söndag 31 augusti 2008

Shoguns shadow (1989)



I Shoguns shadow, eller Shôgun Iemitsu no ranshin - Gekitotsu som den heter i originaltitel så har Shogun blivit skvatt galen. Hans äldsta son, tronföljaren, måste dö. Varför? Han är inte tillräckligt lik sin far. Detta får honom att skicka ut halva sin arme för att utplåna det lilla gossebarnet, men snorungen är dock skyddad av sju stycken riktigt hårda samuraier vilket gör det hela inte alltför enkelt. Vi får följa dem på väg till Edo, dit de måste ta sig inom fem dagar, annars är det verkligen kört.

Jag måste börja med att säga att det var länge sedan jag såg en rulle som hade så här bodycount. Innan fem minuter har gått har det säkert strukit med 50 personer, dödade av ninja. Såhär fortsätter det igenom hela filmen och innan det är över så är vi uppe i fyrsiffrigt. Actionscenerna är riktigt snygga, och det är väl inte så konstigt eftersom det är Sonny chiba som står bakom dem. Chiba dyker även upp i en roll som en av skurkarna och han är som vanligt helt suverän. Annars så hålls filmen up av den stabile Ken Ogata som spelar ledarna för det lilla samuraiteamet som måste hålla tronföljaren vid liv. Hans slutgiltiga duell med Sonny Chiba i en öde by är helt suverän där förloraren, som det skall vara i samuraifilmer, väser ut ordet "Underbart" med sina sista andetag. Annars är det rätt dåligt med skådespeleriet. Inte så att de är dåliga, det är bara det att manuset inte ger något rum åt karaktärer - här är det bara snygg, coolt koreograferad action som gäller. Ogatas vapenbröder är mer eller mindre namnlösa krigare som bara utmärks av sina olika färdigheter.

Men, och det är väldigt tråkigt att jag måste komma med ett men, filmens betyg dras ner av två orsaker. Shoguns shadow är knökfull med action från ruta ett till slutet och man har aldrig tråkigt, men tyvärr så är det rätt snällt, aldrig speciellt blodigt och får det hela att kännas lite blodfattigt. Mot slutet börjar det komma igång lite med blod, men det aldrig riktigt fart. Fel nummer två är att man valt att tonsätta en av filmens längre actionscener, där man slåss på hästrygg, med hårdrock. Sån där sliskig typisk tysk jävla sunkmetall. När filmen för övrigt är välgjord och trovärdig med ett helt ok soundtrack så sticker det här ut så pass mycket att jag sänkte betyget med ett hack direkt, vilket är väldigt synd eftersom jag gillade filmen väldigt mycket fram till den här scenen. Annars är det dock en bra actionfilm utan döda punkter och Ken Ogata är riktigt bra i huvudrollen. Sonny Chiba stjäl varje scen han är med i så jag kan rekommendera den. Synd bara att den kunde ha varit så mycket bättre.

måndag 25 augusti 2008

Beast in space (1980)



Alfonso Breccia. Detta är en herre som prånglat ut ett antal star trek/Star Wars ripoffs på oerhört låga budgetar. Inga av filmerna är speciellt bra, effekterna är fula och billiga och inte nog med det, han återanvänder effekter hela tiden. De flesta rymdskeppen ser ok ut, men hans robotar har en tendens att se ut som om de var tagna direkt från en 40talsfilm, fyrkantiga och stela. Rymdvarelserna de stöter på är klädda i spandex och har samma fula peruker hela tiden. Det är underhållande, helt klart, men kanske inte riktigt på det sättet som Breccia hade tänkt. Beast in space sänker sig ytterligare ett snäpp genom att vara en sexploitationvariant av hans tidigare filmer, där en del av handlingen är snodd rakt av från Walerian Borowczyks The Beast, med Sirpa Lane i samma roll.

Handlingen består av något trams om att rymdfederationen eller vad de kallar sig vill komma åt någon supermetall som finns på någon avlägsen planet, men som används av en superrobot som manifesterat sig i form av en skum snubbe som förför kvinnorna på rymdskeppet. En av de kvinnliga besättningsmedlemmarna drömmer om att mannen har hästben, klövar och en gigantisk penis. Jag vet inte vad mer jag kan säga om det här, det är riktigt uselt. Att jag sedan valt att se XXX-versionen med en massa inserts gjorde ju inte direkt saken bättre...

Jag vet inte vad jag stör mig mest på här... de usla effekterna, de återanvända effekterna eller det utomordentligt kassa manuset... skådespeleriet är väl rätt ok, om än ganska taskigt dubbat, men Sirpa Lane är åtminstone trevlig att titta på. De enda scenerna som har något att komma med är tagna direkt från några andra av regissörens filmer. Annars finns det inte mycket som gör att filmen har ett existensvärde. Den är smått underhållande i all sin uselhet, åtminstone när det blir lite laserstrider och sånt men i slutändan är det bara en usel sexploitationfilm. Se gärna Breccias andra rullar dock, de är betydligt mer underhållande.

söndag 24 augusti 2008

Shock-O-Rama (2005)


Mer Brett Piper!

Den här gången har han gjort en antologirulle med tre ganska väldigt olika historier, alla på samma tillvägagångssätt som han brukar - låg budget men med mycket kärlek till genren och enkla men sköna specialeffekter. Allt funkar inte, speciellt den tredje historien, men i slutändan så är det värt varenda öre.

Huvudhistorien handlar om Rebecca Raven, en skådespelerska som alltid spelar samma typ av roller för ett och samma filmbolag - billiga skräckfilmer med mycket naket (finurligt nog spelad av Misty Munde, en skådespelerska som i verkligheten har en liknande situation). Hon får kicken av filmbolagschefen och beger sig då ut till ett hur mitt ute i ingenstans för att vila upp sig, ovetande om att det tidigare ägts av en svartkonstnär som väntar på att få återuppstå som en rutten zombie...

Historie två är min favorit där ett ufo i miniatyr störtar på en bilskrot och startar krig mot ägaren, som kulminerar i ett mycket skönt stopmotionmonster ihopsvetsat av en massa gamla bilar.

Historie tre är den sämsta, en Outer limits inspirerad sak med massor av naket där en gigantisk hjärna från framtiden utnyttjar unga kvinnor för att kunna uppleva deras känslor, något som man inte längre har om några tusen år.

Det är lite blandad kompott det här, med ganska olika stilar men överlag så är resulatet bra. Den första historien är den mest traditionella, där Misty Mundae gör ett gott hantverk och helt klart är med på skämtet. Hon är lite ojämn, men med rätt material så har hon helt klart potential, och hon visar sig givetvis naken vilket är ett plus. Såklart. Lite gore får vi också här, inget exceptionellt, men lite avhuggna armar och sånt. Historie nummer två är som jag tidigare nämnt den bästa, med sjysst skådespeleri av Rob Monkiewicz och Caitlin Ross och tillsammans med de riktigt härliga specialeffekterna så är det en god timmes underhållning när de jagas av några små gremlins som kan bygga fina mechs av skrot. Historie 3 är den sämsta, där storyn är det tristaste elementet. Den kommer aldrig riktigt igång, helt plötsligt är den över, skådespeleriet pendlar mellan uselt och helt ok och det enda som håller den uppe är de stora mängderna naket och en riktig fin mardrömsscen med fint naket, bra gore och snygg scenografi.

Det här är en riktigt bra antologifilm som trots vissa svagheter står sig bra i jämförelse med många andra i samma genre. Brett Piper vet vad publiken vill ha och lyckas få till ytterligare en trevlig liten explotationrulle med vinkar åt 80talet och riktigt bra utnyttjande av en låg budget.

Drainiac (2000)



Brett Piper håller sakta men säkert på att bli en favorit hos mig. I den djungel av Direct to Dvd filmer som vräks ut på marknaden är han en av de mest professionella, även fast han jobbar med de minsta budgetarna. Drainiac spelades in 2000 på en budget av $10000, vilket är löjligt liten speciellt som den spelades in på riktig film istället för DV som är brukligt nuförtiden. Visst märks den låga budgeten bitvis, men å andra sidan så är filmen ett starkt bevis på att ett stabilt hantverk uppväger mycket.

Vi får följa den unga Julie som vantrivs rätt rejält med sitt liv. Hennes mamma tog livet av sig och hennes pappa är ett bittert svin. Han tvingar med henne till ett gammalt ruckel ute i skogen som han köpt för att rusta upp där hennes uppgift är att städa upp och fixa, medan han åker till närmaste bar för att dricka sig full. Det är givetvis inget vanligt ruckel och när hennes vänner anländer för att hjälpa henne så börjar saker hända. Det är dock inte förrän den mystiske Plummer (Plummer. *fniss*. Fattar ni? Höhö) dyker upp som de får reda på att en vattendemon rör sig i husets vattenledningar.

Som sagt, för att kosta $10000 så ser filmen riktigt bra ut. Piper har ett öga för både regi och foto och han gör det absolut bästa av situationen. Regin är stabil och fotot är grynigt, men kompetent. Det som kanske får lida mest är specialeffekterna och det är uppenbart att de är billiga, men Piper gör dem själv helt utan CGI på det gamla sättet, med stopmotion och kameraillusioner och de är bitvis förvånande bra. Mot slutet av filmen så kommer en scen där man lånat lite från den gamla sköna Hammerrullen The Devil rides out där huvudpersonerna ligger i ett pentagram för att försöka kasta ut den elaka demonen. Specialeffekterna där är faktiskt riktigt bra och hela scenen riktigt härlig. Man får det där magpirret som man får när man ser någon riktigt bra gammal skön 80talsskräckis och det är inte fy skam. Vad som kanske inte är riktigt lika bra, och det har en tendens att gälla för alla Pipers filmer, är att skådespeleriet är väldigt ojämnt. I Drainaic har Piper åtminstone lyckats samla ihop ett hyfsat stabilt gäng unga skådespelare och de gör för det mesta ett ok jobb, speciellt Georgia Hatziz i huvudrollen som också visar upp sig naken i en lagom onödig, men mycket trevlig scen. De andra har en tendens att pendla mellan över och underspel, men ingen skämmer ut sig alltför mycket. En sak som bör nämnas är att Piper är en stor fan av slem, vilket han ska ha ett stor plus för.

Drainiac är en fin liten hyllning till 80talets skönaste skräckfilmer, t ex Evil dead och Street trash, och som absolut inte är perfekt men tack vare Brett Pipers talang att suga ur det mesta ur en minimal budget så är det en trevlig liten rulle där Piper tryckt in lite naket och lite gore. Man blir helt enkelt på bra humör efter en sån här rulle och det är en frisk fläkt bland alla billiga DTV-rullar. Sen så måste ni hålla med om att filmen har en skön titel.

Edit: Jag bör ju även nämna att alla filmer jag sett hittills av Brett Piper har riktigt suveräna kommentarspår på dvdutgåvorna som är oerhört intressanta, där Piper berättar hur det är att göra skräckfilm för inga pengar alls.

torsdag 21 augusti 2008

Dagens I-landsproblem

Varför, och det här är en viktig fråga för mig, finns det inga filmer med zombiehajar? Det skulle helt klart kunna vara det absolut coolaste filmmonstret någonsin - en stinkande, halvrutten sexmeters vithaj som äter människor, antingen utanför kusten i någon liten småstad eller varför inte i ett vattenfyllt laboratorium där armen lekt med samma gaser som i Return of the living dead. Tänk er en remake på Deep blue sea med zombiehajar. Den rullen skulle jag lätt slänga ut en massa pengar på!

Varför inte en uppföljare på Zombie flesheaters? Hajen som blir attackerad av zombien måste ju uppenbarligen ha blivit infekterad! Tänk er en italiensk zombiehajfilm med manus av Claudio Fragasso...

Eller finns det redan zombiehajfilmer? Har jag missat något?

(Jo, det finns zombiehajar i Resident evil, spelet alltså. Vilket är väldigt coolt. Men det är ju inte på film!)

Edit: Jag bör ju nämna Junji Itos suveräna manga Gyo, som innehåller zombiehajar. Med spindelben. Jepp, men konceptet fungerar klockrent och är härligt obehagligt. Rekommenderas varmt. Bilder här nedan:


tisdag 19 augusti 2008

Godzilla: Final Wars (2004)




50 år efter att första Godzillafilmen kom ut tyckte Toho att det var dags att slå på stort och avsluta filmserien med något extra. Jag sitter givetvis och hoppas på att det ska komma fler filmer, vilket inte är omöjligt eftersom det inte är första gången Toho sagt så. Toho beslöt sig hur som helst att hyra in Ryuhei Kitamura, regissören till den (enligt min mening) ascoola Versus. Det verkar vara lite blandade åsikter kring det valet men själv så tycker jag att resultatet blev en av de bästa Godzillafilmerna någonsin. Kanske inte riktigt lika bra som mina favoriter från sextiotalet - Ghidrah the threeheaded monster och Godzilla vs Monster Zero, men närapå.

Godzilla - Final wars är något sorts lös remake av Godzilla vs Monster zero där Godzilla och Rodan var kontrollerade av de elaka Xianerna. Här har man gjort om lite och filmen handlar om Earth defence force som finns till just för att stoppa elaka monster. EDF består till stor del av så kallade mutanter, människor med lite mera krafter än vad vanlig svensson har att tillgå. I filmens början så finner sig Jorden helt plötsligt under attack av flera olika monster som vi alla sett förut i de tidigare Godzillafilmerna. Godzilla är dock i tryggt förvar, nerfryst i Antarktis. EDF försöker kämpa mot monstren och lyckas slå ut något enstaka (Ebirah, i en "cameo" som jag inte trodde skulle funka men Kitamura lyckas till och med att få en gigantisk hummer att se cool och elak ut) men får rätt mycket stryk. Helt plötsligt försvinner monstren och det visar sig vara aliens, Xillianerna, som ligger bakom försvinnandet. De föreslår ett samarbete, men både du och jag vet att aliens är elaka. Det står inte på förrän hela jorden är i ruiner efter att Xillianerna släppt ut alla monster de har (och det är en fröjd att få se uppdaterade versioner av Angirus, Spira, Rodan, Gigan med mera... till och med den amerikanska varianten har en liten roll, helt datoranimerad såklart. De kvarvarande spillrorna beslutar sig för att släppa lös Godzilla, den enda kraften på Jorden som kan stoppa de elaka Xillianerna och deras monster. Kaiju galore!!!

Kitamura tycker om flashigt kameraarbete och han får faktiskt flera av monsterfighterna att bli mer coola än vanligt, speciellt när Godzilla slåss mot t ex Gigan som fått en helt underbar uppgradering och nu är riktigt jävla elak. Hela filmen har en energi utan dess like, mycket tack vare att man gjort om dräkterna så att de är lättare att bära samt att man valt att dra upp på hastigheten i rörelserna vilket ger ner än önskad effekt. Alla fighter är en fröjd för ögat, vilket gör att man står ut med sådana petitesser som att den mänskliga storyn inte alls är lika intressant och även att man valt att inkludera Minilla, Godzillas son. Just Minilla sticker lite i ögat, det måste jag medge och slutscenerna hade varit bättre utan honom, även om det faktiskt fungerar som det är nu. Skit samma, det är monsterfighterna som är filmen. Gigan, som var ett rätt ok monster som hade oturen att dyka upp i några av de sämre 70talsrullarna av Jun Fukuda, har designats om och bara han gör filmen värd att se. Angirus har äntligen fått lite power och är något att räkna med, vilket är kul eftersom han har haft tendense att vara en underdog i de äldre rullarna. Även sådana mindre "viktiga" monster som Kamacuras, Kumonga och den tidigare nämnda Ebirah är stora och elaka och underbara att se på. Till och Mothra är tuff! Sedan har vi ju det underbara Monster X, som senare... nä, jag tänker inte spoila. Godzilla själv är givetvis hårdast och är verkligen den naturkraft som de senare filmerna vill få honom till. Scenen när han väcks till liv igen i Antarktis ger mig gåshud! Specialeffekterna är lika bra som vanligt och hjälps väl av lite väl vald cgi. Detta är en Kaiju som bör ses och ägas av alla sanna monsterfilmsfans. Så är det bara. Basta.

måndag 18 augusti 2008

Rojo Sangre (2004)




Paul Naschy aka Jacinto Molina har blivit en av mina favoriter de senaste åren. Han är en före detta tyngdlyftare som gav sig in i filmbranschen på 60talet och blev en kultikon efter att ha producerat, regisserat och spela i ett flertal populära skräckfilmer i början på 70talet. På 80talet så dalade hans popularitet och Naschy hamnade lite i skymundan. På de senaste åren har han dock blivit en kultfigur tack vare att de filmer han gjort börjar dyka upp igen och de representerar en mysig liten nisch i skräckfilmshistorien. 2004 så skrev Naschy manuset till Rojo Sangre, något av en självbiografi med en hel del fantastiska element.

Naschy spelar Pablo Thevenet, en karaktär baserad på honom själv, en gammal skådespelare som var stor på 1970talet, men som är glömd nu. Han kämpar hårt för att få jobb, men dagens regissörer skiter fullständigt i att han var stor förr, och det brukar resultera i att Thevenet missar de får roller han har chansen till tack vare att han inte får den respekt han förtjänar/vill ha. Hans agent kommer dock med ett udda erbjudande. Han ska stå som en levande staty, föreställande olika seriemördare och psykopater, utanför ett dekadent nattklubb. Han är först väldigt skeptisk, men efter att ha träffat ägaren, herr Reficul, och skriver på kontraktet när han inser att han får 10000 euro i veckan för jobbet. Reficul ja. Kontrakt. Inte så svårt att förstå var det här är på väg, eller hur? Pengarna är bra, men han fortsätter leta efter filmroller. När han blir erbjuden en roll i en film där det enda han skall göra är att springa naken förbi kameran så slår det slint och Pablo mördar regissören och hans bimboflickvän. Hans nya arbetsgivare bryr sig inte om vad han gör, tvärtom och Thevenet fortsätter mörda, samtidigt som han får ett erbjudande av en kollega till Reficul att regissera snuff-filmer...

Att Naschy är bitter på filmindustrin är väldigt tydligt och jag antar att det här är hans sätt att få hämnd, att få ut lite demoner. Vilken tur för oss andra att han gör detta på ett så pass bra och välskrivet sätt. Naschy är helt suverän i huvudrollen (scnene i början där han förklarar för en äldre herre hur han brukar stoppa möss i kondomer och stoppa upp dem i anuset är en klassiker) och förstärks av en rakt igenom stark ensemble. Christian Molinas (ingen relation) regi är flashig på ett intressant sätt och märks speciellt i ett flertal mycket snygga scenövergångar och ett riktigt snyggt foto med färger och kameraarbete som är en njutning att titta på. Jag fick aldrig den där känslan att regissören använder kameran för att visa hur coolt han kan hantera den utan här är det verkligen fråga om att få en enhetlig stämning och en speciell "look". För att vara en förstagångsregissör så är jag verkligen imponerad. Nåja, är det blodigt då? Ganska. Inte så grafiskt kanske, men väldigt brutalt. Naschy klär ut sig till olika klassiska mördare när han utför sina mord och det är verkligen en fröjd att se honom som Bluebeard i sporrar och svärd när han spyr ut sitt hat mot en producent som lurat honom på ett manus. Rojo Sangre är en film jag rekommenderar varmt, speciellt om man gillar Paul Naschy, men även om man vill se en snygg, välspelad skräckis. MVG.

söndag 17 augusti 2008

Oneechanbara: The Movie (2008)


En ung tjej som springer omkring iklädd en bikini och cowboyhatt och slaktar zombier med svärd? Konceptet är ju brilliant, men utförandet är väl inte riktigt lika bra tyvärr.

Den söta svärdbärande cowgirlen är ute efter hämnd. Hennes far blev mördad av den onde zombieuppväckande galne vetenskapsmannen och hennes syster var inbland i det hela. Nu är hon på jakt efter dem, tillsammans med en ung kille vars syster är försvunnen och en läderklädd, storbystad tjej som också är på jakt den galne doktorn. Färden tar dem genom öde lagerlokaler, öde lagerlokaler och... öde lagerlokaler...

För att vara en film baserad på ett spel så är den väl rätt.. ok. Det är ju inte Criterionmaterial direkt, och tack vare de hyfsat tråkiga inspelningsplatserna så blir det aldrig speciellt upphetsande. Filmen är dock gjord med en viss energi så man är aldrig uttråkad och tjejen som spelar hjältinnan är trevlig att titta på och hennes fightingskills är ok, tack vare ett bra klipparbete och godkänd cgi. Annars är det rätt tråkigt. Storyn är tunn och ganska oviktig, man flyttas från scen till scen med halvblodiga fighter där makeupen är ganska tråkig. CGIbiten funkar, men inte mycket mer. Lite för lite blod helt enkelt. En rätt lättviktig rulle alltså som duger om du inte har något annat att se på. Jag skulle dock gärna äga filmaffischen.

Kul grej


Vad är då detta? Är du en riktigt skräckfilmsfan så ska du faktiskt känna igen platsen. Vi besökte platsen under en Kalifornienresa 2006 och givetvis så var själva trappan ner avstängd just den dagen... men, vi var där i alla fall och med tanke på hur lång trappan var och hur djävla blåsigt det var så gjorde det inte så mycket (platsen har rekordet för världens högst uppmätta vindhastighet. 160 km/h eller något sådant). :)

Edit: Rätt svar finns nu i kommentarer. Tjuvkika inte. ;)

lördag 16 augusti 2008

Mutant chronicles (2008)



Härom dagen fick jag chansen att se Mutant Chronicles, en film som faktiskt är baserat på ett svenskt brädspel av samma tillverkare som det gamla klassiska rollspelet mutant. Filmen har inte haft biopremiär än vad jag vet, konstigt nog, för det är en ganska rolig och blodig film som borde tilltala biopubliken. Den är gjord enligt samma princip som den roliga Sky captain and the world of tomorrow, alltså en sjuhelvetes massa greenscreen vilket fungerar ganska bra precis som med Sky Captain och till skillnad från de totalt själlösa Star Wars filmerna som George Lucas prånglade ut när han valde att totalt utplåna all härlig mystik från sin första Star Wars-trilogi.

Thomas Jane spelar en soldat i ett framtida krig, i en värld som (om jag fattat storyn rätt) fått återgå till den äldre typen av mekanik då man släppt lös elaka demoner som kan ta över den nyare teknologin lite som de vill. Man har vunnit kriget mot demonerna men en profetia talar om att de ska återvända och givetvis så gör de det. I början av filmen, i filmens bästa sekvens, så lyckas man spränga upp en port till demonernas hemvist mitt i ett skyttegravskrig. En härligt filmad och mycket blodig scen och jag hade gärna sett mer av den typen av scener istället för allt springande i gamla katakomber. Janes karaktär är den enda som överlever massakern och han blir utvald att följa med en liten trupp soldater som ska bege sig ner i demonernas katakomber för att spränga skiten ur dem med hjälp av en uråldrig artifakt.

Mutant chronicles känns som om man sitter och tittar på mellanscenerna från ett riktigt välgjort dataspel och även om storyn är väldigt tunn så fungerar den om accepterar den som den är. Våra hjältar ska från A till B och lyckas med det, samtidigt som de trillar av pinnen med lagom mellanrum. Skådespeleriet kanske är lite ojämnt men de flesta fungerar, men man har antagligen blåst en stor del av budgeten på en cameo av John Malkovish som är totalt poänglös då han är med i knappt 5 minuter. Simon Hunter som regisserat gör ett ok jobb på manuset av Philip Eisner som skrev Event Horizon och greenscreeneffekterna kanske inte är de bästa jag sett, men det är åtminstone väldigt snygga att titta på och jag undrar om det inte är ett val av regissören. Man finner sig konstant underhållen och blodet flyter på riktigt bra emellanåt när de elaka mutantdemonerna kör sina händer som är muterade till långa spetsar genom sina offer. Det är garanterat den bästa film baserat på ett brädspel som jag sett (finns det någon annan?). Blodigt, fartfyllt och underhållande.

Tremors (1990)


För några veckor sedan så recenserade jag Deep Rising, en härlig högbudgetrulle som tagit sina influenser från alla sköna 50tals scifiskräckisar och som med ett glatt humör fått till en klyschig men oerhört underhållande film. Nu har jag precis sett om Tremors, ytterligare en kärleksförklaring till samma genre, men som tack vare underbart skådespeleri och stor talang bakom kameran är stråt vassare. Deep Rising hade sina svagheter men Tremors saknar egentligen sådana överhuvudtaget.

Kevin Bacon och Fred Ward är perfekta i rollerna som två inte alltför klipska killar, lite sådär lagom halvdumma men ändå inte som gör diverse småjobb runt omkring i öknen vid den lilla staden Perfection (population 14). De gnäller på dag ut dag in om en bättre framtid någonstans, ovetande om att något stort är på gång. Ute i öknen finns någon sorts varelse som jagar under sanden och den har sakta men säkert börjat sätta i sig de som bor lite utanför staden. Snart befinner de sig belägrade av en varelse som hör allt de gör, varenda steg de tar...

Tremors är närapå en perfekt film, gjord med så mycket värme och teknisk kompetens att den fungerar klockrent från början till slut utan någon som helst död sekund. Vi kan börja med skådespelarensemblen som är helgjuten, speciellt herrar Bacon och Ward som sätter sina rollprestationer som om de aldrig varit någon annan än just de karaktärerna. De övriga skådespelarna passar alla perfekt i sina roller, med ett extra plus till Michael Gross och Reba McIntire som det apokalypsinväntande paret med den stora arsenalen. Manuset är rappt och välskrivet med mycket humor och en intelligens som gör att man känner att detta verkligen är en äkta hyllning till genren. Regin är även den klockren och fotot fångar de sköna ökenmiljöerna perfekt. Tremors gjordes innan den stora vågen med CGI gjorde sitt intåg och dess effekter är helt av den praktiska skolan, och är perfekta. Jag måste sluta här men jag skulle kunna sitta i timtal och ösa guld över filmen, så bra är den. Har du inte sett den, gör det omgående. Har du redan sett den, se om den. Den håller riktigt väl än i denna dag.

torsdag 14 augusti 2008

Nirvana

För alla människor så kommer den där ultimata tidpunkten någon gång. Alla stjärnor står rätt, begreppet lagom slutar existera för en liten stund och, här snor jag rakt av från Hunter S Thompson, I had all the momentum; I was riding the crest of a high and beautiful wave.

Det ögonblicket är över sedan nästan två år tillbaka och jag ser tillbaka på det med samma längtan som en äldre man kan se tillbaka på sin barndom. Vid det där tillfället så var allt i fokus, världens kretslopp var synkat med mig. Det är med sorg och längtan, men ändå med stor glädje som jag ser tillbaka på det.

Min perfekta våg? Här.

Fast om sanningen skall fram så finns det en plats till som skulle få mig att salivera lika mycket. Den här, utanför Toho:s kontor i Tokyo.

måndag 11 augusti 2008

Gode gud vad jag älskar Dvd!

När en film som jag minns som en rätt halvdan Exorcistenkopia verkligen får the star treatment av Code Red. Ovidio G. Assonitis Beyond the door alltså.

The DVD will feature:

16x9 1:85:1 widescreen presentation of the uncut European version

an audio commentary with director Ovidio G. Assonitis and Mondo Digital writer Nathaniel Thompson, moderated by Lee Christian

a second audio commentary with star Juliet Mills, HOSTEL producer Scott Spiegel and film historian Darren Gross

“Englishman In Italy” – a video interview with Richard Johnson conducted by Pete Tombs

“Beyond The Door, 35 Years Later” – a featurette with writer Alex (INCREDIBLE MELTING MAN) Rebar, director Ovidio Assonitis and stars Juliet Mills and Richard Johnson

Länk här

söndag 10 augusti 2008

The Unseen (1981)


Jag gillar Usa. Det är ett oerhört vackert land med en löjligt storslagen natur och en ganska skön kultur som passar mig. Säga vad man vill om dess politik men landet i sig är väldigt trevligt. På den senaste turen dit passerade vi ett mysigt litet ställe längs Route 1 i Kalifornien som hette Solvang, en liten stad som grundats av danska invandrare. Det var en väldigt udda känsla att gå omkring på gatorna där, där det såldes diverse danska prylar, och även en hel del svenskt. Speciellt konstigt var det i butiken som spelade svenska julsånger i september och i butiken som sålde dalahästar från Nusnäs. När nu Code Red släppte en gammal 80talsrulle som utspelar sig i Solvang så var jag ju tvungen att skaffa den.

Barbara Bach spelar en kvinnlig nyhetsreporter på uppdrag att göra ett reportage om en festival i Solvang (Jag tror att vi var där samma dag som just den festivalen skulle dra igång). Väl på plats visar det sig att deras hotellbokning inte finns registrerad och det finns inte ett ledigt rum i hela Solvang. Till slut, ett antal mil bort från danskbyn mitt ute i ingenstans i någon liten håla lyckas de få tag på ett rum hos en äldre herre i ett gammalt hus. Han bor där med sin syster som verkar aningen nervös men tjejerna i nyhetsteamet är bara glada att ha någonstans att bo. En av tjejerna känner sig lite krasslig och stannar kvar för att kurera sig medan de andra åker till Solvang för att göra reportaget men efter ett synnerligen tilltalande nakenbad kommer något upp ur en lucka i golvet och drar ner henne. När de andra kommer tillbaka påstår den äldre herren att hon bara är ute på en promenad men han vet betydligt mer än vad de anar...

Det här är en sån där trevlig film. Den är välspelad och välgjord men inte speciellt spännande eller skräckaktig. Orsaken till allt som händer är inte speciellt intressant tyvärr, man har sett det förut, både bättre och sämre utfört. Tiden i själva Solvang är väldigt liten så där blev jag ju givetvis lite besviken. Annars finns det inte så mycket att säga om filmen. En godkänd liten halvdan rysare som duger fint en seg eftermiddag men som egentligen är rätt svår att rekommendera då den saknar bett och det enda som sticker ut lite är det rätt roliga skådespeleriet av Sydney Lassick som husägare där han spelar över lagom härligt och man ser att han väldigt roligt. Utöver detta, inte mycket. Filmen får betyget Mja.

The Last winter (2006)



Ett amerikanskt oljebolag har fått tillstånd att provborra i den hittills orörda tundran i Alaska för att se om man kan utvinna olja. Det hela drivs givetvis endast i vinstintresse men för att överhuvudtaget få ta en titt däruppe så har man geologer med sig som ska se till att allt sköts på rätt sätt. Det ser dock inte speciellt lovande ut när man upptäcker att medeltemperaturen sakta håller på att stiga, och när en av expeditionsmedlemmarna börjar uppföra sig konstigt och helt plötsligt beger sig ut i den kalla natten helt naken så sätter han igång en kedja med händelser som får en av geologerna att börja ana att allt inte står rätt till med naturen...

Det här är verkligen den film som M Night Shyamalans The Happening borde ha varit. Utan att spoila alltför mycket så kan jag säga att det verkligen är naturen som löper amok, men på ett betydligt mycket mer intelligentare och intressantare sätt än i Shyamalans halvtrista thriller. Larry Fessenden har skrivit ett manus som inte avslöjar allt för mycket vad som egentligen händer och skapar mer frågor än vad den besvarar, utan att egentligen vara speciellt kryptiskt. Fessendens regi koncentrerar sig på att få det karga islandskapet (Island som är stand-in för Alaska) att bli så skräckinjagande som möjligt och han suger verkligen ur all stämning han kan. Till sin hjälp har han en trupp stabila skådespelare som t ex Ron Perlman, James LeGros och Kevin Corrigan för att nämna några. Fessenden lånar även in lite mytologi från sin tidigare film Wendigo, vilket fungerar alldeles utmärkt speciellt om man känner till de legender som ligger bakom och The Last winters aningen kryptiska slut fungerar ännu bättre om man har lite bakomkunskap om detta. Jag rekommenderar speciellt Algernon Blackwoods underbara novell Wendigo här. Dett är en solid thriller som fokuserar mer på stämning än skräck, och har aningen mer intelligens än vad som är brukligt inom genren. En ekologisk rysare alltså. Rekommenderas.

The Cavern (2005)


2005 kom Neil Marshall suveräna grottrysare The Descent och det stod givetvis inte på förrän kopiorna började droppa in. Ungefär samtidigt så kom Bruce Hunts The Cave som avfärdades som en usel kopia, vilket jag inte tycker riktigt stämmer då det är en fin monsterfilm som är riktigt bra filmad, trots ett väldigt klichefyllt manus. Scifichannel släppte även Caved in, en film som innehöll gigantiska skalbaggar nere i en grotta. Jag har inte sett den, men kritiken har väl inte varit så varm. En annan film som dök upp samtidigt var Olatunde Osunsanmis WIthIN som jag nu sett under titeln The Cavern och jag måste säga att det var verkligen länge sedan jag såg en så totalt talanglös film där det inte finns någon som helst tillstymmelse till kompetens bakom kameran...

Vi får följa några grottdykare vars enda tillstymmelse till personligheter är deras udda namn (Gannon, Ori, m m) som rest till Ryssland för att utforska en nyupptäckt grotta. Väl nere i den så försvinner en av deras ryska guider och de hittar honom snart med tarmarna utanför kroppen. De försöker fly, men finner att någon stängt vägen ut med ett stort klippblock. Nu blir de jagade av någonting som plockar dem en efter en fram till den sanslöst löjliga twisten i slutet.

Gode gud vilken skit. Osunsanmi har valt att filma med DV vilket är ett billigt alternativ och riktigt bra i rätta händer, men av någon anledning så har man valt att lägga på ett filter som gör att alla färger förstärks och det hela resulterar i att man inte ser ett smack, bara gigantiska, kompakta ljusstrålar som dränker allt. Det vill säga, när man inte ser ett skit för att det är totalt svart. Osunsamis version av spännande kameraarbete är att skaka kameran så mycket som möjligt och vända upp och ner på den lite då och då, vilket inte gör det speciellt mycket lättare att överhuvudtaget se något av vad som händer. Manuset hjälper inte till speciellt mycket då det bara är en stor hög med klyschor som man sett tidigare, tusen gånger bättre utförda, och den häftiga twisten i slutet är bara riktigt jävla löjlig. Skådespelarna är faktiskt förhållandevis ok, men det är verkligen inte mycket de kan göra med det här stinkande materialet. För gorehounds är det inte mycket som lockar heller, det blir någon enstaka halvblodig scen vars makeupeffekter är helt ok, men det hjälper verkligen inte. Jag kan inte rekommendera den här filmen till någon. Samtliga kopior borde samlas ihop och brännas, inklusive min egen.

torsdag 7 augusti 2008

Ultraman episode - Shoot the invader: Baltan-Seijin appears




Nu börjar det likna något!

SSSP upptäcker någon konstig form av strålning i Tokyo och misstänker att det är ett Ufo. De spårar den till ett science center mitt i staden och man beger sig dit för att undersöka. Det visar sig vara den elaka Baltan, the space ninja, vars hemplanet förstörts av ett misslyckat kärnvapentest och nu vill de ta över jorden. Militären vill givetvis nuka men det misslyckas helt och nu är det upp till Ultraman att rädda dagen!

Det här avsnittet är betydligt roligare än det första. Det kanske inte är så mycket mer monsterfighting, men den här gången är man mitt i Tokyo och en och annan byggnad och oljecistern flyger i luften. Det är dock över lite väl snabbt, men Baltan är ett sånt coolt monster att det inte gör så mycket. Avsnittet innehåller även en scen där Ultraman flyger iväg med Baltans ufo som innehåller 2.3 miljarder nerfrusta aliens och det sista man får se är en gigantisk explosion vid horisonten, inte helt olik en från en nuke. En väldigt snygg och kanske något udda scen, speciellt i ett barnprogram. Det här avsnittet får betyget 4 gummimonster av 5.

måndag 4 augusti 2008

Ultraman episode 1 - Ultra operation #1: Space monster Bemular appears!


Ultraman spöar skiten ut Bemular.



Då det har varit väldigt lite japanska monster på sistone i den här bloggen så har jag nu tagit på mig ansvaret att få fingrarna ur röven och se på den klassiska japanska tv-serien Ultraman, en veritabel monsterfest från mitten av 60talet skapad av legenden Eiji Tsuburaya som skapade effekterna i de flesta av Tohos tidiga kaijurullar. Serien handlar om Ultraman, en rymdvarelse som kommit till jorden för att jaga elakingen Bemular. Shin Hayata, en medlem av SSSP, Science Special Search Party, blir skadad och får då en god aliens krafter, vilket innebär att han kan förvandla sig till en stor snubbe i gummitrikåer. SSSP är en organisation som patrullerar Jorden ifall det skulle komma elaka aliens eller annat patrask och av någon anledning så är de alltid jättestora och vill trasha allt. Vilken tur att Ultraman finns! Problemet är bara att Hayata kan bara förvandla sig till Ultraman under korta stunder..

Det här är alltså fråga om en tv-serie för barn så jag tänker inte bry mig om att kommentera manus och sånt, utan koncentrera mig på det gottigaste: Monsterfighter. Effekterna i Ultraman är dock inte lika bra som i filmerna, vilket inte är så konstigt då det är fråga om en tv-serie, men det gör inte så mycket. Då Ultraman verkligen är frågan om koncentrerade Tohofilmer i 23minutersversioner så är det verkligen svårt att kritisera när man får ett nytt monster i varje avsnitt!

I första avsnittet får vi veta hur Ultraman kom till, vilket tyvärr är rätt tråkigt ut monsterfightssynpunkt vi endast får en fight i de sista 4-5 minuterna som inte ens är i en stad utan istället på stranden till den sjö där Bemular sitter och surar på botten. Bemular är dock ett rätt kul monster som ser ut lite som Billy Idols feta kusin, vars farsa är Varan från Varan the unbelievable. Bonuspoäng går även till SSSP:s telefonsignal som är Ghidrahs läte! Annars får vi mest följa de andra medlemmarna i SSSP som skummar runt och letar efter den försvunne Hayata, och vi blir tyvärr introducerade till the token kid som givetvis ska vara med och förstöra. Nåväl, detta är ju historien om hur Ultraman skapades så därför får avsnittet 3 gummimonster av 5. Det kommer bättre monsterfighter sen, det vet jag.



Well there's nothing to lose
And there's nothing to prove
I'll be dancing with myself

söndag 3 augusti 2008

Hercules in the haunted world (1961)


Att Mario Bava var en av de största regissörerna någonsin är det nog många som håller med mig, speciellt inom genrefilm. Han var en mästare på att få ut så mycket som möjligt på väldigt små medel och det bästa exemplet på det är hans scifiskräckis Planet of the vampires som kramade ut maximal stämning ur lite rök och några miniatyrer. Hercules in the haunted world är också ett alldeles utmärkt exempel på vad Bava kunde göra, då filmens alla interiörer är inspelade i samma studio, bara genom att flytta runt på lite kulisser och leka med alla möjliga kameratrix. Detta gör filmen till en utomordentlig fantasyfilm som är knökfull med snygga och maffiga miljöer.

Jag måste erkänna att jag kan inte minnas att jag någonsin sett någon Herculesfilm tidigare. Det var en stor genre på 60talet och även om en hel del innehöll gummimonster så har jag av någon anledning inte börjat rota där. Denna gång är det Reg Park, Mr universum 1951, 1958 och 1965, som spelar Hercules och hans uppdrag är att rädda sin älskade Deianira som fallit under en förbannelse. Efter att ha pratat med gudarna så ger dem honom uppdraget att färdas till dödsriket för att hämta en magisk sten som kan rädda henne, men först måste han resa till Hesperidernas rike för att hämta det gyllene äpplet. Han lyckas med sitt uppdrag efter att ha slagits mot en stenmänniska och beger sig ner i dödsriket tillsammans med sin vän Telemachus och finner stenen. Vad han inte vet är att Telemachus kärat ner sig i Plutos dotter vilket kommer att göra gudarna vreda samt att den onde kung Lycos (spelad av Christopher Lee) är ute efter Deianiras blod...

Det här är finfin underhålling utan en död sekund. Reg Park gör en bra Hercules som både har muskler till förbannelse men även ett uns med skådespelartalang vilket gör att hans pinande efter Deianira känns trovärdigt. Hans gode vän Telemachus spelas glatt av George Ardisson, och man har verkligen bitvis svårt att gilla honom med tanke på de riktigt korkade beslut han tar och det är helt tack vare manus och skådespeleri. Bavas lekande med kulisser och minatyrer är så snyggt och läckert att man sitter med ett leende på läpparna när han radar upp scen efter scen där stämningen är tjock som sirap, speciellt scenerna i Hades där marken är täckt med dimma och allt är nogrannt belyst i diverse obehagliga färgskalor. Det här är riktigt jävla bra alltså, speciellt om man gillar Mario Bava men även för fantasyfans överlag som kan tänka sig att se hur rätt regissör kan betyda så mycket. Nu är jag dock inte säker på om detta kommer att få mig att se mera "peplums" som det kallas, men det förstärker bara min åsikt om att Mario Bava var en av världshistoriens bästa regissörer och än i denna dag är saknad.

The Brothers grimm (2005)


Jag är lite osäker på om den här filmen passar in i den här bloggen, men eftersom det är Terry Gilliam så slänger jag in den ändå. Det är egentligen en bagatell och betyget dras ner av relativt dålig cg, speciellt för en film som kostade närmare en halv miljard, men Gilliam är Gilliam och underhållande är det.

Heath Ledger och Matt Damon spelar bröderna Jacob och Wilhelm Grimm. De lever på att fejka spöken och häxor, varpå de kommer in och räddar situationen för en saftig slant. Filmen utspelar sig i tyskland på 1800talet när landet var ockuperat av Frankrike och ockupationsmakten är inte så vidare imponerade över deras små planer. under hot om död och tortyr tvingas de åka till en liten by där det verkar vara några andra som gör med samma ploj. Byns flickebarn har försvunnit i skogen en efter en men det verkar som om det verkligen är onda makter som ligger bakom, vilket förståss är väldigt svårt att förklara för fransoserna ledda av General Delatombe skönt spelad av den alltid sevärde Jonathan Pryce och den italienske tortyrexperten Cavaldi, sådär lagom överspelad av Peter Stormare, som bara han kan.

Detta är en ganska klassisk fantasyfilm, löst inspirerad av många av de riktiga bröderna grimms sagor, och den är snygg och stämningsfull som sig bör. Problemet är bara att när bröderna Grimms sagor var mörka och brutala så är detta en ganska snäll film. Den är fartfylld och oerhört snyggt designad, men när man sett klart den så känns det som om det saknas någon vital ingrediens. Det är inte fråga om någon barnfilm, men speciellt vuxen är den inte heller och den fastnar i något sorts ingenmansland mitt emellan. Man får aldrig den där speciella touchen som man förväntar sig av Terry Gilliam och det känns som om vilken regissör som helst hade kunnat göra den. Annars är den en fröjd att titta på med alla mörka skogar där träden är levande och något väntar på att få vakna upp efter hundratals års djupa sömn. Det finns dock ytterligare ett minus där och det är som jag nämnde tidigare, den förvånansvärt dåligt integrerade cgin som sticker ut alldeles för mycket bland de byggda kulisserna. Nåväl, underhållande är det alltid och skådespeleriet är utmärkt överlag vilket gör det till en synnerligen underhållande bagatell som hade potential att bli något stort, men som inte riktigt räckte fram.

Exorcismo (1975)



Paul Naschy påstår att han skrev manuset till denna film innan Exorcisten kom ut, vilket inte är helt omöjligt men något säger mig att manuset doktorerade lite efter Friedkins rulle blev en hit. Det är dock inte fråga om något rent plagiat, även om det finns en hel del scener som uppenbarligen är "influerade" av Exorcisten. Problemet med Exorcismo är att den är dödligt tråkig och har inte en uns av den spännning som Friedkins film har, trots Paul Naschy i högform i huvudrollen som Father Adrian Dunning, filmens exorcist och fint skådespel av Maria Perschy som modern till den besatta flickan och Grace Mills som det besatta objektet. Den sistnämnda spelar Leila, en ung kvinna som kommit hem från Afrika där hon varit med sin pojkvän. Hon börjar bete sig udda, samtidigt som flera av hennes umgänge plötsligt börjar dö på mystiska sätt. Jajamensan, ni gissade rätt, hon är besatt.

Det stora problemet är att det aldrig är speciellt spännande och det skyller jag främst på regissören Juan Bosch för hans klumsiga staplande av scen på scen, men jag antar att Naschy också har en liten del i detta. Allt är filmat rakt på sak på tråkigaste sätt möjligt. Att den besatta flickan mest går omkring och skriker svordomar åt sin syster och sin mamma ökar inte direkt spänningen, även om Naschy slänger in några mord, mycket naket och en och annan satanisk orgie för att liva upp stämningen, vilket han skall ha ett plus för, även om jag aldrig kommer att förlåta honom för att han lät liket ramla ur skåpet _innan_ Maria Kosti hunnit ta av sig bh:n i en tidig scen. Det är inte förrän den sista kvarten som det blir någon form av spänning alls och då är vi verkligen inne på Exorcistenripoffterritorium. Makeupen för den besatta Leila är dock riktigt snygg och de sköter åtminstone de scenerna med lite mer känsla än resten av filmen. Det hade varit intressant att se en film baserad på manuset som det var från början då jag tror att det hade blivit en helt annorlunda film. Nu är det mest bara en halvdan rulle som tagit sina bästa scener från Exorcisten och de enda jag kan rekommendera den här filmen till är Naschyfans.

lördag 2 augusti 2008

Female Prisoner 701: Scorpion (1972)




Female Prisoner 701: Scorpion är första delen i en serie framgångsrika WIP (women in prison) rullar från japan som nu äntligen kommit till övriga världen i fina dvdutgåvor. Att den är fylld med våld och naket är inget som förvånar, men att det är en väldigt stiliserad film med stark regi kanske kommer som en chock!

VI får följa den vackra Meiko Kaji som Nami Matsushima, en ung kvinna som träffat sin första stora kärlek, narkotikapolisen Sugimi. Kärleken verkar vara besvarad och han övertalar henne att hjälpa honom genom att gå undercover för att ta reda på information om knarksmugglare. Det hela visar sig dock ha varit en ond plan för att han skulle få åtkomst till mutor från knarksmugglarna och Matsu blir våldtagen och förnedrad. Galen av hämndbegär försöker Matsu mörda Sugimi, men det slutar i att hon blir kastad i fängelse. Hämndbegäret finns dock kvar men först måste hon överleva fängelset där de flesta har ett ont öga till henne, speciellt fängelsedirektören vars ena öga blivit förstört tack vare henne. Mycket blod och tuttar alltså.

Nog är det fråga om ren och skär exploitation, det är inte fråga om något annat. Scen efter scen med nakna kvinnor i duschar eller speciella inspektioner avlöser varandra så den kvotan fylls ganska snabbt. Alla män är flinande svin som bara vill utnyttja kvinnor och fängelsevakternas dagar verkar bara gå ut på att tortera Matsu. Tack vare att Matsu inte ger direktören vad han vill ha gör att han tar ut detta på alla andra fångar vilket leder till mordförsök på mordförsök, men Matsu är fast inställd på att överleva. Vid ett tillfälle så skickar direktören in en kvinnlig polis i Matsus isoleringscell, men detta resulterar i att Matsu förför henne i en fin lesbisk sexscen och gör allt för att få komma tillbaka. Det här låter ju som det gamla vanliga men Shunya Ito är ingen vanlig regissör utan väljer att hårt styra färger och ljus för att få det som han vill ha det. De vanliga fängelsescenerna är kalla och skitiga, precis som det skall vara, men flashbackscenerna är filmade som en teater där man drar undan kulisserna för att ge plats åt nästa scen. Otroligt snyggt. I en annan scen så försöker en medfånge mörda Matsu med en bit glas och scenen filmas med rött filter och medfången sminkad som en demon, vilket blir oerhört effektfullt. Mot slutet av filmen så gör fångarna revolt och Ito förstärker effekten genom att lägga på en blodröd himmel vilket gör undergångsstämningen total. Filmen är fylld av sådana detaljer vilket ger det hela det där lilla extra. Detta är uppenbarligen också en av Quentin Tarantinos influenser till Kill Bill, vilket man märker på de liknande detaljerna och den musik han plockat från den.

Denna vackra och blodiga film rekommenderar jag till alla fans av exploitation och WIPfilmer.

Kallt byte (2006)




Jaha, har det gått så långt att jag måste rota ner i de mörkaste och slemmigaste hålorna för att få fram en film att se? En norsk slasher? What was I thinking?

Fast, nä, så illa är det verkligen inte. Kallt byte eller Fritt vilt i originaltitel, är en relativt typisk slasher, men som känns mer naturlig än de flesta andra. Vi får följa fem snowbordåkare som travar upp på ett berg för att åka lite avskilt. Givetvis så bryter en av dem benet och för att komma undan kylan så tar de tillflykt till ett gammalt hotell mitt ute i ingenstans. Snart så stöter de på en stor elak snubbe med en stor yxa. Jepp, mer originellt än så blir det inte.

Men filmen förblir konstant underhållande främst tack vare de underbara miljöerna. Det gamla hotellet är verkligen klockrent och jag förstår inte varför man inte gör mer skräckfilmer i snölandskap. Mer utsatta miljöer får man ju leta efter. Ett annat plus är det sjyssta skådespeleriet där samtliga gör ett bra jobb med sina roller så att man verkligen får känslan att det är fem genuina vänner det är frågan om. Fotot är toksnyggt och regin är, tja, kompetent. Det är en bra skräckfilm och även om manuset i sig inte har ett originellt ben i sig så är det fortfarande en av de bättre slasherfilmerna jag sett på länge, vilket kanske inte säger så mycket då jag inte är någon större fan av genren men detta är åtminstone såpass snyggt och välgjort att jag gillar det. Gorequotan kanske inte är så enormt stor men det finns lite splatter och psykopaten är tillfredställande obehaglig. Sen så ska filmen ha ett litet plus i kanten för att den första som dör är den person som _inte_ vill ha sex, vilket antagligen är första gången i genren. Kallt byte behåller sin stämning rakt igenom vilket gör att detta är en film jag rekommenderar om du vill ha en spännande skräckfilm och kan stå ut med lite klyschor. En uppföljare är givetvis på gång.

Arachnia (2003)



Brett Piper är en rolig snubbe. Han är en regissör/manusförfattare/specialeffektsmakare som lyckats karva ut en egen liten nisch i bland alla filmer som går direkt till dvd. Han gör monsterfilmer på oerhört små budgetar, men skillnaden mellan Piper och alla andra som spelar in en skitig liten skräckfilm och får den släppt är att Piper faktiskt är en kompetent filmmakare. Han må ha mycket usla resurser och väldigt ojämna skådespelare, men tack vare kärleken till genren och ett öga för hur man sträcker på en nollbudget så klarar han sig mycket bättre än de flesta. Jag recenserade Bacterium i vintras, en mycket fin liten film om slemmiga blobbar som åt människor, och nu är det dags för Arachnia - en hyllning till 50talets jätteinsektfilmer.

En universitetslärare är på väg till Arizona för att studera en nyfunnen fossil och med sig har han fyra av sina inte alltför brillianta studenter. De har hyrt ett litet propellerflygplan och resan tar dem genom ett stort meteorregn, vilket givetvis resulterar i att de störtar med planet. Samtliga ombord överlever och de lyckas hitta ett gammalt hus där de kan spendera natten (och för att få in lite naket, givetvis bada nakna i en stor balja). Husets ägare, en gammal bonde, kommer på dem och efter lite småtjafs så låter han dem sova över. Han visar dem även något som hans far brukade åka runt och visa upp på olika freakshows - en gigantisk spindelliknande varelse. Ingen tror på honom att den en gång varit levande men börjar bli aningen tveksamma när de ser något stort som rör sig utanför huset. På morgonen beger sig gamlingen och planets pilot, våran hjälte, till en närliggande meteorkrater där de ser att meteoren öppnat upp ett hål till en grotta och jag tror att jag slutar beskriva handlingen här, för ni förstår nog hur detta kommer att sluta. Monsterfilmsklyschefest!

Filmen är uppenbart en hyllning till alla sköna monsterrullar från 50talet, som t ex Tarantula och Them! Filmens budget är uppenbarligen väldigt låg, men tack vare det kompetenta kameraarbetet och en stabil regi så fungerar det betydligt bättre än vad det borde göra. Filmens största problem är manuset som är väldigt pratigt och det dröjer lite väl länge innan monsterspindlarna gör sin entre, samt det väldigt varierande skådespeleriet som pendlar mellan högstadieskolpjäs och helt ok (främst Rob Monkiewicz i huvudrollen och David Bunce som den småslemmige universitetsläraren som ser sin egna säkerhet som det primära. Vad man lagt mest krut på verkar dock vara specialeffekterna som är ganska grova, men relativt välgjorda då alla effekter är gjorda med stopmotion, och då jag är en stor fan av den typen av effekter så får filmen en extra guldstjärna av mig. Effekterna är även förvånansvärt väl integrerade med all live-action vilket är en plus i kanten. Något gore är det inte heller att tala om, förutom en scen där två spindlar sliter en kille i två bitar, allt i stopmotion. Vi kan nog iofs rätt snabbt komma överens om att om du är en av dem som tycker att stopmotion är förlegat och vill ha cool CG istället, så är detta ingenting för dig. För detta är som sagt en hyllning till alla härliga filmer från 50talet. Den har ingenting nytt att komma med och lite för pratig och ojämnt spelad, men är kompetent och har lite av samma charm som de gamla rullarna hade. Betyget blir: lite mysigt liksom.