måndag 19 november 2007

Bewitched (1981)

Efter att ha sett några halvdana Hong Kong skräckisar på sistone så var detta en frisk fläkt. Vi får följa en polisundersökning där en familj på picknick hittar liket av ett barn, med en stor spik slagen genom skallbenet. Undersökningen visar att det var flickans far som gjorde det, och han erkänner och blir dömd till döden. Han ber dock att få prata med polisinspektören som leder fallet för att berätta vad som egentligen hände, något han aldrig tog upp i domstolen då han var rädd att ingen skulle tro honom. Det visar sig att något år tillbaka så hade mannen varit på semester i Thailand och där träffat en kvinna som han spenderade en hel del tid med. Genom ett missförstånd så får han för sig att hon är prostituerad medan hon tar det hela på betydligt mer allvar. När han då inte hör av sig till henne efter att han åkt hem så kontaktar hon helt enkelt sin lokala svartkonstnär för att hämnas. Denne börjar genast förbanna mannen på olika sätt och det hela resulterar med att han mördar sin egen dotter.
Polisinspektören finner det hela ganska tvivelaktigt, men börjar rota lite i det och finner snart att mannen talade sanning. Detta gör dock honom till en måltavla för diverse elaka förbannelser och han får snart kämpa för sitt liv.

Aaaah, dessa härliga förbannelser gör hela filmen! En karaktär förvandlas till en stor svullen blob som kräks maskar och när han pickar hål på sig så sprutar det mjölkfärgad vätska ut såren. En annan favorit är den som framkallar extrem huvudvärk på sitt offer. Låter inte så farligt kanske, men det är inte så bra som man är involverad i en jakt på en beväpnad galning som skjuter vilt omkring sig. Man sitter hela tiden och väntar på nästa sköna förbannelse och de blir alla namngivna på skärmen samtidigt som man får se svartkonstnärens förberedelser. Det hela är konstant underhållande, och för exploateringens skull så får vi även en lång scen i slow motion där en kvinna springer topless på en strand. Category III (En film som innehåller mycket sex och våld) är underbar! Filmen är för övrigt alldeles utmärkt fotad och regisserad, och relativt humorfri vilket annars brukar kunna vara ett litet gissel åtminstone för mig, då kineserna gärna blandar in lite slapstick i sina filmer även om den handlar om en nekrofil kannibal eller rena splatterfilmer. Rekommenderas varmt.

söndag 18 november 2007

Meatball machine

Meatball Machine (2005)

Här har vi ett ypperligt exempel på att för höga förväntningar kan skada en film. När jag fick höra tala som den här filmen för första gången så verkade den vara himmelriket. Alienparasiter som tar över människokroppar och förvandlar dem till biomekaniska stridsmaskiner vars enda uppgift är att döda och förstöra. Det låter ju helt underbart, som Tetsuo i färg, vilket det till stor del också är. Vad som gick fel kommer jag till lite senare i recensionen.

Våran hjälte är en ung japansk man som inte är det minsta social och har ett jobb på ett skitigt industriområde någonstans i Tokyo som han inte trivs med nämnvärt. Den enda positiva ljusglimten i hans liv är på lunchen då han brukar sitta utanför sin arbetsplats och blicka över andra sidan den skitiga floden där en ung kvinna brukar hänga tvätt. Han har givetvis kärat ner sig i flickstycket men vågar inte säga något till henne. På väg hem från jobbet en dag så får han höra hur en av hans arbetskamrater börjar skryta om hur han ska sätta på just hans kärleksobjekt och han deppar ner sig ännu mer och går på porrbio. På biografen blir han antastad och misshandlad av en transvestit och lämnad i en hög med sopor där han finner en mycket konstigt objekt som ser levande ut men som är av metall. Han tar hem denna börjar udnersöka, men får inte upp den. Dagen därpå så lyckas han avbryta sin arbetskamrats våldtäktsförsök på kvinnan han är kär i och lyckas uppbåda så mycket mod att han avbryter det hela, och blir grovt misshandlad. Kvinnan hjälper honom hem och där visar det sig att hon även är kär i honom då hon sett hans blickar och även hon är en ensam själ. Allt frid och fröjd, till den skumma saken han har i garderoben vaknar till liv, attackerar kvinnan och förvandlar henne till en Nekroborg - en biomekanisk stridsmaskin. Av någon anledning så överlever han det hela och vaknar upp någon helt annanstans, i en lägenhet hos en man som vet alldeles för mycket om vad de biomekaniska bestarna är för något och innan vi hinner säga bu så är även han infekterad och en vild strid mellan de två turturduvorna börjar.

Det här låter ju helt underbart och det är det för det mesta. Filmen är gjord med ganska låg budget, men med en fantasirikedom som slår det mesta. Makeupeffekterna är helt igenom suveräna där vi förutom de häftigt designade Nekroborgerna får smaka på stora doser grafiskt våld där skallar klyvs och armar sågas av. Vad som är ännu roligare är att vi får se parasiterna själva där de sitter inne i sina offer i en skyddande kokong och styr sina stridsmaskiner som om det hela vore ett arkadspel. Mycket coolt filmat. Miljöerna består av ett industriwasteland som passar alldeles utmärkt till händelserna. Skådespeleriet kan jag inte säga så mycket om annat än att det fungerar utmärkt, speciellt Aoda Kawai (taget namn?) som flickvännen.

Men vad är det då som gick fel? Jo, efter att ha snokat rätt på den här filmen så hade jag sett en hel del bilder och läst flera recensioner och allt verkade sådär lagom over the top. Uppenbarligen så är jag skadad av allt filmtittande då jag förväntade mig _mer_! Vi får ett antal Nekroborgstrider, man mot man (eller kvinna) men jag hade hoppats på ett regelrätt krig! Nåväl, det är väl egentligen mitt eget fel att det blev såhär. Filmen är hur som helst mycket sevärd, speciellt om man gillar skruvad scifi/gorefilm och kan ta den där gamla vanliga dystra japanska dramaturgin.

Dvdn som finns är alldeles utmärkt och innehåller en hel del extramaterial, bla den första versionen av filmen som spelades in på Super-8, samt en kortfilm som förklarar bakgrundshistorien på en av karaktärerna.

måndag 12 november 2007

Hell has no boundary

Hell has no boundary (1982)


En ung kvinnlig polis reser bort med sin pojkvän och campar ute på en ön någonstans utanför Hong Kong. Under natten så hör hon någon som sjunger utanför och börjar leta efter källan. Snart finner hon sig jagad av ett grönt ljussken och när den hinner upp henne slås hon medvetslös och faller till marken uppenbarligen skadad eller död. På morgonen är dock allt som vanligt igen, förutom att hon verkar ha fått en liten personlighetsförändring i form av att hon fösöker dränka en liten pojke som hon tror stulit en läsk av henne. När de kommer tillbaka till fastlandet så börjar konstiga saker hända och hennes kollegor börjar dö en efter en...

På omslaget till filmen står det att det ska innehålla scener som får The Omen att verka som en barnfilm, vilket för mig som splatterfilmsälskare lovar mycket. Detta får mig då att sitta som en liten barnunge på julafton och vänta på allt gott som komma skall. Men det kommer aldrig. Den besatta kvinnans kollegor dör en efter en på skumma sätt, men aldrig speciellt blodigt. Kvinnan får kulor att ändra bana och det blir lite väl mycket.. slapstick ibland. Mycket hallucinationer och dylikt, men aldrig speciellt spännande eller otäckt vilket gör att jag sneglar på fjärrkontrollen... tills det är ungefär en halvtimme kvar av filmen då man får reda på varför demonen/spöket är så arg. Då tar filmen verkligen fart och vi bjuds på en riktigt makaber flashback som utspelas under andra världskriget och är så pass brutal (utan att visa något) att till och med en luttrad skräckfilmsfreak som jag höjer på ögonbrynen.

SPOILER:

All karaktärerna i filmen var under andra världskriget en och samma familj som nu reinkarnerats. Den kvinnliga polisens (som då var runt 6-7 år gammal)mamma sålde henne till en knarksmugglare som mördade henne, sprättade upp hennes lik och stoppade hennes lik fullt med knark för att föra det över gränsen. När detta är klart så kastar de ner liket i en ravin, varpå en annan sjuk jävel hittar liket och säljer det som lammkött i sin restaurang....

Slut på SPOILER

Bara den gör att filmen är sevärd, även om man måste kämpa sig igenom en inte alltför upphetsande timme. För övrigt så är det ganska roligt att se kinesisk skräck då den är helt och hållet präglad av sin egen kultur, vilket gör det genast lite intressantare. Vi får se en del kinesisk svartkonst och annat intressant, såsom kräkningar av maggotar och sådant som aldrig blev så stort i väst. Skådespeleriet får ses som godkänt. Lau Suet Wah som spelar den besatta poliskvinnan gör ett bra jobb där hon övergår från att vara en vanlig söt tjej till en riktigt elak jävel på ett ögonblick när rollen kräver det. En godkänd film som är sevärd mest pga den skruvade flashbacksekvensen.

Dvdutgåvan från Shaw Brothers/IVL är förvånansvärt bra. Bilden är otäckt bra med tanke på vilken obskyr (för mig i alla fall) rulle detta är, men med tanke på de övriga utgåvor jag sett från samma bolag så satsar de på kvalitet.