Korta versionen: Alltså, två fullträffar på en kväll. Hur stor är chansen för det?
Långa versionen:
28 weeks later (2007)
Uppföljare är något speciellt. Vanligtvis så prånglas de ut snabbt i ett försök att tjäna snabba pengar på en franschise och för det mesta inte av skaparna av originalet, vilket resulterar i en halvdan smörja. Ibland, en gång på 100 kanske, så glimrar det till och vi får något i samma klass som originalet (ex: Aliens) eller åtminstone en värdig uppföljare (Ex: Terminator 2, Exorcisten 3). 28 weeks later placerar sig lätt i den senare kategorin.
Filmen får inga direkta poäng för originalitet - storyn är inget nytt under julgranen men den är välskriven, även om filmen egentligen inte har några speciellt starka karaktärer förutom Robert Carlyle. Bra skådespelare finns det gott om, men de får aldrig riktigt någon chans. Filmen är så fokuserad på att leverera bra skräck och action att de glöms bort. Förutom detta så är filmen riktigt bra.
Allt börjar med en rejäl käftsmäll. Robert Carlyle och Catherine McCormack spelar ett gift par som gömmer sig i ett hus på landsbygden i början på farsoten, tillsammans med några andra överlevande. Givetvis så tar det inte många minuter förrän helvetet har brutit löst, och Carlyles karaktär är den enda överlevande efter att ha tvingats överge sin fru i händerna (tänderna?) på de smittade. Hela sekvensen är helt underbart spännande, med suverän musik. Nu hoppar vi raskt framåt till 28 veckor efter att viruset började spridas i första filmen. London har rensats upp och ett försök att återbefolka har startat i några avspärrade kvarter, helt under amerikanska armens bevakning. Carlyles två barn, turligt nog bortskickade till annat land innan allt brakade lös, anländer till huvudstaden och möts upp av sin far. När barnen smiter för att besöka sitt hem sätts en serie händelser igång som snart resulterar i ny infektion och totalt kaos. Det är inte många döda sekunder under filmens gång. Smittan sprids oerhört snabbt och snart är staden full av infekterade galningar. Militären försöker hålla dem tillbaka men allt resulterar i en stor massaker och våra hjältar finner sig konstant jagade, av så väl infekterade som militärer. Man sitter på nålar konstant när man vet att ingen karaktär går säker från att slitas i småbitar...
Appropå våld då: 28 days later var inte speciellt grafiskt blodig, men det blir det ändring på här. Huvuden exploderar, armar skjuts av och vi får en fin massaker med hjälp av rotorblad på helikopter. (Hmm. Det här låter lite bekant. Jag vill minnas att jag skrev något liknande i recensionen av Planet terror. Sammanträffande? Skulle tro det. ). Filmen övergår dock som tur inte till någon riktig splatterfest, vilket är rätt skönt.
Slutsatsen: Se den här, speciellt om du gillade ettan. En värdig uppföljare, även om den kanske inte riktigt kan toppa de oerhört intensiva öppningsscenerna, och det är fan inte ofta vi får uppföljare av den här klassen. Efter att ha sett trailern så hade jag väldigt höga förväntningar och de uppfylldes allihopa. Danny Boyle som regisserade första filmen och står som producent till den här har sagt att han själv skall regissera 28 months later. Tänk så oerhört det skulle vara om vi fick ytterligare en uppföljare i samma klass... det skulle väl bli något sorts rekord?
Sunshine (2007)
Danny Boyle tackade nej till att regissera 28 weeks later då han var fullt upptagen med denna film och tur är väl det antar jag. Nu för tiden så är det inte så ofta vi serveras seriös högbudget science fiction på bio/dvd och den här filmen är ett friskt tillskott.
Någon gång i framtiden så är våran sol döende och Jorden är på väg att frysa till is (vilket faktiskt representeras av scener inspelade på Gärdet...). Mänskligheten bygger en enorm bomb som de tänker använda för att fulstarta den igen men skeppet, Icarus, försvinner på vägen. Flera år senare har de absolut sista uranreserverna skrapats ihop för en ny bomb och en sista chans med Icarus II. På vägen dit snappar de upp Icarus I:s nödfyr och bestämmer sig att försöka rädda bomben, för en extra chans ifall något skulle gå fel med den första. Det är då allt börjar gå åt helvete...
En enkel förklaring till vad detta är för typ av film är att beskriva den som en blanding av 2001 och Event horizon, med betoning på den första. Det är en seriös scifirulle vi har att göra med. Teknologin är snyggt designad och trovärdig. Visst, den innehåller några fysiska fel, men de verkar vara gjorda med gott samvete för ökad dramatisk effekt, vilket jag kan acceptera då det inte är några extrema saker. Vi bjuds på många vackra scener till sagolikt skön musik som till en del faktiskt är gjord av Underworld. Att skådespelarna alla gör solida jobb gör ju inte saken sämre. Här finner vi t ex Cillian Murphy från 28 days later, Michelle Yeoh som vi sett i mången asiatisk actionfilm och Hiroyuki "Henry" Sanada som är en klassik actionskådis från Japan. Skräck/thrillerelementen som dyker upp en bit in i filmen skapar aningen mer frågor än vad den besvarar, vilket jag gillar då det låter en bilda en egen uppfattning utan att vara luddigt.
En mycket skön filmupplevelse som kräver högt ljud och bra bild. Gillar du science fiction så kommer du antagligen att älska den här. Är det mer action du är ute efter så finns chansen att du kan bli besviken but its your loss. Mycket bra.
måndag 20 augusti 2007
onsdag 15 augusti 2007
Planet terror
När jag fick läsa att distributören delat upp Grindhouse i separata filmer för Europa så blev jag rätt sur, speciellt med tanke på att de sköt upp Robert Rodriguez del till senare. Tarantinos film var helt väl ok, lite väl mycket patenterad "cool" Tarantino dialog bara men det var ju Rodriguez hyllning till zombiefilmer som jag verkligen ville se! Det var med rätt höga förväntningar som jag satte mig i biografen, lite nervös för att jag just väntade mig en riktigt skön film
Jag blev inte besviken.
Planet terror är 1 timme och 45 minuter ren och skär splatterunderhållning. Handlingen känns som en löst kalkerad variant av Return of the living dead, då en zombifierande gas börjar spridas och det är militären som ligger bakom. Att zombierna sedan ser ut som om de är direkt hämtade från Umberto Lenzis köttbullsansikten från Nightmare city gör ju inte saken sämre. Sista 10 minuterna känns lite som en uppdatering av introscenen från just denna skräpklassiker. Sen så är filmen späckad med referenser till zombiefilmer från förr. Tarantino gör en cameo och blir dödad på ett sätt som man direkt kan hänvisa till Zombie Flesheaters och City of the living dead(Tja, en del av hans dödsscen åtminstone. Det fanns inga smältande testiklar i någon av de filmerna vad jag kan minnas...). Ett annat exempel är en scen som involverar exploderande bensinpumpar och bilar - läs Night of the living dead. Allt serveras med en nypa inte ens speciellt låg humor, vilket brukar vara standard när det gäller nyare zombiefilmer och det hela håller förvånansvärt bra. Visst, man kan ju tycka att gimmicken med Rose McGowans maskingevärsben är lite halvtöntig men det är snyggt gjort och över förhållandevis snabbt och smärtfritt. Vilket leder oss till skådespelarna. Robert Rodriguez har verkligen gjort bra val här. Freddy Rodríguez och Rose Mcgowan är alldeles utmärkta som huvudpersoner och filmen är full av suveräna biroller/cameos. Vad sägs om Michael Biehn, Bruce Willis, Tom Savini och Jeff Fahey med mera..? Sen gör Stacy Ferguson från Blackeyed peas en cameo som flata i minikjol.
Jaja, skit i skådespelarna. Över till det viktigaste. Splatter.
Det var länge sedan jag såg en såhär blodig film. Det fullkomligen sprutar blod konstant. Huvuden exploderar, armar skjuts av, kroppar slits i småbitar och alla squibs verkar innehålla minst en liter fejkblod. Är man en riktigt gorehound så är detta julafton.
Jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad. Jag gick in i bion med höga förväntningar och kom ut med dem överträffade. En perfekt exploitationrulle. Sen kan man ju prata mer om t ex sådana saker som att det finns bra karaktärer för en gångs, och att alla klicher behandlas med respekt men sånt glömmer man snabbt när ser allt härligt underhållningsvåld! 5 smältande tummar upp!
Jag blev inte besviken.
Planet terror är 1 timme och 45 minuter ren och skär splatterunderhållning. Handlingen känns som en löst kalkerad variant av Return of the living dead, då en zombifierande gas börjar spridas och det är militären som ligger bakom. Att zombierna sedan ser ut som om de är direkt hämtade från Umberto Lenzis köttbullsansikten från Nightmare city gör ju inte saken sämre. Sista 10 minuterna känns lite som en uppdatering av introscenen från just denna skräpklassiker. Sen så är filmen späckad med referenser till zombiefilmer från förr. Tarantino gör en cameo och blir dödad på ett sätt som man direkt kan hänvisa till Zombie Flesheaters och City of the living dead(Tja, en del av hans dödsscen åtminstone. Det fanns inga smältande testiklar i någon av de filmerna vad jag kan minnas...). Ett annat exempel är en scen som involverar exploderande bensinpumpar och bilar - läs Night of the living dead. Allt serveras med en nypa inte ens speciellt låg humor, vilket brukar vara standard när det gäller nyare zombiefilmer och det hela håller förvånansvärt bra. Visst, man kan ju tycka att gimmicken med Rose McGowans maskingevärsben är lite halvtöntig men det är snyggt gjort och över förhållandevis snabbt och smärtfritt. Vilket leder oss till skådespelarna. Robert Rodriguez har verkligen gjort bra val här. Freddy Rodríguez och Rose Mcgowan är alldeles utmärkta som huvudpersoner och filmen är full av suveräna biroller/cameos. Vad sägs om Michael Biehn, Bruce Willis, Tom Savini och Jeff Fahey med mera..? Sen gör Stacy Ferguson från Blackeyed peas en cameo som flata i minikjol.
Jaja, skit i skådespelarna. Över till det viktigaste. Splatter.
Det var länge sedan jag såg en såhär blodig film. Det fullkomligen sprutar blod konstant. Huvuden exploderar, armar skjuts av, kroppar slits i småbitar och alla squibs verkar innehålla minst en liter fejkblod. Är man en riktigt gorehound så är detta julafton.
Jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad. Jag gick in i bion med höga förväntningar och kom ut med dem överträffade. En perfekt exploitationrulle. Sen kan man ju prata mer om t ex sådana saker som att det finns bra karaktärer för en gångs, och att alla klicher behandlas med respekt men sånt glömmer man snabbt när ser allt härligt underhållningsvåld! 5 smältande tummar upp!
måndag 13 augusti 2007
Leone och Naschy
Helgens eskapader involverade följande filmer:
Once upon a time in the west, Sergio Leones överväldigande mästerverk från 1968.
Jag har aldrig varit någon väldig fan av italienska spaghettiwestern men jag insåg nu varför när jag tittade på MGM:s remastrade special edition "in glorious widescreen". När man sett dessa filmer tidigare så har det alltid varit på någon kabeltvkanal där de visat någon blaskig fullscreenversion där man missar halva filmen på sidorna och det gör verkligen inte filmen rätt. Leones underbara kamerakompositioner kräver verkligen widescreen för att kunna uppskattas till fullo. Den 10 minuter långa scenen i början av filmen där 3 revolvermän väntar vid en tågstation är ett ypperligt exempel. Ingenting händer egentligen men det är så sanslöst snyggt och coolt filmat att man sitter där med ett leende på läpparna. Sen följer en kavalkad av vackra ökenscener filmade i Monument valley och maffiga kameraåkningar i en av de mest levande westernstäder som någonsin skådats på film.
Övrigt att nämna är ju skådisarna. Henry fonda är helt suverän som den riktigt iskalle revolvermannen som skjuter barn utan att blinka. Jason Robards är härlig som nerdekat halvblod. Charles Bronson gör vad Charles Bronson gör bäst - spelar stenansikte med siktet på hämnd. Storyn är för övrigt det minst speciella men det har väl aldrig varit denna typ av filmers starka punkt. Charles Bronson ska hämnas, Henry Fonda är girig, Jason Robards blir felaktigt anklagad och allt detta pga marken som Claudia Cardinale äger. Nuff said. Ett mästerverk.
Film nummer två den här helgen blev:
Werewolf shadow aka The Werewolf against the Vampire women aka La Noche de walpurgis från 1971.
Jacinto Molina aka Paul Naschy är en spansk f.d. tyngdlyftare som slank in på film på sextiotalet och började göra film i stil med sina favoriter från när han växte upp - universals alla gamla härliga monsterfilmer. Hans personliga favorit var varulven, vilket resulterade i (om jag inte har helt fel) 12(!) stycken filmer om den polske greven Waldemar Daninsky som är förbannad att vandra jorden för evigt och förvandlas till varulv varje fullmåne. Det enda som kan stoppa honom är när någon dödar honom av kärlek (vilket verkar hända i varje film - varpå han blir återuppväckt igen. stackars jävel.)
Denna film är om jag förstått rätt den fjärde i serien. Två unga studenter reser ut i den spanska vildmarken för att söka rätt på en försvunnen grav där, enligt legenden, Baronessa d'Arville de Nasdy ligger begraven efter att ha blivit avrättad för att ha mördat oskulder och hållit sig ung genom att dricka deras blod. Under sitt sökande stöter de på Waldemar och det hela slutar givetvis med att den elaka Baronessan återuppväcks och börjar springa omkring i slowmotion.
Det här är absolut ingen bra film egentligen men den är oerhört svår att tycka illa om. Den är snyggt fotograferad och har musik av Antón García Abril som även gjorde musiken till Amando De Ossorios underbara blind dead filmer, vilket resulterar i en liknande känsla då stor del av filmen utspelar sig i liknande ruiner. Vi får till och med en kort scen där hjältinnan blir anfallen av en blind dead liknande zombie (Vi får ingen förklaring till varför han dyker upp, han passar inte in i storyn överhuvudtaget och han nämns inte mer efter att han blir dödad. Men vafan, den är ju filmad i slow motion så det blir lite extra godis). Filmen består faktiskt mest av ett antal löst sammanhängande scener som för det mesta är snyggt filmade. Annars så bjuds vi massor med scener där våra vackra hjältinnor är nakna eller springer omkring i nattlinnen.
Som sagt, svårt att tycka illa om. Lite som sockervadd för hjärnan - inte nyttigt men ack så gott.
Once upon a time in the west, Sergio Leones överväldigande mästerverk från 1968.
Jag har aldrig varit någon väldig fan av italienska spaghettiwestern men jag insåg nu varför när jag tittade på MGM:s remastrade special edition "in glorious widescreen". När man sett dessa filmer tidigare så har det alltid varit på någon kabeltvkanal där de visat någon blaskig fullscreenversion där man missar halva filmen på sidorna och det gör verkligen inte filmen rätt. Leones underbara kamerakompositioner kräver verkligen widescreen för att kunna uppskattas till fullo. Den 10 minuter långa scenen i början av filmen där 3 revolvermän väntar vid en tågstation är ett ypperligt exempel. Ingenting händer egentligen men det är så sanslöst snyggt och coolt filmat att man sitter där med ett leende på läpparna. Sen följer en kavalkad av vackra ökenscener filmade i Monument valley och maffiga kameraåkningar i en av de mest levande westernstäder som någonsin skådats på film.
Övrigt att nämna är ju skådisarna. Henry fonda är helt suverän som den riktigt iskalle revolvermannen som skjuter barn utan att blinka. Jason Robards är härlig som nerdekat halvblod. Charles Bronson gör vad Charles Bronson gör bäst - spelar stenansikte med siktet på hämnd. Storyn är för övrigt det minst speciella men det har väl aldrig varit denna typ av filmers starka punkt. Charles Bronson ska hämnas, Henry Fonda är girig, Jason Robards blir felaktigt anklagad och allt detta pga marken som Claudia Cardinale äger. Nuff said. Ett mästerverk.
Film nummer två den här helgen blev:
Werewolf shadow aka The Werewolf against the Vampire women aka La Noche de walpurgis från 1971.
Jacinto Molina aka Paul Naschy är en spansk f.d. tyngdlyftare som slank in på film på sextiotalet och började göra film i stil med sina favoriter från när han växte upp - universals alla gamla härliga monsterfilmer. Hans personliga favorit var varulven, vilket resulterade i (om jag inte har helt fel) 12(!) stycken filmer om den polske greven Waldemar Daninsky som är förbannad att vandra jorden för evigt och förvandlas till varulv varje fullmåne. Det enda som kan stoppa honom är när någon dödar honom av kärlek (vilket verkar hända i varje film - varpå han blir återuppväckt igen. stackars jävel.)
Denna film är om jag förstått rätt den fjärde i serien. Två unga studenter reser ut i den spanska vildmarken för att söka rätt på en försvunnen grav där, enligt legenden, Baronessa d'Arville de Nasdy ligger begraven efter att ha blivit avrättad för att ha mördat oskulder och hållit sig ung genom att dricka deras blod. Under sitt sökande stöter de på Waldemar och det hela slutar givetvis med att den elaka Baronessan återuppväcks och börjar springa omkring i slowmotion.
Det här är absolut ingen bra film egentligen men den är oerhört svår att tycka illa om. Den är snyggt fotograferad och har musik av Antón García Abril som även gjorde musiken till Amando De Ossorios underbara blind dead filmer, vilket resulterar i en liknande känsla då stor del av filmen utspelar sig i liknande ruiner. Vi får till och med en kort scen där hjältinnan blir anfallen av en blind dead liknande zombie (Vi får ingen förklaring till varför han dyker upp, han passar inte in i storyn överhuvudtaget och han nämns inte mer efter att han blir dödad. Men vafan, den är ju filmad i slow motion så det blir lite extra godis). Filmen består faktiskt mest av ett antal löst sammanhängande scener som för det mesta är snyggt filmade. Annars så bjuds vi massor med scener där våra vackra hjältinnor är nakna eller springer omkring i nattlinnen.
Som sagt, svårt att tycka illa om. Lite som sockervadd för hjärnan - inte nyttigt men ack så gott.
lördag 4 augusti 2007
Slem, demoner, kärlek och spöken
De sista dagarnas dos har varit ok, speciellt med tanke på att jag legat hemma med feber och en hosta som gjort att jag knappt kunnat sova på nätterna - vilket resulterat att jag mer än gärna nickat till när jag slagit på någon trevlig rulle. Jag lyckades i alla fall prestera följande:
The blob (1988)
Remakes är ett svårt kapitel. Oftast så blir man serverad en urvattnad soppa som inte fungerar överhuvudtaget för att det som funkade i originalversionen har förstörts i något sorts tvång att uppdatera och förenkla för dagens mer hjärnskadade publik. Ibland kan det bli bra, som t ex John Carpenters underbara version av The Thing eller så bli det inte så bra som t ex... tja, välj själv närapå varenda remake som existerar. The Blob, som är en remake av en femtitalsskräckis där Steve McQueen ställs mot en människoätande slemklump från rymden, hamnar någonstans mittemellan. Filmmakarna har uppdaterat specialeffekterna och sett till att slemklumpen dödar snabbt och brutalt - och effektmakarna har gjort ett mycket bra jobb, förutom i några få fall där bluescreenkanterna är lite väl uppenbara. Annars funkar allting alldeles utmärkt och innehåller några klassiska splatterscener, som t ex den där en diskare blir nerdragen genom avloppet eller scenen där man finner att det saknas delar av en luffare. Sen ska filmen ha en eloge för att den vågar döda barn - något som Hollywood är väldigt känsliga för. Den unge man som dör har dock hela tiden framställts som en synnerligen olydig och kaxig unge som gillar splatterfilmer och sitter med fötterna på sätet på bio så jag antar att han förtjänade att bli smält i blobens mage.
Manuset är skrivet av Chuck Russel och Frank Darabont och det märks att det är ett riktigt Hollywoodmanus. Chuck Russel har tidigare gjort filmer som The Mask och Eraser och Frank Darabont är skyldig till sådana klassiker som Green Mile och Shawshank redemption. Detta resulterar i ett ganska förutsägbart manus. Vi har t ex en scen i början där våran hjälte (Kevin Dillon i en riktigt gräslig hockeyfrilla och en svart skinnjacka) ska hoppa över en trasig bro med sin motorcykel. Han misslyckas givetvis vilket enligt manuslag 1A innebär att han kommer att klara det hoppet lite senare i filmen när han är jagad. Sen så känns militärens inblandning väldigt kliche, där skådespelarna spottar ur sig väldigt mycket kass dialog.
De skall dock ha en eloge för att de dödar av en av huvudpersonerna relativt tidigt i filmen. Hur som helst, detta är egentligen inget som stör så mycket. Det känns faktiskt ganska tryggt.- En av de bättre remakes jag sett, även om den kanske inte håller hela vägen. Gott om splatter och sköna specialeffekter gör den till en mindre klassiker.
The Darkness beyond (2000)
Ivan Succon är en italienare som gillar H.P. Lovecraft skräcknoveller om varelser så fruktansvärda att blotta tanken på dem kan driva en människa till vansinne. 1998 så spelade han och några vänner in en 30 minuter lång kortfilm inspirerade av hans noveller. Två år senare visade han upp scener för en amerikansk distributör och låtsades som om det var scener från en fullängdsfilm. När de visade sig vara intresserade av att distribuera så började Ivan & co att spela in nya scener för att få upp den till fullängd. Filmen, som till slut blev 70 minuter, handlar om en framtid där mänskligheten är på gränsen till fullt krig mot de som valt att sälja sina själar till de onda. En pluton soldater på de godas sida på väg mot okänt mål stannar till i en gammal ruin. De finner en port som leder in i ett okänt mörker - en annan dimension där ondska regerar. Det står inte på förrän de befinner sig på en plats där man inte kan lita på någon och där gamla minnen kommer tillbaka för att hemsöka en.
För att vara inspelad med en video kamera och en budget på runt $10 000 så är detta en förvånansvärt professionell film. Kamera och ljus är i det närmaste klanderfritt. De har funnit synnerligen stämningsfulla ruiner och övergivna hus att filma, vilket bara gör saken ännu bättre. Vad som inte riktigt fungerar är dock manuset. Strukturen är inte riktigt 100% vilket antagligen beror på att det just är en kortfilm som förlängts. Handlingen är väldigt splittrad och filmen skiftar huvudperson vid flera tillfällen och gör det lite smått förvirrande. Dock så verkar det även som om att det är tänkt att det skall vara lite som en mardröm och som en sådan fungerar den ganska bra. Ivan har gjort flera filmer baserade/inspirerade av H.P Lovecraft och jag ser fram emot dessa då den är mycket välgjord - speciellt med tanke på hur mycket jag vanligtvis avskyr s.k. Shot on video rullar. Jag ser fram emot hans framtida produktioner. Med beröm godkänt.
Heaven can wait (1943)
En romantisk komedi från 40talet? Hur har den hamnat i min filmsamling egentligen? Tja, hur som helst - det är en mycket trevlig liten bagatell.
Don Ameche spelar Henry Van Cleve, en gammal man som efter sin död finner sig vid incheckningsbordet i helvetet, redo för att bli insläppt. Djävulen, hans Excellens, finner det hela lite tvivelaktigt och ber honom förklara varför, varpå den gamle playboyen börjar berätta om sitt liv och sin enda sanna kärlek som han tydligen svek gång på gång.
Det här är en sån här film som man blir på bra humör av. Don Ameche och hans medspelare gör ett mycket gott jobb, speciellt Charles Coburn som Hugo Van Cleve, farfadern som förstår precis hur Henry fungerar. Den underbara Gene Tierny spelar hans fru Martha och Signe Hasso dyker upp som ett franskt hembiträde som utttalar både sin engelska och sin franska på ett väldigt svenskt sätt.
Det är väldigt svårt att inte tycka om en sån här film och även om man väldigt snabbt inser hur det kommer att sluta så är det väldigt trevligt på vägen dit. En perfekt film för en seg söndageftermiddag.
Thirteen ghosts (2001)
Dagens blog innehåller ytterligare en högbudgetremake av en gammal rulle, den här gången en uppdatering av William Castles rulle från 1960 (som jag för övrigt inte sett men vad jag förstår så har de inte mycket med varandra att göra annat än titeln... måste sätta upp den på min skahalista). Tony Shalhoub och hans familj ärver ett mycket speciellt hus av en släkting. Det speciella med det är helt i oförstörbart glas och har en källare full med riktigt elaka spöken (som bara kan ses om man har speciella glasögon)och egentligen är en maskin som... Jag ska inte avslöja mer. Matthew Lillard dyker upp som skönt urflippad kille som har lite skumma psykiska krafter och vi finner även Embeth Davidtz som spelade Bruce Campbell loveinterest i Army of darkness.
Vad funkar och funkar inte då?
Jag börjar med det som stör mig mest: Spökena. Jag förstår inte riktigt varför men uppenbarligen så är det mest skrämmande de kan komma fram med någon kopia på Marilyn Manson, en fiftiesrocker med mosat ansikte eller en fet kille i blöjor. Visst, den kristna högern i Usa tycker kanske att det är väldigt läskigt att se någon i sådana utstyrslar men jag tror att det är just filmer som den här som gjorde att den japanska skräckvågen blev såpass stor som den blev. Det är helt enkelt inte speciellt läskigt. Det spöket som funkar bäst är den kvinna som skurit sig sönder och samman och går omkring naken - det är klart mycket läbbigare än något miffo som går omkring med något som ser ut som en hemmagjord kaninbur på huvudet.
En annan sak är att filmen känns nerkortad. Antingen så kortades manuset ner eller så klipptes den ned innan den släpptes då det känns som om vi saknar lite av själva köttet i storyn. Vi får knappt lära känna karaktärerna alls så det blir aningen svårt att sympatisera med dem.
Annars så är det en mycket trevlig timewaster. Då filmen är producerad av Joel Silver och Robert Zemeckis så blir det givetvis en rejält högljudd film som kan pressa ur en hel del ur vilken hemmabioanläggning som helst. Vi blir även serverade några smaskiga gorescener, där min favorit är den där den slemmige advokaten får stifta bekantskap med en glasdörr som stängs. Mums. Helt ok remakemässigt sett.
The blob (1988)
Remakes är ett svårt kapitel. Oftast så blir man serverad en urvattnad soppa som inte fungerar överhuvudtaget för att det som funkade i originalversionen har förstörts i något sorts tvång att uppdatera och förenkla för dagens mer hjärnskadade publik. Ibland kan det bli bra, som t ex John Carpenters underbara version av The Thing eller så bli det inte så bra som t ex... tja, välj själv närapå varenda remake som existerar. The Blob, som är en remake av en femtitalsskräckis där Steve McQueen ställs mot en människoätande slemklump från rymden, hamnar någonstans mittemellan. Filmmakarna har uppdaterat specialeffekterna och sett till att slemklumpen dödar snabbt och brutalt - och effektmakarna har gjort ett mycket bra jobb, förutom i några få fall där bluescreenkanterna är lite väl uppenbara. Annars funkar allting alldeles utmärkt och innehåller några klassiska splatterscener, som t ex den där en diskare blir nerdragen genom avloppet eller scenen där man finner att det saknas delar av en luffare. Sen ska filmen ha en eloge för att den vågar döda barn - något som Hollywood är väldigt känsliga för. Den unge man som dör har dock hela tiden framställts som en synnerligen olydig och kaxig unge som gillar splatterfilmer och sitter med fötterna på sätet på bio så jag antar att han förtjänade att bli smält i blobens mage.
Manuset är skrivet av Chuck Russel och Frank Darabont och det märks att det är ett riktigt Hollywoodmanus. Chuck Russel har tidigare gjort filmer som The Mask och Eraser och Frank Darabont är skyldig till sådana klassiker som Green Mile och Shawshank redemption. Detta resulterar i ett ganska förutsägbart manus. Vi har t ex en scen i början där våran hjälte (Kevin Dillon i en riktigt gräslig hockeyfrilla och en svart skinnjacka) ska hoppa över en trasig bro med sin motorcykel. Han misslyckas givetvis vilket enligt manuslag 1A innebär att han kommer att klara det hoppet lite senare i filmen när han är jagad. Sen så känns militärens inblandning väldigt kliche, där skådespelarna spottar ur sig väldigt mycket kass dialog.
De skall dock ha en eloge för att de dödar av en av huvudpersonerna relativt tidigt i filmen. Hur som helst, detta är egentligen inget som stör så mycket. Det känns faktiskt ganska tryggt.- En av de bättre remakes jag sett, även om den kanske inte håller hela vägen. Gott om splatter och sköna specialeffekter gör den till en mindre klassiker.
The Darkness beyond (2000)
Ivan Succon är en italienare som gillar H.P. Lovecraft skräcknoveller om varelser så fruktansvärda att blotta tanken på dem kan driva en människa till vansinne. 1998 så spelade han och några vänner in en 30 minuter lång kortfilm inspirerade av hans noveller. Två år senare visade han upp scener för en amerikansk distributör och låtsades som om det var scener från en fullängdsfilm. När de visade sig vara intresserade av att distribuera så började Ivan & co att spela in nya scener för att få upp den till fullängd. Filmen, som till slut blev 70 minuter, handlar om en framtid där mänskligheten är på gränsen till fullt krig mot de som valt att sälja sina själar till de onda. En pluton soldater på de godas sida på väg mot okänt mål stannar till i en gammal ruin. De finner en port som leder in i ett okänt mörker - en annan dimension där ondska regerar. Det står inte på förrän de befinner sig på en plats där man inte kan lita på någon och där gamla minnen kommer tillbaka för att hemsöka en.
För att vara inspelad med en video kamera och en budget på runt $10 000 så är detta en förvånansvärt professionell film. Kamera och ljus är i det närmaste klanderfritt. De har funnit synnerligen stämningsfulla ruiner och övergivna hus att filma, vilket bara gör saken ännu bättre. Vad som inte riktigt fungerar är dock manuset. Strukturen är inte riktigt 100% vilket antagligen beror på att det just är en kortfilm som förlängts. Handlingen är väldigt splittrad och filmen skiftar huvudperson vid flera tillfällen och gör det lite smått förvirrande. Dock så verkar det även som om att det är tänkt att det skall vara lite som en mardröm och som en sådan fungerar den ganska bra. Ivan har gjort flera filmer baserade/inspirerade av H.P Lovecraft och jag ser fram emot dessa då den är mycket välgjord - speciellt med tanke på hur mycket jag vanligtvis avskyr s.k. Shot on video rullar. Jag ser fram emot hans framtida produktioner. Med beröm godkänt.
Heaven can wait (1943)
En romantisk komedi från 40talet? Hur har den hamnat i min filmsamling egentligen? Tja, hur som helst - det är en mycket trevlig liten bagatell.
Don Ameche spelar Henry Van Cleve, en gammal man som efter sin död finner sig vid incheckningsbordet i helvetet, redo för att bli insläppt. Djävulen, hans Excellens, finner det hela lite tvivelaktigt och ber honom förklara varför, varpå den gamle playboyen börjar berätta om sitt liv och sin enda sanna kärlek som han tydligen svek gång på gång.
Det här är en sån här film som man blir på bra humör av. Don Ameche och hans medspelare gör ett mycket gott jobb, speciellt Charles Coburn som Hugo Van Cleve, farfadern som förstår precis hur Henry fungerar. Den underbara Gene Tierny spelar hans fru Martha och Signe Hasso dyker upp som ett franskt hembiträde som utttalar både sin engelska och sin franska på ett väldigt svenskt sätt.
Det är väldigt svårt att inte tycka om en sån här film och även om man väldigt snabbt inser hur det kommer att sluta så är det väldigt trevligt på vägen dit. En perfekt film för en seg söndageftermiddag.
Thirteen ghosts (2001)
Dagens blog innehåller ytterligare en högbudgetremake av en gammal rulle, den här gången en uppdatering av William Castles rulle från 1960 (som jag för övrigt inte sett men vad jag förstår så har de inte mycket med varandra att göra annat än titeln... måste sätta upp den på min skahalista). Tony Shalhoub och hans familj ärver ett mycket speciellt hus av en släkting. Det speciella med det är helt i oförstörbart glas och har en källare full med riktigt elaka spöken (som bara kan ses om man har speciella glasögon)och egentligen är en maskin som... Jag ska inte avslöja mer. Matthew Lillard dyker upp som skönt urflippad kille som har lite skumma psykiska krafter och vi finner även Embeth Davidtz som spelade Bruce Campbell loveinterest i Army of darkness.
Vad funkar och funkar inte då?
Jag börjar med det som stör mig mest: Spökena. Jag förstår inte riktigt varför men uppenbarligen så är det mest skrämmande de kan komma fram med någon kopia på Marilyn Manson, en fiftiesrocker med mosat ansikte eller en fet kille i blöjor. Visst, den kristna högern i Usa tycker kanske att det är väldigt läskigt att se någon i sådana utstyrslar men jag tror att det är just filmer som den här som gjorde att den japanska skräckvågen blev såpass stor som den blev. Det är helt enkelt inte speciellt läskigt. Det spöket som funkar bäst är den kvinna som skurit sig sönder och samman och går omkring naken - det är klart mycket läbbigare än något miffo som går omkring med något som ser ut som en hemmagjord kaninbur på huvudet.
En annan sak är att filmen känns nerkortad. Antingen så kortades manuset ner eller så klipptes den ned innan den släpptes då det känns som om vi saknar lite av själva köttet i storyn. Vi får knappt lära känna karaktärerna alls så det blir aningen svårt att sympatisera med dem.
Annars så är det en mycket trevlig timewaster. Då filmen är producerad av Joel Silver och Robert Zemeckis så blir det givetvis en rejält högljudd film som kan pressa ur en hel del ur vilken hemmabioanläggning som helst. Vi blir även serverade några smaskiga gorescener, där min favorit är den där den slemmige advokaten får stifta bekantskap med en glasdörr som stängs. Mums. Helt ok remakemässigt sett.
lördag 28 juli 2007
Ubåtar och jättealligatorer
Irwin Allen är skyldig till mycket. Inte nog med att han gav oss Lost in space, en tv-serie som jag har mycket svårt för, men han serverade även upp ett smorgasbord med diverse katastroffilmer på 70talet. Vissa av dessa är dock lite bättre än den film jag ska recensera nu (som t ex Poseidon adventure och Towering inferno - härligt högbudgetschlock) och allt är hur som helst bättre än Lost in space!
Voyage to the bottom of the sea (1961)
Jag har ingen aning om varför jag inte sett den här filmern tidigare då den har många element som tilltalar mig. Jättemonster, undervattensstrider, jorden på väg mot sin undergång... Tyvärr så gjorde även detta att jag hade ganska höga förväntningar och det hlea slutade i en rätt stor besvikelse.
Walter Pidgeon spelar en av världens mest brillianta män som byggt en superubåt (vad som egentligen är så super med den fick jag aldrig riktigt klart för mig förutom att den har en genomskinlig nos) vid namn Seaview. Med ombord har han bla Peter Lorre, Barbara Eden, Michael Ansara och Frankie Avalon. Peter Lorre är för övrigt filmens enda behållning. I varenda scen man ser honom så röker han (det gör för övrigt de flesta ombord på den här _ubåten_!) och spottar ut någon snabb, rapakalja på det sättet som bara Peter Lorre kan. I alla fall så börjar ett strålningsfält kring Jorden brinna med resultatet att jordens temperatur börjar stiga kraftigt (som illustreras rätt roligt i den scen där Seaview bombarderas av sjunkande isblock. Just det. Sjunkande isblock.). Vår brillianta ubåtsdesigner kommer fram till att det enda sättet att få stopp på det här är att skjuta en missil in i strålningsbältet (The Van Allen radiation belt för övrigt) och spränga bort det från jorden. Ingen annan tror honom såklart och FN:s största vetenskapsmän är säkra på att bältet kommer att brinna ut av sig självt. Det hela resulterar i att Seaview finner sig på flykt mot tiden då missilen måste avfyras från en speciell plats vid en speciell tidpunkt. På sin färd stöter de på jättebläckfiskar, minfält, sabotörer och en massa annat krafs.
Det här låter ju rätt roligt, men det hela är riktigt tråkigt. Det enda som sker är att huvudrollsinnehavarna sitter runt något bord och röker och skäller på varandra. Specialeffekterna kostade visst en och annan krona men de är för det mesta rätt dåliga. Seaview verkar bara existera i en modell och man ser flera gånger hur man återanvänder scener. Sabotören får dock ett ganska roligt straff - en dödlig dos radioaktivitet varpå denne blir uppäten av en haj. hihi.
Nä, det här är inte speciellt bra. Det är ingen kalkonfilm direkt då den är väldigt snyggt fotograferad och det finns väl inga direkta fel förutom de uppenbara upprepningarna av vissa scener. Snygg poster dock. Sen så är jag lite osäker på om det smöriga titeltemat av Frankie Avalon är positivt eller negativt. Nåväl. Barbara Eden är väldigt söt att titta på.
Nu över till Sergio Martino.
Il fiume del grande caimano aka Big alligator river (1979).
Sergio Martino är en av de italienska exploitationregissörerna som spottade ur sig sköna rullar på 70- och 80talet och han är väl mest känd för filmer som t ex Torso, Mountain of the cannibal god och 2019 After the fall of new york. De flesta filmerna som bär hans namn är kompentent utförda hantverk, alltid snyggt producerade. Big alligator river är väl kanske inte hans bästa film dock, men den är klart sevärd.
Mel Ferrer spelar en rik amerikan som byggt ett lyxhotell på en tropisk ö i Sri Lanka dit han planerar locka massor med rika turister. Vad han inte vet är infödingarna på ön tillber en stor gud i form av en enorm alligator. Jag tror inte jag behöver skriva mer om handlingen än att den är lite lagom kalkerad av Hajenmanuset. Hjältarna i form av en fotograf coolt spelad av Claudio Cassinelli och en antropolog spelad av Barbara Bach försöker varna men blir tystade för att inte skrämma bort turisterna. Det hela slutar givetvis i ett stort blodbad. Richard Johnson dyker även upp i en två minuter lång cameo som en galen präst vars församling alla blev uppätna av den elaka alligatorn.
Uppenbarligen så hade Martino lite mer pengar än vanligt när han spelade in denna film och det syns. Fotot är vackert, speciellt i djungelscenerna och det hela är filmat professionellt. Specialeffekterna är dock rätt blandade. De flesta scenerna när alligatorn fyller sin mage med turistkött utspelar sig på natten vilket gör att fullsizealligatorn de byggt ser helt ok ut. Tyvärr så innehåller filmen även en hel del riktigt usla scener med en miniatyralligator där de inte ens brytt sig om att försöka få det att se ut som de är filmade på natten..
Man kan nog säkert prata sig varm om rasism (de primitiva infödingarna och de exploaterande amerikanerna etc) men eftersom jag endast är ute efter monster och blod så tänker jag inte diskutera det mer än att nämna att scenen där infödingarna får lön i form av jeans känns rätt... konstig.
Nåväl, jag gillade den här filmen. Det är rak och skön underhållning och Barbara Bach ser utomordentligt trevlig ut i blöta, genomskinliga kläder. Nuff said. I mean, Its not exactly rocket science.
Voyage to the bottom of the sea (1961)
Jag har ingen aning om varför jag inte sett den här filmern tidigare då den har många element som tilltalar mig. Jättemonster, undervattensstrider, jorden på väg mot sin undergång... Tyvärr så gjorde även detta att jag hade ganska höga förväntningar och det hlea slutade i en rätt stor besvikelse.
Walter Pidgeon spelar en av världens mest brillianta män som byggt en superubåt (vad som egentligen är så super med den fick jag aldrig riktigt klart för mig förutom att den har en genomskinlig nos) vid namn Seaview. Med ombord har han bla Peter Lorre, Barbara Eden, Michael Ansara och Frankie Avalon. Peter Lorre är för övrigt filmens enda behållning. I varenda scen man ser honom så röker han (det gör för övrigt de flesta ombord på den här _ubåten_!) och spottar ut någon snabb, rapakalja på det sättet som bara Peter Lorre kan. I alla fall så börjar ett strålningsfält kring Jorden brinna med resultatet att jordens temperatur börjar stiga kraftigt (som illustreras rätt roligt i den scen där Seaview bombarderas av sjunkande isblock. Just det. Sjunkande isblock.). Vår brillianta ubåtsdesigner kommer fram till att det enda sättet att få stopp på det här är att skjuta en missil in i strålningsbältet (The Van Allen radiation belt för övrigt) och spränga bort det från jorden. Ingen annan tror honom såklart och FN:s största vetenskapsmän är säkra på att bältet kommer att brinna ut av sig självt. Det hela resulterar i att Seaview finner sig på flykt mot tiden då missilen måste avfyras från en speciell plats vid en speciell tidpunkt. På sin färd stöter de på jättebläckfiskar, minfält, sabotörer och en massa annat krafs.
Det här låter ju rätt roligt, men det hela är riktigt tråkigt. Det enda som sker är att huvudrollsinnehavarna sitter runt något bord och röker och skäller på varandra. Specialeffekterna kostade visst en och annan krona men de är för det mesta rätt dåliga. Seaview verkar bara existera i en modell och man ser flera gånger hur man återanvänder scener. Sabotören får dock ett ganska roligt straff - en dödlig dos radioaktivitet varpå denne blir uppäten av en haj. hihi.
Nä, det här är inte speciellt bra. Det är ingen kalkonfilm direkt då den är väldigt snyggt fotograferad och det finns väl inga direkta fel förutom de uppenbara upprepningarna av vissa scener. Snygg poster dock. Sen så är jag lite osäker på om det smöriga titeltemat av Frankie Avalon är positivt eller negativt. Nåväl. Barbara Eden är väldigt söt att titta på.
Nu över till Sergio Martino.
Il fiume del grande caimano aka Big alligator river (1979).
Sergio Martino är en av de italienska exploitationregissörerna som spottade ur sig sköna rullar på 70- och 80talet och han är väl mest känd för filmer som t ex Torso, Mountain of the cannibal god och 2019 After the fall of new york. De flesta filmerna som bär hans namn är kompentent utförda hantverk, alltid snyggt producerade. Big alligator river är väl kanske inte hans bästa film dock, men den är klart sevärd.
Mel Ferrer spelar en rik amerikan som byggt ett lyxhotell på en tropisk ö i Sri Lanka dit han planerar locka massor med rika turister. Vad han inte vet är infödingarna på ön tillber en stor gud i form av en enorm alligator. Jag tror inte jag behöver skriva mer om handlingen än att den är lite lagom kalkerad av Hajenmanuset. Hjältarna i form av en fotograf coolt spelad av Claudio Cassinelli och en antropolog spelad av Barbara Bach försöker varna men blir tystade för att inte skrämma bort turisterna. Det hela slutar givetvis i ett stort blodbad. Richard Johnson dyker även upp i en två minuter lång cameo som en galen präst vars församling alla blev uppätna av den elaka alligatorn.
Uppenbarligen så hade Martino lite mer pengar än vanligt när han spelade in denna film och det syns. Fotot är vackert, speciellt i djungelscenerna och det hela är filmat professionellt. Specialeffekterna är dock rätt blandade. De flesta scenerna när alligatorn fyller sin mage med turistkött utspelar sig på natten vilket gör att fullsizealligatorn de byggt ser helt ok ut. Tyvärr så innehåller filmen även en hel del riktigt usla scener med en miniatyralligator där de inte ens brytt sig om att försöka få det att se ut som de är filmade på natten..
Man kan nog säkert prata sig varm om rasism (de primitiva infödingarna och de exploaterande amerikanerna etc) men eftersom jag endast är ute efter monster och blod så tänker jag inte diskutera det mer än att nämna att scenen där infödingarna får lön i form av jeans känns rätt... konstig.
Nåväl, jag gillade den här filmen. Det är rak och skön underhållning och Barbara Bach ser utomordentligt trevlig ut i blöta, genomskinliga kläder. Nuff said. I mean, Its not exactly rocket science.
tisdag 24 juli 2007
Dogora
Mera underbart från japan:
Spacemonster Dogora (1964)
Kolätande rymdmonster? Låter inte så upphetsande, men jag kan lova att det är det. Eiji Tsuburayas underbara tentakelförsedda kreationer lyfter upp broar och kastar tillbaka dem i sin jakt på på kol att suga upp. Samtidigt så springer ett gäng internationella juveltjuvar omkring och blir snuvade på konfekten av japanska polisen och en internationell agent. Det är just den sista biten som är den svaga delen av filmen. Den är kompetent utförd och i en av rollerna som juveltjuv ser vi Akiko Wakabayashi som spelade den Serginska prinsessan i Ghidorah the threeheaded monster och även Aki i bondrullen You only live twice. (Ni förstår ju vilken roll av de två som är den viktigaste för mig...). Problemet med juveltjuvarna är att det är lite Åsa-nissevarning över det.. de framställs som "bumbling fools" vilket antagligen var helt korrekt i japansk film anno 1964, men själv tycker jag att de segar ner filmen lite. De fungerar dock utmärkt inom manusets struktur. Det är väl bara jag som önskade mig mer monsteraction... hur som helst, en mycket bra monsterfilm med suveräna specialeffekter som håller nästan genom hela filmen förutom några få scener mot slutet som är svaga.Men scenen när Dogora gör processen kort med bron uppväger allt. Filmen finns på en alldeles utmärkt R1 dvd på med mycket bra bild. Inte lika bra som Varan the unbelievable, men nästan.
Veckans skörd
Vad har det då blivit på sistone? Jo, 2 rullar från helt olika delar av genrespektrat.
1. Night at the museum. (2006)
Nu tillhör väl inte jag direkt den målgrupp som den här filmen främst är riktad till - Tonåringar och neråt - men annars var den väl helt ok. Väldigt bra gjord och väldigt tillrättalagd. Med tanke på alla sköna skådisar de lyckats skrapa fram så hade jag väl väntat mig mer - t ex Ben Stiller, Owen Wilson, Steve Coogan, Robin Williams och Ricky Gervais. Helt ok underhållning där Ben Stiller finner att alla utställningar kommer till liv på natten på det museum där han börjat jobba som nattvakt. Går att se om man inte har något annat för mig.
2. Varan the unbelievable (1958)
Underbar Kaijurulle från mästaren Ishiro Honda där monstret Varan (som ser ut som en muterad flygekorre) trashar allt i sin väg på väg mot (ta da!) Tokyo. Det här är en perfekt monsterrulle för oss som älskar de asiatiska monster som regelbundet kommer från fjärran östern. Mmmmm... det är rent godis för själen... Första gången jag läste om den här filmen så fick jag intrycket om att detta skulle vara en rejäl kalkonfilm, men detta verkar hänröra till den amerikanska versionen där de klippt om filmen och lagt till massor med nya scener med usla amerikanska skådisar så att det blivit en helt annan handling. Som tur var så släpptes originalversionen på dvd för något år sedan och det är en perfekt kaiju eiga. Lagom mycket handling och stora portioner med massförstörelse som utförts med hjärta och själ av legenden Eiji Tsuburaya, samt underbar musik av Akira Ifukube. Ett flertal av skådespelarna känns igen från andra filmer, men ingen av dem gör något direkt lysande på duken, vilket inte gör så mycket då det är Varan som är stjärnan. Wunderbar.
1. Night at the museum. (2006)
Nu tillhör väl inte jag direkt den målgrupp som den här filmen främst är riktad till - Tonåringar och neråt - men annars var den väl helt ok. Väldigt bra gjord och väldigt tillrättalagd. Med tanke på alla sköna skådisar de lyckats skrapa fram så hade jag väl väntat mig mer - t ex Ben Stiller, Owen Wilson, Steve Coogan, Robin Williams och Ricky Gervais. Helt ok underhållning där Ben Stiller finner att alla utställningar kommer till liv på natten på det museum där han börjat jobba som nattvakt. Går att se om man inte har något annat för mig.
2. Varan the unbelievable (1958)
Underbar Kaijurulle från mästaren Ishiro Honda där monstret Varan (som ser ut som en muterad flygekorre) trashar allt i sin väg på väg mot (ta da!) Tokyo. Det här är en perfekt monsterrulle för oss som älskar de asiatiska monster som regelbundet kommer från fjärran östern. Mmmmm... det är rent godis för själen... Första gången jag läste om den här filmen så fick jag intrycket om att detta skulle vara en rejäl kalkonfilm, men detta verkar hänröra till den amerikanska versionen där de klippt om filmen och lagt till massor med nya scener med usla amerikanska skådisar så att det blivit en helt annan handling. Som tur var så släpptes originalversionen på dvd för något år sedan och det är en perfekt kaiju eiga. Lagom mycket handling och stora portioner med massförstörelse som utförts med hjärta och själ av legenden Eiji Tsuburaya, samt underbar musik av Akira Ifukube. Ett flertal av skådespelarna känns igen från andra filmer, men ingen av dem gör något direkt lysande på duken, vilket inte gör så mycket då det är Varan som är stjärnan. Wunderbar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
