskande. Rekommenderas varmt.
För övrigt så måste jag tillägga att jag efter att ha sett filmen även läst serien och det är vissa skillnader, främst när det gäller vampyrerna men de är båda bra. Jag förstår varför de valde att ändra detta inför filmen då de ganska pratsamma blodsugare som finns inte hade varit speciellt skrämmande. Serien, och dess uppföljare, rekommenderas även de.
Filmen handlar om den lilla staden Barrow i Alaska som en gång om året försänks i totalt mörker under en månad. När de ca 140 invånarna börjar förbereda sig inför det kommande mörkret så startar en serie händelser som alla sker för att separera Barrow från resten av världen. Alla mobiltelefoner stjäls och förstörs, slädhundar massakreras och helikoptrar förstörs. Snart finner sig innevånarna jagade av vampyrer i en enda lång blodorgie som kommer att pågå tills alla är döda eller solen går upp...
Det första som gjorde mig lite skeptisk var valet av Josh Harnett som stadens sheriff. Jag har fått intrycket att han är en typisk teenage heartthrob som blivit stjärna pga sitt utseende, vilket såhär i efterhand var rätt dumt av mig då jag insett att han är en kapabel skådespelare. Han gjorde även bra ifrån sig i en annan favorit, Robert Rodriguez härliga throwback till femtiotalsskräck - The Faculty. Jag tror hur som helst att jag vet varför jag inte gillat honom tidigare - han påminner lite om Aston Kutcher.
Del två av min skepticism inför filmen är att jag aldrig funnit vampyrer speciellt intressanta eller skrämmande. Dracula har ju aldrig varit speciellt intressant annat än när han spelades av Christopher Lee och jagades av Peter Cushing. Hela den här gothvågen som Anne Rice startade var väl underhållande, men lite väl makaber för min smak. (ja, jag vet. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva något sådant faktiskt, men det stämmer. Jag tröttnade på Anne Rice efter att jag tröttnade på hennes erotiska blodfester i De fördömdas drottning.) Vampyrerna i 30 days of night är dock inga av de svårmodiga gotharna som befolkat våra biodukar de senaste 20 åren, utan mer en flock blodtörstiga rovdjur som lever för själva slakten.
30 days of night är en riktigt bra film som skall inköpas direkt den släpps på dvd. Vi bjuds på en tät stämning som passar perfekt i det härligt karga islandskapet. Varför görs inte mer filmer i den här miljön? Blodet flyter regelbundet och även om det inte är den blodigaste filmen jag sett så får vi en hel del gore, i form av exploderande huvuden och en del hals och nackrelaterat våld medelst tänder och yxa. Annat som är värt att nämna är att filmen är relativt befriad från konflikter inom gruppen överlevande, vilket är uppfriskande. Rekommenderas varmt.
För övrigt så måste jag tillägga att jag efter att ha sett filmen även läst serien och det är vissa skillnader, främst när det gäller vampyrerna men de är båda bra. Jag förstår varför de valde att ändra detta inför filmen då de ganska pratsamma blodsugare som finns inte hade varit speciellt skrämmande. Serien, och dess uppföljare, rekommenderas även de.
torsdag 3 januari 2008
Michele Soavi returns to horror!!
Jag blev riktigt glad när jag fick läsa detta på Fangorias hemsida. Michele Soavi var en av de bästa italienska skräckfilmsregissörerna på åttiotalet och det tidiga nittiotalet och när han försvann från "scenen" för att vårda ett sjukt barn så var det många som saknade honom. Han har faktiskt inte varit helt borta från filmskapandet - han har regisserat några miniserier för italiensk tv, vilka jag tyvärr inte sett men de har fått bra kritik och minst en av dem finns på dvd.
För den som inte vet vem jag pratar om så kan jag garantera att ni sett honom, i alla fall om ni någon gång tittat på italiensk exploitation från åttiotalet. Det är han som får skallen mosad i Lucio Fulcis City of the living dead, alldeles innan Daniella Doria spyr upp sina tarmar. Han hade även rollen som den mystiske, maskförsedde personen som delar ut gratisbiljetterna till biografen i Demons och dök upp i ett antal småroller i kultfilmer som Deodatos Atlantis interceptors (När har någon den goda smaken att släppa den på dvd?), Ciro Ippolitos underbara Alien 2 - On earth (En dvd skulle även där vara guld värd...) och Lamberto Bavas Blastfighter. Han började jobba åt Dario Argento under inspelningen av Tenebrae och började sin karriär som regissör genom en musikvideo till Phenomenas soundtrack, med låten The Valley. Genom sin vänskap till Aristide Massacessi, aka Joe D'Amato, så fick han 1987 chansen att regissera sin första spelfilm från ett manus av kultfiguren Luigi Montefiore (Även känd som George Eastman, och oförglömlig som kannibalen i schlock-klassikern Anthropophagous).
Filmen hette Deleria och släpptes i engelsktalande version under namnet Stagefright och handlar om en skådespelartrupp som blir inlåsta på en teater tillsammans med en psykopat som rymt från ett mentalsjukhus. Klyschigt värre, ja, men Soavi lyckades skapa en av de bästa slasherfilmer jag någonsin sett, helt genom sin oerhört snygga regi (och lite hjälp av Massaccesis vackra foto). Han följde 1989 upp denna film med La Chiesa (The Church) som är en inofficiell uppföljare till Bavas Demons, där en grupp människor finner sig inlåsta i en katedral tillsammans med onda makter som precis blivit frisläppta från sitt fängelse i katakomberna som katedralen är byggd på. Man märker även där att Deleria inte var någon nybörjartur - filmen är oerhört snyggt och kompetent filmad och även om manuset är ganska svagt så är det fortfarande en helgjuten upplevelse.
Två år senare släppte Soavi sin enligt mig sämsta film, La Setta (The Sect), där Kelly Curtis (Jamie Lees syster) spelar en ung kvinna som finner sig vara måltavla för en satanisk sekt . Även här visar Soavi att han är ett starkt kort, men manuset är alldeles för splittrat för att skapa en sammanhållen upplevelse. Vi får ett antal oerhört fantasifullt regisserade sekvenser som binds ihop av en onödigt hårfin story. Värd att se/äga är den dock helt klart.
1994 kom så vad som räknas som Soavis mästerverk: Dellamorte Dellamore, med Rupert Everett i rollen som en kyrkogårdsskötare vars jobb inte bara består av att kratta löv och gräva gravar, utan även att se till att de döda verkligen förblir döda vilket kan vara svårt i en italiensk skräckfilm. Detta är dock inte en vanlig splatterfilm, även om gorehounds får sitt ranson tillgodosedd. Här får vi istället lära känna Dellamorte Dellamore genom hans tråkiga liv där han alternerar mellan att uttråkat blåsa skallen av zombier och läsa telefonkatalogen. Då han har oerhört svårt att relatera till människor så håller han sig för sig själv. Tills han blir kär i en ung änka som vill älska på sin makes gravsten. För att inte glömma att Döden själv talar till honom och ställer frågan: "Om du nu vill se till att de döda förblir döda, varför inte skjuta de levande i huvudet för att försäkra dig om att de inte kommer tillbaka?" Det är nu som filmen verkligen blir konstig och öppen för tolkning, utan att egentligen tappa tråden. Soavis regi är klockren och vi får en helgjuten, nästan magisk upplevelse som tangerar den där typiska logiken som egentligen bara fungerar i en dröm.
Det var efter denna film som Soavi lade sin karriär på is för en familjekris. Han återkom 1999 med ett antal maffiadramor inspelade för italiensk tv och jag kan tänka mig att det var inte bara jag som hoppades på att han skulle göra en comeback inom genren som han en gång startade i. Nu är tiden kommen!
Enligt Fangoria så börjar Soavi spela in filmen Catacombs club i sommar, efter ett manus av Charles McKeown som skrivit filmer som Brazil och Adventures of Baron Munchhausen (som Soavi för övrigt var Second unit director på). Filmen verkar dock inte vara ren skräck, utan mer någon sorts mörk fantasy, vilket jag själv tror passar Soavi perfekt. Läs mer på http://www.fangoria.com/news_article.php?id=5700
Gode gud, det här var en underbar början på 2008. Vad händer härnäst? La Notte dei diavoli på dvd?
För den som inte vet vem jag pratar om så kan jag garantera att ni sett honom, i alla fall om ni någon gång tittat på italiensk exploitation från åttiotalet. Det är han som får skallen mosad i Lucio Fulcis City of the living dead, alldeles innan Daniella Doria spyr upp sina tarmar. Han hade även rollen som den mystiske, maskförsedde personen som delar ut gratisbiljetterna till biografen i Demons och dök upp i ett antal småroller i kultfilmer som Deodatos Atlantis interceptors (När har någon den goda smaken att släppa den på dvd?), Ciro Ippolitos underbara Alien 2 - On earth (En dvd skulle även där vara guld värd...) och Lamberto Bavas Blastfighter. Han började jobba åt Dario Argento under inspelningen av Tenebrae och började sin karriär som regissör genom en musikvideo till Phenomenas soundtrack, med låten The Valley. Genom sin vänskap till Aristide Massacessi, aka Joe D'Amato, så fick han 1987 chansen att regissera sin första spelfilm från ett manus av kultfiguren Luigi Montefiore (Även känd som George Eastman, och oförglömlig som kannibalen i schlock-klassikern Anthropophagous).
Filmen hette Deleria och släpptes i engelsktalande version under namnet Stagefright och handlar om en skådespelartrupp som blir inlåsta på en teater tillsammans med en psykopat som rymt från ett mentalsjukhus. Klyschigt värre, ja, men Soavi lyckades skapa en av de bästa slasherfilmer jag någonsin sett, helt genom sin oerhört snygga regi (och lite hjälp av Massaccesis vackra foto). Han följde 1989 upp denna film med La Chiesa (The Church) som är en inofficiell uppföljare till Bavas Demons, där en grupp människor finner sig inlåsta i en katedral tillsammans med onda makter som precis blivit frisläppta från sitt fängelse i katakomberna som katedralen är byggd på. Man märker även där att Deleria inte var någon nybörjartur - filmen är oerhört snyggt och kompetent filmad och även om manuset är ganska svagt så är det fortfarande en helgjuten upplevelse.
Två år senare släppte Soavi sin enligt mig sämsta film, La Setta (The Sect), där Kelly Curtis (Jamie Lees syster) spelar en ung kvinna som finner sig vara måltavla för en satanisk sekt . Även här visar Soavi att han är ett starkt kort, men manuset är alldeles för splittrat för att skapa en sammanhållen upplevelse. Vi får ett antal oerhört fantasifullt regisserade sekvenser som binds ihop av en onödigt hårfin story. Värd att se/äga är den dock helt klart.
1994 kom så vad som räknas som Soavis mästerverk: Dellamorte Dellamore, med Rupert Everett i rollen som en kyrkogårdsskötare vars jobb inte bara består av att kratta löv och gräva gravar, utan även att se till att de döda verkligen förblir döda vilket kan vara svårt i en italiensk skräckfilm. Detta är dock inte en vanlig splatterfilm, även om gorehounds får sitt ranson tillgodosedd. Här får vi istället lära känna Dellamorte Dellamore genom hans tråkiga liv där han alternerar mellan att uttråkat blåsa skallen av zombier och läsa telefonkatalogen. Då han har oerhört svårt att relatera till människor så håller han sig för sig själv. Tills han blir kär i en ung änka som vill älska på sin makes gravsten. För att inte glömma att Döden själv talar till honom och ställer frågan: "Om du nu vill se till att de döda förblir döda, varför inte skjuta de levande i huvudet för att försäkra dig om att de inte kommer tillbaka?" Det är nu som filmen verkligen blir konstig och öppen för tolkning, utan att egentligen tappa tråden. Soavis regi är klockren och vi får en helgjuten, nästan magisk upplevelse som tangerar den där typiska logiken som egentligen bara fungerar i en dröm.
Det var efter denna film som Soavi lade sin karriär på is för en familjekris. Han återkom 1999 med ett antal maffiadramor inspelade för italiensk tv och jag kan tänka mig att det var inte bara jag som hoppades på att han skulle göra en comeback inom genren som han en gång startade i. Nu är tiden kommen!
Enligt Fangoria så börjar Soavi spela in filmen Catacombs club i sommar, efter ett manus av Charles McKeown som skrivit filmer som Brazil och Adventures of Baron Munchhausen (som Soavi för övrigt var Second unit director på). Filmen verkar dock inte vara ren skräck, utan mer någon sorts mörk fantasy, vilket jag själv tror passar Soavi perfekt. Läs mer på http://www.fangoria.com/news_article.php?id=5700
Gode gud, det här var en underbar början på 2008. Vad händer härnäst? La Notte dei diavoli på dvd?
Red Dragon (2002)
Nyinspelningar. Suck. Här har vi ett ypperligt exempel på varför de är en styggelse.
Red Dragon är en nyinspelning av Michael Manns fina thriller Manhunter, baserad på Thomas Harris bok "Red Dragon". Manhunter i sig är en klassisk Mannfilm med ett snyggt bildspråk och en bra samling skådespelare, speciellt William Petersen som Will Graham i en roll som påminner ganska så mycket om hans karaktär Gil Grissom i CSI, samt Brian Cox som Hannibal Lecter (Som av okänd anledning heter Lecktor i efternamn) och Tom Noonan som Francis Dollarhyde aka Tooth fairy. Den må vara en väldigt tydligt produkt av sin tid (som allt Mann gör) men är enligt min mening den bästa filmatiseringen av någon av Thomas Harris böcker.
Red Dragon existerar av ett enda skäl - Anthony Hopkins. Någon på filmbolaget tänkte: "Den där gamla 80talsrullen var det ju ingen som såg. Vi gör en nyinspelning av boken och utökar Hannibal Lecters roll, så att kidsen får lite mer av sin favoritpsykopat. Kidsen gillar sånt." Bad idea. Sedan fortsatte de att göra misstag på misstag.
De två största felen:
1. Regissören.
Brett Ratner. Vem fick den brillianta idén att sätta regissören till Rush hour 1 och 2 på att regissera en mörk thriller? Grattis.
2. Skådespelarna.
Anthony Hopkins. Han var bra som Hannibal Lector i både Lammen tystnar och Hannibal, men här märks det ganska tydligt att han tröttnat - vilket bevisas när man tittar på extramaterialet där han förklarar att rollen bara är ett jobb och att han inte gillar när fans kommer fram till honom och vill att han ska säga någon catchphrase.
Edward Norton gör en riktigt blek Will Graham som bara verkar ha ett ansiktsuttryck. Att han ser ut som han är runt 25 gör det extra svårt att ta honom på allvar, ungefär som Ben Affleck i Phantoms, en _före detta_ FBI-agent vid 26 års ålder.
Harvey Keitel verkar endast vara intresserad att att kassera in en fet lönecheck och såsar sig igenom rollen utan att att göra något som helst intryck.
Ok, helt värdelös är filmen egentligen inte. Brett Ratner må vara usel på spänning men filmen är åtminstone rätt kompetent filmad, om än rätt tråkig. Han håller tempot uppe hela tiden vilket både är på gott och ont. Man har aldrig tråkigt, men det blir aldrig heller speciellt spännande eller otäckt, vilket inte är speciellt smart när filmen handlar om en synnerligen brutal seriemördare som utplånar familjer.
Ralph Fiennes gör i alla fall bra ifrån sig i en roll med en karaktär som inte bara är helt igenom ond. Jag föredrar dock Tom Noonans tolkning, men det är en smaksak. Emily Watson gör även hon mycket bra ifrån sig och Philip Seymour Hoffman är perfekt som en slemmig nyhetsreporter.
Problemet med filmen är att man sett allt förut - bara så mycket bättre. Jag tror inte heller att detta hade varit en speciellt bra film om den inte varit en nyinspelning. Filmen känns så poänglös. Då ser jag hellre om originalet istället.
Red Dragon är en nyinspelning av Michael Manns fina thriller Manhunter, baserad på Thomas Harris bok "Red Dragon". Manhunter i sig är en klassisk Mannfilm med ett snyggt bildspråk och en bra samling skådespelare, speciellt William Petersen som Will Graham i en roll som påminner ganska så mycket om hans karaktär Gil Grissom i CSI, samt Brian Cox som Hannibal Lecter (Som av okänd anledning heter Lecktor i efternamn) och Tom Noonan som Francis Dollarhyde aka Tooth fairy. Den må vara en väldigt tydligt produkt av sin tid (som allt Mann gör) men är enligt min mening den bästa filmatiseringen av någon av Thomas Harris böcker.
Red Dragon existerar av ett enda skäl - Anthony Hopkins. Någon på filmbolaget tänkte: "Den där gamla 80talsrullen var det ju ingen som såg. Vi gör en nyinspelning av boken och utökar Hannibal Lecters roll, så att kidsen får lite mer av sin favoritpsykopat. Kidsen gillar sånt." Bad idea. Sedan fortsatte de att göra misstag på misstag.
De två största felen:
1. Regissören.
Brett Ratner. Vem fick den brillianta idén att sätta regissören till Rush hour 1 och 2 på att regissera en mörk thriller? Grattis.
2. Skådespelarna.
Anthony Hopkins. Han var bra som Hannibal Lector i både Lammen tystnar och Hannibal, men här märks det ganska tydligt att han tröttnat - vilket bevisas när man tittar på extramaterialet där han förklarar att rollen bara är ett jobb och att han inte gillar när fans kommer fram till honom och vill att han ska säga någon catchphrase.
Edward Norton gör en riktigt blek Will Graham som bara verkar ha ett ansiktsuttryck. Att han ser ut som han är runt 25 gör det extra svårt att ta honom på allvar, ungefär som Ben Affleck i Phantoms, en _före detta_ FBI-agent vid 26 års ålder.
Harvey Keitel verkar endast vara intresserad att att kassera in en fet lönecheck och såsar sig igenom rollen utan att att göra något som helst intryck.
Ok, helt värdelös är filmen egentligen inte. Brett Ratner må vara usel på spänning men filmen är åtminstone rätt kompetent filmad, om än rätt tråkig. Han håller tempot uppe hela tiden vilket både är på gott och ont. Man har aldrig tråkigt, men det blir aldrig heller speciellt spännande eller otäckt, vilket inte är speciellt smart när filmen handlar om en synnerligen brutal seriemördare som utplånar familjer.
Ralph Fiennes gör i alla fall bra ifrån sig i en roll med en karaktär som inte bara är helt igenom ond. Jag föredrar dock Tom Noonans tolkning, men det är en smaksak. Emily Watson gör även hon mycket bra ifrån sig och Philip Seymour Hoffman är perfekt som en slemmig nyhetsreporter.
Problemet med filmen är att man sett allt förut - bara så mycket bättre. Jag tror inte heller att detta hade varit en speciellt bra film om den inte varit en nyinspelning. Filmen känns så poänglös. Då ser jag hellre om originalet istället.
torsdag 27 december 2007
Shades of darkness del 1
I början på 80talet visades en tv-serie i England som baserades på gamla spökhistorier. Sammanlagt nio strax under timmen långa avsnitt visades och härom året dök sex avsnitt upp på dvd. Det här är dock inga spökhistorier vars främsta uppdrag är att skrämma - det är mer frågan om engelska draman som utspelar sig runt sekelskiftet vars historia figurerar kring ett spöke. Här kommer en kort genomgång av de tre avsnitt vi såg:
1. The Lady Maids bell
En kvinna blir anställd som hembiträde för en sjuklig kvinna på en stor herrgård ute på landsbygden. Konstiga saker börjar hända och det verkar som om skuggan av det förra hembiträdet vilar över huset.
Det här är en klassisk spökhistoria med mörka skepnader och klockor som ringer när de inte borde göra det, etc. Även om fokuset ligger på de levandes intriger så slinker det in en och annan kall kår. Det blir dock lite rörigt mot slutet och trådarna knyts inte riktigt ihop. Väl godkänt i alla fall.
2. Afterwards.
Ett amerikanskt par köper en herrgård i England och får reda på att huset har ett spöke. Det är dock inte förrän långt efteråt som man inser att det var ett spöke.
Välspelad och välgjord, men lite för lite skräck. Historien kretsar mer omkring de händelser som leder fram till knorren på slutet - som tyvärr är rätt uppenbar från början. Trevligt är det dock hela tiden och den korta speltiden gör att man aldrig har det tråkigt. Perfekt för en seg vintereftermiddag.
3. The Intercessor
En ung forskare hyr ett rum i ett avlägset lanthus, då han vill komma från från stadens alla ljud av stojande barn. Redan första natten hör han dock ett gråtande barn, vilket är lite kusligt då det inte finns något barn i familjen.
Ytterligare en klassisk spökhistoria med en hel del härliga rysningar, speciellt i scenen där huvudpersonen möter det gråtande barnet för första gången. Därefter så övergår historien i att han börjar nysta i de intriger som skapat denna situation. I överlag en mycket bra och lite sorgsen historia.
Hittills så har Shades of darkness visat sig vara mycket bra och jag återkommer när jag sett resten.
1. The Lady Maids bell
En kvinna blir anställd som hembiträde för en sjuklig kvinna på en stor herrgård ute på landsbygden. Konstiga saker börjar hända och det verkar som om skuggan av det förra hembiträdet vilar över huset.
Det här är en klassisk spökhistoria med mörka skepnader och klockor som ringer när de inte borde göra det, etc. Även om fokuset ligger på de levandes intriger så slinker det in en och annan kall kår. Det blir dock lite rörigt mot slutet och trådarna knyts inte riktigt ihop. Väl godkänt i alla fall.
2. Afterwards.
Ett amerikanskt par köper en herrgård i England och får reda på att huset har ett spöke. Det är dock inte förrän långt efteråt som man inser att det var ett spöke.
Välspelad och välgjord, men lite för lite skräck. Historien kretsar mer omkring de händelser som leder fram till knorren på slutet - som tyvärr är rätt uppenbar från början. Trevligt är det dock hela tiden och den korta speltiden gör att man aldrig har det tråkigt. Perfekt för en seg vintereftermiddag.
3. The Intercessor
En ung forskare hyr ett rum i ett avlägset lanthus, då han vill komma från från stadens alla ljud av stojande barn. Redan första natten hör han dock ett gråtande barn, vilket är lite kusligt då det inte finns något barn i familjen.
Ytterligare en klassisk spökhistoria med en hel del härliga rysningar, speciellt i scenen där huvudpersonen möter det gråtande barnet för första gången. Därefter så övergår historien i att han börjar nysta i de intriger som skapat denna situation. I överlag en mycket bra och lite sorgsen historia.
Hittills så har Shades of darkness visat sig vara mycket bra och jag återkommer när jag sett resten.
onsdag 26 december 2007
Grey Gardens (1975)
Av någon anledning är det inte så ofta jag ser på dokumentärfilm. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men jag antar att det är barnet inom mig som hellre vill se på zombier och gummimonster. Nu lyckades jag faktiskt se på en ganska intressant film under julhelgen så jag tänkte recensera den här.
Grey Gardens handlar om två mycket udda individer. Mor och Dotter Edith Bouvier Beale (Big och Little Edie), släktingar till Jackie Onassis som levde i en nergånget hus i rikemanskvarteren i East Hampton, NY, där de delar plats med åtta katter och ett stort antal tvättbjörnar på vinden. Den stora villan är helt igenväxt och i konstant förfall. Där lever två mycket udda individer som uppenbarligen klamrar sig hårt fast vid det förgångna. Big Edie är runt 80 år gammal och minns sin påbörjade sångkarriär som avbröts när hennes make (och little Edies far) övergav dem för en annan kvinna någon gång på förtio eller femtiotalet. Little Edie minns sina unga år där hon frotterade sig med de rika och vackra och verkar nu skylla sin mor för att hon sitter fast i den stora soptippen till hus som de bor i. Efter 90 minuter så får vi dock bilden av två udda människor som verkar ha oerhört svårt att släppa taget som varandra, och som inte riktigt förstår den situation de befinner sig i eller accepterar den som den är.
Grey gardens är en ganska skum upplevelse. Det är fascinerande, och samtidigt lite pinsamt, att följa dessa två individer som helt klart lever livet efter regler som de helt själva har skapat. Man förundras hela tiden över saker de säger eller gör. Det är svårt att inte tycka om dem samtidigt som man konstant undrar om de verkligen trivs i sin misär. Några egentliga svar får man inte, filmen är ett dokument över deras liv, utan att döma. Fascinerande.
Grey Gardens handlar om två mycket udda individer. Mor och Dotter Edith Bouvier Beale (Big och Little Edie), släktingar till Jackie Onassis som levde i en nergånget hus i rikemanskvarteren i East Hampton, NY, där de delar plats med åtta katter och ett stort antal tvättbjörnar på vinden. Den stora villan är helt igenväxt och i konstant förfall. Där lever två mycket udda individer som uppenbarligen klamrar sig hårt fast vid det förgångna. Big Edie är runt 80 år gammal och minns sin påbörjade sångkarriär som avbröts när hennes make (och little Edies far) övergav dem för en annan kvinna någon gång på förtio eller femtiotalet. Little Edie minns sina unga år där hon frotterade sig med de rika och vackra och verkar nu skylla sin mor för att hon sitter fast i den stora soptippen till hus som de bor i. Efter 90 minuter så får vi dock bilden av två udda människor som verkar ha oerhört svårt att släppa taget som varandra, och som inte riktigt förstår den situation de befinner sig i eller accepterar den som den är.
Grey gardens är en ganska skum upplevelse. Det är fascinerande, och samtidigt lite pinsamt, att följa dessa två individer som helt klart lever livet efter regler som de helt själva har skapat. Man förundras hela tiden över saker de säger eller gör. Det är svårt att inte tycka om dem samtidigt som man konstant undrar om de verkligen trivs i sin misär. Några egentliga svar får man inte, filmen är ett dokument över deras liv, utan att döma. Fascinerande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
