The Ruins (2008)

Jag vill börja med att säga att recensionen innehåller vissa spoilers. Jag rekommenderar att man ser filmen (alternativt helst läser boken) utan att veta vad det är som dödar huvudpersonerna. Det blir mer spännande så.

Något jag finner väldigt obehagligt i film och litteratur är just när saker växer inuti människor. Parasiter är något av det mest fascinerande som finns och är något jag älskar att läsa om med skräckblandad förtjusning, och jag kanske har en tendens att prata om dem med lite väl mycket entusiasm emellanåt. Jag kommer att komma till detta lite senare.

Vi får följa två amerikanska par på semester i Mexico som beslutar sig för att följa med en tysk vän som skall besöka sin bror vid en utgrävning av en tempelruin ute i djungeln. Med sig får de även en grekisk turist som de träffat tidigare. De finner ruinen mitt ute i ingenstans men blir hotade av lokalbefolkningen som skjuter greken i huvudet och tvingar dem alla upp i ruinen, varpå de slår läger runt omkring för att förhindra att de kommer därifrån. Ingen av deras mobiler har någon täckning, men deras förtvivlan förvandlas till hopp när de hör en mobilsignal från botten av ett djupt shakt. Allt flyter dock inte på som de önskar. När tysken låter sig firas ner med ett rep så går det av och han bryter ryggen i fallet. Någon mobiltelefon hittar de inte och med en av dem döende och i behov av omedelbar hjälp så finner de sig snart i ytterligare fara då den vegetation som täcker nästan hela ruinen inte beter sig som vanliga växter.

Med detta sagt så vill jag fortsätta recensionen med att säga att: BOKEN ÄR MYCKET MYCKET BÄTTRE. Egentligen så skulle jag vilja säga att du bara läser boken och skippar filmen helt för du kommer garanterat att bli besviken. Scott B Smith som skrev boken har även skrivit manuset och av någon anledning så valde han att stuva om bland karaktärerna så att de möter andra öden och även lägga till ett helt värdelöst, alldeles för enkelt slut. Om detta berodde på påtryckningar av filmbolaget eller om han själv valde att göra så för att överraska läsarna, det har jag ingen aning om, men det blev bara till det sämre. Utöver detta så har han kortat ner manuset och hoppat över ganska mycket, den mer psykologiska biten som gör att man får veta hur karaktärerna egentligen tänker och fungerar. Detta är väldigt synd eftersom själva filmatiseringen är väldigt välgjord, där det enda man egentligen totalt misslyckas med är att visa upp en speciell egenskap som växterna har på ett rätt torftigt sätt. Jag kan inte berätta så mycket mer utan att spoila men det har att göra med hur växterna lockar sina offer in i en fälla. Detta fungerade mycket bättre i boken och även här har man hoppat över väldigt mycket som gjorde boken så bra. Det finns även en ganska löjlig scen som inte finns i boken när de två tjejerna letar efter mobiltelefonen nere i shaktet som misslyckas totalt med att skapa någon form av spänning.

Men vad lyckas filmen med då? Först och främst så får vi en hel del riktigt blodigt våld som för det mesta gör riktigt ont i kroppen på den som ser filmen. För att återkomma till det som jag pratade om i början av recensionen så finns det en mycket skön och obehaglig scen där en av tjejerna vaknar upp på morgonen och hittar en ranka som under natten har krupit in i ett sår hon har på benet. Mums. Det är blodigt och äckligt när man får se hur man sakta drar ut något riktigt långt som vrider på sig och kämpar för att borra in sig ännu längre och sådant är så oerhört snaskigt och fascinerande. Det finns mer sånt, men då halkar vi in på spoilers igen. Annars så är scenografin något som räddar filmen. Tempelruinen är en mycket härlig skapelse och fotot verkligen cementerar in att det är äckligt och varmt hela tiden, även om man där också saxat lite i händelserna från boken då just värmen och bristen på mat och vatten var något som var en stor del men som man inte lägger ner så mycket energi på i filmen. Filmen gör ett ok jobb med att introducera karaktärerna i den första halvtimmen och även om de är tunna så fungerar de tack vare bra skådespeleri. Vad man även vinner på är att inte ge någon detaljerad förklaring på vad det egentligen är som vill ta död på huvudpersonerna. Vad vi har att göra med är faktiskt en ganska rak och enkel monsterfilm med lite drag av uppdaterad 50tals sciencefictionskräck. Än en gång, det är synd att manusförfattaren valde att hoppa över så mycket av händelserna i boken för om han hade varit förlagan trogen så hade detta kunnat bli en riktigt, riktigt bra skräckfilm. Som det är nu så är det "bara" en bra sådan.

Severance (2006)

Jag kan väl börja med att säga att Severance borde få minuspoäng direkt för storyn som inte är speciellt originell överhuvudtaget. Det är det gamla vanliga - en grupp människor som hamnat helt fel ute i skogen någonstans och som får kämpa för livet mot en grupp beväpnade psykopater. Chris Smith valde ett ganska väl använt tema till sin uppföljare till debuten Creep (som var en relativt stadig debut, vilket skapar lite förväntningar) men det är faktiskt bättre än vad det kan verka, tack vare flera olika orsaker.

Severance handlar om det vapentillverkande företaget Palisade Defence vars engelska personal reser till ungern för att skapa lite bonding inom gruppen. De skall träffas i en nyinköpt lyxstuga och tillbringa helgen med att spela paintball och diverse andra gruppaktiviteter. Skogsvägen dit är dock blockerad av ett nedfallet träd och när de hittar en "genväg" på kartan så vägrar busschauffören att köra dem dit, men förklarar inte varför annat än på ungerska så det är ingen som förstår vad han säger. Det hela resulterar i en lång skogspromenad och när de slutligen anländer till en nergången stuga så antar de att de är framme. På kvällen så bjuds det på paj, men när man hittar en tand i en av pajerna och det visar sig att killen som tillagade den hittat den i ett skafferi så börjar man bli lagom nervösa. Aktiviteterna fortsätter dock, men när man dagen därpå börjar spela paintball och finner att hela området är fullt med fällor så är det dags att fly. Det är nu det visar sig att de är jagade av ett flertal sadistiska psykopater som har ett ont öga till just Palisade Defence...

Det är verkligen inget speciellt med storyn i Severance, men vad den har som sklijer sig från så många andra filmer i samma genre är ett manus med bra karaktärer och en hel del humor som fungerar. Att filmen är engelsk gör antagligen en hel del och den är skönt befriad från alla vanliga klychiga karaktärer som brukar ploppa upp i filmen av den här typen. Skådespeleriet är också en höjdpunkt. Vi ser bland annat Tim McInnerny (den sköne Percy i Svarte Ormen) i rollen som den något förvirrade och osäkre chefen. Det finns faktiskt inte en enda karaktär som inte fungerar egentligen och det känns som att man verkligen satt sig ner och skapat riktiga personligheter och därefter arbetat in dem i manuset. Det gör också att man känner lite extra för dem och deras öden, vilket är ett tecken på en välgjord film. Att den sedan har en hel del riktigt rolig humor gör ju inte saken sämre. Vi får till exempel en riktigt härlig sekvens filmad som en fejkad stumfilm när en av karaktärerna berättar den möjliga historien bakom de mystiska händelserna. Utöver detta så får vi givetvis lite blod, även om detta kanske inte är någon av de blodigare i genren, men det ska nog räcka för en vanlig gorehound. Om genren tilltalar dig så är detta verkligen en film du ska se.

Return of the space chicken!

Gode gud, någon kom på att det skulle vara en bra ide att göra en remake på X from outer space, en av de skummaste Kaijufilmerna jag någonsin sett där monstret ser ut som en blandning av en ödla och en kyckling med två fina antenner på huvudet som dinglar omkring. Tyvärr så verkar de ha flamsat till det hela med lite låg humor, men vafan. det är ju japansk monsterfilm. (Tack till Ambivalent future för nyheten)

Här har ni en trailer: Länk

Här är trailern till originalfilmen: länk

Sen en bild på mig och min Guilala-actionfigur som jag har på jobbet. Se min löjligt nöjda blick. :)

Black Sheep (2006)

Det var ju bara en tidsfråga egentligen innan en film om muterade mördarfår skulle dyka upp på bioduken. Den är egentligen inte den första - det priset från Godmonster of Indian Flats från 1973. Det muterade fåret i den filmen är dock missförstått och all skada den orsakar är på grund av missförstånd så det räknas egentligen inte. Bara för att man dansar med hippies betyder inte att man är ett elakt mördarfår. Black Sheep däremot är knökfull med riktigt elaka mördarfår som glupskt bytt diet till människokött.

Henry Oldfield har stora problem. Han växte upp på en farm i Nya Zeeland och hade stor potential som fårklippare (vinnare av The Golden Shears tre år i rad) men råkade ut för ett rätt elakt och makabert practical joke orkestrerat av hans bror Angus, vilket resulterat i svår fårfobi. 17 år senare blir han rekommenderad av sin psykdoktor att åka tillbaka till farmen och stå upp mot det som han är så rädd för. Givetvis, vilket han inte vet, så håller brodern på med genetiska experiment för att skapa det perfekta fåret. Detta har resulterat i en mutation som gör fåren aggressiva och köttätande, och efter att två miljöaktivister lyckas släppa lös detta bland fårskockarna på farmen så måste de kämpa för sina liv för att överleva, ovetandes om att den som blir biten förvandlas till ett var-får...

Filmen har fått relativt dåliga recensioner vilket jag antar beror på att en hel del recensenter inte kan ta ett bra skämt. Hela konceptet med mördarfår är ju helt klart löjligt, men det fungerar då filmmakarna valt att ta det kallt och spela allting relativt seriöst. Tillsammans med de välgjorda specialeffekterna av Weta FX så blir det hela en väldigt trevlig upplevelse som helt klart bär spår av influenser från Tim Burton och kanske främst Peter Jackson. Musiken som egentligen kanske är lite för glättig bär även den spår av Danny Elfman men passar in bra i temat. Filmens humor är bitvis ganska låg, men håller sig borta från "in your face" slapstick, vilket hade kunna sänka den helt. Istället så blir det en trevlig Gorefilm helt befriad från CGI - allt är Old School och visst, det syns men det fungerar alldeles utmärkt. Vi får även en hel del gore där elaka mutantfår biter av armar och ben på sina offer och lite exploderande skallar och dylikt. När det kommer till skådespeleri så gör alla ett bra jobb med sina karaktärer vilket gör att man verkligen blir intresserad av att följa deras öden. Regin är säker och lite gammaldags vilket passar alldeles utmärkt. All in all - en mycket trevligt utförd skräckfilm med ett roligt koncept, mycket gore och humor som fungerar. Rekommenderas varmt.

Mucha sangre (2002)

Att Pepe de las Heras gillar Bad Taste, det är väldigt uppenbart när man ser Mucha sangre. Den har ungefär samma handling, med några avvikelser som får mig att undra om Herr de las Heras inte är lite av en homofob. Så här ligger det till nämligen - en ras av penisformade rymdvarelser har invaderat Jorden. De tar över människor genom att deras ledare inseminerar män genom att våldta dem analt varpå de förvandlas till nästan oförstörbara zombier - det sistnämnda en utmärkt idé för en gorefilm vilket detta är. Alienzombier har inget intresse av kvinnor, annat än att äta upp dem. Helst mycket ruttna. Vi får följa några poliser som försöker stoppa rymdvarelserna från att ta över Spanien, och därefter världen!

I slutändan så är det väl egentligen inte speciellt homofobiskt. Man kan ju tolka det hur man vill, men jag tror manuset helt enkelt kom till under influenser av en helvetes massa alkohol. Humorn i filmen är rakt igenom väldigt, väldigt låg (ett exempel på detta är en polis som dyker upp lite då och då och scenen slutar alltid med att han hamnar med ansiktet i ett lass bajs) och inget av det är egentligen speciellt roligt, med det möjliga undantaget av scenen där våra hjätar jagar en penis i en scen som påminner en hel del om Alien. Allt är rappt filmat och fotat men känns lite tomt pga all skum humor. Skådespeleriet är dock relativt bra, förutom en och annan scen med Åsa-Nisse varning men de flesta kommer undan med hedern i behåll, speciellt då Paul Naschy som spelar ledaren för rymdvarelserna. Som någon sade i en User comment på Imdb.com: Paul Naschy fans only need apply och det stämmer rätt bra. Naschy har pondus som vanligt, i en sådan idiotisk roll som han blivit tilldelad och han har fortfarande hedern i behåll. Isabel Del Toro är en riktig vixen och är både ögongodis och en kapabel skådespelare som gör det rätta och spelar allt relativt seriöst. Allt är rappt filmat och fotat Det enda som annars kan rekommenderas är våldet vilket det är gott om och allt är relativt välgjort. Kluvna skallar, massor med squibs - gärna i skrevet då det är där penisparasiterna sätter sig och en rätt intressant scen där man undersöker zombiernas svaga punkter genom att hugga av alla kroppsdelar och se vilka som inte växer ut igen. Om du ska se filmen så gör det för Naschy och kom ihåg att ha låga förväntingar - då kan det räcka.

Forest of the damned (2005)

Alla vet vi att det som låter bra på papper inte alltid blir lika bra utfört. Forest of the damned är ett perfekt exempel och när jag går igenom vad det var som lockade mig till att se den här filmen så börjar jag känna mig lagom gubbsjuk och pinsam. Filmen handlar om en busslast synnerligen otrevliga och dumma engelska ungdomar som åker ut i skogen för att besöka en plats. Givetvis så åker de vilse och får bensinstopp mitt ute i ingenstans. De ser en postlåda och knatar iväg in i skogen för att hitta huset den tillhör och innan man hinner säga "jävla idioter" så delar de upp sig. Snart så finner de sig jagade av fallna änglar = nakna kvinnor med vassa tänder som vill äta människokött. Hur ska de stendumma idioterna klara sig ur denna situation med hedern och intelligensen i behålla? Gissa två gånger.

Nakenhet är både något vackert och i vårat semireligiösa samhälle något tabubelagt, vilket var det som fick mig att bli intresserad av denna film. Det är något extra känsligt och urgammalt som får just nakenheten hos de fallna änglarna att framstå som något verkligt ont, i och med den inrotade skam som man växt upp med och den känslan kvarstår igenom hela filmen. Ok, jag erkänner. Den enda orsaken till att jag skaffade (ja, jag köpte den till och med) den här filmen var att den innehöll nakna kannibaler, och jag fick precis det. Nakna kannibaler. Nakna kannibaler med fejktänder som inte ens går att använda till att bita med. Filmen innehåller faktiskt en och annan ganska effektiv scen där de fallna änglarna är på jakt, men så fort de anfaller någon så ser man att det enda de kan göra är att gapa. Att filmens karaktärer både är uselt spelade och enligt manuset otrevliga svin gör ju inte direkt saken bättre då man verkligen inte bryr sig det minsta om de ska överleva eller inte. Tom Savini, den gamle specialeffektsmakaren vars squibs vi njutit av mången gång, dyker upp i en roll som jag hoppas han skäms för. Storyn är den gamla vanliga som vi sett tusen gånger tidigare, bara sämre än vanligt. De enda höjdpunkterna är väl bara all naket och då finns det betydligt bättre filmer att se. Visst, de fallna änglarna är väldigt vackra och det är rätt kul att se att man valt kvinnor utan silikonbröst, vilket antagligen beror på att detta är en engelsk film. Jag ville ha nakna kannibaler och det fick jag. Rätt åt mig.

Human beasts (1980)

Mot slutet av 70talet så gick det inte så bra för min favorit Paul Naschy (Jacinto Molina) och hans produktionsbolag, men när det såg som mörkast ut lyckades han få lite pengar från Japan av alla ställen och detta resulterade bland annat i en Waldemar Daninsky utflykt till Nippon och den här filmen som är lite mer åt hållet klassisk gorefilm.

Naschy (som för en gångs skull endast spelar en roll) spelar legoknekten Bruno som träffat en kvinna i Japan som erbjuder honom både kärlek och ett jobb. De skall stjäla holländska diamanter och uppdraget genomförs med lagom brutalitet av Naschys karaktär som i slutändan även kommer på att han vill ha alla diamanter själv. Hans forna kumpaner förföljer honom till Spanien där han lyckas skjuta dem alla utom sin före detta älskare men blir svårt sårad på kuppen. Han lyckas gömma diamanterna men faller sedan medvetslös av sina skador. När han vaknar upp där det inte i formen av mat till något rovdjur utan han befinner sig i ett hus någonstans där patriarken och hans två unga vackra döttrar räddat hans liv. Han är fortfarande svag och låter sig motvilligt bli vårdad av de unga kvinnorna (som givetvis faller för hans enorma manlighet) men något mystiskt sker i huset. Han ser flera gånger en ung kvinna som ser ut som döttrarnas döda moder och utöver detta så är hans japanska älskarinna honom på spåren, men de hon skickar ut för att finna honom blir alla brutalt mördade av en okänd, handskförsedd gärningsman.

Den japanska fusionen av pengar gjorde Naschy gott när han spelade in den här filmen och det syns då både manuset och produktionen är förvånansvärt stabil och väl genomförd. Filmens första halvtimme som består av ett thrillerelement där Naschy blåser och blir jagad av sina gamla kompanjoner är välregisserad och spännande. När filmen övergår till skräck så är det lite mer som vanligt och man känner igen sig väl (Huset som filmen spelades användes till och med i en annan Naschyfilm som har vissa likheter storymässigt med denna - Blue eyes of a broken doll). Naschys regi är dock bra och filmens manus är lite mer nerskalat och välskrivet än vanligt så det fungerar riktigt bra. Mot slutet av filmen kommer en liten twist som kanske inte är någon enorm överraskning men den fungerar. Naschy som skådespelare är som han alltid brukar vara - han väljer inga roller han inte skulle fungera i och han passar alldeles utmärkt som den samvetslöse legosoldaten med en smula hjärta längst inuti. Utöver Naschy så är det faktiskt högre klass än vanligt på skådespeleriet. Husets patriark spelas säkert av den Argentinske skådespelaren Lautaro Murúa som gör ett riktigt bra jobb som den mycket varme mannen med en mörk hemlighet. De vackra döttrarna spelas av Silvia Aguilar och Azucena Hernandez som är både vackra och kompetenta. Utöver dessa så måste jag även nämna Eiko Nagashima som den arga älskarinnan. En annan sak som höjer filmen är musiken som består av lite blandat från CAM-biblioteket, den här gången t ex lite Ennio Morricone och annat blandat godis.
Att det är lite gialloinfluenser märks tydligt i filmens mordscener och den är relativt blodig. Inget exceptionellt kanske, men vi bjuds på några fina scener där höjdpunkterna är en scen där en man blir uppäten av grisar och en scen där ett annat offer är fastspänt på ett bord och får halsen avskuren. För att avrunda det hela så vill jag avsluta med att säga att detta är en ganska typisk Paul Naschyfilm med lite naket, lite våld och ett bättre manus än vanligt. Rekommenderas varmt till alla älskare av spansk genrefilm från 70talet och speciellt till oss som fastnat för den forne tyngdlyftaren. Väldigt behagligt alltså.