Nude for satan (1974)

Ah, sommar. Stekhett ute och pilsnern är kall. Vad gör man då? Jo, man ser på Luigi Batzellas sanslösa sexploitationrulle, vad annars? Om det finns en film som har en coolare titel än denna så har jag inte hittat den än. Smaka på den. Nuuuude for Satan. Nude for Saatan. Den förklarar allt man behöver veta om filmen egentligen och man får vad man förtjänar när man väljer att se den. Inte nog med det så valde jag att se XXX-versionen som har ett flertal skabbiga inserts där aktörerna inte matchar skådespelarna i filmen överhuvudtaget! (De ska dock ha en eloge för att scenerna är inspelade i ungefär samma miljö.) Filmen handling är enkel, förvirrande och bitvis skrattretande. En läkare på väg till en patient blir vittne till en bilolycka mtt ute i ingenstans där en kvinna kör av vägen. Han beger sig till ett närliggande slott för att hämta hjälp, stötet på någon konstig snubbe i kappa som flinar konstigt och blir inbjuden att stanna över natten. Väl där så hittar han kvinnan som var med om olyckan med som har ett annat namn och som beter sig väldigt konstigt. Efter detta så upprepar historien sig, fast denna gång med kvinnan som vaknar upp i bilen och beger sig till slottet. Hon letar efter mannen som skulle hjälpa henne och hittar honom, men under ett annat namn. En krummryggad tjänare går omkring och flinar konstant när han inte piskar en naken kvinna för att göra henne redo för någon sorts ritual. Saker blir konstigare och konstigare, ända tills kvinnan blir anfallen av den mest fakade jättespindel jag någonsin skådat och allt kulminerar i en enda stor sexorgie där snubben i kappa försöker kalla fram Satan. Eller något. Seriöst, jag tror inte det är meningen att man ska hänga med i någon sorts handling här. Det är sexploitation som gäller här. Synd på ett sånt fint technicolorfoto.

Det här är verkligen exploitation när den är som sämst/bäst. Handlingen består bara av ett hoppande mellan olika sexscener och skräckelementen är riktigt usla som bäst. Något skådespeleri är det inte att tala om, bara förmågan att visa upp så mycket naket som möjligt och är det det man vill ha så kanske man blir nöjd. Jag fann det dock relativt svårt att bli underhållen av detta spektakel och det enda som höll intresset uppe var det relativt rena och fina fotot, som gör ett rätt bra jobb med de roliga miljöerna. Nåväl. Min dvdsamling var inte komplett utan den här filmen. Ingen respektabel exploitationfreak bör vara utan den.

Sister of Ursula (1978)

Enzo Milionis giallo från 1978 har ett koncept som känns lite mer exploativt än vanligt. Två systrar, Dagmar och Ursula, är på semester i en italiensk kuststad strax efter deras fars död. Ursula speciellt har väldigt svårt att acceptera detta och lider ännu mer av att hon är synsk. När hon träffar heroinisten Filippo så avskyr hon honom från första stund och förklarar att denne man kommer att döda henne, vilket ställer till lite såpadrama då hennes syster är intresserad av honom. Släng in en knarksmugglande hotellchef och hans lesbiska fru, den kåta nattklubbssångerskan som tycker om att bli slickad i anus och den maskerade, tjuvtittande mördaren som dödar sina kvinnliga offer med en stor fallos. Mmm. Just det.

Tyvärr så är Giallobiten till största delen frånvarande från filmen och då vi istället får sitta igenom en lång såpa med massor med naket och sexscener som bitivis är väääldigt nära hårdporr så blir detta mestadels tråkigt. Detta är lite synd då Milioni är relativt kompetent både som regissör och manusförfattare. Problemet är väl att de exploativa elementen tar över och det känns som man tittar på någon gammal censurerad porrfilm. Mordscenerna är korta och man får mestadels bara se liket efteråt. Karaktärerna är självupptagna och otrevliga vilket gör det svårt att överhuvudtaget bry sig om någon av dem, vilket kanske var vad regissören ville, men desto tråkigare för oss. Filmen är dock alltid trivsam att titta på, tack vare det snygga fotot och de underbara inspelningsplatserna vid den italienska kusten som fick mig att vilja resa till Italien. Kanske inte så bra betyg för en film där jag hela tiden sitter och funderar på var någonstans hotellet ligger istället för att överhuvudtaget bry mig om vem mördaren är (som för övrigt inte är speciellt svårt att lista ut). Det hela är ju sleazigt så det räcker och blir över, men själv hade jag nog velat ha lite mer blod och lite mindre porr.

Deep Evil (2004)

Ibland gör jag saker som jag inte riktigt förstår varför, men i slutändan så är det alltid Ridley Scotts fel. Jag älskar Alien. Nej, jag avgudar faktiskt Alien. Detta har resulterat i att jag letar upp så många filmer som möjligt i samma genre vilket har en tendens att resultera i filmer som Legion, med en plufsig Corey Feldman i en av rollerna eller denna, Deep Evil med Lorenzo Lamas. Jag har faktiskt ett svagt minne av att jag lovat mig själv att aldrig köpa en film med Lorenzo Lamas i huvudrollen men detta var något jag uppenbarligen förträngde när jag köpte Deep Evil för en ganska billig peng. Vad som verkligen shockade mig var när jag insåg att jag sett halva filmen och fortfarande fann den spännande och intressant, mycket tack vare ett ok manus och en trevlig storystruktur.

När filmen börjar har en atombomb exploderat någonstans i Alaska och den ende överlevande blir tillfångatagen av militären. När de försöker förhöra honom så hänvisar han endast till en överste Harrison som ingen kan verifiera existerar. Efter lite tortyr så börjar han berätta om ett hemligt laboratorium i Alaska dit han och en trupp soldater blivit skickade för att undersöka varför all kontakt avbrutits. När de anländer finner de inga vetenskapsmän, bara tomma korridorer fulla med vatten och slem. Det visar sig till slut att ett av labbets experiment är borta och snart börjar alla dö en efter en.

Visst, storyn är klyshig och det finns en hel del dramatiska "val" som regissör och manusförfattare gjort som inte funkar, men tack vare att man avslöjar så lite som möjligt förrän en bra bit in i filmen så fungerar storyn utmärkt och håller uppe spänningen ända till slutet. Orsaken till vad som dödat vetenskapsmännen fungerar även den och på det hela är detta en av de bättre direkt till TV SciFi-rullar jag någonsin sett. Skådespeleriet är överlag relativt bra och inte ens Lorenzo lyckas förstöra detta. Specialeffekterna är som väntade i en sådan produktion, med roliga makeupeffekter och halvdan CGI men de fungerar i sammanhanget. Slutet är inte oväntat och har en riktigt klyschig sista replik, men händelserna strax innan räddar allt. En mycket trevlig och underhållande liten rulle som jag kan rekommendera till monsterfans.

The Rage (2007)

Robert Kurtzman vet hur man skapar gore. Som en del av legendariska KNB efx så har han levererat makeupeffekter till hundratals filmer som t ex Predator, Evil dead 2, The faculty och Scream. 1997 gav han oss Wishmaster, en film om en ande, spelad av Andrew Divoff, som leverar minst sagt udda önskningar och nu är han tillbaka med Divoff i en gammaldags gorerulle av minst sagt varierande kvalitet.

Divoff spelar en galen vetenskapsman som har tagit fram ett Rage virus för att hämnas på mänskligheten då han påstår sig blivit lurad på ett botemedel för cancer. Innan något botemedel är framtagit så lyckas ett av hans offer rymma och smitta ner gamar som äter på hans döda kropp. Nu får vi följa några ungdomar på väg hem från en rockkonsert som blir anfallna av en hel skock med galna gamar som vill äta deras kött, och gärna föra smittan vidare.

I grund och botten så är detta en riktigt trevlig film som existerar för en enda orsak - att visa välgjort gore. De vanliga konventionella makeupeffekterna är suveräna och gore finns det verkligen gott om. Problemet med filmen ligger dock i de riktigt usla datoranimeringarna som speciellt märks när det gäller gamarna. Det var många år sedan jag såg så pass dåliga effekter och de får vilken scifichannelproduktion att se ut som en Steven Spielbergfilm. Utöver detta så använder Kurtsman CG för att förstärka de vanliga makeupeffekterna och gör tyvärr inte ett speciellt bra jobb med detta då det är ovanligt tydligt vad som är latex och vad som är CG. Jag kan tåla lite halvtaskig CG men det här är tyvärr alldeles för dåligt. Vad som heller inte hjälper till är det mediokra skådespeleriet från ungefär alla utom Divoff som åtminstone verkar ha roligt. Kurtsmans regi är inte heller riktigt stabil, vilket jag antar beror på att filmen verkar ha en väldigt låg budget och då antagligen inte alltför lång inspelningstid.

Allt detta är väldigt synd då detta hade rätt skön potential att bli en mindre kultklassiker. Totalt värdelöst är det dock inte. Filmen har ett rätt bra flyt och gorescenerna levereras regelbundet så man blir aldrig uttråkad. Jag ser fram emot när Kurtzman får lite mer budget och lite bättre CG-artister. Då kan det bli något. Robert Kurtzmans The Rage är en helt ok gorerulle, men tyvärr inte mer.

The Changeling (1980)

På Fred Andersons fina blog Mother! Oh god, mother! Blog! Blog! så postades ett inlägg härom veckan med temat Vad skapar en filmnörd? Kåseriet handlar om hur Fred blev som han blev helt enkelt, och då jag och Fred ibland känns stöpta ur samma form så passar det ju alldeles utmärkt att recensera en av de filmer som totalt skrämde mig ur vettet och gav mig ett sådant enormt sug efter skräckfilm att det brinner än i denna dag.

Det började ju givetvis tidigare än detta. Jag slukade alla Chock, Midnattsrysare och alla andra skräckfilmsserietidningar jag kom över. Därefter kom Varulven och Frankenstein på tv, och Hajen på video, men när jag och några klasskamrater i femte klass lyckades hyra Peter Medaks överlägsna spökhusrysare så var det första gången en film satte såpass mycket skräck i mig att jag inte kunde sova på flera dagar. Unga och naiva som vi var så hyrde vi Superstition veckan därpå vilket var spiken i kistan, men det tar vi en annan gång. Nu ska vi berätta sagan om George C Scott, rullstolen och bollen.

John Russell är en kompositör ute på semester tillsammans med sin fru och dotter någonstans i ett vinterlandskap. Deras bil har gått sönder och när John får tag på en telefon för att ringa bärgningstjänst så händer det som inte får hända. En lastbil väjer för en bil som slirar i snöslasket och plöjer rakt in i Russells bil, varpå hans familj omkommer omedelbart. Flera månader senare försöker John nu ta tag i sitt liv igen och flyttar till Seattle för ett jobb som föreläsare på ett universitet. Han hyr ett gammalt hus som verkar vara perfekt för inspirationen men det står inte på förrän mystiska saker händer. Varje morgon vid exakt samma klockslag hör ekande slag genom hela huset, dörrar öppnas av sig själva och allt detta leder honom till ett dolt vindsrum där ingen levt sedan 1909. Han inser att någonting försöker ta kontakt med honom från den andra sidan och när han anlitar ett medium och börjar få nys om vad som hände 70 år tidigare så börjar händelserna eskalera.

Det här är en sanslöst bra rysare. Med så enkla medel som t ex en gummiboll som kommer rullande ner för en trappa så bygger Peter Medak upp en riktigt tät stämning som ger en kalla kårar konstant. Eller vad sägs om den gamla klassikern med en röst som viskar på ett rullband? Medak vet att ju mindre man visar och ju mer man antyder så har man publiken i sina klor och det lyckas han med från ruta ett, oerhört hjälpt av sitt rörliga kameraarbete som antyder något som vandrar omkring i huset och bevakar de som rör sig där. Att John Russell spelas av George C Scott gör ju inte saken sämre direkt. Hans stabila spel hjälper oss att tro på vad vi ser. Sen så måste jag ju nämna Rick Wilkins fina musik. Spökhusfilmer ska ju ha melankolisk pianomusik, förstärkt med orkester i intensiva skräckscener, eller hur?

Detta är tredje gången jag ser denna film sedan den där ödesdigra dagen 1985 och jag måste säga att filmen håller än i denna dag. Jag förstår verkligen varför det gick som det gick för mig. Jag är nöjd.

Oily maniac (1976)

Den här fina lilla exploitationrullen från Shaw brothers i Hong kong handlar om en krympling (Han hade polio när han var liten)som dödar alla onda människor i sin närhet genom att förvandla sig till ett oljemonster tack vare en magisk besvärjelse han fått av en vän. Kolla in det här feta monstret:


Så ska gummimonster se ut! Yes!

Monstret trampar bland annat sönder huvudet på en elak plastikkirurg mitt uppe i en operation för att återställa mödomshinnan på en prostituerad kvinna så att hon kan säljas som oskuld om och om igen. Strategiskt placerad flaska, eller hur.


Vad jag egentligen säger om den här filmen är oväsentligt för om man har ett monster som ser ut så här så har man ett guldkorn till film.



Egentligen så är det en rätt småtafflig liten rulle, men med det monstret så... Utöver det underbara monstret som jag har så väldig svårt att sluta prata om så innehåller filmen massor med naket, ett uns gore, det stulna ledmotivet från hajen varje gång oljemonstret smyger omkring och flera kungfufighter där man hugger av lemmar och huvud på monstret, varpå det raskt växer tillbaka med hjälp av stopmotion. Egentligen så är det väl inte så bra, och jag antar att jag är lite löjligt partisk mot en sån här film, men jag kan inte rå för det. Nämnde jag att monstret har lysande gula ögon, kan simma omkring på väggar och tak som en stor oljefläck och kan hoppa jättehögt?


Underbart.

Snakes on a plane (2006)

Jag tillhör inte målgruppen för Snakes on a plane. Jag är varken rädd för att flyga eller rädd för ormar vilket egentligen är lite tråkigt då det är en välgjord thriller, åtminstone när det gäller själva ormbiten. Ormbiten. Höhö. Hur som helst, för att vara en film som egentligen existerar bara för att några producenter hade en liten tävling på afterworken om vem som kunde komma på den töntigaste titeln så är detta egentligen ett mästerverk. Att konceptet egentligen är lite småtöntigt känns oväsentligt då man verkligen gjort allt för att få ormarna att vara riktigt elaka och jävliga och även om cgi:n är ganska uppenbar så är de riktiga ormarna tillräckliga. Storyn är löjligt enkel:

En ung kille blir vittne till ett mord på Hawai där en åklagare blir mördad av en knarklangare. För att tysta honom så stoppar man sisådär 400 ormar ombord på planet till Los Angeles och fyller planet med feromoner som gör att de blir överdrivet aggresiva och det hela resulterar i panik och död. Att båda piloterna dör gör ju inte saken bättre, speciellt när det kommer till landning...

Det hela är en timme och 40 minuter lång excercis i olika sätt som människor kan bli dödade av ormar och filmmakarna har lagt ner mycket tid på att variera sig vilket gör att det känns hyfsat fräscht igenom hela filmen. Att man mitt under inspelningen blivit beordrade att gå från PG13 till R gör ju inte saken sämre då man lagt in lite extra scener med våld och naket som bara finns där för just den orsaken. Specialeffekterna är godkända även om det är väldigt tydligt vilka ormar som är äkta och vilka som är animerade. I grund och botten är detta dock en katastroffilm som osar rätt mycket 70tal, vilket absolut inte behöver vara något dåligt. Det är till och med ganska trevligt. Samuel L Jackson är en cool hjälte och även om Charlton Heston är saknad så gör de övriga skådespelarna ett bra jobb när man betar igenom KatastroffilmsABC:t. Filmen är fartfylld och spännande och även om man kanske inte kommer ihåg så mycket detaljer efteråt så är det en mycket trevlig rulle som fungerar alldeles utmärkt tack vare/trots sitt koncept. Men vad hände med alla lågbudgetspinoffs som borde ha dykt upp efteråt? Den enda jag känner till är Snakes on a train, men möjligheterna är ju oändliga! Gargoyles on a plane! Sharks on a plane! Erotic nights on a plane med George Eastman och Mark Shannon! Var är de? Jag skulle lätt betala pengar för dem.