Undervattensfilmer

Det här inlägget hade jag egentligen tänkt skriva i kommentarerna till Leviathan, men tänkte att det är lika bra att säkerställa fakta genom att göra ett inlägg av det.

I kort så kom det ett antal filmer sent 80tal som alla utspelades under vattnet med scifi och skräckelement, allt tack vare James Camerons The Abyss. Här är då alltså min lista över dessa filmer, ur underhållningssynpunkt alltså:

1. The Abyss (om vi skippar de sista 10 minuterna)
2. The Rift. Så mycket monstermayhem och miniatyrer var det länge sedan jag såg. Att man sen slänger in en nästan helt omotiverad huvudsprängning gör ju filmen bara bättre.
3. Deep star six. En alldeles lagom monsterfilm med en riktigt skön och nojig Miguel Ferrer. Varning dock för ett av de sämsta kommentarspåren någonsin, där regissören och producenten kommenterar de första fem minuterna varpå de sätter sig ner och tittar på filmen utan ett ljud.
4. Leviathan. Den sämsta av dem, utan att vara usel. Synd på så mycket potential bara, det är ingen lågbudgetfilm direkt. Jag vill minnas att jag läste i Fangoria att dräkterna de använde kostade en halv miljon styck...

Sen kom det två filmer till, som jag inte sett. Evil Below och Roger Cormans Lords of the deep. Någon som sett dem och vill hinta om en plats på listan? Jag äger iofs Evil Below så jag kanske måste ta och se den.

Sen så ville min gode kollega Lizzardking från Weekend video ha med Deep Rising där, men den kom ju faktiskt 1998. Mycket bra film dock.

Leviathan (1989)

Ett intressant återkommande tema som dyker upp mer eller mindre varje år är de kluster av filmer med samma tema från olika bolag. Armageddon/Deep impact är ett exempel, A bugs life/Antz ett annat. 1988-1989 var temat undervattensfilmer där James Camerons The Abyss var ledande, medan några mindre bolag släppte sina varianter. Deep star six, The Rift/Endless Descent och Roger Cormans Lords of the deep t ex. Sen har vi den film jag tänkte recensera nu, George P Cosmatos Leviathan.

Leviathan är i grund och botten en ren Alienklon som tyvärr misslyckas nästan totalt av flera anledningar. Den har oerhört bra förutsättningar:

1. George P Cosmatos, en kompetent regissör som först och främst är bra på actionfilm, men som även gjort bra skräckfilm tidigare. Jag misstänker dock att filmen klippts ner rejält då det känns som att det saknas scener, samt att man får intrycket av att det meckats efterhand. Klippningen är även den inte speciellt bra, den ger ett aningen slarvigt intryck.

2. Ron Cobbs design. Det är väl egentligen det enda jag inte kan klaga på, då den är skönt klaustrofobisk och känns realistisk och levande, men man har helt enkelt inte använt den på bästa sätt.

3. Skådespeleriet. Klart godkänt, med bra namn som Peter Weller, Ernie Hudson, Daniel Stern och Hector Elizondo. Problemet där ligger istället med:

4. Manuset. En fullkomligt klyschfest som inte har någonting eget att komma med. Det borde ju kunna fungera ändå, men där faller det på den rätt pinsamma dialogen. Man får inte heller intrycket av karaktärerna är en ihopsvetsad trupp som levt tillsammans på havets botten i tre månader.

5. Specialeffekterna. Stan Winston som gör ett The thing influerat fiskmonster. Borde inte kunna bli fel det heller och monstret är faktiskt ganska coolt, men tyvärr så känns det aldrig som något annat än just en specialeffekt som är aningen stel och klumpig.

Nä, det här är faktiskt den sämsta av undervattensepoken sent 80tal. Den är inte genomusel, bara väldigt förutsägbar och även om man har haft några roliga ideér så misslyckas man totalt med att utnyttja dem. En ok monsterfilm som skulle ha kunnat vara så mycekt bättre.

Har du inte sett den förut så finns det betydligt sämre monsterfilmer därute. Den duger. Men se hellre Juan Piquer Simons lågbudgetmonsterfest The Rift istället, eller varför inte Deep Star six?

The Men who fell (2007)

Riktigt bra kombinationer av Science Fiction och skräck är svåra att finna. Det verkar vara väldigt svårt att få till en bra blandning av de båda där de flesta burkar ta i så de skiter på sig, ofta mest på grund av att filmskaparna inte är så väldigt intresserade av en eller båda genrerna. Alien är ju mästerverket i genren, men vi har även filmer som Event Horizon och klassikern Planet of the vampires. The Men who fell är ytterligare ett försök att kombinera de två genrerna och är faktiskt ett mycket bra sådant, även om det tyvärr inte riktigt håller helt ut.

Filmen utspelar sig någonstans i framtiden, på en planet som jag antar skulle kunna vara Jorden, eller rättare sagt resterna av Jorden. Vår kära planet är nu en stor öken som endast befolkas av nomader som lever på plundring. Våra två gnälliga hjältar är straffångar på ett fängelse som svävar omkring Jorden och när filmen börjar så kraschar de med sin farkost någonstans i öknen. Deras uppdrag är lite otydligt, att hitta en speciell plats någonstans och hämta ett objekt. Exakt vad det är de ska hämta vet man inte, men de är inte de första som letat efter det. Färden tar dem ner i ett gigantiskt underjordiskt komplex som inte sett liv på många år, men det står inte på förrän de börjar se och höra konstiga saker. Är de ensamma eller beror allt på en påstådd gas som ger hallucinationer? Vad hände med de tidigare sökarna?

The Men who fell kan enklast beskrivas som en blanding av Stalker och Event Horizon, eller varför inte spelet S.T.A.L.K.E.R: Shadow of chernobyl, om man plockar bort alla soldater som springer omkring överallt. Större delen av filmen ägnas åt just färden ner i komplexet med långa scener helt utan dialog och jag skulle kunna tänka mig att det är här många tittare kommer att tröttna. Själv så älskar jag Stalker och har inga problem med långsamma filmer så länge de skapar en tät stämning med trovärdiga miljöer och ett intressant scenario där man får låta sin egen hjärna jobba lite. Scenografin är oerhört läcker där vi följer karaktärerna genom gigantiska fabriksliknande salar med enorma dörrar och valv och även om det bitvis är ganska uppenbart att det är fråga om bluescreen (filmen spelade in för en budget på ca 200 000 svenska kronor) så är det fortfarande väldigt snyggt. Man har varit väldigt noga med att allt ska se bra och realistiskt ut och jag tänker automatiskt på franska science fiction serier och den sköna mangan Blame!(Utropstecknet ingår i titeln). Skådespeleriet är väl kanske en av filmens svagare sidor, dock utan att vara dåligt och man gör ett godkänt jobb med de karaktärer som manuset skapat. Men, nu kommer vi till filmens stora svaghet. Själva färden ner i underjorden och allt stövlande genom mörka tunnlar är oerhört spännande där små små delar av ett pussel sakta presenteras på ett bra sätt som gör att man helt enkelt blir väldigt nyfiken på vad som komma skall. Tyvärr så är det där filmen faller. Utan att spoila alltför mycket så möter/hittar man några nya karaktärer och själva idéen är relativt intressant, men utförandet tyvärr inte så roligt och egentligen ganska förutsägbart vilket inte var något man hade väntat sig. Oxymoron? En av karaktärerna, själva nyckeln till det hela, har en röst som förvrängs så mycket att man inte hör ett enda ord av vad denne säger. Det kanske skall vara så, men jag tvivlar på det och det känns som att man skulle ha behövt undertexter. De sista 20 minuterna är alltså filmens svagaste del men detta sänker dock inte betyget alltför mycket och i slutändan så är The Men who fell en spännande och intressant liten lågbudgetfilm vars intentioner klart överskådar de svagheter som filmen har. Tyvärr så verkar det vara ganska svårt att få tag i filmen för närvarande då den endast finns på dvd i Ryssland och Japan, men så fort den kommer på en lite lättare tillgänglig utgåva så kommer jag att stå först i kön för att få köpa den.

Trailern här. Jag skulle dock rekommendera att skippa att se den, då den ger intrycket att detta ska vara en fartfylld film, vilket det verkligen inte är.

The Last starfighter (1984)

Att drömma sig bort till något annat än den tråkiga tillvaro man lever i är är ju bara naturligt. Själv brukar jag drömma om att hitta den där magiska portalen i Outlook som ska ta mig iväg till någon postapokalyptisk värld fri från räkningar, pendling och tråkigt arbete, där jag som ende möjlige hjälte måste rädda några dussin halvnakna kvinnor från en elak, lättdödad onding. Sen så måste scenariot givetvis involvera laser. Laser är viktigt. The Last Starfighter är då alltså en aningen mer barntillåten variant på samma tema.

Vi får följa en ung man som lever på en trailerpark någonstans i Kalifornien. Hans högsta dröm är att komma bort därifrån, men ödets makter verkar vara emot honom. På sin fritid brukar han spela The Last Starfighter, ett arkadspel som står vid parkens butik. En dag slår han rekordet och det visar sig vara mer än ett arkadspel - ett test för att hitta piloter i ett rymdkrig mot Xur och den Kodanska armadan. Vår hjälte är lite skeptisk, men när alla andra piloter dör i ett anfall så skärper han till sig och nu blir det laser minsann. Samtidigt så har en robotreplika av honom tagit hans plats på jorden och denne måste undvika bountyhunters och flickvännens amorösa påhopp.

The Last Starfighter är precis så som man föväntar sig att den är. Vår hjälte är uttråkad, han blir lite retad av de andra ungdomarna, hans flickvän stöder honom men är lite småskeptisk till hans idéer om att ta sig därifrån. Lite roligare blir det dock när hans robotreplika dyker upp och inte riktigt vet hur han ska bete sig. Filmens action och laserscener är fartfyllda även om de datoranimeringar som filmen var så stolt över när den kom (jag vill minnas att omslaget skröt om 30 minuter datoranimering!) är inte riktigt så heta längre. De fyller sin funktion men ser väl mest ut som ett Dreamcastspel istället för den Star Wars-rival som man ville vara. Allt är är dock välgjort och välfilmat, i lite lagom Steven Spielberg ripoffstil och man förblir på bra humör genom hela filmen tack vare ett trevligt manus, det engagerade skådespeleriet och, såklart, all laser. Kanske inget som dagens ungdom skulle finna annat än töntigt, men om du är lite nostalgisk så är detta riktigt mysigt.

Deja Vu (2006)

Ibland är det skönt att se en film som tar sina science fiction inslag på allvar, eller åtminstone behandlar dem med lite respekt. Man är fullt medvetna om att det endast är en plot device, men integrerar den väl i historien. Deja Vu är en sådan film. Inget mästerverk, men spännande från början till slut, välspelat och snyggt filmat av Ridleys lillebror Tony.

Filmen börjar med att en färja full med amerikanska soldater exploderar i New Orleans med över 500 döda. Denzel Washington dyker upp på platsen som representant för ATF och hittar en död kvinna som har samma skador som de döda i olyckan men som hittades strax innan explosionen. Det visar sig att samma kvinna försökte nå honom någon timme innan bomben men gärningsmannen har sopat igen sina spår. FBI kontaktar honom då de vill ha med honom i ett speciellt team som ska ta reda på vem brottslingen är och de har ett väldigt speciellt verktyg som kan rekonstruera alla händelser exakt 4 och ett halvt dygn tillbaka och visa upp det som en fullständig simulering från alla vinklar. Det dröjer dock inte förrän Denzel inser att systemet är kapabelt till mer än så...

Det är alltså tidsresor vi har att göra med, parallela tidslinjer och filmmakarna har konstruerat ett intressant scenario. Tack vare det välskrivna manuset och Tony Scotts rappa regi så hinner man aldrig störa sig på några detaljer, och koncentrera sig på spänningen. Det finns en alldeles utomordentligt cool sekvens där Denzel följer efter gärningsmannen, fast fyra och en halv dag tillbaka i tiden samtidigt han måste navigera genom dagens trafik. Tro mig, det fungerar betydligt bättre än det låter. Till ytterligare hjälp för underhållningen så har vi en hel del sjyssta skådespelare i mindre roller. En något plufsig Val Kilmer t ex, Bruce Greenwood, James Caviezel och Adam Goldberg, alla kapabla till bra dagsverken. Visst,

En mycket trevlig actionthriller med scifi-inslag alltså. Mer än så behöver det inte vara ibland. Visst, det är en Hollywoodrulle så det finns några inslag där man suckar en aning och skakar på huvudet, men den quotan är betydligt mindre än i valfri Michael Bay film.

El jorobado de la Morgue (1973)

Paul Naschy i sitt esse, finns det någon bättre sätt att avverka en eftermiddag med? El jorobado de la Morgue eller Hunchback of the morgue är en fin liten sak som till och med vann en hel del priser när den släpptes. Naschy själv säger på kommentarspåret på den tyska dvd:n att personer som Peter Cushing och Orson Welles gratulerat honom för den. Det finns några små fläckar på solen, men de är inte tillräckliga för att förstöra njutningen.

Naschy spelar Gotho, en lätt utvecklingsstörd puckelrygg som jobbar på ett bårhus på ett stort sjukhus i tyskland. Han är kär i en ung kvinna som bor på sjukhuset och när hon dör så får han frispel och mördar obducenterna. Han tar med sig kvinnans kropp ner i katakomberna under staden och beger sig till en doktor för att se om denne kanske skulle kunna tänka sig att väcka liv i henne igen. Nu visar det sig att den gode doktorn är en sådan där väldigt typisk galen vetenskapsman som gärna kan tänka sig att använda den simple Gotho för att stjäla lik till sina skumma experiment för att skapa artificiellt liv. Som tur är för publiken så innebär det att det artificiella livet behöver levande mat. Labbet har han nere i katakomberna, komplett med syrabad.

Hunchback of the morgue känns verkligen som en naturlig uppföljare till någon gammal Universalskräckis från 30 eller 40-talet. Den har alla gamla ingredienser: Puckelryggar, galna vetenskapsmän, inspärrade monster etc. Till detta har man stoppat in en rejäl dos 70talsvåld och lite tuttar, och även en scen där man tydligen sågade huvudet av ett lik på riktigt (scenen användes dock inte i sin helhet). Javier Aquirres regi är stark och tillsammans med det mjuka, fina fotot så ser filmen väldigt bra ut med sina Technicolorfärger och underbara katakomber. Det enda som jag inte gillar med filmen är en scen: Gotho hittar sin älskades lik full med råttor, varpå han skrämmer bort dem med en fackla. Då passar man på att slänga in några råttar i fackelform, och jag ger inte mycket för djurplågeri på film. Förutom denna scen så är detta en väldigt bra, blodig och lite småsorgsen film som alla fan av Jacinto Molina/Paul Naschy bör äga. Den är inte riktigt lika bra som Horror rises from the tomb, men nästan.

Tyvärr så finns denna film bara i en tysk limiterad utgåva som kostade 35 euro sist jag såg den. Bilden är Above average, lite urtvättad men klart godkänd, men det finns ingen text till det spanska ljudspåret. Som tur är så finns det i alla fall ett engelskt ljudspår och man har till och med varit så snälla att man engelsktextat kommentarspåret.

Blood and Black lace (1964)

Att få en såpass enkel transition som att gå i en trappa att se snyggt ut, det är då man gör skillnad på regissör och Regissör. Mario Bava var verkligen i en helt egen klass när det gällde kameraarbete och ljus, och när varje scen är är ett eget litet konstverk i sig så är det inte svårt att inse hans storhet.

Blood and Black lace är en av de filmer som sägs ha skapat Giallo genren i Italien. En person iklädd svart rock, svart hatt och och en ansiktslös mask börjar mörda modeller på ett modehus i Rom, allt för innehållet i en dagbok som det första offret skrev. Mer än så tänker jag inte gå in på, speciellt som storyn är filmens enda svaga komponent. Såpass snygg som filmen är, lika tunnt är manuset. Det finns helt enkelt inga direkta huvudpersoner som vi får följa. Kanske ett estetiskt val, vad vet jag, men i slutändan så gör det ingenting då det är Bavas visuella sida som vi får koncentrera oss på och det är verkligen inte fy skam. Varenda scen är full av stämningsfulla färger och toksnygga kamerapositioner så man bryr sig inte om den tunna storyn. Det är bara att njuta. De roliga mordscenerna är inte dumma de heller. Inte speciellt grafiska, tvärtom, men härligt fantasifulla och väldigt brutala.

Har du inte sett den, se den! Har du sett den, se om den. Eller varför inte se om Kill baby kill eller Black Sunday?