Altered (2006)

Jag postar om en recension (med några uppdateringar och ändringar av stavfel och dylikt) där filmen behöver lite extra uppmärksamhet och den förra blev dold i ett tidigare större inlägg.

1999 kom Blair Witch project, en av världshistoriens mest inkomstbringande independentfilmer någonsin. Vad hände med filmmakarna efteråt? Det har varit tyst om Daniel Sanchez, en av regissörerna tills Altered kom förra året. Filmen distribuerades av Universal och var tänkt att gå på bio, men släpptes istället i all tysthet på en relativt enkel dvd. Detta är lite synd då det är en riktigt bra liten rulle som de flesta nu kommer att missa.

Filmen börjar med några riktiga rednecks som jagar något i en mörk skog. De får sitt byte och man märker nu att det är något utöver det vanliga. Det visar sig att de 15 år tidigare blivit bortförda av aliens som torterade och probade dem rätt hårt. Våra dialektförsedda hjältar virar in kroppen i en matta och ett knippe kedjor och för den till ett hus ute i skogen där deras vän Wyatt bor. Wyatt är väldigt tveksam att hjälpa till då han vet lite mer om rymdvarelserna än de andra, eftersom han blev kvar längst innan han fann sig liggande naken på ett fält miltals från hembyn. Han har helt rätt då det visar sig att det inte är helt lätt att ha en alien som gisslan, speciellt som den har kompanjoner som letar efter den...

Jag blev mycket positivt överraskad av Altered. Filmen utspelar sig till största delen i ett garage där huvudpersonerna fört varelsen och filmen skildrar konflikten mellan de olika karaktärerna där en av dem vill hämnas sin döde bror och de andra som inte riktigt vågar göra något av rädslan för att rymdvarelserna skall hämnas. Vi har även striden mot varelsen som har en del krafter som inte direkt är till någon annans fördel. En av männen blir t ex biten i handen och finner sig sakta förvandlas till vad som mest kan liknas ett levande lik. Det är ingen vanlig splatterfilm det här utan en väldigt spännande gammaldags sciencefictionthriller av det stuket som inte görs längre. Specialeffekterna består till 99% av den gamla skolans makeup, vilket är väldigt skönt då en cgivarelse antagligen inte skulle fungera lika bra. Vi får en hel del blodiga scener där en speciellt står ut: Tug of war med tarmar. Jag tror inte jag ska gå in på mer detaljer där.
Skådespelet är riktigt bra helt igenom och allt är mycket kompetent filmat - ett mycket gott hantverk helt enkelt. Om det är något jag skulle vilja klaga på så är det det något konventionella slutet. Även om det inte känns dåligt på något sätt så skulle jag gärna ha velat att de gick ett steg längre. Man får kanske inte riktigt den där rejäla, finurliga slutklämmen som man önskat sig då filmen fram tills dess varit så pass bra. Men det är väl kanske bara jag. Jag tycker hur som helst att det är synd att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade och hoppas att den kommer att få upprättelse i framtiden. Rekommenderas varmt.

Dvdutgåvan är bra, med klar tydlig bild och ljud. Extramaterialet består av några bortklippta scener som av god anledning klipptes bort, men som åtminstone är intressanta att titta på.

Fjärilen från Tibet (2007)

Det blir en liten avvikelse här då jag tänkte recensera en bok jag precis läst, Fjärilen från Tibet av CJ Håkansson. Själva innehållet i boken passar dock in alldeles utmärkt, då det är fråga om ganska hård och bitvis obehaglig skräck.

När boken börjar får vi träffa Martin, en naturkunskapslärare på resa i Tibet som har hamnat mitt inne i något. Något har hänt, men ingen får reda på vad. Skyddsdräktsförsedda män i tält studerar kroppsdelar som inte är riktigt mänskliga och de får se en munk förstöras inifrån. Helvetet har brutit löst - mänsklighetens tid är slut och vilddjuret är på väg till Sverige. Nu får vi följa några olika människor när allt som vi känner tar slut. Vi får följa en ung hemlös kille som drömmer om maskinen - en enorm skapelse som rensar bort ohyra och gör allt rent. Kajsa är anorektiker och något lever i hennes kylskåp. 13årige Simons mamma förvandlas till något som kan pulverisera kött och ben med sin röst. Detta är några av de karaktärer som figurerar i vad som egentligen är noveller i samma universum. Det som binder dem samman är Martin, som nu inte riktigt är Martin längre, som kommit tillbaka till Sverige och med honom stormen, slutet.

I och med att boken är tillägnad bla Lucio Fulci så inser man rätt snabbt vad det är frågan om. Vi får följa några individer på deras väg rakt in i helvetets gap, genom en serie fruktansvärda händelser som är sådär naturliga som bara mardrömslogik kan vara. Människor slits i stycken av varelser som bara kan komma från en plats - helvetet, och det i noggrann detalj. Det är fascinerande hela tiden och man undrar vad som ska komma härnäst. Håkanssons karaktärer är ganska enkelt skissade men tillräckligt väl för att man skall känna sympati med dem och lite skräck när de råkar ut för det oundvikliga. För detta är från början ganska uppenbart att ingen pardon kommer att ges. Det är också ganska uppfriskande att bara få uppleva själva helvetet, och slippa långa passager med vita män i rockar som mot klockan försöker finna ett svar - något som kan stoppa det hela. Boken är underhållande rakt igenom - man vill hela tiden vända blad och förundrat uppleva nästa släckta människoöde. Spänningsgraden varierar kanske lite, men jag antar att boken är skriven mer för att chocka än för att skrämma, speciellt om man tänker på omslaget som är lagom osmakligt (och rätt störande eftersom jag mestadels bara läser bok på t-banan till och från jobbet). Chocka lyckas den inte speciellt bra med, men det kanske är jag som är luttrad. Detta är en mer än väl godkänd debut och jag ser fram emot vad CJ Håkansson har att ge oss i framtiden.

Låter detta intressant så finns det ett utdrag här:

House of seven corpses (1974)

Här har vi en klassisk liten mysrysare som inte riktigt fungerar, men som har massor med sköna små detaljer och karaktärer som gör att filmen hela tiden är sevärd.

John Ireland, en klassisk karaktärsskådis, spelar en skräckfilmsregissör som har hittat det perfekta huset att spela in sin nya lågbudgetskräckis. Filmens titel hänvisar till den familjekyrkogård som finns på tomten och den blodiga historian som huset. De hittar en bok som verkar innehålla autentiska besvärjelser och då filmen handlar om satanister som väcker upp döda så kommer någon på den briljanta ideén att inkludera några av dessa verser i filmen. Smart. Gissa vad som händer då?

En sak som jag måste ta upp är att filmen innehåller några av de absolut sämsta day for night scener jag någonsin sett. Man ser flera gången en karaktär stirra ut i den mörka natten, men när scenbytet kommer så är det helt plötsligt klarljust ute, med ett lätt blåfilter. Inte så snyggt.
House of seven corpses är egentligen inte speciellt spännande, förutom någon enstaka scen. Själva skräckbiten börjar egentligen inte förrän 2/3 av filmen har gått. Det som däremot håller uppe viljan att se klar filmen är de roliga karaktärerna och kringhandlingen runt filminspelningen. John Ireland är bra som sur och lättstött filmregissör, som gärna tar till hot för att få som han vill. Faith Domergue är även hon mycket bra som en skådespelare som är på sluttampen av en kanske inte alltför lysande karriär, inte helt olikt henne själv antagligen. Värd att nämna är också Charles Macaulay som alkoholiserad teaterskådis, även han på väg mot karriärens ättestupa. Jag får heller inte glömma John Carradine som gör vad John Carradine alltid gjort.

Jag blev lite besviken då filmen känns mer som en tv-film, än en bioskräckis. Den är underhållande, men synd på ett så läckert hus. Ingen höjdare, men det är rätt roligt på vägen.

Filmer jag saknar på Dvd

Det är ju så - man har alltid ett gäng favoritfilmer sedan VHS-tiden som man nu sitter och väntar på att någon ska upptäcka och ge ut på DVD i en späckad specialutgåva och jag tänkte nämna några rullar som jag över allt annat skulle vilja äga.

Jag tänkte börja med att nämna Superstition (1982), James W Roberson blodiga haunted house-rulle som var en favorit när VTC släppte den på video. Jag var 12 år och kunde inte sova på en vecka efter att ha sett den... den finns faktiskt redan på dvd i bra utgåvor, men vad hände med den utlovade special edition som det ryktades om? Kom igen nu, Blue underground.

En annan rulle som saknas är Ruggero Deodatos sanslösa exploitationrulle I Predatori di Atlantide aka Atlantis interceptors från 1983. Här har Deodato kokat ihop en salig röra om när Atlantis stiger till ytan för att hämnas, med hjälp av ett motorcykelgäng! Massor med blod, action och Michele Soavi i en sina många småroller gör den till en rulle som borde finnas i alla hem! Här är den underbara trailern.

Gus Trikonis The Evil från 1978 är en klassisk spökhusfilm där Richard Crenna med vänner blir instängda i the Vargas house och dör i olyckor en efter en. Filmen har ett av de mest bizarra sluten genom tiderna - måste verkligen ses. Trailer och en trailer till.

1980 släppte Ciro Ippolito sin Alien 2 sulla Terra - Alien 2 on earth som inte kommer att vinna några pris för bra användande av stock footage, men som annars är en riktigt stämningsfull liten rysare där grottforskare stöter på en alien i ett grottsystem. Jag hittade ingen trailer men däremot en lång intervju där filmmakaren pratar om den (dock på italienska utan subs) så det bådar ju gott för en special edition dvd! Står ni ut med en åldrad italiensk herre som pratar så dyker det upp lite moneyshots från filmen. Han har till och med vad som verkar vara en officiell hemsida! Hur som helst så är detta en mycket bra och mysig liten gorerulle som är rätt långsam - på rätt sätt. Nu kanske jag är rätt partisk, men den enda grottfilm som toppar den här är The Descent.

Giorgio Ferronis mästerverk La Notte dei diavoli (1972)kommer att kännas igen om ni sett Mario Bavas underskattade Black Sabbath (I Tre volti della paura) då den är baserad på samma roman (novell?) av Aleksei Tolstoy om Vurdalaken, en form av vampyr. Filmen handlar om en ung man som reser med bil genom Jugoslaviens mörkaste skogar. Givetvis så går bilen sönder och, ja, ni förstår precis. Blod, underbar stämning och den ljuva Agostina Belli.

Horror Express (1972)

Christopher Lee och Peter Cushing i en skräckis om en alien som byter kroppar genom att stirra på dem, kan det bli bättre? Egentligen inte.

Christopher Lee spelar en forskare som hittar en mysko fossil infrusen i ett isblock i Kina. Hans teori är att den är den felande länken och tar med den ombord på den Transsibiriska expressen. Man hinner inte säga Gummimonster innan den tagit sig ut och börjat döda människor. Det roliga med den här elakingen är att den absorberar en persons kunskap genom ögonen, samtidigt som den kokar hjärnan och tömmer den på allt så att den blir slät som en barnrumpa. Peter Cushing spelar en rivaliserande forskare som är bra nyfiken på vad Lee har i sin låda och Telly Savalas dyker upp i en roll som överspelande kosack.

Det finns inte en död sekund i den här filmen om jag får säga det själv. Manuset är bra, även om det har vissa saker som inte känns riktigt 100% (som t ex hela historien med vad de ser i fossilens öga...) men man störs aldrig av det då händelserna drivs på konstant, utan pardon. Det händer hela tiden något spännande. Eugenio Martins regi är klockren, man kan inte säga något annat. Christopher Lee och Peter Cushing tillsammans är underbara att titta på, speciellt med tanke på att Cushings fru dog precis innan inspelningen. Tydligen så tänkte Cushing hoppa av, men Lee lyckades övertala honom att stanna kvar genom att dra fram en massa härliga anekdoter från de filmer de spelat in tillsammans. Tur var väl det. Den här filmen känns lite förbisedd, och förtjänar bättre. Någon dag kanske vi får en sjysst dvdutgåva.

Å andra sidan så har filmen faktiskt 6.3 i medelbetyg på imdb, en site där folk gärna sätter en nolla på allt som de inte tyckte var lika bra som Titanic. Hur som helst, se den.

Mummy theme park (2000)

Al Passeri aka Massimiliano Cerchi måste vara Italiens svar på Ed Wood, eller kanske Ted V Mikels eller Larry Buchanan. Plankton aka Creatures of the abyss var en helt ok film, med lite roliga stopmotioneffekter och några sköna fiskmutanter men Mummy theme park (och även Flight to hell för den delen) är verkligen en katastrofalt usel film, gjord med minimala resurser och de billigaste specialeffekterna möjliga. Vi blir erbjudna oerhörda mängder riktigt usel bluescreen och pissiga miniatyrer.

Filmen handlar om en egyptisk shejk som finner en underjordisk gravkammare medelst medföljande mumier. Han beslutar sig givetvis för att göra en nöjespark av det hela och kommer på den brillianta idén att göra om alla mumier till datorstyrda cyborger så att han kan styra dem som han vill. So far so good - Jurassic park goes Egypt. För att få publicitet så hyr han in en fotograf och dennes gravt bimboaktiga assistent för att ta lite snygga foton men det visar sig att mumiecyborgerna reagerar ganska negativt mot kamerablixtar. De blir till och med ganska aggressiva och snart finner sig våra hjältar på flykt undan de elaka mumierna.

Gode gud, jag vet inte vad jag ska börja. Hela filmen är inspelad studio, vilket kan fungera om inte specialeffekterna bestod av riktigt usla miniatyrer som är placerade i _förgrunden_ för att ge en illusion av stora, rikt dekorerade rum. Praktiskt taget alla scener i filmen är filmade från en och samma vinkel för att göra det lätt för sig och hela filmen känns fotad på ett löpande band. Det måste ses för att förstås. Annat värt att nämna är alla små knep att ge intrycket av långa rader av soldater eller personal i kontrollrummet - speglar som reflekterar båda ändar som ska ge intrycket av att det är fler. Aningen uppenbart. Sedan så måste jag nämna skådespeleriet. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv sett så mycket överspel eller ickeskådespelare som försöker hålla god min. Visste ni förresten att kamerablixtar låter som ett skott från en laserpistol? Det finns så mycket mer att ta upp men det skulle ta för mycket tid. Gode gud, säger jag bara. Gode gud.

Å andra sidan så verkar Passeri vara fullt medveten om vad han gör. Manuset är faktiskt totalt oseriöst och innehåller en hel del humor. Det mesta av den fungerar inte, men ibland glimtar det till, som t ex scenen i giftshopen där de blir serverade öl ur tappkranar baserade på en taskig kopia av tutankhamons guldmask, eller varför inte restaurangen där de av alla rätter i världen gör pizza? Att de inte ens har gjort några speciellt seriösa försök att få alla sina italienska skådespelare att ens likna egyptier talar för att de blandat in lite komedi.

Seriöst - det här är en riktigt jävla usel film. Jag kan inte beskriva hur dåliga specialeffekterna är, de måste ses. Men jag kan inte klanka ner helt på regissören då han verkar vara medveten om vilken smörja han gjort. En viss underhållning får man av filmen, antagligen mest om man gillar usla effekter. Filmen innehåller åtminstone en och annan gorescen av _Mycket_ varierande kvalite. Inte för att det räcker, men.. alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Hela min kropp skriker att jag borde hata filmen, men en liten del av mig vill försvara den - antagligen för att jag gillade Plankton. Jag hoppas att du läser den här recensionen som en varning. Om du ändå väljer att se den så kan ingen skylla på mig.

Dags att se om Dawn of the mummy. Den gillade jag faktiskt.

Mutant (1984)

Antagligen en av världens bästa filmtrailers.. smaka på den speakerrösten:

http://www.youtube.com/watch?v=8m5injkhz7k

Smaka sen på den svenska översättningen av titeln... Blodspest. Brilliant. Men hur är filmen då?

Vi får följa två bröder spelade av Wings Hauser och Lee Montgomery som är på väg någonstans genom Usa med bil. Någonstans mitt ute i ingenstans råkar de stöta sig med några sköna rednecks vilket resulterar i att de kör ner med bilen i en flod och måste stanna över natten i en sån där typisk, härlig liten håla. De finner ett fyllo som dött på något konstigt sätt, men när de återvänder med sheriffen så är liket utbytt mot en levande luffare och sheriffen blir tveksam mot dem. Under natten så försvinner den yngre brodern och Wings Hauser är ensam kvar och måste ta reda på vad som hänt med honom och varför stadens gator är så tomma, samtidigt som han försöker få till det med stadens unga lärarinna (som även jobbar extra på bar).

Det som ligger bakom det hela är givetvis zombier. Zombier som suger blod genom sina handflator samtidigt som de bränner sina offer till döds med sitt infekterade blod. Mmm. Inga tarmorgier här inte, vilket är lite tråkigt. Filmen är faktiskt rejält oblodig. De enda gångerna vi får några sådana droppar är när zombierna blir skjutna men deras blod är senapsgult. Att specialeffekterna bitvis är rätt usla gör inte saken bättre. Det finns några rätt bra scener med människor som precis förvandlas till zombier, men för att kompensera detta så får vi även flera scener med sanslöst usla fejkarmar (Vi har t ex en scen där våra hjältar flyr i bil med en zombie på taket som bränner sig igenom glaset med fingertopparna. Armen den använder för detta är ca 40 cm längre än en vanlig arm) och liknande. Det gör ju inte saken bättre att zombierna ser rätt tråkiga ut och att skådisarna verkar ha lite väl roligt i sina roller (Speciellt barnzombierna). Hur som helst, detta gör att filmen inte blir speciellt spännande. Vi får även några scener med synliga mikrofoner och sådant, vilket blir en extra bonus.

Helt värdelöst är det dock inte. Filmen är kompetent filmad på en låg budget och använder den lilla stadens olika gator väl. Hauser gör en förvånansvärt bra hjälte som kanske är lite väl sleazig när det gäller försöker att få lärarinnan i säng men det är ju så vi är vana att se honom. Värd att nämna är Bo Hopkins är bra som den alkoholiserade sheriffen i en roll som inte kan ha varit skriven för någon annan skådespelare. Richard Bands orkestermusik är även den bra, även om den kanske påminner lite väl mycket om musiken till Alien ibland. Filmen får en eloge för att den vågar döda barn, vilket inte händer allt för ofta i amerikansk skräckfilm.

En ganska typisk 80talsskräckis alltså. Varför skulle man då vilja se den? Har man som uppgift att se alla zombieskräckisar som existerar så är denna inte en av de sämsta. Den duger alldeles utmärkt till en seg söndageftermiddag.

Edit: Tydligen så har den här blivit inspelad på nytt som Nightmare at Noon av Nico Mastorakis med både Wings Hauser och Bo Hopkins. Måste rota rätt på den.