måndag 23 februari 2009

Queen of Black Magic (1979)



Indonesiens filmskatt är verkligen något helt unikt. De plockar från sina egna legender och sagor och blandar ihop det med inspiration från västerländsk film och skapar något helt eget. Queen of Black magic är en av de mer seriösa filmerna av den typen jag har sett och den är verkligen en bizarr upplevelse, om än kanske lite mer tillbakadragen än t ex The Warrior. Synd bara att den dåliga dubbningen förtar så mycket av detta.

En ung kvinna blir dumpad av sin älskare som beslutat sig för att gifta sig med donna som har betydligt mer cash i familjen. Under bröllopet så börjar den blivande frun att se konstiga saker vilket får brudgummen att misstänka svart magi. Vad gör man då? Jo, man anklagar sitt ex för att vara en häxa, sätter eld på hennes hus och kastar ut henne för ett stup. Man kan ju inte bevisa svart magi så det var nog bäst så. Men våran hjältinna överlever och tas om hand av en äldre herre som insisterar på att han ska lära henne svart magi så att hon kan hämnas. Snart är hon The Queen of Black Magic och byborna som var inblandade i hennes fall finner sig nu dö en efter en på mycket bizarra och blodiga sätt.

Som jag nämnde innan är dubbningen väldigt "goofy" (vad är ett bra svenskt ord för goofy?) och förstör en hel del av den stämning som filmen skulle ha kunnat ha då den är förhållandevis seriös. Annars är detta en av de mer lågmälda indonesiska filmer jag sett. Det är frågan om en enkel hämndhistoria där man verkligen vill att den före detta älskaren ska få sitt straff och tack vare ett fint foto och vackra miljöer så blir det hela en fin liten film. Specialeffekterna som är filmens verkliga stjärna är härligt groteska och mycket välgjorda. Gillar den här typen av film så är detta ett fint exempel som du bör se. Har du däremot inte sett något av det här så är Queen of Black Magic ett bra ställe att börja på.

Gamera - Guardian of the universe (1995)




Jag har en bekännelse att göra.

Ända sedan jag var liten och hyrde King Kong Vs Godzilla och Rymdmonstren anfaller i videobutiken så har jag varit en enorm fan av Godzillafilmerna. De har en underbart naiv charm som man inte kan låta bli att bli underhållen av. Men på senare år så har jag insett att Godzilla inte är gud för mig längre. Den nya herren på täppan är Gamera, Daei studios svar på den radioaktiva ödlan, som länge ansågs vara den sämre lillebrodern. Det var efter Gamera - Guardian of the universe och dess två underbara uppföljare som jag gjorde valet att ändra lite i min religion, de filmer som så framgångsrikt fick Gamera att gå från barnens vän till en rival värdig Godzilla. Det här, mina vänner, är en av världens bästa Kaijufilmer.

En av de riktigt coola sakerna med Gamerafilmerna, till skillnad från Godzilla, är att man faktiskt bryr sig lite om vad som händer omkring det stora spektaklet med massförstörelse. I Godzilla så går det ut på att visa upp så mycket explosioner som möjligt och man får egentligen aldrig se någon bli lidande av det, annat än att man måste evakuera Tokyo gång på gång. Gamera står på mänsklighetens sida men tyvärr så måste man riva ett och annat hus för det stora hela. Tur är väl det.

I de första filmerna med Gamera så var våran favoritsköldpadda, precis som Godzilla, en radioaktiv mutant skapad av atombombstest men den här gången är han något helt annat. En båttransport med plutonium går på grund mitt ute i havet på en skum liten atoll. När man går ombord på den så hittar man en monolit med runskrift och den översätts till en profetia i stil med att Gamera - the guardian of the universe är den enda som kan stoppa Gyaos - The shadow of evil. Samtidigt så försvinner ett forskningsteam på en ö utanför Japans kust och det sista radiomeddelandet man fick var ordet "fågel". Gyaos är tillbaka. Vampyrfågeln från Gamera vs Gyaos alltså, även om den precis som Gamera fått en sjysst uppdatering. Den Japanska regeringen beslutar att fånga in de tre Gyaos man siktat men i sista sekunden så avstyrs det hela av att Gamera anländer och försöker döda Gyaosvarelserna, vilket resulterar i att Japan förklarar krig mot Gamera. Vad de inte vet är att det största hotet mot mänskligheten är just Gyaos, och den enda som står i vägen är Gamera, som för övrigt står i telepatisk kontakt med en ung japansk tjej (som spelas av Steven Seagals dotter. Wow). Det är nämligen inte första gången samma scenario utspelat sig och förra gången det hände så utplånades en hel civilisation.

Regissören Shusuke Kaneko (som fick regissera den finfina Godzilla GMK efter detta) är en perfekt regissör för den här filmen. Specialeffekterna är välgjorda, snyggt förstärkta med lite cgi när det behövs, men Kaneko är mer intresserad av att få det hela att flyta bättre än att visa upp en massa coola explosioner. Det flyt filmen får är just vad som gör Gamera - Guardian of the universe (och dess två likvärdiga uppföljare) till en vinnare. Man tar det hela aningen mer seriöst än vad Godzillafilmmakarna har gjort i alla dessa år vilket gör att det blir lättare att ta det hela på allvar. Monsterfighterna är dessutom inte filmade som en gigantisk fribrottningsmatch vilket gör det hela ännu bättre. Filmen har helt enkelt en annan fart och stämning än de japanska monsterfilmer man är uppväxt med och tillsammans med ett intelligentare manus så är detta en fullträff. Ska du bara se en japansk monsterfilm så är det denna, men det sköna är att den fick två uppföljare som är minst lika bra! Kaiju som kan tas på allvar alltså.

Sen så gör Akira Kubo en cameo. Bara en sån sak.

söndag 22 februari 2009

Screamers: The Hunting (2009)



Första Screamers var en trevlig liten scifirulle som gjorde ett helt ok jobb av att filmatisera Philip K Dicks novell Second Variety. Man följde till och med novellen relativt bra, med vissa ändringar, men de funkade. Screamers: The Hunting bryr sig inte det minsta om sådana saker. Det enda den bryr sig om är att leverera gore på en låg budget och det jobbet gör den helt ok. Den här gången så lyckas någon skicka en nödsignal till Jorden varpå ett rymdskepp med inte alltför kompetenta soldater skickas dit för att rädda överlevande. De har dock bara sex dagar på sig innan planeten förstörs av ett meteorregn.

Ok, den enda orsaken till att se den här filmen är specialeffekterna. Manus, regi, det mesta är på b-nivå. Man får inte någon känsla att man överhuvudtaget brytt sig om att göra en bra film. Att budgeten verkar vara riktigt låg hjälpte nog inte till speciellt mycket då man för det mesta spenderar speltiden utomhus tillsammans med rätt kass cgi. Det puttrar dock på i lagom takt och man har faktiskt aldrig tråkigt. Som tur är så är de traditionella makeupeffekterna riktigt bra. Gore är det gott om och det är väl utfört, och de humanoida Screamers som dyker upp mot slutet är riktigt coola. Se filmen för allt gore, men förvänta er inte för mycket och jämför den inte med ettan.

Dorothy Mills (2008)


Här har vi en trevlig liten sleeper som vinner på bra skådespeleri och ett intelligent manus, trots en aningen långsam takt och avsaknad av de rysningar som handlingen utlovade.

Ute på en liten ö utanför Irland så kommer föräldrarna efter att ha varit i kyrkan och finner barnvakten, den unga Dorothy Mills misshandlandes spädbarnet. Det blir ett jävla hallaballo och en kvinnlig barnpsykolog skickas ut till ön för att ta reda på varför detta hände. Givetvis är inte detta det lättaste då den lilla befolkningen är allmänt otrevliga och verkar nära ett rejält hat till den unga flickan, något som pågått en längre tid. Det visar sig att Dorothy Mills bär flera olika personligheter men det är inga vanliga scizofrena skapelser, utan personer som en gång bott på ön och de är arga. Mycket arga.

Dvdomslaget försöker utlova en variant av Exorcisten men det är det absolut inte, utan mer en övernaturlig deckare, en sån där som Irländarna och Engelsmännen är experter på. Istället så handlar filmen om varför alla hatar den lilla flickan och de hemligheter som vilar inom henne. Tack vare riktigt bra skådespel av Jenn Murray i rollen som Dorothy Mills så fungerar konceptet klockrent. Hon byter personligheter hela tiden och gör det så klockrent att jag verkligen blir imponerad över att detta är hennes första roll. De övriga skådespelarna fungerar utmärkt och handlingen flyter på bra, om aningen långsamt. Jag själv blev aningen lurad och förväntade mig lite mera skräck, men när det suveräna slutet kom så glömde jag allt sådant. Filmen har det där som så få filmer klarar av, en riktigt bra twist som känns naturlig. Vägen dit kändes smått klyshig och jag var på väg att döma ut den då det inte var direkt svårt att klura ut vad som egentligen hänt innan psykologen anlände till ön men när slutet kom så var allt förlåtet. Tillsammans med det stämningsfulla fotot och bra regi så är detta en perfekt film för en lördagkväll.

lördag 21 februari 2009

Atomik Cirkus - Le Retour de James Bataille (2004)


Jag vill börja den här recensionen med att kräva en ursäkt från hela min bekantskapskrets. Varför har ingen berättat för mig om den här filmen? Någon måste ju ha känt till den. Skäms på er! Det är en av de coolaste filmer jag sett på bra länge.

Vad är det som är så bra med denna film då? Häng med nu.

Jason Flemyng spelar stuntmannen James Bataille (James Battle) som anländer till den lilla staden Skotlett i de franska träskmarkerna (som ser aningen mer ut som Florida än Frankrike. Lite som den lilla Cajunbyn i Walter Hills Southern Comfort, fast alla pratar franska) för att utföra ett stunt under den årliga Cow Pie festivalen. Han träffar där borgmästarens vackra dotter Concia (som spelas av Vanessa Paradis) och de blir båda kära. Stuntet misslyckas dock ganska rejält och James Battle lyckas förstöra borgmästarens bar vilket resulterar i ett rätt lång fängelsestraff. Ett år senare står byn inför att sätta upp festivalen än en gång och av en händelse råkar en slemmig skivbolagssnubbe vara på plats och han kåtar ner sig i Paradis som när drömmar att bli stor artist. Samtidigt så rymmer Battle från fängelset för att återförenas med sin älskade Concia. Lägg nu till alla de skumma individer som bor i Skotlett och det omkringliggande träsket, som t ex snubben som bor i en liten stuga tillsammans med sin döda uppstoppade mormor (som Battle råkar slita armen av) eller varför inte killen som tänker ställa upp i Cow Pie festivalens talangtävling genom att låta sin hund "sjunga" när han klämmer på en tumör som sticker ut ur hundens ena ben. Det är lite som en fransk serietidningsversion av Den sista färden.

Men det blir ännu bättre.

Samtidigt så störtar en meteorit i närheten och ut ur den kommer en hög elaka, tentakelförsedda aliens som svävar omkring och gör processen kort med allt som kommer i dess väg. Förutom skivbolagskillen som bara blir infekterad. Infekterad lika med att han börjar förvandlas till en vandrande, tentakelförsedd alien i kostym som fortfarande är lika kåt på Vanessa Paradis.

Wow.

Atomik Cirkus är så jävla skön rakt igenom. En del skruvad arthousekomedi, en del franska serier, en del musikfilm (Vanessa Paradis framför flera stycken riktigt bra låtar under filmens gång) och en del scifigore. Den är färgglad och fartfylld från början till slut. Bröderna Thierry och Didier Poiraud regisserar efter ett manus baserat på en serietidning de själva skrivit och de gör ett mycket bra jobb, där de är flashiga när det behövs utan att överdriva. Fotot är kolossalt snyggt tillsammans med de härliga, smutsiga miljöerna och specialeffekterna mycket bra där de underbara, elaka rymdvarelserna äger varenda scen de är med i. När de delar ut ond bråd död så blir det ännu bättre och vi får en hel del skönt gore, där huvudavhuggning medelst tentakel är det vanligaste. Skådespeleriet är överlag riktigt bra där det enda negativa är att karaktärerna kan vara aningen enkla, men vafan - det skiter väl jag i egentligen. Svävande rymdvarelser med tentakler säger jag bara. Det enda som hindrar filmen från att bli en femma är det aningen skumma slutet som är lite av en antiklimax där det känns som att filmmakarna inte riktigt visste hur de skulle runda av det hela. Men det gör inte så mycket. Atomik Cirkus är en härligt filmad, blodig kultrulle som kommer att ligga mig varmt om hjärtat länge.

torsdag 19 februari 2009

Antibody (2002)


Kommer ni ihåg den sköna scifirullen Fantastic Voyage där bla Donald Pleasance och Raquel Welch förminskades tillsammans med en ubåt för att sedan bli instoppade i kroppen på en vetenskapsman med en blodpropp som behövde lasras bort? Det gör jag, och även United Film Organization - en av världens största producenter av lågbudget scifi och skräck som hamnar direkt på dvd eller Scifichannel. Filmerna spelas in i Bulgarien där det är betydligt billigare att producera, vilket innebär att man får massor med bulgariska skådespelare som ska föreställa amerikaner, eller den här gången tyskar. Jag är inte direkt någon stor fan av deras utbud, men det har alltid ett visst underhållningsvärde och Antibody är faktiskt en av de bättre jag sett, vad det nu må betyda.

I filmens början så spelar Lance Henriksen en FBIagent som specialiserar sig på att desarmera bomber. Han misslyckas katastrofalt med att desarmera en bomb som spränger det ryska konsulatet i småbitar med hjälp av en implanterad detonator i en terrorist och får givetvis sparken. Ett år senare chefar han över ett vaktbolag i München och livet leker än en gång, ända tills terrorister blandar sig in i leken och börjar skjuta omkring sig hejvilt på en bankett. Terroristledaren har planterat atombomber över halva Europa och detonatorn finns inne i hans kropp. Om han dör så följer x antal miljoenr människor med honom i graven. Henriksens team lyckas dock neutralisera honom men inte innan han blivit skjuten av en döende terrorist. Nu måste man för att desarmera bomberna förminska Henriksen och ett team med en ubåt, skicka in dem i terroristledarens kropp och leta rätt på detonatorn innan tiden tar slut för Europa.

Jotack, storyn känner vi igen och det är väldigt förutsägbart från början till slut. Skådespelarna består alltså mestadels av bulgarer vars engelska accent varierar kraftigt, speciellt då terroristledaren och tjejen som spelar Henriksens dotter. som tur är så funkar de andra skådespelarna relativt bra, där vi bland annat ser den pålitlige Velizar Binev som varit med i ungefär varenda UFO och NU Image (ytterligare ett "pålitligt" filmbolag som lever på lågbudgetvarianter av störrefilmer) film som spelats in, bland annat min favorit Hammerhead. Det som räddar filmen helt är faktiskt Lance Henriksen som gör sitt bästa med det material han har och hans sköna skepsism till allt han ser är faktiskt riktigt underhållande. Specialeffekterna är helt renderade i CGI och fungerar faktiskt riktigt bra då den inte har någon form av integration med skådespelarna. Vad gäller regi så kan jag inte såga utan Antibody puttrar på i lagom takt med alldeles lagom mycket underhållning. Lågbudget och väldigt klyschigt, där det största felet är just budgeten och den uppenbara Bulgarismen, men ändå så hade jag faktiskt aldrig tråkigt. Småmysigt alltså och om du vet vad du ger dig in på så finns det betydligt sämre filmer därute. Gillar du Lance Henriksen så kan jag definitivt rekommendera den.

måndag 16 februari 2009

The Fabulous journey to the center of the earth (1976)


Juan Piquer är en skräpfilmsregissör av rang. Han står bakom riktigt fina schlockfilmsklassiker som den underbara slasherfilmen Pieces, Stephen Kingpastischen Slugs The Movie och gummimonsterfesten The Rift. Det är filmer som kanske inte har världens vassaste manus men som åtminstone är gjorda med kärlek och den viktiga självdistansen som behövs för det inte ska bli riktigt skräp. J.P. Simon regisserade även två stycken Jules Vernefilmatiseringar och detta är den första av dem.

Nu har jag inte läst boken som filmen är baserad på men efter att ha läst en synopsis så verkar det som att filmen är relativt trogen sin förlaga, åtminstone till en viss del då filmen introducerar ett science fictionelement halvvägs in i handlingen. Professor Otto Lindenbrock hittar dokument som pekar på att det på Island finns en öppning till Jordens mitt och han beger sig in i grottan tillsammans med sin syster eller brorsdotter, en ung soldat och den buttre fårskötaren Hans. Man stöter på mycket kul där nere, som stora horder med köttätande sköldpaddor, skogar av gigantiska svampar, dinosaurier och (antagligen eftersom Dino De Laurentius remake på King Kong släpptes samma år) en gigantisk apa som är störst på affischen men som är med i ungefär två minuter. Allt är fint utfört med roliga mattepaintings och fina gummidräkter. Sen dyker Jack Taylor upp som science fictionelementet!

Första halvan av filmen är helt ok, det puttrar på och Kenneth More gör en bra professor Lindenbrock. Skådespelarna som spelar systerdotter och soldaten är aningen flamsiga i sitt spel men som tur är så kompenseras detta av Frank Brana från Amando De Ossorios underbara Return of the Evil Dead och Jack Taylor som vi sett i massor med sköna spanska skräckfilmer av såväl Jess Franco, De Ossorio och ungefär varenda J.P. Simonfilm som spelats in. Det är dock först när man kommer till det underjordiska havet som filmen tar fart och gummimonsterfesten drar igång. Kulisserna och miniatyrerna är helt ok och även om det ofta inte interageras speciellt mycket med monstren så är det åtminstone full fart. En skön liten matinefilm alltså som faktiskt har med allt som den visar på den lagom överdrivna postern.

Breakheart pass (1975)


Här har vi en film som är perfekt för en seg söndag. Den är välgjord, spännande och kräver alldeles lagom tankeverksamhet utan att för den delen vara simpel. Det räcker med att ta en snabbtitt på skådespelarlistan så vet man att det är good shit. Charles Bronson, Ben Johnson, Richard Crenna, Charles Durning, Ed Lauter och Bill "Squeal like a pig" McKinney. Ojoj. Alla är instoppade i en fin liten äventyrshistoria författad av Alistair McLean och stabilt regisserad av Tom Gries.

Eftersom det är Alistair McLean så är det lite skönt raffel med konspirationer, förrädare, hemliga agenter, sabotage och en allmän air av att inget är som det ska. Charles Bronson spelar Deakin, en efterlyst man, som hamnar ombord på ett tåg fullt med mediciner som ska färdas igenom ett vintrigt bergslandskap för att anlända till Fort Humbolt där soldaterna lider av difteri. Givetvis så börjar personer försvinna till höger och vänster, och någon difteri finns givetvis inte. En konspiration är i full gång och endast Deakin, som givetvis inte är vem han utger sig för att vara, är den ende som kan stoppa det hela.

95 sköna minuter.

Först och främst så är Charles Bronson riktigt bra i den här filmen. En hård jävel helt enkelt. Resten av skådespelarna är bra motpoler till Bronson och till och med Jill St John gör riktigt bra ifrån sig i en roll som bara kräver att hon ska tindra med ögonen och gömma sig i sin hytt hela tiden. Filmens vintriga inspelningsplatser är helt magnifika och perfekta som bakgrund för filmens actionscener där ett slagsmål på taket på en vagn sticker ut mest. Detta är helt enkelt en riktigt bra äventyrsfilm som blandar två genrer på ett trevligt sätt, western och detektivhistorien. Filmen har ett bra tempo och ett flertal riktigt sköna actionscener som kulminerar i ett litet slag med indianer och soldater. Mycket underhållande alltså. Egentligen så är det hela väldigt typiskt McLean men såpass välgjort att filmen får pluspoäng för effort. Man har helt enkelt aldrig tråkigt.

Det var något speciellt med den här typen av thrillers som kom på 70talet. Även om den är rated PG (parental guidance suggested vilket jag jämför med en sjuårsgräns i Sverige) så innehåller den ändå scener där någon blir skjuten i huvudet med en fet squib placerad i bakhuvudet. Filmerna hade en helt annan atmosfär som kom från det generella samhällsklimatet. Allt var mer seriöst på något sätt. Tack för det.

söndag 15 februari 2009

The Reaping (2007)


Oj vilket blask!

Hillary Swank är arg på Gud efter att hennes familj blev mördade av en svältande religiös fanatiker i Afrika så nu åker hon omkring och bevisar att mirakel alltid har en vetenskaplig förklaring. Nu får hon ett nytt fall där en liten håla i Louisiana visar tecken på att gud är arg. Floder av blod, grodregn. Sånt där ni vet. Den lokala befolkningen verkar dock skylla allt på en ung tjej som de påstår har mördat sin bror. Jösses.

Nej, det här är verkligen ett bra exempel på vad Hollywood kan spotta ur sig när de är som tråkigast. Tack vare en saftig budget och Stephen Hopkins kompetenta regi så är filmen otroligt snygg men tack vare det riktigt usla manuset så känns detta som en skräckfilm för mellanstadieelever på en bibelskola. Det löjliga religisöa budskapet kanske såg fint ut på papper och man trodde säkert att man hade någonting i stil med Omen, men det blir bara blaj. Filmen puttrar på, skådespeleriet är överlag väldigt kompetent och man har aldrig egentligen tråkigt, men det hela är så totalt oskrämmande, förutsägbart och tillrättalagt att man snart börjar fundera på att snabbspola. När den så kallade "twisten" kommer på slutet så gäspar man bara och undrar varför man inte valde en annan film att se på. Nä, det här hamnar under kategorin Trams.

Within the rock (1996)



Jag tycker lite synd om Xander Berkley. Han är en riktigt bra skådespelare med begynnande flint som har en tendens att få roller som innebär att han är en förrädare av något slag eller beter sig allmänt som ett jävla svin (Med undantaget rollen i 24 som jag inte kan diskutera mer av rent spoilersyfte). Han är alltid lika rolig/svinig att se på och i Within the rock har han ytterligare en sån där löjligt överdriven roll som hade blivit pinsam om de satt någon mindre talangfull skådespelare i samma situation.

Har ni hört den här förut? En stor himlakropp är på väg mot Jorden och kommer att göra slarvsylta av oss. Som tur är så har vi ett team gruvarbetare i närheten så vi skickar dit dem, borrar lite hål i dem och spränge skitenr ur omloppsbana. Problemet är bara att någon använt den här flytande högen med slagg till att stuva undan en elak jävla alien. Det dröjer ungefär en halvtimme innan man väckt upp en kulle i en helt ok gumkidräkt och, ja, vi vet ju hur det här fortlöper. Fast eftersom Armageddon kom två år efter den här lilla tvfilmen så käns det rätt kul att någon åtmonstone slösar en korna eller två på hela shabraket.

Within the Rock är verkligen en standardfilm. Det finns inget som helst origienllt över hela konceptet. Tack vare att filmen har en regissör som åtminstone lyssnat lite på sina regiklasser på kvällsuniversitetet så fungerar filmen betydligt bättre än vad den borde göra. Kulisserna är faktiskt riktigt bra i all sin enkelhet och kameraarbetet fångar det väl, med det lilla pluset att det faktiskt ser ut som om någon har haft roligt medan man byggde allt. Tyvärr så är manuset en enda stor härva med scener som vi sett förut och det enda som håller Within the Rock från mediocreheaven är just att man har en regissör som uppenbarligen gillar konceptet, och man har samlat ihop skådespelare som gör sitt bästa, hur sunkigt manuset än är. Det är Alienklyschor från höger till vänster, men så länge det finns lite talang bakom kameran så gör det inte så mycket. Om du, som jag, älskar Alienkopior så är detta en mindre guldgruva. Om du bara gillar ok skräck/scifirullar så funkar detta bättre än mycket annat. Det är bättre än vilken Sawkopia som helst i alla fall. I slutändan så är det en film där en snubbe i gummidräkt springer omkring och har ihjäl folk, och om det är det enda som du känner att du behöver för att få en trevlig kväll så finns det betydligt sämre val att göra. Jag vill ha mer sånt här.

fredag 13 februari 2009

Demonoid: Messenger of death (1981)


Jag har ett svagt minne av att något nöjesprogram på svt hade ett segment där de visade scener ur så kallade kalkonfilmer. KAn det ha varit snubben från Hajk som presenterade? Hur som helst, en av scenerna var från en film där en snubbe kliver in på en läkarmottagning och kräver att de ska hugga av hans hand, annars dödar han dem. Roligare än så var det inte, även om det är en smått absurd scen. Lite som filmen scenen kommer ifrån.

Samantha Eggar spelar en kvinna på besök hos sin man som har något gruvprojekt i Mexico. Man råkar gräva fram en gravkammare av något slag och helt plötsligt vägrar hans lokala anställda att jobba då de pratar om en förbannelse. Hur löser man det problemet på bästa sätt? Jo, man beger sig ner i gruvan, in i gravkammaren, plockar med sig en mystisk behållare och viftar med den mitt framför ögonen på arbetarna. Det är precis så man får dem tillbaka till jobbet. Inte?
På natten dricker sig hennes man full och han passar då på att öppna behållaren som är full med aska. Askan formas senare till en hand som helt plötsligt börjar röra på sig och kastar sig i ansiktet på maken. Med detta så tar handen över makens vänstra hand (och sinne) och av någon anledning så är det ultimata målet att ta över Samantha Eggar. Hur förflyttar man sig till nästa värd? Jo, man hugger av sig handen. Nu blir det bara värre och värre. För karaktärerna i filmen också.

Filmens första 15-20 minuter gav mig hopp. Den börjar med en cool scen nere i en grotta där en kvinna går bärsärkagång och när man äntligen får fast henne så sliter man av henne kläderna, låter henne visa brösten och sedan hugger man av henne vänstra handen. Scenerna nere i gruvan och gravkammaren är riktigt väl designade och det hela verkade bli en bra film. Åh nej. Så roligt fick jag inte. Nu börjar en rörig soppa där diverse karaktärer hugger av sig sin vänstra hand för att den är besatt av Satan. Samantha Eggar får hjälp av en präst som spelas av Stuart Whitman som försöker hjälpa henna men det går inte så bra mest på grund av dennes riktigt dåliga irländska accent som kommer och går som magsjuka på dagis. Stuart Whitman är en sån där skådis som alltid är rolig att se på och som kan ta riktigt värdelöst material och göra det underhållande, men det här lyckas han knappt med. Regissören gör faktiskt ett ganska bra jobb med relativt bra foto och ibland en helt ok stämning, men det går inte att bli rädd för en uselt animerad gummihand eller en hand som kastas på någon och då filmen dessutom är full med små fel så blir det bara löjligt. Den stora boven i dramat är det riktigt pinsamma manuset som inte får ihop en vettig story.

Nä. Se den första kvarten och stäng sen av. Synd på en så cool titel och en riktigt skön filmaffisch

onsdag 11 februari 2009

Red Sands (2009)


2004 kom Dead Birds, en ganska hård och väldigt stämningsfull westernskräckis om ett gäng bankrånare som flydde ett misslyckat rån och gömde sig i ett gammalt övergivet hus med en mörk historia. Nu följer regissören Alex Turner och manusförfattaren Simon Barrett upp den med Red Sands, en film om soldater som råkar ut för en djinns vrede ute i öknen i Afghanistan. Övernaturlig skräck i en elak öken borde kunna bli intressant. Ack så fel jag hade.

Dead Birds var bra. Red Sands är det inte. Problemet med Red Sands ligger helt på Simon Barret. Hans manus är en dålig kopia på sitt eget manus till Dead Birds, med klyschiga karaktärer och en massa löjliga interna konflikter pådrivna av Djinnen. Tyvärr har vi sett allting förut, och nästan alltid bättre. Det är egentligen inte speciellt dåligt någonstans, bara trist och gäspframkallande, vilket är lite synd då storyn åtminstone är ganska intressant. Sen då innehåller Red Sands den sämsta cgin jag sett på länge. Det finns playstation 1 spel som har bättre animationer. Så synd, då man visade viss potential efter Dead Birds. En mindre misslyckande tyvärr.

tisdag 10 februari 2009

Robot Bastard!


Presidentens dotter har blivit kidnappad av superskurken Blood Mamba! Robot Bastard skickas ut i rymden för att stoppa den elaka superskurken och måste kämpa sig igenom horder av svarta träskmumier innan han har en chans att rädda henne.

Detta är faktiskt inte en fullängdare utan en ca 14 minuter lång liveaction kortfilm som är gjort med stor humor och hjärtat på rätt ställe. Robot Bastards skapare Rob Schrab har med flit valt en skönt lågteknologisk design med ett öga på alla gamla serials från 30-40talet. Träskmumierna är riktigt roliga kreationer som påminner aningen om den slemmiga zombien från Return of the Living Dead. Jag kan inte säga så mycket mer om filmen utan att spoila så gå raskt ut och ladda ner den (för den är gratis)!

Ni hittar den här

söndag 8 februari 2009

The Killings at Outpost Zeta (1980)



Här har vi en obskyr liten sak som jag tyvärr inte räknar med att hitta på dvd inom någon nära framtid, vilket är synd. Filmen kom i svallvågen av Aliens framgångar på bio, och har långt ifrån Ridley Scotts budget och talang men är ändå en trevlig, småputtrig liten sak med monster som hämtade direkt från ett Dr Who avsnitt med Tom Baker vilket gör att jag inte kan totalsåga, även om det skulle vara väldigt lätt.

Vi har att göra med en riktig rejäl ultralågbudgetfilm här, där man verkligen velat göra en seriös och bra scifirysare men där varken resurserna eller talangen riktigt räckt till. Handlingen är som tagen direkt från ett äldre Dr Who avsnitt eller någon gammal pocketbok. Man har tappat kontakten med Outpost Zeta på en vulkanisk planet någonstans långt åt helvete i universum och skickat dit ett rymdskepp för att undersöka situationen, varpå man tappar kontakten med det team som blivit utskickat. Ytterligare ett team skickas dit och det är de som vi får följa. Rymdskeppet landar och man hittar kolonisterna döda. Nu måste man ta reda på vad som hänt innan samma sak händer en gång till.

Jotack, klyschigt värre. Det hela hjälps inte av en allmän plastighet över alla kulisser, rymddräkter med motorcykelhjälmar och laservapen som består av plaströr med små lampor i. Hela designen verkar vara baserad på något gammalt Star Trek avsnitt vilket inte direkt hjälper trovärdigheten. Men man har åtminstone försökt skapa ett trovärdigt universum som ger ett och annat plustecken, vilket gör det lättare för den rätt tråkiga dialogen att passa in bättre fast å andra sidan så hade det behövts lite bättre skådespelare för att få den att flyta bättre. Det hela är rätt träigt men åtminstone entusiastiskt vilket räddar filmen från att helt sjunka ner i skräpträsket. De elaka monstren som äter upp nästan alla är roliga att se på och förklaringen till varför de gör som de gör är faktiskt betydligt bättre än förväntat. The Killings at Outpost Zeta är inget för gemene man, men scififreaks som vill se allt som släppts därute kan välja betydligt sämre och mindre ambitiösa filmer där ute.

Jack Brooks: Monster Slayer (2007)


Problemet med den här filmen är att det är så uppenbart en gimmick: Man gick ut från början med att försöka skapa ett coolt koncept som man lätt kan göra flera uppföljare med och det lyckades inte riktigt.

Jack Brooks kan vara aningen aggressiv ibland. Vid ganska exakt varenda motgång och det hela bottnar i att han såg sin familj bli dödad av ett monster i unga år, vilket jag antar är en relativt ok ursäkt. Detta har i alla fall resulterat i att Jack är en ganska bitter ung man vars liv mest består av att hålla tillbaka sina utbrott, jobba som rörmokare och blidka sin flickvän som tvingat honom att gå på kvällsskola. Läraren på lektionerna är en sådär lagom förvirrad äldre herre som anlitar Jack för att fixa rören i det gamla hus han precis köpt. För att göra en lång historia kort så är en demon begravd under huset, professorn blir besatt och Jack lär sig använda sina aggressioner på lämpligt sätt.

Flera bitar av den här filmen är bra. Jack Brooks är en rätt intressant karaktär som lätt hade kunnat blivit buskis om inte rätt skådespelare fått rollen och Trevor Matthews gör ett bra jobb. Robert Englund verkar ha riktigt roligt i rollen som förvirrad professor, både med och utan kilovis med latex i ansiktet. Handlingen, hur simpel den än må vara, rör på sig i rask takt och en hel del av humorn fungerar. Filmen får ytterligare en pluspoäng för att alla effekter är old school och cgifria. Men där slutar det positiva. Det största problemet är att det känns som ett saniterat avsnitt av en tvserie, tamt och blodfritt, vilket resulterar i att man aldrig blir speciellt engagerad i vad som händer. Först när filmen är nästan slut så förvandlas Englund till ett stort gummimonster inte helt olika skräphögen från Fragglarna, fast med tentakler, och då får vi lite slem och guck men det är ganska långt dit. Lite för tamt alltså och det är synd då Jack Brooks: Monster Slayer är en snyggt filmad och rappt berättad liten sak. Duger en regnig dag.

Som kuriosa kan jag nämna att med på dvdn så medföljer en 10 minuter lång kortfilm som heter Teen Massacre, en amatörsak som filmens regissör gjorde i sin ungdom som under sina 10 minuter stoppar in betydligt mer gore än vad huvudfilmen lyckas med på 85. En bonus i alla fall.

Believers (2007)


Två ambulansförare blir utkallade till en plats mitt ute i ingenstans för att hjälpa en skadad kvinna. Väl på plats så blir de kidnappade under vapenhot och kvinnan dör på väg till en underjordisk bunker i närheten. Det visar sig att de blivit kidnappade av en sekt som kallar sig för Quanta och orsaken till kidnappningen är att inget får stå ivägen för deras planer. Vad är då dessa planer? Nu blir det rörigt, men ändå rätt intressant: Deras ledare påstår sig ha klurat ut en speciell matematisk formel som förklarar att jorden kommer att gå under i ett eldregn inom några veckor och enda sättet att överleva detta är att "färdas vidare" innan det blir morgon.

Upplägget är intressant med det matematiska konceptet och filmens första halva är ganska spännande när filmmakarna regelbundet leverar små ledtrådar. Regissören Daniel Myrick gör bra ifrån sig på en låg budget och skådespelarna leverar solida prestationer. Problemet är bara att det hela inte leder någonstans. Tiden tickar på men man får aldrig riktigt någon förståelse för varför Quanta gör som de gör, vilket antagligen beror på att det är rätt svårt att förklara matematik och bibehålla ett definitivt intresse. Det puttrar på och är aldrig tråkigt och till slut hamnar vi i en upplösning som varken är speciellt spännande eller intressant (det är dock väldigt snyggt utfört, det måste filmmakarna ha ett plus i kanten för). Egentligen så är detta inte en dålig film överhuvudtaget, den är välgjord och fungerar väl rakt igenom tack vare skådespelarna, men problemet är att de första 45 minuterna byggde upp förväntningar som den inte överhuvudtaget kunde leverera. Det är dock en hyfsat intelligent ihopknåpad film som än en gång visar att Blair Witch Project makarna inte är klåpare utan filmmakare med talang och viss integritet. Jag önskar dock att man filat lite mer på sitt manus, vilket kanske var svårt då filmen tydligen spelades in under 15 väldigt snabba dagar för tv. En helt ok liten thriller med scifiinslag som duger alldeles utmärkt en seg eftermiddag. Se bara till att inte skaffa er några stora förväntningar.

Night of the demon (1980)


Att ha en scen där huvudpersonerna slår läger för natten och säger "det var här omkring som en motorcyklist försvann för några år sedan", varpå man klipper in en scen där en snubbe på en båge stannar vid vägkanten för att slå en drill och får helt sonika kuken avsliten av Bigfoot, det är faktiskt genialt. Världen behöver fler sådana filmer.
Night of the demon är en fin liten film som tyvärr hamnat lite i skymundan då det enda dvdsläpp som jag känner till har blivit saxat på närapå 2 minuter fint våld. Jag ser fram emot när den får sin upprättelse och jag kan garantera att jag kommer stå längs fram i kön för att få köpa den. Vad är det som är så bra med den då? Den har lite skavanker helt klart, som t ex väldigt ojämnt skådespeleri och bitvis halvdana specialeffekter, men viljan är stark och stämningen är på topp!

Vi får följa en professor och några av hans elever som håller på att följa upp diverse rykten angående Bigfoot, vilket man givetvis gör bäst genom att åka ut i buschen och fråga runt bland alla rednecks som inte är upptagna med att lära sig nya låtar på banjon. Man får nys om en kvinna som bor i en stuga mitt ute i ingenstans som tydligen träffade den store hårige för en massa år sedan och inte sagt ett ord sedan dess. Efter en liten båttur ut till de djupa skogarna så hittar de stugan, och Bigfoot för den delen. Det är inte Harry and the Hendersons det här direkt. Sen har vi ju den satanistiska Bigfootsekten som håller till i krokarna också...

Det bästa och flummigaste med filmen är dess struktur. Scenen som jag beskriver i början av recensionen är inte den enda, filmen stannar upp vid 5-6 tillfällen för fina, blodiga flashbacks med exakt samma orsak: "Det var här som flickscouterna gick vilse" eller "Det var här fiskaren försvann". Ett perfekt sätt att dryga ut speltiden till 90 minuter. När man äntligen anländer till stugan så blir det hela en fin liten siegesituation i slowmotion där blodet sprutar till höger och vänster och det här är nog faktiskt en av de få filmer som jag verkligen förstår varför den hamnade på Video Nastylistan i England. Det är inte många filmer som lyckas klämma in så här mycket godis och ändå vara rätt spännande: Bigfootvåldtäkt, penisavslitning, kast med medelstor sovsäck på spetsig pinne, tarmutslitning, armsavslitningar med mera. Filmen har det mesta. Storyn är som jag nämnde tidigare helt ok, relativt spännande och skriven för maximal exploitation. Regin kan jag väl inte klaga på direkt annat än att själva flashbackstrukturen egentligen är rätt patetisk men fungerar fint rent underhållningsmässigt. Annat värt att nämna är musiken som pendlar mellan väldigt skön stämningsmusik och frenetisk analogsynthonani. Det är en ganska typisk 80talslågbudgetskräckis och man får ta det för vad det är, men om man kan svälja den typen av filmmakarsvaj som kommer av att filmmakarna aldrig gjort en film tidigare (eller efter för den delen) och har mer pondus än talang så är detta fin underhållning. Make no mistake, det här är lågbudgetschlock, men det smakar så gott! Guilty pleasure när det är som bäst.

Legend of Hell House (1973)



Spökhusfilmer är det bästa jag vet, näst efter japanska gummimonsterfilmer och spansk exploitation från 70talet möjligtvis. Den absoluta favoriten är Robert Wises mästerverk The Haunting, tätt följd av Peter Medaks The Changeling och John Houghs underbara The Legend of Hell House. Den sistnämnda är nog den av dem jag sett flest gånger och nu var det dags att se om den. Den håller fortfarande.

Handlingen är precis så där perfekt enkel som man vill att det alltid ska vara. En parapsykolog får i uppdrag av en sjuk miljonär att bevisa om det finns något efter döden. Bästa platsen att bevisa detta? The Belasco house - Hell House. Med sig får han två medium, en ung flicka och den enda överlevande från ett tidigare försök. Nu börjar man försöka nysta upp mysteriet med The Mount Everest of haunted houses - The Belasco house och det är en mycket trevlig resa fylld med spindelnät, sataniska kapell, mystiska röster och ektoplasma.

Legend of Hell House är inte den mest skrämmande spökhusfilm jag någonsin sett, men däremot den mest stämningsfulla. Varenda scen är noggrant uttänkt för maximal stämning och skådespelarna kompletterar detta med ett perfekt underspel, men även lite hysteri när det behövs. John Houghs regi är stabil och eftertänksam, vilket passar perfekt till detta underbara spektakel. Scenografin är även den helt klockren och man känner hela tiden att huset har bebotts av någon som var aningen från vettet och som kanske fortfarande finns kvar för att bevaka vad som pågår. En del av mig önskar att Hough kanske gått in lite mer för att skrämma istället för att bibehålla ett konstant obehag, men resten av mig är väldigt nöjd för att filmen är som den är. Jag önskar även att man kanske gått in lite mer på det vetenskapliga temat, då det är en väldigt fascinerande bit av filmen. Detta är hur som helst alltså en av de bästa spökhusfilmer som finns och passar perfekt för vilken mörk kväll som helst.

onsdag 4 februari 2009

Falsk marknadsföring igen

I oktober recenserade jag Daniel Myricks The Objective, en film som filmbolaget försöker beskriva som en paranormal Predator, men som i verkligheten är mer en paranormal Stalker eller Blair Witch Project om den skrivits av bröderna Strugatskij.

Nu släpps filmen på Blu Ray snart, och då har man lagt med den brillianta frasen: Mörk skräck möter stenhård action i "The Objective".

Nej. Filmbolaget har uppenbarligen ingen aning om hur de ska marknadsföra den här underliga lilla rullen och drar helt enkelt en rövare, vilket är synd då The Objective kanske flummar ut lite för mycket emellanåt och vars förklaringar är utstuderat luddiga, men som ändå är en riktig mysig och spännande film. Det är tråkigt att bolagets egna marknadsföring sänker filmen.

MEN... jag är ändå aningen imponerad över att man vågar släppa den på Blu Ray också då det måste finns betydligt lättare filmer att tjäna pengar på.

tisdag 3 februari 2009

Jess Franco fick sin Goya

Kolla länken här, från Robert Monells fina Francoblogg

Visst ser han rätt nöjd ut?

Coolaste musikvideon någonsin

Antagligen.

Franska gruppen Zombie Zombie gillar John Carpenters The Thing. Så mycket att att de gjort en musikvideo baserad/inspirerad med GI Joe figurer! Det är mycket bättre än det låter, animeringarna är klockrena.

Kolla in det här

Seriöst, det här var det häftigaste jag sett på länge.

söndag 1 februari 2009

Extreme prejudice (1987)


Seriöst, hur hårt kan det bli? Nick Nolte, Powers Boothe, Rip Torn, Clancy Brown, William Forsythe och Michael Ironside. Den enda som saknas är Sam Elliot med sin magnifika mustasch så hade vi haft den ultimata badassfilmen. Att det sen är Walter Hill som håller i tåtarna gör ju bara att upplägget blir en fin blandning av machoaction och feta squibs.

Nick Nolte spelar en Texas Ranger som är ute efter en knarkkung som huserar på andra sidan gränsen i Mexico. Det hela kompliceras av att de är barndomsvänner och Noltes flickvän har även varit inblandad med herr druglord, spelad av Powers Boothe som är så hård att han krossar en skorpion med bara händerna första gången vi får se honom. Det blir inte bättre av att en trupp elitsoldater är i krokarna för att komma åt samma knarkkung och deras metoder är inte direkt rumsrena. Det hela kommer givetvis att resultera i MASSOR med fina squibs, och det är precis som vi vill ha det.

Extreme Prejudice är ingen stor film, handlingen är för simpel och för enkel för det men det är en riktigt bra sådan åtminstone tack vare alla roliga skådespelare och Walter Hills säkra regi. Det går liksom inte att tycka illa om detta och det enda som skulle ha kunnat göra det bättre vore MER squibs, och Sam Elliot såklart. Finfint.

To live and die in LA (1985)




To live and die in LA är ett av de största bevisen på att William Friedkin är en av de bästa regissören i filmhistorien. Visst, den är ganska fast planterad i 80talet men energin är tidlös. Det finns scener i filmen som verkligen får en att hålla andan tills man måste tvinga sig själv att andas igen, och sen har vi ju en rätt skön twist mot slutet som är som ett slag i magen. Men, vad förväntar vi oss av regissören till Exorcisten och The french connection?

William Petersen gör en av sina bästa roller som Richard Chance, en Secret Serviceagent på jakt efter Eric Masters, en smått psykopatisk förfalskare som mördat hans förra partner. Problemet är bara att Chance är den där typen av snut som har en tendens att ta lite risker. Speciellt när han får den briljanta idén att råna en snubbe på 50000 dollar för att kunna köpa falska sedlar av Eric Master, och det visar sig att killen de rånar (som omkommer) var en FBIagent. Nu går det verkligen bara utför.

Jag är ingen fan av biljakter, jag tycker de mest är tråkiga. Men biljakten i To live and die in L.A är något av det hårdaste jag sett när William Petersen bestämmer sig för att köra mot trafiken på motorvägen för att komma undan sina förföljare. Sekunderna innan har han kört ikapp ett tåg och kört över till andra sidan spåret, mitt framför det, i en sån där scen som gör att man kommer på sig själv att man inte andas. Som tur är så har resten av filmen just den energi som de här scenerna har, kanske inte i samma omfattning men man har hela tiden en högre växel och när twisten kommer mot slutet så känns det i solar plexus, men kommer egentligen inte som en överraskning. William Petersen är helt suverän och John Pankow likvärdig i rollen som Petersens nya partner, som inte riktigt är med på Petersens sätt att sköta affärerna. Willem Dafoe är klockren som den kallblodige falskmyntaren och jag måste även nämna John Turturro i en biroll som kurir för Dafoes falska pengar. Det enda som inte är riktigt 100% är soundtracket av gruppen Wang Chung som är så 80tal att det för evigt förankrar filmen där, även om jag personligen gillar det. Se filmen för det suveräna skådespeleriet, biljakten som än i denna dag inte har någon like och den brutala storyn. 80talet när det var som bäst alltså.